Så var vi i Madrid då.

För en bild av hur långt vi har kommit och en påminnelse till er som var med: Den här veckan för prick tio år sedan åkte vi ner till Highbury och förlorade derbyt som vanligt. 2-0 till Arsenal, men det var väldigt smickrande siffror för oss.

Laget? Jo, en otroligt illa balanserad 3-5-2-uppställning med Neil Sullivan i mål, bakom de tre mittbackarna Gary Doherty, Anthony Gardner och Chris Perry. Av någon anledning spelade Luke Young och Steffen Iversen wing-backs. Innermittfältet stagades upp av Alton Thelwell, Steffen Freund och Simon Davies. Åsså då Willem Korsten och en 34-årig Les Ferdinand på topp. När vi behövde in inhoppare slängde vi in John Piercy, snarare än Ian Hillier eller Steven Ferguson, som alltså också satt på bänken.

Så jävla illa var det.

Vi visste inte vem som ägde klubben, bara att Alan Sugar precis blivit utköpt. Vi hade ingen manager, då hopplöse George Graham precis fått gå.

Ikväll spelar vi kvartsfinal mot Real Madrid på Estadio Santiago Bernabéu.

Enjoy the moment.

/Erik Niva

För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg som handlade om hur ofta fotbollsspelares prestationer påverkas av faktorer som vi åskådare inte känner till. Den här helgen gick återigen samma princip att applicera, med en lätt modifikation.

Nu gällde det inte nyligen bortgångna familjemedlemmar, utan nyligen skövlade familjehem.

I lördags åkte ligatrean Hannover till serieledande Dortmund, för att spela en väldigt viktig Bundesligamatch och behålla sin skrällartade Champions League-plats. De genomförde matchen med en anfallare som hade tankarna på en helt annan kontinent.

Några timmar före avspark fick ivorianske forwarden Didier Ya Konan beskedet att hans hus hade blivit offer för de inbördeskrigsliknande förhållandena nere i Elfenbenskusten.
– Rebellerna har ödelagt hela huset. Allt är förstört inuti. Möblerna, tv:n, allt… De har till och med slagit sönder mina bucklor och guldmedaljer.
Det var Ya Konans föräldrar som ringde till spelarhotellet och berättade de dåliga nyheterna. Själva flydde de hemmet för en vecka sedan.
– En granne hade berättat för dem vad som hade hänt. Jag lyckades få dem förda till Accra i Ghana, eftersom situationen i Elfenbenskusten är så instabil. Nu bor de på hotell där. Jag har försökt få hit dem till Tyskland, men det har inte gått att komma på något plan.

Didier Ya Konan gjorde inte någon bra insats mot Dortmund. Han slog bort ett par chanser, och gav ett ganska passivt intryck. Förklaringen kom inte förrän efter slutsignalen.
– Jag pratade med min fru om det som hänt, men inte med någon annan. Inte ens med coachen. Men det är inte lätt att koncentrera sig på fotboll just nu. Jag är väldigt ledsen och oroad.

***

Genom åren har vi ju skrivit spaltkilometer om fotbollens betydelse för det krigshärjade Elfenbenskusten, fascinerats av Didier Drogbas position som inofficiell statsman.

Nu är det som om Drogbas politiska energi har tagit slut.
– Vi har gjort vår del. Nu är det upp till dem som bestämmer. Vad mer vill ni att vi ska göra, undrar en smått resignerad landslagscenter i den här BBC-intervjun. 

Det är ju lätt att förstå Drogbas uppgivenhet – som han själv säger, hur mycket kan en fotbollsspelare egentligen åstadkomma – men den har tyvärr mötts av viss ilska på gatorna nere i Abidjan. Förra helgen gjorde Drogba två mål när Elfenbenskustens elefanter slog Benin med 2-1, men trots att det var en hemmamatch så spelades den i Accra.
– Var är Drogba när vi behöver honom, lydde klottret i Abidjan, utan hänsyn för att det givetvis inte är alldeles enkelt ens för Afrikas mest berömda fotbollsspelare att bestämma var kvalmatcher ska spelas.

Det ivorianska folket har väntat på sin frälsare, men den här gången har de inte sett något annat än en vanlig fotbollsspelare.

