Inlägg av Erik Niva

The Medium Is the Message

av Erik Niva

Lyon skriver historia, och efter en halv evighet kommer en go’ och glad kille från Partille ut till den mixade zonen. Han skojbråkar lite med Alou Diarra, gör radiointervjuer på smattrande franska och tar sig tid med vartenda tallbarr som vill ha citat.

Kim Källström – bland mycket annat har han blivit medieproffs med åren.

I all vänskaplighet tänkte jag ge er en illustrativ fallstudie från de mixade zonernas bisarra värld. Den här gången ska ni få en demonstration av hur det egentligen låter när en klipsk fotbollskille annekterat det första ledet i politikers medieträning – om du inte vill diskutera frågan som ställts, prata om något helt annat och låtsas som att det regnar.

Det här är halvvägs in i ett knappt tio minuter långt samtal, i ett skede då själva matchanalysen redan betats av.

Erik:
– För dig personligen – hur betydelsefullt var det att få starta den här matchen?
 Kim:
– Njae, det är klart… Det är ju såna här matcher man vill spela i, det handlar egentligen bara om det. Får man inte spela gäller det att vara förberedd på att komma in, men man vill ändå spela sina matcher. Det var inget skönspel, ingen spelare i vårt lag hade egentligen någon sån där glamourös dag på jobbet. Det var fajt från första början, vi har sprungit otroligt mycket och försvarat oss otroligt väl. Vi visste att de skulle få någon chans, då gäller det att de missar den eller att vi har en målvakt som är otroligt skicklig. Jag hade hoppats att vi skulle kunna kontra in någon kasse, kanske, och vi hade två, tre såna här halvlägen. Ska man kunna spela ut lite sedan bör man nog sätta dit dem, sätta dit de halvlägen man får, om man säger så.
Erik:
– Men… om man ska gå tillbaka till ursprungsfrågan, har det funnits någon frustration i samband med de tidigare Champions League-matcher där du inte fått starta?
Kim:
– Njae, jag har haft ett bra år. Jag har i princip spelat hela tiden, det är tre Champions League-matcher här på slutet då jag inte spelat. Man får ta det därifrån. Jag spelade hela gruppspelet, och det gick otroligt bra. Jag har kommit in i två, och det har gått himla bra. Man får ta det lite för vad det är också, det är lite upp och ner, sådär… Men vi har ett skickligt lag med många bra spelare och det kommer ännu fler matcher, så det gäller att hålla sig fräsch och frisk och klar i skallen så kommer det här rulla på bra.

Till saken hör alltså att Källström småflinade belåtet när jag upprepade frågan, uppenbart tjyvnöjd med sin slippriga slingrighet. Jag kan själv inte låta bli att uppskatta den utstuderade metodiken. När nu alla inblandade känner till reglerna i det här mediespelet kan korten lika gärna vara halvöppna.

Men ja… Det finns mer än en anledning till att i stort sett samtliga intervjusvar mår bra av att redigeras innan de publiceras, om de nu överhuvudtaget ska kunna användas. Källström var rätt nära att göra sig så obegriplig att frågan om hans speltid inte alls hamnade i tryck. Nu kondenserades citatet i tidningen ner till det här:
– Det är ju de här matcherna man vill spela, det är ju detta som allt handlar om. Det är tre Champions League-matcher som jag inte startat i nu på slutet, men man får ta det lite för vad det är, lite upp och ner. Vi har ett skickligt lag med många bra spelare, men det blir fler matcher.

Det är så sant som det är sagt – man får ta det lite för vad det är, lite upp och ner. Nu ska jag sova halvannan kvart och sedan dra tillbaka till Spanien.

/Erik Niva

Marching On Together

av Erik Niva

Hittills är Bordeaux både trängre och gråare än jag föreställt mig, och själv är jag lomhörd som en pensionerad berguv – men annars är det mesta pretty peachy, faktiskt. Messi-manin hänger kvar och Kongo-Kim ska snart göra en fullkroppssatsning mot outforskade höjder.

Ändå vore det ett sorts svek att enbart låta den här Europacupveckan handla om dem.

I förrgår var det precis tio år sedan Chris Loftus och Kevin Speight knivhöggs till döds på Taksim-torget i Istanbul. De var två Leeds-supportrar som åkt till Turkiet för att se sitt lag spela Uefa Cup-semi, och aldrig kom hem igen.

