Malmbergets Idrottsplats.

4 oktober, klockan 13.04.

/Erik Niva

Här sätter jag mig för att peta ihop ett målsvep från Uefa-cupen, när en väldigt sorglig nyhet istället fryser tiden för ett ögonblick.

Sportmagasinet finns inte längre.

Efter sju år har magasinet nu till sist rivit lönsamhetsribban, och för mig känns det som om någon bränt ner mitt barndomshem.

Det var tack vare Sportmagasinet jag kom till Aftonbladet, vårvintern 2003. Magasinet var nystartat då, så färskt att det inte hunnit stelna i formerna. Allt var möjligt, allt var tillåtet. Jag kunde komma som praktikant från Journalisthögskolan och föreslå att jag nog borde åka till Kina för att följa spektaklet runt David Beckhams övergång till Real Madrid.
– Visst. Gör det, sa dåvarande chefredaktören Nicke Franchell.

Det var tack vare Sportmagasinet jag lyckades yxa upp den här stigen jag gått på ända sedan dess, den där jag skriver oändligt långa pretentiösa drapor om hur fotbollen och samhället hänger ihop i någon avlägsen del av världen. Så sent som för ett år sedan var jag i Georgien och skrev ett dussin sidor om hur fotbollen i landet påverkats av tiodagarskriget mot Ryssland.

Tyvärr blev det mitt sista längre reportage för Sportmagasinet.

Redaktionen slutade aldrig att vara öppen, nyfiken och ambitiös. Dessvärre föll den mellan det stora mediehusets alla stolar, och med åren blev det allt tydligare att den livsviktiga infrastrukturen runt marknadsföring, annonsförsäljning och distribution allt mer monterades ner.

Med den föll i förlängningen också läsarantalet, vilket påverkade lönsamheten, vilket skapade den negativa spiral vi ser konsekvenserna av här idag.

Nu ska jag ägna resten av dagen åt att minnas tider som flytt och alltså aldrig någonsin kommer tillbaka. En liten tjuvstart – de fem roligaste reportageresorna jag fick förmånen att göra för Sportmagasinet.

* Kunming, 2003
David Beckham hade precis skrivit på för Real Madrid, och Florentino Pérez såg möjligheten att erövra Asien på köpet. Beckhams första åtagande i den spanska klubben förlades alltså till den kinesiska småstaden – nåja – Kunming, och jag fick åka på min första större reportageresa i Aftonbladets regi. Jag var snubblande nära att bli bortgift i ett arrangerat kinesiskt bröllop, men till sist kom jag i alla fall hem med en text som fem år senare fick lov att inleda min bok ”Den Nya Världsfotbollen”.

* Brasilien, 2005
Med ett år kvar till VM skulle de överlägsna favoriterna porträtteras, och jag fick förverkliga en barndomsdröm. Jag sippade drinkar medan det brasilianska landslaget tränade på sin regnskogsanläggning i Teresópolis, jag hängde – nåja – med Ronaldinho i cowboy-staden Goiânia, jag såg São Paulo spela för distriktsmästerskapet på Pacaembu och det klassiska Fla-Flu-derbyt på Maracanã i Rio.

* Balkan, 2005
Ingen annan redaktion i världen hade haft samma förståelse för min fascination för fotbollen på andra sidan de jugoslaviska krigen. Jag har varit där otaliga gånger, men på just den här resan hann jag skriva reportage om landslaget i Kroatien, videojuggarna i Serbien och Zlatans familjerötter i Bosnien. Den var produktiv.

* Egypten, 2006
Mitt hittills enda besök vid de Afrikanska mästerskapen. VM 2006 stod för dörren, och jag fick fria händer att åka ner till Egypten och undersöka vilka reportage som gick att skriva. Jag såg allt mellan hur Emmanuel Adebayor skällde ut sin lagledning vid den togolesiska spelarbussen över hur Didier Drogba och Kolo Touré missionerade för att stoppa inbördeskriget hemma i Elfenbenskusten till hur kåkstadsungen Zé Kalanga från Luanda häpnade när han såg kristallkronorna på Angolas spelarhotell.

* London, 2006
Jag hade länge varit skeptisk till att skriva om Tottenham. Jag ville behålla mystiken kring klubben, enligt devisen att man aldrig ska träffa sina hjältar då man bara kan bli besviken. Men jag blev övertalad, och såhär i efterhand kan jag bara konstatera att det inte förstörde någonting att ta sig in på träningsanläggningen och prata klubbidentitet med Martin Jol. Den dagen jag slutar skriva om fotboll antar jag att det här reportaget – som i grunden handlar om irrationell kärlek – kommer att bli mitt testamente.

