Medan Sverige tydligen är upptaget med annat så smalnar perspektiven av i Lyon.

Titanesque! skriker L’Équipe på sin förstasida, och det känns verkligen så. Det är underligt med den här sortens matcher, som känns så självklara när man sitter med den svala analysen: När de väl närmar sig så känner man lik förbannat att det här, ja, det här kan gå hur som helst.

Det kan det ju inte, Karim Benzema säger i en stor, bra intervju i France Football att han inte kan räkna upp en enda spelare i OL som skulle ta plats i Barça – men ändå. It’s football, bloody hell. Och Lyon har Karim, Juni och Cris på hörnorna. Det är inte h e l t självklart att Barcelona dansar härifrån med 2–1.

Jag var ute en sväng på stan precis. Vårsol, gåslever, oxe och Mont Blanc på Bocuse – och väldigt mycket fotbollsnärvaro på gatorna. Tv maler inslag, tidningarna kör extrabilagor, det är rött och blått överallt. Och som jag satt och tuggade lite med ett gäng katalanska farbröder så dök en fråga upp, som är av det slaget att vi skulle kunna diskutera den ett slag.

Jag undrar helt enkelt, och apropå Barça, hur konsensussympatierna ser ut i Sverige. Alltså, det finns ju lag som – medialt och allmänt – ses som goda och fina i Sverige och som alla bara ska hålla på.

Hur ser en sån lista ut?

Jag tänker så här:
•Alla svenskar håller på Barcelona i Spanien. Franco och det.
•Alla svenskar håller på Marseille i Frankrike. Uppror och förortsromantik. Zidane och grejer.
•Väldigt många svenskar håller på Roma i Italien. Totti, estetiken, en modern mediebild av att de minsann är underdog och romantik.
•I Tyskland har folk inget lag, men den mediala maffian har lurat ombord många på St Pauli-tåget. För att det är en så fin storu.
•Och i England finns mer historia, där har folk valt själva. Men det finaste man kan hålla på är lag som inte lockar medgångsfans: alltså är det Newcastle och Tottenham som är mest accepterat (även om de flesta förstås håller på Arsenal, Liverpool och Man United).
•Och, just det, i Skottland är det förstås Celtic som kramas av hela Sverige.

Med fem timmar till kick-off: Har jag rätt, eller vad säger ni?

/Simon Bank

En helgtråd som är värd att plocka upp, vrida på, kvantifiera och följa hela vägen hem:

Liverpool–Manchester City 1–1.

Det blir ju mer och mer tydligt att Rafas Liverpool är på väg att kryssa bort ligatiteln. Peter Wennman skrev om det i tidningen idag, och om José Mourinho vore Rafa nu så hade han tagit livet av sig.

Det är ju en accepterad sanning att ligaspelet, till skillnad från europaspelet, straffar lag som spelar oavgjort. Så har det varit ända sedan trepoängsreformerna på 80- och 90-talet.

Och det jag tänkte att vi skulle ta reda på är vilka som sölat bort flest poäng. Någonsin. Vilka lag är de mest oavgjorda av alla i toppligorna?

Ni får exakt tre rader på er att fundera och gissa – sen kommer facit.

En rad.

Två rader.

Tre rader.

Facit:

Bundesliga (sen poängreformen 1995)
1. Borussia Dortmund 139
2. Hamburger SV 135
3. Schalke 04 130
4. VfB Stuttgart 128
5. Bayer Leverkusen 116
6. Bayern München 101
7. W Bremen 99

Ligue 1 (reform 1994)
1. Bordeaux 161
2. Monaco 160
3. PSG 158
4. Lyon 146
5. Auxerre 144

Serie A (reform 1994)
1. Roma 152
2. Lazio 144
3. Milan  135
4. Inter 134

Premier League (reform 1981)
1. Arsenal 294
2. Everton 293
3. Manchester United 285
4. Liverpool 284
5. Tottenham  279

När ni filosoferat klart över själva tyngden i siffrorna så kan ni, som ren generös bonus, lika gärna få listan över de mest perverterade krysslagen under den här perioden:

1. Bordeaux (säsongen 04/05) – 20 oavgjorda.
2. Inter (04/05) och Kaiserslautern (95/96) – 18 oavgjorda.

Nu ska jag skriva lite Champions League, tänkte jag. Vi ses i tidningen imorgon – vore jag ni skulle jag se till att köpa den.