Exakt vad som hände den där kvällen vet varken du eller jag, men enligt de flesta och mest trovärdiga utredningar tycks det faktiskt ha handlat mer om fel-plats-fel-tid än om förhärdade huliganer som visste vilket spel de deltog i. Det brändes turkiska flaggor och turkiska pengar på det där torget – men inget tyder på att det gjordes av sällskapet som Loftus och Speight ingick i.

Egentligen spelar det ingen roll ändå.

När matchen mellan Galatasaray och Leeds trots allt blåstes igång kvällen efter morden vände den tillresta engelska sektionen unisont ryggen mot planen. Det här var inte längre deras fotboll, det här var inte längre något de ville se.

Tre turkiska män har sedan dess dömts för morden på Speight och Loftus i flera rättsinstanser – ändå är de fortfarande på fri fot, skyddade bakom ett ändlöst virrvarr av meningslösa överklaganden.

När nu tio år har gått spelar inte längre Leeds United i några kokande Ali Sami Yen-grytor; de tvingas åka till en arena som heter Huish Park och som saknar tak för bortaläktaren. Intrycket blir långt ifrån lika maffigt, men symboliken förblir ändå densamma. När domaren blåste igång måndagsmatchen mellan Leeds och Yeovil vände den vitblå sektionen ryggen mot planen, fotbollen och det juridiska systemet.

De väntar fortfarande på rättvisan.

Under tiden driver de välgörenhetskampanjen Leeds Fans Remembrance, ser till att en minnesplakett sätts upp utanför Elland Road och lägger ner blomsterkransar vid Billy Bremner-statyn. De håller minnet levande när andra föredrar att glömma.

När domaren förkunnade en tyst minut och spelarna i Leeds och Yeovil radade upp sig med sina sorgband valde engelska tv-bjässen Sky Sports att fortsätta sitt försnack som om ingenting särskilt var i görningen. De har nu tvingats gå ut med en ursäkt. De hade bara råkat glömma bort att det visst var en dag med lite speciell betydelse för Leeds United.

/Erik Niva

Four To Get Down

av Erik Niva

Nä, nu får vi fan lov att bringa lite ordning här.

Allt var ju redan krattat och klart för en stilla liten hattrickdiskussion. Inlägget var skrivet och länkarna var hämtade – då den där lilla loppan från Rosário plötsligt fick för sig att borra in ett fjärde mål precis före slutsignalen.

Över bord och över ända, ingen tid till räfst och rättarting, ingen möjlighet att ens dirigera kommentatorsfältet. Istället ett förvirrat blogginlägg som lämnade kvar ett alldeles för stort ansvar med på tok för lösa riktlinjer.

Fyramålsskyttar var det alltså.

Givetvis räcker det inte med att bara ha smällt in fyra mål – eller fler – i någon match för att förtjäna en plats i summeringen. För att det här ska harmonisera krävs det att man gjort prick fyra mål – och de fyra målen ska också vara lagets samtliga fullträffar – i en match med lite tyngd och betydelse.

Och då har vi inte sådär jävla mycket kvar att gå på.

Jag gör absolut inga anspråk på någon komplett listningsstatus, men efter en liten upprensning verkar det vara ungefär det här vi fått ihop till i modern tid (videolänkarna ofullständiga på sina ställen):

* Marco van Basten
Milan-IFK Göteborg, Champions League, 1992

* Mark Viduka
Leeds-Liverpool, Premier League, 2000 

* Ruud van Nistelrooy
Man United-Sparta Prag, Champions League, 2004

* Andrij Sjevtjenko
Fenerbahçe-Milan, Champions League, 2005

* Ruud van Nistelrooy
Osasuna-Real Madrid, La Liga, 2006 

* Gonzalo Higuaín
Real Madrid-Málaga, La Liga, 2008

* Andrej Arsjavin
Liverpool-Arsenal, Premier League, 2009

* Wayne Rooney
Man United-Hull, Premier League, 2010

Listan uppdateras allt eftersom den förtjänar att göra det, men ja…. Såhär långt hittar i alla fall jag ingen prestation som kan mäta sig med det Lionel Messi gjorde ikväll. Nu ska jag sova halvannan kvart och dra till Frankrike.

/Erik Niva

Three To Get Ready

av Erik Niva

Vi får väl klyva håren i kommentatorsfältet framöver – måste de tre målen göras i obruten följd för att räknas som hattrick, höjs värdet om de görs i en enda halvlek eller på tre olika sätt? – men just nu när Leo Messi skriver fotbollshistoria framför mina ögon har jag inget större sug efter det finstilta.

Istället – appropå ingenting alls – några av fotbollshistoriens största hattricks.

