Välkommen till White Hart Lane då, Zlatan Ibrahimović. Det hade varit synd ifall du lyckats spela dig igenom en hel karriär utan att komma till den underbara arenan.

Förhoppningsvis väntar en tillnyktrad Ledley King på dig.

Jag ska inte tömma mig i ämnet eftersom jag skriva om lottningen till tidningen i morgon, men jag måste ju ge det till Arsène Wenger. På presskonferensen igår insisterade han ju att det var poänglöst att hetsa upp sig över lottningen eftersom Arsenal ändå skulle få möta Barcelona.
– På den här nivån behöver du kontakter, och jag vet vilka vi kommer att få möta.

Ingen lottning skulle ju heller vara komplett utan en hög varma-bollar-teorier.

Tills vidare så drömmer vi oss nästan 40 år tillbaka i tiden. Vi minns 1972.

/Erik Niva

Eeeh…

Tröskeln mot tragiken börjar dessvärre vara passerad nu, Big Ledley.

Som ni kanske minns pusslade jag ju i våras ihop ett inlägg om Ledley Kings krogvanor, illustrerat av bilder som visade hur hans fem senaste pubvändor slutat.

Då kändes det verkligen som att punkten där det fick räcka hade nåtts, och Harry Redknapp utfärdade ju även ett förbud mot lagfester.

Stoppar det Ledley King i jultider?

Knappast. Igår kväll drog han och ett halvdussin lagkamrater ut på byn, firade in helgerna på nattklubben Movida. Och som dag följer natt – såhär slutade kvällen för Tottenham Hotspurs lagkapten.

Utslängd av vakterna.

Försöker sitta upprätt i bilen på väg därifrån…

…klarar inte av det.

Utan att vara övermoralistisk – det är faktiskt dags för uppryckning nu, Ledley.

/Erik Niva

Och hur jävla ofta får jag anledning att breda ut mig om kongolesisk fotboll? TP Mazembe från Lubumbashi är nu en enda match ifrån att kunna titulera sig världsmästare, och den här möjligheten är bara för bra för att missa.

Den 4 oktober 2009 var kvällen då kongolesiska TP Mazembe återigen blev en maktfaktor inom afrikansk fotboll. De slog ut Al-Hilal från Sudan, och gick därmed till final i afrikanska Champions League för första gången på 39 år – trots att de gjort en usel första halvlek. I paus var klubbägaren Moise Katumbi så upprörd att han inte nöjde sig med att storma ner i omklädningsrummet.
– Det här duger inte. Ni skämmer ut mig.
Sedan stuvade Katumbi om i taktiken; bytte kant på de två yttrarna och beordrade försvaret att falla lite djupare. Franske tränaren Diego Garzitto satt kuvad på en stol och nickade stumt.

Den 14 december 2010 var kvällen då samma TP Mazembe för första gången framstod som en maktfaktor inom världsfotbollen. De skrällvann över brasilianska Internacional, gick till final i självaste klubblags-VM. Och återigen var Katumbi nere i omklädningsrummet, då ställningen fortfarande var 0-0.
– Bry er inte om att de är från Brasilien. Ni är bättre än dem och ni kan besegra dem, precis som David dödade Goliath i Bibeln.

Ni har kanske anat er till den gemensamma nämnaren bakom de här två framgångarna, insett att klubbägaren har en viss betydelse för TP Mazembe. Moise Katumbi är inte bara fotbollspamp, utan även politisk potentat; han är guvernör för den råvarurika jätteprovinsen Katanga nere i sydöstra Kongo. Vid det senaste regionalvalet fick han 98,8 procent av rösterna.

När den kongolesiska regeringen klubbade igenom sin statsbudget ifjol gav den ungefär 40 miljoner kronor till idrottsdepartementet. Justitiedepartementet fick nöja sig med 15 miljoner. I ett sånt land kan en fotbollsklubb uträtta rätt häpnadsväckande saker ifall ägaren har tillgång till dess största och djupaste kassakistor.

Engelske journalisten Steve Bloomfield – Aston Villa-fan – hälsade på i Moise Katumbis palats ifjol. Han har berättat om hur guvernören inleder varje dag med att spela tennis på sin privatbana, med tjänstefolk som både domare och bollkallar. Planen är inramad av en mur som porträtterar olika faser av Katumbis ärorika liv. På en målning slåss han med en krokodil, på en annan åker han jetski på sjön bredvid sin barndomshydda och på en tredje slår han ett serveess på just den där tennisplanen.

