Jamen, det är väl inget att smyga mer på nu. Premier League-starten är mindre än fem dygn bort, och även om jag kan hitta tusen saker som är fel med den ligan – och tusen saker som är bättre på andra håll i Europa – så är det lik förbannat fortfarande min liga.

Alltså, ambitiöst förhandsprogram, som jag inleder här och nu med första delen av den stora värvningsgenomgången.

Först måste ju kriterierna klarläggas. Jag ger alltså mina två cent kring varje nyförvärv av betydelse, och då jag bedömer dem som antingen hit eller miss så utgår jag ifrån vilken nytta jag tror att spelaren kommer att göra för sin nya klubb, i relation till storleken på investeringen. En viktig brasklapp är också att bedömningen enbart gäller säsongen 2009-10. En framtidsvärvning som bara gör några få inhopp i vinter och sedan exploderar någon gång hösten 2011 är alltså en miss i det här sammanhanget.

Okej?

Första fjärdedelen då. Nästa del följer väl ikväll någongång.

Arsenal

Thomas Vermaelen, Ajax
23 år, mittback
£10,000,000 miljoner
En ung, relativt liten kille med stort spelsinne. Ajax-fostrade belgaren Thomas Vermaelen är en lite ovanlig mittbackstyp, en typisk Wenger-värvning – och inte alls vad Arsenal behövde. Kan måhända komma att komplettera Gallas, men det Arsenal har underskott på är storlek, hårdhet och erfarenhet. Vermaelen kommer säkert att spela till sig en ordinare plats. Det gör honom inte per automatik till en lyckad värvning.
Verdict: Miss.

Aston Villa

Habib Beye, Newcastle
31 år, högerback
Undisclosed
Klok värvning, utan större kostnad eller någon egentlig risk. Aston Villa är i desperat behov av rutinerade försvarsspelare – även efter det här köpet – och Beye är kompetent som både mitt- och högerback. En av väldigt få spelare som kan lämna dagens Newcastle med huvudet någorlunda högt.
Verdict: Hit

Fabian Delph, Leeds
19 år, innermittfältare
Undisclosed
Ett av de stora engelska mittfältshoppen var egentligen överens med Man City, men då den affären märkligt nog drog ut på tiden så gjorde Villa sitt drag. Delph är en ganska liten kille, som försöker kompensera med enorm energi och ett välutvecklat spelsinne. Såg stundtals ut att spela på en högre nivå än alla runt omkring honom i Leeds, men formen dalade under vårsäsongen. Steget mellan tredjedivisionen och Premier League är enormt. Delph kommer att klara det på sikt, men knappast redan i vinter.
Verdict: Miss

Stewart Downing, Middlesbrough
25 år, vänsterytter
£10,000,000
Den skadedrabbade Downing kommer inte att kunna spela före jul, han håller till på en position där Aston Villas redan sedan tidigare har sin bäste spelare och han har faktiskt redan hunnit bli 25 år gammal. Tydligen har Martin O’Neill någon sorts idé om att skola om Downing till en innermittfältare enligt Ryan Giggs-modellen, men hela experimentet runt en övervärderad spelare känns onödigt.
Verdict: Miss

Birmingham City 

Barry Ferguson, Rangers
31 år, innermittfältare
£1,000,000
Misslyckades i sin förra Premier League-session, och bråkade sig under våren bort från sitt älskade Rangers genom idiotbeteende vid en landslagssamling. Ferguson riskerar att få se sin karriär rinna ifrån honom – och just därför ser jag ändå en logik i affären. Birmingham var i behov av fler innermittfältare – gärna bollskickliga sådana – och en ynka pundmiljon för en av hela 2000-talets bästa skotska spelare är en förnuftig risktagning.
Verdict: Hit

Christian Benítez, Santos Laguna
23 år, anfallare
£6,500,000
Birmingham City har alltså betalat sin största transfersumma någonsin för en 168 centimeter lång anfallare, som visserligen har gjort 10 mål på 18 landskamper, men som enbart har erfarenhet från de ecuadorianska och mexikanska ligorna. Visst ska det bli kul att se den lille, rappe teknikern pila runt knäna på Premier Leagues mest välvuxna mittbackar, men jag har svårt att se en redan skadedrabbad Benítez lyckas anpassa sig till den brittiska fotbollen.
Verdict: Miss

Giovanny Espinoza, Barcelona (Ecuador)
32 år, mittback
Undisclosed
Ännu en ecuadorian, och även om Espinoza gjort 87 landskamper så misstänker man nästan att han i första hand plockats in för att hjälpa Benítez att hitta rätt i sin nya omgivning. Espinoza har redan gjort en misslyckad vända i Europa – gjorde inga större avtryck under ett år i holländska Vitesse – och jag ser honom inte ta någon ordinarie tröja.
Verdict: Miss

Roger Johnson, Cardiff
26 år, mittback
£ 5,000,000
Stöpt i den klassiska brittiska mittbacksskolan. Johnson är en lång och tung ledarfigur, som lär bli lagkapten i vilken klubb han än spelar en längre tid i. Frågan är om det blir på Premier League-nivå. Frågan är om Johnson har tillräckligt mycket kvickhet och smartness för att överleva mot några av världens giftigaste centrar. Jag är långt ifrån säker, men då jag är så barnsligt svag för spelartypen så väljer jag att tro på killen.
Verdict: Hit 

Scott Dann, Coventry
22 år, mittback
£ 3,500,000
Förmodligen slår Scott Dann någon slags rekord när han får göra Premier League-debut för Birmingham. Under fem korta år som professionell fotbollsspelare har han då hunnit spela i samtliga de fem högsta engelska divisionerna, samt gjort en kortare sejour i danska Köge. Hittills har han framstått som en sorts engelsk juniorversion av Teddy Lucic, som smält in var han än spelat. Det här tror jag dock är ett för stort steg för honom, i alla fall sett över nästkommande säsong.
Verdict: Miss 

Joe Hart, Man City
22 år, målvakt
På lån
Paradoxalt nog kan Birmingham City bli en av de stora vinnarna på Manchester Citys arabiska miljardrullning. När de ljusblå köpte Shay Given så fanns det inte längre någon plats för Hart, och den största engelska målvaktstalangen på nästan 20 år bytte nyans till kungsblå, och förmodligen blir det bytet betydligt mer av en permanentlösning än ett lån. Hart är i första hand en stabil keeper som tar det han ska ta, men kompletterar med en framåtanda som skänker liv till omklädningsrum och som kan vända förluster till segrar. Fråga bara det svenska U21-landslaget.
Verdict: Hit 

Blackburn Rovers

Franco Di Santo, Chelsea
20 år, anfallare
På lån
En sorts budgetvariant av den utflugne Roque Santa Cruz. Från Chelseas horisont är tanken såklart att den unge argentinaren ska få speltid och härdas, från Blackburns är det en gratissatsning som kan ge huvud- och mottagningsspel. Jag tror nu inte att det blir så värst mycket av det. Rollen som targetforward är en av de tuffaste i ett Premier League-lag, och det är väldigt få 20-åringar som har tuffheten för att klara av den.
Verdict: Miss

Steven N’Zonzi, Amiens
20 år, innermittfältare
£ 500,000
Ännu en i den överlånga raden av nya Patrick Vieiras. En gänglig kongo-franska bollvinnare, som definitivt sitter på potential och attribut, men som hittills bara gjort en säsong i den franska tvåan. Inte redo.
Verdict: Miss