/Simon Bank

Ursäkta en lam helg här på bloggen, men det känns inte som att varken ni eller vi hade behov av så mycket mer fart.

Fotbollseuropa tog liksom hand om  den saken åt oss.

Var ska vi börja någonstans? Med Barcelonas derbyduvning? Med Prins Podolskis Panik? Med Reals och Raúls rackarhalvlek? Eller med det anemiska Arsenal?

Närå. Vi ska börja med att lyfta på  hatten för Vasilis Koutsianikoulis.

Pojkspolingen har redan nosat på det grekiska a-landslaget, och i en liga där Aten-klubbarna gör lite som de vill har han stuckit hål på de pompösa fastlandslirarna flera gånger om.

Hans lag, Ergotelis, är traditionellt Kretas andraklubb efter OFI. De har bara vunnit sju matcher i år och är lite illa ute. Det speciella är att tre av de där vinsterna har kommit mot Panathinaikos (2) och Olympiakos.

Så här gjorde 20-årige supertalangen Koutsianikoulis mot Pana i höstas. Och igår svarade han för den här sanslösa bollmottagningen när Ergotelis sänkte det osänkbara Olympiakos.

Koutsianikoulis svarade alltså för helgens bästa förstatouch. Näst bäst? Den lille buddhan Ivan de la Peña, förstås – före Espanyols osannolika 2–0-mål. Ni får hela kalaset här, komplett med ett par väldigt taggade amerikanska kommentatorer.

Real Madrids sexiga förstahalvlek har ni förstås redan sett. Liksom att Henok Goitom skallade in sitt sjunde för säsongen. Men ni kanske missade helgens galantaste furbo-ögonblick?
Glöm Adrianos handsassist i Bologna– Almerias mini-argentinare Pablo Piatti lyckades i ett och samma moment a) ta ner bollen med handen, b) filma, c) dyka in i straffområdet – och e) få straff.
De spanska domarna är näst sämst i de stora ligorna, bara de franska är sämre.

Och apropå Frankrike: Lyon tog strupgrepp om ligatiteln (deras åttonde raka) i helgen. Ironi att uppskatta: Det var arvfienden/grannen St Etienne som hjälpte till mest och snyggast, med den här kärleksfulla vänsterbredsidan av läckre Blaise Matuidi.

Annars var det min gamle älskling Vahirua som låg bakom omgångens finaste franskmål, med sin blindyttersida till Gameiro – som i sin tur Gourcuff-snurrade bort tre man. Lorient förlorade ändå, 1–2 mot Socheaux (no poetry pun intended).

Låt oss så blicka österut.

Det är verkligen värt att göra det i år. Süperlig är på väg att flytta från Istanbul till Anatolien i vår. Sivasspor vann igår igen och unge tränaren Bülent Uygun (som i början av sin karriär lär ha sovit utanför Fatih Terims port för att få snacka taktik med honom) må vara kontroversiell – men han vet hur man bygger ett lag.

Sivasspor saknar stjärnor, men leder ligan. Och linjen mellan ”soldaten” Bülent Uygun och Lars Lagerbäck är kortare än man kan tro. Båda två har utvecklat sin spelidé efter inspiration från Perreiras VM-spel med Brasilien 1994. Riskminimering och rappa omställningar.

