Estadio Santiago Bernabéu, Madrid.
22 maj, 2010.

Too bad if you can’t keep up with the pace. Step on it.

/Erik Niva

At last, lite ordnung på torpet.

Förhoppningsvis minns ni inte hur den här bloggen inledde den europeiska cupsäsongen, men oavsett om ni vill eller inte så ska ni få en påminnelse här.

Det var Supercupfinal, det var Monaco – och det var så jävla fullbelagt överallt att det var delat hotellrum. Men det var okej, det var trots allt balkong och utsikt över Medelhavsmarinan.

Tio månader senare.

Det är Champions League-final, det är Madrid – och det är så jävla fullbelagt överallt att det är delat hotellrum. Och den här gången är det minsann inga soldränkta terasser, den här lördagen är det murriga Sovjetkorridorer och igenmurade fönster.

Tyck synd om oss.

Nu ska vi ignorera den här infernaliskt stekande 35-graderssolen fullständigt, och istället ägna våra två fria eftermiddagstimmar åt att krypa in i det mörkaste hörnet på den mörka irländska puben för att se ett walesiskt lag bli klart för den högsta engelska ligan.

Champions League-upptrappningen pumpar vi igång igen sådär vid sjutiden.

/Erik Niva

Jag var på väg att skriva att bara en Champions League-final hade fått mig att ställa väckarklockan på 04.40, men efter ett ögonblicks besinning konstaterade jag att det vore ett påstående ganska långt från sanningen.

Det finns rätt många fotbollsmatcher som skulle kunna få mig att gå upp 04.40. När jag rannsakar mig själv inser jag att gränsen nog går någonstans mellan den engelska tvåan och den engelska trean. I stort sett varenda Championship-match vore värd den arla uppoffringen; ska jag däremot släpa mig upp ur sängen för att se League One så får det nog lov att vara typ Millwall-Leeds.

Jaja, tidigt var det, men framme i Spanien är jag.

Alla resor har sin utgångspunkt, och när jag nu ändå hade kopplingen tyckte jag att det kunde vara värt ett minifokus på två gamla starter som båda haft avgörande betydelse för dagens Champions League-final.

Vet ni till exempel vilken tränare Louis van Gaal ställdes emot i sin allra första match som huvudtränare för ett elitlag? Det var hösten 1991. Leo Beenhakker hade precis lämnat Ajax och en djupt oenig styrelse beslutade sig för att ge jobbet till hans 40-åriga assistent, Louis van Gaal.

Hans första match som huvudansvarig var en Uefa Cup-match borta mot Örebro på Eyravallen. På andra bänken: Roffe Zetterlund. Van Gaal satsade högt; han flyttade Stefan Pettersson längre ner i planen, och ställde upp med ett 4-4-2-system på tvärs med Ajax traditioner. Hur Roffe Z reagerade på den taktikchock vet vi dessvärre inte säkert, men vi vet att han ställde upp med ett lag som bland annat innehöll Pär Millqvist, Lennart Sjögren, Magnus Sköldmark, Tommy Ståhl, Hasse Holmqvist, Pelle Blohm, Magnus Erlingmark, Christer Fursth och Miroslaw Kubisztal.

Det här var alltså Louis van Gaals första match som Ajax-manager. Ändå fruktade han redan för sitt jobb. Han var övertygad om att starka krafter inom klubben var ute efter honom, och att han levde på lånad tid från första dagen. Ett mål av Aaron Winter på Eyravallen gav honom lite manöverutrymme.
– Jag visste att mitt jobb var säkert så länge vi kvar i Uefa-cupen. Men jag spelade högt när jag satsade på två anfallare. Hade vi inte vunnit i Örebro hade min tränarkarriär varit över innan den börjat.

•••

Sex år senare kom Louis van Gaal till Barcelona för att ta över som manager. Det första som mötte honom när han kom in på presidentens kontor var en ursinnig, ung man som stod och skrek. Det var José Mourinho – assisten till avskedade Bobby Robson, som inte kunde begripa varför de fått sparken.
– Vi har vunnit tre bucklor, och nu blir vi bortskickade. Vad handlar det om?