Elrio van Heerden, Club Brügge
26 år, mittfältare
Fri transfer
En danskfostrad sydafrikan, som kan spela mer eller mindre var som helst på mittfältet. Har haft stora skadeproblem de senaste åren, och det är möjligt att det därigenom fortfarande finns outvecklade talanger dolda som väntar på att komma ut. Men en ordinarie Premier League-mittfältare? Knappast.
Verdict: Miss 

Lars Jacobsen, Everton
29 år, högerback
Fri transfer
Andre Ooijer har åkt hem till Holland, och trots att han inte har några pengar så behöver Sam Allardyce desperat en högerback. Då är väl det här en okej lösning. Jacobsen har inget offensivt spel, men är en stabil defensiv back med Premier League-erfarenhet och en ganska ordinarie plats i ett kvalitetslandslag. Det hade kunnat vara värre.
Verdict: Hit

Bolton Wanderers 

Zat Knight, Aston Villa
29 år, mittback
£ 4,000,000
Tvåmetersmannen Knight har snart spelat ett helt årtionde i Premier League, och även om han kan tyckas omöjlig att passera vissa dagar så gör han fortfarande valpiga juniormisstag för ofta. Alltså – han kommer inte att lära sig. Och alltså – han är inte den typen av mittback jag skulle vilja ha i mitt eget försvarslås.
Verdict: Miss

Sam Ricketts, Hull
27 år, högerback
£ 2,000,000
Ett kontrakt var på väg att gå ut, och Hull tappade därför en spelare som sett ut som en ganska stabil Premier League-högerback för mindre pengar än de normalt sett kunnat vänta sig. Ricketts har gått den långa vägen – via Nuneaton och Telford – men tvingas nu hoppas på att Gary Megson får för sig att göra islänningen Gretar Steinsson till innerback. Annars ser vägen till startelvan här ganska stängd ut.
Verdict: Miss

Paul Robinson, West Brom
30 år, vänsterback
Lån
Ett låtsaslån, som i själva verket automatiskt förvandlas till en övergång nästa sommar. Och varför inte? Robinson är en begränsad spelare, men han är också en kompromisslös tuffing som bör passa in ett fysiskt Bolton och ge precis det hans nygamla manager Gary Megson vill ha. En liten uppgradering från rätt oduglige J’Lloyd Samuel i alla fall.
Verdict: Hit

Sean Davis, Portsmouth
29 år, innermittfältare
Fri transfer
Davis var på väg till Bolton redan när transferfönstret stängde i januari, men istället för att acceptera tre miljoner pund då så tvingas ett hårt ekonomiskt prövat Portsmouth att släppa honom gratis nu. Det här är nu ingen spektakulär spelare, men Davis har en så kallat funktionell teknik, och framförallt ett löp- och tacklingsspel som gör honom nyttig på vilket mittfält som helst i den lägre halvan av Premier League.
Verdict: Hit

/Erik Niva

Lördagen var den stora premiärdagen, men det innebär ju nu inte att det inte finns klipp att länka till och mål att se även idag. Vi har vänskapsmatcher, vi har absurditeter, vi har uppsopningsarbetet efter Simon Bank… Jodå, veckan är igång.

***

Franska mästarna från Bordeaux gav sig i alla fall in i leken igen på ett sevärt sätt igår kväll. Superstjärnan Yoann Gourcuff gjorde såklart två klassmål, flyttsugne Marouance Chamakh sträckte sig till att stöta in en boll och brasseyttern Wendel inledde demoleringen av Lens med att lyrskruva in matchens mål.

Varken Matías Concha eller Andreas Johansson fanns ens på bänken för Bochum, men det hindrade inte laget från att stå för helgens upphämtning i det tidiga nedflyttningsmötet mot Mönchengladbach. 0-3 i paus. Då klev tysk-marockanske mittfältaren Mimoun Azaouagh fram och satte en bredsida och ett vristskott i samma kryss. Sedan fullbordade slovakiske centern Stanislav Šesták upphämtningen med sin 3-3-nick.

Ni har redan sett Ola Toivonens och Andreas Isakssons slapstick som gav Twente ledningen mot PSV?! Okej. Då blir det Sydamerika. Brasiliens två största klubbar – Flamengo och Corinthians – möttes på ett fullpackat Maracanã. Ronaldo kunde inte spela på grund av sin brutna hand, men det saknades ju inte gamla hjältar för det. Man Uniteds världsmästare Kléberson försökte få iväg ett skott, den fallne kejsaren Adriano svepte in bollen i nät.

Och appropå gamla hjältar – vem kan lista ut vem det är som nitar dit den här straffen för Austria Wien?!

I Turkiet fick båda bjässarna från Istanbul fina starter. Frank Rijkaards nya Galatasaray vann med 3-2 borta mot Gaziantepspor. Christoph Daum och hans Fenerbahçe gjorde 2-0 borta på Denizlispor. I Ryssland så är Dick Advocaats succétid i Zenit nu slut. Efter att holländaren avslöjade att han ska ta över det belgiska landslaget vid årsskiftet har resultaten försämrats, och en hemmaförlust mot Tom Tomsk blev för mycket för klubbledningen. Advocaat fick gå i förtid.

Norge så… Av någon anledning fick serieledande Rosenborg för sig att förlora cupmatchen borta mot Kjell Jonevrets Molde med 5-0. ”En kväll för evigheten”, sa Jonevret, och när man ser Magne Hoseths drömmål förstår man vad han menar. Och det finns faktiskt anledning att stanna kvar i Norge. I lördags möttes Odd Grenland och Brann i cupen, och när de sistnämndas målvakt föll ihop skadad så retade Oddrane ungerske anfallare Péter Kovács upp hela vårt västra grannland genom att göra… såhär.

***

Och då var vi så inne på spillet från lördagen, och det finns en del att ta av. Helgens mål gjordes ju till exempel av Ismaël Bangoura – guinanen som tagit vägen över Ukraina till Frankrike – då Rennes slog nyuppflytade Boulogne.

Och helgens match?! Ja, givetvis kom ju den när nedflyttade Norwich City gjorde sin första match i tredjedivisionen på 50 år. Återtåget skulle börja. Trots allt har 18 000 gröngula köpt säsongsbiljett, och mer än 25 000 dök upp för att kassera in en ganska enkel seger mot lilla grannen från Colchester, som kom tolva i League One ifjol.

Det blev 1-7.

På någon sorts inverterat sätt gjorde ju Sven-Göran Eriksson någon sorts andrahandssuccé i sin första tävlingsmatch för Notts County. Kvaliteten är inget vidare, men här är i alla fall målen mot Bradford.

***

Avslutningsvis, det minst viktiga… Eller, vem försöker jag lura. Spurs slog Olympiakos med 3-0. Både Roman Pavljutjenko och Jermain Defoe gjorde klassmål, och allt är på kurs inför säsongsstarten. Ifjol slog vi förresten Roma med 5-0 i det sista genrepet. Sedan tog vi två poäng på åtta matcher.

Från träningsmatchsfronten kan vi även notera att Real Madrid faktiskt fortfarande har några spelare som inte köpts för miljarder under sommaren. Gonzalo Higuain sprang in med en och två bollar mot DC United, och Arjen Robben snickrade ihop ett fantastiskt litet lobbmästerverk.