TP Mazembes stjärna är anfallaren Trésor Mputu. För två år sedan testspelade han för Arsenal, men när väl Arsène Wenger bjöd 15 miljoner kronor för honom så tyckte Moise Katumbi att det var alldeles för lite pengar. Jag ska nu inte måla upp TP Mazembe som ett afrikanskt Manchester City – men med en budget på ungefär 75 miljoner kronor har de i alla fall ekonomiska muskler som en rätt stor allsvensk klubb.

Lönerna – och framförallt segerbonusarna – är mångdubbelt däremot mångdubbelt högre än i Sverige. Varje gång Mazembe tar en stor seger delar Kotumbi ut informella segergåvor; hus, bilar, kuvert fyllda med amerikanska dollar. Dessutom blir det rejäl segerskiva hemma hos honom i palatset – och briljant nog har det lokala bryggeriet Brasimba en tankbil på standby så fort en sån kväll blir aktuell.

När Mazembe-spelarna väl återvänder hem från Abu Dhabi misstänker jag att de fått order om att pumpa den där bilen full med champagne.

***

Jag är normalt sett inte mycket för de här exotiserande bilderna på afrikanska segerdanser, men något lite mer visuellt ska ni väl få ut av det här inlägget.

Och jag måste ju säga att TP Mazembe faktiskt briljerar utöver det vanliga både vad gäller förberedelser och firande.

Som bonus, anledningen till att Mazembe saknar sin superstjärna Trésor Mputu i Abu Dahbi. Här visar han hur man beter sig om man verkligen är upprörd på domaren. Hade satsningen i slutet av det här klippet träffat… då hade fotbollsvärlden varit en rättsskipare fattigare idag.

Mputu straffades med en årslång avstängning från all fotboll.

/Erik Niva

Tillbringat de senaste dagarna instängd i en fryskall tv-studio – mer om det någon annan gång – så det där inlägget jag borde skriva om TP Mazembe får dessvärre vänta till i eftermiddag.

Så att ni håller er lugna tills dess: Tottenhams P12-lag var i Polen i helgen för att spela mot Lech Poznań. Och ja, såhär såg det ut under en vanlig spelsekvens. Några minuter senare – dags att hoppa, dags för pyro.

Men vafan, ska nu de här grabbarna växa in i a-lagskostymen får de jävlar i mig lära sig rätt attityd till motståndarfansen.

/Erik Niva

En sån där match där momentet som alla snackar om visar sig vara betydelselöst.

Vi tar väl och gör oss av med det direkt så att det inte ligger kvar och skymmer sikten. Nä, jag tyckte inte att det var straff – från kort håll söker bollen en Clichy-arm som i läget han ligger faktiskt inte kan sägas vara i en onaturlig position – men jag tycker ju å andra sidan nästan aldrig att handsstraffar är korrekta.

Åsså Wazza sen då. En straffskytts första regel är ju att plocka ut punkten dit man vill slå bollen, om man nu inte tänker sig vara en sån där Brolin-skytt som väntar ut målvakten. Wayne Rooney gjorde ingetdera. Han zickzackade sig fram med sin nypåfunna ansats och hade fortfarande inte bestämt sig ens när foten fick kontakt med bollen. Han siktade helt enkelt inte, utan slog bara till blint och hoppades på det bästa. Någon som tror att han skjutit likadant för nio månader sedan?

Jaja, matchen var det – och jag ska ge er en talande symbolbild att fundera över. Tänk er lagens båda mittbackspar, jämför deras insatser ikväll.

Trots att Arsenal under långa perioder var laget som både förde spel och jagade mål verkade det knappt som att Nemanja Vidić och Rio Ferdinand ens behövde anstränga sig. Bortsett från Vidas följsamma mållinjestäckning mot Chamakh nickade de mest undan någon pastej här, slicade iväg något inspel där.

På andra sidan planen var inte bollen i närheten av Sébastien Squillaci och Laurent Koscielny särskilt ofta – men varje gång den kom tycktes de två fransmännen behöva pressa sig till de yttersta, ägna sig åt desperata sistamomentsbrytningar med plågade ansiktsuttryck.

Det här säger en hel del om mittbacksparens stabilitet och kvalitet, såklart, men det säger ännu mer om den grundläggande skillnad som gör att Manchester United alltjämt vinner de här matcherna som Arsenal förlorar. De anfaller helt enkelt med fler spelare, med större tro och med en överlägsen beslutsamhet. Arsenal förblir däremot – och det är nog ännu mer tröttsamt för er att läsa det här än det är för mig att skriva det – de där oerfarna spolingarna som vare sig bildligt eller bokstavligt kommer till skott.