Jag kommer knappast någonsin hitta en lika rolig och stimulerande arbetsplats igen. Sportmagasinet var värt ett bättre öde.

/Erik Niva

Ett experiment, för att testa bloggens förmåga som resurs.

Tillbaka på svensk mark är det två frågor av helt olika karaktär som jag genuint skulle vilja ha svar på. Frågan är nu om det går att spela vägg med cyberrymden och komma ut på andra sidan med bollen i behåll – och det har blivit dags att ta reda på saken.

* För det första: Vem var den första utlandsfödde herrspelaren att representera det svenska a-landslaget?

* För det andra: Som ni alla vet är ju en spanska café con leche vida överlägsen en italiensk caffè latte – men vad skiljer egentligen de två sorterna åt, OCH hur ska jag få tag på en ordentlig con leche i Sverige?

Ingen tävling, inga priser. Bara två saker som jag är uppriktigt intresserad av att få veta. Jag låter nu trålaren flyta i några timmar innan jag vittjar nätet och utvärderar fångsten. Det ska bli högintressant att se vad vi får upp.

UPPDATERING. Det tog sitt lilla tag, men nu tror jag faktiskt att vi fått våra svar. Länge tycktes vi stå och stampa med ganska vilda spekulationer och icke-auktoritära gissningar – men utan att vara 100-procentigt säker känner jag mig ändå bekväm med teorin från signaturen ”Tomassi”.

Förmodligen är det så att den gamle GAIS:aren Karl-Alfred Jacobsson var den förste utländskfödde svenske a-landslagsspelaren. Han föddes i Boston, USA, men flyttade till Sverige som femåring då han hade en svensk pappa. Jacobsson kom senare att göra sex landskamper för Sverige, med debut den 5 oktober 1952.

Någon måste ju ha varit den förste.

Kaffet då? Jo, för fan. Sammanställer man svaren får man väl en träffbild där man alltså bör dryga ut dosen espresson, mixtra lite med mjölken – och eventuellt också addera lite salt, vilket ju låter helt bisarrt – för att få en ordentlig café con leche. Påstås gå att hitta på vissa spanska ställen i Stockholm, och jag kommer definitivt att kontrollera de uppgifterna.

Så ser det alltså ut i nuläget. Någon där emot?

UPPDATERING II. Flitigt nattsurfande från några ambitiösa bragdmän har skapat en omkastad – men helt grönsvart – prispall.

För det första tycks Karl-Alfred Jacobssons egen bror – Sonny Jacobsson – ha debuterat i a-landslaget redan 1951, alltså året innan sin mer berömde familjemedlem.

Men framförallt så har vi alltså en helt ny tätkandidat. Konrad Hirsch föddes den 19 maj 1900, i norska Eidskog. Vi kan möjligtvis argumentera för att Norge fortfarande var i union med Sverige vid den här tiden, men det känns som att missa målet. Gaisaren Hirsch fick sedan debutera för a-landslaget den 18 maj 1924, mot Polen. Samma sommar blev han uttagen i OS-truppen till Paris, och spelade i bronsmatchen mot Holland.

Sedan var hans landslagskarriär tråkigt nog slut. Senare samma år – den 17 november 1924 – dog den 24-årige Konrad Hirsch av någon anledning som jag inte lyckats lista ut vilken den var.

Förmodligen har vi nu hittat den första utlandsfödde a-landslagsspelaren. Det innebär dock inte att vi rätat ut alla frågetecken.

Hur dog Konrad Hirsch?

UPPDATERING III. Enligt ännu inte helt bekräftade uppgifter dog Konrad Hirsch av en hjärnhinneinflammation.

/Erik Niva

Hela Lufthansas europeiska datorsystem är satt ur spel – det är i alla fall vad de påstår i Katalonien – och med de förseningarna försvann både min halvdag i München, mitt snabbesök på Oktoberfesten och mina möjligheter att ladda upp ordentligt inför FC Bayern-Juventus.

Det här är ju ett getingbo varifrån ett av storlagen mycket väl faktiskt kan åka ur – till skillnad från gruppen med Barcelona och Inter – och utifrån den bakgrunden håller jag det här som höstens hittills största Champions League-match.