Åsså då Charity Shield. I England tycks det finnas en rätt grundmurad tro på att Nani ska kliva upp ett par nivåer i vinter, och med sitt 1-0-mål mot Chelsea så demonstrerade han att förmågan ju finns där. Att han sedan drog på sig en skada var väl kanske inte helt lyckat i sammanhanget. Alex Ferguson påstår ju konsekvent att Ben Foster är den klart bäste engelske målvakt som finns, medan Foster gör allt han kan för att motbevisa honom. Ingripandena vid både Carvalhos kvittering och Lampards ledningsmål var tveksamma. En centersugen Wayne Rooney kvitterade sedan ur offsideposition på stopptid.

Så det blev straffar.

Och med det anser jag alltså en vecka av Premier League-bloggande inför seriestarten… öppnad.

/Erik Niva

För mindre än tre veckor sedan höll Daniel Jarque en väldigt speciell presskonferens. Han var bara 26 år går gammal, men redan framme vid sina drömmars mål. Han hade precis blivit lagkapten för Espanyol, klubben från hans hemstad, som han spelat för sedan han var 12 år gammal.
– Jag hade inte trott att jag skulle bli kapten såhär snabbt, men nu är den här dagen redan här. Det är givetvis en enorm ära för mig att vara kapten för Espanyol, klubben i mitt hjärta.

Förra helgen ledde så Jarque sitt älskade Espanyol ut för en historisk match. Efter flera, långa år i exil i den egna hemstaden stod nu äntligen Estadi Cornellà-El Prat klar, och 40 000 fans fyllde den nybyggda arenan under invigningsmatchen. Galagästerna från Liverpool kom med allra starkaste lag – Gerrard, Torres, Mascherano och alla de andra – men den här dagen brydde sig inte Jarques Espanyol om vilka de spelade mot. De vann med 3-0.

En ny era hade börjat. För Espanyol, för Dani Jarque. De hemlösa åren i skuggan av Barcelona hade fått sitt slut, tiden då de var mer intresserade av nedflyttningsstrecket än tabelltoppen förbi.

Den blåvita klubben var uträknad så sent som i vintras. Långt in på vårsäsongen låg de klart sist i den spanska ligan, och tycktes fullständigt avsågat. Nedflyttningen var oundviklig. Det var bara det att långt där bak stod en positionssäker, spelskicklig mittback med yvigt hår och orubblig vinnarvilja. När serien var slut så hade Espanyol avancerat till en tiondeplats, efter en helt osannolik upphämtning. Klubbens egen son Daniel Jarque hade visat vägen.
– Det man aldrig någonsin får göra är att ge upp när det ser svårt ut. Man måste fortsätta framåt, fortsätta kämpa – hur jobbigt det än är.

Daniel Jarque är död nu. Det finns ingenting man kan göra som kan ändra på det, inget man kan skriva som över huvud taget får sorgen att kännas mindre svart och kompakt.

Men det jag vet är att det man aldrig någonsin får göra är att ge upp när det ser svårt ut. Man måste fortsätta framåt, fortsätta kämpa – hur jobbigt det än är. Det här var dagen då den stora europeiska fotbollscirkusen rullade igång på allvar. Det känns som att det kvittar nu, men om tre veckor ska Espanyol fortfarande spela ligapremiär.

Jag är övertygad om att de vinner. Deras lagkapten tillåter inte annat.

/Erik Niva

Åsså andra och sista delen av The Championship Preview dårå.

Stjärnorna

Turken Tuncay Sanli är ligans just nu bäste spelare, men lär knappast vara kvar i Middlesbrough eller The Championship när transferfönstret stänger. Kritikerna är ovanligt överens om att rekordköpet Afonso Alves var hela den förra Premier League-säsongens mest misslyckade spelare. Han tycks nu desertera till Qatar, men är jävlar i mig skyldig The Teesiders ett fyrverkeri.

Middlesbrough har ett batteri av spelare som sågs som stora löften i Premier League för bara ett år sedan – David Wheater, Adam Johnson, Matthew Bates – och det är ett gäng som bör ta chansen att bevisa att de är för bra för den här divisionen. Newcastle har ju en hel trupp av spelare som en gång i tiden ansågs vara helt fullgoda PL-spelare – Damien Duff, Nicky Butt, Joey Barton, Alan Smith, Steven Taylor, Habib Beye, Kevin Nolan, Jonas Gutierrez – och som bör ta sig själva i den svartvita satans kragen.

Av fjolårssäsongens bästa Championship-spelare finns knappt ens hälften fortfarande kvar i divisionen, och de flesta av dem hoppas ju egentligen hinna hoppa av skutan innan transferfönstret stänger. Readings yvighårige Stephen Hunt ser sig som en beprövad Premier League-spelare, Cardiff-duon Joe Ledley och Ross McCormack tror sig kunna bli det. Derby Countys skottstarke ytter Kris Commons är en sevärd spelare, men lite för mycket Sol Campbell för mig efter sitt kappvändande från Nottingham Forest. Det ska även bli intressant att se hur League One-målsprutorna Simon Cox (29 ligamål för Swindon i fjol, nu i WBA) och Matty Fryatt (27 mål för uppflyttade Leicester) anpassar sig till spel på den högre nivån. Kan Franny Jeffers uträtta något i Sheff Wednesday?

Tränarna

Åh, herrejävlar… Tyckte ni att det var lite glest bland de välkända spelarnamnen så får ni ert mäte lystat här och nu.

Vi kan bara börja på ett ställe, och det är givetvis hos Roy Keane i Ipswich. Såhär långt har han väl gjort ungefär vad man kunnat förvänta sig – värva en massa spelare med rötterna i hans irländska Cork och sedan skickat iväg dem på militärcamp – men jag har absolut ingen som helst aning om vad som kommer att hända härnäst. Och det har ingen annan heller.

Redan i morgon så reser ju för övrigt nyuppflyttade Peterborough till revitaliserade Derby för premiärmatchen, och är ni lite vaksamma så förstår ni ju vad det innebär. Darren Ferguson mot Nigel Clough. Alex Ferguson Jr mot Brian Clough Jr. Båda har de gått den långa, grundliga managervägen, och efter några formande år länge ner i seriepyramiden börjar de var och en för sig ge ifrån sig ett allt starkare real deal-sken. Vi hoppas att det inte bedrar.

På tal om sådant så innebär morgondagen även att den komplett och fullständigt bindgalne Ian Holloway kommer hem till QPR och Loftus Road, men nu som manager för Blackpool, och på tal om galningar så håller ju Neil Warnock till i Crystal Palace numera.

Gareth Southgate ska försöka övertyga oss om att han faktiskt är en bra manager, snarare än bara en trevlig kille. Chris Coleman ska fortsätta återuppbyggnaden av sitt rykte, efter katastrofen i Real Sociedad. Sean O’Driscoll ska bygga vidare på sitt rykte som mirakelman i lilla Doncaster. Chelseas gamle tränarlöfte Brendan Rogers ska stå på egna ben i Reading. Och de forna glamourmittfältarna från kontinenten – Roberto Di Matteo och Paulo Sousa – ska genomgå metamorfosen till Championship-tränare i West Brom respektive Swansea.

Och så ska väl någon stackare träna Newcastle också.