Och nu leder de. Medan Fenerbahçe åkte på lite pinsamma 0–1 mot Genclerbirgli och Galatasaray åkte på extremt pinsamma 2–5 (2–5!) hemma (hemma!) mot ex-jumbon Kocaelispor (ex-jumbon Kocaelispor!). Taner Gülleri gjorde 1–1, 1-3, 2–4 och 2–5 med samma, heta högerfot.

Innan det här rusar iväg och blir långt för långt alldeles åt h-e förbannat überlångt så sammanfattar vi resten i punktform:

•I Lissabonklassikern visade Derlei och Liedson att Bayern München inte ska slappna av.

•I Tyskland visade Bayern München – och Prins Podolski, mot sitt älskade Köln – att de redan slappnat av för mycket. Och 20-årige Daniel Brosinski visade hur man ska göra när man debuterar i Bundesliga.

•Stuttgart–Hoffenheim bjöd på en finfin shoot-out med Mario Gomez och Demba Ba i huvudrollerna, i Wolfsburg fortsätter lill-bosniern Edin Dzeko att raka in kvalitetsmål på löpande band, och Diego Klimowicz cyklade hem en poäng åt Bochum.

•England? Tja, det intressantaste var förstås att C-Ron är tillbaka – och att Mark Hughes all but ordnade ligatiteln åt pappa Alex Ferguson. Allt tack vare golfaren, walesaren, spelaren Craig Bellamy.

•Och så Italien, sist då. Adrian Mutu hängde sitt sjätte på fyra matcher, Fiorentina fortsätter göra stopptidsmål – och ligger nu på CL-plats. Och på temat ”det är aldrig för sent” sorterar vi också in Clyde Seedorf, som trots allt inte är helt värdelös för Milan riktigt än.

Har jag glömt nåt?
Jo, det skulle väl vara fortsättningen på storyn om John Mensah som jag skrev om tidigare i veckan. Ni vet, en supporter i Le Havre skrek en massa rasistisk dynga efter honom och blev visad från arenan.

Nu har klubben gett sin syn på saken, och ska man sammanfatta den i två ord så är det de här:
Silkesvantar Av.

”Le Havre fördömer uppträdandet starkt, det är inte värdigt en supporter till Ciel et Marine. Klubben kommer att lägga till ytterligare till det uttalade straffet, och reserverar sig rätten att ta till drakoniska mått mot honom”.

Drakoniska mått. Med det tycker jag vi startar vår vecka.

/Simon Bank

Schalke schalkar sig, Dortmund är Bundesligas krysskungar – och kriskristallerna började väva små mönster på båda sidorna Ruhrgebiet.

Så… det är klart att det blev oavgjort.

Rutten petade Rakitic, liksom för att visa att ett Revier-derby inte har plats för vare sig formsvackor eller småkillar. Däremot fanns det plats för basketspelaren Kevin Kuranyi, som var så här tacksam över att Dortmund inte hade lust att försvara.

Årets mål i Bundesliga?

Kuranyi i all ära, det är ju en sjusärdeles profil på sitt sätt (fråga Jogi Löw), men det är två andra som faktiskt intresserar mig mer.

Den förste heter Kevin Prince-Boateng och är en idiot.

Prinsen, en av Damien Comollis CV-värvningar under Spurs-tiden, anklagades för två veckor sen av Franz Beckenbauer. Kejsaren menade att Prinsen avsiktligt försökt skada Miro Klose.

Så här såg det ut (40 sekunder in på klippet).

Boateng, tre poäng?

Förbundet friade Boateng, så han fick spela från start i derbyt. Och vad tror ni att han gjorde då? Jo, han stämplade livet ur Mladen Krstajic och fick ett mörkorange gult kort. Då hade det bara gått ett par minuter. Krstajic kunde inte spela vidare, Boateng blev utbytt i paus.

Vilket för oss in på öde nummer två. Den som byttes in heter nämligen Mohamed Zidan.

