Förmodligen matchen som kostar oss Champions League-platsen. Med all säkerhet den definitiva knäcken för Arsenals titeldrömmar.

Ändå går det ju inte att sitta här och sura. Vi får helt enkelt lov att se det här som norra Londons present till hela den här sporten.

What an absolutely fantastic game of football. En match som båda lagen förtjänade att vinna.

Tack för fajten, ni där på andra sidan.

/Erik Niva

Jag säger inte att det här är ett inlägg för massorna – men för en fåhövdad skara är det rätt roligt på en rad olika nivåer.

I början av 1990-talet hade jag och min homie Jocke en egen internliga i bordsfotboll – ni vet, den där snabbrullande filtmattevarianten av bordshockey. Av någon märklig anledning tillät vi bara två lag, och av någon än märkligare anledning var det Huddersfield Town som mötte Hartlepool United i en ändlös svit av matcher som pågick i bra många månader.

Jag var alltså Huddersfield. Och min center hette Iffy Onuora.

Jag ska nu inte påstå att jag följde hans karriär i detalj därefter, men så fort man dök ner i de lägre engelska proffsdivisionerna under 90-talet tenderade hans namn att dyka upp.

Huddersfield. Mansfield. Gillingham. Swindon. Wycombe. Grimsby. Tranmere. Walsall.

Iffy Onuora var en klassisk journeyman striker, som jag kände lite extra för eftersom hans plastavbild en gång i tiden fanns i andra änden av en lång metallspak och kobrahögg så fort en förlupen boll rullade in i spelcentrum från någon vallretur.

Som 37-åring avslutade han sin karriär, hösten 2004.

Sedan kan jag gladeligen erkänna att jag inte ägnade Onuora en tanke innan han plötsligt dök upp härom månaden – som förbundskapten för Etiopien.

Det är inte så att han har någon koppling till landet (hans rötter är nigerianska) eller någon tränarerfarenhet som berättigar förtroendet (några inhopp som interrimtränare i småklubbar). Det var – enligt Onuora själv – ”a bolt of the blue, really”.

Redan där var jag nöjd med storyn, men utvecklingen gjorde mig inte heller besviken. Så här beskrev Onuora själv sina tidiga intryck.
– Jag tog truppen på träningsläger utanför Addis Abeda. På morgonen frågade jag killarna som hade hängt med: ”Var är planerna?”. De ledde mig ut genom bushen, och redan där blev jag oroad. När vi sedan kom till en glänta sa de: ”This is it”. Jag tittade och undrade: ”Är jag den enda som kan se den där kohjorden mitt på planen?”. Vi var tvungna att jaga bort korna innan vi kunde träna. It was barmy.

Det var inte bara en underhållande intervju – det visade sig även bli intervjun som avslutade en av samtidens mest osannolika förbundskaptenssessioner. Idag fick Iffy Onoura sparken.
– Mr Onuora fråntogs sitt arbete av disciplinära skäl. Han sa till tidningarna att han var tvungen att skingra en hjord kor för att träna. Jag känner däremot inte till en enda träningsplan där det finns kor, replikerade förbundstalesmannen Melaku Ayele.

No worries, Iffy. Din plastgubbe har alltid en plats i mitt bordsfotbollslag, Huddersfield Town anno 1990-91.

/Erik Niva

Som tipsaren i kommentarsfältet mycket riktigt konstaterade: Special man. Special club.

Once you remember, you’re never forgotten.

/Erik Niva

Ska man vinna ligan kan man väl göra det 48 gånger om. Ska man sedan fira ska man göra det rejält. Och ska man ha en flagga kan den lika gärna vara stor.

Klassiska Peñarol fyller 120 år i år, och igår högtidlighölls det i samband med Libertadores-matchen mot Independiente. I fyra månader har förberedelserna pågått, och festflaggan som till sist vecklades ut var alltså 15 000 kvadratmeter stor – 309 meter bred, 48 meter hög – och vägde 1 880 kilo. 300 supportrar fick hjälpa till att bära när den först skulle in i lastbilen och sedan på Estadio Centenario.

