Ni vet väl redan det ni behöver känna till inför kvällens kvalavgöranden?! Ni har noterat att Mismovic är borta – nya Hollands-bosniern Haris Medunjanin ersätter – men att Deco och Bruno Alves är spelklara för Portugal. Att Abidal är borta för Frankrike. Att 15 000 poliser tjänstgör i Omdurman, Sudan.

Dags för att introducera en några nya förutsättningsparametrar, alltså.

Dagens journalistiska klimat kretsar kring ”sociala medier”, sägs det, och jag är ju en sådan där snubbe som kämpar för att hänga med i tiderna. Så här har ni – de europeiska kvalmatcherna genom deras förbundskapteners status på Facebook.

Frankrike-Irland
Stämningen runt de två tränarna är ju ganska lätt att känna av. Typgruppen för Raymond Domenech är den här: För oss som hoppas att den colombianska gerillan FARC kommer och hämtar Raymond Domenech. Giovanni Trapattoni har det enklare i Irland. De gröna horderna är övertygad om att de har hittat Italiens allra bästa tränar, vilket ger upphov till grupper som: Giovanni Trapattoni is better than that gobshite Capello.

Bosnien-Portugal
Visserligen avskyr många av de mest hårdkokta bosniska fansen sin förbundskapten Ciro Blazevic – de tyckte att han vände nationen ryggen i samband med kriget – men det finns även många som ser honom som Bosniens frälsare. En av hans mest populära grupper på Facebook är den här: Ciro’ Blazevic za Predsjednika Bosne I Hercegovine. Motståndaren Carlos Queiroz har det jobbigare. Den grupp som lockar flest medlemmar runt honom är den som kort och gott heter: Carlos Queiroz… Stick.

Slovenien-Ryssland
Den här är intressant. Sloveniens succétränaren Matjaž Kek har inte en enda grupp på Facebook. Guus Hiddink har… aningen fler. Jag har begränsat urvalet till enbart de nationer som aktivt kampanjar för att få holländaren som ny förbundskapten, och då har vi grupper i: Venezuela, England, Australien, Norge, Wales, Danmark, Colombia, Serbien, Turkiet, Argentina, Sverige, Belgien, Israel och Uruguay.

Ukraina-Grekland
Här är det fullt möjligt att jag är Lost In Transliteration, och inte hittar grupper för Олексій Олександрович Михайличенко, eller Oleksiy Oleksandrovych Mykhaylychenko som han heter på engelska. Fan, det är han, den blonda killen som spelade för Sampdoria och Rangers, va?! Åå min tid hette han typ Michailitjenko. Jaja, över på den grekiska sidan är opinionen uppenbart kluven. Vi har en hyllningsgrupp och en avgångsgrupp för Otto Rehhagel. Båda är ungefär lika stora.

Klokare?

***

Alla kan ju fela, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite roligt att Sveriges ledande morgontidning, Dagens Nyheter, har det här som någon sorts ”dagens citat” på sina sportsidor idag:
”Portugal kommer att bli förstummade av atmosfären” – Bosniens förbundskapten Dnevni Avaz tror att hans lag kan vända 0-1 i kvällens retur i VM-kvalet. 

/Erik Niva

Det har redan berörts i kommentatorsfältet, men jag kände att jag var nödgad att försöka gå till botten med det hela.

Kortresumé.

Under play off-matchen i lördags blåste den bosniska supporterarmén taket av Luz i Lissabon under hela den första halvleken. Portugal tog ledningen – ändå var det bortasektionen som dominerade arenan fullständigt. Men fem minuter in i andra halvlek hände något. Plötsligt mullrade världens genom tiderna högsta trumpetljud över läktarna, och fick omedelbart också med sig de rödgröna anhängarna i gamla örhängen som ”Cheira bem, cheira a Lisboa”.

Stämningen på arenan svängde – 6 000 bosnier kunde inte längre överrösta 60 000 trumpetstinna portugiser – och matchbilden följde faktiskt med. Portugal hade sin bästa period i hela matchen under de tio minuter som följde på instrumentintroduktionen, och kunde mycket väl ha dödat hela dubbelmötet där och då.

Men vad var det som hände? Hur kunde plötsligt en trumpeterare låta så överjävligt högt?

Jo, den portugisiska tidningen O Jogo har följt upp. Och som jag fattar det var det alltså matcharrangörerna som var så missnöjda med den ensidiga stämningen i första halvlek att de ägnade pausen åt att hitta sätt att komma till rätta med den. Lösningen blev att micka upp två trumpetare, som visserligen spelat under första halvlek också, men utan att lyckas göra sig hörda.

