Cup Final Day.

På många sätt är det här finalen som turneringen föddes för. FA-cupen är fotbollsromantik, det är underhunden som besegrar oddsen och når den osannolika framgången. Och förutsättningarna blir aldrig mer romantiska, underhunden aldrig större och oddsen aldrig sämre än när nedflyttningsklara konkursboet Portsmouth nu ska koka ihop ett mischmasch för att spela mot ligavinnarna Chelsea. En sista stor föreställning. En sista match innan hamnstadens flaggskepp börjar sjunka ner i bråddjupet.

Jag har läst otaliga artiklar om vanskötseln – den rena, cyniska gangsterkapitalismen – som medfört en skuld på ofattbara 134 miljoner pund. Jag har blivit förbannad, såklart, men ändå inte känt sådär jättemycket, sådär jättestarkt.

Det är först nu när människorna bakom siffrorna börjar berätta sina historier som jag verkligen blir berörd, som det går upp för mig vad 134 skuldmiljonerspund verkligen betyder. Mittfältaren Michael Brown börjar:
– Vi har uppnått något genom cupen. Det är en speciell säsong, trots att vi blir nedflyttade. Det har rent utav varit tragikomiskt på sina håll, men när människor blir av med sina levebröd blir det plötsligt allvar igen. Fotbollsspelare har en väldig tur, vi har det väldigt bra. Men det tar dig tillbaka ner på jorden när man ser folk inom klubben förlora sina jobb. Det är en stor, stor sak – de kan inte ens betala lånen på sina hus. Det kändes verkligen inte bra när vänner och kollegor fick sparken, och de som fick stanna kvar tvingades gå ner i lön.

Tug Wilson – jo, han heter verkligen så – är chef för Portsmouths träningsanläggning. Han är en av alla dem som arbetat under uppsägningshot hela säsongen.
– Min tid med Portsmouth började för åtta år sedan med en hink och en säck med bollar. Vi var rätt rustika på den tiden, för vi tränade på flottans plan innan vi kunde flytta till vår egen träningsanläggning. Efter att klubben sattes under tvångförvaltning fick jag ett telefonsamtal som gick ut på att jag skulle komma till styrelserummet. En av administratörerna sa att jag fick sparken med omedelbar verkan. Jag hade förväntat mig att förlora jobbet, men det kändes fortfarande hemskt, som när jag lämnade flottan efter 28 år. Det känns som att ditt liv kommer att förändras för alltid. Det handlar inte om pengarna, det är kamratskapen, känslan av att vara behövd.

Efter att Portsmouth försatts under tvångsförvaltning i slutet av februari sades 85 klubbanställda omedelbart upp. Inlånade mittfältaren Jamie O’Hara kände att han ville försöka göra något.
– När folk började bli av med jobben var det många av killarna som försökte ställa sig upp och säga något – i synnerhet som många av de uppsagda verkligen behövdes runt laget – men vi kunde inte hjälpa alla.
Det var nu inte enbart en fråga om medmänsklighet, utan även en utvärdering av effekterna på fotbollslagets möjligheter.
Landslagsmålvakten David James utvecklar:
– Ett halvdussin av de uppsagda jobbade på träningsanläggningen – massörer, fysioterapeuter och så – och de uppsägningarna skulle påverka våra chanser att hänga kvar. Som spelargrupp enades vi om att stå för deras löner, och på så sätt ha en bättre chans att hänga kvar. Vi åkte ur ändå, men jag tror att det gjorde mycket för att vi skulle nå cupfinalen. Vi betalar fortfarande deras löner, men det är inte bara tack vare mig. När jag fick höra talas om alla uppsägningar åkte jag hem med en enda röra i huvudet, tänkte ”vad kan jag göra åt det?”. Det var inte en fråga om att hålla kvar polare, utan om att rädda värdefull personal. Och när jag kom hem fick jag telefonsamtal från några av grabbarna, och jag tänkte: ”Fantastiskt, jag är inte den enda som oroar mig över detta”. Det var en kombinerad ansträngning.

Tug Wilson har än så länge fortfarande kvar sitt jobb på träningsanläggningen. Han vet inte hur länge till.
– Som tur var så bestämde sig spelarna – ledda av David James, Michael Brown och Hermann Hreidarsson – för att betala lönen för mig, massören, materialförvaltaren, analytikern och de två kvinnorna i tvättstugan. Vi fick tillbaka våra jobb, men ärligt talat ville jag inte återvända efter hur jag blivit behandlad. Men Avram Grant sa till mig: ”Snälla, kom tillbaka”.

De uppsagda var långt ifrån de enda som förlorade pengar på Portsmouths ekonomiska kollaps, men spelarna var samtidigt långt ifrån ensamma om att göra sitt för att hålla klubben flytande. Tom Purnell – en supporter – startade en insamling för att se till att ambulanspersonalen på arenan fick betalt.
– Vi blev smått chockade av att fansen själva samlade in pengar till oss. Det var fantastiskt, ett oväntat tecken på hur starkt de kände för saken. De fick ihop nästan 4 000 pund till oss. 