/Erik Niva

Andrés Iniesta blev pappa idag.

Hans Anna födde en dotter, Valeria, och alla mår bra.

Just den här veckan har det för övrigt gått precis nio månader sedan VM-finalen i fotboll spelades.

/Erik Niva

Det var inte direkt svårt att se det komma.

Vi har ju tidigare skrivit om hur den egyptiska ultrasrörelsen var drivande i protesterna som – delvis – fällde Mubarak-regimen. Igår skulle militanta fotbollsfans och statliga säkerhetsstyrkor mötas igen på den nya politiska spelplanen – och den här gången var det på supportrarnas hemmabana.

Förhandsspekulationerna inför den afrikanska Champions League-matchen mellan egyptiska Zamalek och tunisiska Club Africain handlade inte sådär överdrivet mycket om fotboll. Universitetsresearchern James M. Dorsey driver en blogg om den fotbollen i Mellanöstern. Han besökte Zamalek-fansens högkvarter i förrgår, och hittade en grupp förberedd på strid.
– Vi kommer att skandera mot Mubarak. Vi vill ha honom och alla hans korrupta vänner ställda inför rätta. Vi är fokuserad på Egypten nu, inte bara på idrott, sa Mohammed Hassan, en ung ingenjörsstudent som skadats vid protesterna på Tahir-torget.
Dorsey rapporterade om hur ultrasgruppen tänkte ”använda sin goda organisation och sin stora erfarenhet av gatustrider för att skapa politiskt tryck”.
– Vi kommer att attackera dem, lovade Mohammed Hassan, och syftade på de statliga säkerhetsstyrkorna i tjänst på Cairo International Stadium.

Och ja… såhär gick det.

Det blev som det var tänkt, fast ändå inte. Konfrontationerna mellan supportrar och säkerhetspolis pågick under hela matchen, och eskalerade till punkten då ett bortdömt Zamalek-mål blev detonationen som signalerade explosionen. Det hela spann ur kontroll, gick över gränsen från politisk protest till fotbollshuliganism till ren vandalism. Domaren jagades, bortaspelarna fick ta emot både sparkar och slag. Fram till och med nu har ju den egyptiska ultrasrörelsen faktiskt haft stora folkliga sympatier, dess ledare hade setts som en sorts samtida frihetshjältar. Över en urspårad planstorming har de nu återintagit skurkrollen som adrenalintörstande huliganer.
– Allt gick perfekt enligt planen. Vi hade banderollerna, pyrotekniken och bengalerna. Nu är allt förstört, säger Ahmed Ali Morgan, som är en av ledarna i den inflytelserika supportergruppen Ultras White Knights.

Oordningen återställd.

/Erik Niva

Jag är skyldig er ett tack eller två.

Förra gången Guldskölden delades ut så var jag mitt inne i en föräldraledighet, och bloggen låg nere. Det som borde sägas blev därför aldrig sagt. Nu är det sköldtider igen, och till min stora förvåning konstaterar jag att det blev samma prisskörd ännu en gång.

Så ja… ett stort och uppriktigt tack ska ni ha.

Det har ju aldrig kampanjats på den här bloggen – vill ni rösta på någon av oss är ni nog kapabla att göra det utan att vi beordrar er, tycker ni att vi är värdelösa förändrar nog inte en uppfordring den saken – men det betyder sannerligen inte att jag inte uppskattar rösterna.

Just i år betyder också de här priserna ännu lite mer för mig än de gjort tidigare. Om vi ska bli aningen mer privata så har det här varit den först tiden som arbetet faktiskt inneburit en tydlig uppoffring för mig. Tidigare har det mest bara flutit på, och varit så självklart roligt att jag aldrig ens noterat påfrestningen. Som småbarnsförälder ser däremot livet annorlunda ut.

Familjen går självklart först, och all min planering utgår ifrån att livet hemma ska fungera bra. Därefter försöker jag sköta mitt jobb – och sedan är timmarna mer än förbrukade.

Det här är ju inget vanligt jobb, ska aldrig bli det. Det ger så väldigt mycket tillbaka att det bara är rätt och riktigt att det också kräver fler timmar och större engagemang än det vanliga kneget. Får man betalt för att åka på en Champions League-match i Madrid är det liksom inte riktigt passande att gnälla över att hemresan tar en heldag av ens tid.