Ett sportsligt beslut, alltså. En åtgärd som faktiskt gav någon form av resultat. Och en manöver som lär få konsekvenser. Fifas regelverk förbjuder ”konstgjorda ljud” under matchen, och enligt O Jogo kan nu det portugisiska förbundet vänta sig ett bötesstraff.

***

På något av samma tema så har nu det japanska fotbollsförbundet – av alla – framfört en formell begäran om att den kontroversiella vuvuzela-tutan förbjuds under VM nästa sommar.

Japanerna fick känna på fanstyget under en vänskapsmatch i Port Elizabeth i lördags, och de gillade inte vad de hörde.
– Vi har bett det sydafrikanska förbundet se till att oväsendet får ett slut. Du kan inte höra dig själv prata. Jag ska dessutom ta upp det med Sepp Blatter, säger den japanske förbundsordföranden Motoaki Inukai.

Kvalveckan rullar vidare, och jag tänkte att vi kunde ägna måndagseftermiddagen åt att fördjupa oss i några av de ämnen som dominerat bloggen de senaste dagarna.

***

Egypten-Algeriet, säger ni. Den här Spiegel-länken, säger jag. De läsare som inte kan läsa tyska är bara att beklaga, för den här artikeln ger er i stort sett allt ni behöver veta om veckans allra mest uppmärksammade match..

Det är den politiska bakgrunden – de algeriska militärkommandonas som deltog i den egyptiska arméns operation för att korsa Suezkanalen 1973, och de egyptiska specialförbanden som fritog Ahmed Ben Bella från sitt ökenfängelse, och därmed banade väg för en mer ”Egypten-vänlig” regim i Alger. Det är fotbollshistorien – först OS-kvalmatchen 1983, sedan skandalkvalet 1989, då algeriska legendaren Lakhdar Belloumi påstås ha förblindat den egyptiska lagläkaren genom att trycka en flaska i ögonen på honom. Och det är förstås nutiden – de tragikomiska anekdoterna om imamen Khalid al Gindi som motiverade det egyptiska laget genom att säga att Allah förväntade sig att laget skulle utföra samma typ av mirakel som Noak gjorde då han byggde Arken, och om egyptiskan Fatima, som skiljde sig från sin algeriska make eftersom deras ”positioner inte gick att förena”.

I en sorts dussinmultiplicerad Assyriska-parallell har även den algeriske mittfältaren Khaled Lemmouchia gått ut och hävdat att matchen aldrig borde ha spelats.
– Jag kan säga att vissa spelare i vårt lag var som paralyserade föra matchen. Vi är människor, vi har familjer, glädjeämnen och rädslor precis som alla andra – och Fifa fick oss att spela i den här kontexten.

***

Bosnien-Portugal, säger ni. Då har vi det här efterspelet, säger jag. Den bosniska delegationen menar att de blivit trakasserade i Portugal, att de utsatts för medvetna sabotage för att försämra deras chanser. Den här gången var det inte bara supportrarna som blev utsatta – säkerhetskontrollerna utanför arenan var så långsamma att hundratals bosniska fans inte hann in förrän i andra halvlek – utan journalister, ledare och spelare. ”Det värsta jag någonsin varit med om under alla mina år med landslaget”, skriver journalisten Sinan Sinanovic, och menar att portugiserna hållit den bosniska truppen gisslan.

Säkerhetskontrollerna vid lagets inresa tog över en timme, och på väg hem fick spelarna vänta på landningsbanan i drygt två timmar i väntan på avresetillstånd.
– Portugiserna har visat vilka de verkligen är med sina provokationer, säger avstängde lagkaptenen Emir Spahic.
– Portugiserna har förolämpat oss, men nu kan inget hjälpa dem, säger förbundskaptenen Ciro Blazevic.

***

Hela diskussionen om landslagens betydelse och symbolik fick för övrigt en intressant vändning tidigare idag. Det regionala parlamentet har nämligen intagit en hållning som gör att de framöver kommer att välkomna både cykelloppet Vuelta a España och det spanska fotbollslandslaget till Baskien.

Senast Spanien spelade en landskamp i Baskien var när de mötte Turkiet i en EM-kvalmatch i Bilbao, 1967.