Trots allt tillhör solskenshistorierna undantag. Ett plundrat Portsmouth sjunker obönhörligen, och många människor dras neråt med dem. Byggjobbaren Terry Clarke är en av dem.
– Två veckor före säsongen gjorde jag lite renoveringsjobb i omklädningsrummet på Fratton Park. Jag har inte fått betalt. De har utnyttjat mig eftersom jag älskar Portsmouth. Jag har följt klubben i 50 år, min pappa tog mig till min första match när jag var fyra. Jag har gjort mitt för klubben genom åren – sponsrat ungdomsutvecklingen, presenterat nya klienter för dem – eftersom jag vill det bästa för Portsmouth. Nu har de utnyttjat min lojalitet, då de vet att jag aldrig skulle sätta press på dem.

***

För mig – och alla andra – symboliseras Pompey först och främst av bindgalne 47-åringen John Anthony Portsmouth Football Club Westwood. Han har inte missat en match vare sig hemma eller borta sedan 1980, bytte namn 1989 och har drygt 60 Portsmouth-tatueringar på kroppen.

Uppriktigt sagt har jag själv alltid sett honom som en småjobbig effektsökare – kan du sluta ringa i den där satans klockan någonjävlagång? – men det finns några minuter i den här minidokumentären som får mig att omvärdera honom. Mitt i sitt patenterade rabblande om sin passion för Portsmouth stannar Westwood upp och berättar om sitt familjeliv.
– Jag har bara varit gift en gång. Det räckte… Nä, men ska jag vara ärlig så var jag gift en gång, och det var fina tider, men fotbollen kom liksom i vägen litegrann. Jag glömmer aldrig när vi fick skilsmässan. Hon sa: ”Jag trodde att du förändrats”. Jag sa: ”Du borde känna mig bättre än så”. Det är sorgligt, egentligen, men sånt är livet. Och du får bara ett liv – du måste leva det.
Kameran panorerar över ett familjefoto.
– Jag har två barn. Pojken är 18 år och flickan 14 år. De tycker att jag är galen – men de förstår passionen. De är Pompey-fans själva båda två.

***

Spelare, tränare och ägare är bara en liten del av en fotbollsklubb – en fotbollsklubb består huvudsakligen av killen på träningsanläggningen, kvinnorna i tvättstugan, byggjobbaren som arbetar i omklädningsrummet och alltid, alltid supportrarna.

Det är för dem som jag så innerligt hoppas att Portsmouth FC kan vinna i eftermiddag.

/Erik Niva

Som utlovat dårå – en uppföljning av den värvningsgranskning jag fick för mig att sjösätta inför Premier League-starten.

Då Simon Kuper gav sig på att förklara varför ett intensivt värvande är fel väg till framgång använde han sig av utgångspunkten att tre av fem värvningar misslyckas, enligt någon statistisk grund han och hans matematikpolare räknat fram. Om nu det stämmer skulle jag alltså bara behöva en träffprocent högre än 41 för att vara bättre än den genomsnittliga sportchefen.

Återigen kan det väl vara på sin plats att påminna om de kriterier jag själv satte upp för mina bedömningar. Jag baserade mina omdömen utifrån vilken nytta jag trodde att spelaren skulle komma att göra för sin nya klubb under säsongen 2009-10, i relation till storleken på investeringen

Såhär tycker jag själv att det gick för mig.

Fel:

Thomas Vermaelen, Arsenal (Miss)
Habib Beye, Aston Villa (Hit)
Stewart Downing, Aston Villa (Miss)
Scott Dann, Birmingham (Miss)
Steven N’Zonzi, Blackburn (Miss)
Lars Jacobsen, Blackburn (Hit)
Sam Ricketts, Bolton (Miss)
Sean Davis, Bolton (Hit)
Richard Eckersley, Burnley (Hit)
Seyi Olofinyana, Hull (Hit)
Steve Finnan, Portsmouth (Hit)
Aaron Mokoena, Portsmouth (Miss)
Dean Whitehead, Stoke (Miss)
Fabio Daprelà, West Ham (Miss)
Luis Jiménez, West Ham (Hit)
James McCarthy, Wigan (Miss)
Jason Scotland, Wigan (Hit)
Jordi Gómez, Wigan (Hit)
Greg Halford, Wolves (Hit)
Nenad Milijas, Wolves (Hit)
Marcus Hahnemann, Wolves (Miss)

Det är lika bra att få det här överstökat direkt, då de grövsta felbedömningarna kommer först. Hela vintern lång har jag fått dras med ilskna Arsenal-fans som undrat hur i hela helvetet kan vara så dum i huvudet att jag hamrat fast att Thomas Vermaelen skulle bli en ”floppvärvning”. Det har jag nu inte gjort – en hit-miss-skala funkar inte på det sättet – även om jag givetvis erkänner att jag hade fel i det slutgiltiga omdömet.

