I sisådär 15-20 minuter hade vi väntat på att öppningen skulle komma, funderat på hur den skulle visa sig.

En lirkardragning av Iniesta? Ett genombrott av Villa? Kanske rent utav ett distansskott från Xabi Alonso? I stort sett vad som helst – men inte en powernick till följd av en inlyrad hörna.

Så här långt in i turneringen har knappt ens Spanien brytt sig om att lyfta in hörnorna i straffområdet. De har bara petat igång bollen och fortsatt sitt eviga rullande utanför straffområdet. Idag gjorde de en bättre match än de hittills gjort den här sommaren, och en stor anledning till det var just att de stundtals mixade upp sitt fram-och-tillbaka-väggande. Det kom en rak boll eller ett långskott från Xabi Alonso, det kom en lång hörna från markpassningsmaestron Xavi.

Det som skulle bli ett spektakel blev ju annars länge mest ett taktiseminarium. Inte tråkigt, men väldigt trångt. Jogi Löw gjorde bedömningen att Tyskland var tvungna att prioritera den låga, kompakta defensiven – Vicente del Bosque såg till att Spanien pressade högt med de första spelarna, men samtidigt var extra noga med att omställningssäkra ifall de inte fick tag på bollen i något av de allra första skeendena.

Första halvleken blev låst och sluten och fick sitt viktigaste ögonblick först när de 45 minuterna runnit ut. Carles Puyol chansade i en stötbrytning, och Mesut Özil var plötsligt halvförbi Sergio Ramos och på väg mot ett friläge. Spanjoren touchkrokade turktysken, domaren friade.
– Nej, sa jag, när jag såg reprisen sekunden senare.
– Ja, sa Simon Bank, där han såg exakt samma repris på stolen bredvid mig.

Det var inte Tysklands enda chans, men det var deras bästa chans. En straff där, och matchen hade givetvis fått en helt annan andrahalvlekskaraktär. Nu kom den istället att påminna mer om EM-finalen 2008 än man hade trott på förhand. Målet kom mitt i andra halvlek snarare än mitt i första, men även om Tyskland till sist skrapade ihop 49 procent av bollinnehavet och en fin Toni Kroos-möjlighet hade de i stora stycken lika hopplöst svårt att komma åt bollen och få tryck framåt som de hade på Ernst-Happel-Stadion i Wien.

Det spanska spelsättet kan vara frustrerande att titta på – det ska gudarna veta – men det är ännu långt mycket mer frustrerande att spela mot. Tempofattigt? Stundtals. Smått sidledsfixerat? Jovars. Men framförallt vansinnigt, vansinnigt svåråtkomligt.

Tyskland har varit den här turneringens offensivt klart mest effektiva lag. De har gjort fyra mål tre gånger, de har predikat betydelsen av att alltid, alltid agera snarare än att reagera – men när de tvingas jaga bollen i den här spanska katt-och-råtta-leken är det ändå så gott som omöjligt för dem att få matchen att spelas som de själva vill.

När Spanien spelar fotboll så gör dem det på sina egna villkor. Det går att tycka mycket om det – men det enda sättet att göra något åt det är att lyckas hitta fram till ett sätt att besegra det.

Just nu ser jag inget lag i världen som är kapabelt att göra det, Holland inkluderat.

/Erik Niva

Det här är en sån där kväll då vi tänkte spara orden tills vi verkligen behöver dem, men med en timme kvar vill vi ju samtidigt inte lämna er till vargarna.

Ett videoklipp till?

Så får det bli. Här har ni den där EM-finalen för två år sedan, upplevd från det spanska landslagets eget perspektiv. Och eftersom vi är såna hyggliga killar har vi rent utav sett till så att ni får engelsk textning också.

It’s worth the watch.

Och har ni nu ändå börjat… Såhär såg det ut när det spanska laget var på väg till den förra Tysklands-matchen. Det är DJ Sergio Ramos som slängt på en av sina favoritlåtar – ”Se parece más a ti” med Jambao – och såhär ser det alltså ut i en spelarbuss fylld av blivande Europamästare.

/Erik Niva

– Givetvis finns det en revanschkänsla, säger Bastian Schweinsteiger, apropå förlusten mot Spanien i EM-finalen 2008.

Vi kan förstå varför.

/Erik Niva

Nävafan. Ordnung muss sein.

Slut på vilodagar, låg uppdateringstakt, datortjuvar och bloggkaos. Åter till VM-vardag och uppordnade torp.

En av historiens mest osannolika VM-semifinaler ikväll, med det där lilla Holland mot ett ännu så mycket mindre Uruguay. Jag gjorde ett försök att bena ut platensarnas oddsbesegrarstorhet i tidningen idag, men varför inte använda de här sociala medierna nu när de faktiskt också är en del av förklaringen?!

