Första gången på ett och ett halvt år på en fotbollsplan, och det var tamejfan det sämsta jag har sett. Mitt matchfacit var visserligen marginellt bättre än Simon Banks, men slutbetygen är ändå oundvikliga.

Simon Bank +
Erik Niva +

Det må väl på sitt sätt vara hänt. Mest förbryllad är jag ändå av att vi inte fick ut mer av vår proffsförstärkning, som ju gjorde 11 mål på 22 allsvenska matcher så sent som 1995.

Super-Bosse Andersson +

Jaja, Sportbladet firade 10-årsjubileum, jag fick spela på Råsunda – och vi kan ta tillfället i akt att göra lekhörna av bloggen igen.

Vilken tröja har jag på mig på bilden, tagen i Råsundas bortaomklädningsrum efter fiaskot? Första figur att identifiera den i kommentatorsfältet viner… äran, prestigen, och en ful Sportbladet-tröja, jubileumsdagen till ära.

Anyone? Jag tippar att det rätta svaret inkommer efter 13 minuter.

/Erik Niva

Tyskland, 2006

Japorea, 2002

Frankrike, 1998

USA, 1994

Italien, 1990

Mexiko, 1986

Spanien, 1982

Argentina, 1978

Tyskland, 1974

Mexiko, 1970

England, 1966

Chile, 1962

Sverige, 1958

Schweiz, 1954

Brasilien, 1950

Frankrike, 1938

Italien, 1934

Uruguay, 1930

/Erik Niva

Ytterligare en uppdatering från mitt externmediala korståg? Okejrå, nu när ni tjatar så.  I morse satt jag i ”Godmorgon Sveriges” soffa och pratade fotbollsspelarliv.

Själv får jag visserligen inte det där SVT Play-klippet att funka, men det kanske är för att jag sitter på Mac?! Annars är det SVT:s fel.

***

Idag är annars en högtidsdag för mig som älskar musik, tyskar – och framförallt kombinationen däremellan. Idag fick jag labbarna på den tyska utgåvan av Rolling Stone, och deras VM-nummer. Inte nog med att de har en stor intervju med Michael Ballack om hans relation till musik – framförallt har de en enkät där olika landslagsspelare listar musik som betytt mycket för dem.

De gör oss inte besvikna.

Här har ni ett utdrag, med länkar till de allra viktigaste låtarna. Och vi börjar såklart med Philipp Lahm, som ju tagit över kaptensbindeln i Ballacks frånvaro.

Philipp Lahm
Favoritlåt:  ”Weus’d a Herz hast wia a Bergwerk” – Rainhard Fendrich
Favoritlåt att fira till: ”We Are the Champions” – Queen
Favoritlåt att deppa till: ”Fürstenfeld” – STS

Marcell Jansen
Favourilåt: ”Für immer jung” – Bushido
Favoritband: De Höhner
Favoritlåt att deppa till: ”Echte Fründe” – De Höhner

Jerome Boateng
Favoritband: Destiny’s Child
Favoritlåt att fira till: ”Das geht ab” – Atzen
Favoritlåt att deppa till: ”Try Sleeping With A Broken Heart” – Alicia Keys

Stefan Kiessling
Favoritlåt: ”To Be With You” – Mr Big
Favoritband: Black Eyed Peas 

Manuel Neuer
Favoritlåt: ”No Games” – Serani
Favoritlåt att fira till: ”Blau und weiß ein Leben lang”
Favoritlåt att deppa till: ”Steh auf, wenn du am Boden bist” – Die TotenHosen

Arne Friedrich
Favoritartist: Peter Fox
Favoritlåt: ”Schwarz zu Blau” – Peter Fox
Favoritlåt att fira till: ”We Are the Champions” – Queen

Hans-Jörg Butt
Favoritlåt: ”Where the Streets Have No Name” – U2
Favoritlåt att deppa till:”Summer of the ’69” – Bryan Adams