Med det sagt tycker jag ändå att det är på sin plats med en nyansering av den smått euforiska bilden av belgarens debutsäsong. Han har visserligen klarat av det fysiska höjdspelet bättre än jag trodde – det var där jag var snett ute – men har å andra sidan visat upp grova brister i positionsspelet som blivit allt mer kostsamma ju längre säsongen gått. Tunga baklängesmål mot Man United, Barcelona och Chelsea har kommit som en direkt konsekvens av Vermaelen-missar, och därutöver måste han även axla en hel del ansvar för att Arsenals övergripande försvarsspel varit så konsekvent ihåligt.

Återigen, Vermaelen har visat sig vara en bra värvning – och jag är säker på att Wenger framöver kommer att kunna slipa honom till en av ligans bästa mittbackar – men hans prestation den här säsongen är något överskattad. Det spelar mindre roll hur många mål han gjorde framåt de första månaderna när försvarsspelet sedan krackelerade så fort Arsenal var satt under press.

I övrigt då? Scott Dann och Steven N’Zonzi är mina största blunders. Jag trodde aldrig att Birmingham skulle komma undan med att spela ihop två snarlika Championship-försvarare, men tillsammans med Roger Johnson har Dann bildat ett av ligans mer solida mittbackspar. N’Zonzi är ett av årets allra största fynd; en komplett innermittfältare som snart kommer att spela för en större klubb än Blackburn.

Storinvesteringen Stewart Downing ligger väl ganska nära gränsen, men jag är snäll i bedömningen eftersom han definitivt gjort mer nytta än jag trodde att han skulle göra. Gladast är jag åt att jag hade fel om James McCarthy (den begåvade lila irländaren har visat sig vara redo för Premier League redan som 19-åring), och tråkigast tycker jag att det är att inte Nenad Milijaš fått ut mer av sin första säsong i England.

Rätt:

Fabian Delph, Aston Villa (Miss)
Barry Ferguson, Birmingham (Hit)
Christian Benítez, Birmingham (Miss)
Giovanny Espinoza, Birmingham (Miss)
Roger Johnson, Birmingham (Hit)
Joe Hart, Birmingham (Hit)
Franco Di Santo, Blackburn (Miss)
Elrio van Heerden, Blackburn (Miss)
Zat Knight, Bolton (Miss)
Paul Robinson, Bolton (Hit)
Brian Easton, Burnley (Miss)
Tyrone Mears, Burnley (Hit)
Steven Fletcher, Burnley (Miss)
David Edgar, Burnley (Miss)
Jurij Zjirkov, Chelsea (Miss)
Daniel Sturridge, Chelsea (Miss)
Ross Turnbull, Chelsea (Miss)
Björn Helge Riise, Fulham (Miss)
Stephen Kelly, Fulham (Miss)
Steven Mouyokolo, Hull (Hit)
Alberto Aquillani, Liverpool (Miss)
Glen Johnson, Liverpool (Hit)
Kolo Touré, Man City (Hit)
Emmanuel Adebayor, Man City (Miss)
Carlos Tévez, Man City (Hit)
Gareth Barry, Man City (Hit)
Roque Santa Cruz, Man City (Miss)
Gabriel Obertan, Man United (Miss)
Michael Owen, Man United (Miss)
Antonio Valencia, Man United (Hit)
Frédéric Piquionne, Portsmouth (Miss)
Darren Bent, Sunderland (Hit)
Lorik Cana, Sunderland (Hit)
Frazier Campbell, Sunderland (Hit)
Paulo Da Silva, Sunderland (Miss)
Sébastien Bassong, Tottenham (Hit)
Peter Crouch, Tottenham (Hit)
Kyle Naughton, Tottenham (Miss)
Scott Sinclair, Wigan (Miss)
Hendry Thomas, Wigan (Hit)
Ronald Zubar, Wolves (Miss)
Kevin Doyle, Wolves (Hit)
Andrew Surman, Wolves (Miss)

Det är klart att det går att debattera många av de här bedömningarna också. Har verkligen så gott som ordinarie försvarare som Zat Knight och Ronald Zubar varit dåliga värvningar? Jo, jag tycker att de har gjort för många misstag. Har verkligen ligamästarna misslyckats med samtliga sina nyförvärv? Jo, sett till de pengar som investerats tycker jag allt det. Har inte Steven Fletcher och Emmanuel Adebayor varit rätt bra? Jo, men här utgår jag ifrån mina ursprungsmotiveringar (Burnley åker ur för att deras center max gör ett-mål-på-tre, Man City får svårare att bli tagna på allvar eftersom Adebayor uppenbart inte bryr sig) och får därigenom ihop det.

