Svensk effektivitet, det är grejer det.

Ni minns debatten om FC Gothia? Sammanslagningsidén mellan Häcken, Gais och Örgryte fick… vad var det… tre dagar på sig ute i ljuset innan den la sig ner och självdog.

Annat i Holland.

1992 släppte en professor i Maastricht ifrån sig en tanke om att det vore fint med en sammanslagning av Limburgs tre medelstora klubbar – Roda, Fortuna Sittard och Maastricht – så att de kunde spela på en gemensam arena, med ett gemensamt lag.

Sexton år senare – och idén lever och frodas.

Holland har en tradition av klubbfusioner. Twente är en sammanslagning av två Enschedeklubbar (1965), Utrecht kom till när tre småklubbar slogs ihop på 70-talet. Och motståndet mot FC Limburg har krympt över tid.

Jo, man ser fortfarande protestbanderoller och hör ramsor från ståplats under Roda-, Fortuna- och Maastricht-matcher. De mest passionerade fansen vill inte förlora sin identitet:
– Liever failliet dan fuseren! hellre konkurs än fusion.

Och det är ju inte osannolikt. Ingen av klubbarna har en stark ekonomi. De drar mellan 3500 (Fortuna) och 15000 (Roda) åskådare, och omsätter mellan två (Fortuna) och 12 (Roda) miljoner euro.

Det sunda förnuftet talar för en gemensam storklubb. Problemet är att det sunda förnuftet samtidigt säger att vuxna män hellre borde, säg, ägna sig åt samhällsarbete än år att brinna för fotbollsklubbar.

När Voetbal International frågar PSV-tränaren Huub Stevens (som spelat för Fortuna och tränat Roda) vad han tycker är han både kluven och övertygad:
– När jag hör hur det är med Fortuna gör det ont i mig. 1995 blev jag tvåa med Roda, men de tiderna är förbi. Möjligheterna finns inte längre.
– En fusion är noodzakelijk. Nödvändig.

Och det allmäna klimatet har börjat acceptera tanken.

En marknadsudnersökning 1996 visade att bara 22 procent i området var FÖR en sammanslagning. När Dagblad de Limburger gjorde en liknande enkät 2001 var 65 procent positiva till FC Limburg-tanken.

Fotbollförbundet har just startat en undersökning av möjligheterna till en fusion. Det finns redan ett stort samarbete mellan klubbarna i en ungdomsakademi som lockat en stor kemikoncern som sponsor.

Allt medan supportrarna målar banderoller med texten:
NOOIT FC LIMBURG, Aldrig FC Limburg.

Återstår hur många av dem som orkar stå kvar och ändra texten till ALTIJD FC LIMBURG om den dagen kommer.

När den kommer.

/Simon Bank

En reserapport, skriven medan taket är på väg att regna in.
(Det kan vara det hårdaste regn jag någonsin upplevt)

Tisdag:
Upp i svinottan, packa två väskor, ut till Arlanda, mellanlandning i Amsterdam, vidare till Rivieran – och så rakt ut på en läktare för att fördjupa sig i hur fransk division III-fotboll står sig nu för tiden.

Medan Erik Niva står på ett tak och skriker åt Madrid-hållet till har jag alltså begett mig till en cup där skrällar inte längre är en skräll.

I kväll har lilla Metz kört över självaste Lyon på bortaplan (3-1, kunde blivit fem, sex på slutet, efter att Rémy Vercoutre Pål Lundin-dribblat bort Lyons chans och Kim Källström spelat 90 minuter). På annat håll har Vannes slagit ut Auxerre, också fullkomligt rättvist.

Men själv valde jag att se Union Sportive Créteil (bottenlag i National, tredjedivisionen) drömma sin cupdröm på Stade de Ray i Nice.

Det gick inte alls. Matchen slutar 3–0, men jag är mest där av andra skäl.

Emotionella, ty det renar själen att betala fyra euro för att gå på fotboll, dricka en öl, äta brända mandlar, och bara vara publik.
 
