Ta-ta-ta-ta-Tatarstan
avHahaha.
Först och främst – alla ni som vill se Champions League-målen ska intet frukta. Simon Bank har gjort sitt jobb, så ni behöver blott skrolla er förbi ett par tumlängder av tatariskt romantiserande som jag bara inte kan hålla mig ifrån just nu.
Barcelona, 1.
Rubin Kazan, 2.
Lätt att säga nu, såklart, men jag har ju haft ett gott öga till Rubin Kazan ända sedan jag tillbringade en iskall januarivecka i stan för snart fem år sedan.
Det var på den tiden jag fortfarande var sportjournalist – snarare än fotbollsfundamentalist – och jag var där för att rapportera om ett VM i bandy och ett skrytbygge i hockey. Men givetvis passade jag även på att besöka en bottenfrusen fotbollsarena.
De flesta västerlänningar som råkat hamna där – oftast bandy- och hockeyspelare på pengajakt – har svårt för den här kylslaget knepiga staden. Jag gillade den mycket.
Såhär skrev jag i det där hockeyreportaget, som fokuserade på den fransk-kanadensiske storspelaren Vincent Lecavalier:
Kazan ligger 80 mil öster om Moskva mellan floderna Volda och Kazanka. När jag först kom hit tyckte jag att det var som att komma hem. Jag kommer själv ifrån Malmberget, en liten gruvstad högt uppe i norra Lappland som slåss mot utflyttningen. Trots att jag varit på många platser världen över har jag aldrig känt igen känslan hemifrån – men det gör jag i Kazan.
Samma kompakta permafrost, samma likbleka dagsljus, samma grå betong och samma känsla av hopplöshet över att den förbannade vintern aldrig någonsin tar slut. Hemma finns järnmalm – här finns olja. Riktigt, riktigt mycket olja. Bolaget som pumpar upp den heter Tatneft och har en omsättning på ungefär 50 miljarder kronor om året.
Riktigt var Tatneft slutar och staten tar vid är det ingen som vet. När jag går runt inne i centrala Kazan är känslan att oljebolaget fungerar som någon form av godtycklig offentlig sektor. Där är den magnifika moskén Kul-Sharif – den renoverar Tatneft just nu för 40 miljoner kronor. Och där är ringmuren till stadens eget Kreml, den som är uppsatt på världsarvslistan. Tatneft putsar upp den för 15 miljoner kronor. Stadens universitet, där både Lenin och Trotskij studerat? 15 Tatneft-miljoner där också.
Världsarv, moskéer och universitet i all ära, det dyraste byggprojektet i Kazan är ändå den nya ishallen, ett ispalats med 10 000 stolar som ska stå klart till nästa säsongsstart. För det lär Tatneft betala drygt 300 miljoner kronor.
Naturligtvis är det också Tatneft som ligger bakom Ak Bars spektakulära proffssatsning. Det senaste sponsoravtalet ger över en halv miljard om året till hockeyklubben. Hur mycket inflytande det i sin tur ger tillbaka till oljehöjdarna är lätt att spekulera i. Att idrott är ett effektivt propagandaverktyg behöver man inte åka till Ryssland för att förstå.
Kazan är en rik rysk stad, och den vetskapen gör det nästan provocerande att befinna sig här. Med förorter har staden mer än två miljoner invånare – större än Stockholm – och det är ingen överdriven gissning att mer än 80 procent av dem lever i något som vi i Sverige skulle kalla fattigdom. Bara några minuter utanför stadskärnan börjar de enorma betongkvarteren breda ut sig. Höghus efter höghus i kilometer efter kilometer. Förvaringsplatser för människor.
Männen i staden beräknas dö innan de fyller 60. Om inte nedsmutsningen eller trafiken tar dig kanske kriminaliteten och korruptionen gör det. Enligt lokaltidningen Novaja Betjerka kostar det ungefär 20 000 kronor att hyra en professionell mördare i Kazan.
Jag undrar om Vincent Lecavalier känner till det.
Rubin Kazan är också byggt på råvaru- och industripengar från det lokala styret, även om fotbollens energi- och petrokemislantar faktiskt är mindre än hockeylagets oljekällor. Det sägs att det tatariska parlamentet ändå hostade upp för att köpa hela det ryska fotbollsmästerskapet i jubileumspresent till folket – men i brist på bevis vet vi i alla fall att mycket hänger på att turkmenske trollkarlstränaren Gurban Berdiýev ska hitta guld på någon av alla de scoutingresor han gör istället för att ta semester.
Det är så han har hittat budgetbjässar som sydafrikanen MacBeth Sibaya, argentinaren Alejandro Domínguez, ecuadorianen Christian Noboa och – förstås – turkiske mittfältaren Gökdeniz Karadeniz.
Ikväll gjorde hans brokiga rövarband hela fotbollssporten en jättetjänst. Roligaste resultatet jag upplevt på många herrans år och dar.
Bez Buldırabız!
/Erik Niva