Kampen mellan Tyskland och Italien om tredjeplatsen bland Europas ligor tillför ytterligare en dimension, så vafan… Jag ska inte sura för mycket över att det blir en ställa ner väskan-ta en dusch-dra direkt till arenan-visit, det här. Jag kommer i alla fall till start, till skillnad från Juventus före detta Bayern-spelare Hasan Salihamidzic.
– Det irriterar mig otroligt mycket. Jag vill så gärna spela i München. Men det fungerar inte. Jag har försökt allt. 

Bosniern missar matchen på grund av skada, men har i alla fall hunnit ge en av de mer intressanta inför matchen-intervjuerna, där han ställs inför påståendet att tyskar mest förknippar italiensk fotboll med våld och halvtomma arenor nuförtiden.
– Det händer otäcka saker, men ibland överdriver medierna. Det är otroligt roligt att vara fotbollsspelare i Italien. Tyvärr är många arenor omoderna, medan Tyskland numera är nummer ett i Europa med sina moderna arenor, sin säkerhet och sin organisation. Men även i Italien byggs vissa nya arenor, till exempel i Turin.
• Det är inte så att italienarna har tappat sugen för Calcio efter alla skandaler och allt våld?
– Nej, det intrycket har jag inte. Alla här pratar fortfarande fotboll konstant, från småpojkarna upp till de gamla kvinnorna. Det finns fortfarande mycket passion här. Ibland spiller det över, och får negativa konsekvenser för beteendet inne på arenorna. Hela fotbollen lider av att vissa personer som inte hör hemma på arenorna är där. Men Serie A är en väldigt intressant liga. Jag tycker att det är väldigt synd att så lite italiensk fotboll visas i Tyskland.
• Antingen så älskar du klubben eller så hatar du den – det gäller både Bayern München och Juventus.
– Det kan man säga. Men i Italien är det ännu känsligare. När vi åkte runt med Bayern-bussen i Tyskland sa folk: ”Ugh, där är bayrarna”. Men med Juventus är det extremt. Män, barn, mormödrar och farfäder står på gatorna och skriker och gör fula gester åt oss.

Jahapp. Mot Allianz Arena dårå.

/Erik Niva

Åsså var man här igen då.

Riktigt hur många gånger jag varit i Barcelona de senaste åren har jag ingen som helst aning om, men de räknas ju i dussin. Men även om de nu gör en sämre patatas bravas här än i Madrid – ta bort den där satans majonäsen, för i helvetet! – så finns det ju värre plats på jorden att återvända till.

Men nu var det inte min återkomst det här skulle handla om, utan något aningen lite större.

Zlatan? Äh. Ikväll är ju Andrij Sjevtjenko tillbaka på Camp Nou. Han har visserligen varit här med Milan, men ikväll har han återigen Dynamo Kievs tröja på sig, precis som han hade den där höstkvällen för snart 12 år sedan.

Han var en 21-åring med pojkansikte då, Sjevtjenko, och med sitt hattrick såg han till att Barcelona drabbades av det som fortfarande är klubbens värsta hemmaförlust i Europacuperna.

Den här upplagan av Dynamo Kiev var det sista stora laget som det gamla Östeuropa någonsin producerade. Spelarna var alla fostrade i det gamla sovjetiska systemet, och hade drillats i den egensinnige visionären Valerij Lobanovskijs systemfotboll.

Säsongen efter chocken på Camp Nou vann Dynamo Kiev med 3-1 över Arsenal, och slog sedan ut Real Madrid i kvartsfinalen. I semifinalen spelade de ut Bayern München, och ledde med både 2-0 och 3-1 innan Carsten Jancker orättvist satte 3-3 i den 90:e minuten.

Därefter föll laget sönder. Luzhny flyttade till Arsenal, Kaladze till Milan, Rebrov till Tottenham – och Andrij Sjevtjenko till Milan. En hel karriär har hunnit passera sedan han senast stod i vitblå dräkt här på Camp Nou. Han har hunnit vinna Guldbollen, sätta den avgörande straffen i en Champions League-final och sedan ta med sig bucklan hem till Kiev och statyn av den avlidne Lobanovskij. Han har fört sitt Ukraina till VM-kvart, misslyckats i Chelsea och ryktesvis nu avstått från cirka 50 miljoner lönekronor för att kunna flytta tillbaka till Kiev.

Han kommer inte att göra något hattrick ikväll – men själv är jag väldigt glad att över att hinna se honom spela i Dynamo Kievs tröja innan han slutar. Även om han blev ofantligt populär i Milan är det här den klubb där han hör hemma.