Mourinho eldade på mot president Núñez. Han tänkte inte finna sig i den här behandlingen. Louis van Gaal var imponerad.
– Jag gillade hans reaktion. Jag tycker om folk som gör motstånd.
 José Mourinho behövde inte alls lämna Barcelona. Louis van Gaal gjorde istället honom till sin assistent.

Van Gaal och Mourinho hade tre säsonger ihop i Barcelona, vann två ligan två gånger, cupen en gång.
– Snabbt märktes det att han hade en väldigt hög förståelsenivå för sporten, säger Van Gaal.
Holländske försvararen Winston Bogarde spelade i det här Barcelona-laget, och beskriver arbetsfördelningen mellan huvudtränaren och hans assistent.
– Mourinho gav alltid sin åsikt. Det fanns lägen då Louis ville spela man-man-markering, medan han föredrog zon. Då sa han det.
Lagkamraten Patrick Kluivert fyller i:
– I matcherna i Copa Catalunya så lämnade Van Gaal helt över laget till Mourinho. Med hans färdigheter, karisma och kunskap om alla spelare så kunde han rättfärdiga det.

Relationen var lycklig fram till den tredje och sista säsongen. Då var det så tydligt att Mourinho vuxit ur assistentkostymen att han själv kände hur den klämde.
– Jag kom ofta hem till min fru och uppförde mig mer som en kritiker än en assisterande tränare. Under dagen arbetade jag på Camp Nou, som den seriösa och trogna assistent jag alltid varit. Hemma var jag mycket mer kritisk, och tänkte på hur Van Gaal hade bytt honom ut och tagit in honom, medan jag skulle ha gjort så och så. Jag var en plågad assistent, ibland barsk och överkritisk.

Sommaren 2000 skiljdes de två tränarnas vägar. Louis van Gaal återvände till Holland för att träna landslaget. José Mourinho åkte hem till Portugal för att ta över Benfica och sjösätta sin egen managerkarriär.

Tio år senare möts de två nu igen.

Undrar var Roffe Z ser matchen.

/Erik Niva

Olyckligt nog spelas det ju någon sorts match i Madrid i morgon kväll, och vår bloggsikt riskerar därmed att bli aningen skymd de närmaste dygnen.

Vi kommer till exempel inte ge världens ekonomiskt viktigaste match den uppmärksamhet den förtjänar, utan får nöja oss med en väldigt korthuggen kraschkurs i magnituden av att Blackpool FC är en enda match ifrån Premier League.

Den stavas Ian Holloway.

Vi har ju såklart redan skrivit om ’Olly här i bloggen, dragit det där allra mest klassiska klippet där han jämför en knackig bortaseger mot Chesterfield med ett lyckat panikragg och därefter försöker rättfärdiga det med hemmaknackad David Brent-filosofi.

Men det finns ju så oerhört mycket mer.

Det finns den här presskonferensen från Cardiff – just det – det här premiärframträdandet från hans tid i Plymouth och den här utläggningen om hans kycklinguppfödning. Och det finns den här egensammanfattningen av hela hans persona.

Och så finns det ju såklart alla de där citaten som inte fångats av videokamerorna.

”I love Blackpool. We’re very similar. We both look better in the dark” – om sin blivande Premier League-klubb.

”If you’re a burglar, it’s no good poncing about outside somebody’s house, looking good with your swag bag ready. Just get in there, burgle them and come out. I don’t advocate that obviously, it’s just an analogy” – den lite mer rumsrena uppföljaren till krograggscitatet, efter att Blackpool förlorat med 4-1 mot Crystal Palace.

”Why haven’t they got cameras? The officials can speak to each other easily enough now. Why aren’t we using laptops that are linked up and can give a decision in five seconds? A chimpanzee could do it – with not much training. We might as well go back to being cavemen, grab our girl by the hair, drag her into the cave whether she wants to come in or not because we may as well live in that age. We’ve come forward, haven’t we?” – angående debatten om teknologiska hjälpmedel för domare.