För tre och ett halvt år sedan satt jag i ett mörkt rum i Berlin och såg på fotbollsfilm en hel helg. Med ett år kvar till VM i Tyskland hade Prix Europa, den årliga europeiska festivalen för tv-produktioner, ett speciellt fotbollstema och jag var en av dem som bjudits in i den internationella juryn.

En av filmerna vi såg handlade om Mohamed Zidan.

Zidan, en egyptisk grabb, kom till Danmark 1999 och slog igenom som en gatans lirare, ett naturbarn. Han blev en ikon i Midtjylland – min adopterade klubb den här veckan – och han vräkte in mål. Zidan drömde om att bli utlandsproffs, att tjäna stora pengar, köra snygga bilar. Samtidigt hade han enorma personliga problem.

I alla fall – filmen heter the Zidan Game, och har ni chansen ska ni se den. Den ger en fantastisk insyn i problemen som en ofärdig liten kille ställs inför när fotbollsvärlden snurrar  i obegriplig hastighet runt omkring honom och den rätta ledningen saknas.

I alla fall 2 – Zidan kom ju iväg till slut, trots att hans Bundesliga-flytt var på väg att gå om intet när Werder Bremen fick veta att han misstänktes för ett flertal brott. Den här säsongen spelar Zidan för Borussia Dortmund, och igår fick han alltså spela hela andra halvlek.

Hur det gick?

Så här.

Schalke–Borussia Dortmund 1–1, kvitterad med mindre än tio minuter kvar. Schalke schalkade sig igen.

Och om de vill ha något slags tröst i derbybedrövelsen så kan de ju alltid tänka som Anton Glanzelius i Mitt liv som hund:
– Man måste jämföra.

Det finns nämligen jobbigare derbyupplevelser just den här veckan. Liverpools 18-årige reservmålvaktsdansk Martin Hansen gjorde sitt bästa för att hålla nollan i Merseysidederbyt mot Everton.

Och, tja, det kunde ju gått bättre, det kunde det.

/Simon Bank

Dags att lämna fabriken, lyfta blicken från grottekvarnen, gå upp ur gruvan och ta helg.

Eftersom Ruhrderbyt förstås är det enda riktigt viktiga vi har att fundera över idag så har vi plats med lite oviktigheter också.

Jag tänkte bjuda på lite vernissage/konsumentupplysning. Är ni bekanta med wordle.net? Genom något slags magi så visualiserar de textmassa och gör bild av tusen ord. Man kan alltså skicka in en text och få ut nyckelorden som bild, ordnade efter storlek beroende på vilka ord som använts mest frekvent.

Det är fenomenalt roligt. Och eftersom det här är en fotbollsblogg så kan vi väl hänga upp stormedias samlade fotbollsbloggar för beskådande?

Jag kopierade in respektive bloggs text för februari, tog väck dödköttet – signaturer, kommentarer, dateringar – och det här är vad som kom ut.

Utöver att man kan läsa in att den här bloggen är alldeles för anglifierad (det vanligaste ordet verkar vara ”The”), att Gatu gillar ordet ”bra”, att Birro spelar triangel på älskar-Italien-människor och att ordet ”Ekwall” är lika centralt i Ekwalls blogg som ”Gråskallen” är det hos Laul.

Men mest var det ett förbannat meningslöst sätt att slå ihjäl en timme.

Europa Calling, Aftonbladet.

Sportbloggen, Helsingborgs Dagblad.

Mathias Lühr, Expressen.

Robert Laul, Aftonbladet.

Patrick Ekwall, TV4.

Johan Orrenius, Expressen.

Anja Gatu, Sydsvenskan.

Ulf Niklasson, GP.

/Simon Bank

Den här bloggen älskar sin Uefa-cup, det vet ni. Och då har vi ändå glömt att påpeka ett av de allra mest uppenbara skälen till varför just årets Uefa-cup är så intressant:

Det är ju där Jens Lehmann spelar!