/Erik Niva

Michael Henderson är en 50-årig sportjournalist från Lancashire som är en av alla de britter som blivit desillusionerad av Den Moderna Fotbollen.

Det som skiljer honom från andra är att han inte nöjer sig med att muttra litegrann och ta ett djupare svep av pinten, nej, Henderson har skrivit en bok där han förklarar vad som har gått fel. Och framförallt – han namnger de han håller som ansvariga.
– Med tiden så tröttnade jag på överdrifterna, lögnerna och feltolkningarna. Fotbollen har dragits i smutsen av folk som inte ser till sportens bästa. Alltför få älskar den så som den borde älskas, med en värme balanserad av en kritisk avskärmning som man måste applicera på allt som är värt att göra. Det här må vara en indignerad bok, men som George Sand skrev, indignation är den högsta formen av kärlek.

Sedan några dagar tillbaka kör The Times utdrag ur ”50 People Who Fouled Up Football” – ber om ursäkt ifall några redan plöjt igenom dem, men här ute på de europeiska rälsarna får saker och ting ta sin tid – och de flesta uthängningar är gjorda på lite väl självklara grunder.

Wayne Rooney får skit för att han ibland uppför sig som en gatuunge från Croxteth, George Best får skit för att han slängde bort sin talang, Victoria Beckham får skit för att hon konverterade David Beckham till något mer än en fotbollsspelare och Freddy Mercury får tack och lov skit för att ”We Are the Champions” spelas på varenda satans prisceremoni nuförtiden.

Så långt inget konstigt alls, och få namn att höja på ögonbrynen över i totallistan, även om man blir lite nyfiken på vissa av motiveringarna:
Roman Abramovich, Sam Allardyce, Mike Ashley, David Baddiel, Tony Banks, Joey Barton, Ken Bates, Sid and Doris Bonkers (vilka?), Ashley Cole, Gary Cook, Hunter Davies, Didier Drogba, Martin Edwards, Sven-Göran Eriksson, The Fans, Paul Gascoigne, Geordie Blubber, The Golden Generation, Alan Hansen, Derek Hatton, Nigel Kennedy, Richard Keys, Lord Kinnaird, Nick Love, Steve McLaren, Piers Morgan, Jose Mourinho, Graham Poll, Antonio Rattin, Sir Alf Ramsey, Charles Reep, Don Revie, Peter Risdale, Robinho, Cristiano Ronaldo, Richard Scudamore, Bill Shankly, Bob Shennan, Peter Swales, Gordon Taylor, Sir Harold Thompson, Terry Venables, Ian Wright och Pini Zahavi.

Men – jag har utelämnat ett namn här, och det är en nominering som jag över huvud taget inte kan begripa. Min allvädershjälte Billy Bragg är nämligen med på listan över de brittiska fotbollsmördarna, och jag kan genuint inte begripa vad han gjort för att förtjäna detta.

Normalt sett brukar det vara Nick Hornby (vars nya ”Juliet, Naked” för övrigt som vanligt rekommenderas, även om den inte når upp till hans tre första) som blir orättvist påhoppad i de här sammanhangen, men gentemot honom kan jag i alla fall förstå mig på anklagelsen. Med Billy Bragg famlar jag så vilset att jag inte finner någon annan utväg än att helt enkelt lämna ämnet.

***

Det var nämligen hit som allt det här egentligen var på väg. Som alltid när engelska journalister skriver något är ju den ovannämnda boken helt centrerad kring den brittiska fotbollen. Jag tänkte ta och översätta tankegången till svenska.

Alltså, 58 personer (kanske fortsätter lägga till fler allteftersom namnen dyker upp) som ställt till med skit för den svenska fotbollen. Det bör givetvis noteras att jag inte menar att samtliga namn på den här listan gjort större skada än nytta för svensk fotboll – ofta är det snarare tvärtom, att sparka in de allra öppnaste dörrarna är ju bara plumpt – men samtliga har de frivilligt eller ofrivilligt skapat tröttsamma konsekvenser under de senaste åren.

I de allra flesta fall tycker jag att motiveringarna ger sig självt, men är det något ni undrar över får ni väl fråga. I alla fall, the naming and the shaming.