Ett skådespel värt att titta på var det – och såhär såg det alltså ut.

***

Själva hävdar ju Peñarol-folket att det här var fotbollshistoriens största flagga och vill in i Guiness rekordbok, men alldeles självklart är det inte.

Jag har nu inte suttit och jämfört storlek, vikt och densitet – men här är i alla fall några historiska kandidater till den här lagom irrelevanta prispallen.

* Den här colombianska Independiente-varianten från i förfjol vinner nog fan på storlek, men den kanske diskvalificeras i och med att den var Samsung-sponsrad?!
* Argentinarna då? Jodå, Racing gjorde sitt rekordförsök mer än tio år tidigare, 1997.
* Europarekordet? Förmodligen den här svulstiga catalanismo-orgien från Joan Gamper-cupen, 2004. 

***

Och så har jag alltså fått ytterligare en kvart att gå utan att gräma mig över att vi inte gav oss själva chansen att skapa egen historia ikväll. Det borde ha blivit den största White Hart Lane-matchen under min livstid – nu blir det bara en glorifierad vänskapsmatch.

För fyra år sedan spelade vi Europa League-kvart mot Sevilla. Efter att ha förlorat bortamatchen med 2-1 släppte vi – av någon Spursig anledning – in två bortamål under de första sju minuterna av returen. 1-4 totalt och game over.

När andra halvlek skulle börja sjöng vi ändå ”We only want four goals!” så att betongen skakade, och därefter gick faktiskt Spurs ut och gav det ett riktigt jävla försök. Två snabba in, och ett Michael Dawson-missat jätteläge att få in ytterligare en boll.

Vi åkte ut, såklart, men jag minns i alla fall den där sången och den där forceringen. Får jag något liknande ikväll kommer jag trots allt inte vara alltför missnöjd när jag vaknar i morgon.

/Erik Niva

Då den ligger bakom Plus-galler antar jag att en stor andel av er aldrig kommer att läsa den, men min summerande matchtext från Old Trafford handlade i alla fall om den oundvikliga restaureringen av Chelsea.

Och så om Ryan Giggs, förstås, men det tar vi en annan gång.

Nu var det ju de blå lejonen från SW6 vi skulle diskutera, tänkte jag. En era tog ju slut igår – Romans första imperium har fallit – och miljardrubelsfrågan är såklart vart klubben tar vägen nu. Ett hjärta måste transplanteras, en offensiv måste regenereras.

Men för att vara sluta med metaforerna – detta övervärderade tilltyg – och istället bli lite konkret: Vad behöver egentligen göras?

This is how I see it.

Målvakt:
Egentligen inga problem. Petr Cech ramlade visserligen ner en halv klassnivå efter den där otäcka huvudskadan, men han förblir en keeper av högt europeiskt snitt och är fortfarande bara 28 år gammal. Har han bara lusten kvar kan han stå i mål för Chelsea i många år än.

Försvar:
Det minst akuta operationsområdet ute på planen. David Luiz är redan inhandlad, och Ivanovic och Alex är två tunga, trygga spelare i rätt ålder. Kanske behöver en specialiserad högerback införskaffas, och ett framtidsalternativ till Ashley Cole måste utses och börja fasas in inom kort.

I tidningen skrev jag att John Terry knappast kommer att få vinna Champions League med sitt Chelsea, men det grundar jag mest på att den uppskjutna renoveringen av laget kommer att ta så många säsonger att det är tveksamt om han är med på andra sidan. Vad gäller hans egen kvalitet har kaptenen fortfarande ett kontrakt till i kroppen, och vad gäller kontinuiteten är såklart hans närvaro i nästa projekt livsviktig.