Om ni missade hans fullkomligt lysande insats mot Zenit i onsdags får ni en ny chans här.

Bakgrundsstoryn: Stuttgart ligger under med 2–1 mot Zenit, det är ett par minusgrader i St Petersburg och den gamle mördar/Chelsea-backen Khalid Boulahrouz har på sig ett rejält pannband för att klara kylan.

Men Jens gillart inte. Jens tycker att pannbandet gör Boulahrouz till en sämre huvudspelare, så när Boulahrouz förlorar en nickduell gör Jens vad Jens brukar göra. Jens blir helt j-a dum i huvu… ger sin lagkamrat onda Jens-ögat, innan han sliter av honom pannbandet och kastar det mot de förskräckta bollkallarna bakom målet.

Oh my.

– Jens exploderade. Men han bad om ursäkt efteråt, meddelar Boulahrouz.
– Jens ville bara göra en markering, förklarade tränaren Markus Babbel.

Lehmann har inte, så vitt jag vet, förlängt sitt kontrakt med VfB än, men jag hoppas verkligen att han gör det. Bara den här säsongen hade han ju kunnat driva en rubrikhungrig tabloid på egen hand.

Han har…
…bråkat med Leverkusens Manu Friedrich.
…knuffats med Hoffenheims Demba Ba.
… gestikulerat mot och vrålsågat domaren Schiri Brych under och efter matchen mot Dortmund.
…fajtats med Herthas Nicu.
…sparkat omkull Kölns Roda Antar när domaren inte såg.
…sagt om domaren Schiri Rafati att ”när man gör så många misstag är det ofattbart att man får vara kvar som Fifa-domare”.
…toksågat lagkompisarna och bötfällts av klubben efter 1–5 mot Bayern:  ”Vinteruppehållet är inte till för att lata sig”.
…fått tre rejäla utbrott under matchen mot Hannover förra helgen. Mot, i tur och ordning, Tarnat, Steijner och en tv-kabel.

Med Oliver Kahn borta har vi helt enkelt inte råd att förlora Jens också. Så här ser, förresten, ligan över de fem storligornas mest kortsamlande målvakter ut:

1. Daniel Aranzubia, Depor, 1 utvisning/3 varningar.
2. Jens Lehmann, VfB, Andrés Palop, Sevilla, Federico Marchetti, Cagliari och Gianluca Curci, Siena. Alla 4 varningar.

Till sist: Just den här gången är det ju omöjligt att inte hålla på Lehmann. Fotbollsspelare ska inte använda den där sortens pannband. Hur kallt det än är.

/Simon Bank

Eftersom ni besöker oss enbart för att få veta det viktigaste och senaste så försöker vi leva upp till de förväntningarna.

Som nu, när det regnar på Rivieran och statistiknördarna på Infostrada spottar ur sig årets mest uppseendeväckande siffror. Då är jag mannen som skickar det vidare till er, omedelbart.

Okej, vi kan väl börja med att ni gissar. Vilken spelare i Arsenal har bäst poängsnitt i år, sett till matcher när spelaren varit med i startelvan?

Vad tror ni? Cesc? Adebayor?

Nänä.

Här är de fenomenala siffrorna, och eftersom rubriken ser ut som den gör så var det ju en dum jävla gissningslek. Arsenals snittliga (vi kan kalla den ”the Gareth Bale-index”) toppas av Emmanuel Eboué!

Här har ni listan:
1. Eboué, 2,14 poäng (14 matcher i startelvan)
2. Djourou, 2 poäng (9)
3. Samir Nasri, 1,89 poäng (19)
4. Cesc, 1,87 poäng (15)
5. Adebayor, 1,85 poäng (20)

Now let’s go Uefa-cupin’.

/Simon Bank

Giacomo Bulgarelli är död. Han begravdes i veckan.