Tabelltoppen

För att hitta rätt här får man lov att börja med att placera de nedflyttade Premier League-lagen, och sedan bygga därifrån. Det tycks finnas någon form av generellt diktat som går ut på att man reflexmässigt ska beskriva toppen av The Championship som ett getingbo med ett tiotal jämnt slagkraftiga lag, men den här säsongen tycker jag faktiskt att det ser ganska tunt ut i toppen.

Det senaste årtiondet har bara 7 av 33 nedflyttade Premier League-lag studsat rätt upp igen. I år tycker jag att det finns goda förutsättningar för samtliga berörda att göra det, om de bara spelar sina kort rätt.

Och det exkluderar väl Newcastle.

Hur man än vrider och vänder på det har ju The Toon fortfarande seriens klart mest namnkunniga trupp, och jag tillhör inte dem som inte tycker att spelartyperna passar i The Championship. Butt, Nolan, Barton, Guthrie, Smith, Caroll och Taylor x2 borde vara som skräddarsydda för uppdraget – om de nu har hjärtan och huvuden med. Newcastle saknar däremot ledning i både styrelse- och omklädningsrum, och i ett sammanhang där alla motståndare ser chansen till en jätteskalp tror jag att det kommer ikapp dem. Om nu inte det ekonomiska läget är ännu mycket värre än vad som kommunicerats så tror jag inte att de svartvita riskerar att göra en Leeds. Däremot tror jag att de ska vara tacksamma om de når en Play Off-plats.

Middlesbrough borde ha en blandning av hunger och klass som höjer dem över mängden. Kärnan av lokalt fostrade unga engelsmän som inte riktigt bottnade i Premier League bör kunna styra och ställa här, och i O’Neil, Aliadière, Huth, Arca och Pogatetz har de både rutin och hårdhet.

WBA har smugit på lite i det tysta, men om vi bortser från att de tvingats byta manager så tror jag att de har hittat precis den stabilitet som klubben behöver. Inga smärtsamma försäljningar, och kloka energivärvningar av Cox, Mulumbu och nu också Mattock. Vi tänker bort den smärtsamma vintern, och minns istället att WBA är det av de nedflyttade lagen som avslutade klart starkast i våras. Mina mästare.

Bland de övriga potentaterna saknar jag faktiskt lite klass och ambition. Sheffield United kommer ju att vara there or thereabouts, men deras ekonomi är skral, och deras begränsade lag har snarast blivit lite svagare sedan kvalfinalförlusten i våras. Ipswich, QPR, Derby och Nottingham Forest har alla spännande saker på gång, utan att vara färdiga på långa vägar. Alla skulle de nog må bra av att få bygga på grunderna i minst en säsong, även om det är fullt möjligt att något framtidsprojekten tar vind redan i år.

Cardiff går in i sin milstolpessäsong på sin nya Cardiff City Stadium med en fjolårsstomme som antingen redan flyttat, eller som hoppas på att göra detsamma. Walesiska rivalerna i Swansea tappade mycket av sin glans med Roberto Martinez. Preston och Reading förblir begränsade klubbar.

Så, ja…
1. West Bromwich Albion
2. Middlesbrough
——————————————–
3. Sheffield United
4. Ipswich Town
5. Reading
6. Newcastle United 
Utmanare: Nottingham Forest och QPR.
Besvikelser: Cardiff City och Coventry City.

Dåså. Mindre än fem timmar kvar tills det att Boro och Blades kickar igång på The Riverside. Lets ’ave it.

/Erik Niva

Vissa påstår att den tyska 2. Bundesliga passerat engelska Championship som världens mest attraktiva andraliga, men det finns ärligt talat inte särskilt mycket som talar för det. Under förra säsongen snittade Championship-matcherna återigen över 18 000 åskådare – motsvarande siffra i Tyskland var drygt 15 000, i Spanien 8 000 och i Italien 5 000 – och med Newcastle i divisionen kan årets notering mycket väl spränga 20 000-vallen.

Det innebär nu inte att allt är frid och fröjd i divisionen. Finanskrisen drabbar ju de små hårdare än de drabbar de stora, och allra hårdast riskerar den att slå mot de som är små men desperat försöker att bli större. Klubbarna i The Championship är bara ett enda futtigt steg ifrån de glittrande pengasäckarna i Premier League, och det är till följd av detta som Play Off-finalen brukar beskrivas som idrottsvärldens viktigaste match. Skillnaden mellan vinst och förlust – mellan uppflyttning eller ej – börja närma sig en miljard svenska kronor. 

Den största utmaningen de här klubbarna står inför är alltså balanserat mellan offensiv ambition och sunt ekonomiskt förnuft. Det är en av hela idrottsvärldens svåraste lindansartricks. Satsa högt, värva stort, betala ut rejäla löner – eller spela säkert, sälj förnuftigt och balansera böckerna? De som spenderar sina slantar rätt kan få mångdubbel utdelning. De som tänjer på budgeten utan att lyckas kan kollapsa neråt i seriesystemet, på rak kurs mot konkursväggen.

The Championship är korsningen där man väljer väg, mot antingen himlen eller helvetet.

Okej, samma upplägg som med Bundesliga. Del I här och nu – del II aningen senare.

Transfermarknaden

Det här är ju en plundringmarknad för Premier League-klubbarna, där långt mycket mer handlar om vilka som försvunnit än vilka som kommit till. Newcastle och Middlebsrough har naturligtvis drabbats av de mest namnkunniga förlusterna – Owen, Martins, Bassong, Viduka, Downing, Turnbull och Mido – men de var å andra sidan aldrig några Championship-spelare. Sheffield United har blivit av med superlöftet Kyle Naughton till Spurs – men får tillbaka det lite mindre löftet Kyle Walker på lån – och Swanseas avhoppade manager Roberto Martinez har tagit med sig poweranfallaren Jason Scotland till Wigan.

Wolves och Birmingham lyckades trixa sig ur divisionen, och har passat på att utnyttja sin kunskap om serien genom att ta med sig några av de bästa spelarna. Readings anfallare Kevin Doyle gick till Wolves, Birmingham stagade upp sin mittbacksbesättning med att lägga ut nästan tio miljoner pund på Roger Johnson från Cardiff och Scott Dann från Coventry City. Coventry tappade även begåvade vänsterbacken Danny Fox till Celtic. 

Spelare in då? Ja, miljardärsklubben QPR har precis som väntat gjort den största affären, men den 22-årige argentinske mittfältaren Alejandro Faurlin – 3,5 miljoner pund från Instituto – är än så länge ett oskrivet kort. Sheffield United satte sprätt på tre Naughton-miljoner på walesiske centerlöftet Ched Evans, som inte fick plats i Man Citys nya kostym. Svennis nya rivaler i Nottingham Forest har lagt 1,75 miljoner på Spurs välbalanserade ytterbackstalang Chris Gunter, och ytterligare 0,75 miljoner på Prestons rutinerade lagkapten Paul McKenna. Ofta är det också spelare som den sistnämnda som ger bäst valuta för pengarna i The Championship, och Bristol Citys uppsnappande av Celtics 32-årige mittfältsgnuggare Paul Hartley sorterar jag in i samma kategori. Kanske bör man också nämna Middlesbroughs gratisvärvning av Leroy Lita.

Stjärnskotten

Skulle jag vara storklubbsscout och bara ha rätt att åka till en enda arena i den här divisionen – då hade jag valt Selhurst Park. De kan ställa upp med nigerianske engelsmannen Victor Moses (18 år) på vänsterkanten, jamaicanske irländaren Sean Scanell (18 år) på högerkanten, och komplettera med extremtalangen Nathaniel Clyde (18 år) på högerbacken. Numera kan de dessutom krydda med inspirerade West Ham-lånet Freddy Sears (19 år) på topp.

