Molnen sprack upp efter lunch, och ännu en dag badar Madrid i 20-gradigt solsken. Mellan 5-6 000 Liverpool sägs vara i stan, och nere på Plaza Mayor är the beer flowing, the songs sung and the banners laid out.

Egendomligt nog har ju aldrig Liverpool varit på Bernabéu tidigare, men ändå är ju det här en kväll som kretsar kring återkomster.
Mer än för någon annan gäller det Rafa Benítez. Han har ju tillbringat nästan halva sitt liv i Real Madrid, och varit allt mellan pojklagsspelare till assisterande tränare för a-laget.

Madrids hemsida gjorde oss tjänsten att lägga ut Rafas registreringskort igår – och så här såg han alltså ut som 13-åring. Nu undrar konspiratorikerna att det är en slump att spelbolagen stoppat gamblandet på att Benítez lämnar Liverpool, samtidigt som han är här i stan och pressar händerna på sina gamla kompisar i Madridista-etablissemanget.

***
Den andra stora återkomsten gäller ju Fernando Torres, Atlético-stjärnan som aldrig någonsin vunnit på Bernabéu. Ett enda mål har han gjort här, och det var i en vänskapsmatch.

Det är fler än engelsmännen som hoppas att han lyckas. Igår runt Calderón var det en sång som hördes oftare än någon annan – det var den om ”Fernando Torres, Liverpool’s Number Nine”. Många gånger sjöngs den med spansk brytning.
***
Tredje återkomsten då? Javafan, i mitt anspråkslösa liv så är ju den min egen. Jag har varit rätt mycket på Bernabéu de senaste åren, och det här är säkert det elfte, tolfte besöket sedan Floentino Perez fick för sig att lansera sitt galacticos-koncept.

De tre senaste vårarna har jag varit här i just den här fasen av Champions League – och varje gång har jag fått se de mesta mästarna Real Madrid åka ur turneringen redan i åttondelsfinal.

Först mot Arsenal, våren 2006.
Sedan mot Bayern München, våren 2007.
Och senast mot Roma, våren 2008.
***
Måste jag tippa så tror jag faktiskt att jag får lägga till en post till den där uppräkningen när dammet lagt sig om ett par veckor. Alex Ferguson har en poäng i det han säger om Real Madrids brist på snabbhet, och oproportionerligt mycket hänger på en Arjen Robben som sällan visat sig vara sådär överdrivet pigg på att axla ansvar.

Men – vad vet man? Som det står på flaggan – siempre es posible.

/Erik Niva

Okej, någorlunda ikappläst – men nu är det  jädrar i mig dags att gå och lägga sig och blicka fram emot i morgon.

Min favoritsnutt från den spanska natten: Att Ryan Babel har förstört all Rafa Benítez mörkläggning genom att skicka sms till Wesley Sneijder och Royston Drenthe där han avslöjar att Steven Gerrard visst kommer till start på Bernabéu.
– Vi har haft kontakt med sms, och enats om att det kommer att bli en väldigt spännande match. Sneijder och Drenthe ville gärna veta om Gerrard skulle spela eller inte. Tråkigt nog för dem så spelar Steven.

Jadu, Ryan. Hur tänkte du här? Om inte detta är en del av en jävligt avancerad rökridå har du nog en del att förklara för Rafa Benítez framöver.

/Erik Niva

Kan inte säga vare sig särskilt mycket om matchen eller vad Zlatan sa i mixed zone där jag, TT och DN, träffade honom efter matchen. Det får ni läsa om i tidningen i morgon,
Men Zlatan var i alla fall på oväntat bra humör och tror absolut inte att loppet är kört.
Zlatan var också en av få spelare som stannade. Adriano skyndade förbi och jag förstår honom, det var inte mycket att säga om den matchen…
Manchester Uniteds spelare kom i fina röda slipsar men var föga pratglada de heller, trots sin starka insats. Jag väntade dock inte in alla utan stack så fort jag fått Zlatan-snack, med deadline hack i häl.

I övrigt får ni läsa vad jag tyckte om hans spel, lagen som helhet med mera i morgon, som sagt.