”He’s six foot something, fit as a flea, good looking – he’s got to have something wrong with him. Hopefully he’s hung like a hamster – That would make us all feel better. Having said that, me missus has got a pet hamster at home, and his cock’s massive” – om Cristiano Ronaldo. Typ.

”It’s like the film Men In Black. I walk around in a black suit, white shirt and black tie where I’ve had to flash my white light every now and again to erase some memories, but I feel we’ve got hold of the galaxy now. It’s in our hands” – om Queens Park Rangers ekonomiska situation.

”You can say that strikers are very much like postmen: they have to get in and out as quick as they can before the dog starts to have a go” – om livet som anfallare.

”It was a bit cheeky wasn’t it? But I don’t think it was that bad. It would have been worse if he’d turned round and dropped the front of his shorts instead. I don’t think there’s anything wrong with a couple of butt cheeks personally. (…) If anybody’s offended by seeing a backside, get real. Maybe they’re just jealous that he’s got a real nice tight one, with no cellulite or anything” – om att Joey Barton moonade mot Everton-fansen.

”He’s a complete fruitcake, that bloke, isn’t he? We’ve got to be careful with him, he’s after the old crazy mantle and he’s going to win it hands down” – om Stephen Ireland.

Egentligen skulle jag föredra Cardiff City framför Blackpool. Det är en mycket mer färgstark klubb med den walesiska dimensionen och sin näst intill obegränsade potential – men det är en klubb utan Ian Holloway.

Win-win-game, den här play off-finalen.

/Erik Niva

Timmen är slagen – låtom oss kränga några böcker.

Först och främst vill jag betona att blev alldeles häpen över den smärre anstormning som förra veckans lilla tävling här i bloggen genererade. Totalt fick jag ungefär 1500 svar – vilket var cirka 1450 fler än jag hade räknat med. Det var kul. Jag skickade ut 10 signerade böcker igår, så de vinnare som presenteras längst ner i inlägget ska ha dem hemma idag ifall bara artisten tidigare känd som Postverket sköter sitt jobb.

Men tillhör ni inte dessa – frukta intet.

Från och med idag finns alltså min nya bok ”Liven längs linjen” till försäljning, och i och med att vi är mycket för tjuvstarter och smygpremiärer så inleder vi med en vecka där den enbart går att köpa i Sportbladets nya, stiliga webshop.

Ni klickar här, så får ni möjlighet att köpa ”Liven längs linjen” till specialpriset 189 SEK.

Vad får ni då för era surt förvärvade slantar? Tja, 538 sidor, historierna om 97 personliga fotbollskrig, ett rosa omslag – men det är väl lika bra att recitera baksidestexten. Även om den är skriven i sådär härligt copywriteflåsig ton så fattar ni väl i alla fall poängen:
”Den moderna fotbollen är ingen plats för stilla normalitet. Det är en värld där människor ställs inför extrema prövningar i en tillvaro uppskruvad till max. Vilka är de som lyckas göra sig till idrottens allra största stjärnor? Varifrån kommer de och vad händer med dem när de kommer ut på andra sidan av karriären? 

Erik Nivas första bok Den nya världsfotbollen (2008) gav de större perspektiven på en idrott starkt färgad av globalisering och kommersialisering. Uppföljaren Liven längs linjen handlar om människorna som lever inuti denna väldiga cirkus och maskin. Niva har intervjuat och porträtterat de allra bästa spelarna, de mest framgångsrika tränarna, de mäktigaste ägarna. Men här skildras även tillvaron för talanger på väg, för dem som inte orkat ända fram, superstjärnor som brunnit och slocknat, profilerna som spårat ur.

Liven längs linjen är den mest perspektivrika porträtt- och reportagebok om den moderna fotbollen som publicerats i Sverige. Boken innehåller unika möten med bland andra Lionel Messi, Cristiano Ronaldo, Zlatan Ibrahimović, Didier Drogba, Steven Gerrard, Zinedine Zidane, José Mourinho, Ronaldinho, David Beckham, Kaká, Fredrik Ljungberg, Alex Ferguson, Éric Cantona, Samuel Eto’o, Alessandro Del Piero, Emmanuel Adebayor, Ryan Giggs, Robinho, Andrij Sjevtjenko, Alessandro Nesta, Pep Guardiola, David Villa, Mario Balotelli och Lars Lagerbäck.”

