Mitt favoritfärdmedel är tåg. Min favoritplats i världen att åka tåg på är England. Det är två faktum. Jag behöver inte analysera dem särskilt länge för att komma fram till att det väl egentligen mest bara grundas i enkel, oemotståndlig fotbollsgeografi.

Min tågrutt idag: Birmingham, Wolverhampton, Crewe, Preston, Blackpool.

Är du en sådan som kan rulla in i såna städer utan att känna den slitet strävsamma läktarromantiken välla över dig – som kan hålla dig från att kasta dig från ena sidan tåget till den andra för att eventuellt få en glimt av arenan – då är du gjord av annat virke än jag själv är.

Blackpool ikväll, alltså. Bloomfield Road. En ny Premier League-arena för mig, och när jag tittar efter inser jag att jag nu bara saknar Ewood Park innan jag kompletterar ett fullt PL-set.

***

Jag tycker alltid att det är kul att komma till en ny arena, en ny stad – men jag har aldrig tillhört de som samlat eller aktivt hållit räkningen på hur många jag varit på. Jag har alltså aldrig ansökt om medlemskap i Vereinigung der Groundhopper Deutschlands (Den tyska föreningen för Groundhoppers), även om jag inte kan låta bli att fascineras av fenomenet.

Tillfället näst intill kräver ett lite längre resonemang på temat, och eftersom jag ska ut och roa mig på Blackpools pirer så nöjer jag mig med ett utdrag från en gammal Sportmagasinet-krönika jag skrev någon gång:

(…) Så vitt jag förstått det är reglerna för globetrotters – de här gökarna som tävlar om att ha besökt flest länder – rätt tydliga klara. Ska man få officiell tillåtelse att räkna in ett nytt land, ja, då måste man ha sovit en natt i det aktuella landet. Det kan tyckas som kärva riktlinjer – och det finns givetvis en massa reservationer kring tågresor och flygplatser – men i det stora hela går de i alla fall att begripa sig på. Fotbollsvärlden är som vanligt betydligt mer komplex.

Som jag ser det finns det en hel mängd olika grundnivåer att förhålla sig till här, och vi får helt enkelt beta av dem en och en.
• Mest grundläggande är givetvis den simpla passeringen, arenan du går förbi till fots, alternativt ser från ett bil eller tågfönster.
• Nästa steg är rundturen, då du till exempel guidas runt inne på ett öde Camp Nou.
• En nivå upp hittar du träningspasset, då det spelas fotboll men läktarna ligger öde.
• Och slutligen finns givetvis totalupplevelsen, matchspel inför en mer eller mindre full arena.

Vad säger ni? Själv lutar jag åt nivå tre. Jag skriver de här raderna från hemmalagets avbytarbänk på Daugava-stadion i Riga. Med ena ögat håller jag ett öga på U21-landslagets sista träning inför landskampen mot Lettland, med andra pekfingret håller jag deadlinespöket på avstånd. Att jag inte skulle ha varit på den här arenan ännu – utan måste vänta till morgondagens match för att kunna sätta krysset i rutan – känns som en fullständigt absurd tanke.

De som tar den här branschen på större allvar än mig håller inte med. Precis som i nästan alla andra sammanhang finns det de som tagit på sig att definiera reglerna för alla andra. De pretentiösa vakthundarna i det största branschorganet Vereinigung der Groundhopper Deutschlands nöjer sig inte ens med det jag ser som den kompletta fjärdenivån. Den här skaran har etablerat en betydligt mer hårdför samling riktlinjer.

Här varar en match i 90 minuter plus tillägg. Lämnar du arenan med fem minuter kvar för att hinna med sista bussen – då har du inte varit där. Du får inte heller ha kommit till stadion med någon organiserad gruppresa och du får – tråkigt nog för mig – absolut inte heller räkna in några ställen du besökt av professionella anledningar. De här är kort och gott en sammanslutning som inte tar några fångar.

”Vi distanserar oss från de flesta av dem som räknar sig som groundhoppers i dag, ”trend-hoppers” som räknar in sig själva i den här gemenskapen trots att de bara har femton arenor och två länder på meritlistan”

När man räknas på riktigt? Tja, i V.d.G.B. släpps man inte in förrän man har varit på minst 300 arenor, alternativt sett fotboll i 30 olika länder. Dessutom ska man rekommenderas av en befintlig medlem av sällskapet (…).

