När allt trams och all image är avskalad – varför ställer sig egentligen unga män på scen och hamrar på en gitarr? Bruce Springsteen har sin huvudteori kvar.
– Det är bara ett stort och genant skrik på ”paaaaappa”. Det är bara fäder och söner, och du är där ute och försöker bevisa något för någon på det mest intensivt möjliga sättet. Det är som: ”Hey, jag var värd lite mer uppmärksamhet än jag fick. You blew that one, big guy”.

Och när allt kommer kring – varför går unga män ut på fotbollsplanen för att aldrig komma tillbaka?

Lothar Matthäus har spelat 150 landskamper. Han har vunnit VM och EM. Han har tagit hem Ballon d’Or och blivit Fifa World Player of the Year. Diego Maradona har beskrivit honom som den tuffaste motståndare han någonsin mötte. Ska man tro honom själv så var det jakten på bekräftelse som drivit honom hela tiden. Bekräftelsebehov gentemot klasskamraterna, omgivningen, fotbollsfolket – men först som sist gentemot föräldrarna, gentemot pappan Heinz.
– Jag önskar att mina föräldrar hade tillbringat mer tid med mig. Det var tidigt uppenbart att jag hade talang, och jag ville att min pappa skulle stå där vid sidlinjen när jag gjorde sex mål – men han hade aldrig tid. Jag fick kämpa själv.

Egentligen ville Matthäus att hans pappa skulle följa med honom när han flyttade från lilla Herzogenaurach till stora Borussia Mönchengladbach som 18-åring. Det blev inte så. Istället fick han själv flytta in i det billigaste rummet på Mönchengladbachs billigaste hotell – 18 D-mark natten – nere vid järnvägsstationen. Ögonblicket då han såg sina föräldrar försvinna i backspegeln när han körde från Herzogenaurach beskriver Matthäus själv som avgörande, definierande.

Lothar Matthäus tänkte inte återvända hem förrän han bevisat att han var värd att… ja, älska. Han utgick från att vägen dit gick genom hans egna prestationer. Drivkraften var inte unik, men hos Matthäus var den nog överdoserad. Så länge han spelade själv fungerade väl livet okej, men när läktarna slutat jubla hade han fortfarande kvar samma behov. Han har över 40 år gammal då, men började bete sig som någon sorts vuxenversion av den där klassclownen som skriker, stojar och slåss mest bara för att få uppmärksamhet.

Förra veckan publicerades Lothar Matthäus sin självbiografi ”Ganz oder gar nich”, ”Allt eller inget”. Det övergripande temat är upprättelse. För sorgligt nog är det ju såhär: I Tyskland är inte Lothar Matthäus en självklar fotbollshjälte. I första hand ses han istället som en sorts tragisk skämtfigur. Det görs karikatyrer och parodier på honom, det drivs hejdlöst med honom och hans Napoleonkomplex.

Det går att förstå varför. Självhävdelsebehovet har tagit sig en del ganska oklädsamma uttryck genom åren. Det har varit fejder med allt och alla, detagande i dokusåpor och en hel rad stormiga äktenskap med yngre kvinnor. När boulevardtidningen Bild gjorde utdrag ur boken så delades de helt enkelt upp i Lothar Matthäus und die Liebe – del ett till fem.

Redan i förordet gör Matthäus en stor poäng av att det minsann refererar till ”Il grande Lothar” i Italien – ”där räcker det med att jag sätter mig på min stol för att 20 000 människor ska ställa sig upp och applådera” – men betonar sedan gång på gång hur han känt sig både förlöjligad och förföljd på hemmaplan.

Och det allra värsta med det? Att det drabbar hans föräldrar. Att det gör så att Lothar Matthäus fortfarande inte kan se sin nu 81-årige pappa i ögonen och hitta någon stolthet där.
– Mina föräldrar är vanligt, enkelt folk – och de skäms över sin son. Jag är så ledsen för det. Jag önskar att jag hade kunnat be dem om ursäkt, men i perioder har jag verkligen levt ett jetsetliv. Vad skulle jag kunna säga till dem? I början av min karriär blev jag glad när jag såg mitt namn i tidningen. Så är det verkligen inte längre.

Jo, det finns ju ändå en sak som går att säga, och Lothar Matthäus försöker hitta förtröstan i den.
– När mina föräldrar åker in till stan för att handla så känner de blickarna och hör viskningarna, om de inte blir direkt hånade, Ibland undrar jag om jag hade blivit lyckligare utan bollen, om vi alla hade varit det. Men ändå brukar jag säga till pappa: ”Om någon hånar dig igen – fråga då ifall hans son blivit utsedd till världens bäste fotbollsspelare”.

/Erik Niva

The rocky road to Dublin – eller i alla fall SAS direktflight från Stockholm.

Jag är alltså på Irland, och tänkte ägna min fredagskväll åt att strosa längs Liffey, nynna på rebellsånger, undvika Temple Bar och se Trapattonis allt trassligare hopkok förlora med två bollar mot Tyskland.

Men innan dess ska jag bara ta och vidarebefordra en helglista för er att begrunda, aktualiserad av föregående inlägg och dess beröring av de finansiella realiteterna i Newcastle.

Såhär. Websajten Zoopla ägnar sig åt att sammanställa bostadspriser i Storbritannien, och för någon månad sedan gjorde de en specialstudie med fotbollsfokus. De kontrollerade helt enkelt hur det var ställt med bostadspriserna inom en halvmilsradie runt de respektive Premier League-arenorna, apropå kopplingen mellan fotbollsklubbar och den verklighet de kommer ifrån.