Anders Frisk, Zoran Lukic, Rikard Norling, Tony Gustavsson, Johan Plate, Patrick Ekwall, Khennet Tallinger, Tony Ernst, Ingo Söderlund, Henrik Rydström, Bojan Djordjic, Marta, Pa Dembo Tourray, Jan-Erik Hammarbäck, Mats Broström, Lasse Richt, Henrik Dagård, Peter Kisfaludy, Michael Andersson, Tommy Jacobsson, Janne Plånbok, Bengt Madsen, Sven-Göran Eriksson, Pär Zetterberg, Marcus Birro, Björn Ranelid, Mattias Göransson, Glenn Hysén, Thomas Bodström, Peter Antoine, Ola Andersson, Sladjan Osmanagic, Lasse Granqvist, Bosse Petersson, Magnus Hedman, Niklas Olovzon, Oksana Andersson, Kung Carl Gustaf, Markoolio, Dogge Doggelito, Oliver Cabrera, Roger Palmgren, Rasmus Lindgren, Andrés Vasquez, Sebastian Rajalakso, Pontus Wernbloom, Håkan Mild, ”Turbo” Svensson, ”Bjärred” Andersson, Fredrik Ljungberg, Henrik Larsson, Zlatan Ibrahimovic, Labinot Harbuzi, Caroline Seger, Kosovare Asllani, Robert Laul, Simon Bank och Erik Niva.

/Erik Niva

Vi tyskar vidare ett litet tag till.

En längre intervju med Marcus Berg i tidningen idag, och match mellan Hoffenheim och Hertha på plats igår. Jag har ju länge varit nyfiken på att hälsa på hos Hoffenheim, och jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur… riktig klubben redan har hunnit bli.

Det har ju bara gått tre år sedan Hoffenheim fortfarande var en liten byaklubb nere i tredjeligan, utan vare sig arena eller supporterstöd. Nu är den nya stadion invigd och klar – och utan att jag riktigt förstår hur det har gått till så är den också fylld med 30 000 blåklädda fans, utrustade med en hel sångrepertoar, ultrasfalang och allt.

Vart har de kommit ifrån allihopa?

Tidigare hade jag inte riktigt fattat på hur mycket Hoffenheim spelade på hela Baden-grejen, men det är tydligt att de försöker trycka undan Karlsruhe och Freiburg och göra sig till regionens klubb. De rödgula flaggorna är nästan lika många som de blå på läktarna, och minuterna före match spelas också hertigdömets nationalsång ”Das Badnerlied” i högtalarna.

Men nä, det går ändå inte ihop… Tåget går från Mannheim, tränger sig igenom djupa skogar och utsträckta åkerfält, passerar den pyttelilla byn Hoffenheim och kommer till sist fram till sömninga tätorten Sinsheim. Från järnvägsstationen går man sedan någon kvart rätt ut ur byn, tills man kommer fram till punkten där motorvägarna möts och åkrarna sträcker sig kilometervis i alla riktningar.

Där – mitt i det totala ingentinget – har någon sänkt ner det hypermoderna neonrymdskeppet som är Rhein-Neckar-Arena.

På utsidan känns det som att det är en kuliss och att det ska spelas in någon sorts fiktiv fotbollsfilm här, men väl innanför de digitala vändkorsen förvandlas alltså atmosfären till att komma snubblande nära känslan runt en riktig fotbollsklubb.

Och laget är ju bara förjävla charmigt.

Matchen igår gav oss äntligen tillbaka det Hoffenheim som rusade rätt igenom hela förra höstens Bundesliga med sin sevärda fartfotboll, och mycket av det berodde ju på att bosniske bombaren Vedad Ibisevic äntligen var tillbaka i formen han hade före skadan.

Det tog 44 sekunder för honom att lura bort Rasmus Bengtsson och sätta bollen i nät, 3 minuter att göra ett andra mål och 21 minuter att fullborda sitt hattrick. Det var Bundesligas snabbaste hattrick på 19 år, och gick bara två minuter långsammare än när Benny Wendt satte tre för Kaiserslautern mot Werder Bremen i november 1979.

Hertha Berlin var så dåligt – så ofantligt dåligt – att spelarna fick talförbud efter matchen och Der Tagesspiegel till och med satte rubriken ”Die SDP von Bundesliga”.

Det var ju valdag i Tyskland igår, och det var en märklig upplevelse när arenans storbildsskärmar regelbundet updpaterades med vallokalsprognoserna. Socialdemokraterna i SDP gjorde sitt sämsta val på 60 år, och lämnade fältet fritt för kristdemokraterna i CDU att bilda regering med nyliberalerna i FDP.