Piotr Trochowski
Favouritartist: Ryan Leslie
Första skiva: Super Richie
Favoritlåt att deppa till: ”Dieser Weg” – Xavier Naidoo 

***

I jämförelse är faktiskt Michael Ballack rena jävla Doktor Cool. Han pratar om sin musiksmak i lite större detalj, och avslöjar bland annat att han har en förkärlek för Depeche Mode.
– Det var min senaste konstert, Depeche Mode på Royal Albert Hall.
* När började du lyssna på dem? TIll och med innan muren föll?
– Nej, senare. Jag var 13 när muren förr. Lite senare fastnade jag för Depeche Mode, The Cure och andra engelska band.
* Vad lyssnade du på innan dess? Die Puhdys?
– Nej, egentligen inte. Oroa er inte, vi hade cool musik i Östtyskland också. När jag var i 13-14-årsåldern lyssnade jag på hård musik; Def Leppard, Metallica och sånt.
* De plattorna gick att få tag på i DDR?
– Självklart. Eller ja, i alla fall på kassett. De äldre killarna på gården hade dem, även om jag inte har en aning om vart de fick tag på dem. Jag har ärligt talat ingen aning om ifall det gick att köpa skivorna hos oss, men de kunde alltid få tag på den.
* Vad spelas i Chelseas omklädningsrum?
– Det är några spelare som agerar DJ:s. Ashley Cole och Didier Drogba slår alltid på något. Florent Malouda måste vi hålla borta från stereon, han spelar bara en massa reggae. Väldigt speciell, hans smak.
* Det finns en klubbtradition som John Terry har startat. Varje nyförvärv måste ställa sig på en stol och sjunga för alla andra. Vad sjöng du?
– ”Du entschuldige i kenn di”, av Peter Cornelius.

***

Har ni förresten tyckt att FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon varit lite osynlig, såhär i Gaza-tider? Undrar ni var han hållit hus? Jorå, han har varit i Uganda och spelat fotboll.

/Erik Niva

Som ni alla vet är jag ju en anspråkslös jäkel, men nu när det gått två dygn kan jag ju i all stillsamhet ändå passa på att upplysa de mer råbarkade av er om att jag förärades ett fint porträtt på självaste DN Kultur i lördags. Det var roligt att skribenten Niklas Wahlöf verkligen fattat grejen med det jag försöker göra.

Är ni modigare än vad jag själv är kan ni dessutom höra mig orera kring moderna fotbollsspelares liv i P1-programmet ”Godmorgon, Världen” från igår.

Så. Tillbaka till VM-allvaret. Mundial Moment IV. 

Det är förmodligen det mest berömda VM-ögonblicket genom alla tider – numera kanske i konkurrens med den där nicken från järnskallen Zidane – så det är befogat att ni ifrågasätter värdet i att visa Geoff Hursts klassiska mål från 1966.

Han ska väl inte traggla sig igenom ännu ett teoretiserande kring huruvida bollen var inne eller inte?! Nej, det ska han inte, för det var den inte. Men då ska han väl ändå inte dra den där gamla skrönan om hur linjemannen som godkände målet blev en sorts nationalhjälte hemma i Azerbajdzjan, och till och med fick nationalarenan i Baku uppkallad efter sig?! Nä, inte igen, även om historien i sig är ganska fantastisk i dessa Martin Hansson-tider.

Jag tänkte istället komma med shoppingtips.

Om bara några dagar blir en rätt speciell tröja till salu på Harrods. Den är helt röd, har nummer 10 på ryggen – och bars såklart av Geoff Hurst när han blev den enda mannen i mänsklighetens historia att göra hattrick i en VM-final.

Utgångspris? 2,3 miljoner pund, drygt 25 miljoner kronor.

Ifall säljaren Andrew Leslau får ut så mycket – vilket rätt många tvivlar på – skulle Hursts tröja bli den allra dyraste idrottsmemorabilian i historien. Just nu är det den baseball som Mark McGwire slog sin 70:e homerun med, som såldes för 3 miljoner dollar för drygt 10 år sedan. Inom fotbollen? Den äldsta kvarvarande FA Cup-bucklan, som West Hams nyblivne ägare David Gold köpte för 478 000 pund, 2005.