Psykologiska, ty det är alltid intressant att stå några meter ifrån Cyril Rool och försöka räkna ut när han ska få sitt första kort.

Nyfikna, ty den hyperspännande lille ghananen Abeiku Quansah debuterade i europeisk fotboll, en vecka efter sin artonårsdag.

OGC Nice har verkligen blivit ett fint lag under Frederic Antonetti. I somras blev de av med alla sina toppspelare – Ederson och Lloris till Lyon, Balmont till Lille, Laslandes till handboll, och miniputten Bakari Koné till OM – och jag var rätt säker på att de skulle rasa den här säsongen.

Det har de inte gjort.

Antonetti är en superb organisatör. Ett gammalt, tryggt försvar, ett klokt innermittfält och så snabba, snabba anfallare på det. Nizza hänger med i år också, och på Stade du Ray sjunger man Antonettis namn.

OGC:s ultrasgrupper Brigada Vielha och Armada Rumpetata öser på i 90 minuter. Cyril Rool mördar Créteils minste spelare och får gult kort efter 20 minuter. Sen gör han om det, vilket får domaren att ta ett kvartssamtal med honom i paus.
– Cyril, du kan verkligen inte göra såhär. Jag måste visa ut dig då, Cyril. Cyril?

Och Cyril skakar på huvudet och förstår ingenting.

Rool, bakom galler. Ah, the poetry.

Quansah får bara sista 20, som en 18-årspresent, men han har både farten och fötterna. Vi får ge honom en säsongs pryo i europeisk fotboll innan vi dömer honom på allvar.

Hur som helst, en fin kväll var det. Och jag hann hem lagom för att se tv-bilderna som bevisar att den franska cupmagin lever och har hälsan.
De senaste tio åren har Calais (div 4), Amiens (div 3), Châteauroux (div 2), Sedan (div 2) och Guegnon (div 2) spelat cupfinaler i Frankrike. Inget annat europaiskt land är i närheten av en sån skrällfrekvens.

Än går det allså cupvågor i La France.

Däremot har det precis slutat regna.

/Simon Bank

Om nu Erik Niva tar ansvar för dagen så är det väl inte mer än rättvist att jag guidar er genom kvällens höjdpunkter?

Okej för att Benfica inledde veckan med en orgie i vackra cupmål mot lilla Desportivo Aves – men det är inget mot det som hände sig i Moskva i kväll.

Veckans tema här på bloggen? Fyramålsskyttar.

Vi började med att berätta en gammal skröna om Hristo, och sedan fyllde Higuain och Eto’o på med lite nutidshistoria.

Och i kväll var det alltså derby i Moskva. Eftersom ryska ligan mest består av Moskvalag så händer det rätt ofta. För en vecka sen, till exempel, möttes Spartak och CSKA. Den matchen inleddes med att 200 fans greps redan i tunnelbanan (de var fulla, mest) och slutade med att Spartak – efter en historisk 1–0-seger – kastade upp sina tröjor på läktaren.
Eller, de kastade tröjorna mot läktaren, vilket förde med sig att ett hundratal fans rasade rätt ner i vallgraven som skiljer läktarna från innerplan.
De ville ha tröjor – de fick brutna ben. Ett 40-tal skadades. Hårda bud.

I kväll tog CSKA revansch.
Mittengänget FK Moskva stod för motståndet, och gamle privatporrfilmaren Vagner Love gjorde precis som Higuain och Eto’o. Han behövde 55 minuter på sig för att göra fyra mål.

Här har ni ettan, tvåan, tyvärr inte trean, men väl den acceptabelt snygga fyran.

Annat värt att rapportera från öst? Tja, mest att klassiska Dynamo Moskva – Jasjins klubb – är väldigt, väldigt nära att kvala in till Champions League för allra första gången. De har lagt ner rollen som portugisisk avstjälpningsplats, skurit ner på inköpen och satsat ungt och ryskt – och det verkar gå alldeles utmärkt.