Nämndes inte ”Den nya världsfotbollen” där någonstans? Jo, och även om förstaupplagan tyvärr varit slut i ett drygt halvår finns den nu i nytryck inför VM. Jag nämnder det eftersom folk faktiskt har frågat. Ni hittar den också i samma webshop.

Awright, jag ska bespara er ytterligare nasande. Ni fattar galoppen. Tävlingsvinnarna var det ju – och det här är den tia som kan se en poäng att vittja brevlådan med viss noggrannhet idag:
Mattias Klint (Malmö), Kristofer Vedin (Stockholm), Linnéa Lindsköld (Göteborg), Anders Larsson (Alingsås), Viktor Hesselbom (Göteborg), Zakaria Omar Abdulkadir (Jönköping). Anton Gustavsson (Stockholm), Almedin Osmanovic (Västervik), Johan Åberg (Åby) och Glenn Alexandersson (Eslöv).

Hoppas ni gillar’t.

Vill ni snacka bok – eller boll – i realtid så ska det förresten finnas en möjlighet att chatta med mig här på sportbladet.se klockan 11 i förmiddag. Kick it.

/Erik Niva

Det är ganska sällsynt att vi orkar länka till enskilda mål nuförtiden. De där klippen dyker ändå upp på så många ställen, och det allra flesta sätten att göra fotbollsmål på har vi redan sett så många gånger förut.

Men vafan, när det nu görs såna här mål i den paraguayanska ligan och det fortfarande inte fått någon vidare spridning i Sverige efter tre dagar så får vi faktiskt ta vårt ansvar och garantera importen. Det är ju ändå torsdagseftermiddag.

Olimpia spelar borta mot Sol de America i utkanterna av Asuncion. De får frispark i mittcirkeln. Rutinerade brassemittfältaren Inca tar sats och… Det här är träffen han får.

Vi har haft en smärre diskussion här på redaktionen utan att hittills kunna komma överens. Vad säger ni – kan vi hänga målvakten?

/Erik Niva

Sångstund, alltså? Okejrå, låt oss haka på Simon Bank upp på Skansens scen och klämma i för full hals. Jobbiga engelska grabbtidningen Zoo har för en gångs skull gjort något rätt, genom att lista den brittiska säsongens 49 bästa supportersånger.

Jag brukar ha jävligt svårt för de här rankningarna av lustiga ramsor – 90 procent av det som kommer med är fantasifoster som i allra bästa fall har sjungits av fyra kufar i hörnet av puben – men den här sammanställningen skiljer ut sig genom att (i alla fall mestdels) ägna sig åt sånt som faktiskt skanderats inne på arenorna.

Mina egna favoriter – points for wit and spontaniety.
* ”Strawberry blonde? You’re having a laugh” – QPR till väldigt rödhårige ex-spelaren Ben Watson.
* ”No noise from the Norwich fans” – Chelsea till Man United under Green&Gold-kampanjen.
* ”We’re just a town full of bigots” – Rochdale om sig själva efter Gordon Browns ”bigotgate” i staden.
* ”You’re just a shit Chris Kamara” – Preston till tv-vikarien Don Goodman.
* ”Carefree, wherever you may be, but don’t leave your wife with John Terry” – Burnley till Chelsea.

***

Tufft för stackars Terry? Ok, have a drink, John.

***

Men nu var det ju inte det vi skulle ägna oss åt, utan den där ekonomiska rapporten som universitetet i Barcelona publicerade igår. Vi har skrivit en hel del om hur illa det är ställt med många av Premier League-klubbarna, men frågan är faktiskt ifall det inte är ännu värre nere i Spanien.