* Paolo Rossi
Italien-Brasilien, VM, 1982

* Robbie Fowler
Liverpool-Arsenal, Premier League, 1994

* Sinisa Mihajlovic
Lazio-Sampdoria, Serie A, 1998

* Rivaldo
Barcelona-Valencia, La Liga, 2001

* Ronaldo
Man United-Real Madrid, Champions League, 2003

* Fernando Belluschi
River Plate-Velez Sarsfield, Primera Division, 2007

* Leo Messi
Real Madrid-Barcelona, La Liga, 2007

Och jaha, här skriver Leo Messi om fotbollshistorien så snabbt att vare sig jag eller Arsenal-försvaret hinner med. Nu måste vi ställa oss helt nya frågor om vad som egentligen går upp mot det vi precis har sett.

Messi x1. Messi x2. Messi x3. Och så nu även Messi x4.

Medan jag går ner i katakomberna på Camp Nou och hör efter om den däringa argentinaren har lust att säga några ord till Sportbladet kan väl ni komma in med lite förslag på fotbollsbokens stora fyrmålsskyttar?!

I hastigheten kommer jag mest bara på Marco van Basten på Blåvitt typ ´93, samt Mark Viduka för Leeds mot Liverpool 2000. Vi får revidera det här inlägget fram på nattkanten någongång.

/Erik Niva

The Replacements

av Erik Niva

Gran Hotel Princesa Sofia, Pl. Pius XII, Barcelona.

Senast jag var här hasade Zlatan Ibrahimović omkring i badtofflor nere i lobbyn. Det var morgonen efter den spanska ligapremiären, och en tungtrög Z hade räddat galakvällen med en sen språngnick mot Sporting Gijón.

Annat nu. Ingen Ibrahimović, inget Sporting – men i andra änden av allén ner för kullen ligger Camp Nou kvar i all sin förföriska väldighet.

Det ska visst spelas fotboll där ikväll. Barcelona och Arsenal ska än en gång få alla de där triljoner tv-tittarna flämta om det bästa passningsspel de någonsin sett.

Vi får väl se. Det blir sällan som man tänkt sig. Från början var ju det här dubbelmötet tänkt att handla om Återkomsterna, men Titi Henrys korta cameo på andrahandshemmet Emirats blev ett antiklimax, och ikväll är nu Fran Mérida den enda katalan som kan komma att representera Arsenal på Camp Nous gräsmatta. Cesc Fàbregas är visserligen på plats, men kommer behöva kryckor för att ta sin plats på läktaren.

Om inte återkomsterna, så superstjärnorna? Njae, Arsenal saknar i stort sett hela sin samling av stora kanoner, och där Ibrahimović definitivt inte spelar gör knappast Iniesta det heller. Messi? Xavi? Visst, såklart, men de vet vi vad vi får av.

Istället misstänker jag att den här kvällen kommer att definieras av de där halvt oskrivna korten, de där ersättningsspelarna som kanske kan göra succé, men som precis lika gärna kan misslyckas fullständigt.

Därför – the five to watch ikväll.

Theo Walcott
Kritikstormen mot Walcott nådde sin kulmen efter en ineffektiv insats i träningslandskampen mot Egypten senast. BBC-experten Chris Waddle hade bra ös i motorsågen.
– Jag har aldrig sett någon utveckling i honom. För mig så förstår han sig bara inte på sporten, han begriper inte när han ska göra en löpning innanför ytterbacken, när han ska söka ett väggspel. Jag tror helt enkelt att han saknar fotbollshjärna.
I förrgår inledde så Pep Guardiola sin laggenomgång med en väldigt konkret faktauppgift.
– Theo Walcott springer 100 meter på 10,37.
Den unge engelsmannen må sakna fotbollshjärna, men han saknar definitivt inte sprintergener. Enligt en undersökning i Daily Telegraph sprang han 28,9 meter i samband med sitt reduceringsmål på Emirates förra veckan. Han gjorde det på 2,84 sekunder – och skulle därigenom notera 9,90 på 100 meter ifall han kunnat hålla samma tempo sträckan igenom.
Här i Katalonien ses Walcotts snabbhet nu som det enda realistiska hotet mot Barcelonas avancemang. Ändå har Arsène Wenger varit ytterst reserverad i sina uttalanden om honom inför matchen, och antytt att det är långt ifrån säkert att han får starta.
– Han har en möjlighet att få starta, men om det står 0-0 med 20 minuter kvar kan han lika gärna bli spelaren som kommer in och gör skillnaden. Jag var väldigt, väldigt nöjd med hur Theo påverkade matchen mot Barcelona, men tre dagar tidigare startade han mot Birmingham utan att alls ha samma effekt. Det är alltid svårt att säga vad som är vad med inhoppare… Handlar deras påverkan mest om deras kvalitet, eller mest om hur matchbilden förändrats?