***

Till sist, ännu ett inlägg i kölvattnet av Robert Enkes tragiska död, men ett som är mer värt att lyssna på än väldigt många andra. Gamla Liverpool-stjärnan Stan Collymore skriver om sin egen kamp mot demonerna.
– För fem år sedan kom jag tillbaka från Real Oviedo, och slängde upp repet runt trädet. Jag var mer än beredd att ta mitt eget liv, men är så glad att jag aldrig gjorde det. Jag har haft sex allvarliga depressionsperioder sedan jag var 18, och jag har suttit där med bältet runt halsen eller åkt iväg med bilen för att kasta upp repet på trädgrenen. Allt var gjort i fullständigt lugn – utan hysteri eller med beteendet hos en galet stirrande man. Det var bara en lösning på ett problem som fyra av tio britter antingen lider av, eller känner någon annan som gör.

Just nu funderar Stan Collymore på ifall han ska orka tacka ja till att medverka i en BBC-dokumentär som är tänkt att handla om just depression inom fotbollen. Jag hoppas att han hittar kraften.

/Erik Niva

Ni har fått Simon Banks blogganalys, ni får min matchkrönika här.

Men nu ska ni få det allra bästa minnet från en kvalhelg i Portugal. När jag hade några timmar över efter lördagslunchen så gjorde jag den här klassiska turistgrejen, klättrade upp på Lissabons högsta kulle för att besöka medeltidsfästningen Castelo de São Jorge.

Jag hade inte varit där på nästan tio år, och kände att det var dags att se Lissabon från ovan igen.

Utsikten är ju enorm. Åt ena hållet – floden Tejo, Golden Gate-bron över till andra sidan och så kristusstatyn där långt borta. Åt andra hållet – Lissabons stadskärna, långt där nere någonstans.

När man står där på fästningsmurarna är man så högt uppe att det i stort sett är helt tyst. Alla stadsljud försvinner, till och med trafikbruset. Men så, plötsligt… Långt därnerifrån steg ett muller. Starkare och starkare, tydligare och tydligare. Efter ett litet tag förstod jag att det var sång jag hörde, och när refrängen kom var den så stark att jag till och med hörde vilken sång det var.
– Jedna si jedina, moja domovina. Jedna si jedina, Bosna i Hercegovina. Du är det enda, hemland som jag har. Du är det enda, Bosnien och Hercegovina.

Den gamla nationalsången, den som skrevs om i slutet av 1990-talet av politiska skäl. Hundratals meter nedanför fötterna hade BHFanaticos matchsamling nere på Rossio-torget. Och de sjöng så att de hördes över hustaken, förbi fåglarna, ända upp till Lissabons allra högsta punkt.

Lite senare gick jag förbi det där torget, träffade blågula fans från Borås, Malmö, Karlstad, Helsingborg, Göteborg, lyssnade på deras historier och hörde på deras gamla herdesånger uppifrån de bosniska bergen. Det var fina timmar.

Fotboll är kul. Folk tenderar att vara ännu roligare.

***

On another note såg jag ju inte själv Egypten-Algeriet, men jag har så smått börjat sätta mig in i efterspelet. Tydligen brann Marseille inatt igen, efter att nordafrikanska ungdomar från båda sidor drabbat samman nere vid Vieux Port. Och jag noterar att fotbollskravallen därmed nått en ny dimension. Det där med att kasta sten mot polisen och slå sönder skyltfönster är tydligen gårdagens metodik – numera sänker huliganerna båtar. Minst två stycken gick tydligen till botten, ytterligare fyra, fem ska vara totalförstörda.

Efter allt som har hänt runt den här kvalmatchen – och allt som garanterat kommer att hända inför avgörandet i Sudan – är det ju befogat att fråga sig hur det kan bli såhär. Hur kan en fotbollsmatch få två bjässar till nationer att i vända sig mot varandra, från parlamenten ner till gatorna?

Jo, inför matchen försökte BBC ta reda på det, genom ett samtal med en egyptisk representant och en algerisk företrädare. När man lyssnar igenom den intervjun ter sig inte längre det obegripliga käbblet längre fullt lika obegripligt.

/Erik Niva

Har släpat mig ner till Lissabon för att skriva om det bosniska succélaget som nu ska riva den sista barriären mot VM. Ni har all bakgrund och så i artikellänken ovan, men jag tänkte även försöka förklara varför det här laget har lyckats snärja mig så effektivt.

Det här var ju tänkt att publiceras lite tidigare, men det kändes liksom inget vidare att slänga in ett lattjoinlägg om datorspel i förrgår. Eller i går heller, för den delen.

Men det är som det är och det blir som det blir.

Robert Enke blir inte lyckligare för att vi avhåller oss från att diskutera fotbollshistoriens bästa actionspel.