Visst går det att hitta ursäkter den här kvällen också, jämföra skadelägen och ifrågasätta domslut. Visst finns det flera små ljuspunkter med kvällen – Wojciech Szczęsny visar potential för att bli målvakten de saknat och en linkande Jack Wilshere förtjänade inte att behöva gå ut efter en timme – men det förändrar liksom inget i sak.

Efter Tottenhams 68 raka bortamatcher mot den där så kallade ”Big Four”-klungan utan seger vet jag precis hur det ser ut när en klubb åker ut på vägarna utan att tro på seger. Det ser ut precis såhär. Arsenal tappade förstås inte chansen till ligaguld den här kvällen – det bara kändes så.

***

Manchester United? Äh, rätt mycket bara en vanlig dag på jobbet. De gjorde ingen av sina större matcher. De kan bättre.

Och vill ni ha en sammanfattning av den klubbens storhet så har ni precis fått den.

/Erik Niva

Det är som jag alltid sagt. När läget blir skarpt och det verkligen gäller livets stora frågor går det minsann att luta sig mot bloggläsarsamfundet.

Jag efterfrågade ”Roy of the Rovers”-dokumentären, ”Roy”. Jag fick ”Roy of the Rovers”-dokumentären, ”Roy”.

Ni har den här eller här.

Minidokumentären vann alltså pris som bästa kortfilm på The End of the Pier International Film Festival. Jag ska väl inte lansera den som något mästerverk, men ämnesvalet i sig gör den självfallet omistlig.

Brasklapp, dock. För mig som slutade läsa Buster 1992 gör den här filmen verklighet av en hel del otäckheter jag tidigare bara hört talas om i andrahand. Jag kände över huvud taget inte till att Roy Race blivit skjuten, i ett drama inspirerat av JR i Dallas. Jag hade glömt bort att en hjälte som Jimmy Slade – och sju av hans lagkamrater – sprängts upp av en själmordsbombare i ett attentat nere i Mellanöstern. Och framförallt hade jag förträngt att serien slutar med att serien slutar med att ”Roy of the Rovers” själv blir invalidiserad efter en helikopterkrasch.
– Det var inte Roys fel, försvarar den fenomenalt nördige websajtsredaktören Mark Towers i filmens slutskede.

Just allvaret som filmens huvudpersoner tar seriekaraktären på är också dess stora behållning.
– Han representerar allt som är bra med brittisk fotboll, inleder redaktören Barrie Tomlinson.
Tecknaren Paul Trevillion fyller på:
– Det var inte en barnserie. Det var något större än så.
Han konkluderar:
– Roy Race var den bäste engelskeläraren som det här har landet någonsin har haft. Du var tvungen att läsa den för att veta vad som var på gång.

Avslutningsvis – ett par glädjande uppgifter från förlagets hemsida. ”Egmont is releasing a host of Roy of the Rovers products in 2009 to keep old fans entertained, and to introduce a whole new generation of football fans the excitement of Melchester Rovers’ star player”. Bland dom – möjligheten att köpa en helt egen Melchester Rovers-tröja.

Årets julklapp, eat your heart out.

/Erik Niva

Tid för helgpyssel dårå?!

Vi har försökt dra ner lite på stölderna från The Guardian i takt med att de har ökat i övriga svenska medier – men idag kan jag bara inte hålla mig. De bitska britterna listar historiens sex bästa fotbollsserier, och även om jag inte håller med i sak är det fenomenalt underhållande att hela deras sakframställan går ut på att såga förhandsfavoriten ”Roy of the Rovers”.

”Ask anybody to name a cartoon football character and, a hundred times out of a hundred, they’ll come up with Roy of the Rovers first. But let’s get straight down to the nitty gritty here: Roy Race was a bampot. If he and his mate Blackie Gray weren’t taking themselves so very seriously, and frowning their way through the strip as they pompously sermonised over ”issues” – Race, for example, once refused to play for England because he didn’t like the manager’s tactical set-up, a self-regarding stunt not even John Terry would think of pulling, the over-inflated sack of hot air – they were projecting their Little Englandisms on to foreign nations. Over the years, they worried themselves over Italians cheating, Americans spying, and Indigenous Australians (or ”Abbos”, as the appropriately named ”Racey” liked to call them) spiking them with drugged darts. Installing a myopic island mentality into generations of English kids, simple extrapolation proves conclusively that Race was a huge factor in the FA’s inability to land the 2018 World Cup. So we’re all agreed: Roy Race is a virulent xenophobe whose very existence has cost the country 18 million quid”.