Kanske är jag lite för generös mot mig själv, men vafan… Jag är på jobbjakt här. Som jag ser det har jag prickat in 43 av mina 64 bedömningar, vilket alltså skulle ge mig drygt 67 procent rätt – markant bättre än den genomsnittlige värvningsbasen enligt Simon Kupers grundmatris. Dessutom går det nästan att påstå att jag varit mer rätt ute ju mer pengar som stått, så jag ser jävlar i mig inga hinder här.

Europeiska storklubbar är välkomna att ringa. Jag kan absolut tänka mig att bli er nye sportchef.

/Erik Niva

Wives and girlfriends. Mogli e fidanzate. Les épouses et petites amies. En kvinna förändrar livet för fotbollsspelaren i strålkastarljuset, en annan kvinna får sitt liv förändrat av fotbollsspelaren i strålkastarljuset.

Vi börjar med solsidan, va?! Antonio Cassano säger sig ha blivit vuxen. Den 19 juni gifter han sig med sin Carolina Marcialis. Själv menar han att dagen då han träffade vattenpolospelaren Marcialis räddade hans karriär.
– Utan henne hade jag suttit i fängelse nu.

Nuförtiden är det Mario Balotelli som är den italienska fotbollens kontroversiella enfant terrible. Kanske förstår Cassano bättre än någon annan hur han har det. Han har själv varit där.
– Han är bara 19 år. Jag var värre än honom vid samma ålder, lyssnade inte på någon. Men jag har fått betala priset för det. Jag har aldrig vunnit någonting. Och det är därför jag hoppas att Balotelli träffar någon som Carolina, någon som kan visa honom den rätta vägen och övertyga honom att förändra sig. Det behövs någon som kan få en att mogna, och Carolina är kvinnan i mitt liv. Hon har givit mig balans. Jag behöver inte spela pajas längre, eftersom hon finns där.

***

Så över till skuggsidan. I söndags hittade en hundrastare en näst intill livlös kvinna i ett skogsparti i utkanterna av Paris. Det var 30-åriga Noemie Lenoir, flickvän till Claude Makélélé. Hon hade försökt ta livet av sig.

Samma kväll som Makélélé var på den franska fotbollsgalan överdoserade hon avsiktligt på en cocktail av mediciner och alkohol, men ångrade sig två gånger om. Först ringde hon efter ambulans – sedan ringde hon igen och drog tillbaka sitt nödsamtal. Istället gick hon ensam ut i skogen för att låta tiden gå.

Kändisparet Makélélé och Lenoir – hon är modell och skådespelerska – gick igenom en uppmärksammad separation, då fotbollsstjärnan varit otrogen för några år sedan. Enligt den franska boulevardpressen är det nu nya relationsproblem som utlöst den desperata depressionen.

Noemie Lenoir återhämtar sig nu på sjukhus, och ska vara utom fara. Claude Makélélé har inte deltagit på Paris Saint-Germains träningar i veckan. Tillsammans har de femåriga sonen Kelyan.

Vi sänder dem alla tre en tanke.

/Erik Niva

Vädret är engelskt, stan är spansk.

Det är väldigt ovanligt att engelska supportrar är i numerärt underläge vid en stormatch på neutral plan, men i duggregnsfesten nere på Reeperbahn är Atléti-fansen minst dubbelt så många som Fulham-folket. Om inte annat är det en påminnelse om vilken väldigt liten klubb Fulham i grund och botten fortfarande är – trots att engelsmännen sålde sina 12 400 officiella biljetter på fyra timmar – och hur innerligt Atlético har längtat. Om vilken osannolik final det här verkligen är.

Det speciella med den här turneringen är hur den ger hopp och drömmar till andra klubbar än de allra största. Den här dagen är den största Atlético Madrid upplevt på 14 år, och den största i hela Fulhams historia. Alla klentrogna som fortfarande inte förstått sig på Uefa-cupens storhet borde verkligen vara här. Jag är väldigt glad att jag får vara det.

***

Tiden är knapp, så vi får lov att ladda upp med några random iakttagelser. I dagens tidning skriver jag lite mer om Fulhams 18 matcher långa väg till den här finalen, den som startade för nästan tio månader sedan på en arena i Vilnius utan läktare på kortsidorna.

Ni har hört det mesta om vilken speciell engelsk fotbollsmanager Roy Hodgson är, men jag vill passa på att uppmärksamma ytterligare en aspekt. I mitt researchdokument för den artikeln refererar han på olika platser till författarna JP Donleavy, John Updike, Milan Kundera, Richard Yates, Philip Roth, Sebastian Faulks, Isaac Bashevis Singer, Saul Berry, Sebastian Berry, samt skådespelarna Cary Grant och Gérard Depardieu, målaren Kandinskij och operan Turandot.

Hade jag skrivit om Harry Redknapp hade referenserna sett aningen… mindre intellektuella ut.

