En helgtråd som är värd att plocka upp, vrida på, kvantifiera och följa hela vägen hem:

Liverpool–Manchester City 1–1.

Det blir ju mer och mer tydligt att Rafas Liverpool är på väg att kryssa bort ligatiteln. Peter Wennman skrev om det i tidningen idag, och om José Mourinho vore Rafa nu så hade han tagit livet av sig.

Det är ju en accepterad sanning att ligaspelet, till skillnad från europaspelet, straffar lag som spelar oavgjort. Så har det varit ända sedan trepoängsreformerna på 80- och 90-talet.

Och det jag tänkte att vi skulle ta reda på är vilka som sölat bort flest poäng. Någonsin. Vilka lag är de mest oavgjorda av alla i toppligorna?

Ni får exakt tre rader på er att fundera och gissa – sen kommer facit.

En rad.

Två rader.

Tre rader.

Facit:

Bundesliga (sen poängreformen 1995)
1. Borussia Dortmund 139
2. Hamburger SV 135
3. Schalke 04 130
4. VfB Stuttgart 128
5. Bayer Leverkusen 116
6. Bayern München 101
7. W Bremen 99

Ligue 1 (reform 1994)
1. Bordeaux 161
2. Monaco 160
3. PSG 158
4. Lyon 146
5. Auxerre 144

Serie A (reform 1994)
1. Roma 152
2. Lazio 144
3. Milan  135
4. Inter 134

Premier League (reform 1981)
1. Arsenal 294
2. Everton 293
3. Manchester United 285
4. Liverpool 284
5. Tottenham  279

När ni filosoferat klart över själva tyngden i siffrorna så kan ni, som ren generös bonus, lika gärna få listan över de mest perverterade krysslagen under den här perioden:

1. Bordeaux (säsongen 04/05) – 20 oavgjorda.
2. Inter (04/05) och Kaiserslautern (95/96) – 18 oavgjorda.

Nu ska jag skriva lite Champions League, tänkte jag. Vi ses i tidningen imorgon – vore jag ni skulle jag se till att köpa den.

/Simon Bank

Undersökningsdags!

De har ju inte bara Bild i Tyskland, de har de sköna prissarna på Sport+Markt också, med alla deras mätningar och grejer.

De senaste dagarna har de sprutat ur sig två undersökningar. En publik, som är trivial men lite småkul – en som borde skynda på en revolution i fotbollsvärlden.

 Den första då. Den handlar om den eviga tvistefrågan: Vilket lag är mest älskat?

Sport+Markt har, precis som i fjol, undersökt saken, med enkäter och intervjuer och statistiker som vet vad de sysslar med (de är från Tyskland, sa jag det?). Facit? Mjae, jag kan ju tänka mig att ni blir överraskade om jag säger att den här vinterns hetaste spelare i Europas sjätte mest populära klubb hette Andrej Arsjavin – och att klubben INTE heter Arsenal. 

Här har ni hela listan, förresten:

1. Barcelona 44.2 miljoner supportrar.
2. Real Madrid 41
3. Manchester United 37.6
4. Chelsea 25.6
5. Zenit 23.9
6. Liverpool 23
7. Arsenal 21.3
8. Milan 21
9. Bayern München 19.8
10. Juventus 17.5
11. CSKA Moskva 11.1
12. Inter 10.3
13. Olympique Lyon 9.4
14. Olympique Marseille 9.4
15. Galatasaray 9
16. Spartak Moskva 8.1
17. Fenerbahçe 7.3
18. Wisla Krakow 6.5
19. Ajax 6.5
20. Dynamo Moskva 5.7

Den andra undersökningen, då? Den som borde förändra fotbollsvärlden som vi känner den? 

Jo, serni, den handlar om er kvinnor. Efter intervjuer med 20 000 kvinnor runt om i världen har Sport+Markt kommit fram till att 38 procent av världens fotbollsfans inte har penis. Vilket är lite av en chock om man betänker hur toalettfördelningen ser ut på de flesta arenor som byggts före år 2000.

Fotbollen är mest tjej-poppis i Sydafrika (62 procent av kvinnorna intresserade), Brasilien (57), Thailand (51). I Europa är tjejerna mest intresserade i Tyskland (46 procent), England (45), Polen (44) och Spanien (42).

 Hur som helst – varför är det här värt att notera? Mer än som trivia?

Jo, för att 200 miljoner tjejer i världen – det gjordes intervjuer i 21 länder – gillar fotboll. Och för att det betyder att fotbollsvärlden kommer att anpassa sig till det. Det vet jag, eftersom det handlar om pengar. Outnyttjade resurser, oanvända inkomstmöjligheter.

Ett skäl till: Den kvinnliga snittsupportern är yngre än den manlige. Hon är, enligt Sport+Markt, 37 år – och har alltså en relativt stor köpkraft. Om vi nu ska dra den här ”fan-som-konsumment”-prylen hela vägen in i mål. 

Men man kan ju gott börja med damtoa på arenan.