Det är inte särskilt konstigt om det gått er förbi. Det är inte ens underligt om ni inte riktigt vet vem Bulgarelli var. Jag ska inte skriva så mycket om honom, utan mer om varför vi knappt hade vetat det ens om han vore svensk.

Kortkursen först. Giacomo Bulgarelli var en av de största, renaste, mest älskade spelare Italien haft. Han spelade bara proffsfotboll med en enda klubb, Bologna, och ledde den i en tid – 60-talet – då den utmanade jättarna från Milano. 1964 förde han Bologna till deras senaste ligatitel, de vann efter spareggio (skiljematch) mot Inter.

Efter karriären syntes han en del i tv. Alltid korrekt, alltid omtyckt. Och när han dog så fylldes tidningarna av hyllningar, på begravningen kom honoratiores från hela Italien, men dessutom unga supportrar, unga spelare. Såna som aldrig sett honom spela, men som sörjde ändå.

De latinska länderna har sina brister, på många sätt är de både gammelmodiga och anti-progressiva – men när det gäller den här sortens historia är de så oerhört mycket bättre än vad vi är.

Om en av ASSE:s 60-talshjältar dör så skriver l’Équipe och France Football en stor dödsruna. Marca, Gazzetta dello Sport, alla funkar likadant.

Och jo, vi hyllar naturligtvis Ingo (allt annat vore skandalöst), men generellt sett är vi usla på att uppmärksamma och vårda fotbollens legender. Både personerna och berättelserna. Supportrarna (jag tänker mest på MFF, Hammarby, kanske AIK) har blivit bättre på det här under de senaste årens fotbolls-hög-konjunktur, men i det stora hela är historien frånvarande i svensk fotboll.

Och det är ju idioti. Inte bara av något slags moraliskt skäl, utan för att gemenskapen med historien är en hyllning till nuet. När Gais visade sympati med de varslade på Volvo i höstas visade de att klubben var en del av något större. När supportrar eller klubbar lyfter fram sin historia ger de sig själva ett sammanhang och ett värde. ”Vi kommer ihåg dem som gick före oss, vi kommer att bli ihågkomna av dem som kommer efter oss. Alltså betyder vi något”.

Mitt i allt halvgrumligt som omgav Manchester Uniteds högtidlighållande av flygkraschs-minnesdagen i fjol så tror jag helt och fullt att det var sant när en sån som Ryan Giggs sa att historiens närvaro lyfte laget den våren.

Och, motsatt, så tyckte jag att det var lite sorgligt att Johan Elmander kunde spela ett år i Toulouse utan att ha en aning om vem Yngve Brodd är.

Inte så mycket för Yngves skull, utan för Johans egen.

/Simon Bank

Allt – utom möjligen Daniel Majstorovics fotbollsstrumpor – har sitt slut.

Det gäller både mästerskap och medlemskap.

I tur och ordning: 2007 dansade Södertälje som om det inte fanns en morgondag, ty Irak hade blivit asiatiska mästare efter en av de – på sätt och vis – största prestationer ett fotbollsland någonsin gjort.

I veckan var det så dags att lämna tillbaka bucklan. De har den traditionen i Asien, att mästarna ska leverera pokalen till nästa arrangörsland. 2011 går AM i Qatar, så det var dit bucklan levererades.

Det roliga med det var att bucklan var… ja, att den var bucklig.

–          Det har blivit lite skador på pokalen på grund av det irakiska folkets glädje, förklarade Irakiska Fotbollsförbundets vice ordförande Najeh Hamud enligt AFP.

–          Den kastades runt mellan folk när den reste runt.

Pokalen har färdats genom Iraks alla 18 provinser. Klart som fan att den fick ett par kyssar på vägen.

Från betydligt närmare håll kan vi rapportera att experimentet Ebbsfleet står och darrar. Minns ni? Ebbsfleet är klubben som köptes av drygt 30 000 medlemmar som gick ihop över nätet för att driva en fotbollsklubb demokratiskt, med omröstningar om allt från lagdräkter till spelarförsäljningar och laguttagningar.