Slutsatser? Framförallt att England är ett ohyggligt kluvet land, där den ekonomiska situation som råder i London och längs sydkusten inte har något att göra med tillvaron uppe i norr. De nio klubbar som toppar den här listan hör alla hemma i syd, de elva i botten hör alla hemma i mellersta eller norra England.

Givetvis kommer en sån här jämförelse att halta. Just Newcastles arena ligger till exempel precis mitt i stan, och därför kommer bostadspriserna runt den vara relativt höga, även om regionen i stort är väldigt fattig. Däremot är det intressant att få svart på vitt vilket rymdskepp Eastlands är – där det sänkts ner i Manchesters allra mest nedgångna kvarter – och hur monumental misären är nere i Everton Valley. Och för alla som har varit i Tottenham är det fullständigt obegripligt att en lägenhet i slummen där kan vara mer än dubbelt så dyr som en lägenhet på de hyfsat välordnade gatorna runt Britannia Stadium.

For what it’s worth – priserna för the average home (vad nu det egentligen betyder) i kvarteren runt Premier League-arenorna.

Chelsea – 1 467 803 pund
Fulham – 862 250 pund
Arsenal – 559 344 pund
QPR – 495 491 pund
Reading – 288 025 pund
Tottenham – 287 821 pund
Southampton – 221 219 pund
West Ham – 216 990 pund
Norwich – 191 865 pund
———————————————————–
Newcastle – 169 553 pund
Man United – 156 956 pund
Swansea – 148 061 pund
Liverpool – 136 800 pund
Wigan – 128 389 pund
Sunderland – 126 374 pund
Stoke – 118 058 pund
West Brom – 111 257 pund
Man City – 98 088 pund
Aston Villa – 94 296 pund
Everton – 66 377 pund

Marching down the Goodison Road
All the windows opened wide
When you hear the copper shout: ‘Hey, put that candle out’
We are the Goodison gang

/Erik Niva

Det är den råa cynismen som gör skillnaden.

Newcastle United har haft allsköns tröjsponsorer tidigare. De har låtit sig sponsras av öltillverkare, bredbandsleverantörer och banker. Ändå är det så väldigt annorlunda nu när de bestämt sig för att samarbeta med omdiskuterade Wonga, pionjärer inom det här som kallas korttidslån.

Strax efter att Wongas etablerat sig beskrev den inflytelserike ekonomen Umair Haque deras verksamhet som ”världens värsta affärsmodell” i sin blogg på Harvard Business Review. Han utgick från deras affärsidé – att erbjuda lättilgängliga korttidslån till skyhöga räntor mitt under en ekonomisk kris – och föreslog sedan tre andra jämförbara tillväxtmarknader. En global marknadsplats där folk kunde sälja sina organ. Ett socialt nätverk för vapenhandel. En community där människosmugglare kunde utbyta tips och idéer. Hans huvudpoäng var lättsammanfattad, och riktade sig främst till de innovatörer och entrepenörer han normalt sett skriver för. ”Skapa inte giftiga grejer som är dåliga för folk. Gör fantastiska grejer som förbättrar människors liv på ett meningsfullt sätt”.

Den effektiva årsräntan på ett Wongas-lån uppgår till drygt 4 200 procent. Nu ska visserligen deras standardlån vara återbetalade inom en månad, men även i de fallen behöver du betala tillbaka drygt 30 procent mer än summan du lånat. Nä, de gör inget olagligt och nä, det är ingen som tvingar en att nyttja deras tjänster – men återigen… Det är den råa cynismen som gör skillnaden.

Wonga har redan ett sponsoravtal med en engelsk fotbollsklubb, Blackpool. Kvarteren runt deras hemmaarena tillhör landets allra fattigaste. Den manliga medellivslängden ligger på 73,6 år, lägst i England. Andelen alkoholrelaterade dödsfall är landets högsta. Självmordsfrekvensen är åtta gånger högre än riksgenomsnittet, och tonårsgraviditeterna 72 procent högre.

Varför riktar ett låneföretag sin reklam mot just de kvarteren?

Och nu har de alltså skrivit avtal med Newcastle United, den största klubben i Englands mest krisdrabbade region. Ingen annanstans har nedskärningarna inom den offentliga sektorn slagit lika hårt. En färsk undersökning visar att mer än en fjärdedel av invånarna här har svårt att få pengarna att räcka månaden ut.

Varför riktar ett låneföretag sin reklam mot just den regionen?

För att de ser en möjlighet att tjäna pengar på utsatta människors fattigdom. I det här fallet för att de ser fotbollen som ett effektivt verktyg för att lyckas med det.

Det som är så förbaskat sorgligt är ju att fotbollen hjälper dem med sin verksamhet.

För att låna en klyscha: Newcastle United är så mycket mer än en klubb. Den har i alla fall varit det. Som den enda klubben i Englands kanske allra mest fotbollstokiga industristad har den alltid haft en oerhört viktig roll för den lokala identiteten, sammanhållningen och stoltheten. St James’ Park har bokstavligen talat fungerat som en sorts katedral, men nu är tusentals anhängare på väg att tappa tron.
– Jag är väldigt nära brytningspunkten nu, väldigt nära punkten där bägaren rinner över. Jag har ingen som helst aning om vad klubben står för längre, säger Michael Martin, som driver klubbfanzinet True Faith.
– Folket som äger Newcastle har ett socialt ansvar gentemot fansen. Jag skulle älska ifall de kunde svara ärligt på en enda fråga: ”Skulle du, Mike Ashley, på allvar rekommendera någon att låna pengar från Wonga till de här räntorna? Och kan han inte svara ja på den frågan, då borde de inte vara vår tröjsponsor. 