Men försäljningen av Hursts tröja är egentligen bara ett nytt sorts kapitel i berättelsen om artefakterna från 1966, en story som tidigare mest handlat om skillnaderna mellan fotbollens då och nu. Hade England vunnit VM i Sydafrika vore det ju en fantastisk bonus för de spelarna som deltog, men det skulle inte innebära någon ekonomisk skillnad för liven som Terry, Gerrard och Rooney lever. De har redan tjänat ihop mer pengar än de någonsin kommer att kunna kasta på bort på löjliga lyxbilar, ostiga Phil Collins-skivor och allmänt usla investeringar.

För flera av lejonen från 1966 har VM-guldet – bokstavligt talat – visat sig vara räddningen från rena fattigdomen. 2001 sålde målvaktslegendaren Gordon Banks sin vinnarmedalj för 124 750 pund, trots att han beskrev det som ”ett väldigt svårt beslut”. Han gjorde det inte för att han ville, utan för att hjälpa sin familj. Fyra år senare gjorde mittfältsterriern Alan Ball samma sak, fick 164 800 pund för sin. Hans tre söner hade alla stött på problem av olika slag, och han gjorde det för att ge dem ett bättre liv.

Redan 1998 kände sig ytterbacken George Cohen nödgad att göra sig av med sin medalj. Han hade drabbats av cancer, och ville ge sin fru Daphne en ordentlig grundplåt att försörja sig utifrån. Men det blev aldrig någon försäljning. Cohen fick inget enda bud som motsvarade hans minimipris på 60 000 pund.

Till slut förbarmade sig Cohens förra klubb Fulham, och betalade 80 000 pund för medaljen.

På den lite mer lättsamma sidan av alla de här 66-auktionerna hittar vi den tyske försvararen Wolfgang Weber. Han bytte tröja med Roger Hunt den där dagen Wembley – bara för att drygt 30 år senare kränga den vidare. Kanske tyckte till och med den så kallade marknaden att tilltaget var lite väl fräckt; Weber fick bara ut 17 250 pund för sitt krigsbyte.

Själv har jag bara deltagit i en liknande budgivning en enda gång i mitt liv. Det måste ha varit hösten 2003 som jag – av någon anledning – fick för mig att buda på en matchtröja som burits av Gif Sundsvalls gnetige ytterback Magnus ”Fimpen” Svensson.

Jag bjöd 1500 spänn. Och än idag är jag uppriktigt förbryllad över att jag inte fick tröjan, att någon faktiskt bjöd över.

/Erik Niva

Stade Camille Fournier, Évian-les Bains, 30/5
Elfenbenskusten-Paraguay
Genève-sjön, Didier Drogba och kanske 1000 åskådare. 

Random ivorian intervjuas.
Benny Lenartsson jobbar i kulisserna.

The office.

/Erik Niva

Jag sa ju att det här skulle bli kul.

Och hur kul det än var att Martin Olsson, Emir Bajrami och Behrang Safari blåste nytt vänsterkantsliv i det svenska landslaget – vilket verkligen, verkligen var jätteroligt – kommer det likafullt inte vara mitt starkaste minne från den här kvällen.

När den svenska nationalsången spelades, och den bosniska klacken först kvävde de enstaka buropen från den egna sidan för att därefter mangrant börja applådera… Det har gått ofantlig inflation att överdriva läktarögonblickens styrka och betydelse – men jösses… Det var verkligen något av de vackraste, starkaste, mest positivt symbolladdade jag sett på en svensk fotbollsarena.

Jag hade kunnat gå hem där och då och ändå fått med mig ett minne för livet.

Men det gjorde jag ju inte, och tur var väl det. Inramningen gjorde sitt, lyfte matchen till höjder långt över den vanliga träningsmatchslunken.