Bojan Krkić
Det var någon gång under sommarens U21-EM som jag tröttnade och skrev en text under rubriken: ”Är du bara en bluff, Bojan?”. Jag tillhör nämligen dem som fortfarande inte övertygats om hur bra Barcelonas yngsta målgörare någonsin egentligen är. Explosionen kommer aldrig. Utvecklingen tar aldrig fart. Kvar finns fortfarande bara den här bollbegåvade lilla veklingen som visserligen kan glänsa när det passar honom, men som gör sig själv osynlig så fort det börjar bli lite tufft därute. Efter två mål mot Athletic i helgen tyder allt på att Bojan tagit sig före den impopuläre Thierry Henry i kön för att ersätta Zlatan. Det har börjat bli dags att ta vara på den sortens chanser. Bojan Krkić är bara tonåring i fyra månader till – har det inte hänt något dess tror jag att spolingen kommer att tvingas växa upp någon annanstans än i Barcelona.

Sol Campbell
Jaaa du, Sulzeer Jeremiah Campbell… För mindre än ett halvår sedan stod du på Christie Park i Morecambe. 3500 åskådare såg hur svårt du hade att hantera den gamle Accrington Stanley-kämpen Paul Mullin, och hur ditt Notts County föll efter att ha släppt in två mål på hörna. Ikväll är det alltså Messi och dom. Camp Nou. Sisådär 7500 kvadratmeter yta att täcka. Världens ögon på dig. Halvskadade 35-åriga ben. Klarar du det här så har du kommit mentalt långt sedan den där West Ham-matchen för drygt fyra år sedan.

Rafa Márquez
Tja, du är inte en 35-åring som nyligen spelade Division Fyra-fotboll, men du har en del att bevisa likafullt. Sedan mexikanen belönades med ett nytt kontrakt förra sommaren har kvaliteten på hans spel sjunkit markant. Han ser tung, trög, osäker och omotiverad ut. Enligt alla de katalanska tidningarna blir det nu ändå Márquez – snarare än Yaya Touré – som startar bredvid Gabi Milito i mittförsvaret. För att slippa få Camp Nou-publiken emot sig för gott behöver han en stadig insats ikväll.

Samir Nasri
En plusvariant att sluta med då. Efter en ganska tveksam start har lilla Samir Nasri blivit den Arsenal-spelare som utvecklats allra snabbast, och allt oftare sett ut som en uppdaterad Robert Pirès. Men han nöjer sig inte med det. Samir Nasri vill inte vara den där yttern som flyter in och ut ur matcher och dyker upp med ett avslut lite då och då – han vill vara härföraren som dikterar tempot och styr matchen. ”Oavsett vilken spelare du frågar så kommer han alltid säga att han vill spela centralt. Men du måste förtjäna rätten att spela i mitten”, säger Arsène Wenger. Det är verkligen inte enkelt att vara en acceptabel ställföreträdare för Cesc Fàbregas – ikväll får Samir Nasri chansen att visa att han klarar av det.

/Erik Niva

Hey, That’s No Way To Say Goodbye

av Erik Niva

Okej, vi är framme vid den tiden på året igen. Dags att låta bultandet från bloggfabriken tystna och koncentrera sig på andra saker. Jag ska ta mitt ansvar för artens fortlevnad, fostra det uppväxande släktet i den rätta läran – rätt och slätt vara föräldraledig.

Jag bör vara tillbaka på jobbet någongång i mars, april. Förhoppningsvis får bloggen nytt liv då.

Den här gången kan jag i alla fall lämna er i rätt läge, på tröskeln till något stort. Det här är ju helgen då Tipsextra firar 40-åsjubileum. Vi tafsar lite försiktigt på ämnet i dagens avsnitt av vårt gycklarprogram ”Laul Calling”, men i morgon går vi sedan loss på det stora oljefatet, då jag åker in till SVT-huset för en femtimmars jubileumssittning med Bosse Hansson, Ingvar Oldsberg och allt vad det nu är.

Man ska akta sig för att använda de stora, bombastiska överorden. Jag nöjer mig därför med att konstatera att Tipsextra är fotbollsvärldens viktigaste tv-program någonsin. Och att Tipsextra förändrade mitt eget liv fullständigt, på ett sätt som påverkar mig in i grunden än idag.

