Inför varje stort mästerskap görs den här typen av undersökningar – vad skulle du offra för att ditt lag skulle vinna VM?

Den här gången skulle tydligen 93 procent av engelsmännen fasta i en vecka för ett guld. 70 procent av italienarna skulle säga upp sig från jobbet. Efter finanskrisens effekter på bostadsmarknaden är amerikanarna det folk som är mest villig att offra sitt hem för en framgång, medan sydkoreanerna är de som är beredda att ge upp sin kärleksrelation.

Jaja, det här är ju lätta saker att säga, och på ett sätt kanske till och med rimliga saker att lova. För de riktigt fotbollsintresserade vore ju ett VM-guld en av livets höjdpunkter – fullt jämförbart med en stor framgång i privatlivet – hur fånigt nu det än låter.

Men de som inte har något val då? De som tvingas investera en stor del av sig själva i fotbollssporten, utan att någonsin få några titlar tillbaka. Säsongen har hunnit in i skedet då det bokas guldfester i ena tabelländen – samtidigt som förlorarna kastas ut i den andra.

Det här är för de nedflyttade lagen, de supportrar som säkert kunnat fasta en vecka eller offra ett jobb för att slippa – men som likafullt gick iväg till sina arenor för att se sina värsta farhågor besannas.

I England säger vi idag adjö till:

Burnley FC
In på stopptid leder Liverpool med 3-0, och kontrar fram ett friläge för ett fjärde. Ändå hör du bara ett ljud från läktarna i bakgrunden samtidigt som Ryan Babel galopperar fram mot mål: ett trotsigt ”Burnley-Burnley-BURN-ley!”. Babel rakar in bollen. Liverpool jublar. Repriserna vevas. Ändå hör du bara ett ljud från läktarna i bakgrunden samtidigt som Ryan Babel galopperar fram mot mål: ett trotsigt ”Burnley-Burnley-BURN-ley!”. Alla gillar ju Burnley. Fotbollens lilla kulturbygd där uppe i norr, där det vare sig fanns pengar eller befolkningsunderlag, men där man ändå bestämde sig för att försöka ge sig på Premier League på sitt eget sätt, enligt sin egen tradition. De var bara inte bra nog.
Huvudorsak: För dålig spelartrupp och för små resurser för att förstärka den.
Defining moment: Frälsaren Owen Coyle tyckte att gräset såg grönare ut i Bolton – och magin var bruten. Så långt hade Burnley lyckats hålla sig på rätt sida av nedflyttningsstrecket, tack vare att spelarna tillsammans presterade bättre än de egentligen var individuellt. Under Brian Laws sjönk de sedan ner till normalstandard – och då räckte de helt enkelt inte till.

Hull City AFC
För ett knappt år sedan stod Phil Brown och sjöng Beach Boys-låtar på KC Stadium. I lördags sjöngs det inte särskilt mycket alls på det där nybygget uppe vid The Humber. Rekordköpet Jimmy Bullard symbolikmissade straffen som kunnat erbjuda en livlina, och Hull var ute. De har levt över sina tillgångar – lånat ihop till en helt okej trupp – men klubbledningen har varit alldeles för rörig för att förvalta sin vildsinta ekonomiska satsning. Den gamla ordföranden ville inte sparka den gamla tränaren, men det ville den nya ordföranden som istället tog in Iain Dowie och gav honom den störtlöjliga titeln Football Management Consultant. Vissa spelare var lojala mot någon styrelsegubbe, andra mot någon tränare, någon tredje mot sitt lönekuvert och någon enstaka mot själva klubben. När lagkaptenen George Boateng skulle förklara fiaskot ägnade han hela intervjun åt att attackera den före detta tränarstaben.
Huvudorsak: Splittrad klubbledning ger splittrad tränarstab ger splittrat lag.
Defining moment: Phil Brown skäller ut sina spelare på Eastlands innerplan. Hull City blev aldrig samma Premier League-klubb igen.

Portsmouth FC
Vissa klubbar åker ner och vi undrar ifall vi ser dem igen redan efter nästa säsong. Andra klubbar åker ner och vi undrar om vi någonsin ser dem igen. Ingen har minsta aning om vad som händer med Portsmouth efter FA Cup-finalen. Förmodligen kommer de väl till spel i Championship till hösten, men i så fall kommer knappast mer än en liten handfull spelare finnas kvar från den här truppen. Resten kommer att slumpas bort och sägas upp – och ersättas av kontraktslösa gratisspelare med låga löner. På en sommar ska nu Portsmouth bygga ett helt nytt lag. De har absolut inga pengar att göra det för. Kanske lyckas de få ihop ett slagkraftigt mischmasch av oprövade juniorer och desperata gamlingar, men förmodligen kommer det bli väldigt mycket värre innan det blir bättre. Portsmouth kan sjunka både en, två och fem divisioner ytterligare.
Huvudsaklig orsak: 120 miljoner pund i skulder?!
Defining moment: FA Cup-segern 2008. Det är ju kul att ha fått ihop ett lag med Lass Diarra, Sulley Muntari, Glen Johnson, Sol Campbell, David James, Niko Kranjcar och Pedro Mendes – jävligt trist bara att man egentligen inte har råd med en enda av dem.