Divisionen innehåller dessutom några riktigt intressanta innermittfältare med alla nödvändiga attribut för att nå långt. Miles Addison från Derby (20 år), Lewis McGugan från Nottingham Forest (20 år), Andy King från Leicester (20 år) eller Owen Garvan från Ipswich (21 år) – någon eller några av dem kommer att utvecklas till en spelare som kan dominera Premier League-matcher inom några år.

Det minst deprimerande med Newcastle blir väl att följa 18-årige anfallslöftet Nile Rangers framfart, och ännu längre ner i åldersgrupperna finns det ett par 16-åringar med gränslös potential (Connor Wickham i Ipswich och killen med kvalitetsnamnet Reuben Noble-Lazarus i Barnsley) och 17-årige nyzeeländaren Chris Wood i WBA. Och sen ska det ju bli kul att se vad 23-årige Anthony Gerrard – förstekusin till en annan fotbollsspelare – kan göra i Cardiff.

Men allra mest spännande? Givetvis QPR:s franskmarockanske Tottenham-lån Adel Taarabt. Jag säger inte det här för att jag håller på Spurs – den här 20-åringen har en teknik som överträffar det mesta jag någonsin sett på en fotbollsplan. Kan han bara lära sig att använda den på ett effektivt sett så har han fortfarande potential att bli en världssensation.

Svenskarna

Well, not too much in there, men det här är ligan som är som byggd för Jonas Olsson och hans blood’n’thunder-stil. I Premier League blev han avslöjad för sin relativa tröghet och sina brister i positionsspelet – och ja, hans uppspel är underskattade, men det har inte med saken att göra – men här är inte motståndarna tillräckligt smarta för att undkomma hans helhjärtade last ditch-tacklingar. Kommer att tillhöra divisionens bästa försvarare.

Astrit Ajdarevic i Leicester? Tja, även om han bara fick några få inhopp i slutet av förra säsongen så gjordes lånet permanent, och man inbillade sig att det kanske fanns en vakans för en kreativ kille på Leicesters mittfält. Sedan värvade Rävarna plötsligt Richie Wellens för 1,2 miljoner pund från Doncaster – och den enda platsen för Ajdarevic tycks nu definitivt finnas på bänken.

Ole Söderberg och Samuel Adjei i Newcastle? Knappast, va?!

/Erik Niva

Häromdagen skrev jag en passus om att 17-årige skånske serben Stefan Ilic fått äran att åka ner och provspela med självaste FC Barcelona, och undrade om någon därute satt på mer info om honom. Responsen var väl ärligt talat rätt blek – däremot tycktes bloggläsarna ha örnkoll på Västerås 15-årige virvelvind Linus Sjöberg – men vad gör väl det?!

Nu mailar Stefan Ilic själv nerifrån Katalonien, för att reda ut ett och annat. Av någon anledning hade jag fått för mig att karln var försvarare, men det är uppåt väggarna galet. Ilic är offensiv mittfältare – så vet ni – och passade samtidigt gärna på att dela med sig av intrycken från Barcelona-veckan.
– Det är väldigt kul med Barça. Jag hade stora förväntingar på detta – men jag hade nog för stora, för de är inte alls så bra som jag trodde. De är bra, inget snack om den saken, killarna spelar fotboll, ”Joga Bonito” – men själv så känner jag att jag kan ta en plats i laget utan problem. Men vi får se hur det blir.

Ilic har tränat med U19-laget, där gamle vänsterbackslegendaren Sergi är en av tränarna. Han har inte hunnit träffa någon av a-lagsspelarna – som ju varit på läger i först England, sedan USA – men hoppas få chansen framöver.
– Tränar till lördag. Sen åker jag hem till Sverige igen, och väntar på besked.

We wish him luck.

***

När jag nu ändå är inne på svenskar som är ute i Europa kan jag väl passa på att fylla ut inlägget med några mål som jag är skyldig er. När Zürich vände ett knivigt läge i Champions League-kvalet mot Maribor i onsdags så gjorde till exempel halländske serben Dusan Djuric första målet. Och när Bröndby krånglade sig förbi Legia Warszawa i Uefa-cupen (jaja, Europa League) så nickade Max von Schleebrügge in det livsviktiga första bortamålet.

Any other business från Uefa-cupen (jaja, Europa League)? Jovars. Francesco Totti gjorde hattrick när Roma demolerade ett tiomanna-Gent med 7-1. Resten tar vi kanske imorgon.

***

Något annat, nu när det ändå är midnatt. Jo, det var en grej… Sist av alla i hela världen så har jag ägnat sommarsemestern åt att plöja samtliga dvd-boxar av The Wire – och jag kan inte förundras över den extrema likheten mellan vissa av huvudpersonerna i serien och några centrala karaktärer i fotbollsvärlden.

De här stillbilderna gör visserligen inte likheterna rättvisa, men ni som sett serien förstår vad jag är ute efter. Jag menar, D’Angelo Barksdale är ju en exakt kopia av Titus Bramble.

Titus.

D’Angelo.

McNulty är inget annat än en lite mer levnadsglad Michael Ballack.

Michael.

McNulty.

Självaste Avon Barksdale är Thierry Henry med skägg (och en liten touch av Wilson Palacios).

Thierry.

Avon.

Och Propositon Joe är Robert Laul rätt av.

Joe.

Laul.

Nä, nu ska Lasse Anrell gå och lägga sig. Erik Niva tar tillbaka kommandot över bloggen i morgon.

/Erik Niva

Okej, då knyter vi ihop gårdagens Bundsliga-säck, då…

Stjärnorna

Störst och bäst är Franck Ribéry, men nu finns ju för första gången frågetecken inför hans prestation. Efter den utdragna flirten med Real Madrid har stora delar av Bayern tappat tålamodet med mannen som en gång rutinmässigt kallades ”Kaiser Franck”. Oliver Kahn – av alla – är inte den enda som beskrivit Ribéry som ”en diva”.

Ribéry behöver spela med precis samma självuppoffrande energi som vanligt om han ska återvinna kärleken och respekten runt Allianz Arena – och jag både tror och hoppas att han är klok nog att inse det.

Efter 28 mål på 25 matcher blev den gamle soppåsförsäljaren Grafite utsedd till Årets spelare, och även om jag tycker att hans bosniske radarpartner Edin Dzeko har ett ännu större spel i sig går det inte att kalla utnämningen orättvis. Det viktigaste är hursomhelst att den mest effektiva duon i Bundesligas historia förblir intakt i ytterligare en säsong, fortsatt uppbackade av magiske playmakern Zvjezdan Misimovic.

Och på tal om bosnier… Under en Hinrunde-höst då han gjorde 18 mål på 17 Bundesliga-matcher var Vedad Ibisevic hela Europas hetaste anfallare. Sedan gick korsbandet, och sedan var både Ibisevics och Hoffenheims säsong förstörd. Han gjorde comeback i cupen mot lilla Oberneuland häromdagen, men slog bort en svit chanser och tycktes sakna den rappa skärpa som präglade hans fjolårshöst. Tillfällighet eller trend?