***

Inte nog med att Atlético tycks ha fler tillresta fans än Fulham – tjeckiske mittbacken Tomáš Ujfaluši spelade fyra år i Hamburg, och förutsätter att även lokalbefolkningen stöttar spanjorerna.
– Jag hoppas det, i synnerhet som det var Fulham som slog ut Hamburg. Folket här kommer garanterat att hålla på oss.

***

Appropå Atlétis mittbackar så har förresten colombianen Luis Perea gått ut och försvarat sin landsmaninna Shakira, som hamnat i internationellt blåsväder eftersom hennes officiella VM-låt ”Waka Waka-Time For Africa” helt enkelt är för jävla usel.
– Jag gillar låten. Eller jag älskar den, som jag älskar all hennes musik. Det är svårt att hitta en dålig Shakira-låt, säger Perea.

Right. 

***

Atlético Madrid har spelat fyra stora europeiska finaler tidigare. 1974 var de en enda förlängningsminut ifrån att vinna Europacupen, men i den 119:e minuten tappade Pepe Reinas pappa Miguel Reina in ett långskott från Schwarzenbeck. Mycket av klubbens självbild som lidande martyrer kommer från det här misstaget. I omspelet mosade Conny Torstensson och hans FC Bayern spanjorerna med 4-0.

Vi hittar förresten svenskintressen även i två av de andra finalerna. 1962 var det Kurre Hamrin som kvitterade för Fiorentina mot Atléti, och 1986 sprang Vadim Jevtujsjenko in med Dynamo Kievs 3-0-mål.

Och Atlético Madrids sista final? Åh, det var visst Cupvinnarcupen 1963, då Tottenham gjorde en av de bästa matcherna i klubbens historia och vann med 5-1.

***

På andra sidan det musikaliska spektrat lär förresten gangstarapparen Clint Dempsey bli den första amerikanen någonsin att spela en europeisk cupfinal ikväll.

Senast Roy Hodgson var en del av en match av den här digniteten – Uefa Cup-finalen mellan Inter och Schalke 04, 1997 – var Thomas Dooley och David Wagner avbytare som inte fick hoppa in.

***

Mohamed Al Fayed är förstås i stan – mindre än en vecka efter att han sålt Harrods för 1,5 miljarder pund – men frågan är ifall han verkligen vill vara här.
– Tyska är ett språk som får dig att må uselt så fort du hör någon tala det, sa han i en intervju med The Guardian igår.

*** 

Äh, såhär hade jag kunnat hålla på ett tag, men nu finns det faktiskt inte mer tid. Det har blivit dags att sätta punkt, blogga ut och dundra upp till Volkparksstadion.

Historia ska skrivas.

/Erik Niva

Fellowship of the Blog – nu ska ni får höra. Det har blivit en sån där förmiddag som vi ska ägna åt unika erbjudanden/skamlös grötsäljarreklam.

I nästa vecka publicerar jag nämligen min nya bok, ”Liven Längs Linjen”. Ni kan se den som en fristående fortsättning på ”Den Nya Världsfotbollen”, men då den boken utgick från ett större strukturellt perspektiv så handlar den här om individerna inom det moderna fotbollsmaskineriet.

Om typartikeln förra gången beskrev hur den belgiska nationen splittrats genom berättelsen om matchen mellan Anderlecht och Club Brügge så är medianstoryn här historien om hur Carlo Ancelotti formats till en fotbollstränare som kan hantera såväl Silvio Berlusconi som Roman Abramovitj. Förhoppningen är att ni ska kunna ställa den ena boken bredvid den andra, och sammanslaget få en hyggligt heltäckande bild av fotbollsvärlden under 2000-talets första årtionde.

Den här gången lyder den bombastiska undertiteln lyder: ”Internationella ikoner, slocknade stjärnor & 97 personliga fotbollskrig”. Grundtanken har dels varit att måla en provkarta på elitfotbollens brokiga persongalleri – ur både ett svenskt och ett internationellt perspektiv – dels att närma sig en förståelse för hur de här människorna hanterar de olika utmaningar de ställs inför. Ni får intervjuer, personporträtt och reportage; superstjärnor, oligarker, tränarfenomen, falnade talanger, läktarfolk och allt däremellan. Liven längs linjen har sett olika ut för dem, men alla har de någon gång stått vid avgörande vägskäl inför motståndare som måste besegras.

***

Jaja, nog om innehållet. Poängen var ju att ni faktiskt kunde få ut något av det här tragglandet också. ”Liven längs linjen” lanseras alltså nästa vecka – men eftersom jag ser The Blog People som My People tänkte jag såklart ge just er chansen att bli först på skansen.

Såhär. 10 signerade ex ligger i potten. Ni mailar kort och gott bara ert namn och er adress till livenlangslinjen@aftonbladet.se – och därefter genomför vi en hederlig gammal lottdragning. Jag funderade på ifall det gick att få ihop någon utslagsgivande tävling, men kunskapstester känns uteslutna i dessa Google-tider och motiveringsprocedurer är alldeles för jobbiga. We’ll keep it simple.