För det är vad det ska handla om nu. De tunga, strategiska managersimulatorerna kommer ju alltid att vara fotbollsspelens motsvarighet till musikens ambitiösa temaskivor, till ”Shape of Punk To Come”, ”Born To Run” och ”London Calling”. Det är de som vrider tonårsliv ur sin axel och skapar de berättelser om evig saknad och längtan som enbart en begränsad transferbudget i Nuneaton Town kan generera.

Men vafan. Ibland vill man ju faktiskt bara ha ”Rocket To Russia”. Ibland vill man sjunka in i halvtimmeslobotomeringen som man når genom att hamra sig igenom ett all action-spel så maniskt att bara en Tac 2-joystick kan stå emot.

Därför. De tre bästa spelsimulatorer som datorspelsbranchen någonsin producerat. 

3. Fifa International Soccer (1993)
Egentligen var jag ideologisk motståndare till Fifa-serien. Jag var alltid en Amiga-kille snarare än Nintendo-snubbe – jag ville ha en joystick, ingen jävla rektangulär fyrknapparskonsol – men här hade vi att göra med tv-spelsfalangens första riktiga triumf över datorspelen. Jag var med från allra första början, och det var ju plågsamt uppenbart att EA Sports här hade snubblat över en spelkänsla som tidigare bara gått att hitta i videouthyrningsbutikernas arkadspel. Det är visserligen Fifa 95-97 som jag verkligen lagt ner tid på, men jag väljer ändå att nominera den här premiärversionen. Dels för att den i praktiken bara gick att spela på Sega – vilket skapade en viss svåruppnåelig exklusivitetskänsla – men framförallt tack vare geniet som namngav de fiktiva spelarna. Normalt sett är det ju en gigantisk nackdel att inte ha rättigheter till de riktiga spelarnamnen, men Fifa-utvecklarna vände det till en fördel genom ett enda penseldrag av briljans. Som center i Sverige spelade nämligen B. Thoresen. Bantar-Björn. Jag tyckte att det var vansinnigt roligt som 15-åring, och även om Bantar-Björn numera är sorgligt avliden tycker jag precis likadant idag. Frid över hans minne.

2. Sensible Soccer (1992)
Det gick inte att låta bli att skratta åt segmentet med ”Custom Teams” – du kunde låta Fruit Town möta Fish Athletic, och alltså styra ett gäng olika fruktisspelare mot en bunt snubbar med fisknamn – men den verkliga styrkan i Sensible Soccer låg ju ändå i den (nåja) gigantiska databasen av riktiga spelare. Du kunde låta den autentiska Tottenham-uppställningen möta det riktiga Arsenal-laget – och tack vare en enkel editeringsfunktion kunde du dessutom lätt uppdatera lagen med de senaste värvningarna. Dessutom kunde du lägga in helt egna lag, säg Malmbergets AIF:s 78:or. Och själva spelet var ju såklart också ändlöst underhållande, med sitt upphöjda fågelperspektiv. Du hade ständig överblick över halva planen, och tack vare den här after touch-möjligheten att skruva bollarna kunde du därigenom böja fram de mest burköppnande, försvarssplittrande passningar. Och för den delen vrida in bollen i bortre krysset från sidlinjen, några få meter in på motståndarnas planhalva.

1. Kick Off 2 (1990)
The daddy. Det enda spelet som verkligen fångat den allaction, nonstop, gutbusting, bottlebreaking, straightshooting-fotboll som är grundbulten i den brittiska fotbollens popularitet. Många spelutvecklare gick vilse i sin tro att vi ville ha bollen som klistrad vid fötterna då vi långsamt vaggade oss igenom försvaret för att till sist knacka iväg målsökande skott mot krysset. Inte visionären med det fantastiska namnet Dino Dini. Han gav oss verkligheten genom våra joystickar. Kick Off gick i 190 kilometer i timmen. Bollen studsade som en flipperkula. Den som kunde slå tre passningar i rad hade åstadkommit något historiskt, och den som lyckades dribbla av två motståndare med lädret under kontroll förtjänade Nobelpriset. Frisparkarna slog man genom någon sorts obegriplig två-vick-åt-ett-håll-och-ett-vick-åt-det-andra-hållet-metodik som var fullständigt omöjligt att kontrollera. Straffar fick man genom att strunta i bollen och istället söka upp försvararens glidtackling. Det enda tillfället då någon form av kyla premierades var vid frilägen, då hemligheten var att stampa på bollen, för att inte släppa iväg den innan målvakten var alldeles inpå dig. Tempo var annars allt i Kick Off 2, och spelade man med det engelska landslaget hade man alltid möjligheten att utnyttja sprintfenomenet R. Shaw, knacka långa bollar i kanalerna och låta honom jaga. There just was no stopping the lad. Han är nog fortfarande min favoritfotbollsspelare, alla kategorier.