•••

Avslutningsvis. Trots att jag själv räknar mig som St Pauli-supporter har jag väldigt svårt med slentrianannekterandet av klubben bland allehanda vänsterfolk.

Igår kväll gjorde jag ändå ett undantag. Gaslight Anthem spelade i Stockholm, och precis som förra gången de var i stan hade gitarristen Alex Rosamilia hängt en St Pauli-flagga över sin förstärkare. Och spelar man i sin generations bästa nya amerikanska rockband – då kommer man lite lindrigt undan, och får inget annat än pluspoäng för att man orkat skaffa sig så stor fotbollskulturell förståelse att man begriper att St Pauli är killarna att hänga med.

/Erik Niva

Hey, hey, hey, hey. You know what would make a great coffee table-book? A coffee table-book about coffee tables! Get it?

***

Okej, vi är inte riktigt där – men vi är faktiskt framme i den historiska period då det framställs coffee table-böcker baserade på mer eller mindre rumsrena sånger från de engelska fotbollsläktarna.

Mark Long är en konstnär från London. Han är även en Arsenal-supporter som tidigare bland annat täljt någon sorts träbyster av Arsène Wenger, och som nu alltså producerat en coffee table-bok som är lättare att beskriva med bilder än med ord.

Såhär kan det alltså se ut…

…eller såhär…

…Tourettes-Timmy Howard får äran…

…att bli en sorts cliffhanger.

***

Min tidigare erfarenhet av coffee table-böcker inom fotbollen är egentligen begränsad till den där egendomligheten som Patrick Ekwall skrev om Martin Dahlin, den som jag tidigare glatt utnämnt till den svenska litteraturhistoriens fjärde sämsta sportbok med den här motiveringen:

”Allvarligt talat, vad tänkte de på? Vem vill ha en coffee table-bok om Martin Dahlin?! Vad ÄR en coffee table-bok? Tja, om det här är representativt så är det kort och gott smörja i lyxförpackning. Svulstig, förhärligande text inramad med Martin Dahlin i motljus, Martin Dahlin i medljus och Martin Dahlin fångad med fotografiska tekniker du inte visste fanns. ”Det närmaste homoerotik den svenska sportjournalistiken har kommit”, var det någon som skrev. Och ja, man känner sig skapligt pinsam när man beställer upp den här boken ur magasinet på Kungliga Biblioteket.”

***

För att knyta ihop säcken – eller the arc, som det heter på tv-serie-språk – så föranleddes alltså det här inlägget i stort sett enbart av att jag fick chansen att referera till Seinfeld-avsnittet där Cosmo Kramer fick idén om a coffee table-book about coffee-tables.

En idé som för övrigt faktiskt förverkligats, för alla er som undrat.

/Erik Niva

Saknat Felipão Scolari sedan han lämnade Stamford Bridge, tog sin mustasch på axeln och drog iväg till Uzbekistan?

Såklart att ni har – och har ni glömt bort varför så ska jag berätta det för er här och nu. Felipão är tillbaka i Palmeiras, och den improviserade presskonferensen efter gårdagens kryssmatch mot Atlético Mineiro visar att det fortfarande fyr i fyren.

Scolari gick ut löst, gnällde lite på hur hans lag fråntagits en straff efter att huvuddomaren konsulterat med sin assistent.
– Vi fick höra att domaren eller linjemannen fick radioinformation från någon utanför planens fyra linjer. Vi måste sätta oss in i det för att ta reda på om det var radio eller tv eller var det kan ha kommit ifrån. Det här är inte första gången som Palmeiras har tilldömts en straff som vi sedan aldrig fått slå.

Sedan varvade dock Scolari upp ordentligt när en reporter ifrågasatte hans beslut att spela chilenske spelfördelaren Jorge Valdivia, trots att han dragits med en muskelskada på sistone och bara klarade 18 minuter.
– Nej, nej, nej, nej. Ni är verkligen en plåga. Han spelade i 18 minuter. Det är bra för mig.
Mustaschen guppar, ansiktet dras ihop i grimascher, ögonen himlar.
– Gå och intervjua läkaren. Ni bara clownar runt, och du är en av de allra största clownerna. 