Alltså, maila namn och adress innan veckan är slut. Vinner ni så har ni boken i brevlådan nästan onsdag – samma dag som övriga nötkreatur över huvud taget för möjlighet att börja köpa den.

Believe the hype.

/Erik Niva

Ännu en påminnelse om att den engelska fotbollssäsongen är så gott som slut? Jo, alla avslutningspartyn som avlöser varandra. Egentligen borde vi väl mest skratta åt Ken Bates en kväll som denna, men det är möjligt att det inte vore riktigt klädsamt som Tottenham-supporter.

Här nedan har vi nämligen en bildsummering av vår kaptens fem senaste utekvällar med lagkamrater. Det är klart att jag fattar allt det där med moraliska föredömen och vikten av att inte glamourisera helvetessupandet – och att jag innerligt hoppas att de där anklagelserna om att han slagit till en asiatisk dörrvakt han påståtts ha kallat ”paki” var felaktiga – men jag vet inte…

Kanske är det för att jag är uppvuxen i Malmberget, kanske är det för att jag känner till hans familjehistoria, kanske är det för att det gör honom mera mänsklig, kanske är det bara för att jag är allmänt Spurs-blind – men på något bakvänt sätt får de sorgliga bilderna mig bara att känna ännu mer för världens bästa enbente försvarare.

Februari 2008, Faces

April 2008, Funky Buddha

Augusti 2008, Faces

Maj 2009, Punk

Maj 2010, Maya

Nä, dags att krypa till kojs. För mig och för Ledley.

/Erik Niva

Ett vanligt tankefel går ut på att vi som jobbar med fotboll genom någon automatik även skulle vara bra på att förutsäga fotbollsresultat. Så är det inte. Fotboll är fortfarande en såpass oförutsägbar idrott att jag aldrig stött på vare sig en spelare, tränare eller journalist som klarar av att tippa rätt så värst mycket oftare än den där apan med ögonbindel som kastar pil.

Hela säsonger är visserligen enklare att värdera utifrån någon form av kunskap än enskilda matcher, men sensmoralen förblir densamma. Vill man ha hållfasta tips – såna man kan tjäna pengar på – ska man vända sig till en matematiker eller en statistiker. Sannolikhetslära är betydligt mer användbart än någon sorts idrottslig analysförmåga i de här sammanhangen.

Och ifall ni undrar var alltså detta ett långrandigt preludium – en sorts förebyggande bortförklaring – inför det som komma skall. Det har nämligen blivit dags att granska några mer eller mindre misslyckade förutsägelser som gjordes på den tiden då planerna ännu var gröna och Robbie Keane fortfarande var en bra anfallare.

Så här trodde jag att Premier League-säsongen 2009-10 skulle sluta. Inom parentes har ni de tabellplaceringar som lagen faktiskt fick.

1.Chelsea (1)
2. Liverpool (7)
3. Man United (2)
4. Arsenal (3)
5. Man City (5)
6. Spurs (4)
7. Everton (8)
8. Aston Villa (6)
9. Sunderland (13)
10. Fulham (12)
11. Birmingham (9)
12. West Ham (17)
13. Blackburn (10)
14. Bolton (14)
15. Hull (19)
16. Stoke (11)
17. Wigan (16)
18. Burnley (18)
19. Portsmouth (20)
20. Wolves (15)

Utvärdering? Nämenvafan, jag är faktiskt hyfsat nöjd. Visserligen bara fyra lag på prick rätt position – Chelsea, Man City, Bolton och Burnley – men bortsett från titellaget kan det rätt mycket vara detsamma. För mig går såna här tips mest ut på att placera lag i rätt tabellsegment, och där är jag bara fel ute på Liverpool, Spurs, Hull och Wolves.

Utanför bloggen hade vi även några rader i tidningen där vi förväntades utse årets värvning, årets fiasko samt årets försvarare/mittfältare/forward. Mina svar var Joe Hart respektive Roque Santa Cruz på värvningsfronten; Terry/Arsjavin/Rooney. Där är det väl en skadedrabbad Andrej Arsjavin som inte känns så särdeles helgjuten.

How did you all get on?

/Erik Niva

Ska fatta mig kort då my man Hugo fyller 1 år i morgon, och jag därmed är upptagen med kalasförberedelser hela helgen lång. Vill ni ha längre läsning kan ni roa er med den här texten om kvällens överhettade Belgrad-derby.