Som en av de lokala kommunfullmäktigeledamoter uttryckte det: Framöver kommer de rikaste unga männen i Newcastle att bära tröjor som uppmanar de fattigaste att gå till en laglig lånehaj. Är det verkligen framgång fotbollsfans vill ha, framgång till vilket pris som helst? Newcastle Uniteds klubbledning tror i alla fall det.
– Vi bygger en klubb för att kämpa om de största priserna på den högsta nivån. Och som alla vet är ett starkt kommersiellt program avgörande för möjligheterna att nå det målet, säger vd:n Derek Llambias.
– Vi vet alla att det är en tuff marknad, och Wonga är ett fantastiskt företag att ha med oss, säger managern Alan Pardew.

Det finns en spelfilm från år 2000 som heter ”Purely Belter”, en depressionsstänkt dramakomedi om två fattiga grabbar som desperat försöker skaka fram pengar för att köpa säsongsbiljetter till St James’ Park. Verklighetens motsvarigheter lär inte få det lättare framöver. Men det är klart – det finns ju alltid korttidslån.

En Newcastle-tröja med Wongas-reklam på bröstet kostar just nu 44 pund. Har man inte de pengarna kan man ju alltid låna från Wongas. Då kostar den drygt 58 pund istället.

/Erik Niva

Jag tänkte berätta för er om en fotbollsklubb.

I söndags spelade de hemmamatch inför 66 452 åskådare. Det var fler än det kom till någon Premier League-arena i England under helgen, men det var inte särskilt sensationellt för det. Den här klubben har ett publiksnitt på ungefär 45 000, vilket är mer än etablerade storklubbar som Chelsea, Juventus, Liverpool, Inter, Tottenham, Roma, Olympique Marseille, Valencia, Fenerbahce, Flamengo, Corinthians och Boca Juniors.

Det här är dessutom en fotbollsklubb som bygger sin verksamhet på supportrarnas möjligheter att vara delaktiga och påverka – och nej, den heter inte Borussia Dortmund eller något annat tyskt.

Klubben jag skriver om heter Seattle Sounders. Den spelar i nordamerikanska MLS, den grundades så sent som 2007 och den ger oss just nu anledning att omvärdera en del av det vi trodde oss veta om fotbollsvärlden.

Jag vet inte hur många gånger det påståtts att den amerikanska fotbollen – den de kallar soccer – har anlänt, att den har brutit igenom upp till nivån där den är på riktigt.

Det hette så redan i mitten av 1970-talet, då Pelé skrev på för New York Cosmos. Det var så det lät i samband med hemma-VM 1994. När Freddy Adu skrev på sina sanlösa Nike-avtal i mellersta tonåren. När David Beckham kom till Los Angeles. När Landon Donovan rakade in den där returen mot Algeriet.

Alla var de såklart stora steg på den långa vägen, men frågan är om det inte var först den 7 oktober 2012 som vi verkligen kunde säga att… jo, fotbollen har faktiskt erövrat Amerika nu.

Seattle Sounders spelade derby mot Portland Timbers. Det var på riktigt, med amerikanska mått mätt. Det var jättetifon, det var sånger, det var tusentals tillresta bortafans och totalt var det alltså 66 452 åskådare.
– Det är såhär det måste vara i paradiset. Det här är himlen, eller i alla fall så som jag föreställer mig den. Det var väldigt känslosamt för mig. När man gick ut på planen och tittade sig omkring så kände jag… Man, det här var inte något som man tog för givet att det någonsin skulle hända den amerikanska fotbollen, sa Sigi Schmid på presskonferensen efteråt.

Schmid är head coach för Seattle Sounders, och en av alla de väderbitna gräsrotskämpar som nu ser en annorlunda framtid framför sig.
– Jag har varit inblandad i så många matcher där de varit lättare att räkna åskådarna än spelarna. Det här är fenomenalt. När allt tog fart här i Seattle sa alla att det skulle blåsa förbi, att det skulle försvinna. Well, det har inte försvunnit. Det har blivit större, och det är en reflektion av the community.

Det är speciellt att just en amerikansk idrottspersonlighet ska referera till the community – det där sammanhangsbyggande ordet som aldrig riktigt låtit sig översättas till svenska – men så är ju också Seattle Sounders en väldigt säregen klubb. Ända sedan nystarten 2007 har de jobbat målmedvetet för ett klimat där de får aktivt engagerade fans till matcherna, snarare än passivt konsumerande kunder. De har låtit supporterkulturen växa fram av egen kraft, och ansträngt sig för att inte försöka laga saker som inte har något som helst behov av att fixas.
– Folk frågar hur vi har skapat den här fantastiska energin på arenan. Vi har inte skapat någonting – det var de som gjorde det, säger Sounders general manager Adrian Hanauer, och hänvisar till fansen.
– Vi har tagit sunda beslut, men framförallt varit väldigt noga med att inte störa den organiska tillväxten och autenciteten i det som finns där. Vi vet att vi kan förstöra allt det här.