Ända sedan Uruguay åkte till Sydafrika har superstjärnan Diego Forlán hållit folket därhemma uppdaterat om hur de har det. Han har twittrat, fotat och lagt ut youtubeklipp. Med små medel har han skildrat en enad, harmonisk spelargrupp som uppenbarligen menar business – och uppriktigt sagt får ni nog en lika bra bild av varför det har gått bra för La Celeste ifall ni klickar er igenom hans svit av 15-sekundersklipp som ni får av all världens sociala avhandlingar om garra charúa-andan.

Vi kör väl från början.

5 juni
Laget flyger till Sydafrika.

7 juni
Regelgenomgång med argentinske ex-domaren Horacio Elizondo (jodå, han som visade ut ZZ).

9 juni
Två dagar före premiären mot Frankrike. Utflykt till en rökande urinvånare.

17 juni
Uruguay har precis slagit värdnationen Sydafrika med 3-0, men personalen på deras hotell är glada ändå.

18 juni
Och hur firar man ett avancemang som är så gott som klart?! Med grillfest, förstås, asado.

19 juni
Diego Forlán lirar boll med lejonunge.

21 juni
Dags att lämna hotellet i Pretoria. Dags att åka och säkra den där slutspelsplatsen.

21 juni
Ankomst till arenan i Rustenburg. Uruguay-Mexiko, 1-0.

23 juni
Klart för åttondel, och mysgubben Carlitos (spelarna har själva bekostat hans resa) sätter fart på gympasset.

27 juni
Sydkorea utslaget. Klart för kvartsfinal. Mottagning vid nästa slutspelshotell.

29 juni
Ny stormatch på gång? Ny grillfestsuppladdning.

3 juli
Tillbaka på hotellet efter bragdmatchen mot Ghana. Segersånger med både spelare och fans.

5 juli
Dubbelmatch i pingis. Castillo och Godín mot Scotti och Nacho Gonzáles.

/Diego Forlán och Erik Niva

PS. Förresten, jag glömde ju. Ifall ni tycker att den där Diego Forlán egentligen ser ganska floral ut och undrar varifrån han fått sin inneboende garra – här har ni en bild på hans pappa Pablo Forlán, som ju bland annat spelade mot Holland i VM 1974.

Den där Erik, som brukar skriva här, han gör skandalöst nog inte det! Så kan vi ju inte ha det – därför ser jag det som min skyldighet att göra något åt saken.

Förvisso händer det inte så mycket här nere under dessa ”mellandagar”, förutom lite kokainbucklor och ganja-Hiltons. Men det är uppenbarligen mera Simons gebit, som ni redan har läst.

Vi som är här för fotbollen, vi får jobba ihop egna matcher om inte FIFA vill ge oss några. Vi drog helt enkelt till Langa, en förort utanför Kapstaden, och drog igång lite ös.

Helt okej sväng i spelet – bortsett från att Doctor Khumalo vägrar släppa bollen i rätt lägen.

…och försökte lära kidsen lite ramsor…

/datortjuven

A game of two halves? A game of three penalties.

Men först, främst och viktigast –  vi har väl begravt farhågan om ett trist, kargt och torftigt VM nu? Det är nu ingen offensivfiesta vi ser och det förblir trist att så stor andel av post-match-diskussionerna ska handla om domslut, men det är smärre skönhetsfläckar som vi får lov att uthärda.

VM lever ju. VM sprattlar och sparkar och röjer runt och för en jävla massa oväsen.

Sedan slutspelet började har vi inte haft en enda själlös match här nere i Sydafrika. Alla har de haft sin egen särpräglade karaktär, och även om de inte alltid har varit välspelade har de för det allra mesta varit både svårlästa, spännande och tårstänkta.

Det är vad som betyder något. Det är vad som ger oss något att snacka om, något att minnas.

Inget undantag här. Dramatik ända in i och förbi Iker Casillas kombinerade returtavla-fotparad i den 89:e minuten. Kontroverser av sällan skådat slag i och med den där tre minuter långa trippelstraffen.

Min känsla var väl att den guatemalanska (?) domaren fick ungefär hälften av besluten rätt, hälften fel. Jag ser båda de inititala straffsparksvisslingarna som korrekta, även om nu David Villa spelade över på ett måltjuvskalkylerat sätt. Att Spanien blev bestraffat för att ha varit inne i straffområdet på sin offensiva straff snarare än på sin defensiva – där långt många fler spelare hunnit långt mycket längre – var… konstigt. Och att inte en returjagande Cesc fick en andrastraff när han vräktes över ända av Villar var ju bara bisarrt.

Hursom, Spanien imponerar fortfarande inte, men Spanien är likafullt i sin första VM-semifinal på 60 år. Och precis som tidigare ser det bättre ut för varje gång som den tjurskallige Vicente del Bosque byter sig längre ifrån sin grunduppställning.