Mittfält:
Ett större problem än det kanske framstår som vid första anblicken. Michael Essien är fortfarande bara 28, men konspiratörerna har ju nu börjat viska om att rör sig om ”afrikanska 28”. Det må tolkas bildligt eller bokstavligt – i takt med skadorna tycks Essiens energinivåer ha sjunkit den senaste säsongen, och han är ännu en sån där spelare som just nu framstår som en äldre fotbollsspelare än människa. John Obi Mikel? Bara 23 år gammal, visst, men hur bra är han egentligen?

Och så då Super Frankie Lampard. Givetvis ett superproffs i allt han gör och företar sig, men tyvärr är tiden nu på väg att nå ikapp de där patenterade box-to-box-löpningarna. Som någon av de engelska tidningarna mycket riktigt påpekade nu i morse – Lampard är fortfarande bra, men då han tidigare var en spelare som låg på en åtta eller nia i betyg match efter match så ligger han numera på sexor och sjuor. Och han blir ju inte bättre.

Ramires kommer ju att göra mycket nytta, men i övrigt måste vi hela vägen ner till Josh McEachran innan vi hittar en framtidsmittfältare i Chelseas trupp. Och även om 18-åringen är exceptionellt begåvad så är han en byggd för ett helt annat spelsätt än den kraftfotboll som Chelsea länge byggt sitt mittfält på.

Anfall
Enligt vedertagen fotbollssanning bör ett fungerande anfallsspel baseras på yngre spelare. De tar fortfarande de obekväma löpningarna, de hugger ivrigt på de där chanserna som egentligen inte finns. På Old Trafford bestod Chelseas offensiv av Drogba (33 år), Anelka (32), Malouda (30) och så fotbollsvärldens mest slutkörda 27-åring.

Det är fullt möjligt – kanske till och med troligt – att både Anelka och Drogba försvinner till sommaren. Malouda i nuvarande form kan kvitta, och Salomon Kalou kommer tyvärr aldrig bli mer än en inhoppsspelare på den här nivån.

Kvar står vi då med halvmiljardsmannen Fernando Torres, och vart vi ska ta vägen med honom har jag ingen som helst aning om. Går det att bygga ett anfallsspel runt honom framöver? Är det här prestationsnivån han kommer att ligga på är det naturligtvis omöjligt, men hur ser i så fall alternativen ut för spelare och klubb?

Daniel Sturridge kommer såklart tillbaka redan till sommaren. Bra. Gaêl Kakuta? Möjligen. Men sedan är det ju tomt. Chelsea har inte skött sin föryngring, och ska det bli stuns i offensiven igen kommer Roman återigen att tvingas handla, och handla dyrt.

Får han för Uefa? Vill han? Orkar han?

***

Och så var det förresten en kille jag vill att ni ska träffa. I en söder-om-söder-förort till Stockholm bor numera Gabriel Kuhn, en snubbe som en gång i tiden satt på bänken när FC Kufstein var några få matcher ifrån att gå upp i den österrikiska högstaligan, men som numera alltså tillsammans med Franz Kafka sorteras in under samlingstiteln ”Austrian anarchists” på Wikipedia.

I skärningen mellan hans förra identitet och hans nuvarande liv har han sammanställt boken ”Soccer vs The State – tackling football and radical politics”.
– På ett personligt plan var anledningen enkel. Under en lång tid har jag försökt försona min djupt rotade passion för fotboll med mina politiska övertygelser, skriver Kuhn i förordet.

Ikväll berättar Gabriel Kuhn om hur han fått ihop det hela, om hur han ser på världens mest populära idrott ur sitt autonoma vänsterperspektiv. Kapsylen är en lokal som ligger ovanpå Kafé 44 på Tjärhovsgatan 44 i Stockholm, och där presenterar Kuhn sin bok från och med klockan 18 ikväll.

Ni hinner dit innan ni ser Tottenham åka ur Champions League, och jag tror att ni kommer att få en påminnelse om varför vi både hatar och älskar den här sporten så mycket.

/Erik Niva

Ingen Drogba, ingen Berbatov – och som svensk får man ju ta vad man får numera.