Adrian Hanauer pratar på ett sätt som låter vettigt i fansens öron, och han behöver göra det. Han kan nämligen avsättas av sina egna supportrar. Seattle Sounders har alltid haft ”democracy in sports” som ledord, och allra tydligast lever de upp till det genom att ge medlemmar och säsongsbiljettsinnehavare rätten att att rösta om klubbledningens framtid.

Drew Carey – kändiskomikern som är minoritetsägare i Sounders – förklarar:
– Invändningen jag får från annat folk inom sport är: ”Ska ni låta fansen rösta? Vad vet de?”. Och jag bara: ”Well, de vet i alla fall lika mycket som sportreportrarna”. Alla vet om general managern gör ett bra jobb eller inte, det är ingen hemlighet. Fansen vet det. Och även om jag hatar att göra den här jämförelsen så var det ingen som ville låta folket rösta när det här landet först grundades. 

Adrian Hanauer borde ha en rätt hygglig chans att överleva omvalsprocessen. Den började nämligen igår, dagen efter att Seattle vunnit derbyt med 3-0 i matchen som faktiskt kan komma att symbolisera starten på en ny era inom amerikansk idrott.

Jodå, de har fortfarande barbecues i sina pickups på parkeringarna utanför och vill vi så kommer vi alltid att kunna fortsätta generellfnysa åt idrottskulturen i USA – men ska nu den amerikanska fotbollen fortsätta växa ska den givetvis göra det utifrån sin egen bakgrund och sina egna villkor. Jag har aldrig förstått mig på de som vill att all fotbollskultur ska se ut och fungera exakt såsom den gör i Västeuropa. Går jag på fotboll i Turkiet vill jag känna att jag är på fotboll just i Turkiet. Går jag på match i USA får den hemskt gärna dofta USA.

Adam Johansson är inte den enda välmeriterade spelaren som valt Seattle. Landslagsanfallaren Eddie Johnson gjorde ju en sejour i Premier League häromåret, och även om han fortfarande bara är 28 år gammal ser han inget större behov av att kämpa sig tillbaka till den internationella fotbollens mer etablerade storscener.
– Det här är precis lika bra som någon annan arena. Det är som en bortamatch på Old Trafford, som att spela inför 110 000 åskådare på Azteca. Det blir inte bättre än stämningen här den här kvällen, och det visar verkligen hur långt fotbollen har kommit här i vårt land.

/Erik Niva

Have pity on the working man, huh?! Av olika anledningar har jag varit kulturarbetare under huvuddelen av den senaste veckan – det har varit bokmässor och punkrockkåserier – men det är ju egentligen ingen ursäkt för det här hacket i bloggkurvan.

Inte ett enda inlägg på en hel vecka? Nä, så ska det minsann inte se ut längre. Även i bloggfabriken handlar det ju om att gå till arbetet varje dag (nåja), att få jobbet gjort, och när jag flackar i den övertygelsen framöver ska jag helt enkelt vända mig mot Brad Friedel.

Den 14 augusti 2004 ställde han sig i Blackburn Rovers mål för att spela mot West Bromwich Albion. I lördags var han en nyckelfigur när Tottenham bröt den där 23 år långa Old Trafford-förbannelsen. Och däremellan har han ju inte missat en enda Premier League-omgång. Han har spelat 310 ligamatcher i följd. Han har presterat varenda vecka i mer än åtta års tid.

Inga skador eller sjukdomar biter på den här amerikanen. Inga formsvackor eller konkurrenssituationer rår på honom, även om det nu är den franske landslagskaptenen som frustar frustrerat på avbytarbänken.

Brad Friedel är ett professionellt föredöme på alla upptänkliga sätt och vis – och han är alltså 41 år och 139 dagar gammal. För mer än 20 år sedan var självaste Brian Clough den manager som först värvade honom till England.

20 år.

Hur det är möjligt? Ska jag mixa ihop mina egna funderingar med det Brad Friedel själv har berättat så utkristalliserar sig ett knippe huvudanledningar.

Yoga
Själv är jag ju inte mycket till flexibilitetsguru, men det är nog bara att acceptera yogan som en ganska central del av dagens fotbollsträning. Nuförtiden är den långt mycket mer regel än undantag bland de riktigt långlivade spelarna, och de som väl börjat tenderar att bli riktigt övertygade missionärer. Ryan Giggs är en av dem, Phil Neville en annan och Brad Friedel alltså en tredje. Han har varit inne på yoga i ett årtionde. ”När du blir äldre så är det lättare att du stelnar till i ljumskarna, låren och höfterna. Men om du kan hålla de delarna starka och smidiga så hjälper det dina knän. Yoga har hjälpt mig att bli av med de muskelskador som började komma när jag passerade 30-årsstrecket, och har dessutom fått mig att känna mig yngre och mer energifylld. Men ska det ge något så måste du ta det på allvar och göra det rätt”. En av de dolda fördelarna med att värva Brad Friedel är hans inflytande på en spelartrupp. För några år sedan existerade inte yogakonceptet på Tottenhams träningsanläggning. Idag har Friedels personliga instruktör blivit klubbanställd, och som en konsekvens har också skadefrekvensen sjunkit på ett högst mätbart sätt.