Äsch jävlar… Här hade jag tänkt fortsätta med att skriva om Livorno och Siena som ramlat ur Serie A, men nu gnäller Hugo som en härsken höskrinda. Jag får ägna mig åt viktigare saker ett tag, och förhoppningsvis komplettera med helgens italienska förlorare framemot eftermiddagen.

/Erik Niva

Shay Given landar fel på axeln. 23-årige debutanten Gunnar Nielsen från Tórshavn hoppar in i Manchester Citys mål istället och bär från och med nu klubbens Champions League-drömmar.

Ni fattar vad det här innebär, va?! Äntligen har vi en fotbollsmålvakt från Färöarna att snacka om igen. Nu väntar vi bara på att någon frågar Nielsen varför i hela friden han inte har en vit toppluva på sig när han vaktar buren.

Associationen är förhoppningsvis självklart för samtliga, men om nu bloggen har några läsare som inte var med på Landskrona IP ska vi väl ändå säkerhetsförtydliga den. I slutet av 1980-talet släppte Fifa och Uefa in Färöarna i sin gemenskap. Hösten 1990 var det så dags för den första tävlingsmatchen, men eftersom det inte fanns några gräsplaner i det pyttelilla öriket så spelades premiärfajten alltså i Landskrona.

Motståndarna från Österrike hade spelat VM i Italien några få månader tidigare, och utgången ansågs vara så given att inga spelbolag ens tog emot tips på matchen. Men efter en timme gjorde Torkel Nielsen 1-0 för Färöarna. Och därefter kvittade det hur mycket österrikarna sedan försökte forcera för att undvika multiförnedringen – de kunde inte ta sig förbi en vit toppluva.

När Jens Martin Knudsen var 13 år gammal drabbades han av en huvudskada när han spelade fotboll. Han ordinerades att spela med skydd, men på den här tiden fanns inga Petr Cech-hjälmar på Färöarna. Det fick bli en vit toppluva istället.

Ända sedan den där septemberkvällen i Landskrona – det som kanske var den största skrällen någonsin i europeisk landslagsfotboll, definitivt det största firande i Färöarnas historia – har det sedan inte gått att tänka ”fotboll på Färöarna” utan att tänka ”vit toppluva”.
– Allt jag vet om dom är att deras målvakt har en vit toppluva, sa Torsten Frings när Tyskland skulle möta Färöarna 2002.
– Målvakten är den enda jag känner igen. Eller rättare sagt, jag känner inte till honom – bara hans mössa, sa Thierry Henry när Frankrike skulle upp till Tórshavn.

Jens Martin Knudsen brottades själv med motstridiga känslor gentemot sin luva. Han spelade elitfotboll i ytterligare 17 år efter segern över Österrike – med bland annat en proffssejour i skottska Ayr United – och tröttnade med tiden på att få sitt spel och sin person skymd av en mössa.
– Jag funderade ofta på att ta av den, men det var något som hindrade mig. Jag behövde något att hålla tag i där ute på planen, och utan den där mössan hade jag inte varit samma person.
Knudsen gjorde sin 65:e och sista landskamp mot Polen, 2006. Han fortsatte spela klubblagsfotboll i ytterligare ett år, och blev framröstad som årets målvakt då hans Runavík vann den färingska titeln 2007.
– Hela tiden hade jag en och samma mössa, ända från det att jag var 13 år. Mot slutet var jag tvungen att tejpa ihop den, annars skulle den ha rasat samman. Nu borde den kanske vara på museum – jag tror att det är den mest kända toppluvan i världen. Och även om det har funnits många bra målvakter i världen är det många som är bortglömda nu. Kanske för att de inte hade någon mössa.

Färöarna spelade förresten tävlingsmatch mot Österrike igen så sent som i kvalet till Sydafrika-VM. I föregående kvalmatch hade Österrike slagit Frankrike med 3-1, men lika lätt blev det inte i Tórshavn. Strax efter paus rann inhopparen Bogi Løkin igenom och satte 1-0 för färingarna. Han är son till Ábraham Hansen, som spelade för Färöarna den där triumfartade höstkvällen i Landskrona, 1990.