Man kan tycka vad man vill om det, men vi ska inte göra den här bloggen till ett forum för den politiska diskursen – utan istället enkelt konstatera att Förbundsrepubliken Tyskland fortfarande har en kansler som håller på Energie Cottbus.

/Erik Niva

Mastig dag i den brokiga fotbollsstaden Hamburg igår.

Jag är ju av övertygelsen att korrekt stadsplanering innebär att fotbollsarenan ligger inom bekvämt gångavstånd från järnvägsstationen. Ute i Europa är det mer sällsynt än man kanske kan tro. I de större städerna i England finns det bara en handfull sådana i de högsta divisionerna – St James’ Park i Newcastle, Brammal Lane i Sheffield, St Andrews i Birmingham om man biter ihop – och i Tyskland är stadion vanligtvis förlagd till något stort grönområde i stadens absoluta ytterkanter.

Precis så är det också med Volksparksstadion – men nu är ju inte den här staden bara Hamburger SV.

Knappt 20 minuters promenad ifrån centralstadionen ändrar den burgna gamla Hansa-staden karaktär. Både stadsbilden och folket blir ruffigare, och när dreadlockshuvuden sedan blir fler än de vanliga skallarna så vet du att du kommit fram till St Pauli.

Reeperbahn har ju visserligen fått samma svensexe-företagskonferens-turistiga känsla som Red Light District i Amsterdam, men på gatorna bakom är det i allt väsentligt samma gamla sjaviga St Pauli. Lite mer polerat, lite mer gentrifierat, visst, men fortfarande en enskild liten enklav med sitt eget funktionssätt och sin egen mentalitet.

Millerntor är hela stadsdelens spirituella centrum. Stadion är återigen hem för ett 2. Bundesliga-lag, och även om St Pauli spelar borta i Bielefeld den här dagen är arenapuben full av folk som inte kunde åka.

Jag köpte min första St Pauli-tröja sommaren 1988. Vi var på familjesemester i Hamburg, och jag ville inte ha någon HSV-tröja eftersom den hade samma färger som Gällivare SK. St Pauli blev den alternativa lösningen, såsom det alltid varit och såsom det fortfarande är. För mig var det mest en lyckträff. Jag hade ju ingen aning om deras anti-establissemangsposition på den tiden, men kom att följa en klubb som med tiden kom att passa ihop med min egen syn på världen.

Idag är ju St Pauli ett trendigt poplag av den typen jag normalt sett instinktivt avskyr, men nu är det som det är. Jag har köpt en St Pauli-tröja lite då och då under drygt 20 års tid, och tänker ju inte sluta bara för att en massa andra människor börjat använda klubben som en imageattiralj. Dessutom är det nya vita matchstället jävligt snyggt.

En buss.

En buss till.

***

Nästa stopp blev en bister bar i stadsdelens norra utkanter, där jag mötte upp med some of my people för att följa eftermiddagens Bundesliga-omgång på Sky. Med mina ögon är det ju rätt egendomliga sändningar som tyskarna sätter ihop, på så sätt att de vägrar följa någon huvudmatch, utan istället byter arena ungefär var femte minut.

I teorin får man ju ett plockbord med av allt, men i praktiken tycker jag inte att man får smaken av något. Det är som när man själv har en riktigt dålig zapkvälli Champions League-soffan – man irrar från den ena matchen till den andra utan att få någon känsla för någon. Och så missar man alla målen i realtid, och får nöja sig med repriserna.

***

S-banan vidare ut till Volksparksstadion, och den roligaste fotbollsupplevelsen jag haft på bra många månader. Jag skriver om det stora Bundesliga-partyt i tidningen idag och ska inte upprepa mig för mycket här.

Jag kan bara än en gång förundras av att inte fler svenska fotbollsturister väljer att åka till Tyskland. Det är nära, lättillgängligt och billigt – och framförallt är ju den genomsnittliga matchupplevelsen så oändligt mycket större än den är runt en Premier League-, Champions League- eller La Liga-match. Stämningen är överlägsen, arenorna bättre och fotbollen ofta roligare. Jag är glad över att jag har ytterligare en Bundesliga-match att se fram emot idag.

Nu ska jag fortsätta åka tåg. Simon Bank ska utnyttja sin ordentliga uppkoppling för att ge er lördagsmålen.

/Erik Niva

Och vafan har föranlett den kompakta tystnaden från mig under det senaste dygnet?

Joserni, jag har släpat mig hela vägen ner till Tysklands södra ände, och sedan successivt hackat mig tillbaka norrut igen. Alldeles för mycket transport, alldeles för lite resande – men jag fick i alla fall min halvdag i Nürnberg, och det ska inte underskattas.