Mental styrka
Brad Friedel är en robust idrottskille från Ohio. Han har den där amerikanska förmågan att vara bäst när det gäller utan att stressa sönder sig själv, men det var ändå en ögonöppnare för honom att komma till Turkiet i mitten av 1990-talet. ”Det var en väldigt viktig tid för mig. Erfarenhet är avgörande för att hantera press, och jag utvecklade en läderhud när jag var där. Istanbul var maniskt. Jag har aldrig någonsin upplevt en stämning som den på Ali Sami Yen-stadion när vi mötte Fenerbahce eller Besiktas. Men om du förlorade var du bara smuts. Jag minns att fansen försökte välta vår spelarbuss medan vi satt i den efter en derbyförlust. De var tillräckligt många för att lyckas, och bussen svajade från sida till sida innan polisen kom med sina sköldar och batonger”. Och om man vann ett derby? Samma sak, fast annorlunda. ”En gång när jag kom hem efter att vi slagit Fenerbahce hade fönstren i min lägenhet blivit sönderslagna. Och på golvet hittade jag en tegelsten målad i Fenerbahces färger”.

Sans och balans
En punkt som hänger ihop med den föregående. Brad Friedel ser när en spade bara är en spade och benämner den sedan därefter. Han drack aldrig hundra pints i veckan under det glada 1990-talet, men han var inte heller nykteristen som låste in sig på hotellrummet när lagkamraterna drog till puben. Han tänker på vad han äter, men unnar sig likafullt en rejäl stek någon gång i veckan. Han har tillhört ett tiotal elitklubbar i fyra olika länder, men ändå aldrig känt sig i behov av någon agent. ”Jag förhandlar fram mina egna kontrakt. Jag har alltid tyckt att det är det bästa sättet, för då kommer du ut ur rummet efter en handskakning, snarare än med en känsla av att den ena parten har vunnit över den andra”. När det blev offentligt att Tottenham hade värvat Hugo Lloris ställde inte Friedel till några dramatiska scener i omklädningsrummet eller gjorde några drastiska mediala utspel. Han knallade helt enkelt in till André Villas-Boas och frågade honom hur det var tänkt. ”Och jag blev nöjd med den konversationen”. Inte mer, inte mindre. Inte svårare än det behöver vara.

En fotboll i förändring
På många sätt den mest intressanta punkten. Brad Friedel har ju en del att jämföra med, och han menar att dagens engelska fotboll helt enkelt är mycket mer skonsam än den var förut. Färre tacklingar, mjukare spel. Tråkigt för en del åskådare – såna som mig – men tacksamt för en fotbollsspelare som siktar bortom 45. ”Tempot ökar visserligen hela tiden, men samtidigt blir spelet allt mindre fysiskt”. Jag vet inte riktigt vad som hände när medelåldern på den genomsnittlige NHL-spelaren tycktes gå från 25 år till 45 år på bara några få säsonger, men kanske var det något i den här stilen. Möjligen är det här en utveckling som gör så att Brad Friedel framstår som mindre unik framöver, men jag vägrar att tro det. Han klättrar snabbt på listan över de äldsta Premier League-spelarna någonsin, listan där han just nu ligger sjua. Allra högst upp hittar vi den gamle Man City-keepern John Burridge, som var 43 år och 162 dagar gammal när han byttes in i halvtid under matchen mot Newcastle, 1995. Jag tror på allvar att Brad Friedel har en väldigt bra chans att slå det rekordet.

/Erik Niva

41 år.

”Ibland blir drömmar sanna”, sa Arsène Wenger igår.

Han pratade om Nico Yennaris, den unge London-kosmopoliten med sin grekcypriotiske pappa, sin kinesiska mamma och sin uppväxt i Leytonstone.

Senast Coventry City mötte Arsenal borta var i september år 2000. På bilderna från matchen ser man glädjen i ögonen hos en hyperentusiastisk liten kille som fått äran att vara Arsenals maskot för dagen. Den killen var Nico Yennaris, sju år gammal.

Ett drygt halvår senare besannades den första delen av hans dröm. Då blev han intagen i Arsenals ungdomsakademi. Sedan gick det ett årtionde, men även om utvecklingen gått i vågor har Nico Yennaris alltid klamrat sig fast vid sitt Arsenal. Och när nu Coventry City var tillbaka i de här delarna av norra London – då var han också det.

Arsenal slog Coventry med 6-1 ikväll. Nico Yennaris spelade 90 minuter och stod för två assist, till Olivier Giroud och Theo Walcott.

***

Strax efter att Nico Yennaris varit Arsenal-maskot gick en man in på ett vadslagningskontor i en helt annan del av England. Det här var i Manchesters utkanter, och en drömmande pappa ville satsa 100 pund på att hans nioårige son skulle spela för Manchester Uniteds a-lag en dag.

I morgon kommer samma man med all säkerhet gå tillbaka till samma vadslagningskontor.

För en dryg timme sedan debuterade nämligen hans son för Manchester United. Ryan Tunnicliffe har tillhört klubbens organisation i ett årtionde nu. Han har vunnit FA Youth Cup och han har spelat för England på både U16- och U17-nivå – men han har knappast någonsin gjort sin pappa lika stolt som han gjorde honom ikväll.

Ryan Tunnicliffe har en väldigt spännande framtid för sina fötter. Hans pappa har 10 000 pund att hämta ut.

Ibland blir drömmar sanna.

/Erik Niva

För några veckor sedan – under tiden då vi hade existentiella grubblerier kring bloggens framtid – skrev jag något om att det kanske var lika bra att vi omvandlade den till att enbart handla om Zenit St Petersburg.