Jag nämner det för att exemplifiera hur litet Färöarna är som fotbollsland. Det ena hänger oftast ihop med det andra, och det brukar vara väldigt lätt att koppla ihop nutiden med det förflutna. Gör en landslagsspelare ett viktigt mål kan man ge sig tusan på att han är släkt med någon gammal storskytt. Och hoppar en målvakt in och gör Premier League-debut kan man ge sig den på att han kommer att få frågor om vita toppluvor under resten av sin karriär.

Dra på dig den där mössan redan nu, Gunnar Nielsen. Det är lika bra att få det överstökat.

/Erik Niva

Nej, det duger inte med någon grå jävla hiphopluva…

I ”Fever Pitch” skriver Nick Hornby:
”Likt många andra fans har jag aldrig ens funderat på att bli sportjournalist. Hur skulle jag kunna rapportera från Liverpool mot Barcelona när jag hellre skulle vara på Highbury för att skriva om Arsenal mot Wimbledon. Att få en massa betalt för att skriva om sporten jag älskar är en av mina mörkaste, fuktigaste rädslor”.

Jag förstår var han kommer ifrån. Nu när alla världens fotbollsmatcher är tillgängliga på någon betalkanal eller någon internetstream innebär allt schemaläggande alltid ett helvetiskt pusslande i kampen för att eliminera plågsamma krockar.

Vad gör man när den spanska klassikern ligger på samma dag som The North London Derby? Jo, man ber till Bale om att Spurs match flyttas på grund av en FA Cup-semi – och så lever man vidare för att fortsätta fajtas en annan dag. Hur gör man när man förväntas bevaka AIK-Häcken samma dag som Tottenham spelar för Champions League på Old Trafford? Jo, man beställer en taxi till 15.40 och säger åt eritreanen bakom ratten att stampa på det.

I takt med att matchutbudet vuxit har det logistiskt praktiska blivit allt snårigare, men när allting kommer kring löser det sig förvånansvärt ofta i slutändan. Jag har hittills aldrig missat någon riktigt viktig Spurs-match på grund av att jag jobbat någon annanstans.

Återstår gör den mentala biten, den man får lov att hantera själv. Det här är långt ifrån första gången jag tvingats svinga mig upp i hästsadeln innan jag känt mig redo, i ett läge då jag egentligen bara legat kvar hemma i soffan och sura.

Taximannen från Eritrea sköter sig. Jag kommer in på Råsundas pressläktare samtidigt som spelarna går ut på planen, precis då Norra Stå klämmer i med den sista refrängen på ”Åh, Vi É AIK” och mindre än en kvart efter att Andrew Marriner blåst slutsignalen på Old Trafford. Egentligen vill jag ju fortsätta fundera på hur fa-an det kan vara möjligt för två spelare – Benoît Assou-Ekotto och Wilson Palacios – att själv dra på sig sex straffar på de fyra senaste matcherna som Spurs spelat borta från White Hart Lane, men tiden finns inte. Analys och postmatchsprocessande får klaras av i taxin.

Så fort Spurs spelar på mästarborgen Old Trafford erbjuds vi en hel svit av möjligheter att vika ner sig. Redan från avspark, vid den första anstormningen, omedelbart efter pausvilan, som en följd av det oundvikliga första United-målet… Normalt sett väljer vi något av de allra första alternativen, men den här dagen hugger vi länge inte på något av betena. Vi tar oss in i matchen från början, hänger kvar, klamrar oss till och med tillbaka trots ett tungt baklängesmål efter timmen. Med 20 minuter kvar nickar Ledley King in 1-1. Med tio minuter kvar har Gudjohnsen, Crouch, Modric, Lennon och Bale fått tag på bollen offensivt – och rent matchbildsmässigt ser det ut att vara precis lika sannolikt att vi avgör som att de gör det.

Men det här avgörs ju inte av matchbild. Det avgörs av lika delar spetskvalitet, psykologi och vinnarvana. Trots likaläge med mindre än tio minuter kvar blir det aldrig ens dramatiskt. Nani bryter fram och lobbar in en boll, väntar in en överilad tackling och samlar in en straff.  Man United väntade länge, men vinner utan att förta sig. Spurs väntade länge, men kapitulerar precis som vanligt.

Ikväll förväntar jag mig att Arsenal gör sin plikt mot Man City. Nu ska jag göra min på Råsunda.

AIK-Häcken. 1-1 i paus. Mattias Östberg, Emil Wahlström, Erik Friberg och Daniel Forsell. Jävlar i mig inte det sämsta, det heller.

/Erik Niva

Ni tyckte att det var trist i Uefa-cupen igår?! 0-0 i Hamburg. 1-0 i Madrid.

Jojo. Det finns värre. Simon Bank skrev ju häromdagen om svårigheterna som det nordkoreanska landslaget haft med att få ihop sin VM-uppladdning. Igår kväll fick de i alla fall en match – mot självaste VM-värden Sydafrika.