I fotbollssammanhang kommer jag alltid att förknippa Nürnberg med den här lilla märkliga institutionen, Deutsche Akademie Für Fussballkultur.

Jag var där som en del av ett reportage om hur förändringens vindar blåser igenom tysk fotboll för ett och ett halvt år sedan. Nu missar jag deras stora stund med bara några få dagar. På fredag är det nämligen dags för årets Fussball-Kulturpreis-gala, en härligt märklig tillställning där folk och fä som anses ha gjort betydande fotbollskulturella insatser prisas enligt ytterst flytande kriterier.

Hedersgästen i år är den gamle argentinske världsmästartränaren Cesár Luis Menotti. Efter VM-guldet 1978 vägrade han offentligt att skaka hand med juntageneralen Jorge Rafael Videla.
– Mina talangfulla, kloka spelare har besegrat diktaturens taktik och terrorns system, uttryckte sig Menotti då.
Och nu – såhär 31 år senare – tycker alltså akademin att timmen har slagit för att prisa detta. Såklart det är.

Resten av prislistan får mig mest att känna avundsjuka över hur torftigt vårt eget fotbollskulturella klimat är jämfört med det tyska. Kategorierna varierar från år till år – tyvärr utsågs inte årets läktarsång den här hösten – men ”Årets fotbollsbok” och ”Årets fotbollsfanzine” ingår nästan alltid. Att crossoververket ”Keine Kunst” och Alemannia Aachen-fanzinet ”In der Pratsch” vann är inte grejen, det är att scrolla ner för listorna och inse att det här alltså är de dussin av böcker och fanzines som i år varit allra bäst bland hundratals andra.

***

I fotbollskulturens anda vill jag även nämna att mitt favoritmagasin ”11 Freunde” nu fått en syster. Med det nya numret följer även ”11 Freundinnen”, det första ambitiösa magasin om damfotboll jag hittills sett i världen, med samma seriösa popkulturella ton som präglar fadershuset.

Än så länge är det alltså en bilaga, men lagom till dam-VM i Tyskland 2011 är det tänkt att ”11 Freundinnen” ska vara etablerat som en egen produkt på de tyska magasinshyllorna.

***

Någon faktisk fotboll då? Jo, för fan. Nürnberg-Bochum är visserligen inte Bundesligas största glamourmatch – och sedan de döpte om Frankenstadion till EasyCredit-Stadion har den sjunkit ännu lägre på min lista över de tyska arenorna – men det är alltid något väldigt speciellt med att åka ut till matcherna i Nürnberg.

Rymdskeppet de numera kallar EasyCredit-Stadion är ju arenan som en gång hette Stadion der Hitlerjugend, och ligger mitt ute på det Zeppelin-fält där nazisterna höll sina allra största massmöten på 1930-talet. Stora delar av konstruktionen står ju fortfarande kvar, och det är omöjligt att inte fortsätta häpna över den storslagna enormitet som präglar området. Fotbollsarenan tar ju nästan 50 000 åskådare – men är ändå en lilleputt bredvid de kolossala stenstoder där nazisterna en gång samlades. 1937 påbörjade ju även Albert Speer bygget av Deutsches Stadion – världens största arena, 400 000 åskådarplatser, inspirerad av Circus Maximus i Rom – utan att någonsin hinna klart. Det andra världskriget hann liksom emellan.

***

Idag var det ju ett rent helvete att välja bort Ruhr-derbyt i Dortmund, men ett uppåtgående Bayern München är på besök i Hamburg, där en formsvag Marcus Berg fått illustrera det märkliga faktumet att några cupförluster gjort så att HSV visserligen leder serien, men ändå anses vara i någon sorts kris.

Det kommer ju att bli hur jäkla kul som helst, men lämnar man Nürnberg så missar man en gala, väljer man HSV så väljer man bort Dortmund – och går man på fotboll så går man miste om musiken.

Just nu pågår Reeperbahn-festivalen nere i hamnen – och det är inte alls vad ni tror. Det är en pigg, oberoende musikfestival, där bland annat J. Tillman och Dinosaur Jr giggar. Ikväll är det svenskafton. Hello Saferide, José Gonzales och till och med Robert Lauls polare i Hellsongs spelar. Jag står i en mixad zon och väntar på Marcus Berg.

We all have our crosses to bear.