För att vara en match som slutade 0-0 var den ändå ovanligt underhållande. Rått och kallt men otroligt stämning med 80 000 på San Siros mäktiga läktare.
Inne i pressrummet bjöd Inter som vanligt på god buffé med mini-pizzor, panini, champagne, bakverk mm.
Fint är också att klubben verkligen vill släppa in alla fans och journalister, man är inte alls så rigid som många engelska storklubbar. Mindre fint är dock det som det leder till: folk överallt, i alla trappor och på marken, både på läktaren bredvid mig och på pressläktaren. Min ackreditering kunde de inte hitta, kaos rådde, men jag fick till sist sitta på en polis plats. Att han inte blev så glad när han kom är en annan historia…
Kollegan Nicola som körde mig hem till hotellet berättade att när han kom före matchen och skulle parkera på pressparkeringen (som dock inte Inter äger) hade andra fått ställa sig där. Folk betalar svart och stort och kommer in emot reglerna vilket leder till totalt kaos med bilar som inte får plats.
Allt sådant här tycks charmigt i början, lite spännande anarki. När man ska jobba och leva i en sådan verklighet är det dock så lagom kul i längden. Går jag bara på match som supporter bryr jag mig mindre, men när man ska arbeta måste saker fungera smidigt.

Jag älskar il calcio men min kärlek är inte blind. Arenorna ska leva men de måse ändå vara moderna, säkra och funktionella. Där har Italien halkat efter. Santiago Bernabeu är bara ett exempel på en arena som känns som från en helt annan värld, ljusår före de italienska. Betänk att det är tjugo år sen VM 1990 nästa år.

Nå, det var likväl en bra kväll och ännu en stor match att lägga till i minnenas arkiv. Nu är det bara städaren och jag i hotellobbyn så jag bjuder Buona notte.

/Jennifer

Jag borde såklart ha vetat bättre.

Pressad av den moderna fotbollens stjärnhets kände jag ju mig nästan lite besviken över att gå ner på Vicente Calderón för att se Atlético Madrid-Porto i stället för att rulla runt i tv-soffan och zappa mellan de andra storklubbarnas kraftmätningar.

Men vafan, så fort jag såg laguppställningarna borde jag ju kunnat räkna ut vad som skulle komma. Hälften av spelarna på planen var sydamerikaner – argentinare, brassar, uruguayaner – och det här blev en böljande tillställning därefter. Sprakande offensiv, oberäknelig defensiv och svallande temperament.

Det här var Copa Libertadores i Europa.

Jag fick se fler mål än det bjöds i alla övriga Champions League-matcher tillsammans, jag fick se hur brinnande spelare bjöd på en hel rad känsloutbrott och jag fick höra hela Calderón studsa upp-och-ner till Pippi Långstrump-melodin.

Jag fick kort och gott se lite riktig, gammal hederlig cupfotboll, så nära en medieskugga som 2000-talets Champions League tillåter.
***
Men någon uppkoppling eller några monitorer hade jag inte – så lika mycket för min skull som för er: alla kvällens mål.

Först till Stade de Gerland i Lyon, och något som ju måste beskrivas som ett nytt jättemisstag i raden från Victor Valdés. Nu räddade ju visserligen ändå Tití Henry ett kryss, så det ska väl ordna sig på Camp Nou.

Arsenal verkar ju ha vaskat fram en hel del chanser som vanligt, men det krävdes en straff från Rob van Persie för att bryta den där ihärdiga nollan som plågat dem på sistone. Har trots allt svårt att se Arsenal gå mållöst från Olimpico, så nu är det jättefördel för dem.

Och så dominerade tydligen Man United nere på San Siro.

Min fajt då? Jo, för sjutton. Kapten Maxi bredsidade in bollen efter två minuter, men Atléticos klantförsvar bjöd på kvitteringen strax därefter. Portos bindgalne målvakt Helton gjorde dock ett ingripande som till och med fick Atléticos defensiv vid den andra kvitteringen att se ursäktlig ut.
***
Men vafan, det här var ju bara den elementära snabbgenomgången, och allt jag hinner med nu när jag ska skriva texter och inte har tid att gå igenom detaljrapporteringen från alla andra matcher.

So you tell me – vad missade jag? Vad hände det för kul på alla andra arenor – snackisar, kontroversiella händelser, makalösa misstag och finsmakarfinesser – som jag borde känna till?