Men så är det likafullt, och inför mig själv kan jag inte blunda för det. Jag sitter på transitflygplatser istället för att umgås med kompisar, jag uppdateringssurfar på kroatiska sportsajter när jag hade kunnat gå på konsert. Jag har i stort sett lagt ner mitt sociala liv och mina andra intressen, och blivit en sån där trist jävel med ett liv som egentligen enbart består av familj och fotboll.

Det händer numera att jag frågar mig ifall det är värt det. Just idag har jag inga som helst problem att svara.

Tack än en gång.

/Erik Niva

Efter den senaste landslagsvändan oroar sig Uefa-ledningen för de här glada laxarna. Min egen uppladdning inför EM i Polen och Ukraina tyngs dock ner av långt mycket större och mörkare krafter.

Är det såhär det ska vara framöver?

Ska vartenda mästerskap ramas in av att några gycklare ska lansera en ny stämningsmördare? Vuvuzelan i Sydafrika var sannerligen inget vidare – zozulican från Ukraina har faktiskt potential att bli ännu mer enerverande.
– Vårt land är vänligt, och det kommer varenda person som besöker EM 2012 att känna av. Zozulican kommer att överföra nationens positiva känslor till varje supporter som använder den, säger keramikern Lesya Denisenko-Eryomenko.

Så vitt jag kan utröna är alltså instrumentet någon form av lergök, men tydligen går det att framställa en billighetsvariant i plast. Företaget som nu försöker masslansera fanskapet har redan beställt fler än 10 000 från en fabrik i Kina.
– Zozulican är inte enbart ukrainsk, utan har haft spridning i alla slaviska kulturer. Vi hoppas nu att Polen förenar sig med oss och spelar så högt på zozulican under EM 2012 att hela världen hör ekot från våra rötter, säger projektledaren Maksim Berezhnyuk.

Jisses.

/Erik Niva

Mikael Lustig matchvinnare och Zlatan Ibrahimovic värsta målsumpare?!

Nä, det hade jag naturligtvis inte väntat mig – men så hade jag inte heller förutspått den här matchkaraktären.

Bortsett från den första framforsande tiominutersperioden och det där lättköpta inkastmålet skapade ju Sverige sina avgörande lägen genom klassiskt kontringsspel, tack vare att Moldavien gick framåt och tappade bort sig högt upp i planen. Var det en taktisk manöver att sjunka för att locka fram moldaviska blottor så var den imponerande kallhamrad – men nu tror jag ju inte att det var det. Jag tror snarare att Erik Hamrén är frustrerad över att det svenska landslaget inte lyckades etablera ett bättre eget spel, att vi fortfarande inte är bättre än såhär i de bollvårdande momenten.

Nu behöver ändå inte det här vara så överdrivet negativt, då vi faktiskt gjorde rätt jäkla mycket av flera av de omställningslägen som dök upp. Med fyra spelare framforsande på kanterna och Elmander älgandes i mitten finns det många alternativ för en mötande Zlatan att vricka fram bollarna på – och har man inte Xavi och Iniesta i mitten kommer man ju alltid göra fler mål genom snabba anfall än genom idogt luckletande.

Och ja, så vann vi ju också, även om vi hade klarat oss utan det där retligt nervkittlande reduceringsmålet. Inget överdrivet bra resultat, nä, men absolut inte heller något att vara besviken över.

Vi var inte Barcelona den här kvällen heller och vi var lite väl beroende av vår kompis Igor Armas – styrde in 1-0-bollen, lät sig tunnlas för tvåan – men vi var okej.

En moldavisk minusgradskväll i mars så räcker det för mig.

Andreas Isaksson ++
—
Mikael Lustig +++
Andreas Granqvist ++
Mikael Antonsson ++
Oscar Wendt ++
—
Sebastian Larsson ++
Pontus Wernbloom ++
Kim Källström ++
Emir Bajrami +++
—
Johan Elmander ++
—
Zlatan Ibrahimovic +++

 /Erik Niva

Gissa vad? En bokvända till. Jag vet, jag vet – men jag lovar att det här blir den sista under överskådlig framtid.