Ett stjärnnamn som definitivt är iskallt är Luca Toni. Sedan den miserabla EM-turneringen förra sommaren har i stort sett ingenting gått rätt för den tunge italienaren, och även om han gjorde godkända 14 ligamål under den förra säsongen var hans totalinsats långt under ifrån acceptabel. Mario Gómez är inköpt som direkt ersättare för italienaren, och med en årslön på drygt tio miljoner euro tillhör han nu världsfotbollens dyrare bänknötare.

Tränarna

Vi har tappat Martin Jol, vi har tappat Christoph Daum – som i sin tur tappade sin laptop med alla sina tränarhemligheter, och nu krävts på 100 000 euro av utpressare – men precis som i alla andra storligor har vi ändå ett tränargalleri som är minst lika profilstarkt som spelaruppsättningen.

Två stycken sticker ut lite mer än alla andra. Efter att ha fört Wolfsburg till ett historiskt första guld med sina stenhårda träningsmetoder ska nu ”Järn-Felix” Dzerz… flåt, Magath göra om tricket med Schalke 04, är det tänkt. Tortyrpassen har han i alla fall tagit med sig. På bilderna som sipprade fram från de första träningarna såg brasilianske ytterbacken Rafinha ut att vara några ynka sekunder ifrån en total fysisk kollaps.

Den andra profiltränaren är givetvis Aloysius Paulus Maria ”Louis” van Gaal. Efter Jürgen Klinsmanns försök att montera ner FC Bayerns ingrodda arrogans med Buddha-statyetter och spelarbibliotek (som sägs ha stått helt oanvänt, överraskande nog) har klubbledningen nu letat upp en av de mest egensinnigt arroganta tränare som Europa överhuvudtaget har att erbjuda.
– Den bayerska stilen passar mig som en varm vinterkappa, förklarade van Gaal på sin första presskonferens. Varför? Mia san mia, vi är de vi är och jag är den jag är – självsäker, arrogant, dominant, deklarerade han på sin första presskonferens. 

Det blir även spännande att se hur 36-årige Markus Babbel klarar av att sköta ett talangfullt Stuttgart. Det var ju bara två år sedan Babbel avslutade sin egen spelarkarriär efter en lång kamp mot det paralytiska Guillain-Barrés syndromet. Nu måste han planera sin arbetsveckor minutiöst, eftersom han under tio månaders tid är tvungen att ägna sig åt den nödvändiga tränarutbildningen snarare än åt sitt lag.

Babbels företrädare – Armin Veh – har för övrigt tagit över efter Magath i Wolfsburg, och gamle målsprutan Bruno Labbadia har fått förtroendet att leda HSV istället för Jol. Uven Jupp Henckes – som gjorde några interrimveckor i München i vintras – fullbordar dominoeffekten genom att plocka upp Labbadias Leverkusen-mantel.

Tabelltoppen 

Javafan, nåt kul ska man ju ha – och att tippa Bayern München som vanligt känns inte det minsta spännande. Visst har de den bästa truppen rent namnmässigt, men med målvakter och innerbackar som känns minst sagt darriga tror jag att det kvittar att den smarta värvningen av Tymosjuk väger upp det korkade släppet av Zé Roberto. Om dessutom en smådesillusionerad Ribéry sjunker bara en liten aning i prestanda så… kommer det att bli ännu en stökig vinter i München.

Mästarna från Wolfsburg tappade en tränare, men fick behålla hela laget, ”Den Magiska Triangeln” där framme inkluderad. Dzeko och Grafite kan naturligtvis aldrig upprepa fjolårssäsongen, men med Oba Martins som back-up är inte heller behovstrycket på dem fullt lika stort. Både Kahlenberg och Ziani ger intryck av att vara klyftiga förvärv, och även om Champions League-äventyret förmodligen tar för mycket fokus för att de gröna ska kunna upprepa titelmiraklet så tror jag i alla fall att de gör tillräckligt för att få en ny chans i turneringen nästa höst.

Jag gillar HSV, som har en balanserad trupp. Förra säsongen kollapsade under några traumatiska vårveckor, men såg länge ut att kunna föra med sig riktigt stora saker. Att de har tappat Ivica Olic vägs upp av att de fått in en spelare med bevisad Bundsliga-kvalitet av högsta kaliber (Zé Roberto) samt ytterligare två med potential att utveckla det (Marcus Berg och Eljero Elia).

Hoffenheim ska vara med däruppe, för deras fart och för deras charmhöst, för Ibisevics comeback och värvningen av Simunic – och för att jag känner för.

Men mästare? Trots en tränare som jobbar deltid, en arena som står under ombyggnad och en skyttekung som flyttat så tror jag på VfB Stuttgart. De släpade sig ända upp till en tredjeplats redan förra säsongen, och har sedan dess fått en enorm injektion i form av hemvändande Alex Hleb. Jens Lehmann i målet blir en allt sämre kopia av Jens Lehmann – men är fortfarande tillräckligt mycket Jens Lehmann för att vara en vinnare. Backlinjen ser väl visserligen mest bara adekvat ut, men får skydd av ett samkört defensivmittfält där Hitzlsperger och Khedira leder vägen. Framåt vilar ju ett exceptionellt tungt ansvar ju på ryske Gómez-ersättaren Pavel Pogrebniyak. Prognos? Jag har alltid sett ett stort spel i en stor spelare och tror att han borde klara av att göra en 20 mål om han bara får vara skadefri.

Alltså:
1)    VfB Stuttgart
2)    VfL Wolfsburg
3)    Bayern München
4)    Hamburger SV
5)    1899 Hoffenheim
Främsta utmanare: Borussia Dortmund och Bayer Leverkusen.
Största besvikelse: Hertha Berlin och Schalke 04.

/Erik Niva

Tja, det här blev ju långt som bara satan enligt vissa mått mätt, och alla bloggförståsipåare menar att så kan det minsann inte se ut, så… Vi får helt enkelt portionera ut det. Första halvan av en enkel Bundesliga-preview här och nu. Andra halvan i morgon. OK? Då kickar vi.

Vet ni hur många säsongsbiljetter Borussia Dortmund har sålt i sommar? 50 675. Behöver ni en anledning till att bry er om Bundesliga-säsongen 2009-10 så har ni den där.

I stort har det varit en bra tysk fotbollssommar. Juniorlandslagen har sopat rent, och Bundesliga har förstärkts mer än den har urholkats. Okej för att Diego flyttat till Juventus och att Lucio gått till Inter, men att både Bayern München och Wolfsburg stod emot tillräckligt för att behålla Ribéry och Dzeko var en extremt viktig intentionsmarkör.

Tanken är att det här ska bli säsongen då Bundesliga passerar Serie A och återtar sin position som Europas tredje liga, och ser man bara till Uefas koefficient-ranking så finns det goda möjligheter att lyckas.

Nyförvärven
Kul tysk transfersommar. Affären som satte spinn på hela dominobordet var ju Bayern Münchens köp av Mario Gómez från Stuttgart. Sedan floppinsatsen i EM 2008 var jag ju nästan sugen att avskriva tysk-spanjoren från den europeiska anfallstoppen, men efter att han öst in 17 mål under vårens Rückründe var Gómez så het att FC Bayern betalade över 30 miljoner euro för en jätteaffär.