Lite kul är det ju faktiskt ändå att komma till Old Trafford, plocka upp matchprogrammet och notera en 18-åring från Malmö i den generöst tilltagna Chelsea-truppen.

Närmare en Champions League-kvart kom vi inte den här säsongen.

/Erik Niva

För första gången någonsin är jag överklädd i Manchester.

Det brukar inte spela någon roll hur blå himlen än är genom fönstret – när man väl kommer ut på gatorna så är det lik förbannat alltid smygregn och en sidvind som får benmärgen att rossla. Men under över alla jävla under, idag är det faktiskt t-shirtvarmt på riktigt.

Jaja, väderbulletin över – utan krystade kopplingar till hur det våras för Sir Alex Ferguson eller blåser snålt runt Roberto Mancini.

Här finns tillräckligt med alldeles äkta dramatik. Det ska spelas Champions League-fotboll här ikväll, och av allt att döma står Carlo Ancelottis jobb på spel. Vi vet inte mycket om hur Roman Abramovitj tänker sig framtiden, men vi vet i alla fall en del om hur han har resonerat tidigare. För lite knappt tre år sedan träffades rysk ägare och italiensk tränare på ett hotell i Genève för att diskutera eventuell anställning. Abramovitj förklarade att han strävade efter ett lag med ”en tydlig identitet”.
– Som Manchester United, Liverpool eller Milan. Sannerligen inte som mitt Chelsea. Min kära Ancelotti, jag vill vinna. Jag vill vinna allt.

Några veckor senare träffades de två igen, på Hotel George V i Paris. Och enligt Ancelottis egen självbiografi var det återigen samma ämne som Abramovitj presenterade som ett bekymmer – lagets brist på stil och karisma – garnerat med ett missnöje över en rekorddyr skyttekung som inte levererat som förväntat.
– Jag kan inte förstå varför inte Andrij Sjevtjenko spelar. Ända sedan vi tog honom till Chelsea så är han inte den riktiga ”Sjeva” längre. Jag vet inte varför han har såna problem.
Ancelotti förklarade sin egen vision för Chelsea, hur han ville göra laget mindre fysiskt och mer spelande. Abramovitj lyssnade och betonade återigen sin besvikelse över hur hans lag fungerade.
– Vi förlorade Champions League-finalen, vi tappade ligaguldet. Jag har ingenting att glädja mig åt. Chelsea verkar sakna personlighet. Min ambition är att laget ska vinna varje match vi spelar, men just nu känner jag bara inte igen mitt lag.

När vårspurten 2008 summerades stod Chelsea helt utan bucklor, och det är den enda gången de senaste sex säsongerna det hänt. Ändå gick det ju hela vägen till Champions League-final och slutade på en andraplats i ligan. Om inte de blå vänder kvartsfinalen ikväll gör de sin sämsta säsong sedan Abramovitj köpte klubben, trots att ägaren som bekant investerat en dryg halvmiljard i en anfallare som inte gjort mål på tio matcher.

Om inte Roman Abramovitjs hela tankesystem gjort en helomvändning de senaste åren har nog Carlo Ancelotti en ganska god idé om hur han resonerar just nu.

/Erik Niva

Barcelona slår Sjachtar Donetsk med 5-1, och jag vet en person som nog grämer sig mer än de flesta i västeuropa. Han heter Jakob Preuss och har precis gjort färdigt ”The Other Chelsea”, en dokumentärfilm om framväxten av fotbollens nya maktfaktor. Filmen är givetvis sevärd alldeles oavsett, men den kommer nu aldrig att få draghjälpslyftet som ytterligare en Sjachtar-framgång inneburit.

Men nu har i alla fall bloggen gjort sitt för att uppmärksamma en film ni borde se – och i dessa ”Fotbollens Sista Proletärer”-tider ser vi även tillfället att tipsa om ytterligare en drös hyggligt nya fotbollsfilmer som kanske kan intressera er.