Nu drar jag söderut.Med rätt sorts tur hinner jag fram i tid till en finfin match i franska ligacupen. På vägen dit ska jag tacka min lyckliga stjärna för att mina föräldrar inte har samma sorts humor som Derek McQueens. Eller vad säger ni?

/Simon White Henry Brown Brooks Baker Hollowbread Reynolds Dunmore Harmer Henry Marchi Hopkins Norman Baker Mackay Jones Smith Blanchflower Allen Dyson Bank

Det är mullret man minns.

När man går genom Kadiköy på väg till ett derby är det som om marken under varje sekund kan rasa under en. Vibrationerna, mullret, ljudet av trummor och sång från Sükrü Saraçoglu är tillräckligt för att skrämma skiten ur vem som helst.

För att inte tala om Galatasaray.

De hade alltså inte vunnit borta mot Fener på nio år när de kom dit i går. Och det räcker med att ha sett ett enda av de där derbyna för att förstå varför.
Galatasaray är rätt nöjda med att bara komma hem – att komma hem med tre poäng är en utopi, en vakendröm.
Det är förtrollande att ha fått titta in i den världen, men jag är rätt glad att svensk fotboll inte har riktigt samma syn som den turkiska på läktarsäkerhet. Om man säger.

Nå. Derbyt, alltså.

Både Fener och Cimbom kom med fina europamatcher i ryggen. Fener höll nollan på Emirates, Gala bortavann mot Benfica. Men de har varit ojämna eller värdelösa i ligan – och Hürriyet summerade förutsättningarna för just de här mötena rätt fint:

Om Fenerbahçe är i form vinner de, hur Galatasaray än spelar. Om båda lagen är i lika bra form, så vinner Fenerbahçe. Och om Galatasaray är i toppform och Fenerbahçe spelar dåligt så… vinner Fenerbahçe ändå.
Men vad händer om båda är fullkomligt oförklarligt ojämna samtidigt, som nu?

Jo, det ska jag tala om.

Galatasaray gjorde 1–0 efter ett par sekunder genom minibrassen Lincoln, vars utveckling jag varit lite besviken på.
Sedan var det bara Fener.

Ett billigt hörnmål av Selçuk Sahin, ett självmål av Emre Asık, en Carlos-retur av Uruguay-backen Diego Lugano och så ett sagolikt flödande fotbollsmål av Deivid. Det var det hela. Om båda lagen är oförklarligt ojämna samtidigt vinner Fenerbahçe med 4–1.

Vi får se vad det betyder för Cimboms ledning. Luis Aragonés har haft bättre dagar, men han njöt nog av den här också. Det var värre för Michael Skibbe.

Men – åtminstone en sak är extremt glädjande med resultatet. Turkiet börjar bli bredare som fotbollsland. Om vi här hemma tycker att det är stort att Kalmar FF är svenska mästare så kan vi bara föreställa oss hur gigantiskt det skulle vara om Trabzon, Ankaraspor eller – herregud – lilla Sivasspor skulle ta över kronan i Superlig.

Det är 25 år sen en icke-Istanbul-klubb vann ligan. Nu darrar både Fener och Galatasaray, och med Besiktas finns aldrig några garantier.

Trabzon har pengar, de andra har samma fördelar som Kalmar. Lugnet – det relativa, vi snackar ändå om Turkiet – i Sivasspor eller Kayserispor är ett argument för att bucklan kan flytta österut.

Nej, jag tror inte att det händer.

Men precis som i allsvenskan så vore det rätt nyttigt med ett strävsamt, målmedvetet exempel. Ett som inte behöver uppfinna sig självt på nytt varje säsong.

Till sist, då: En dag som denna kan Cimboms supportrar behöva all tröst i världen. Jag nöjer mig med att introducera er till den subkategori på nätet som vuxit fram de senaste åren och som handlar om en väldigt speciell sång om Fenerbahçe.

Yarrami ye fener betyder, om jag förstått saken rätt, ”sug min #X% Fener” och finns i hur många varianter som helst. Vi som står utanför kan ju skratta åt det.
Och just i dag tror jag att Fener-fansen kan det också.