Kärnan i deras modell finns ju fortfarande kvar runt Xaviniesta, men med en knapp vecka kvar till VM-finalen famlar de fortfarande efter ett fullt ut fungerande spel. Del Bosque har prick fyra dagar på sig att hitta det. Sedan står de mot Tyskland i en repris på EM-finalen, och där Spanien än så länge inte spelat på samma nivå som för två år sedan har ju tyskarna höjt sig flera klasser. Om inte Spanien presterar bättre än de gjort hittills i den här turneringen så vinner de inte den matchen.

***

Och så blev det alltså Europas VM ändå till slut, det här.

/Erik Niva

Goder morgon, trälar och bönder.

Vad det är för dag idag? Jodå, det är Diego-dag.

Ni behöver hjälp att komma i stämning? Jag ger er ett klipp från Napolis första Scudetto-firande 1987, när hela laget sjunger i omklädningsrummet.

Oh mama, mama, mama. Sai perchè mi batte il corazon? Ho visto Maradona, ho visto Maradona. Oh, mama, innamorato son. Vet du varför mitt hjärta bultar? Jag har sett Maradona. Oh, mama, jag har blivit kär.

/Erik Niva

Vad hände, Brasilien?

Total dominans fram till pausvilan. Kontroll på matchbilden, överlägsna på alla delar av planen. De såg till att utnyttja luckorna i det nykomponerade holländska försvaret och hade Arjen Robben nerstoppad i bakfickan. De borde gjort 2-0, hade mycket väl kunnat göra 3-0.

Men därefter… ingenting.

Någonstans har det väl alltid funnits en liten misstanke om att de inte blivit riktigt pressade såhär långt in i turneringen, att motståndarna visat dem för stor respekt och mer eller mindre förutsatt att det är ett självmordsrecept att gå framåt.

45 minuter från eliminering såg inte holländarna längre något annat alternativ än att försöka. De klev högre upp i planen, ökade intensiteten i presspelet – men även om de ju gjorde det bra så är det omöjligt att komma ifrån känslan av att de fick matchen gratis, att Dungas lag helt enkelt vek ner sig på ett fullständigt okaraktäristiskt sätt.

Felipe Melo funkar ju fint som illustration över ett lag som rätt och slätt tappade greppet. En titan i första halvlek – sedan först det oförklarliga individuella misstaget som tiltade till matchbilden, därefter den idiotiska trippelfoulen krönt med stämplingen som i praktiken skickade ut Brasilien ur VM.

Under detta VM har det varit väldigt svårt att förstå hur Melo gjort sig avskydd i Turin under sin tid i Juventus. Just nu är det tyvärr lite mer begripligt.

Identitetskrisen som följer på detta – ett brasilianskt landslag som vare sig spelar vackert ELLER vinner – kommer att skaka en hel nation i månader.

I Holland – det omvända. Fram till och med nu har ju Holland visserligen burit runt på ett storhetsvansinne gentemot resten av Europa, men samtidigt alltid dragits med ett mindervärdeskomplex gentemot Brasilien. De accepterade förlusterna 1994 och 1998 på ett nästintill resignerat sätt, som en del av en konstant världsordning att tolerera.

Nu har Bert van Marwijk slutligen övertygat de orangea om att det kanske är roligare att vinna än att spela vackert – att det finns en rätt stor poäng med spelare som Dirk Kuyt och Mark van Bommel – och ett långt ifrån komplett holländskt landslag har därigenom nått höjder som klart mer talangfulla förlagor inte varit i närheten av. Egentligen utan att ens imponera sådär överdrivet mycket.

Holland i semifinal mot Uruguay eller Ghana. Supersmurfen Wesley Sneijder och hans Yolanthe kanoniserade. Och Brasiliens första ordinarie-speltids-förlust i ett VM utanför Europa på 60 år.

That was quite something.

/Erik Niva

Jag är inte mycket för att citera pressmeddelanden, men när det nu kommer ett sånt här meddelande från Greenpeace halvtimmen innan Brasilien ska möta Holland i en VM-kvart är jag ju inte en större man än att jag kan ompröva mina principer.

”Tisdagen den 6 juli ska den brasilianska kongressen rösta om att lätta på den lag som begränsningar regnskogsavverkning i Amazonas. Förslaget öppnar för att ytterligare minst 85 miljoner hektar regnskog skövlas, hundratals arter hotas. Sådan skövling skulle skapa ytterligare koldioxidutsläpp på upp till 37 miljarder ton.

MEN – tisdagen den 6 juli är även den dag då semifinalerna i fotbolls-VM spelas. Idag kl. 16 spelar Brasilien mot Nederländerna. Vinner Brasilien går de vidare till semifinal på tisdag – alltså samma dag som regnskogsomröstningen.