Nu är smekmånaden, eller smekåret, över. Medlemsskapen ska förnyas, deadline går ut imorgon och här har ni en rapport om läget. En minoritet av medlemmarna har förlängt, budgeterade inkomster verkar utebli – och experimentet kan trilla på näsan efter ett år som bland annat gett the Fleet en finfin seger i the FA Trophy, efter finalseger mot Torquay United på Wembley.

Själv pyntade jag just in mina 35 pund för att hänga med ett år till. Vill ni hänga på så gå in på hemsidan och läs mer. Här.

Sist då, eftersom ni väntat länge på det här inlägget, så kan jag väl bjuda på ett avslöjande som inte har så jäkla mycket med fotboll att göra.

Lance Armstrong är ju i USA och varvar upp sin comeback med att köra Kalifornien Runt. Och hur tror ni att världens störste cyklist laddar upp? Hur tror ni att hans – på ren tabloidsvenska – Hemliga Vapen ser ut?

Det ska jag tala om. Tack vare den utmärkta kommunikationsplattformen Twitter så fick vi igår veta att Lance tar hjälp av en göteborgsk singer-songwriter.

Direkt från Lance Armstrong, 9.09 PM igår:

Getting massage post race. Listening to a little José Gonzales.

Nu vet ni det.

/Simon Bank

Erik Niva har berättat om de rasistiska glåporden mot Lyons gahnan John Mensah under matchen mot Le Havre i helgen.

Nu har Mensah själv pratat. Och orden väger. De säger en del om fotboll, en del om människan, en del om polisen och väldigt mycket om hur det är att vara ung och svart och leva i Frankrike.

Det lät ju inte som något nytt eller unikt. En packad supporter skriker vidrigheter mot en färgad spelare i motståndarlaget. Han grips, matchen spelas vidare. Inga konstigheter.

Men så lyssnar vi lite till Mensah (i dagens l’Équipe):

–          Det är första gången det händer mig. Jag vet inte varför han gjorde så. Det var en fotbollsmatch.

Han var alkoholpåverkad…

–          Det förklarar inte någonting. Han fördärvade mitt jobb. Jag tappade lusten. Efter matchen var det enda jag hade lust att göra att åka hem till mitt land, till Ghana. Glömma alltihop.

Kader Keita och tränaren Claude Puel övertygade honom att spela vidare, trots att han inte ville.

–          Tränaren förklarade att jag var en viktig spelare, att han räknade med mig. Jag gick med på att spela vidare, jag borde inte gjort det. Jag hade inte tankarna på matchen. Jag var chockad. Sen fick jag rött kort.

När jag skrev om OL-spelarnas problem med bilkörning häromdan tog jag inte upp Mensahs namn. Det fanns ett skäl. I september blev han i och för sig stoppad av fransk polis när han var ute och körde – han blev till och med bortförd i handfängsel och kastad i en cell över natten.

Skillnaden var att han inte hade gjort något fel. Han hade inte kört på fel sida, brutit mot några regler, eller varit påverkad. Han talade bara inte franska, och kunde alltså inte svara på polisens frågor.

–          Jag har inte glömt den där historien, med polisen. Jag kommer aldrig att glömma den. Men det här var annorlunda, det var på en fotbollsplan när jag utövade mitt yrke.

–          Jag ville återvända till Ghana. Fly. Få ett slut på allt. Min agent övertalade mig att stanna. Jag måste spela klart säsongen. Jag kommer att göra det, men det kommer bli jobbigt.

Frankrike är inte mycket värre än de flesta andra västeuropeiska länder när det gäller rasism. Däremot finns en medvetenhet och ett klimat för att föra en diskussion kring övergreppen. Och om inte de som har alla möjligheter protesterar – vem fan ska göra det då?  

/Simon Bank