Men matchen gick vare sig i Johannesburg eller Pyongyang. För den delen inte i Harare heller. Den spelades i tyska Wiesbaden. Inför prick 628 åskådare. Och slutade 0-0.
– Båda lagen hade haft det svårt mot (tredjedivisionslaget) SV Wehen Wiesbaden, rapporterar Wiesbadener Tagblatt.

Inget som höjde stämningen? Jovars. Ett par dussin vuvuzelas hade folk tydligen släpat dit i alla fall – samma dag som universiteten i Pretoria och Florida presenterade en gemensam rapport om hur tutandet riskerade att ge bestående hörselskador.
– Om du exponeras för ljudet från vuvuzelas under 10, 15, 20 minuter, så utsätter du dig för en definitiv risk att drabbas av hörselförsämringar, säger professor De Wet Swanepoei.

Professorerna hade gjort sina mätningar på arenor med 30 000 åskådare. Soccer City i Johannesburg tar 90 000. Men enligt Swanepoei var det i alla fall ”osannolikt” att man skulle bli permanent döv, hur många vuvuzelas som än brölade.

Kanon.

***

VM-suget stiger? Äh, vi får ge det en chans. Engelska Independent gör sitt, med sin lista över 50 anledningar att se fram emot VM. Listan är visserligen rätt träig och väldigt anglocentrisk – och innehåller dessutom vuvuzelas – men… i alla fall. Vi behövde den idag.

***

Vad händer mer en fredagsmorgon som denna då? Tja, Roberto Mancini flörtar med Fernando Torres, och bilden av Man Citys sommarshopping börjar så smått klarna. Mycket beror såklart på ifall de når Champions League eller ej – men oavsett vilket står då en sak alldeles klar.

Ska nu Tottenham – eller några andra, för den delen – ta den där sista Champions League-platsen gör vi bäst i att få det gjort nu. Eller inte alls. Hur som helst, de mest intensiva City-ryktena, med subjektiva sannolikhetsbedömningar tagna helt ur luften.

Fernando Torres (från Liverpool, 60 miljoner pund)
Vore det definitiva intentionsbeskedet från två klubbar på samma gång. Skulle Man City lyckas värva Torres skulle de signalera att de verkligen hade anlänt på allvar, och att de kommit för att stanna. Skulle Liverpool sälja skulle de hissa den vita flaggan och acceptera en framtida position som övre-mitten-klubb. Osannolikt – inte otänkbart.
Sannolikhet: 5 av 10

Jérôme Boateng (från Hamburg, 11 miljoner pund)
Will happen, makes sense. Boateng är den bästa och bredaste försvararen i en ung tysk generation som även innehåller spelare som Höwedes och Badstuber. Stark fysiskt, bra med boll. Kan spela både inner- och ytterback. City har goda relationer med HSV efter köpen av De Jong och Kompany, och här saknas egentligen bara den officiella bekräftelsen.
Sannolikhet: 9 av 10

Mesut Özil (från Werder Bremen, 16 miljoner pund)
Den tyska fotbollens nya golden boy är öppen för förslag. Han är inne på sista kontraktsåret, och har förklarat sig villig att flytta. Affären är fortfarande kvar på ryktesstadiet, men det som sägs är att City gör allt för att ha en överenskommelse klar innan VM börjar och Özils rykte seglar iväg ytterligare ett par hack.
Sannolikhet: 7 av 10

Ángel Di María (från Benfica, 35 miljoner pund)
Enligt den portugisiska klubben mötte City den skyhöga utköpsklausulen för Di María redan i januari – men spelaren själv sa nej till affären. Nu påstås det dessutom att Real Madrids intresse för Franck Ribéry svalnat efter sexskandalen, och att Di María skulle vara deras nya förstavärvning. Roberto Mancini ser argentinaren som den kreatör som kan ta Citys spel till nästa nivå, men får han möjligheten lär han föredra att stanna ner på iberiska halvön.
Sannolikhet: 5 av 10

Óscar Cardozo (från Benfica, 25 miljoner pund)
Tydligen är City ute efter en powerforward – Bayern Münchens kroatiske United-dödare Ivica Olić har också nämnts – och blir det affär med Di María är det möjligt att paraguayanska kraftpaketet Cardozo följer med av bara farten. Känns ändå som det minst troliga ryktet. Skulle Cardozo själv vilja komma och spela tredjeflöjten bakom Tévez och Adebayor?
Sannolikhet: 3 av 10

***

På andra sidan Manchester har den gröngula kampen mot Glazer-familjen fått en ny dimension. Man United har alltid kunnat försvara sig mot anklagelser om den usla stämningen på Old Trafford med argumentet att de har Europas bästa bortastöd.