Sverige hade det svårt i stora stycken av första halvlek. Bosnien sydde sina små, nätta passningstrianglar, och det tog nästan en halvtimme innan Sverige vågade, klarade göra samma sak.

Men ju längre matchen pågick, desto mer tillförsikt kunde vi stapla på hög. Först satte Bajrami och Safari fart ute på vänsterkanten, därefter fick Källström, Svensson och Wernbloom tag på innermittfältet. Efter 2-1-målet var det inte längre särskilt mycket snack – Sverige var helt enkelt det bättre laget. 

Allra mest positivt är givetvis att den där U21-generationen som dansade en sommar verkar vara sugna på att göra det igen. Mohawk-Martin snattade (offside)mål, Wernbloom vann sina små mentala krig och Toivonen och Berg väckte liv i den där frekvensen som bara de två kan lyssna på.

Skäl att hoppas, skäl att tro.

Andreas Isaksson ++

Sebastian Larsson ++
Olof Mellberg +++
Daniel Majstorovic ++
Behrang Safari +++

Anders Svensson +++
Pontus Wernbloom +++

Christian Wilhelmsson (75) ++
Kim Källström (75) +++
Emir Bajrami (66) +++ 

Ola Toivonen +++

Avbytare:
Martin Olsson (66) ++++
Marcus Berg (75) +++
Mikael Lustig (75) ++ 

Men vatusan, vi ska väl ha en snabbgenomgång av våra gäster också. Publiksiffran stannade vid 22 589, och när Råsunda reagerade på Sejad Salihovics vänstermissil syntes det tydligt att 70, 75 procent av dem hade sympatierna med bortalaget.

Bosnien led av att playmakern Zvejzdan Misimovic inte kände för att spela fotboll, och att Edin Dzeko hade en av de där dagarna då bollarna studsade ifrån honom. Men ur deras synvinkel avgjordes matchen i samma ögonblick som kaptenen Emir Spahic knallade av. Det här har alltid varit ett lag med kraftig offensiv slagsida, fullständigt beroende av att mittbacken Spahic håller ihop helheten med sin spelförståelse. 2-1-målet kom i stort sett omedelbart efter att han klivit av, och därefter hade inte länge Bosnien något försvar överhuvudtaget.

Bosnien har fortfarande skickligare bollspelare än Sverige – tro inget annat – men de saknar de grunder och det kollektiva spel som förblir vårt kännetecken och vår styrka. Safet Susic har mycket jobb att göra, men oändligt mycket potential att arbeta utifrån.

Asmir Begovic ++

Boris Panda (45) +
Adnan Mravac ++
Emir Spahic (66) +++
Sejad Salihovic +++

Samir Muratovic (45) ++
Miralem Pjanic ++
Zvejzdan Misimovic +
Haris Medunjanin (77) ++

Zlatan Muslimovic (64) ++
Edin Dzeko (81) +

Avbytare:
Safet Nadarevic (45) ++
Mehmet Alispahich (45) ++
Vedad Ibisevic (64) +
Sanel Jahic (66) +
Senijad Ibricic (77)
Ermin Zec (81) 

Nu tar bosnierna sina liljor, åker ner till Tyskland och sätter igång ett minst lika stort party där. Tack för festen. Tack för att ni kom.

/Erik Niva

PS. Förresten har tydligen Simon Bank gått och blivit rejält febersjuk – och trots att han mycket väl visste att han förväntades bjuda på dagens VM-ögonblick hade han inte ens vett att meddela mig att han inte skulle leverera.

The Mundial Moment utgår därför temporärt, för att återkomma med förnyad kraft i morgon någongång.

En dag våren ’93 stod det fyra mörkhåriga killar vid sidan av planen där vi skulle träna med Malmbergets AIF:s P78-lag. En hette Arben, en annan Florin och en tredje Denis. Den fjärde förstod vi aldrig exakt vad han hette, men det lät ungefär som det finska ordet för snus – Nuuska – och så fick det bli.