/Erik Niva

Det var bara tio, tolv dagar sedan Robert Enke senast diskuterades i den här bloggen. Jag hade skrivit ett inlägg om vegetarianer inom fotbollen, och kunniga läsare uppmärksammade mig på att den tyske landslagsmålvakten avsatt både tid och energi till att vara affischnamn för djurrättsorganisationen PETA.

En sådan sak berättar sannerligen inte hela historien om en människa, men något säger den.

För det första: det här var en person som brydde sig, en person med ett varmt hjärta. För det andra: det här var en person som tänkt efter, som reflekterat över hur världen fungerade och vilken som var hans egen plats i den.

Robert Enke är död nu. Han kastade sig framför ett tåg i lilla Neustadt am Rübenberge, strax före klockan halv sju ikväll.

Jag vet inte varför han gjorde det, men jag vet att han inte är den första tyske fotbollsspelare som valt att ta sitt eget liv.

Diskussionen aktualiserades igen bara häromveckan, när den förra supertalangen Sebastian Deisler släppte boken ”Zurück ins Leben” (”Tillbaka till livet”) om sin kamp mot depressionen. Deisler ville fortfarande inte friskförklara sig själv, men berättade att han i alla fall var på rätt väg, att han hade sina demoner under hygglig kontroll.

Alla har inte haft samma styrka, samma tur.

Guido Erhard var en hårt arbetande forward som spelade Bundesliga-fotboll för 1860 München och Wolfsburg på 1990-talet. Så sent som hösten 2001 spelade han fortfarande professionell fotboll, gjorde fortfarande mål. Parallellt med idrotten arbetade han dessutom också på en bok, ”Ein Leben am Abgrund” (”Ett liv vid avgrunden”), som handlade om hans manodepressivitet.

Den blev aldrig färdigskriven. Den 21 februari 2002 kastade sig Guido Erhard framför ett framrusande tåg på järnvägsstationen i Offenbach.

Redan 1981 begick en 24 år ung Alemannia Aachen-back som hette Rainer Rühle självmord, och ju mer saken har diskuterats, desto tydligare har det blivit att depressioner varit en del av tysk fotboll i årtionden.

Ottmar Walter – lillebror till nationalidolen Fritz Walter – skar sönder sin handleder på 1960-talet, men överlevde. Uwe Leifeld – som gjorde hundratals Bundesliga-matcher på 1990-talet – försökte ta sitt liv vid fyra olika tillfällen 2006. Och mellan dem fanns dussintals spelare som alla behandlats för olika former av klinisk depression.

Robert Enke har bara varit död i några timmar, och vi ska akta oss för att kasta ur oss hemmasnickrade teorier och spekulationer – ändå är det en fråga som dundrar i huvudet just nu.

Varför mår så många tyska fotbollsspelare så oerhört dåligt?

Jag är så sorgsen över att Robert Enke inte finns kvar för att försöka hjälpa oss, sig själv och alla andra att komma fram till svaret.

/Erik Niva

Ordet ”fotbollsnörd” har blivit allt flitigare använt de senaste åren, och appliceras i stort sett på alla som har ett intresse som inte tar slut vid det svenska landslagets mästerskapsmatcher. Men nu gör vi det här på allvar. Let’s get fucking nerding, then.

Jag skrev ju ett inlägg om Football Manager 2009 när det släpptes – och kommenterade vad hela grejen runt datorspelet går ut på – men har tigit ihjäl FM 2010 fulllständigt från min position bakom en mur av blöjor.

Well, no more.

Som vanligt är det The Guardian som får fart på mig, men den här gången måste jag snubbla in på deras teknologi-avdelning för att hitta guldkornet.

En spelskribent som heter Jack Arnott listar sina tre bästa Football Manager/Championship Manager-sessioner. Framförallt öppnar han upp golvet för att läsarna ska göra detsamma, och det är verkligen så att det är kommentatorsfältet som gör hela den läsupplevelsen. Visst ska jag dundra iväg mina bästa CM-minnen – jag är old school, dammit – men framförallt ser jag fram emot att höra skrönorna från hela den övriga nördbataljonen därute.

Jag vet ju att den är större än man anar.