Och hur var Z?
***
Förresten – denna Champions League-kväll har den här bloggen fått sin miljonte besökare.

Vem det var har jag ingen aning om. Om det är bra eller dåliga siffror vet jag icke heller. Men så ligger det i alla fall till.

/Erik Niva

Jag ligger långt ner i den mediala konkurrensen vad gäller att glamourisera solen, värmen och lyxen – ofrånkomligen bottnar jag bättre i mörkret, kylan och sunket – men idag ska jag fan i mig inte gnälla.

Den där fyratimmarsflygningen från Arlanda var värd sitt pris. För andra dagen i rad är det 19 grader i skuggan här i Madrid, och av någon ofrånkomlig anledning har jag dessutom fått ett rum på åttonde våningen med stor, fet takterass och utsikt över hela staden.

När jag är i Madrid ser jag alltid till att hinna med ett ordentligt flanerande nere i Retiro-parken, och även om den där plaskdammen i mitten inte är parkens starkaste parti var det där jag fastnade idag. Det rasslade bara till i vattnet – och sedan svärmade ett stort stim med någon starkt rödfärgad tropisk fisk förbi.

Den här februarieftermiddagen i Madrid skiljer sig kort sagt en del från de där vanliga februarieftermiddagarna i Stockholm eller Malmberget.
***
Men vafan, det är inte därför ni är här, hoppas jag. Fotboll var det. Atlético Madrid-Porto var det.

Senast jag var här i stan så var det för att se Atlético Madrid möta Liverpool i gruppspelet. i något som visade sig bli en vänskapsmatch i förbrödning runt den gemensamma kärleken för Fernando Torres.

Nu rapporterar de spanska medierna om att banden mellan de två supporterskarorna blev så starka att hundratals av de Liverpool-fans som redan anlänt inför morgondagens batalj mot Real Madrid kommer att vara på Vicente Calderón ikväll – för att stötta polarna i sin nya kompisklubb.

Och det tycker ju jag är fuckin’ fantastic.
***
Vad ser man annars mest fram emot ikväll? Jo, givetvis duellen mellan de två goleadorerna – Kun Agüero i hemmalaget och den briljant namngivne Hulk i Porto.
***
Noterbart från de andra matcherna? Ja, jag kan bara inte sluta fyllas av skräckblandad fascination för den här rånarligan som riktar in sig på fotbollsspelare i nordvästra England.

Om det nu är samma liga så har de ju lämnat Liverpool – där de raidat nästan tio hem i samband med bortamatcher – och opererar nu närmare Manchester. Först bröt de sig in hemma hos Roque Santa Cruz, och nu har de alltså slagit till hos Darren Fletcher.

Den här stöten var bland de mest otäcka hittills. Tydligen hotades Fletchers fästmö med kniv av de maskerade männen – och det här alltså bara ett dygn före den mångsidige skotten kanske måste hoppa in och spela högerback på San Siro.
***
Nerifrån Milano hör vi ju dessutom tonvis av snack om José Mourinhos olika metoder för att få sina stjärnor att prestera. Jag måste erkänna att jag gillar Frank Lampards nya förklaring bäst:
– His man management was just terrific. I have never had a manager who, while I’m standing in the shower cleaning my balls, tells me I’m the best player in the world. He did that. I’ll never forget it. So casual. “You’re the best player in the world, but you need to win titles”. From that moment the extra confidence was in me. That is the key to Mourinho. What you see is not the half of it. The cleverness of the man is what happens behind closed doors.
***
Tycker ni förresten att det är lite för dåligt med den bombastiska upptrappningen inför kvällens avsparkar? Här har ni trailern från den kanadensiska tv-kanalen TLN – och mer bombastiskt blir det knappast.

/Erik Niva

Numero 1.  Så heter Gianluigi Buffons bok som jag nu införskaffat. Cassanos ”Dico tutto” lät jag dock stå kvar i hyllan efter att ha stått och bläddrat i den en stund. Känns som att man, även om han ”berättar allt”, redan läst godbitarna i alla artiklar om boken.
Härligt i alla fall, med bokhandlar och fotbollsböcker, även om självbiografier ofta är rätt tillrättalagda (om än inte Cassanos).
Efter en lång stund inne på multimedia-shopen på Corson, huvudgatan ner från il Duomo, strosade jag runt lite, såg försäljare av ”dubbel-halsdukar”, med Inter-Manchester United 24/2 2009 på, såg solen vinna över det fuktiga, råkalla diset och såg fans från båda lägren göra stan medan förväntan växer inom dem, timme för timme.