De var från Bosnien, fick vi veta. Flyktingar.

Vad det innebar var vi inte tillräckligt gamla för att begripa, men vi förstod i alla fall att de skulle spela med oss framöver. De kunde ingen engelska, jag pratade inte deras språk – men jag visste åtminstone att Faruk Hadžibegić var från Sarajevo.

Vi kommunicerade på fotbollska. Vänner blev vi väl aldrig, men vi blev lagkamrater. På många sätt är det betydligt finare.

***

Sommaren 2003 semestrade jag och min sambo i Sarajevo, besökte gamla krigsmonument, gjorde utflykter upp på gamla OS-berget Bjelašnica och häpnade över att det fanns någon som förstod svenska på i stort sett varenda restaurang.

En eftermiddag gjorde jag sådär som jag brukar, och släpade med henne till stadsdelen Grbavica. Inte för att titta på alla de fasader där kulhålen fortfarande satt kvar – striderna här på frontlinjen var så intensiva att Grabvica till och med förärades en egen film – utan för att kolla in en fotbollsarena.

Anna var sådär lagom road, till att börja med. Hon hade ingen som helst relation till FK Željezničar – järnvägsarbetarnas klubb – och såg inte det arkitektoniska värdet i ståplatsläktare av betong. Men hon kände igen vanlig, ovanlig vänlig gästfrihet när hon mötte den. Vi hamnade i något undangömt klubbkafé, där gubbarna spelade tärning, drack turkiskt kaffe och delade minnen.

Jag åkte hem med en blåvit Željezničar-tröja. En äkta, en sådan där som knappt gick att få tag på bland nasarna nere på Baščaršija-marknaden. Jag har fortfarande kvar den i garderoben, bär den minst någon gång varje sommar.

*** 

Drygt två år senare tog jag själv med mig en svensk landslagströja till Bosnien. Jag hade åkt till Bijeljina, en stad som hamnat i den serbiska delen av landet efter Dayton-avtalet. Nästan inga bosniaker bodde kvar där, men av dem som gjorde det hette Ibrahimović i efternamn.

Ibrahim Ibrahimović var en pensionerad brevbärare med sympatier för Tito och fina fotbollsfötter. Han hade fått anbud från Zeljeznicar i sin ungdom, men aldrig vågat satsa på åka ner till storstan. Enligt honom själv var det han som burit på talangen som hans brorson – Zlatan Ibrahimović – hade ärvt.

Han skojade bort mig nere på fotbollsplanen han själv varit med om att anlägga, bjöd på saft och baklava i sin trädgård. I hans sovrum hängde en Sportbladet-affisch på den svenska EM-truppen från 2004. Jag fortsatte att skicka ner Zlatan-klipp till honom i några år, innan det blev sådär att det aldrig längre blev av

*** 

Förra hösten åkte jag ner från Sverige till Portugal för att se en av play off-matcherna inför VM. Vi var många hundra som gjorde samma resa. Nere i Lissabon var barerna runt Rosso-torget överfulla av folk som föddes i Tuzla, men växte upp i Malmö. Det blågula bosniska laget var på tröskeln till ett VM-mirakel, och snubblade inte förrän Zlatan Muslimović från Banja Luka och Habo satte bollen i stolpen när han stod fem meter framför ett öppet mål.

I morgon spelas en match på Råsunda som i svensk press konsekvent beskrivs som en av de kallaste på årtionden. Jag kan bara inte begripa den inställningen. Själv tror jag inte att jag har sett fram emot en vänskapslandskamp så här mycket i hela mitt liv. Jag är visserligen inte heller överladdad inför att se Olof Mellbergs 101:a a-landskamp – men jag ser väldigt mycket fram emot en alldeles unik, extraordinär publikfest. 

Bosnien kom aldrig till Sydafrika, de kom hit istället. Senaste siffran jag hörde var att knappt 23 000 biljetter var sålda till matchen. Hur många av dem har köpts av bosnier? 10 000? 15 000? I alla fall tillräckligt många för att skapa det största bortafölje Råsunda någonsin sett för en landskamp.