/Simon Bank

Papper i maskin efter att ha lämnat guldfesten. Nu ska här skrivas.

Den korta rapporten kan ni förstås få redan här:

KFF-produkten Joachim Lantz lät mest, brassekolonin med bihang dansade mest, Wastå kan nog ha vägt mest, Rydström pratade mest, Tobbe Carlsson stal med sig mest av Örjans valls gräsmatta, Kjell Nyberg njöt mest, Nanne Bergstrand filosoferade mest och enligt rapporterna var det rena rama eriksgatan för KFF-bussen på vägen hem till isterbandsland.

– Nu ska vi stanna upp, sa Nanne.

Okej då. Själv tänkte jag i hederlighetens namn ta och summera min egen allsvenska. Vi yrkesskrivare blir alltid synade av er läsare, så jag tänkte göra det lättare för er den här gången.

Här är vad jag skrev inför allsvenskan:

•Årets spelare: Henrik Larsson.
Facit: Helt okej, men det kunde ju en apa räknat ut.

•Årets genombrott: Denni Avdic.
Facit: Nja. Med tvekan godkänt. Denni var okej, men kan mer.

•Årets tummar: Hålls för Gabriel Özkans lår.
Facit: En vettig invändning. Låren höll inte, men när de väl gjorde det var Özkan superb.

•Årets värvningar: Helgi Danielsson, Roni Porokara, Sebastian Rajalakso, Jorge Ortiz.
Facit: Med beröm godkänt. Danielsson och Porokara har varit mycket bra, Rajalakso var ett av årets stora genombrott. Ortiz var ojämn, men bäst av AIK:s utlandsköp.

•Årets flopp: IFK Norrköping.
Facit: Mitt i prick.

•Tabelltips:
1. Elfsborg (en placering fel)
2. AIK (tre placeringar fel)
3. Kalmar FF (två placeringar fel)
4. IFK Göteborg (en placering fel)
5. Djurgården (sju placeringar fel)
6. Helsingborg (två placeringar fel)
7. Malmö FF (en placering fel)
8. Hammarby (en placering fel)
9. Halmstad (en placering fel)
10. Örebro (tre placeringar fel)
11. Gefle (två placeringar fel)
12. Gif Sundsvall (tre placeringar fel)
13. Gais (två placeringar fel)
14. Trelleborg (fyra placeringar fel)
15. IFK Norrköping (en placering fel)
16. Ljungskile (två placeringar fel)

Facit: Jag är väldigt nöjd, faktiskt. Helt snett ute på ett enda lag (Djurgården) och fel ute på ett (Trelleborg). Att spika exakt placering är gissningstävling, men fjorton av sexton lag i helt rätt tabellsegment är mer än okej.

Skyttekung: Iván Óbolo, AIK.
Facit: Hyfsat gissat. Tio mål, sjua i skytteligan. Óbolo drogs ner av ett dysfunktionellt AIK.

Totalt sett? Rätt okej, ovanligt få saker att skämmas över. Hur gick det för er?

/Simon Bank

Ja, om man nu ändå är vaken alldeles för tidigt. Och om man nu ändå sitter på ett SJ-tåg. Och om man nu ändå har glömt Gombrowiczs Pornografi hemma på nattduksbordet…

…så kan man väl lika gärna försöka underhålla er.

Ni såg ju att Robbie Keane äntligen fick göra sitt första och andra ligamål för Liverpool. Men veckans nyhet från Merseyside handlar om en gammal vana.

Liverpool är en ny stad nu, kulturhuvudstad med ett Tate Modern, fräscha fasader, shoppingcenter i världsklass.
Men den gamla fina mytbilden av scouser-världen har sina försvarare, den också.

Ni vet: Liverpoolbor är dockers, arbetslösa, kriminella eller alltihop samtidigt. Fördomarna hörs fortfarande i läktarsånger om ”it could be worse, you could be Scouse, eating rats in your council house” eller ”sign on, sign on – and you’ll never get a job”.

Och, ja, om man nu inte lyssnar på läktarsånger så läser man tidningen.