Tipsextra gjorde mig fotbollsintresserad. Så enkelt är det. Och Tipsextra gjorde sedan så att det där intresset höll i sig genom barndomen, överlevde tonåren och egentligen bara växte och växte. Barnmaten blev dill- och gräslökschips, vällingen blev folköl och sparkdräkten blev nätbrynja. Tipsextra bestod. Det här kan låta som en framkrystad överdrift – men hade det inte varit för Tipsextra har jag ingen aning om hur mitt liv hade sett ut idag.

Jag hade i alla fall inte haft det här jobbet. Jag hade kanske inte varit journalist överhuvudtaget. Jag hade knappast bott i Stockholm. Jag hade inte brytt mig det minsta lilla uns om hur det gick för ett vitklätt fotbollslag från norra London som går under namnet Tottenham Hotspur.

Jag har ingen aning om hur livet hade sett ut utan Tipsextra – men jag utgår ifrån att det hade varit både sämre och fattigare.

Mitt allra bästa Tipsextra-minne är ibland farligt nära att skifta färg och förvandlas till mitt allra sämsta. Jag har skrivit om det förr, men det är i alla fall den där vinterlördagen då jag satt hemma i tvåsitssoffan och såg Nico Claesen bryta in från högerkanten och lätta in ett 3-0-mål över den utrusande målvakten. Jag vaknade upp som Tottenham-supporter morgonen efter. Jag har vaknat på precis samma sätt alla de tusentals morgnar som gått sedan dess. For better or worse.

Därutöver… Jag såg 7-4-matchen mellan Luton och Oxford i någon sorts lärarrum på Framnäs folkhögskola utanför Piteå. Jag gick bananas hemma i vardagsrummet när Mickey Thomas satte en drömfrispark i krysset, och Wrexham från fjärdedivisionen därmed slagit ut George Graham och hans Arsenal-maskin.

Räknas de där specialsändningarna från FA Cup-finalerna? Det är i så fall den enda gång jag sett Spurs vinna en buckla från TV-soffan. Vi hade släktträff någonstans längs den uppländska kusten, och jag lyckades hitta en bortglömd tv i något isolerat skrymsle för att se Des Walker ge Tottenham bucklan ’91. På andra sidan det myntet minns jag i så fall också chocken som grep tag i mig efter att Gary Mabbut gjort självmål, och givit skrällaget Coventry cupfinalen ’87. För att inte tala om skammen  säsongen efter, då vi kapitulerade live i tv mot tredjedivisionslaget Port Vale.

Ska jag välja ett favoritsegment från Tipsextra-tiden är det just de matcherna. FA-cupen. Tredje omgången. Början av januari. Ett Everton eller ett Aston Villa har lottats att spela borta mot ett Chesterfield eller ett Bristol Rovers. Spänningen, förväntan, ovissheten… Fram till 1995 – året då Tipsextra slutade sändas – kunde de här matcherna verkligen gå precis hur som helst.

Men ja… Eftersom det här nu blir mitt sista blogginlägg under överskådlig framtid tyckte jag att det skulle vara lite kul ifall ni kunde hålla kommentatorstråden levande ett tag. Jag vet ju att ni har dem – så ge mig era Tipsextra-historier. Vad har programmet betytt för er? Bästa minne? Sämsta minne? Favoritspelare? Favoritprogramledare? Matchen som fick er att fastna för ert favoritlag? Vinnare i de där absurdistiska Kjell Kjellman-tävlingarna där han tvingade en simmare att tävla mot en snubbe som var jävligt rapp i att gå på händer? Anything you wanna share.

Har jag förstått saken rätt håller Simon Bank bloggskeppet flytande några dagar till – i alla fall över den här massivmonumentala fotbollshelgen – men jag lämnar in här och nu. På dagen ett år har gått sedan jag först bloggreflekterade över nya ansvarstider. De är här nu. Och som sagt, det uppväxande släktet måste fostras in i den rätta läran.

Keep the Faith.

IMG_2168.jpg

/Erik Niva

Losing My Religion

av Erik Niva

Ända sedan Armand Traoré greps för att ha försökt gå in på ett North London Derby på White Hart Lane med ett knogjärn i fickan har jag varit lite extra nyfiken på vad det egentligen är för en gynnare.