3. Huddersfield Town, Championship Manager 2 (1995)
Första gången jag och min kompis Jocke verkligen konverterade till CM-serien. Vi hade redan provat Championship Manager ’93, utan att bli helt övertygade. Men det här var the real deal. Det som framförallt skiljde ut CM-spelen från sina konkurrenter var den ambitiösa databasen av riktiga spelare från stora delar av världen. Själv tog jag över Huddersfield i den engelska tvåan, men gjorde dessvärre ett riktigt strategiskt amatörmisstag då jag brände hela min budget på gamla landslagsspelare på nedgång. Chris Waddle, Peter Beardsley, Chris Woods, Keith Curle… Alla kom de till Leeds Road, och alla presterade de väldigt dåligt till väldigt höga löner under en ganska kort period. Återuppbyggnaden av klubben tog flera säsonger.

2. Watford, Championship Manager 00/01 (2001)
En av de sessioner som till sist knäckte min entusiasm. Spelet hade ju på många sätt börjat bli mycket lättare – jag hade sedan länge knäckt det där med att det räckte med att köpa Källström, Bakircioglu och Mokouko från Sverige för att få ett slagkraftigt CL-lag – så tanken var att inte ta den enkla vägen utan istället börja i den engelska trean och bygga långsamt. Jag spelade tillsammans med en fullständig nybörjare i ett elva kvadratmeter stort studentrum i Sundsvall, och till att börja med gick allt enligt planerna. Mitt Watford etablerade sig snabbt som ett topplag, medan nybörjaren fick sparken från Bristol Rovers. Jag byggde vidare, medan han fick ta det enda jobb han kunde få: Strombeek, det lägst placerade laget i den lägsta spelbara belgiska ligan. Där vann han sedan knappt en match under två säsonger. Men vad händer? Jo, under ett par långknivade veckor får jag sparken från Watford – trots goda resultat och stadig utveckling – medan sopan från Belgien belönas med att bli utsedd till Millwalls nya manager. An utter disgrace. Jag har ännu inte förlåtit spelet.

1. Bristol Rovers, Championship Manager 3 (1999)
Första gången jag verkligen gjorde den här långa resan från den engelska fyran till Champions League-titeln. Och jag gjorde det innan spelet blev för lätt, innan de utländska fynden innebar en busenkel genväg. Jag skapade en kärna av de bästa spelarna i de lägre engelska divisionerna – Michael Duff, Justin Walker, Tom Youngs, James Flood – sedan utvecklades vi och växte tillsammans. We ruled the world, you know.

***

Men för perspektivens och historiens skull – vi kan ju inte sätta punkt här. Vi måste gräva ett par lager djupare. Managersimulatorerna började ju inte med CM-serien. När den kom hade jag redan varit runt det här kvarteren bra många varv. Därför ger jag också er ungdomar – de tre bästa managerspelen som någonsin gjorts, bortanför CM/FM-hysterin.

3. Football Manager (1982)
Fuck me, men jag var faktiskt med från den allra första början. 2000-talets försäljningssuccé tog sitt namn från detta, som verkligen var det allra första spelet i slag. Hemma på Tomtestigen fick vi vår första dator 1984, en Spectrum 24K som sedan uppgraderas till 48K. Den var tillräckligt kraftfull för att spela ”Football Manager” på, och det var några vintrar då jag fan knappt gjorde något annat. Briljant nog har det här youtube-klippet återskapat spelkänslan, och där jag fick en nostalgikick misstänker jag att andra får någon sorts aha-så-var-det-på-stenåldern-uppenbarelse. Jo. Precis så här var det.

2. Player Manager (1990)
Egentligen ett action-spel, där alla andra managersimulatorer är ett ändlöst långsamt klickande genom textmassor. ”Player Manager” hade lånat hela sin matchmotor från ”Kick Off”-spelen, och grejen med att vara ”Player Manager” var att man själv enbart styrde en av spelarna i laget. Det var vanvettigt roligt. Man tenderade att placera sig själv som center, och man tenderade sedan att vara tämligen egoistisk när man väl fick bollen. I praktiken blev spelet en tävling mot sig själv – hur många mål kunde man egentligen göra under en säsong? Jag vill minnas att A. Vicini sprängde 60-vallen ett år.