/Simon Bank

Arsenal–United på ingång, Premier League-erans klassikermöte är bara ett par timmar bort.

För the Arsenal är det alltså lika mycket krismatch som möjlighet.

Varför?

Tja, man kan förklara det med projektets skavanker, med bristen på tung ryggrad och ledarkaraktärer. Man kan vidröra det dystopiska perspektivet och fråga sig vad som händer med spelare som Cesc Fabregas om det blir en säsong till utan pokaler.

Men man kan också säga det med siffror.

Under 2000-talet har inget mästarlag förlorat mer än fem matcher mot mitten- och bottenlag (lag utanför topp-fyra, för enkelhetens skull). Arsenal har redan förlorat mot Fulham, Hull och Stoke – och de möter i sina fyra kommande matcher Manchester United, Villa, Man City och Chelsea.

Där är det skarpa läget konkretiserat.

Och så siffrorna, då. Här är antalet matcher mot mitten- och bottenlag som mästarna förlorat de senaste nio åren:

2000: United 3 (Chelsea, Tottenham, Newcastle)
2001: United 2 (So’ton, Derby)
2002: Arsenal 2 (Leeds, Charlton)
2003: United 5 (Bolton, Leeds, City, Blackburn, Boro)
2004: Arsenal 0
2005: Chelsea 1 (City)
2006: Chelsea 4 (Boro, Fulham, Blackburn, Newcastle)
2007: United 3 (West Ham, Pompey, West Ham)
2008: United 4 (City, Bolton, West Ham, City)

/Simon Bank

En dag, ett liv. Man kan verkligen vakna på sämre ställen än i Kalmar, särskilt när solen skiner in genom fönstret och man kan äta frukost utomhus.

Två matcher i allsvenskan i dag:
Kalmar FF–IFK Göteborg
AIK–IFK Norrköping

Båda matcherna ger oss goda skäl till djupare analyser – och visst är det just det ni vill ha, en bakismorgon som denna?

Vill ni statistikfrossa så har jag pornografi åt er i dagens tidning. Annars räcker det att konstatera att Kalmar alltså inte vunnit en allsvensk hemmamatch mot Blåvitt på mer än 30 år för att förstå att SM-racet kan ta ny fart i eftermiddag.

Och AIK?
AIK:s och 08-klubbarnas mediokra säsong är ju ett skäl så gott som något att fundera över varför huvudstäder generellt har det så svårt att lyckas i fotboll.
Rom har fem titlar i historien, London – med sin enorma ekonomiska makt – bara 18. Paris har PSG, Madrid är ett lysande undantag och Berlin…

…ja, vi kan väl titta närmare på Berlin?

I dag finns ju bara Hertha, döpt efter en ångbåt och konstant skvalpande runt i mitten av Bundesliga.

Genom historien har Berlin-klubbar både flyttats ner (Hertha, ekonomiska skäl) och flyttats upp av politiska anledningar. På 60-talet flyttades Tasmania 1900 upp enbart eftersom man tyckte att det verkligen behövdes ett Berlin-lag i ligan.

Hertha drar 45000 i snitt, vilket är ett hyfsat resultat i Bundesliga. Dieter Hoeness håller i klubben – precis som brorsan Uli håller i Bayern – och de har haft det jobbigt. På 80-talet var de nere i tredjeligan och vände, de har en vacker men inte särskilt funktionell arena, och berlinarna är inte så väldigt intresserade.

Skälet? Det kanske är lite av ett allmänt huvudstadsproblem – att många invånare är inflyttade, att demografin är spräcklig och i konstant förändring, att det är lika vanligt att snitt-berlinaren håller på Dortmund som att han gillar Hertha.

Hertha har bytt tränare i stort sett varje säsong på 2000-talet, men de har också fått ordning på ekonomin och blivit ett tryggt Bundesligalag igen. För ett par år sen spelade de till och med i Champions League. Och på sikt?
– Det tar tid att ändra saker, säger Dieter Hoeness.

Och medan vi funderar över det så kan vi kika närmare på hur det går för huvudstadslagen i resten av Europa.

Jag har spontanrankat, det kan finnas småfel i ordningen.

Gör nu inte slut på allt det roliga på en gång, bara.

EDIT: Jag ska be dubbelt om ursäkt. Efter att jag utnämnt Glasgow till skotsk huvudstad och flyttat Turkiets maktsäte från Ankara till istanbul har världens börser gått ner 12,3 procent, trots att det är lördag. Jag vill på detta sätt tacka läsekretsen och säga toda lecha till den intellektuelle och tekniske giganten Eric F.