La Ligas totala skuld uppgår numera till 3,526 miljarder euro. Enligt de senaste siffrorna är Premier League-skulden uppe i 4,3 miljarder – men dels kommer mer än en miljard av de slantarna ifrån de ”falska” skulder som hängts på Man United och Liverpool, dels är den engelska ligans intäkter väldigt mycket högre än den spanska.
– Vi ska inte lura oss själva. Den spanska fotbollen har lika allvarliga problem som den spanska ekonomin i stort, säger professor José Maria Gay. 

Av den spanska ligans samtliga klubbar var det bara två som gick plus förra säsongen. Gissa vilka? Jorå, Barcelona och Real Madrid. De klubbar som desperat försöker jaga ikapp dem – Valencia, Sevilla, Atlético Madrid – är på väg att spränga sig själva fullständigt. Alla har de passerat idiotgränsen där bara deras lönekonto är större än deras samtliga intäkter.
– Vilka kan vinna ligan? Svaret är självklart. Real Madrid eller Barcelona. Barcelona eller Real Madrid. Inga andra. Tillsammans måste de två klubbarna göra en ansträngning, en uppoffring idag för att ligan ska kunna må bra i morgon. Händer inte detta kommer ligan att gå mot sin död, säger Gay.

Det han främst syftar på är tv-avtalen. Till skillnad från i de flesta andra europeiska toppligor så förhandlar de spanska klubbarna fram individuella avtal, och det ger givetvis de två bjässarna en konkurrensfördel som inga andra har minsta chans att kompensera för. Hälften av Real Madrids och Barcelonas inkomster på 560 miljoner euro under förra säsongen kom från deras tv-avtal.

I morse kom så också beskedet att Real Mallorca själva ansökt om att försättas under tvångsförvaltning. Det kommer knappast någon ny Champions League-satsning från deras sida nästa säsong.
– Vi kommer att följa sparsamhetens filosofi framöver. Vår oförmåga att betala våra skulder kommer att påverka hela spelartruppen, framförallt de som tjänar mest, säger ägaren Mateu Alemany.

/Erik Niva

En sak som vi i mediemaskineriet får ta på oss är att vi ryckt undan överraskningsmomentet ur fotbollsövergångarna. När Tottenham höll presskonferens för att presentera sin rumänska VM-värvning Ilie Dumitrescu sommaren 1994 gjorde klubben en poäng av att smyga in ytterligare en liten uppgift i förbifarten.

En kille som hette Jürgen Klinsmann var också klar för klubben.

Chocken var fullständig. Medierna var helt oförberedda, fansen likaså. Det här var – på gott och ont – en tid före minut-för-minut-uppdaterade websidor och överhettade skvallerforum.

No more. Numera har vi lärt oss att kremlologtolka varenda liten nyansskiftning i den oupphörliga rapporteringslavinen. Förra sommaren gick Cristiano Ronaldo och Kaká till Real Madrid, och Zlatan Ibrahimovic till Barcelona. Vi visste vad som skulle hända veckor, månader innan det faktiskt skedde. När kom senast en riktigt stor övergång som en plötslig överraskning för någon av oss? Robinho till Man City, möjligen, men den transfern iscensattes ju på nolltid av penningstinna araber med överhettad fax. 

Det senaste dygnet har det nu sipprat fram tillräckligt många tillräckligt konkreta uppgifter för att vi redan nu ska ha en ganska klar bild av sommarens stora transferhändelser. Vågskålarna väger över nu, vi kan flytta de här följetongerna från rykteskorgen till skålen för sånt-som-kommer-att-ske-om-inget-oförutsett-inträffar. José Mourinho kommer att flytta till Madrid. Barcelona kommer att pressa igenom köp av både David Villa och Cesc Fábregas.

Nu återstår mest analyserna, utvärderingarna och inväntandet av dominoeffekterna.

/Erik Niva

Då ligaavslutningarna fått Simon Bank att gå in i någon sorts bloggpsykos det senaste dygnet hade man väl kunnat förvänta sig en någorlunda bred sammanfattning av helgens buckellyftande – men inte. Det har varit det stora, det självklara och det spektakulära; Spanien, Italien och Turkiet.