1. The Manager (1992)
Det första spel som började greppa managersysslans mångsidighet, och som därför långsamt började närma sig verkligheten. Här skulle man balansera budgetposter, förhandla om sponsoravtal – lyckades man få Commodore som tröjreklam var det en budgetjackpot – och förbättra spelartruppen genom stentuffa träningsläger. Man kunde äntligen bygga spelmodeller helt utan begränsningar, och dessutom var matchmotorn extremt mycket snyggare än något som tidigare gjorts. Och så bara älskade jag de där måstematcherna som man krigade till sig genom att ilsket vrida upp det där ”struggle”-reglaget till max efter en medioker första halvlek. Här har ni youtube-klippet som förhoppningsvis får er att fatta grejen.

Ah. Those were the days, my friend.

/Erik Niva

Två ekon från förr som jag inte kan låta bli att höra när Erik Hamrén sitter i sin smoking och meddelar att Zlatan Ibrahimovic tvekar kring en fortsättning i det svenska landslaget.

Det första är ett sånt där lite oklädsamt pompöst vad-var-det-jag-sa-påpekande. En gång i tiden – vi kan kalla epoken för åren f.La, före Laul – hade ju den här bloggen ett eget web-tv-program. Bank&Niva var en sorts testverksamhet för sportredaktionens multimediala ambitioner, och även om slutomdömet var att det behövdes en rultig kille från Partille för att lätta upp våra långrandiga utläggningar så var det i alla fall i det här sammanhanget som jag först lanserade en teori som jag då fick flera hölass med skit för.

Det måste ha varit i april 2008 då jag gick ut och sa att jag tvivlade på att Zlatan Ibrahimovic skulle spela för det svenska landslaget så särskilt många år till.

Jag tyckte att mönstret fanns där, och att tecknen var näst intill övertydliga. Vi hade de ansträngda relationerna till både medier, förbundskaptener och vissa lagkamrater. Vi hade ett allt tuffare klubblagsprogram kombinerat med en allt slitnare kropp. Och vi hade den överdrivna kravbild som nästan alltid följer med en stor stjärna från ett litet land.

Ett drygt år senare hade vi dessutom en profetia från Man Citys irländske landslagsvägrare Stephen Ireland. Jag refererade till det här på bloggen för någon månad sen, men nu drar jag det igen eftersom det är den hittills absolut bästa insikten kring hur en ny generation av fotbollsspelare resonerar kring landslagsspel.
– Personligen så tror jag att landskamper kommer att bli förpassade till dåtiden. Stoltheten och allt det där – jag tror att det blir mindre och mindre sånt. Dagens spelare ser det inte som något om nationens stolthet, de ser det mer som en plåga: ”Gud, måste jag åka igen?”. Så var det alltid för mig. Jag tror att ni kommer att bli förvånade över hur många spelare – unga spelare – som kommer att dra sig tillbaka från landslagsfotboll efter VM. Kolla på hur många matcher de spelar varje år – och lägg till pressen från klubbfotbollen – och det är svårt att se många spelare som njuter av att spela landslagsfotboll längre.

Zlatan Ibrahimovic har etablerat sig som en av världens bästa fotbollsspelare, men under åtta år med det svenska landslaget har vi aldrig fått se mer än glimtar av hans vidunderliga förmåga. Vi har en klack mot Italien och ett par mirakel på Ferenc Puskás-stadion. Det vore verkligen synd och skam om det inte blev mer än så.

/Erik Niva

Som uppföljning på den där ultrasdiskussionen häromdagen. Vi lyfter ju ofta fram den tyska fotbollskulturen som ett sorts föredöme vad gäller läktarkultur. Vi gör det med rätta – ingen annanstans finns samma lyckade kombination av tradition och modernitet, av äkta engagemang och sunt förnuft – men det innebär ju verkligen inte att Tyskland är någon sorts läktar-Xanadu.

Ju längre ner i seriesystemet du sjunker och ju längre österut i landet du reser – desto värre läktarproblem.

I veckan var det dags för det nordtyska öst-väst-höger-vänster-derbyt mellan Hansa Rostock och St Pauli. 23 Rostock-anhängare greps och 27 poliser skadades.

Även i Tyskland är känslan just nu att läktarkulturen står och väger, att den kan ta vägen lite vart som helst – och alltid pigga 11 Freunde gör journalistik av det. I kölvattnet av oroligheterna i Rostock bjöd de in till samtal mellan Wilko Zicht från Bündnis Aktiver Fußball-Fans (Alliansen för aktiva fotbollsfans) och Jörg Radek som är federal polissamordnare i de här frågorna.