Stuttgart såg länge ut att få Klaas Jan Huntelaar som ersättare, men då holländaren drog sig ur blev det istället gänglige Pavel Pogrebnyak för ett reapris från Zenit. Pogrebnyak tycktes ha pressat sig förbi Roman Pavljutjenko i landslagskön inför EM 2008, men drabbades av en skada veckan före turneringsstarten. Här är hans chans att återetablera sig, och han inledde med att gå vilse på Frankfurts flygplats, bli av med sitt bagage och missa anslutningsflyget till Stuttgart. But he does take a mean picture.

Pavel I

Pavel II.

Allra bästa förstärkningen har förmodligen Stuttgart gjort i form av inlåningen av Aleksander Hleb. Vitryssen byggde ju upp hela sin karriär i Stuttgart, och har beskrivit flytten ”som att komma hem”. Som 28-åring behöver Hleb en stark säsong för att blåsa liv i karriären igen.

FC Bayern har också värvat klokt och förståndigt bakom fläsket som sprättades på Gómez. Både ukrainske bollvinnaren Tymosjuk och kroatiske flankfläkten Pranjic tillhör de här spelarna som bara varit ett klubbyte ifrån att räknas till den europeiska eliten på sina positioner. Däremot är jag inte så säker på att tunge kroatiske komplementsforwarden Ivica Olic kommer att lämna några större avtryck, även om han kom gratis och hans arbetsvilja alltid är nyttig att ha i en trupp.

En anfallare har dock lämnat München, och givetvis så kommer alla ögon att vara riktade mot Köln för att se om prins Lukas Podolski äntligen kan få fart på ligaspelet igen hemma på mammas gata.

Bland de något mindre namnen har Wolfsburg hämtat in Oba Martins från Newcastle, och Leverkusen har fyndat lovande schweizerturken Eren Derdiyok i Basel. Ingen av dem kommer att starta när alla är friska, men då skyttekungen Patrick Helmes är långtidsskadad så lär Derdiyok i alla fall få chansen att inleda säsongen på plan. Mest oskriven och svårbedömd är Dortmunds chilenske argentinare Lucas ”La Pantera” Barrios, som gjorde 49 mål på 53 matcher för Colo-Colo, och nu ska ersätta hemflyttade Alex Frei.

Stjärnskotten
Gott om inhemska spelare med växande rykten, i synnerhet efter U21-triumfen i Sverige, där tyskarna bara släppte in ett ynka hörnmål på hela turneringen.

Manu Neuer och Benedikt Höwedes kan bilda den defensiva grunden i både Schalke och det tyska landslaget i ett årtionde framöver. Jerome Boateng ska etablera sig i HSV:s mittförsvar. Finalfantomen Mesut Özil ska ta över efter Diego som Bremens kreatör, och dessutom lära sig att spela ihop med sprattliga dribbelförvärvet Marko Marin.

I München ser det faktiskt ut som om Van Gaal kommer att göra 20-årige Holger Badstuber till Lucios ersättare, och där ska dessutom 19-årige anfallaren Thomas Müller försöka göra det genombrott som Toni Kroos hittills inte orkat med.

Dortmund har tre ungtuppar som slåss om två mittbacksplatser – Hummels, Subotic och Santana – och hoppas fortfarande att exceptionellt upptrissade 20-åringen Nuri Sahin ska explodera. Hamburg hoppas mycket på 22-årige yttern Eljero Elia, som hämtades från Twente – och så har de ju…

Svenskarna
…målmonstret Marcus Berg. Både Paolo Guerrero och Mladen Petric är fullt kompetenta Bundesliga-forwards, men samtidigt också två anfallare med kvaliteter som borde komplettera Berg bra. Jag tror inte att det är alldeles självklart att svensken omedelbart blir obestritt förstaval i HSV:s anfall, men med det sagt så hade jag aldrig insett hur bra Berg egentligen var före U21-EM.

Och precis som Eredivise är Bundesliga en forwardsliga. 15 mål för Berg?

Bakom Torsby-bombaren ser det väl uppriktigt sagt lite glesare ut. Inte vad gäller mängd – det har gått några år sedan det senast var fem svenskar i Bundesliga – men vad gäller spets. Jag befarar att Markus Rosenberg kommer att tappa sin plats i Bremen. De grönvita får visserligen knappast tillbaka Chelsea-lånet Claudio Pizarro, men hans tröja tas förmodligen av ukrainske brassebolivianen Marcelo Moreno. Och sedan är det bara en plats kvar att bråka med Almeida, Sanogo, Hunt och Futács om.

Pelle Nilsson förblir backup i Hoffenheim, och både Matias Concha och Andreas Johansson ligger väl precis på gränsen till startelvan i Bochum. Fransmannen Marc Pfertzel tycks ligga aningen före Concha i kön till högerbacken, och Johanssons plats beror egentligen enbart på hur defensivt Marcel Koller formerar Bochums mittfält.

/Erik Niva

Jaså, ni trodde inte att ni skulle börja den här dagen med ett åtta minuter långt klipp kazakisk fotboll?! Tänk om. Igår spelade alltså Kazakstans mästarlag Aktobe borta mot Maccabi Haifa, efter att ha kryssat den första matchen 0-0. Efter bara en kvart hade Aktobe seglat upp till 3-0, och dubbelmötet var alltså så klart som det någonsin kunde bli.

Det var bara det att det inte var det. Maccabi tog sig samman, reducerade två gånger och vände sedan matchen helt tack vare två mål av georgiska anfallsförvärvet Vladimer Dvalishvili. 0-3 till 4-3 på drygt 50 minuter – och Maccabi Haifa vidare i Champions League.
– Vår puls börjar långsamt leta sig ner mot det normala. Jag har aldrig sett ett israeliskt lag inblandat i ett sånt här drama ute i Europa, säger Maccabis coach Elisha Levi.

Fyra raka hemmamål som vände på ett CL-kval. Det hade kunnat vara Kalmar… typ.

***

Mer Champions League. Steve McClaren hade fört sitt Twente till 0-0 borta mot Sporting, och efter ett tidigt ledningsmål på hemmaplan så var holländarna vidare när bara sekunder återstod av stopptiden. Då skickade Sporting upp målvakten Rui Patricio, och tja… Det här är vad som hände sedan.

En vinnare, McClaren.

Läskeblaskslaget Red Bull Salzburg slog tyvärr ut Dinamo Zagreb efter ett sent mål, Panathinaikos vände ett underläge mot Sparta Prag och Anderlecht bevakade hem sitt avancemang mot ett förstamatchsfloppande  Sivasspor – men i de matcherna fanns det ärligt talat inga mål som var särskilt viktiga att visa.

Cupkvällens mål gjorde istället rumänske brassen Wesley, i Vasluis bortamatch på Cypern i Europa League.

***

Xabi Alonso till Real Madrid för 30 miljoner pund. Där ser man. Jag gillar verkligen Xabi – han är en intelligent fotbollsspelare och en begåvad människa, en av de där rätt sällsynta spelarna som man faktiskt ser fram emot att intervjua eftersom han rent utav kan råka säga något intressant.

Själv fastnar jag såklart mest för det sociosignifikativa i transfern. Xabi Alonso är en bask, som vuxit upp i Barcelona eftersom hans pappa spelade för de rödblå. Att en sådan person så intensivt fiskar efter en övergång till just Real Madrid är ett tydligt tecken på… de nya tiderna.

För bara en dryg säsong sedan funderade Liverpool allvarligt på att sälja en dalande Alonso för ungefär 10 miljoner pund till bland annat Juventus. En enda formstark säsong senare har hans värde alltså tredubblats. Nya tider.