Nu blev ju vårt storvulna framtidsmanifest istället att vi skulle gnissla på precis som förut, men det innebär verkligen inte att vi ska sluta plaska runt i Neva-floden.

Det är ju där det händer just nu.

Det är lite som det var när Ryssland skulle bli kapitalistiskt över en natt efter Sovjetunionens sönderfall. Zenit St Petersburg har tänkt sig att ta klivet upp i den absoluta europeiska toppen – omedelbart, precis just nu – och har utformat sin egna, nyryska modell för hur det ska gå till.

Stora pengar, snabba pengar. Hulk och Alex Witsel på en enda dag för 80 miljoner euro. In med det nya och… se vad som händer.

Man kan säga vad man vill, men Abu Dhabi-versionen av Manchester City är ett exempel på hur en nyrik klubb bör resonera för att etablera sig på en ny nivå. Förändringen där har skett gradvis. Genomgripande. Tålmodigt. Långsiktigt. 

Zenit St Petersburg framstår just nu som motsatsen. De har betalat en snabb miljard – i övergångssumor, agentavgifter och sign on-bonusar – för att rasera allt som tidigare byggts upp. De var de dubbla ryska mästarna, laget som gick till åttondelsfinal i Champions League i våras. Nu är de i spillror. Det var inte ett fotbollslag som reste till bortamatchen i Samara i helgen; det var ett rullande inbördeskrig.

Ryske landslagskaptenen Igor Denisov åkte överhuvudtaget inte med till matchen. Stjärnanfallaren Alexander Kersjakov blev utbytt i paus, och därefter nedskickad till reservlaget med omedelbar verkan.

Allt handlade såklart om pengar. Det gör ju alltid det, i synnerhet i dagens Ryssland.

För att locka Hulk till Ryssland tvingades Zenit erbjuda honom en årslön uppemot 70 miljoner kronor, och en sign on-bonus på ytterligare 100 miljoner. Det är summor som klubbens tidigare nyckelspelare inte kommer i närheten av. Igor Denisov gick till klubbledningen och krävde en löneökning som motsvarade hans betydelse för laget. Han fick den inte.
– Jag är den första som vill se laget förstärkas, men varför ska utlänningarna tjäna tre gånger så mycket som lagets bästa spelare? Det vore en sak om Hulk och Witsel var Messi och Ronaldo, men det är de inte. Så varför ska vi då ha den här obalansen i lönesättningen, frågar sig Denisov i Sport-Express.

Nu strejkar Igor Denisov. Han säger att han tänker lämna Zenit i januari ”om inte situationen förändras”. Från hans perspektiv är frågan var egentligen en lojalitet tar slut. Andra har frågat sig – med hela historien runt Zenit och rasism i bakgrunden – var en xenofobi börjar.
– Folk säger att vi inte passar Hulk, men det gör vi. De säger att vi inte gav honom ett varmt välkomnande, men det gjorde vi. Vi försökte prata med dem båda, men det är svårt att kommunicera genom deras tolkar.  Och jag tycker ju att de snarare borde anstränga sig mer för att prata med oss. Vi brukade vara ett lag där alla spelade för varandra, men det är tydligt att klubbledningen inte satte något större värde vi vad den hade.

År 2012 har vi fått lov att acceptera att fotbollen kretsar kring ekonomi. Men det är en sak att ha pengar, en annan att kunna hantera dem.
– För mig handlar det framförallt om respekt. Jag har gjort över 200 matcher för Zenit, men de senaste nätterna har jag haft svårt att sova. Klubben har gjort mig till en rik person, men jag vill ändå att den visar sin uppskattning för mig och de andra ryska spelarna som är ryggraden här. Pengar borde användas för att bygga en bra stämning runt laget – inte för att förstöra den.

/Erik Niva

Matchen är betittad, texten är skriven. Det enda som återstår innan jag lämnar Madrid är rankingen.

Mourinho presterade ju bra ikväll igen – men presterade han så bra att han ska in på listan? Var fnattfirandet vid Cristiano Ronaldos segermål så estetiskt, så explosivt och så enerverande att det ska in på hans egen personliga topplista över firanden? Och i så fall hur högt? Topp-fem? Pallplats?

Det här är ju vad vi hittills haft att förhålla oss till.

8.
Mourinho vs Barcelona
2006
Förlagan till kvällens version, testet som bevisade att kostymbyxorna gled bra utan att suga upp gräsfläckar. När jag ser det nu känner jag ju att vafan… Karln har ju faktiskt utvecklats.

7.
Mourinho vs Valencia
2011
Extrapoäng för att han gör det oväntade. Ni såg inte framför er att José Mourinho skulle hoppa upp på José Callejons rygg innan han gjorde det. Och det gjorde inte José Callejon heller.

6.
Mourinho vs Siena
2008
Också en såndär den-såg-man-fan-inte-komma-sekvens. När Maicon sliter av sig tröjan för att fira är det ingen medspelare som rusar fram för att krama om den bara bringan. Det gör däremot en femtiometerssprintande Mourinho. 

5.
Mourinho vs Everton
2007
När Mourinho var i England uppstod en ohyggligt underhållande kulturell clash mellan honom och Merseyside. Manifesteras fint här…

4.
Mourinho vs Liverpool
2005
…men fick ju sin början här. Jag avskyr normalt den där satans hyschgesten, men Mourinho gör den så syrligt utmanande att han till och med kommer undan med den.