Exit stage right.

/Erik Niva 

En vecka för domardebatt i vissa hörn av fotbollens Europa, och allra mest intensiv har den varit i Skottland. Ni har förmodligen redan hört om Steven Craven, linjedomaren som hävde en Celtic-straff och därefter hamnade i en virvelvind av hot och kritik som var så intensiv att han bestämde sig för att sluta döma.

Den situationen intensifierades sedan ytterligare av en Majstorović-knuff i Old Firm-derbyt, en knuff som ledde till en straff trots att domaren Willie Collum tycktes ha ryggen mot situationen. Champagne-Charlie Nicholas rasade i tv, Celtic krävde en skriftlig förklaring från förbundet och Collum fick ta emot hotfulla telefonsamtal i hemmet.

Hetsen runt Old Firm-klubbarna har inneburit att arbetsklimatet för skotska domare alltid varit bistert, men har det nu blivit ännu värre än någonsin tidigare? Gamle domarprofilen Kenny Clark tycker det:
– Det är i alla fall värre än det var för säg tio år sedan. Folk skriker åt en på gatan, man får de där hoten på telefon, det har funnits tillfällen då domare fått hotbrev med rakblad i kuvertet och vi känner till tillfällen där domare fått rutorna i sitt hem krossade.

Situationen är svårbemästrad, och det ligger såklart nära till hands att mullra om att det borde vara förbjudet att kritisera domare offentligt. Men nä, jag tror verkligen inte att det vore någon bra idé. Problemen skulle bara växa sig ännu större ifall alla låtsades som att det regnade då ett tydligt domarmisstag avgjort en viktig match, och till slut skulle vi stå där med en fotbollsmotsvarighet till ett politiskt missnöjesparti, en ilsken skara människor som växer fram i vakuumet som uppstår där debatten tar slut.

***

På andra sidan Europa – långt borta i Ukraina – har Sjaktar Donetsks rumänräv Mircea Lucescu fortfarande inte lyckats smälta några domslut som de fick emot sig i förra veckans Champions League-match mot Arsenal på Emirates.
– Det är enkelt att vara i Arsenals skor när man får två mål till skänks. Deras första mål var 100 procent offside – Arsenal-spelaren var mer än en meter framför sista försvarare – och det skulle aldrig ha fått någon straff i samband med sitt tredje mål.

Lucescu raljerade sedan om hur han hoppas att Sjaktar-fansen från och med nu sätter samma press på domarna som  han upplever att de stora västeuropeiska klubbarnas supportrar gör – ”det är mycket viktigt om man ska lyckas i Europa” – men kom därefter fram till den poäng som gjorde hans ryande tankvärt. Han menar att problemet med domsluten på Emirates i grunden berodde på att matchen dömdes av en norrman, Svein Oddvar Moen.
– Jag tycker inte att skandinaviska domare borde få döma matcher där engelska lag är inblandade. De delar samma anglosaxiska kultur, och många av de skandinaviska domarna är till och med utbildade i England. I de matcherna får det engelska laget alltid domarfördelar.

Själv håller jag ju inte med Lucescu hela vägen ut – och jag tror inte att Chelsea FC, Anders Frisk eller Tom Henning Øvrebø gör det heller – men jag förstår vart han kommer ifrån, jag kan se hur han har fått ihop sitt teoribygge.

Och jag tror framförallt inte att fotbollsvärlden varit en sundare plats ifall han tvingats hålla inne med sitt svavel.

/Erik Niva

Det hör inte till de allra vanligaste vanligheterna att vi uppmärksammar skandalhistorierna från de engelska tablodierna, men just idag blev tajmingen så underbar att jag inte kan låta bli.

Igår skrev jag alltså ett inlägg om hur Brian Marwood och hans gelikar försöker bygga det nya Manchester City, en rätt igenom professionell klubb som representeras av en ny sorts väluppfostrade spelare med ett kontinentalmodernt, förnuftigt förhållningssätt till alkohol.

Och det lät ju bra.

Sedan kom dagens The Sun, som med videofilm och allt avslöjar hur Joe Hart, Gareth Barry, Adam Johnson och Shay Given kom över söndagens 3-0-förlust mot Arsenal. De åkte upp till Skottland, söp till, träffade en bunt studenter på puben och hakade på till studentlyan för eftersläckning.
– Vi har åkt långt. Det är blåsigt. Det har regnat. Vi är på St Andrews. LET’S PARTY, ylar Gareth Barry och börjar halsa starksprit direkt ur flaskan.