Idag kan vi lägga ytterligare en bit till pusslet. Traoré har pratat ut om sin religion i Arsenals matchprogram, förklarat hur han anammat en betydligt striktare hållning till islam – och hur det innebär att han nu känner sig nödgad att operera bort alla tatueringar från sin kropp.
– Hade jag varit ordentligt inne på min religion tidigare hade jag aldrig gjort tatueringarna. Det är ett av mitt livs största misstag, men nu ska jag försöka korrigera det. Det tar lite tid att återhämta sig från operationen, så jag planerar att göra det efter säsongen. De söver ner en, och när man vaknar är allt borta.

Traoré har alltid kallat sig muslim, men nu skaffat sig en så annorlunda hållning till sin religion att det är rättvist att prata om en konvertering.
– Tidigare praktiserade jag egentligen inte. Jag sa bara till folk att jag var muslim. Det har varit en gradvis utveckling, som har hjälpt mig både personligen och i karriären.

***

So where do we go from here? Jo, givetvis – till fotbollens bästa konverteringar. En per etablerad världsreligion.

* Islam – Frédéric Kanouté
Här finns en rad exempel, men de flesta av de mer välkända (Franck Ribéry, Robin van Persie) har i huvudsak handlat om att de träffat en muslimsk kvinna och konverterat till islam som en sorts praktiskt bekvämlighetsflagg. Kanouté är mycket mer på riktigt, och i en tid då islam får mycket dålig press finns det en extrapoäng i att peka på hur han så uppenbart vuxit som både människa och fotbollsspelare sedan han konverterade. Numera är Kanouté målbombaren med ett samvete, killen som först vinner spanska skytteligan, sedan protesterar mot behandlingen av fotfolket på Gaza-remsan och därefter lanserar ett skänk-en-get-projekt för att hjälpa svältande familjer i Afrika.

* Kristendom – George Weah
Det är inte sådär jättevanligt att fotbollsspelare överger någon av de andra världsreligionerna för kristendomen, men även om det finns ett inslag av fusk här får ändå vindflöjeln George Weah sägas ha gjort det. Han föddes nämligen som kristen, konverterade till islam – för att sedan konvertera tillbaka. ”Jag praktiserade islam i tio år innan jag konverterade till kristendom. En sak jag vill är att världen ska vara fridfull. Det är inte bara för muslimer och kristna att slåss mot varandra – vi är ett folk. Jag ber för alla”. Inom kristendomen finns det ju dessutom gott om exempel på fotbollsspelare som fördjupat sin tro eller hittat en delvis ny riktning. Och eftersom han var på tal i kommentatorsfältet så sent som igår väljer jag att nämna Peter Knowles, Wolves-stjärnan som frivilligt avslutade sin karriär då han blev ett Jehovas Vittne i 25-årsåldern – och därefter fick Billy Bragg-låten ”God’s Footballer” skriven till sig.

* Judendom – David Beckham
Mycket runt David Beckhams liv är ju stöpt i ett slags medial mystik, så det är aningen svårt att veta ifall det här handlar om en regelrätt konvertering. Klart är i alla fall att den nya andlighet som Beckham tycktes finna för några år sedan kretsade väldigt mycket kring judendomen, religionen som hans morfar sägs ha tillhört. ”Jag har förmodligen haft mer kontakt med judaism än någon annan religion. Jag har varit till synagogor flera gånger, och haft på mig judiska kalotter”. Beckham har tatuerat in en traditionell judisk kärleksfras på sin arm med hebreiska tecken, ”Jag är min älskade, min älskade är jag”. På senare år tycks han ha dragits allt närmare den kabbalistiska judendomen, och har bland annat synts spela matcher i ett kabbala-armband. Bonusinformation: sedan Erik Fischbein slutade spela är Örebros finske ytter Roni Porokara den enda judiske spelaren i Allsvenskan.

* Buddhism – Roberto Baggio
Det var under en svårt skadedrabbad period i slutet av 1980-talet som Baggio gick in i en period av sökande, och kom ut på andra sidan som buddhist. Det blev liv. Roberto Baggio kommer från en djupt troende katolsk familj, och efter att han konverterat dröjde det tre månader innan han ens vågade berätta det för sin mamma, Matilde. ”Det är en kulturfråga. I andra länder så tror jag inte att en person som blir buddhist ses som konstig. Men här är inte folk utbildade om buddhism. De dömer utan att veta. De hör ”Buddha”, och säger ”Wow””. Med tiden kom också Matilde Baggio att acceptera sin sons religiösa vägval – någorlunda. ”Jag vill inte döma min sons val. Allt jag vill säga är att jag hade varit lyckligare ifall han hade behållit min egen religion. Men jag ber till Herren varje dag om att han ska konvertera tillbaka”. Hon får fortsätta vänta. Roberto Baggio inledde sin egen självbiografi med att beskriva hur han ser på livet som ett evigt kretslopp av reinkarnation.