Sen tog jag en ensam lunch då nästan alla kollegor och vänner är på Cannavòs begravning. Underbart att sätta sig i lugn och ro med en hög tidningar och äta risotto och grillade grönsaker på en uteservering, uppe i Brera, en bit ifrån de värsta turistkvarteren.
Gazzettan ägnade de första sex sidorna, tre uppslag, åt Cannavò, sen kom Inter-Manchester United. Andrea (Elefante) har en bra intervju med Adriano där han pratar om hur stora och svårtstoppade han och Zlatan blir i kväll.
Sen har store Arrigo Sacchi skrivit en egen krönika där han analyserar Inters, Romas och Juventus chanser och rekommenderar Inter att spela på samma sätt mot United som Milan för två år sen. Han vill även att Roma ska se upp med att låta Arsenal ha bollen mycket och att Juve ska spela mer som ett lag och snabbare, osv. Bra läsning.

Bra läsning får ni dock även hos oss i dag, om ni köper vår CL-bilaga. Vi har fått flera trevliga mejl, bland annat från Benny i Skövde, som tackar för vår satsning på CL. En läsare som inte köpt tidningen undrade dock om vi vet att det tre andra matcher i kväll.
Jo, vi vet. Vi har utsända på alla matcherna, men som jag skrev i går, det är i tidningen man får allt från alla och framför allt helthetsintrycket.

Lite vila nu, inför kvällens jobbrace.

/Jennifer

Har varit lam med bloggandet på sistone, men för tillfället tycks mitt liv mest gå ut på att missa matcher. Jag reser, jag jobbar, jag reser, jag vaggar runt och vrålar på en Finlandsbåtssvensexa, jag reser och jag jobbar lite. Såg knappt en minut fotboll i helgen – och igår kväll var det dags igen.

Spurs åkte upp till Humberside för ännu en ödesmatch – jag hade släpat mig ner till Madrid för att positionera mig inför Champions League-veckan. Och nog för att det sänds fler engelska matcher än någonsin tidigare på spansk tv, men även om Hull City tydligen blivit Amerikas nya favoritklubb ligger de inte särskilt högt på spanjorernas prioriteringslista. Och deras bredband är dessutom alldeles för klent för att kunna streama.

Jag fick alltså gå back to basics, och följa matchen genom att radiolyssna på tv-kommentatorerna från en stream som inte orkade buffra fram bilden. Och en sak kan jag säga er – det är inte sättet att följa en Tottenham-match på.

Så länge jag kan minnas har vi varit usla – fullständigt jävla genomusla – på att försvara oss på fasta situationer.
– I am shitting myself every time someone has a corner against us. We know it’s not right but we are working on it twice a week so it should get better, sa Martin Jol.
– I am concerned about set pieces but the more you talk about it … It’s the worst it can get, to be honest. I do get nervy when teams get free-kicks. You start to think, ’Can we deal with it?’, säger Harry Redknapp.

Nervy? Well, försök att lyssna på en Spurs-match utan att bli helt paniskt skräckslagen varje gång vi har en hörna mot oss. När man inte kan kontrollera hur farlig en situation är med sina egna ögon så blir man utlämnad till hispiga kommentatorer som ger intryck av att varje boll som lyfts in i straffområdet balanserar på mållinjen.

Purgatorium.

Givetvis släppte vi också in en billig hörna, och Hull tycks även haft en boll i stolpen och ytterligare ett par öppna lägen, men… Under över alla jävla under. Den här gången gjorde vi faktiskt två hörnmål framåt också, även om det avgörande andra kom i andravågen.

Jag hoppas slippa göra det här radiolyssnandet till en lyckoritual, men… Vi får utvärdera med tiden.
***
Hursom, i kväll är faktiskt ännu en kväll då jag får reflektera över missade matcher. Jag tycker verkligen inte om att jag känner såhär – jag hatar ju den här storklubbsfixeringen mer än de flesta andra – men nu är det som det är.