Inte förrän i det absoluta slutet sansar sig Guardian något, ger ”Roy of the Rovers” en sjätteplats på listan, kompletterat med en urskuldande förklaring.

”Oh go on, then, Roy Race wasn’t quite the waste of space we made him out to be. Racey’s Rocket was a thing of beauty, he could spread the play with both feet, he once wrongfooted a keeper with a backheel from the edge of the area, he caretaker-managed an England team starring Trevor Francis and Malcolm McDonald to a 5-1 win over Holland, and the strip was admittedly pretty damn exciting when he managed to get himself shot in 1982. And we’re not just backtracking because the strip was, for a while in the early 1960s, drawn by Paul Trevillion. Oh no”.

Först en förklaring: Paul Trevillion är alltså en välkänd illustratör som sedan några år tillbaka arbetar för Guardian.

Sedan en undrande vädjan: Tydligen finns det en dokumentärfilm om ”Roy of the Rovers” – inspirerat betitlad ”Roy” – som vann pris på Cannes-festivalen ifjol. Jag vill se den. Den som kan peka mig i riktning mot en fungerande torrent blir veckans obestridde blogghjälte. Heck, till och med en trailer skulle uppskattas.

Och avslutningsvis en komplettering: När Buster sorgligt nog gick i graven för fem år sedan skrev jag en snyftig text om saken – däremot kom av någon anledning aldrig min tilläggslista med i tidningen, ett faktum jag naturligtvis fortfarande är förbittrad av.

I återvinningens tidevarv är givetvis även en inställd publicering en publicering, och därför passar jag nu såklart på att utnyttja ett sånt här nu-eller-aldrig-läge för att få användning för kasserat material – om inte annat för diskussionsunderlagets skull.

1. Åshöjdens BK
Serien som förkroppsligade tidningen. Allt fanns här – drömmarna, stjärnorna, framgångarna, besvikelserna, fotbollen och livet. Både böckerna och tv-serien om Åshöjden var också stora stunder, men faktum är att historien aldrig gjorde sig lika bra som i serieform. När Edward frispelade sig själv med en skruvad yttersida kunde inget annat medium illustrera det lika bra. Edward, Jorma, Bagarn och Blåbärskungen borde fan i mig få egna statyer. Sjunne, Storken och Kula också, förresten.

2. Roy i Rovers
”Roy of the Rovers” blev aldrig lika stor i Sverige som i England, och tur var väl kanske det. Då slapp vi se stora delar av Melchester Rovers dö i ett terroristattentat, och Roy själv bli förlamad i en helikopterkrasch. På 90-talet fick Melchester Rovers en efterföljare i serien om Rovers United. Den var bra, men väckte viss skepsis hos mig som Buster-puritan eftersom den var hämtad från konkurrenttidningen Boing. Jag upplevde aldrig bråken mellan Noice- och Gyllene Tider-fans – däremot stod jag alltid upp för Buster när andra på skolgården gillade uppkomlingar som Boing eller Center bättre.

3. Super-Mac & Bullen
Två serier som blev en. På något sätt var de alltid tvillingsjälar, jättebabyn från Yttre Hebriderna och den tjocke medicinstudenten med glasögon. Super-Mac med sin ”Stora Kanon”, Bullen med sina bananskruvar. Ett extra plus för att Super-Macs får McMutton brukade dyka upp och stånga bort bollarna från egen mållinje.

4. IFK Trumslagaren
Åshöjdens bortglömda småbröder och lillasystrar. Samarbetet mellan författaren Max Lundgren och serietecknaren Reijo Stävenborg var fantastiskt. Här målade de återigen upp en fantastisk historia om idrottens roll för folkhemmets unga. Med sportens hjälp lärde sig borgmästarens grabb Jack att förstå alkoholistsonen Lillis.

5. Durrells Palace
En brittisk Åshöjden. Spelande tränaren Dan Wayne försökte plocka fram fotbollen ur ostyriga yttrar som Duke Dancer, men lyckades aldrig riktigt lika bra som Bagarn Olsson. Styrkan i historien om Durrells Palace var allt var realistiskt eländigt – och egentligen aldrig blev så mycket bättre.