* Hinduism – Lars Elstrup
Det är svårt att hitta en fotbollsspelare som konverterat till hinduism – ja, det är rent utav svårt att hitta en fotbollsspelare som är hindu – men om jag nu fattat Lars Elstrups egendomliga konvertering rätt så handlade den om någon form av hinduism. Ni minns väl Elstrup, den danske EM-hjälten som sänkte Frankrike 1992?! Efter att han avslutat karriären bytte han namn till Darando – betyder tydligen ”Floden som rinner ut i havet” – och fastnade i allsköns märklig sektverksamhet. Han greps flera gånger, i samband med någon sorts samhällskritiska konstinstallationer med religiösa förtecken. Senast jag hörde något om honom var för två år sedan. Då var det lite oklart vad han hade på gång:  ”Jag har många lösa idéer för framtiden, men inga fasta planer. Jag åker nog till Indien igen och jobbar vidare med det spirituella hos en mästare”.

* Galenskap – Carlos Roa
Formellt sett var det tydligen sjundedagsadventist som den gamle argentinske straffräddaren blev – men i praktiken hade han tydligt och uppenbart förlorat förståndet. Att han vägrade spela matcher på lördagar var väl en sak – att observera lördagsfriden är själva hörnstenen i sjundedagsadventismen, sägs det – men det där med att vägra skriva på ett nytt kontrakt med hänvisning till att jorden ändå skulle gå under år 2000… Det var väl ändå lite för mycket?! Jag hoppas hur som helst att det inte var någon sorts omvänd gudomlig rättvisa som drabbade Roa. När han väl förlikat sig med att jorden faktiskt fortsatte existera – och skrev på för spanska Albacete – drabbades han så gott som omedelbart av testikelcancer.

/Erik Niva

As You Were

av Erik Niva

Njae… Champions League tog inte riktigt fart den här kvällen heller. Vi fick egentligen inga nya besked, utan bara bekräftelser på sådant vi redan kände till. En del utmanare krokar visserligen i in i det sista, men i praktiken så är ju lagen som var avancemangsfavoriter för tre timmar sedan avancemangsfavoriter nu också. 

Man får ju i alla fall ge OM att de bjöd upp till dans nere på San Siro. Lucho González satte kvitteringsbollen, dunderklumpen Brandão snubblade upp en boll i ribban och Diawara kanonnickade ner en boll i stolproten. Men nej, Gabriel Heinzes patetiska insats vid Marco Boriellos ledningsmål innebär att Milan med all säkerhet når åttondelen.

Real Madrid är redan där, efter Gonzalo Higuaíns vinkelskott blev det enda i en match mot Zürich som jag misstänker att Simon Bank undrar varför han egentligen besökte.

***

Ivica Olić såg i alla fall till att Bayern München gjorde sin förbannade plikt mot Maccabi Haifa, men efter den övriga höstens allmänna uselhet måste de likafullt åka till Turin och vinna. Juventus var i sin tur aldrig nära att säkra avancemanget, utan Fernando och Marouane Chamakh underströk i stället det något oväntade faktumet att Bordeaux varit den här gruppens bästa lag från början till slut.

***

Betydelsen av Beşiktaş skräll på Old Trafford ska inte övervärderas, även om det ju har sin charm att se hur Rodrigo Tello vågade och hur Ben Foster alltid tycks ha marginalerna emot sig.

I matchen som gällde något gjorde CSKA Moskva det som krävdes, vände och vann mot Wolfsburg. Bosniern Edin Džekos ledningsmål raderades ut av tjecken Tomáš Necid och den allt mer imponerande serben Miloš Krasić.

***

Och redovisningen av den meningslösa gruppen? Okej, därom är vi nödda och tvungna. Nicolas Anelka stötte in bollen i Porto. Simão andravågade in Atlético Madrids kvitteringsmål, efter att Nenad Mirosavljević givit cyprioterna i APOEL ledningen.

***

Men ärligt… Även om det inte var några glamourlag i elden var det fan roligare i Premier League ikväll, både bättre matcher och snyggare mål. Hårt prövade Hull gjorde 3-0 på Everton på en halvtimme. Stephen Hunt pangade in en andraboll, the-brother-of-Michael-Andy Dawson satte en finfin frispark och min gamle polare Dean Marney fick hjälp av ett försvarsben. Everton hämtade sig med dubbla reduceringar, men hann aldrig ikapp.