Enligt en student som citeras i Sun köpte Joe Hart drinkar åt alla i hans väg  – ”han sprejade 50-pundssedlar runt sig som om de var konfetti” – och jag kan inte låta bli att flina igenkännande åt hans beskrivning av själva efterfesten.
– Lägenheten där vi festade var som vilket studentboende som helst, med möglig mat och en kyl full med öl. Av någon anledning tillbringade vi största delen av tiden i köket, där vi sjöng och berättade för spelarna hur fantastiska de var.

Ah well. We’ve all been there.

/Erik Niva

Sådärja, då har det blivit dags att ännu en gång skriva några rader i den skamlösa genren self-promotion. Men frukta intet – den här gången är jag inte ute efter era plånböcker.

Vi snackar gratis.

Nämen, såhär är det. Lite då och då blir jag inbjuden för att hålla en monolog om fotbollen, världen, mina böcker, de grejerna – och just den här gången gör jag det faktiskt på en plats dit flera av er har möjlighet att komma.

Medborgaplatsens bibliotek, Stockholm, 19.00 på torsdag. Kika förbi. När jag nu släpar mig ner på byn behöver jag ju några att prata med.

***

Men nu var det ju egentligen inte det jag tänkte skriva om, utan en sak jag var inne på som hastigast i slutskedet av gårdagens Eurotalk.

Vi kan tycka vad vi vill om dagens Manchester City. Vi kan däremot inte förneka att det är den fotbollsklubb i hela världen där det just nu händer allra mest. I praktiken försöker de bygga en ny sorts G14-klubb från grunden, inom loppet av några få säsonger.
– Det var som The Dog and Duck här förut, säger sportchefen Brian Marwood, och refererar alltså till ett publag.

Marwood och vd:n Garry Cook är de två nyckelpersonerna i dagens Manchester City, långt mer centrala än Roberto Mancini. Det är de som har handplockats från Nike för att förvalta alla shejkmiljarder. Båda har de givit intervjuer till den engelska kvalitetspressen de senaste dagarna, och även om samtalet med Cook i Guardian är okej är det texten om Marwood i Telegraph som verkligen intresserar mig.

Det kommersiella perspektivet är fascinerande – hur det resoneras kring att bygga ”a brand map” för en spelare som Paul Scholes – men än mer hisnande är Manchester Citys planer för att forma och uppfostra sina ungdomsspelare. De litar inte på de engelska skolorna. De tänker driva sitt eget utbildningssystem, på ett sätt som är mer långtgående än något jag tidigare sett i andra toppklubbar.
– Vi vill avregistrera dem från deras skolor när de är 14 år. Vi utbildar dem här, tränar dem här, visar dem hur man lagar mat, lär dem hur man fyller i ett formulär för att ansöka om ett pass. Våra lärlingar kommer även lägga en halvdag i veckan på samhällstjänst. De ska inse vad mindre privilegierade människor går igenom, få dem att förstå att de har något speciellt.

Handlingsplanen har förstås inte kommit till av en slump. Manchester City har en stolt tradition som talangfabrik – och den långsiktiga planen med klubben är att a-lagsspelarna ska skapas snarare än köpas – men just nu har de så stora problem med sina ungdomsspelare att Marwood pratar om ”en förlorad generation”.
– Vi vill vara en Champions League-klubb, och vi försöker forma spelare med bra vanor av och på planen. Men vi har att göra med en förlorad generation. Med de flesta ungdomsspelare måste vi arbeta med lifestyle skills. Vi har några killar som kommit över från Afrika, och de är så långt före våra egna killar både vad gäller teknik och uppförande.

Just lifestyle skills är ett centralt begrepp som återkommer flera gånger i Marwoods vision.
– Vi försöker förändra klubbens mentalitet, göra Carrington mer professionellt. Spelarna måste vakna. De måste äta, sova och dricka fotboll. Ska de gå ut måste de gå ut vid rätt tillfälle, inte dricka 48 timmar före en match. Det påverkar deras prestationer. Vi tar salivprov på dem hela tiden.
Den gamle Arsenal-yttern exemplifierar med bröderna Touré, som är troende muslimer och aldrig dricker alkohol.
– Jag hoppas att våra unga spelare tittar på dem och tänker: ”De har spelat i Champions League-finalen”. Och där är David Silva. ”Han har vunnit VM med Spanien. Han dricker inte, röker inte, går sällan ut. Maybe I should try a bit of that.