6. Greppet Direkt
Tynefield City hade fotbollsvärldens sämsta försvar – men universums bäste keeper. 15 gånger på match kom en motståndarcenter fri och drog på för fullt. Gordon hade ofta chansat åt fel håll, men i nästa ruta hade han vänt i luften och klistrat bollen nere vid stolproten. En av de serier som fick ett tragiskt slut. Gordon dog i en flygolycka, men fick sedan sin arvtagare i sonen Rick.

7. Dynamite-Danny
De flesta skulle säga Ben Bolt eller Knockout-Charlie – men den bästa boxningsserien i Buster var den om Dynamite-Danny Pyke. Det starkaste minnet handlar inte om den triumfartade vägen från Englands rännsten till boxningstronen – det är i stället när en vilsen Danny vandrar runt på amerikanska gator och funderar över medaljens baksida.

8. Fotbollsfantasten
Tommy ”Fotbollsfantasten” Barnes kämpade mot en trångsynt skola som bara spelade rugby. Läskige översittaren Adam Waller hörde hemma i ”Ondskan” av Jan Guillou – men Tommy trotsade honom. Och inte nog med att han hade civilkurage, han hade dessutom förmågan att stenhårt nicka bollar NER i nättaket från 25 meter.

9. Kom igen, Stefan!
Hockeyserierna var aldrig Busters starka sida, eftersom det knappt fanns några att köpa in från utlandet. ”Kom igen, Stefan!” – baserad på Bengt-Åke Cras ungdomsroman – var undantaget. Stefan var en lovande hockeyspelare på gränsen till både elitkarriären och vuxenlivet.

10. Skid Solo
Jag är inte motorsportens man, men Skid Solo är ändå min typ. Han var en klassisk, elegant, engelsk gentleman som rattade sin bil både snabbt och renhårigt. Slutet – när Solo kraschade så svårt att hans ansikte brändes sönder – är ett av seriehistoriens mest tragiska.

/Erik Niva

Här har ni det senaste dygnets mest söndertolkade bild inom den europeiska fotbollen.

Kanske tillhör ni dem som fattar symboliken i den redan här. Annars ska ni nu få bakgrunden snabbspolad för er.

Bilden är alltså tagen i Bari, den 29 maj 1991. Röda Stjärnan från Belgrad har vunnit Europacupen, men hemma på andra sidan det Adriatiska havet har de jugoslaviska krigen redan brutit ut. Två månader tidigare hade de första dödsfallen krävts, då kroatiska militärpoliser drabbade samman med serbiska styrkor vid nationalparken runt Plitvice.

Det här laget var den sista framgångsrika spillran av det dödsdömda Jugoslavien. Refik Šabanadžović var bosnisk muslim. Slobodan Marović och Dejan Savićević kom från Montenegro, Ilija Najdoski och Darko Pančev från Makedonien.

Och Robert Prosinečki – bollgeniet som rökte 50 cigaretter om dagen, och slog in den första bollen i straffavgörandet mot Marseille – var född i Tyskland av en serbisk mor och en kroatisk far.

Genom hela krigen och dess eftermäle har olika sidor försökt utnyttja Prosinečki för sina egna politiska syften. Själv har han envist gjort vad han kunnat för att värja sig.
– Politik hade inget med vårt lag att göra, och jag kan inte prata om saker jag aldrig känt. Det är möjligt att det fanns andra människor i klubben som kände annorlunda, men jag visste egentligen ingenting om det. Idrottsmän är folk som inte brukar vara uppfyllda av politik.

Med tiden kom ändå Prosinečki att bli en kroatisk nationalsymbol, främst på grund av hans insatser i det patriotiskt färgade bronslaget från VM 1998. Då höll han handen över det schackrutiga emblemet vid hjärtat precis som sina lagkamrater, då bar han en ”Proud To Be a Croat”-tröja som alla de andra. När Röda Stjärnan sedan firade tioårsjubileumet av triumfen i Bari var han den enda spelaren som inte närvarade. De senaste fyra åren har han dessutom jobbat som assisterande förbundskapten för det kroatiska landslaget.

Och nu har han alltså blivit tränare för Röda Stjärnan.

Jag ska inte trötta ut er med att upprepa mig kring hur den här klubben har kommit att stöpas i serbisk nationalism eller vilken roll deras extremsupportrar spelade i de jugoslaviska krigen – har ni följt det vi skrivit genom åren någorlunda så känner ni redan till allt det där.