Och på det här klippet ser ni hur multimiljonmanagern Roy Hodgson fått Fulham att spela som 50-talets Real Madrid. 3-0 på Blackburn, Erik Nevland och Clint Dempsey (2) fick äran att pricka av anfallen.

/Erik Niva

Today’s Empires, Tomorrow’s Ashes

av Erik Niva

Jag sitter just nu och går igenom gamla nummer av Sportmagasinet, inför det slutliga avskedsnummer som ska till pressarna i början av nästa vecka.

Och då slog det mig – här fanns ju en diskussion som jag helt glömt att skicka ut på remiss på det sätt som jag hade tänkt. I somras skrev jag en krönika som gick igenom vilka förutsättningar som hade gällt ifall vi förflyttat alla historiska imperier till nutid. Vilket skulle ha fått ihop det bästa representationslaget?

Konkurrensen tycktes från början enorm, men tunnades ut ganska snabbt. Som vanligt handlar ju mycket om strategi, och de härförare som koncentrerat sina landvinningar till fotbollskartans svarta fläckar har inte mycket att hämta här.

Han- eller Mingdynastin? Umayyad- eller Abbasidkalifatet? Nej, såväl bortre som främre Asien är helt enkelt för tunt på talang, och till och med Alexander den Stores makedoniska välde faller på att ha valt att expandera österut.

Den enda riktiga slutspelskandidaten från den här delen av världen visar sig något oväntat vara Mongolväldet, närmast utmanat av Attilas hunner. Efter att Djingis Kahn lämnat över förbundskaptensrollen till Kublai Kahn så trängde sig den mongoliska hären snabbt närmare Centraleuropa. Hade imperiet bara behållit sin dåvarande position hade de kunnat hämta Andrej Arsjavin och Andrij Sjevtjenko från de västra delarna av sitt rike och Park Ji-Sung från de östra – men till sist är de ändå chanslösa i och med att de helt saknar en stark stomme av egenfostrade spelare från de egna leden.

Större förhandsförhoppningar hade vi på de gamla Syd- och Latinamerikanska civilisationerna, men med facit i hand tvingas vi konstatera att de underpresterat. De saknade äventyrslystnad, brast i de egna ambitionerna.

Aztekerna kom knappt ens utanför Mexiko. Inkariket sträckte sig mest över bergstrakter, och kom aldrig tillräckligt långt österut för att tappa av den argentinska talangpoolen. Mayaindianerna var visserligen vana att prestera under press – matcherna i de mesoamerikanska bollsporterna slutade ju ofta med att det förlorande lagets lagkapten fick huvudet avhugget –  men utbudet bland de Centralamerikanska spelarna är ändå för skralt.

Nej, relativt tidigt under turneringen stod det klart att finallagen skulle gå att hitta bland de imperier som utgick från Medelhavet. På ena halvan fanns de civilisationer som vände blickarna inåt Europa, på den andra de som hade hela världen som upptäcktsfält. Och medan Romarriket gjorde processen ganska kort på den europeiska kontinenten var kampen om världshaven långt tuffare.

Både det brittiska och de franska imperierna får ihop starka uppställningar, men faller på att i någon mån prioriterade kvantitet framför kvalitet. Finalen i mästerskapet mellan världshistoriens absolut mest slagkraftiga fotbollsimperier står mellan Romarriket och Spanska imperiet.

Och först är vi ju tvungna att reda ut oklarheterna i förutsättningarna. Formellt sett är de spanska spelarna tillgängliga för spel i båda lagen, men vi förutsätter ändå att de väljer att spela det välde som utgår ifrån deras hemland. Romarriket kompenseras genom att Cristiano Ronaldo får klartecken som portugis, trots att han växte upp på det Madeira som romarna aldrig nådde.

Spanska imperiet (4-1-2-3): Iker Casillas; Sergio Ramos, Carles Puyol, Diego Godin, Juan Vargas; Javier Mascherano; Andres Iniesta, Xavi; Leo Messi, Fernando Torres, David Villa.
Förbundskapten: Hernán Cortés.

Romarriket (4-4-1-1): Gianluigi Buffon; José Bosingwa, Nemanja Vidic, Rio Ferdinand, Patrice Evra; Cristiano Ronaldo, Steven Gerrard, Mohamed Aboutreika, Franck Ribéry; Wayne Rooney; Edin Dzeko.
Förbundskapten: Julius Cesar.

Tips? Synpunkter?

/Erik Niva

Sida 50 av 120