Nu har det nämligen hänt igen, för sjunde gången på två år – att en Liverpoolspelare har inbrott i sin villa medan han är iväg och spelar match.

Jerzy Dudek var först, direkt efter att han ordnat Champions League-titeln (juni 2006), sen följde Daniel Agger och Peter Crouch under en intensiv vecka (september 2006). Pepe Reina fick inbrott samma kväll som han straffräddade Pool till CL-final (maj 2007), Dirk Kuyt och Steven Gerrard åkte dit förra vintern.

Den här veckan var så turen kommen till Lucas Leivas.

Inbrotten har sett lite olika ut, Steven Gerrards fru var till exempel hemma när rånarna slog till, vilket gjorde alltihop ännu mer otäckt. Men om ni vill ha en hyfsad bild av en proffsspelares materielle liv räcker det en bit med att kika på vad som, bland annat, försvann från Dudeks hus den där kvällen för två år sen:

1 Champions League-medalj.

Över 100 målvaktströjor han bytt till sig.

Tio par målvaktshandskar med Dudeks namn på.

Medaljer från Uefas Supercup, Ligacupen med mera.

Exklusiva fotografier från Champions League.

En liten plasma-tv.

En exklusiv Liverpool-tröja, numrear 1/10 000.

Två guldringar.

En Franck Muller-klocka, med inskriptionen ”Champions League-mästare”. En av 36 stycken som tillverkats.

En Rolex-klocka med låda, värd 40 000 kronor.

En Cartier-klocka med inskriptionen ”Hollands fotbollsförbund 100 år”.

En Amiga-klocka i guld.

En Gucci-klocka.

En svart Porsche Carrera (med polska reg-skyltar) värd 900 000 kronor.

/Simon Bank

På väg till ett guldkalas i Gävl… nä, Halmstad förstås.

Det ska verkligen bli roligt. Som det ofta är när något händer för allra första gången. Historien kommer att sitta på läktaren på Örjans vall och titta åt alla håll samtidigt när Kalmar FF vinner sitt allra första SM-guld.

Fint.

Och på tåget ner roar jag mig med lite analytiskt juryarbete.
Sedan ett par år tillbaka är jag med i juryn som utser Tuttosports Golden Boy, ett pris som går till den bäste Europabaserade U21-spelaren.

Vi gör ett bra jobb. Faktiskt.
De fem senaste åren har priset gått till van der Vaart, Rooney, Messi, Fábregas och Agüero – alla fem är i år nominerade bland de 30 som kan få Golden Boys storebror Ballon d’Or.

I tolkningen av priset ingår att den som fått priset tidigare ytterst sällan kan få det igen. Med den vetskapen kan ni roa er med att leka skuggjury på egen hand.

Kort och gott: Vem är 2008 års bäste av alla som fötts efter 1/1 1988?

Balotelli? Pato? Krkic? Walcott? Anderson? Pjanic? Kroos?

Your votes, please.

/Simon Bank

Samir Nasri räddar livet på the Arsenal, så det kan väl passa bra att uppmärksamma en annan immigrantgrabb från Marseille.

Har ni hört om Santos Mirasierra?

Han är en av de centrala supportergestalterna på Stade Vélodrome i Marseille, enligt organisationen Fare (Football Against Racism in Europe) har han varit en av de drivande krafterna i arbetet mot rasism och diskriminering på fotbollsläktarna i Frankrike.

Men när OM spelar i Grenoble i kväll är inte Santos Mirasierra där. Han sitter fast i ett fängelse i Madrid.

När OM var i Madrid för att spela mot Atlético i Champions League bestämde sig den lokala polisen för att försöka ta ner en banderoll som pryddes av en dödskalle. Har ni varit på Marseille-matcher så har ni säkert sett den.

Det blev som det blev, rörigt och bråkigt på läktaren. Saker kastades, en polis fick sys med sju stygn och Santos Mirasierra greps. Han har ingen kriminell bakgrund, och enligt ett enigt franskt fotbollsetablissemang fanns det inget skäl att frihetsberöva honom.