Jag är i Madrid för att i första hand se Real Madrid-Liverpool, men nu slumpar det ju sig att Atlético spelar mot Porto ikväll också. I vanliga fall är det ju en vinstlott – en viktig bonusmatch mellan två roliga klubbar – men den här gången är jag minst sagt kluven.

Jag vill ju verkligen, verkligen se Inter-Man United. Och Arsenal-Roma. Och Lyon-Barcelona också.

Fotboll ska upplevas live, och de bästa matcherna spelas inte mellan klubbarna med de största namnen, men… Ikväll är jag bara några få karaktärssnäpp ifrån att strunta i att släpa mig ner till Vicente Calderón för att istället vältra mig i zapparsoffan.

Det enda som hindrar mig är vetskapen om att det vore den slutliga kapitulationen inför den moderna fotbollens stängda superligamonster.
***
Och appropå det… Jag trodde verkligen att det var ett skämt – eller i alla fall en överdrift – när den här uppgiften om att Middlesbrough skickat brev till sina fans för att få dem att låta tystare började cirkulera.

Men det var ju inte det. Det fanns verkligen ett officiellt brev från Middlesbroughs säkerhetschef med formuleringar som:
– Väsnas så mycket ni vill när vi gör mål, men det här konstanta oväsendet gör folk galna.

Grejen är också att uppmaningen riktar sig mot fansen i det sydvästra hörnet på Riverside – och det är den del av arenan där klubben och fansen kommit överens om att nybilda The Red Faction för att få tillbaka lite stämning till arenan.
– Jag trodde att det var ett skämt. Vill de att stället ska vara som en kyrkogård? Det är klart att jag fattar säkerhetsdimensionen, men Riverside har varit dött länge, och nu när fansen har börjat låta igen så klagar de, säger klubblegenden Bernie Slaven till Evening Gazette.

Och till och med gamle domarlegendaren Jeff Winter stämmer in:
– Att föreslå för fansen att de ska vara tysta är helt vansinnigt. Problemet med The Riverside har varit bristen på stämning, men på sistone har fansen verkligen ställt sig bakom laget. Är det någon som inte gillar det så föreslår jag att de knallar ner till biblioteket på lördagseftermiddagarna.

Japp, nu gör vi alla som vi gör när vi är riktigt ilskna i det 21:a århundradet. Vi går med i Facebook-gruppen som kräver Sue Watsons avgång.

/Erik Niva

”Det är 50-50”.
Nicola Ceceres, Inter-reporter sen istiden, profetia inför stormötet i morgon.
Jag har tillbringat de senaste timmarna på redaktionen där mina italienska kollegor pratar laguppställningar, skador, får samtal från Inter-källor, jagar United-nyheter och samtidigt, för ovanlighetens skull, medger att det här kan bli väldigt svårt.
Respekten för Manchester United är, med rätta, stor.
Så även hos mig.
Samtidigt vet även United-fansen att en mäktig motståndare väntar. Jag träffade många ute på stan, bland annat i Milanos bästa fotbollsbutik med matchställ som får det att vattnas i munnen. Jag pratade med några rätt unga killar som stod och fingrade på Juventus-jackorna och de var överens om att det vore helt okej att resa hem till England med oavgjort. De var lite oroliga över försvaret och det ska bli intressant att se hur United ställer upp i morgon. Ferguson har mörkat mer än Mourinho.
Mötet mellan dessa två ger ju matchen en extra dimension som jag inte kan låta bli att njuta av. Jag måste erkänna att jag förr, då jag jobbade i England, hade lite svårt för Sir Alex. Men för varje år som går, för varje seger han leder United till och för varje episod där han visar sin okuvlighet så vinner han min respekt allt mer.

Mourinho då? Han har mer att bevisa ännu och tiden för sig men jag måste säga, precis som kollega Anrel, att jag nog aldrig mött en tränare med en sådan karisma. En utstrålning som han lyckas förmedla till sina spelare och som aldrig går att fuska sig till utan bara finns där, som en aura runt honom, den store Mou.

För Inter lär oavgjort hur som helst inte räcka, jag tror definitivt att man måste vinna i morgon kväll för att klara det här.
Mycket mer om matchen säger jag inte i detta forum för jag ska lämna krönika och en rad texter till i morgon. Ni som älskar CL (och vem gör inte det) får inte missa att köpa tidningen i morgon. (ni får inte allt på nätet och framför allt inte helhetsintrycket).