***

Jag hade förresten ingen aning om att Zlatan Ibrahimovic inte var ensam svensk i Barcelona. 17-årige försvararen Stefan Ilic är tydligen där och provspelar i detta nu, en Landskrona-fostrad kille som tagit sig till Katalonien via OFK Belgrad och MF Pelister i Trelleborg.

Jag vet inte mer om honom än jag vet om den 15-årige västeråsaren Linus Sjöberg, som tydligen snuddar vid ett kontrakt i Man United. Någon som kan hjälpa?

***

Jaja, det om aktualiteterna – nu till de verkliga väsentligheterna. Dagens klart viktigaste text hämtar jag (som vanligt) från The Guardian. Rob Bagchi uppmärksammar text-tv:s fruktansvärda öde. ITV har meddelat att de stänger ner sin Teletext-service i januari. BBC har meddelat att deras Ceefax kommer att läggas ner 2012 – och jag skakar givetvis av indignation.

För bara 15 år sedan – på tiden före internet – kunde det fortfarande vara så att jag inte hade en aning om en stor engelsk övergång förrän den tickade fram i text-tv:s notisfält dagen efter att den hade hänt. Ändå var det ju inte nyhetesuppdateringen som var den stora behållningen med text-tv, utan det var givetvis målservicen.

Sisådär mellan 1990 och 1995 skulle jag helt ärligt uppskatta att jag följde fler matcher via text-tv än jag gjorde i rörlig bild. Det var ju fan i mig inget som sändes på den här tiden – förutom någon enstaka helgmatch – men text-tv var alltid aktiva, alltid aktuella.

Man knappade in sidan 377, och sedan satt man där och stirrade på en hypnotisk textskärm i 95 oavbrutna minuter. Sisådär var sjunde minut blinkade det smått omärkligt till i rutan… Southampton-Norwich hade alldeles nyss stått 0-0. Nu var resultatet obönhörligen ändrat till 0-1. Och jag visste om det.

Att följa en Tottenham-match på radio är olidligt – varje motståndaranfall låter fullständigt livsfarligt – men att göra det på text-tv är ju sju resor värre. Man har absolut ingen aning om vad som händer, om hur matchbilden ser ut, om vilka chanser som missas förrän efter 35 minuters intensivt stirrande då… Blink! Chris Kiwomya har gjort 1-0 för Ipswich. Livsgnistan försvann.

Givetvis var detta förstadium till ens nuvarande informationsknarkande djupt beroendeframkallande. Jag ville inte vara utan tortyren. Hade jag något annat för mig en tisdagskväll då det var full engelsk omgång hände det att jag knäppte på sidan 377 och tryckte på rec-knappen på VCR-videon. Avsikten var såklart att se uppdateringarna i realtid i efterhand – men det funkade inte. Videojäveln spelade bara in den tv-kanal som låg bakom.

Jag inser också att morgondagens informationsflöde kanske inte lämnar något behov av text-tv, men det är oavsett vilket en era som förtjänar att bli ihågkommen.

Skulle jag lista de tio saker som format mig som fotbollsmänniska skulle text-tv vara med på listan.

/Erik Niva

Jag börjar röra på mig. Läser ikapp, tittar på klipp – och inser snabbt att några riktiga godbitar susade förbi under helgen som gått.

Någon gång i våras hade vi en diskussion här på bloggen om vilken som egentligen var den sämsta straffsparken någonsin. Allt slutade väl i en misstanke om att utnämningen kanske bör delas in i kategorier (”Sämsta Panenka-straffen någonsin”, ”Sämsta skottet utanför någonsin”, ”Mest misslyckade variantförsöker någonsin”) men nu känner jag mig i alla fall säker på en sak – självaste Alessandro Del Piero har slagit den sämsta straffspark som någonsin träffat mål.

Jippoturneringen Peace Cup skulle avgöras på straffar, Del Piero behövde bara slå in bollen i nät för att bucklan skulle vara i hamn – och så gjorde han såhär.

Jag menar… Vafan?

***

Vidare på strafftemat… Jag har alltid haft svårt med det här nya tv-modet, som går ut på att straffarna ska filmas rakt bakifrån. Tyckte att känslan försvann. Men så snokade jag runt lite, för att se hur usel den där Ljungberg-missen mot Everton egentligen var (rätt jävla usel, visade det sig) – och allt föll på plats.

Säga vad man vill om amerikanerna, men de kan jävlar i mig fixa feeling i sina sport-tv-produktioner. Ett lite snett perspektiv, en lite livligare kameraföring – och plötsligt så var hela straffsparksproceduren istället ännu mer levande. Filmat såhär upplever jag själv att förståelsen för hur lätt/svårt det egentligen är att slå in en straffspark ökar markant.

Så ska vi ha det framöver.

***

Mer Everton… Behöver ni en anledning till att föredra Mikel Arteta framför Darren Bent? Jo, the classy basquey kämpar ju på med rehabiliteringen från sin svåra skada, och har nu tydligen kommit såpass långt att han kan jobba med boll igen. ”And I am already better at passing than Phil Neville”, twittrar en lycklig Arteta.

Det är skillnad på twitterattack och twitterattack.

***

Från den holländska ligapremiären snappar jag upp detta klipp. Sparta Rotterdams bjässeback Tim Bakens använder hörnflaggan kreativt.

***

Tyskland slutligen… Häromsistens besökte Schalke 04:s nya tränare Felix Magath klubbens årsmöte, och häpnade av medlemmarnas engagemang. Han förvånades också över att han förväntades sjunga klubbhymnen ”Blau und Weiss, wie lieb’ ich dich”, men fann sig snabbt.
– Jag tycker inte att jag skötte mig så illa, säger han i en intervju med Süddeutsche.
* Har du lärt dig sången nu?
– Ja, jag har varit tvungen.

Det Magath inte visste var att han därmed var på väg att landa mitt i en upprörd teologisk storm. Den 85 år gamla klubbhymnen innehåller nämligen stroferna ”Mohammed war ein Prophet, der vom Fußballspielen nichts versteht” (fritt översatt ”Muhammed var en profet, som om fotboll ingenting vet”) – och nu har de mer extrema delarna av det tyska muslimska samfundet vaknat.

Det har protesterats, det har dundrats, det har hotats med sanktioner och bojkott. Nu har till och med Aiman Mazyek – generalsekreterare för det normalt sett sansade Muslimska rådet – fått lov att gå ut med den officiella hållningen:
– Jag hör ingen ondska eller direkt blasfemi, men den reflekterar inte heller respekten som vi muslimer väntar oss gentemot vår profet. Formuleringen kan sticka i ansiktet på folk, i synnerhet så snart inpå den hemska händelsen i Dresden (där en gravid kvinna muslimsk kvinna mördades med 18 knivhugg av främlingsfientliga skäl den 1 juli). Om Schalke-ledningen ser det ur det här sammanhanget, så tror jag att vi ska kunna närma oss varandra. I nuläget vill vi inte se sången förbjuden, bara få bakgrunden förklarad.

En talesman för Schalke är mer korthuggen:
– Vi har instruerat en islamsk akademiker att analysera saken noga. Innan det är gjort har vi inga fler kommentarer.

Vad kommer härnäst? Osborn Larsson rasar mot GAIS?

/Erik Niva