Nu är den resande kärnan satt under press. Klubbledningen är tydligen sugen på att sätta det lojalitetssystem som berättigat till bortabiljetter ur spel – dels för att slippa krångla med fans som envisas med att stå, dels för att tjäna pengar.

Modern football. Just när man trodde att det knappast kunna bli värre…

***

Annars var det väl inget särskilt.

/Erik Niva

En kort komplementsfundering till Simon Banks resonemang om VM-biljetternas fördelning nedan. För några veckor sedan redogjordes det ju för hur många biljetter som sålts i olika länder.

Slutsatsen kan tråkigt nog bara bli en: VM har nu definitivt passerat gränsen där fotbollsfans ersatts av evenemangsturister. Vilka är det som kommer till turneringen? Tydligen inte några resande supporterhorder från Holland eller Argentina – däremot tiotusentals resenärer från svalt intresserade länder som Kanada och Australien.

Topplistan:
1. USA – 118 945 sålda biljetter
2. Storbritannien – 67 654
3. Tyskland – 32 269
4. Australien – 29 657
5. Kanada – 16 001 

Givetvis är det så att många mexikaner med amerikanskt pass och en hel del serber med australiensiskt medborgarskap ryms i de här siffrorna – men ändå. USA är alltså den nation i världen som är överlägset mest intresserad av att resa till fotbolls-VM, med fyra gånger så många biljetter sålda som Tyskland.

Vad handlar det om? När hände det?

/Erik Niva

Formellt sett ska väl Thomas Müller ha målet, i praktiken kommer han aldrig att få någon credit för den här frampressade FCB-vinsten.

Det här var Arjen Robbens seger. Det här också.

Senast Robben spelade Champions League-semi var våren 2007. Då gick det så här, Pepe Reina läste hans straff och skickade Liverpool mot finalen i Aten. Några veckor senare fick Robben börja FA Cup-finalen mot Man United på bänken. Han fick hoppa in i paus – bara för att sedan bli utbytt igen av en skoningslös José Mourinho när matchen sipprade ut i en förlängning.

Tre år har gått sedan karriärens lägsta punkt, och nu avgör virvelvinden Robben matcher med maskinmässig regelbundenhet. Efter en osedvanligt briljant insats mot Schalke sammanfattade Westfälische Allgemeine Zeitung honom med orden ”Den röde Messi”.

Vi ska ju inte gå riktigt så långt i uppumpandet, men klart är att Real Madrid-rejectsen Arjen Robben och Wesley Sneijder vuxit ut till den europeiska fotbollsäsongens bästa värvningar.

Robben har redan gjort 20 mål – och ingen annan har gjort dem vackrare. Här går inte att hålla sig, utan här kräver stunden en informell liten topplista över den flygande holländarens drömmålssamling, säsongen 2009-10.

1. Robben vs Schalke 04.
2. Robben vs Fiorentina.
3. Robben vs Werder Bremen.
4. Robben vs Man United.
5. Robben vs Mainz.

Vi har solokörningar, vi har frisparkar, vi har långdistansmörsare, vi har volleyskott – vi har en av de mest kompletta säsongskollektionerna sedan Matthew Le Tissier spelade fotboll.

/Erik Niva

Det trodde jag jävlar i mig inte.

Att Inter var riktigt bra visste jag ju såklart. Att de vuxit sedan i höstas har varit uppenbart för alla. Men att de hunnit såhär långt? Att de skulle vara såhär överjordiskt bra mot det här motståndet?

Nä. Jag är rejält överraskad, ohyggligt imponerad.

Matchens emblematiska sekvens såg jag i den 55:e minuten. José Mourinho var i färd med att göra ett tidigt byte, och gav sina slutinstruktioner tilll Dejan Stanković. Vad han sa har jag ingen aning om – vad han menade var fullständigt uppenbart ändå. Gång på gång på gång bultade Mourinho knytnäven i handflatan. Smäll. Smäll. Smäll. Säkert tio gånger klappade han till. Bang. Bang. Bang.

I åratal har jag tjatat om hur jag upplevt att de italienska klubblagen generellt gått ner i tempo och tappat i intensitet. Det har varit min patentförklaring när jag givit mig på att förklara varför deras internationella resultat försämrats så mycket, så snabbt.

No more. Ikväll såg jag ett hyperaggressivt Inter som flög ur blocken på ett sätt som jag inte sett ett italienskt lag göra sedan Juventus pumpat sig fulla med medicinförråd i mitten av 90-talet. Bang. Bang. Bang. Det José Mourinho gjort med det här laget är framförallt att han pumpat in en smått vanvettig kraft och energi i sitt lag. Ett Inter som tidigare sett trögt och slött ut i internationell konkurrens har den här Champions League-våren varit ett kompakt högtempolag som varit så gott som omöjligt att spela emot.