Mitt i jobbet och fotbollssurret hann jag också med att ta farväl av min vän Candido. Utanför tidningen ringlade hela dagen en lång kö ute på gatan med folk som ville samma sak. I morgon begravs han och det kommer folk från hela världen. Från bland annat FC Barcelona kommer flerahögt uppsatta personer och man har tvingats byta kyrka för att alla ska få plats.
Jag sa hej då vid kistan som var glastäckt upptill. Som svensk är man rätt ovan vid att möta döden så, se den i ansiktet. Ingen av våra medarbetare skulle läggas på lit de parade på redaktionen om han/hon dog.
Men även om det var lite obehagligt först så är det väl egentligen som det ska vara, det som vi ofta blundar för. Döden som finns där mitt i livet, alltid lika nyttig att bli påmind om, för att man ska minnas att älska och leva. Man tar adjö av en kär vän och sen går man till baren för en panino med skinka och ännu ett samtal om Inter-Manchester United.
Fotboll, döden och livet.

/Jennifer

Så, här igen. Jag måste dock erkänna att det var länge sen jag landade här med en sådan förväntan inför en match. Redan på planet ner stötte jag på svenska fans som valt att fira sportlov på det bästa av sätt.
Mötte även Mats Olsson, min före detta kollega som jag gjort många jobb med på Expressen-tiden. Han kom fram på Arlanda då jag satt och kollade på ”vår” Sportpanel i Gomorron Sverige på en vägg-tv Har många minnen med Mats, som då vi 1999 varit på derby i Glasgow som avslutades med att vi irrade runt i skotskt snålt regn och letade taxi en halv livstid…

Här i Milano härskar dock mild vårsol och jag ska ut och luncha med några vänner/kollegor från Gazzettan innan vi går upp på redaktionen och jobbar. Ni får mer rapporter med fokus på fotboll lite senare.
Dock, mitt i all hets och förväntan inför Inter-Manchester United i morgon, är det till en redaktion som har sorg som jag kommer.

 I går morse tystnade en stor penna, stannade ett ivrigt hjärta. Candido Cannavò är död och i dag är det sorge-mottagning på tidningen. Från hela världen strömmar hälsningarna in. Jag har själv bytt om till svart nu och kan inte låta bli att beröras när jag läser om hur Candido dog, in i det sista med tankarna på tidningen. Han som levt ”una vita in rosa”, ett liv i rosa, för sin älskade tidning. Efter den första hjärnblödningen i fredags bad han att få datorn till sjukhussängen så att han kunde skriva klart sin krönika till lördagstidningen.
Men så, klockan 17.15, kom den andra, massiva hjärnblödningen, och Candido Cannavò fick aldrig skriva klart sin sista text.
Han skulle gått på matchen i morgon och jag vill gärna tro att det, var han nu än är, finns en hedersläktare där.

/Jennifer

På måndag far jag till Milano som sagt, för Inter-Manchester United.
En mäktig match  – och jag längtar.
I kväll fick jag dock veta att en av de vänner jag alltid brukar ta mig tid att byta några ord och ta ”un caffé” med kanske inte kommer att vara där längre.
Candido Cannavò, en av Italiens mest legendariska sportjournalister och i 19 år Gazzetta dello Sports chefredaktör, vårdas på sjukhus och det är oklart om han kommer att klara sig.
Cannavò kände alla: påven, Schumacher, Ronaldo, Maradona, Enzo Ferrari. Trots alla stora möten med idrottens mäktigaste har han ändå alltid förbilvit ödmjuk.
Han var den som introducerade mig på Gazzetta dello Sport och jag har lärt mig så mycket av honom; om italiensk fotboll, italiensk sportjournalistik, men framför allt om livet.

Jag hade sökt Candido i eftermiddags, för en kommentar om Zlatan och Champions League på tisdag. Nu vet jag varför han aldrig svarade. Kanske blir det inga mer samtal med honom.