Och de som kommer, de kommer som vänner. Jag vet att det fanns en del tidiga diskussioner i de bosniska supporterleden om att bua åt den svenska nationalsången, men jag vet också att de kvävdes innan de ens hunnit börja. En väldigt, väldigt stor del av bosnien-svenskarna är djupt tacksamma mot ett land som på många sätt givit dem ett andra liv.

Själv har jag aldrig varit någon stolt-över-mitt-land-typ – jag har bara inte den relationen till de här frågorna kring identitet och nation – men i morgon kväll går jag till Råsunda, tänker tillbaka på 1990-talet och känner mig lite mer som svensk än jag brukar göra.

Jag är väldigt glad över att bo i ett land som haft plats för mina kompisar från Balkan.

/Erik Niva

Vad har vi nu? 15 dagar kvar till VM-premiären nere i Johannesburg?!

Lågt räknat – hög tid att dra igång någon form av nedräkningsserie. Vi får väl se ifall Simon Bank känner för att join in the fun vad det lider – vi orkar aldrig kommunicera angående bloggens publicistiska visioner – men jag sätter i alla fall bollen i rullning genom att göra det lätt för mig.

En dag, ett klassiskt VM-ögonblick, en historia bakom.

Som ni vet är ju VM 2010 bland mycket annat Afrikas VM, vilket har extra stor för den del av kontinenten under Sahara-öknen som lite slarvigt brukar kallas svarta Afrika. Så långt, allt klart. Men minns ni vilket som var det första sub-Sahara-laget att överhuvudtaget delta?

Zaire, 1974.

Och minns ni vad som gjorde dem berömda över hela jordklotet? Japp, sättet som försvararen Mwepu Ilunga bröt sig ur försvarsmuren på, sättet han rätt och slätt tjongade undan den brasilianska frisparken innan Rivelino haft en chans att sätta vänsterfoten i den.

Mundial Moment I.

En hel värld häpnade, rabblade klyschor om naiva, oskolade, oberäkneliga afrikaner.
– The clowns of football, säger den brittiska kommentatorn i Youtube-klippet.
Men vad låg egentligen bakom? Jo, ren pragmatisk realpolitik. Zaire styrdes vid den här tiden av nyckfulle despoten Mobutu. Inför den avgörande kvalmatchen mot Marocko hade han bjudit in hela spelartruppen till sin lyxångare ute på Kongofloden.
– Mobuto var som en far för oss. Efter att vi kvalificerat oss för VM bjöd han in oss till sitt palats; lovade var och en av oss en villa och en bil.

Det blev inga hus och inga bilar. Efter att Zaire förlorat den första matchen mot Skottland med 2-0 antyddes det att alla presenter och alla bonusar som utlovats riskerade att utebli. En rasande spelartrupp hotade med strejk, och gick sedan ut och maskade sig igenom andramatchen mot Jugoslavien i någon sorts demonstrativ protest.
– Inför matchen fick vi reda på att vi inte skulle få betalt, så då vägrade vi att spela. 

0-9.

Dagen efter fick spelarhotellet besök av presidentgardet.
– De stängde hotellet för alla journalister, och hotade oss. De sa att ifall vi förlorade med mer än tre mål mot Brasilien så skulle ingen av oss återvända hem. Vi skulle aldrig få återse Zaire eller våra familjer.

85 minuter in i matchen ledde Brasilien med 3-0. Och fick frispark precis utanför offensivt straffområde. Det är i det här läget Mwepu Ilunga bryter sig ur sin egen försvarsmur och sätter fart med bollen.
– Det är klart att jag visste att det var förbjudet, men vad hade ni själva gjort? Jag såg chansen att maska bort några livsviktiga sekunder.