Jag har ju överutnyttjat det här forumet för att tjata om vår bloggbok och om mina två tidigare utgivningar, ”Den Nya Världsfotbollen” och ”Liven längs linjen”.

Nu är de två senare mer eller mindre slutsålda – något enstaka ströex finns fortfarande i cirkulation – och har istället ersatts av en pocketutgåva med den klatschiga titeln ”Det bästa ur ’Liven Längs Linjen’ och ’Den Nya Världsfotbollen'”.

Det är vad det låter som, ett sammanfattande urval av texter från de gamla utgåvorna, plus några nyare bonusreportage på slutet. Inget märkvärdigt, utan mest bara ett senkommet uppsamlingsheat för de som varit för snikna för att plocka upp de tidigare böckerna.

Sedan i fredags finns den här volymen att plocka upp där man köper pocketböcker. Egentligen var det tänkt att ni bloggläsare skulle få några procents rabatt, men den ansvariga marknadsföringskvinnan på förlaget har gått under jorden. Äh, det spelar ingen roll – oavsett om ni väljer det ena eller det andra försäljningsstället får ni växel tillbaka på en 50-lapp.

Så.

Nu är marknadsföringscykeln slutgiltigt över för den här vändan.

***

Ett mer traditionellt blogginlägg för att motivera publiceringen? Okejrå. För några dagar sedan hade vi en artikel i Sportbladet där vi funderade kring världens bästa jobb, appropå Marcus Allbäcks glidartillvaro som players manager för det svenska landslaget.

Minns jag rätt var de övriga kandidaterna att vara reservmålvakt i Real Madrid, att vara Premier League-korrespondent samt att vara Tord Grip.

Jag vill nu lägga min nominering till listan, och det är jävlar i mig att vara Otto Pfister. Den gamla knarrhöken har nu nämligen fått ett nytt jobb att lägga till en redan späckad lista – förbundskapten för Trinidad & Tobago – och nu känns han faktiskt som en tyngre flackare än till och med Bora Milutinovic. Jag kan visserligen förstå de som tycker att Tord Grip haft en mer stillsam livsresa, men eftersom jag vill skapa en bild av mig själv som någon sorts modern äventyrare tycker jag att Pfisters erfarenhetssamling dundrar långt mycket högre.

This is Otto:

1961-63 – Liechtenstein (Vaduz)
1963-72 – Schweiz (St. Gallen, Nordstern, Moutier, Chur)
1972-76 – Rwanda (Förbundskapten)
1976-78 – Övre Volta (Förbundskapten)
1979-82 – Senegal (Förbundskapten)
1982-85 – Elfenbenskusten (Förbundskapten)
1985-89 – Zaire (Förbundskapten)
1989-95 – Ghana (Förbundskapten)
1995-97 – Bangladesh (Förbundskapten)
1997-99 – Saudiarabien (Förbundskapten)
1999-02 – Egypten (Zamalek)
2002-04 – Tunisien (Sfaxien)
2004-05 – Libanon (Nejmeh)
2005-05 – Egypten (Al-Masry)
2006-06 – Togo (Förbundskapten)
2006-07 – Sudan (Al-Merreikh)
2007-09 – Kamerun (Förbundskapten)
2011-?? – Trinidad & Tobago (Förbundskapten)

If I could choose the life I please, then I would be an Otto.

/Erik Niva

För att vara en av tidernas största är han ju ärligt talat en rätt dålig fotbollsspelare.

Miroslav Klose är ingen särskilt teknisk spelare, och inte heller har han något vidare skott. Han är inte direkt snabb och inte heller överdrivet stark. Ändå är han hela VM-historiens näst bästa målskytt, och han har vunnit turneringens skytteliga. Snart blir han den främsta tyske landslagsmålskytten någonsin, och det är faktiskt möjligt att han till och med slår Lotthar Matthäus rekord för flest spelade landskamper.

Nästan på dagen tio år har gått sedan Klose debuterade för Die Nationalmannschaft. Tysk fotboll var i kris på den tiden, och hade de misslyckats med att besegra Albanien hemma i Leverkusen den 24 mars 2001 hade de förmodligen missat VM i Japorea. Med 25 minuter kvar gjorde Bledar Kola 1-1 för bortalaget. Tre minuter därefter bytte förbundskaptenen Rudi Völler ut lagkaptenen Oliver Bierhoff och satte in den polskfödde debutanten Miroslav Klose, 22.