Fotboll är en lagsport, men matcherna är samtidigt också summan av elva individuella dueller. Det lag som vinner flest matcher-i-matchen vinner i stort sett alltid också matcherna. Ikväll besegrade varenda interista sin direkta motståndare. Zanetti plockade ner Messi. Maicon visade varför det är han snarare än Dani Alves som spelar högerback för Brasilien. Sneijder dirigerade mittfältet mot Xavi. Lúcio hade en fullständigt, fullständigt iskall Zlatan Ibrahimović i bröstfickan. Milito, Pandev, Motta, Cambiasso och alla de andra jagade sönder Barcelona likt rabiessmittade vinthundar.

Och det är klart att det inte är avgjort och det är klart att Barcelona tog över spelet när ett allt tröttare Inter föll djupare och det är absolut så att den portugisiske domaren Benquerença totalt sett gjorde en rätt märklig insats – men ändå.

Vilken jävla kölhalning. Vilken brutal fotbollsmangling av hybrisgeniet José Mourinhos nya hästkraftsmonster.

Fenomenalt.

/Erik Niva

It’s a funny ol’ season, this.

Vi är mitt inne i slutspurten av det som på många sätt är den bästa, mest spännande europeiska fotbollssäsongen på åratal. Finanskrisen har bökat till spelplanen. Givna topplaceringar har plötsligt inte varit lika cementerade längre, vilket i sin tur fått nedärvda antipatier att omvärderas.

De sista veckornas spelprogram har kastat upp högintressanta fotbollsfilosofiska frågor över hela kontinenten. Vill ett småpressat Lazio besegra Inter för att hjälpa Roma till scudetton? Vad tycker ett resignerat Liverpool att en poäng mot Chelsea vore värd, nu när den förmodligen skulle hjälpa Manchester United till en historisk nittonde titel? Hur väger man egentligen urgamla rivaliteter mot akut pragmatism? När blir fiendens fiende en vän?

Vi har att se fram emot och fundera över…

24 april
Man United-Tottenham
Tidig lördagsavspark, och för ovanlighetens skull kommer hela det ljusblå Manchester hoppas att de avskydda grannarna i rött går upp i serieledning. Ska Man City ta den sista Champions League-platsen behöver de ha Spurs inom räckhåll. Nere i London har ju Chelsea utvecklat en allt starkare motvilja mot Tottenham genom åren, men den här dagen har de nog lätt att lägga den åt sidan.

Arsenal-Man City
Inte ens ett särskilt svårt moraliskt dilemma för Tottenham-supportrar, nu när Arsenal är uträknat ur titelracet. Oavsett hur det gått på Old Trafford kommer vi mangrant att böna och be om en Arsenal-seger här.

25 april
Galatasaray-Bursaspor
Riktigt lurigt läge. I teorin har Galatasaray fortfarande chans på den turkiska ligatiteln – men i praktiken får de nog mest ägna våren åt att hoppas att Fenerbahçe inte vinner den. Och ska man då sätta stopp för deras enda realistiska hot? Bursaspor har chockat Turkiet hela säsongen, men har nu knappast råd att tappa någon enda poäng ifall de verkligen ska kunna bärga skrälltiteln.

1 maj
Schalke 04-Werder Bremen
Efter att Borussia Dortmund släppte in ett sent, sent kvitteringsmål mot Hoffenheim i helgen har de nu inte Champions League-platsen i egna händer. Istället måste de hoppas på hjälp, till exempel av Ruhr-grannarna från Gelsenkirchen. Men är verkligen en CL-plats värd risken att Schalke lyckas ta hem mästarskölden och skaka av sig stämpeln som evig förlorarklubb?

2 maj
Liverpool-Chelsea
Kanske den märkligaste och viktigaste matchen av dem alla. Å ena sidan har Liverpoolfortfarande en teoretisk chans på fjärdeplatsen. Å andra sidan skulle en seger här – förmodligen till och med ett kryss – göra så att Man United slutligen passerade Liverpool som klubben med flest ligatitlar i historien. Här kan Liverpool själva se till att deras definitiva argument i käbbelkampen mot United (en gång för alla?) försvinner.

Lazio-Inter
Känslorna i Rom har ju inte precis svalnat av efter derbyt i förrgår. Så som läget är i den italienska toppen lär Inter behöva gå rent för att brotta tillbaka scudetton ur Romas vargklor. Och de svartblås särklassigt största utmaning kommer här, på ett Olimpico där Lazio fortfarande inte är helt säkra på att undvika nedflyttning. Skulle laziales rent utav tycka att det var värt ett år i Serie B för att slippa se Francesco Totti strutta omkring i stan med bucklan?