***

Tittar vi på de olika brittiska fotbollsnationerna och de bästa unga spelare de fått fram på senare år ser vi också ett iögonfallande mönster.

England: James Milner. Nykterist.
Wales: Gareth Bale. Nykterist.
Skottland: Darren Fletcher. Nykterist. 

/Erik Niva

Eftersom det finns en strukturell, redaktionell ovilja mot att lägga ut mina artiklar på nätet gick alla ni snikna gratisläsare miste om ett längre Gareth Bale-dokument i helgen. Det är väl som det är – men den efterföljande diskussionen ska vi väl likafullt hugga tag i?!

Rubriktanken med texten bottnade i att Bale fullbordat sin fenomenala transformation, och därmed faktiskt kan räknas som världens allra bästa unga spelare just nu.

Bold statement från en Tottenham-supporter, jag vet, men såsom The Whitchurch Wizard spelat sedan årsskiftet kan jag uppriktigt talat inte se att någon annan slutsats skulle gå att dra.

Kriterierna går ju alltid att bända fram och tillbaka, men i det här fallet var det som gällde en sorts U21-definition: enbart spelare födda 1989 eller senare var aktuella.

Generellt har listan – som alla andra listor – en befängt stor offensiv slagsida. Jag föregripsförsvarar mig med att säga att det i alla fall delvis finns en form av logik i det den här gången. Min tydliga uppfattning är att ungdom är en fördel för anfallsspelare, men en nackdel för både målvakter och försvarare. Så det så.

1. Gareth Bale, 21 år, Tottenham
2. Alexandre Pato, 21, Milan
3. Thomas Müller, 21, Bayern München
4. Javier Pastore, 21, Palermo
5. Stevan Jovetić, 20, Fiorentina
6. Theo Walcott, 21, Arsenal
7. Mario Balotelli, 20, Man City
8. Jack Wilshere, 18, Arsenal
9. Neymar, 18, Santos
10. Romelo Lukaku, 17, Anderlecht
11. David De Gea, 19, Atlético Madrid

Utmanarelvan utan inbördes ordning: Eden Hazard, Marko Marin, Lewis Holtby, Bojan Krkić, Simon Kjaer, Philippe Coutinho, Miralem Pjanić, Adam Ljajić, Toni Kroos, Alan Dzagoev, Sergio Canales.

Thoughts and prayers?

/Erik Niva

I dessa Wayne Rooney-tider är det ju bara att resignera, skaka på huvudet och erkänna att analyserna just nu inte duger något till.

Vafan handlade allt det där om, Wazza? Var det värt det?

Och vad händer nu? Viker alla United-fans ihop de där prostitutionsbanderollerna och åker till Stoke som om ingenting särskilt har hänt?

This time, the lunatics have really taken over the asylum.

I det här skedet är min bästa gissning att agenten Paul Stretford duperat spelaren med någon form av ekonomiskt förhandlingsspel tänkt att leda till både guld och gröna buskar – med eller utan klubbyte – och att Rooney köpt in sig på den utan att riktigt förstå vidden av konsekvenserna.

När sedan mediebarriären sjunkit ner med full kraft, Old Trafford buat åt hans namn och de där Men In Black-människorna samlats utanför hans hus… Då har det snabbt blivit rätt uppenbart att det inte varit värt the aggravation.

Ett ”fuck it”, en snabb kovändning och ett direktiv till agenten om att få det där kontraktsförslaget påskrivet med minsta möjliga fördröjning.

Närmare någon form av logik kommer jag inte, hur jag än brottas med olika tanketeorem.

/Erik Niva

En av fördelarna med en Euro Away i Italien – tillfälle ges att uppdatera galleriet.

Jag har inte särskilt många hjältar kvar inom fotbollen. I dessa Wayne Rooney-tider får man försöka vårda det fåtal man fortfarande tror på.

/Erik Niva