Men ni förstår, det är här jag kommer in. Det är det här han har mig till – att sopa upp hans rester, att städa rent i de hörn han inte orkar titta i, att ta en snabbvända runt i världen för att redovisa de segerfiranden han inte bryr sig om.

Let’s go Phileas Fogg-ing.

Argentina

Titeln: För första gången på 25 år är Argentinos Juniors mästare. Clausura-titeln säkrades efter en 2-1-seger borta mot Huracán, och gamle världsmästaren Claudio Borghi var belåten. Han spelade i det senaste Argentinos Juniors-lag som vann mästerskapet, 1985. Nu tränade han laget.
– Vi inledde säsongen med målsättningen att inte bli nedflyttade. Nu är vi mästare. Det är en väldigt speciell dag för mig.

De senaste åtta argentinska säsongerna har fört med sig åtta olika mästarklubbar. Storklubbarna lider. River Plate slutade den här säsongen på 13:e plats – efter en förnedrande 5-1-förlust hemma mot Tigre som avslutning – Boca Juniors på 16:e.

Fansen: Jodå, argentinare kan fira. Och bråka. På andra sidan arenan slogs Huracán-huliganerna med polisen.

Bonusinfon: Argentinos Juniors… Var inte det…? Jodå, det var här Diego Maradona inledde sin proffskarriär som 15-åring.

Schweiz
Titeln: I en direkt avgörande seriefinal åkte Basel till Bern och slog Young Boys, lite som AIK åkte till Göteborg och vann över Blåvitt i höstas. Höjdpunkten kom när australiensaren Scott Chipperfield nickade in 2-0-målet – och kraschade handlöst när han försökte fira.

Fansen: Egentligen betydde den här matchen mer för de svältfödda Young Boys-supportrarna – ingen ligatitel sedan 1986 – än den gjorde för de vinnarvana gästerna från Basel. Och de fick ju i alla fall ihop ett fint inmarschtifo.

Polen
Titeln: 17 år sedan Lech Poznán senast vann ligan; i helgen gjorde det igen, efter en säker 2-0-seger över Zaglebie Lubin. Peruvianske försvararen Manuel Arboleda förklarar innebörden:
– Det här påminner mig om 2004, när jag vann Recopa Sudamericana med Club Cienciano. Jag var planetens lyckligaste man då, och idag känner jag likadant.
Quite right. 

Fansen: Polackerna är inte så värst mycket för pyroteknikförbud, vare sig på arenor eller på segertorg.

Österrike
Titeln: Även här fick en lång väntan sitt slut. Populära Sturm Graz vann sin första buckla på elva år, efter finalseger i den österrikiska cupen mot hemska plastklubben SC Magna Wiener Neustadt.

Fansen: Grejen med den här matchen. Inte på 61 år hade den österrikiska cupfinalen varit lika välbesökt, och åtminstone 25 000 av de 28 000 åskådarna höll på Sturm Graz. 212 officiella supporterbussar hade avgått ner mot finalarenan i Klagenfurt.

Tjeckien
Titeln: Senast psykotiske tuffingen Tomáš Řepka spelade mot Teplice så attackerade han en kameraman. I lördags var det han som avgjorde mästarstriden när hans Sparta Prag mötte samma Teplice.
– Det viktigaste målet i mitt liv.
Han är fullständigt bindgalen, Řepka, but he does take a mean photo.

Fansen: Äh, inget särskilt med dem, egentligen. Helt okej tifo, antar jag.

England
Titeln: Äsch, det är väl formellt sett ingen titel, men jag vill minsann ändå uppmärksamma att gamla fina Oxford United är tillbaka i ligasystemet efter fyra år nere i underjorden. 3-1 blev det mot York i kvalfinalen på Wembley, och vi välkomnar The U’s tillbaka.

Fansen: Oxford har haft högst publiksnitt i The Conference tre säsonger i rad, och det märktes på Wembley. Något av det allra mest fantastiska med engelsk fotboll är ju hur minst 100 klubbar alla kan dra ihop tiotusentals resande supportrar on the big days. Oxford hade med sig drygt 30 000 till Wembley.