Själv säger Klose att han var en ”schmaler Bub” på den här tiden, en liten pojke. Han tilltalade förbundskaptenen ”Herr Völler” och vågade knappt prata med Oliver Kahn. Men han kunde göra mål. Eller rättare sagt, han kunde inte låta bli att göra mål.

Med två minuter kvar av debutmatchen mot Albanien studsade ett halvmissat inlägg fram till Klose vid den bortre stolpen. Han hade öppet mål – behövde bara bredsida in bollen – men sjönk istället ner på knä och stötte in den med huvudet.
– Jag vet inte varför jag valde att nicka. Kanske var det instinkt.

Miroslav Klose hade gjort sitt första landslagsmål. Tio år senare har det blivit 59 till, och han har nu bara 8 kvar upp till en Gerd Müller-notering som tidigare setts som ouppnåelig.

Häromdagen var det en artikel i Tagesspiegel som gjorde mig uppmärksam på ett av fotbollsvärldens mest bisarra faktum. I Bayern München är Klose petad av Mario Goméz. Han har inte startat en match på ett halvår. I landslaget är förhållandet det rakt motsatta. Där har Goméz varit bänkad i ett och ett halvt år, eftersom han inte har en chans att rubba på Klose.
– För oss finns det inga diskussioner runt Miroslav Kloses plats, säger förbundskaptenen Jogi Löw.

När Klose tioårsjubilerade igår så gjorde han det passande nog på Betzenberg i Kaiserslautern, där han själv stått på läktaren som liten pojke. Inte ens tre minuter hade gått av hans 107:e landskamp – EM-kvalmatchen mot Kazakstan – innan han dök upp obevakad på bortre stolpen och styrde bollen i mål.

Kanske var det instinkt.

/Erik Niva

Sydafrika blev ju den första VM-värden någonsin att misslyckas med att gå vidare från gruppspelet, och nio månader efter fiaskot har nu utvärderingen nått den kritiska punkten.

Idrottsministern Fikile Mbalula har sin analys klar. Sydafrika var förlorade på förhand. Hur skulle ett gäng småpojkar någonsin kunna mäta sig med de största?
– Om du är en ”Bafana Bafana” är du bara den lilla grannpojken man skickar för att hämta vatten.

Jepp, det är smeknamnet det gäller. ”Bafana Bafana” betyder ju ungefär ”Grabbarna” på zulu, och den sydafrikanska regeringen känner att det inte duger för att konkurrera på en kontinent där det är otämjbara lejon och elefanter som dominerar.

Idrottsminister Mbalula har tillsatt en utredningsgrupp där bland annat fotbollsförbundets president Kirsten Nematandani och VM-generalen Danny Jordaan ingår. Idag har de möte i Johannesburg, där ett nytt smeknamn för det sydafrikanska landslaget ska presenteras och lanseras.
– Jag säger inte att vi måste kalla laget ”Lejonen” och vi behöver inga elefanter – men vi måste kunna bita ifrån. Det här är en debatt som måste få sitt slut nu, säger Mbalula.

Och ja, jag vet att ni har sett den förut – men ett sånt här inlägg vore ju inte komplett ifall det inte summerades med den fullständiga listan på djuren runt de afrikanska landslagen.

Algeriet – Ökenrävarna
Angola – De svarta antiloperna
Benin – Ekorrarna
Botswana – Zebrorna
Burkina Faso – Hingstarna
Burundi – Sparvarna
DR Kongo – Leoparderna
Elfenbenskusten – Elefanterna
Etiopien – Walyaantiloperna
Gabon – Pantrarna
Gambia – Skorpionerna
Kamerun – De otämjbara lejonen
Kap Verde – Blåhajarna
Komorerna – Tofsstjärtfiskarna
Lesotoho – Likuenakrokodilerna
Madagaskar – Skorpionerna
Mali – Örnarna
Marocko – Atlaslejonen
Mozambique – Mamborna
Nigeria – Superörnarna
Rwanda – Getingarna
Senegal – Terangalejonen
Sudan – Nilkrokodilerna
Togo – Sparvhökarna
Uganda – Tranorna 

/Erik Niva