Förlustsiffrorna stannade vid 3-0. Vid hemkomst kallades spelartruppen omedelbart till presidentpalatset, men Moputo – eller för att ge honom hans fullständiga namn Mobutu Sese Seko Nkuku Ngbendu Wa Za Banga, på engelska ”The all-powerful warrior who, because of his endurance and inflexible will to win, goes from conquest to conquest, leaving fire in his wake” – var förhållandevis skonsam. Han varken arkebuserade spelarna eller spärrade in dem. Däremot hamrade han fast att ingen av dem någonsin skulle tillåtas flytta utomlands för att spela fotboll. Och några hus, bilar eller bonusar stod inte direkt på samtalslistan.
– Jag var och är väldigt stolt över att ha representerat svarta Centralafrika i ett VM. Men vi hade den här villfarelsen om att vi skulle återvända från VM som miljonärer, berättade Ilunga för BBC häromåret.
– Vi kom hem utan ett öre på fickan. Titta på mig nu – jag lever som en luffare.

/Erik Niva

För att motverka vidare förvirring, för att klargöra ett och annat efter det förra inlägget.

Såhär ser fotbollens idealelva ut. När man blir tilldelad ett visst tröjnummer kan man använda den här uppställningen som lathund; du ska göra precis allt du kan för att spela, uppträda och föra dig som den stilbildande idealtypen.

Det är bara så det är.

1. Lev Jasjin (målvakt)
—
2. Hans-Peter Briegel (högerback)
5. Franz Beckenbauer (mittback)
6. Bobby Moore (mittback)
3. Paolo Maldini (vänsterback)
—
7. George Best (högerytter)
4. Pep Guardiola (innermittfältare)
8. Steven Gerrard (innermittfältare)
11. Ryan Giggs (vänsterytter)
 —
 10. Diego Maradona (geni)
 9. Alan Shearer (centertank)

Utanför den traditionella elvan finns bara ett nummer som fullskaleförpliktigar, och det är såklart 14. Bär du det måste du göra allt för att efterlikna Johan Cruijff. I övrigt saknar alla fotbollsnummer över 11 – möjligen undantaget avbytarnumret 12 – traditionell själ och bör undvikas.

Härom kan icke råda några som helst tvivel.

/Erik Niva

Förbenat så fint.

VM är på väg, och det bisarra tröjnumret följer. Med åren har ju principerna förändrats – Jan Jongbloed hade nummer åtta i VM 1974 på grund av sitt efternamn, numera har William Gallas nummer tio på grund av sitt storhetsvansinne – men konsekvenserna förblir densamma.

Vi älskar ju ett tröjnummer som är fullständigt apart i relation till den som bär det.

I sommarens VM-turnering kommer Barcelonas lilla ytteryrväder Pedrito Rodríguez bära tröja nummer… två. Han gör det inte för att han vill, utan för att han måste. När han och Javi Martínez väl blev uttagna i den definitiva VM-truppen hade alla de mer självsäkra spelarna redan valt tröjnummer. Kvar fanns nummer två, nummer tjugo och en lottdragning.
– Sanningen är att ingen av oss var särskilt lockade av tanken på den tröjan, så vi fick dra lott. Och jag förlorade, konstaterar Pedrito.
Hela episoden blir ytterligare lite lustigare tack vare att mannen som snott åt sig hans originalnummer sjutton är Alvaro Arbeloa – en markeringssäker ytterback som uppfanns enbart för att bära tröjor med nummer två på.
– Nu blev det såhär. Jag fick det här numret, och har bara att bära det. 

Cheer up, Pedrito. Du har här och nu seglat upp som god trea på min lista över bästa bizarronummer. Topp-två är naturligtvis Ossie Ardiles och hans etta, samt Zinedine Zidane och hans femma.

UPDATE. Den förbaskade charlatanen Raúl Albiol har förstört allt. Efter att Pedrito gått runt och tjurat i en halvdag förbarmade sig Albiol och gick med på att byta nummer. Albiol tar 2:an, Pedrito får nummer 18.

Bastard.