3.
Mourinho vs Udinese
2009
Den här ska ha en hög placering eftersom det är det enda tillfälle då Mourinho låtit känslorna löpa iväg med honom på ett sätt som gjort så att han sett mycket mer fjantfånig än cool ut.

2.
Mourinho vs Man United
2004
Ursprungsversionen, den sekvens som präglas allra mest av spontan lycka snarare än utstuderat imagebygge. Porto gör mål mot Man United i slutminuterna, slår ut dem ur Champions League och slår in på marschen som ska få dem att vinna hela turneringen. Ett extra plus för motiveringen.

1.
Mourinho vs Barcelona
2010
Och givetvis… Den obestridda listtopparen. Inte bara José Mourinhos största stund, utan förmodligen det bästa fotbollsfirandet som någonsin genomförts. Perfektion ända in i minsta lilla provocerande rörelse.

/Erik Niva

Jag antar att det är det här som de kallar marknadsekonomi.

På vägen ner mot Madrid stötte jag ihop med en klunga Man City-fans som fortfarande var uppfyllda av overkligheten i att de skulle till Bernabéu. De såg det som en en-gång-i-livet-möjlighet – kunde inte ta till sig att det var deras nya vardag – och en självklarhet att vara på plats.

Det fick kosta vad det kosta ville, och jodå… Det kostade.

Man City-fansens sektion på Bernabéu ligger på den norra läktaren, högt uppe bland molnen. Platserna där tillhör arenans allra sämsta, och för en biljett dit hade de här grabbarna betalat 75 euro var. Ordinarie pris. Ingen rabatt för barn och ungdomar.

Enligt en viss sorts ekonomisk logik är det här ett fullt rimligt pris, kanske till och med lite för lågt. Manchester City har nämligen sålt alla de 3 600 biljetter de tilldelats. Smärtgränsen var alltså inte nådd. Det hade gått att höja priset ytterligare, tjäna ännu mer pengar.

Bevisligen finns det 3 600 Man City-fans som tycker att de här biljetterna är värda de här pengarna – så vad är då problemet?
Onekligen klarar Liverpool av att fylla Anfield vid varje hemmamatch – trots att genomsnittsbiljetten ökat i pris med mer än 1100 procent sedan Hillsborough – så vad finns det då att diskutera?

Jo, det ska jag berätta. Om Tottenham någon gång skulle spela Champions League-final (haha) så skulle klubben förmodligen tilldelas ungefär 25 000 biljetter. Utan tvekan skulle det då gå att hitta 25 000 Spurs-anhängare som – om det krävdes – skulle vara beredda att betala 20 000 kronor för en av de här biljetterna. Jag skulle själv vara en av dem.

Det innebär inte att biljetterna borde kosta 20 000 kronor styck.

Det betyder inte att de som har pengar ska pressas hela vägen till kreditgränsen – och framförallt betyder det inte att alla de som inte har de ekonomiska möjligheterna ska exkluderas från läktarna.

Alla ska ha rätt till vård, skola och omsorg. Alla ska tamejfan även ha möjlighet att gå på fotboll.

Om nu efterfrågan överstiger tillgången så måste platserna på en läktare fördelas på något sätt, det fattar jag också. Jag vägrar bara acceptera att den fördelningen enbart ska utgå ifrån någon sorts fotbollskapitalistisk herren-på-täppan-princip, där det enda som betyder något är hur stora ekonomiska muskler du har.

Framförallt de engelska klubbarna har ju experimenterat med en sorts lojalitetssystem, där trogna supportrar står först i den virtuella kön vid biljettsläppen. Det låter okej i teorin, men är på väg att bli verkningslöst i praktiken.

Ska du se Man City på Bernabéu idag kostar det mer än 600 kronor.
Ska du se Chelsea på Emirates till helgen kostar det drygt 750 kronor.
Skulle du följa Man United in på San Mamés i våras kostade det nästan en tusenlapp.

Inga alternativ, inga diskussioner. Har du inte de slantarna skramlande i byxlomman blir det helt enkelt inga attraktiva bortabiljetter för dig. Då kvittar det hur många skitmatcher du kämpade dig igenom för 20 år sedan och hur många lojalitetspoäng du har idag.

Undan med dig. Det står rikare människor längre bak i kön.

När det pratas om spelarlöner utifrån någon sorts bredare perspektiv brukar alltid en och samma jämförelse krypa fram. Är det verkligen rimligt att en centerforward tjänar mer än tusen sjuksköterskor? Och nä, det är naturligtvis inte moraliskt försvarbart – men det är samtidigt också ett exempel som saknar orsaks- och verkanssamband.

En mer konkret och relevant fråga är ifall det är rimligt att en centerforwardslön ska innebära att tiotusentals supportrar inte länge har någon praktisk möjlighet att komma in på arenan där han spelar.

/Erik Niva

A shot of JD, please.

Tre poäng mot ett svagt Reading var ovärderligt för att lätta på den blyväst som redan hunnit hängas på André Villas-Boas – men utifrån mitt perspektiv var det här en sån där match där prestationen gladde mig ännu mer än resultatet.

Det stora problemet i hemmamatcherna mot West Bromwich och – framförallt – Norwich har inte varit att vi tappat poäng. Det har varit att vi spelat helt utan flyt, flärd och fantasi, att vi sett ut som ett lag för fjortonde- snarare än fjärdeplatsen. Annat nu. Matchen igår gav de där tre poängen, men framförallt gav den oss rätten att drömma tillbaka.