Zürich-Young Boys
Kanske inte verkar så intressant jämfört med dagens två andra moralmatcher, men man ska inte underskatta rivaliteten som vuxit fram mellan Basel och Zürich i takt med att de två klubbarna totaldominerat de senaste årens schweiziska fotboll. Den här säsongen har dock Zürich floppat, och ligger långt ner i tabellen samtidigt som Basel delar serieledningen. Enda hotet mot Basel? Jo, ett Young Boys som Zürich i sin tur också har en infekterad relation till. Vad händer här?

15 maj
PSG-Montpellier
Jaaa… Den här ska ju inte behöva betyda något – men om nu Olympique Marseille förblir Olympique Marseille och på något sätt lyckas kasta bort sin klara serieledning? I så fall kan det teoretiskt sett bli så att de behöver hjälp från den huvudstadsklubb de föraktar i själva slutrundan. Montpellier har överträffat förväntningarna hela säsongen, men ska de nu kunna närma sig själva titeln lär de behöva en hjälpande hand. Undrar vilka som skulle kunna sträckas ut den vid ett sådant scenario…?

16 maj
Bursaspor-Beşiktaş
Och om nu Bursaspor överlevt resan till Ali Sami Yen med mästardrömmen intakt så innebär säsongens allra sista match ännu ett intressant läge. Om Galatasaray böjt sig åt sidan för att hindra Fener från att ta titeln – är Beşiktaş beredda att göra detsamma? Istanbul kommer att vara en ännu mer infernalisk stad än vanligt den senaste månaden.

/Erik Niva

När vi en gång i tiden startade den här bloggen gjorde vi snabbt målsvepen till ett av dess bärande fundament. Hösten 2008 – längre sedan var det inte – var det fortfarande lite lurigt att hitta vackra internationella fotbollsmål ifall man inte aktivt visste var man skulle leta. Bloggen gjorde någon sorts folkbildande välgärning, inbillade vi oss. Försommaren 2010 vete nu tusan om samma behov längre finns. Hela internet är fullt av highlights, och i svensk riks-tv finns till och med ett program som ägnar 45 minuter åt samma sorts summering. Hur stor poängen är med att vi dessutom ska göra ungefär samma sak är… oklart.

Kanske är det nu så att vi packar ihop de här målsvepen – de tar en satans tid att påta ihop – och istället fokuserar bloggen på andra typer av inlägg. Bigger and better, onwards and upwards. Frågan ska remitteras och utvärderas.

***

Fram till dess får vi allt lov att pressa ur oss en grundläggande söndagssummering. Det händer ju liksom en del därute, och därför presenterar vi den här morgonen söndagen utifrån först…

Söndagens 6 tyngsta matcher

1. Lazio-Roma, 1-2
Inte skönhetens derby den här gången. Fansen slogs på läktarna före avspark, spelarna på innerplan efter slutsignalen. Däremellan hann Claudio Ranieri blev återigen den ”Tinkerman” som bytte bort en Champions League-final för Chelsea när han gjorde tre obegripliga förändringar i Monaco. Den här gången lyfte han ut Francesco Totti och Daniele De Rossi i paus – och ni som läser här vet vad DET betyder – men den här gången lyckades han.

2. Fenerbahçe-Beşiktaş, 1-0
De två tyngsta utmanarna till Bursaspor i den turkiska täten är nu bara en. Alex borrade in ett tidigt segermål, Volkan räddade en straff och Fener höll nollan för sjätte matchen i rad. Ett par röda kort och allmänt kaos på slutet, men vi hade väl heller inte väntat oss så värst mycket annat.

3. Real Madrid-Valencia, 2-0
De bara vägrar att lägga sig ner och dö, detta Real Madrid. Under första halvleken mot Valencia spelade de vita kanske säsongens allra bästa fotboll, och även om David Silva hade en krutare i klykan frammot slutet var vinsten odiskutabel. En poäng nu. Barcelona lär behöva vinna i både Vila-real och Sevilla, och det gör man jävlar i mig inte på ett ben.

4. Twente-Feyenoord, 2-0
”The wally with the brolly” – engelske ex-förbundskaptenen Steve McClaren – är nu en enda match ifrån sin fullständiga upprättelse. Istället för att bara sjunka ihop i en engelsk andradivision stack han ut på kontinenten när han fått sparken från Europas mest omöjliga jobb. Där han gjort underverk med bondvischegänget från Enschede, och nu behövs bara en seger mot mediokra NAC Breda borta i sista matchen för klubbens första ligatitel på 84 år.