Jag ger er en hög trailers, och sedan får ni snåra er igenom djungeln själv. Ibland räcker det med engelska, men ofta krävs viss kunskap i andra språk. Vissa går att köpa på dvd, andra går att ladda ner mer eller mindre lagligt och somliga har knappt ens hunnit gå upp på bio ännu.

Blue Moon Rising
En sämre ”Blådårar”, om vi ska vara ärliga. Det är alltid fascinerande med någon form av inifrån-perspektiv från de stora Premier League-klubbarna, men den här är lite för officiellt sanktionerad för att berätta något avslöjande.

Das Leben Ist Kein Heimspiel
Spännande och välgjord tysk dokumentär om hur Hoffenheim gått från byaklubb till etablerad Bundesliga-bjässe.

Ojos Rojos
Extraordinärt närgången och sevärd skildring av det chilenska landslagets smärtsamma väg mot VM 2010. 

Asi Ruh
En dokumentär om Beşiktaş-fansen i Çarşı. Man bör ju prata turkiska för att få ut max av filmen, men publikbilderna är å andra sidan ofta så mäktiga att de skär över de lingvistiska gränserna.

Argentina Futbol Club
Sociokulturell upptäcktsresa genom den argentinska fotbollskulturen – och mindre pretentiöst än jag just fick det att låta.

One Night In Turin
Den här har ni väl redan sett?! Om ni inte har gjort det så borde ni. Tillbakablickande nostalgidokumentär på brytningspunkten varpå engelsk fotboll förändrades för alltid – VM 1990. 

Gegengerade
En tysk ”Football Factory”, typ. Spelfilm om tre vänner i St Paulis mest hårdföra supporterkretsar, som går upp på tyska biografer i detta nu.

Un Sogno Serio
Italiensk film som i första hand skildrar livet i den lilla staden Albinoleffe, i andra hand fotbollslaget som genom satsningen mot Serie A lyfte hela samhället med sig.

Hauptsache Fussball
Varför bryr sig så jävla många människor om fotboll så jävla mycket? Den här tyska filmen tar en sociologisk ansats i jakten efter svaret.

Togo
Några år gammal nu, men berättelsen om det togolesiska landslag som nådde VM 2006 är värd att plöja igenom. I synnerhet om du förstår franska.

Eisern Vereint
Jag skrev ganska nyligen om Union Berlin, och om hur deras supportrar vägrade lämna sitt hem utan istället själva byggde om den egna arenan. Det här är den historien i filmad form.

Das Rudel
Ytterligare en film om Union Berlins fans.

Søn af fodboldstjerne
En sorts dansk variant på storyn om Martin Bengtsson, om än inte fullt lika demoraliserande. Morten Nielsen är son till ex-landslagsspelaren Benny Nielsen och värvades till Chelsea av Frank Arnesen. Sedan gick det som det gick.

Das Schiff des Torjägers
En helt otrolig historia om hur Wolfsburg så sent som 2001 sa upp kontraktet med sin skyttekung Jonathan Akpobori, efter att det framkommit att han ägde en båt som skeppade slavar till Gabon.

Argentina y su Fábrica de Fútbol
Dokumentär om den argentinska talangutvecklingen.

A Different Pitch
Just nu håller ett svenskt filmteam på att göra en dokumentär om my big man Albert Bunjaki, den svensk-albanske förbundskapten för Kosovo. Det här är föregångarfilmen; en film om fotbollsförbättraren Scotty Lees resa genom Kosovo. 

Rise and Shine
Historien om Jay DeMerit, killen som kämpade sig hela vägen från amatörfotbollen till Premier League och VM. ”What if you found a Rocky that played soccer”, frågar sig den flåsiga trailern. Storyn är bra, men utan att ha sett filmen är jag lite rädd för den Hollywoodiserade känslan som omger den.

Jag hade några fler på lager, men nu måste jag rusa och hämta my small man Hugo på dagis. Ni borde ha att göra fram till det att jag kanske uppdaterar listan med ytterligare några titlar.

/Erik Niva

Nämen, det här vänder vi säkert.

Härlig utmaning.

Kul.

/Erik Niva