Bosnien
Titeln: Efter 0-0 i superderbyt mot Sarajevo måste FK Željezničar visserligen vänta på den formella kröningen till nästa helg, men eftersom Borac tappade i Mostar så är det i praktiken klart.

Fansen: Jo, det här var ju anledningen till att jag ändå ville göra en utflykt till Bosnien. Derbyt var stängt för publik efter att Sarajevo-fansen kravallat mot Siroki Brijeg – så vilka i helvete är det då som sjunger, undrar du. Givetvis Željezničars-styrelse. På sista träningen inför derbyt hade förresten den blåvita järnvägsklubben nästan 3000 fans på plats. Hittar tyvärr ingen video, men såhär såg det ut på stillbild.

Ukrainska cupfinalen? Okej då, den var ju bättre än den portugisiska. Tavria Simferopol slog Metallurg Donetsk med 3-2.

/Erik Niva

Går in på tyska Bild och läser rubrikerna. En sticker ut i sin enkelhet: ”Ballack-Schock”. Efter att ha haltat ut från Wembley igår är nu den tyska landslagskaptenens VM i fara. Enligt de första rapporterna är visserligen inget brutet, men har väldigt ont och ska magnetröntgas ytterligare en gång idag.
– Det känns inte bra just nu, men vi får se på söndag kväll. Förhoppningsvis kan jag spela mot Australien i VM-premiären, men jag gick inte av utan anledning.
Och tacklingen som sänkte honom?
– Det är inte bra när sånt händer i fotboll. Ingen vill se det. Han hade tur som undan med gult kort.

Det är ju här det blir riktigt intressant. Mannen som sparkade sönder Ballack var alltså Kevin-Prince Boateng, född i Berlin, men landlagsspelare för ett Ghana som spelar i samma VM-grupp som Tyskland. Och till skillnad från sin lillebror, Jerome, har Kevin-Prince Boateng valt att representera Ghana.
– Tyskland är inte mitt land. Jag är stolt över att vara afrikan.
Boateng har alltid gjort en poäng av att han blivit missförstådd i Tyskland, att landet där han föddes aldrig förstått sig på ”The Ghetto Kid” (hans eget smeknamn) och hans 13 tatueringar, hans 160 par skor, 200 kepsar, 20 läderjackor och hans sätt att köpa en Lamborghini, en Hummer och en Cadillac på samma dag.
– I England behandlar folk mig helt annorlunda. Här är jag bara Kevin-Prince Boateng, fotbollsspelaren.

För bara ett år sedan representerade Kevin-Prince Boateng fortfarande Tyskland. Han deltog i träningslägret inför U21-EM i Sverige, men valdes som sista spelare bort ur truppen.
– Kevin blev utvald eftersom han varit sen till flera samlingar.  Tanken var: Har vi en spelare som är opålitlig så riskeras hela projektet, säger en anonym U21-spelare till Der Spiegel.

Kevin-Prince Boateng ska ha brutit ihop i tårar, men Tyskland vann U21-EM. Jerome Boateng var en av lagets bästa spelare.

För bara några dagar sedan gav Kevin-Prince Boateng en ganska sällsynt intervju till tysk press, där han återigen ville betona att han var missförstådd av nationen. Den där hetsporren utan disciplin fanns inte längre.
– Det finns vissa saker jag inte vill prata om, men om vi håller oss till fotbollsplanen så hamnade jag ofta i problem efter dumma närkamper under tiden i Dortmund. Jag anklagades för att sparka ner folk avsiktligt, men så var det inte. Det var bara olyckliga tacklingar. De som känner mig och mitt spel vet att jag aldrig skulle skada någon avsiktligt. 
• Har du förändrat ditt sätt att spela?
– Jag försöker tänka efter lite mer. Det betyder inte att jag brinner mindre i matcherna, men jag behärskar mig i duellerna.