Och just det ja. Så gav den ju oss skyldigheten att blogga.

Allt det där tekniska saknar fortfarande en klar och tydlig lösning, men det får vara som det är och bli som det blir. Viktigast är att jag faktiskt känt av någon form av tomrumssaknad under veckorna som jag förvägrat mig själv tillgång till det här forumet.

Historier som förtjänat att höras har fått gå oberättade.

Bruce Springsteen har ju pratat om de två bästa dagarna i hans liv – ”dagen då jag först tog upp gitarren, och dagen då jag sedan lärde mig att lägga ner den” – och jag förstår alldeles för väl vad han vill säga med det. Jag jobbar för mycket, låter arbetet bli en för stor del av mitt liv. Men det är inte bloggens fel, eller det behöver i alla fall inte vara det.

Ska jag nu prioritera annorlunda är det inte bloggen som ska försvinna. Istället kanske jag får lov att säga nej till någon föreläsning i Forshaga eller någon frågehög från en gymnasielev som vill ha hjälp med sitt specialarbete.

Ledsen för det i så fall, men nu är det dags att få fart på det här, att blicka fram mot den första Champions League-veckan genom att minnas 26 år tillbaka i tiden.

Det var i maj 1986 Helmuth Duckadam gjorde den enskilt viktigaste individuella insatsen i Europacupspelets historia. Steaua Bukarest spelade final mot Barcelona, och lyckades släpa matchen hela vägen till en straffläggning.

Där tog Duckadam över. Fyra straffar – fyra räddningar. Den första och enda Europacupen någonsin till Rumänien.

Helmuth Duckadam åkte till hemstaden Semlac för att semesternjuta. Han drog dit som nationalhjälte och kom tillbaka som krympling.

Bara några dagar efter Europacupfinalen hade en molande smärta i högerarmen blivit så stark att han blev tvungen att söka akut läkarvård. Det visade sig vara ett elakartat artärbråck – potentiellt livshotande – och efter åtta timmars operation var Helmuth Duckadams elitkarriär över.

I Securitate-kommunismens Rumänien flög ryktena snabbt, och när inte Duckadam kom tillbaka till Steaua-målet trodde många att han hade blivit utrensad av regimen. Det hette att Ceausescu-sonen Nicu blivit så avundsjuk på målvaktens sjärnstatus att han hade låtit skjuta honom i händerna.

Så var det nu inte, men det gjorde inte Helmuth Duckadams liv så värst mycket lättare ändå. Muren föll och diktaturen störtades, men armen fortsatte värka och fotbollsspelaren som inte kunde spela fotboll fick det allt svårare med ekonomin.

Strax efter millennieskiftet blev han ifråntagen sitt hus. Ytterligare något år därefter kände han sig tvingad att sälja sin käraste materiella ägodel, målvaktshandskarna han använde i Sevilla ’86. ”Jag accepterade ett internetbud på några tusen euro, och sålde dem trots att jag ångrade mig innan affären ens var genomförd”.

2005 verkade det till sist som att lyckan vände för Helmuth Duckadam. Han vann högsta vinsten i ett green card-lotteri, och fick alltså möjligheten att emigrera till USA och börja ett nytt liv där. Kruxet var bara att han inte trivdes något vidare med det där nya livet. ”Den amerikanska livsstilen passar inte mig. Jag beslutade mig snabbt för att åka hem igen”. Om något blev kvar i USA? Jo, Duckadams fru och dotter valde båda att stanna. Skilsmässan blev oundviklig.

De senaste åren har jag inte hört så mycket om Helmuth Duckadam, men i slutet av förra veckan dök han så upp igen. Tyvärr gjorde han det då han höll en presskonferens på Spitalul Militar, militärsjukhuset i Bukarest.

Vid hans sida satt en doktor som allvarligt förklarade läget. Artärbråcket gav inte med sig, utan förvärrades. Duckadam hade drabbats av en serie komplicerade blodproppar, som inte den rumänska sjukvården klarade av att hantera. Han behövde hjälp av utländska specialister – såna som kostade pengar – annars skulle den gyllene straffräddararmen kanske behöva amputeras.

Duckadam satt bredvid doktorn, tog in det han sa och började gråta. ”Varje dag vaknar jag med en skräck för att det ska gå riktigt illa. Det har varit så i 26 år, och det nöter ner mig. Jag känner nästan för att ge upp efter all den här smärtan. I 53 år har jag gjort min plikt gentemot Rumänien och… nu tycker jag att det är dags att Rumänien gör sin plikt gentemot mig”.

Men – är det här verkligen rätt tonläge för att nystarta bloggen? Sorg, smärta och rälig rumänsk misär? Nä, så kan vi ju inte ha det. Istället ska vi väl försöka fösa Simon Bank tillbaka in i ringen – och vilket lockbete skulle då kunna vara bättre än självaste Gigi Becali?

När journalisterna bad Steaua-patriarken om en reaktion på situationen så såg han inte problemet. Hade inte Rumänien råd med vården som Helmuth Duckadam behövde? Nähä, och vad spelade det för roll? Gigi hade råd.

”Han behöver inte Rumänien. Så allvarligt verkar det inte vara. Det är väl en operation i armen – inte i hjärtat? Om han behöver pengar för en operation eller något så är det inga problem. Jag betalar”.

Och så var det med det. Allt var väl i världen, Rumänien fortsatte att snurra fram på sin oroliga bana genom hösten 2012.

/Erik Niva