Jo, såhär. Efter att West Hams nya ägare David Sullivan sett över klubbens ekonomiska situation i början av året gick han ut och dundrade:
– Jag kan inte begripa vilka kontrakt jag ärvt. Varenda position är överbetald, oavsett om det är inom administrationen eller på spelarsidan. Klubben är en enda röra. Vi har redan gjort besparingar, men vi kanske måste låta ytterligare 20-30 personer gå i sommar. Det har redan kommit fram folk till mig och sagt: ”Okej, vi vet att vi är överbetalda, men vi är bra människor som vill stanna och kan tänka oss en frivillig lönesänkning. Om vi åker ur kommer det att bli Armageddon här, värre än hur det var i Newcastle.

I mitten av veckan läckte det så ut ett dokument från West Ham, där hela a-truppens kontraksuppgifter fanns preciserade. Allt tyder på att siffrorna är riktiga – och här på bloggen räcker ett ”allt tyder…” gott för publicering, så länge vi dessutom hänvisar till ryktesparagrafen – även om de faktiskt är rejält i underkant. Lönerna som anges är baserade på grundbeloppen, och exkluderar alltså alla former av bonusar.

Mest fascinerande i mina ögon? Att Luís Boa Morte lyfter 70 000 pund i veckan – och att raketlöftet Zavon Hines tjänar klart mindre än vad jag gör.

Namn                   Veckolön           Årslön           Kontrakt går ut
Gianfranco Zola £36,300            £1,887,600   Jun 2013
Steve Clark         £24,200            £1,258,400   Jun 2013
Kevin Keen         £12,100            £629,200      Jun 2011
Kevin Hitchcock £3,000              £156,000       Jun 2010

Robert Green     £30,000            £1,560,000    Jun 2011
Danny Gabbidon £50,000         £2,600,000     Jun 2010
Kieron Dyer        £70,000            £3,640,000    Jun 2011
Scott Parker       £70,000            £3,640,000     Jun 2012
Mido                    £1,000              £52,000           Jun 2010
Guillermo Franco £20,000        £1,040,000      Jun 2010
Ilan Araújo         £19,231            £1,000,000     Jun 2010
Carlton Cole      £50,000            £2,600,000     Jun 2013
Luís Boa Morte £70,000            £3,640,000      Jun 2010
Radoslav Kovác £20,000         £1,040,000       Jun 2012
Matthew Upson £70,000          £3,640,000       Jun 2011
Mark Noble        £20,000          £1,040,000       Jun 2013
Benni McCarthy £38,462         £2,000,000       Jun 2012
Jon Spector        £20,000         £1,040,000       Jun 2010
Julien Faubert    £30,000         £1,560,000       Jun 2012
Valon Behrami   £30,000         £1,560,000       Jul 2013
Manuel da Costa £20,000       £1,040,000       Jun 2012
Hérita Ilunga      £20,000          £1,040,000       Jun 2013
Péter Kurucz       £5,000           £260,000          Jun 2014
Marek Stech       £3,000           £156,0000        Jun 2010
James Tomkins £4,000           £208,000          Jun 2013
Jack Collison     £2,000           £104,000          Jun 2013
A. Diamanti        £30,000         £1,560,000       Jun 2014
Fabio Daprelà   £10,000         £520,000          Jun 2014
Zavon Hines     £400                £20,800            Jun 2010
Junior Stanislas £1,500          £78,000            Jun 2014

/Erik Niva

Dels ville jag inte skriva något igår för att det skulle signalera någon sorts återgång till vardagen, dels var jag för dränerad för att orka – och dels kan det ibland kännas poänglöst att försöka formulera något om supporterliv när Nick Hornby alltid redan gjort det bättre.

Det finns en aspekt som tydligt särskiljer de stora segrarna från rutinvinsterna i mitt liv. Omedelbart efter slutsignalen i onsdags – eller egentligen direkt efter Crouchs mål, era björnskinnsförsäljare – började gratulationerna studsa in. Det kom sms från människor av alla de sorter; från U21-kaptenen Jörgen Lennartsson (som tillhörde de första gratulanterna även efter Ligacupen 2008, den hedersknyffeln) över hardcorepionjären Dennis Lyxzén till den där skolkamraten jag inte hört av på tio år och den vanliga, hederliga kompisen som bara inte ringer så ofta.

Summerar jag samtal, sms, mail, Facebook-meddelanden och allt vad det nu är så har säkert ett par hundra personer hört av sig det senaste dygnet. Ni ska alla ha stort tack, även de jag ännu inte har hunnit svara.

Födelsedagar och sånt krafs har tappat sin betydelse. Numera är det inget som får mig ihågkommen på samma sätt som ett dramatiskt Tottenham-resultat. Nick Hornby skriver om den här dimensionen av fotbollen som ”an appeal”, något tilltalande.
– The appeal is one that has emerged slowly over the years, but it is a powerful attraction nevertheless; I like the thought of people remembering me on a regular basis.