Efter 33 minuter av FA Cup-finalen hamnade Kevin-Prince Boateng och Michael Ballack i ett småbråk efter en duell. Ballack knuffar till Boateng. Tre minuter senare händer detta.

Kevin-Prince Boateng kommer inte att vara en mer förstådd människa i Tyskland idag än han var igår.

***

I den där senaste intervjun berättade förresten Boateng även om semifinalstraffen han dunkade in mot Tottenham.
– När jag tog tag i bollen hade jag så många tankar i huvudet. Så jag fokuserade på min son och min fru. Jag dedicerade målet till dem, och det var därför jag blev så känslosam i mitt firande efteråt.
• Gerd Müller sa en gång att ”om du tänker, då är det redan för sent”.
– Jag vet. Min tränare blev nästan vansinnig när jag berättade för honom att jag tänkte på andra saker vid straffen. Han sa: ”Grabben, skjut bara”.

Undrar vad han tänkte på den här gången, Kevin-Prince Boateng.

***

Eftersom jag satt på Volksparksstadion i Hamburg samtidigt som Cardiff mötte Leicester har jag helt försummat den play off-semin. Oförlåtligt, då det funnits så ohyggligt mycket att berätta om den matchen.

Kanske noterade ni till exempel att Leicesters mittback Wayne Brown saknades i båda matcherna, trots att han varit så gott som ordinarie hela säsongen. Anledningen var en politisk diskussion i omklädningsrummet. På valdagen hade Brown kommit in i omklädningsrummet efter träningen, samtidigt som hans lagkamrater diskuterade hur de lagt sina röster.
– Själv röstade jag på BNP, sa Brown.
I Leicester City finns färgade spelare, tillsammans med sydamerikanska och östeuropeiska spelare. Klubben hör hemma i en av de brittiska städer med allra störst asiatisk befolkning. Ändå stod Wayne Brown på sig. Enligt Daily Mail ska han ha ”launched into an abuse attack on against ethnic minorities whom he claimed were ’killing this country'”.

De två färgade Leicester-spelarna Lloyd Dyer och Chris Powell – jodå, det är han, 40 år gammal numera – ska ha varit på väg att flyga på Brown, men hindrats av lagkamrater. Managern Nigel Pearson stängde av Brown från båda Play Off-semifinalerna, och hans framtid i klubben är nu ytterst osäker.

***

I samband med den matchen finns det förresten en grej som är värd en betydligt större publik. Allt avgjordes ju på straffar, och efter sex slagna hade fortfarande ingen missat. Då klev Leicesters franske forward Yann Kemorgant fram och… slog den absolut sämsta Panenka-chippen på 35 år.
– Of all the times to do that… Of all the times to do that…, ylar Sky-kommentatorn.
– Well, there’s never a time do to that, I really don’t care, unless you’re 5-0 up. They can’t believe it on the bench, and I tell you what, he needs to get down on his knees and say a prayer. Because that is a horrible, horrible eftort. Really bad, bad decision. You just wonder how costly that may be, undrar hans bisittare.

Jo, precis så kostsamt som befarat, såklart. Cardiff till Play Off-final – och ett briljant litet tips till mig i kommentatorsfältet. Yann Kemorgant var namnet. Så här säger Leicester City-fansen det med en sång.

***

Spelades ju play off-semifinaler även igår, och bland mycket annat åkte Millwall upp till Huddersfield och fick med sig 0-0. Och även om vi inte är mycket för fotbollshuliganism här i bloggen har vi rätt jävla svårt för polishuliganism också.

***

Jag tyckte förresten att det var helt okej att säkra Champions League-platsen med en liten nickstöt av Peter Crouch i den 82:a minuten – men såhär i efterhand måste jag erkänna att jag gärna hade bytt klimax med Sevilla. In i den fjärde och sista stopptidsminuten. Ett mål måste in, annars tar skrällaget Mallorca den där återstående CL-platsen. Klart då att 19-årige ungdomsspelaren Rodri Ríoz ska komma in, göra sitt tredje inhopp i karriären – och karatesparka in multimiljonsmålet.

Danny Rose på andalusiska.

/Erik Niva