Början av diskussionen visar på vidden av det avstånd som måste överbryggas:
* Mister Radek, känner du till ”Guldbatongen”?
– Jag känner till många utmärkelser inom den tyska poliskåren, men ”Guldbatongen” säger mig ingenting.
* Det är priset som herr Zichts organisation varje år delar ut för ”mest orättfärdiga supporterbehandlingen” inom de tyska säkerhetsstyrkorna.
Radek: – Det visar på hur spända relationerna är mellan polis och supportrar. De som vill ha en vacker upplevelse får den störd av andra. Och polisen ska stå däremellan, som en sorts domare. Det skapar missuppfattningen att det är polisen som är glädjedödaren.
Zicht: – Polisen har definitivt en otacksam uppgift. Men med ”Guldbatongen” pekar vi ut aktioner som är extremt misslyckade. Vi känner ofta att polisen helt saknar självkritik.
* På andra sidan har vi fans som har på sig tröjor med trycket ”All Cops Are Bastards”. Är fans och poliser naturliga fiender?
Zicht: – Jag tycker att det har blivit värre på senare år. Den avslappnade inställningen från VM 2006 har inte följt med in i vardagen. Det har frustrerat många fans.

Jag ska inte ta er igenom hela samtalet, men är ni intresserade av de här frågorna – och behärskar tyska någorlunda – rekommenderar jag den här länken.

***

Det här var också en match som – till skillnad från när Kenny Pavey firade mot Norra Stå – gör det befogat att diskutera spelarnas ansvar.

***

Kvar i Tyskland, och en intervju av helt annan karaktär. Som uppladdning inför Bosniens VM-kvaläventyr nästa helg står vi idag inför internmatchen; Wolfsburg med Džeko och Misimović mot Hoffenheim med Ibišević och Salihović. Bild har ställt frågor om Hoffenheim-spelarna till Wolfsburg-spelarna, och fått en del… intressanta svar.

Först har vi Misimović om Salihović:
* Vem av er blir först uppraggad på diskot?
– Vi går direkt till baren.
* Om Salihović vore en skådespelare, vilken film skulle han vara med i?
– ”Plattfuß am Nil” (den italienska filmen ”Piedone d’Egitto”, på svenska ”Plattfot på Nilen”), eftersom han har 46 i skostorlek.

Och så Džeko om Ibišević:
* Vad gillar du hos honom, och vad gillar du inte?
– Jag gillar inte hans frisyr. Ibland ser Vedad ut som en skolpojke. Men hade jag kunnat få hans ögon hade jag inte tvekat en minut.
* Vem blir först uppraggad på diskot?
– Här är det 50-50. Vissa gillar mig bättre, andra föredrar honom. Ett solklart kryss.
* Om Ibišević vore en skådespelare, vilken film skulle han vara med i?
– Huvudrollen i en porrfilm vore idealiskt för honom.
* Vem snarkar högst?
– Jag vet bara hur brutalt högt sopan Misimović snarkar. Om Ibišević snarkar lika högt är det godnatt för mig.

***

Jens Lehmann har förresten varit ute och dundrat mot den nya generationens fotbollsspelare och deras ovilja att göra allt för en framgång, men hans idéer är ärligt talat inget vi inte hört förut:
– Tidigare var framgång allt. Vi fick match-, poäng- och segerbonus. På den tiden visste ingen vad som hände om man blev skadad. Vem ska betala mina räkningar? Ska jag behöva hitta en ny karriär? Nuförtiden har de unga spelarna tjänat tillräckligt med pengar efter tre eller fyra Bundesliga-säsonger för att vara nöjda och mätta.

Nä, på samma tema väljer jag istället att lyssna på Middlesbroughs nya manager Gordon Strachan. Han har nämligen inventerat sin nya trupp – och kommit fram till att problemet med den är att alldeles för få spelare däri är gifta:
– Emmanuel Pogatetz är en av bara tre spelare som är gift, och det är helt otroligt i en värld som är tänkt att vara för män. Jag har aldrig stött på något liknande i hela mitt liv. Men så ung är alltså vår trupp, och det är ett stort problem för oss.

Strachan gör inte bara en poäng av åldersstrukturen på sin trupp. Han att bristen på äktenskap indikerar att det saknas personlighet, mognad och ansvarstagande.
– Det är inte det att jag kommer att ge mig ut för att leta upp fruar åt dem, det var bara det att det var en stor chock för mig. Du behöver ansvar i livet.

***

Chelsea-Man United? Atlético Madrid-Real Madrid? Inter-Roma? Äh, vem behöver sånt när du har en bunt bindgalna bosnier, en krullhårig tyskgubbe och en rödhårig skotte?

– Why did you decide to do it?
– Because it was for art.

/Erik Niva