Spelar Brasilien semifinal kommer inte den brasilianska kongressen sammanträda, och möjligheten att rösta bort regnskogsskyddet försvinner! Därför är det av yttersta vikt, för regnskogen i Amazonas och för klimatet, att alla hejar på Brasilien idag!”

(För övrigt visade det sig att pressekreteraren som skickade ut kommunikén är en gammal musiker som jag jobbade med för drygt tio år sedan. Han spelade bas i Kristinehamns barska hardcorepluton Burst, jag var någon form av urusel marknadsföringsman på deras skivbolag. Those were the days – this was a stickspår).

/Erik Niva

Den här morgonen har jag blivit kommenderad att skriva en artikel om vänsterbackarnas nedärvda bögighet, men tja… Det får bli en text om det populärkulturella fenomenet Wesley Sneijder istället.

Vi har ju varit och småtafsat på hans återuppståndelse några gånger tidigare, men aldrig riktigt gått till botten med det, såsom holländska tv-ankaret Johan Derksen har gjort.
– Uppenbarligen spelar Wesley mycket bättre sedan han fick tillfredsställelsen att träffa Yolanthe. Och då är ju frågan, vore det inte en bra idé ifall hon tillfredsställde hela gruppen?

Wesley Sneijder var… inte road av det skämtsamma förslaget.
– Normalt sett så skrattar jag och Yolanthe åt den här sortens skit. Men nu har han gått för långt. Han implicerar att min fru ska uppträda som någon slags hora. Vad i helvete? Jag fattar inte det. Jag har aldrig sagt något negativt om honom. Jag skulle inte säga att hans fru ska prostituera sig själv. Jag hoppas bara att han är lika cool och macho när jag står framför honom, i verkliga livet. Det är så lätt att säga de här sakerna bakom en kamera eller en laptop, jag skulle vilja se honom i ögonen när han säger de här sakerna.

I det här skedet är det väl lika bra att återvända till basen. Ibizafödda 25-åriga Yolanthe Cabau van Kasbergen har blivit utsedd till sexigaste holländska tre av de fyra senaste åren. Det fjärde året drog hon sig ur tävlingen för att ge de andra tjejerna en chans. Wesley Sneijder tyckte att hon verkade… trevlig. Han skickade henne ett sms. Föreslog att de skulle bli tillsammans. De blev tillsammans. Wesley friade. Nu ska de gifta sig.

Så har alltid saker och ting funkat i Wesley Sneijders universum, och det var därför det blev en sådan chock mot hans självbild när han blev utsparkad från Real Madrid.

Men precis då – precis när hans karriär hade tappat riktningen – träffade han alltså denna Yolanthe. Och sedan dess har Wesley Sneijder hittat ett nytt fokus, kombinerat med någon sorts nytt inre lugn. Han har dessutom gått och konverterat till katolicism.
– Yolanthe är totalkatolik. Jag bestämde mig för att läsa mer om det, och pratade mycket med henne om det. Jag har alltid varit troende, men inte katolik. Jag pratade även med många Inter-spelare och klubbprästen om det – och nyligen döpte jag mig i Italien.
Nu sitter Wesley Sneijder nere i Sydafrika och ber varje morgon.
– Yolanthe gav mig en rosenkrans som var välsignad av någon präst i Italien. Vi ber med det varje morgon. Nu när jag är här får vi göra det per telefon. Före varje match ber jag på hotellrummet. Jag är rätt allvarlig och dedicerad med det här, och jag måste säga att det funkar. Livet är lättare för mig nu.

Sneijder noterade givetvis att Robin van Persie krävde att förbundskaptenen Bert van Marwijk skulle bytt ut honom i åttondelsfinalen mot Slovakien – han orkade bara inte hetsa upp sig särskilt mycket över saken.
– Omedelbart efter matchen var jag tvungen att gå framför tv-kamerorna, och det var då jag fick höra vad van Persie hade sagt. En gång i tiden hade jag reagerat starkt och sagt något dumt. Inte längre. Det finns ingen anledning att ställa till problem.

Hemma i Holland har nu Wesley och Yolanthe uppnått den där kändisstatusen som enligt obligatorium måste jämföras med den som David Beckham och Victoria Adams en gång hade i England. Och frågan är om inte deras genomslag är ännu kraftigare. Holland är ett mindre land, där det är ännu svårare att gömma sig för ett fotbollslandslag som ska spela VM-kvart.

Gamle fotbollsproffset Björn van der Doelen – gjorde bland annat ett 100-tal matcher för PSV på 90-talet – tyckte att det var dags att säga ifrån. Han skrev rätt och slätt en protestsång, ”Wesley en Yolanthe, goeie god hou toch op”, ”Wesley och Yolanthe, gode gud, sätt stopp för det”.

/Erik Niva