/Erik Niva

Efter en rätt igenom deprimerande kväll på Söderstadion behöver jag något att muntra upp mig med den här morgonen. Och som tur är levererar Europa.

Fenomenal match på ett regnigt Sicilien, till exempel. Francesco Totti har fått karriärens sjuttitredje nytändning, och inledde med att klacka fram Brighi till 1-0 och avslutade med att dunka dit 3-3-straffen när Roma räddade poäng i Palermo. Däremellan hade Budan glidit in med en kvittering, Burdisso återigen givit Roma ledningen och Miccoli sedan vinklat in en andra utjämning från minimal vinkel. Nocerinos returraket såg sedan ut att ge Palermo hela poängbunten, men det var alltså Totti som fick sista skrattet.

Milan förlorade i Udine, och det mest förvånande är väl att man inte ens är det minsta förvånad. Udinese-Milan, 1-0. Logiskt resultat.

Mästarna från Milano var däremot högeffektiva mot Napoli. Eto’o stötte in ettan, Milito prickade dit tvåan och Lucio nickade in trean när det knappt ens hade gått en halvtimme. Lavezzis reducering var av så kallad akademisk betydelse, whatever that is.

Sampdoria tappade därför serieledningen, efter 0-2-förlust mot ett revanschungrigt Fiorentina. Superlöftet Stevan Jovetic nickade in första målet, pålitlige målmaskinen Alberto Gilardino det andra, efter fantastiskt ytterspel av Montolivo.

Men det som muntrade upp mig allra mest i Italien var nog den här synen. Svårt skadedrabbade Valerij Bojinov är äntligen tillbaka på planen och gör det han kan göra.

***

Spanien och grejer.

Villarreal höll emot i nästan två hela minuter innan Cristiano Ronaldo satte Real Madrids ledningsmål på El Madrigal. Kakás straff punkterade sedan tillställningen. För första gången i fotbollshistorien har nu båda de två stora spanska klubbarna gått rent igenom sina fyra första ligamatcher. Raúl satte rekord genom att hoppa in för sin 524:e ligamatch.

Atlético Madrid är i kris, och här har ni målet som förmodligen kostar Abel Resino jobbet. Med 90 minuter spelade av ödesmatchen och ledning 2-1 tillåter Atlétis backlinje fyra Almería-spelare att komma bakom deras backlinje. Argentinaren Pablo Piatti rakade in bollen – och det var väl det.

När Osasuna vann i Valladolid var det frågan om vilket mål som var snyggast; Walter Pandianis halvvolley eller Diego Costas individuella prestation?!

Några fina mål därutöver. Pedro Leóns frispark gav Getafe segern mot Valencia, och Juca satte Deportivo på kurs mot ett uselt Xerez. Förspelet till David Villas mål var Valencias enda glädjeämne för kvällen, medan Ivan Alonsos segermål för Espanyol mot Málaga väl också förtjänar att visas.

***

Ligacup i England. Ett fint väggspel mellan Danny Welbeck och Michael Owen gav ett 10-manna Man United segern över Wolves. Phil Browns jobb som manager för Hull börjar se ut att vara i rejäl fara efter 0-4 hemma mot Everton, Salomon Kalou gav Chelsea en tajt seger över västgrannen QPR, Zoltan Gera satte en satans halvvolley i David Elms debut borta mot Man City och Gabby Agbonlahor sänkte Cardiff med en arrogant liten klack.

Men allt som han kan göra kan ”The Robot” göra bättre. Hattrick för Peter Crouch uppe i Preston, och i slutet av det här klippet ser ni klacken som tog cupkvällspriset.

***

Vi klämmer in lite tysk cupfotboll också, av egentligen den enda anledningen att jag hade givit väldigt mycket för att stå på bortasektionen när Charles Takyi rakade in en bicycletaretur, och gav St Pauli ett kvitteringsmål i nordderbyt mot Werder Bremen.

Orkar ni låta det här klippet löpa drygt 1,30 så har ni det där avgörande Pelle Nilsson-målet jag utlovade igår – och idag får jag istället beklaga mig över att Rasmus Bengtssons självmål mot 1860 inte dykte upp i cyberrymden ännu.

***

Vi avslutar i Grekland. Ungerske målsprutan Krisztian Nemeth gjorde visserligen en vacker reducering för AEK i det lilla Athen-derbyt mot Olympiakos, men då hade redan Vassilis Torosidis avgjort matchen med en helt sanslös soloprestation.

Gjorde min torsdagsmorgon, bara det.

/Erik Niva