Det pratas mycket om vad som är god sportjournalistik. Ett vet jag: när jag gick med Cannavò på Milanos gator stannade folk spontant och applåderade honom, sa ”complimenti”, bugade.
Så mycket har han betytt med sin förmåga att  med sin känsliga penna göra sporten till något mer, något stort nog att få vanligt folk att stanna på gatan i respekt.
Bättre betyg kan man inte få.

/Jennifer

Härom året skrev jag om den store lille sicilianaren på min fredagssida. Här är den texten

Han skrev sin första artikel 1949.
I över femtio år har han arbetat på världens främsta sporttidning.
Han har skakat mäktiga händer, sett stjärnor tändas och slockna.
Ett möte med Candido Cannavò är en lektion i sportjournalistik – och levnadskonst.

 Bland det första jag alltid gör när jag kommer till Gazzetta dello Sports redaktion på Via Solferino 28 i Milano är att kila en trappa upp. Där finns Candido Cannavòs kontor. Vid skrivbordet sitter en av idrottsvärldens mest inflytelserika män och arbetar. Vad annars? Visst, Cannavò är 77 år, men sluta jobba, varför då?
Cannavò har varit med om att skapa en del av den sportjournalistik vi i dag tar för given. Han anställdes som 19-åring på lokaltidningen ”La Sicilia” och kom 1955 till Gazzetta dello Sport. 1983–2002 styrde han som chefredaktör den anrika, tongivande tidningen. Under hans ledning utsågs den av Internationella olympiska kommittén till ”världens bästa sporttidning”.
Att gå med Cannavò på Milanos gator är en fascinerande upplevelse. När folk ser den lille vithårige mannen stannar de på gatan, bugar, applåderar. Så stor respekt väcker han. Lika fascinerande är att höra alla hans minnen och berättelser. Det är matcher och mästerskap, mäktiga män – och magiska möten. Frukost med Ronaldo och Pelé. Risotto-lunch med den legendariske Enzo Ferrari. Maradona på besök på redaktionen. Den långa bekantskapen med Gianni Agnelli, Fiats och Juventus nu bortgångne herre. Cannavò berättar också gärna om när påven välsignade honom och om Michael Schumachers trevliga bröllop.
Men de 77 åren har också gett honom insikten att sporten, och livet, även har en mörkare sida. Han berättar om bomberna över hans Catania, den 8 juli 1943. Inom sig kan han fortfarande höra skriken från de som inte undkom.
Han minns också den 5 maj 1949, hur han satt på ett tåg, i tredje klass. Tidig morgon, stopp på en liten station i sydligaste Italien, en tidningsförsäljare som ropar: ”Läs allt om tragedin! Grande Torino finns inte mer. Lagets plan störtade mot Superga-berget”. Italiens främsta fotbollslag hade förintats, konduktören grät när han klippte Cannavòs biljett.
Själv grät chefredaktören när Marco Pantani åkte fast för dopning – och när beskedet kom om dennes ensamma död på ett slitet hotellrum i Rimini, på Alla hjärtans dag 2004.
Bland de andra mörka minnena finns tragedin på Heyselstadion, terrordådens svarta september-OS 1972 och raden av spel- och mutskandaler. Cannavò om någon vet att idrotten har en smutsig baksida, att den är en miljardindustri som måste hårdgranskas.
Och han menar att sporten, dess stjärnor och vi som bevakar dem har ett gemensamt ansvar:
”Vi når ut, vi påverkar. De som bara vill ha resultat och idolporträtt i tidningen får läsa programblad och supportertidningar. Det är inte journalistik”.
Ord att ta till sig – för såväl de som skriver, de omskrivna och de som läser. Men mötena med Cannavò är också en påminnelse om vikten av att uppskatta kunskap och erfarenhet. I Sverige hade han med största sannolikhet löst korsord och klappat katten. Ersatt av en 20-åring med attityd och cool frisyr, oförstående inför mycket utom det egna egot. Jag har också varit där som riktigt ung, det har de flesta.
Men ju mer man vet, desto mer vet man hur lite man vet. Vi är dåliga på att komma ihåg den sanningen i Sverige. Det är inte bara fotbollsproffs som åldras bättre i Italien.
Inför Cannavòs livserfarenhet och livsglädje (motionscyklar varje morgon, skriver poesi, ger komplimanger) blir jag ödmjuk.
Ofta är det genom att blicka tillbaka som vi ser framåt.

/Jennifer