Åren har ju gått och mycket har förändrats, men Röda Stjärnan har hela tiden sett till att slå vakt om den serb-romantiska auran runt klubben. Så sent som i april i år spottade presidenten Vladan Lukić  – en gammal lagkamrat till Prosinečki, som satt på bänken i Bari – en svavelosande proklamation:
– Att vara en del av Röda Stjärnan är att vara serb. De försökte krossa oss och lura människor. De försökte göra den största serbiska klubben till något jugoslaviskt. De misslyckades, tack vare miljoner av Röda Stjärnan-fans. De misslyckades, eftersom det är detsamma att attackera Röda Stjärnan som det är att attackera Serbien – och historien kan berätta om hur det går för dem som försökt attackera Serbien.

När Robert Prosinečki tidigare ikväll presenterades som ny tränare för Röda Stjärnan hade ett dussin kroatiska journalister åkt till Maracana-stadion i Belgrad. De var främst ute efter reaktioner från klubbens gigantiska och hårdföra supporterklubb, Delije. De fick ett korthugget uttalande.
– Prosinečki är Prosinečki. Alla de andra var bara kroater.

Ungefär samtidigt började den där bilden jag inledde inlägget med cirkulera på Röda Stjärnans supporterforum. Ni som förstår vad den föreställer inser kraften i den – för er andra kan jag berätta att det är alltså är en bild från det där segerfirandet i Bari, där Robert Prosinečki gör det serbiska trefingerstecken som med tiden blivit den mest politiskt laddade gesten sedan fascisternas uppsträckta arm.

Robert Prosinečki var spelaren som fick det att verka odramatiskt att representera både Real Madrid och Barcelona. Han försökte vara opolitisk. Sedan blev han kroatisk symbol. Och nu tycks han vara på väg att förvandlas till någon sorts hedersserb.

Det ska bli ohyggligt intressant att följa hans tid i Röda Stjärnan.

/Erik Niva

I förrgår talade Don Foster – liberaldemokratisk parlamentsledamot från Bath – inför House of Commons i London. Han gjorde det med avsikt att återinföra ståplatser i den engelska elitfotbollen, något som hans parti förespråkat i flera års tid. Och han inledde förnuftigt nog med att referera till katastroferna som gjort att de försvunnit.
– En debatt om fotbollsarenor kommer oundvikligen – och rätteligen – att väcka minne från de tragiska händelserna på Hillsborough 1989 och Heysel 1985.

Men därefter gick Foster vidare med en saklig argumentation om hur Hillsborough-utredningen aldrig kom fram till att det fanns något problem med själva ståendet i sig, och hur det inte längre finns några skäl att påstå att välskötta ståplatsläktare skulle vara farligare än sittplatser.

Snarare tvärtom. Som alla vet så står publiken fortfarande på Premier League-matcherna – ibland hela matcherna igenom, alltid vid antydan till målchans – och är det något som är riskabelt så är det just detta.

Men det är ju så – fotbollspubliken vill stå på matcherna, eller åtminstone ha alternativet att göra det. När Football Supporters’ Association har gjort opiniounsundersökningar bland sina 180 000 medlemmar har det visat sig att mer än 90 procent av dem har förespråkat ståplatser.
– Alla bevis talar för att den stora majoriteten av fansen vill ha det så. Och det är fullt möjligt att ha moderna ståplatssektioner som är totalt och fullständigt säkra. I grund och botten går det att säga att det handlar om valfrihet, vilket i förlängningen gör det till en kundomsorgsfråga, säger Malcolm Clarke, som är ordförande för FSF.

Och egentligen, där står vi nu. Med blicken riktad mot Tyskland är det enkelt att hävda att moderna ståplatssektioner innebär en rad fördelar för fotbollsupplevelsen; bättre stämning, större publikkapacitet, billigare priser och därmed nöjdare fans. Det är faktum som alltså accepterats ända upp på parlamentsnivå. Såväl emotionell som kommersiell logik talar egentligen för en reintroduktion. Men trots att kostnaderna för sådana ombyggnationer vore högst marginella visar ändå inte Premier League något som helst intresse för att ens diskutera frågan om att återinföra ståplatserna – vilket egentligen bara demonstrerar att klubbarna där inte har något större intresse av vare sig bättre stämning, billigare priser eller nöjdare ”kunder”.

Varför i hela friden är det så?

/Erik Niva