Och det är klart att det går att se det som något smått sorgligt och ganska patetiskt – vem fan vill ha en underpresterande engelsk fotbollsklubb som främsta kännetecken? – but hey, beggars can’t be choosers. Sedan 30-årsstrecket susade förbi med sina barn, sina lägenhetslån och sitt vardagspusslande har ju mycket av den där snubben som var socialt tillgänglig 24/7 dessvärre försvunnit. I första hand gör man det man måste göra. Sedan gör man det man borde göra. Därefter tappar man tyvärr kontakten med den ena, glider isär med den andra och hinner bara inte höra av sig till den tredje.

Man ska ju inte överskatta tiden som andra människor ägnar åt att tänka på just en själv. Ändå finns det drösvis av gamla bekanta därute som bara inte lyckas skaka av sig minnet av mig, hur gärna de än skulle vilja. Någon gång varje år snubblar de över namnet ”Tottenham”, och i deras ögon är det ordet synonymt med ”Erik Niva”. Och just där och då ägnar de mig en liten tanke, skickar kanske rent utav det där sms:et.

Nick Hornby:
– You know that on nights like the ’89 Championship night, or on afternoons like the afternoon of the 1992 Wrexham disaster, you are in the thoughts of scores, maybe even hundreds, of people. And I love that, the fact that old girlfriends and other people you have lost touch with and will probably never see again are sitting in front of their TV sets and thinking, momentarily but all at the same time, Nick, just that, and are happy or sad for me. Nobody else gets that, only us.

/Erik Niva

Jag har haft fel om allt.

När Harry Redknapp utsågs som manager för Tottenham Hotspur den 26 oktober 2008 var det en av mina lägsta punkter någonsin som Spurs-supporter. Jag såg en klubbidentitet gå förlorad, i utbyte mot en meningslös jakt på framgång som ändå aldrig skulle uppfyllas.

Jag skrev det här blogginlägget, och fram till ikväll hade jag aldrig ångrat ett ord.

Det är klart att jag också ville ha framgång, men vi hade kommit femma två år i rad med Martin Jol och vi hade vunnit Ligacupen med Juande Ramos. Vi hade nått maxnivån för en klubb som Tottenham under 2000-talsfotbollens första årtionde.

Men något hände. Ett Tottenham med två poäng efter åtta matcher började plötsligt vinna och säkrade en poäng på Emirates efter två mål på stopptid i Redknapps andra match som manager. Frågorna började där och då: ”Har du accepterat Redknapp ännu?”.

”Nej”, svarade jag. ”Vi har fortfarande förlorat mer på den här utnämningen än vi vunnit. Den dag vi slutar bättre än femma i ligan eller vinner en större buckla än Ligacupen – då ska jag erkänna att vi valde rätt”, sa jag, givetvis väl medveten om att det aldrig någonsin skulle hända.

Fram tills för 20 minuter sedan var jag fortfarande övertygad om att jag hade rätt. Efter 25 år med Tottenham hade jag nämligen lärt mig hur Fotbollsguden fungerade. Visst kunde han skänka några strimmor av hopp ibland och visst kunde han överraska med sina metoder – den där lasagnen 2006 var inspirerad, det får jag ge dig – men slutresultatet blev alltid detsamma.
– Tottenham will always let you down in the end, summerade Match of the Day-experten Alan Hansen sitt tabelltips så sent som för en månad sedan.

Såklart. Hansen har varit med ett tag. Han känner också till vad som gäller.

Jag trodde aldrig någonsin på en Champions League-plats, inte ens efter 173 tabelldagar bland de fyra främsta. Tottenham will always let you down in the end. Jag var övertygad om det i februari, i mars, i april, i morse, vid avspark, i paus, med kvarten kvar, när Crouch gjorde 1-0 och när Martin Fulop slog en inspark i 95:e minuten. På något sätt skulle vi hitta en variant den här gången också, ännu mer spektakulär än någonsin tidigare.

Men exakt vafan var det som hände? Vad var det jag fick se? Den här korthusföreningen tog sin förlorarmentalitet under armen och åkte istället upp till Eastlands för en direkt avgörande match mot ett arabpumpat Manchester City – och dominerade fullständigt. Vi gjorde det The Tottenham Way – två riktiga yttrar, två forwards, offensiv satsning – och vi spelade matchen utan att någonsin förtjäna något annat än den seger vi fick. Crouch i stolpen, Ledley tveksamt bortdömt, Defoe på Fulop, Crouch på Fulop, bollen förbi både Defoe och Crouch – ändå tyckte vi aldrig någonsin synd om oss själva. Ändå fortsatte vi tålmodigt arbeta oss fram mot den Champions League-plats vi faktiskt verkligen, verkligen är värda.

Jag har sett bättre Tottenham-insatser i mina dagar, men jag har nog aldrig sett en mer imponerande Tottenham-insats. Solida. Mentalt starka. Ett gäng vinnare. Det blev knappt ens dramatiskt.

Jag har haft fel om allt. Jag kunde inte vara lyckligare.

/Erik Niva