Estland:
1. Levada
2. Flora
3. TVMK

Rumänien:
1. Dinamo
2. Steaua
11. Rapid

England:
1. Chelsea
4. Arsenal
6. West Ham
17. Fulham
20. Tottenham

Bulgarien:
1. CSKA Sofia
3. Levski Sofia
6. Lokomotiv Sofia
7. Slavia Sofia

Ryssland:
2. CSKA
3. Dinamo
7. Spartak
8. Lokomotiv
9. FK Moskva
12. FK Saturn
 
Polen:
1. Polonia
2. Legia

Albanien:
1. KF Tirana
3. Dinamo Tirana
11. Partizani Tirana

Österrike:
1. Austria Wien
3. Rapid Wien

Grekland:
1. Olympiakos
5. Panathinaikos
7. AEK
11. Panionios

Kroatien:
1. Dinamo Zagreb
5. NK Zagreb

Italien:
1. Lazio
14. Roma

Belgien:
1. Anderlecht

Ukraina:
1. Dynamo Kiev

Danmark:
2. FC Köpenhamn
3. Bröndby

Ungern:
4. Vasas
9. MTK
11. Honved
15. Rákospalotai

Spanien:
5. Real Madrid
7. Atlético Madrid
8. Getafe

Turkiet:
8. BB Ankaraspor
9. Gençlerbirliği
14. Ankaragücü
15. Hacettepe S.K.

Skottland:
4. Hibs
5. Hearts

Finland:
3. HJK

Portugal:
5. Benfica
6. Sporting
14. Belenenses

Sverige:
6. Djurgården
7. Hammarby
10. AIK

Slovakien:
3. Slovan
9. Artmedia

Norge:
7. Lyn
9. Vålerenga

Schweiz:
5. Young Boys

Tyskland:
8. Hertha Berlin

Holland:
10. Ajax

Frankrike:
11. PSG

/Simon Bank

Ska vi prata lite Kroatien?

I går var det derby i Zagreb, NK Zagreb spräckte sin yngre storebror Dinamos perfekta tabellrad: 2–2.

Mer om det snart, först en omväg via Dinamos hemmaplan.

Det är ju inte så ofta, men det händer att det känns väldig mycket som en smäll i magen när man kommer till en ny arena.
Jag kände det första gången jag besökte Londons N17 och White Hart Lane (det hade med barndomens alla fantasier att göra), jag kände så första gången jag kom till Olympiastadion i Berlin (det hade med historien att göra, med Hitler och 1936 men också med bilderna av min farfarsfar Einar på samma plats, uppklädd och OS-fin för 70 år sen).

Och jag kände det på Maksimir i Zagreb.

Bakgrunden är bekant. Den 13 maj 1990 spelades en match mellan Dinamo och Röda Stjärnan, det sägs att den på ett mentalt plan startade kriget. Den 21-årige Dinamo-kaptenen Bobans spark mot en polis är förmodligen den mest symbolladdade en fotbollsspelare någonsin sparkat.

Det nedgångna, slitna, mytologiska, tragiska, märkliga Maksimir har förnyats sedan dess, men inte mer än att den 13 maj 1990 sitter kvar. I de flagande, blå väggarna. I minnesmonumenten utanför.

Men det är inte mycket med kroatisk fotboll.
Jo, landslaget, förstås. Men tittar man på relationen mellan liga och landslag är PHN Liga näst sämst i Europa. Jag har tittat, jag skickar med en lista längre ner. Så har ni nåt att göra i kväll också.

Arsenalsupportern/Guardian-skribenten Amy Lawrence snackade om det här med Igor Stimac inför Englands besök. En läsvärd intervju, Stimac säger bland annat:
– Tack vare all talang som finns här nere kan vi hålla en hög nivå på landslaget. Men våra arenor är usla.

Publiksnittet i ligan låg på 2 848 i fjol. Dinamo toppade med 7 165, NK Zagreb hamnade i mittenträsket och tappade var tredje åskådare. 1 394 i snitt. Damallsvensk nivå.

Behöver ni ett skäl för att sympatisera med NK Zagreb så kan ni ju tänka på att de kallas ”poeterna” och att deras stadion döpts efter 1800-talspoeten Kranjcevic. De har inte vunnit på elva raka derbyn, men pressade faktiskt Dinamo i går.

Gamle festprissen Bosko Balaban satte en straff (Club Brügges fans kände igen sig) och missade en (Aston Villas fans kände igen sig), och Mario Mandzukic gjorde mål, precis som mot England. Men Poeterna kom tillbaka två gånger om och kvitterade till 2–2 i slutminuterna.

På torsdag spelar Dinamo Uefacup mot Sparta Prag hemma på Maksimir.

Mindre poesi då. Det kommer att bli ett sjuhelvetes röj. På gott, kanske på ont.

Och, just det. Jag hade lovat er en lista också. Gör nu inte slut på hela på en gång.

Europas sämsta ligor, jämfört med landslaget:

1. Nordirland -27.
(landslag rankat 20/liga 47)
2. Kroatien -21
(5/26)
3. Wales -17
(29/46)
4. Tjeckien -12
(6/18)
5. Moldavien -10
(27/37)
6. Polen -9
(18/27)
7. Makedonien -8
(32/40)
8. Ungern -6
(28/34)
8. Irland -6
(24/30)
9. Armenien -5
(40/45)
9. Israel -5
(16/21)
10. Sverige -4
(19/23)