5. Club Brügge-Anderlecht, 1-2
Det flamlänsk-vallonska nationsderbyt hade extra stor signifikans igår, då Anderlechts seger försäkrade dem om klubbens 30:e ligatitel. Den här säsongen kommer vi väl mest att minnas som året då 16-årige Belgian Blue-tjuren Romelo Lukaku bröt igenom spiltan.

6. Litex Lovech-Lokomotiv Sofia, 2-0
Sedan CSKA Sofia grundades 1948 har de tillsammans med Levski Sofia vunnit 52 bulgariska ligatitlar. Inte i år. Efter 2-0 mot det tredje huvudstadslaget leder nu Litex från lilla Lovech – 40 000 invånare – tabellen med sju poäng. De besegrade oddsen med titlar både 1998 och 1999, och är nu alltså på väg att göra det igen.

***

…och sedan…

Söndagens 6 vackraste mål

1. Tatsuya Tanaka
Urawa Red Diamonds-Kawasaki Frontale

2. Marco Pérez
Gimnasia La Plata-Boca Juniors

3. Ezequiel Lavezzi
Bari-Napoli

4. Dmytro Korkisjko
Kryvbas Krivyi Rig-Arsenal Kiev

5. Zakaria Labyad
PSV-Groningen

6. Charles N’Zogbia
Wigan-Arsenal

That’s that for now.

/Erik Niva

Alltså, ni skulle ju slippa läsa om Tottenham ett tag, överdosen var maximerad.

Men vafan ska jag göra när de går och gör såhär?

Jag märker ju själv av att jag fastnat med handen i kogret där de bredaste penslarna finns. Var och varannan dag pumpar jag upp något som mer eller mindre historiskt – men vafan ska jag göra när de går och gör såhär?

Efter en av de värsta förlusterna i min 25-åriga Tottenham-epok går de sedan och ger mig fyra av de absolut bästa dagarna under samma evighetslånga period. Så bra som Spurs spelat under ett par 30-minutersperioder under de här två matcherna, så bra har jag nog aldrig någonsin sett dem förr.

Idag gjorde vi det dessutom utan fem 100-procentiga startspelare, och ytterligare ett halvdussin av våra självklara ersättare.

Det har hänt att folk som inte bryr sig om fotboll har haft rejäla problem att förstå sig på min relation till Tottenhams spelare: ”Du verkar ju inte gilla någon av dem – varför håller du då på laget?”. Fair question, I s’pose, men alla ni som läser det här kan ju själva redogöra för svarsresonemanget om hur man numera håller på klubbmärken snarare än de som råkar bära tröjan för stunden.

Nu märker jag dock hur mina känslor håller på att gå igenom en förändring av seismiska proportioner. Helt plötsligt gillar jag ju spelarna, känner beundran och till och med stolthet för dem (förutom Benoit Assou-Ekotto, but that goes without saying).

Michael Dawson är världens bästa människa, alla kategorier. Tom Huddlestone och Luka Modric har chockerat mig genom att pussla ihop ett tre-för-två-innermittfält av allra högsta Premier League-klass. Och sedan är de där andra två…

Nu när jag redan dundrat på om hur jag sällan eller aldrig sett Spurs spela bättre kan jag lika gärna fortsätta ner för samma linje. Så hög individuell nivå som Heurelho Gomes och Gareth Bale hållit sedan nyår kan jag bara komma på att jag sett två Tottenham-spelare tidigare bemästra – Gazza säsongen 90-91 och David Ginola 98-99. Hade jag tagit ut ett världslag – ja, ett VÄRLDSLAG – baserat på de tre senaste månaderna insatser hade de här två platsat, bredvid Messi, Xavi och Rooney.

Om inte Gomes får plats i Brasiliens VM-trupp är det en travesti, då turneringen redan går miste om en superstjärna från Wales. Han är en fotbollsspelare i en medeldistanslöpares kropp, och springer just nu till sitt lag minst tre, fyra öppna målchanser per match.
– Jag tror att han satte världsrekord i löpning för fotbollsspelare redan i matchen på Wembley, säger Harry Redknapp.
I den matchen sprang Gareth Bale 1011 meter i vad som betecknas som sprintfart. Hans höghastighetslöpningar i minst 21 km/h var mer än dubbelt så många och långa som de en genomsnittlig Premier League-ytterback får ihop till under en match.
– Det är skrämmande att tänka på vad han kan uträtta. Han har allt. Han är sex fot, kan nicka, har en fantastisk vänsterfot och bra löptouch. Utöver sin löpförmåga, säger Redknapp.

Och nej, jag tror fortfarande inte att Tottenham klarar någon fjärdeplats, men just idag spelar de ingen roll. De fyra senaste dagarna har varit bland de bästa under en 25 år lång tid med Tottenham, och de kan ingen någonsin ta ifrån vare sig mig eller spelarna.

De ska ha ett väldigt stort tack för det.

/Erik Niva