Men nu har han suttit fast i Spanien i snart sex veckor, och åklagaren har yrkat på ett åttaårigt fängelsestraff.

Tre saker är intressanta med fallet.

Det första är Santos Mirasierras historia, att han av bland annat Fare ses som en positiv supporterkraft.

Det andra är att Olympique Marseille mangrant, från spelare till styrelse till fans, tagit ställning för honom. Det har varit läktarprotester, officiella protester, till och med hiphop-låtar som spelats in med budskapet ”Libérez Santos”. Till och med Uefa har ifrågasatt polisens agerande. Santos är alltså, som Le Monde konstaterar, huligan i Spanien – men offer i Frankrike.

Det tredje, och kanske mest intressanta, är att spansk polis har en – ska vi säga – rätt pressad historia när det gäller internationella matcher.

Bara de senaste åren har såväl Tottenhams som Boltons supportrar fått stryk av polis i Sevilla respektive Madrid. Och i båda fallen slöt klubbarna upp bakom fansen, mot polisen, eftersom de ansåg att ordningsmakten både legat bakom oroligheterna och använt övervåld.

Vad händer när de som skyddar är de som begår övergrepp?
Det återstår att se, men när Marseille spelar i kväll kommer ni att höra ropen om en spansk-fransk kille som riskerar åtta års fängelse för ett brott som bara polisen sett.

Jag kommer att följa bevisningen med stort intresse. Liksom returmatchen i Marseille den 9 december.

/Simon Bank

Arsenal–United på ingång, Premier League-erans klassikermöte är bara ett par timmar bort.

För the Arsenal är det alltså lika mycket krismatch som möjlighet.

Varför?

Tja, man kan förklara det med projektets skavanker, med bristen på tung ryggrad och ledarkaraktärer. Man kan vidröra det dystopiska perspektivet och fråga sig vad som händer med spelare som Cesc Fabregas om det blir en säsong till utan pokaler.

Men man kan också säga det med siffror.

Under 2000-talet har inget mästarlag förlorat mer än fem matcher mot mitten- och bottenlag (lag utanför topp-fyra, för enkelhetens skull). Arsenal har redan förlorat mot Fulham, Hull och Stoke – och de möter i sina fyra kommande matcher Manchester United, Villa, Man City och Chelsea.

Där är det skarpa läget konkretiserat.

Och så siffrorna, då. Här är antalet matcher mot mitten- och bottenlag som mästarna förlorat de senaste nio åren:

2000: United 3 (Chelsea, Tottenham, Newcastle)
2001: United 2 (So’ton, Derby)
2002: Arsenal 2 (Leeds, Charlton)
2003: United 5 (Bolton, Leeds, City, Blackburn, Boro)
2004: Arsenal 0
2005: Chelsea 1 (City)
2006: Chelsea 4 (Boro, Fulham, Blackburn, Newcastle)
2007: United 3 (West Ham, Pompey, West Ham)
2008: United 4 (City, Bolton, West Ham, City)

/Simon Bank

För alla sunda människor närmar sig arbetsveckan sitt slut, så jag tänkte ta tillfället i akt att väcka en tanke.

Det är aldrig för sent att byta jobb.

Bevisföremål 1A: Lilian Laslandes, 37.

Han är, som bekant, en av få fotbollsspelare i världen som är så oestetiska att motståndarna till och från sett sig tvingade att rätta till hans utseende.
Laslandes gjorde ett knippe landskamper för Frankrike, han blev mästare med Bordeaux (1999) och Auxerre (1996), och var den där sortens nyttig anfallare som alltid bidrog med mycket arbete och lite mål.

Jag följde honom en hel del förra vintern, när han avslutade karriären i Nice. Publiken gillade honom, för att han slet hårt och för att hans namn passade så fint till We Will Rock You (Lil-ian, Lil-ian Laslandes!).

Så tog karriären slut, och trots en del bud från Mellanöstern bestämde sig Laslandes för att söka sig något nytt på hemmaplan.
I dag kom beskedet – Lilian Laslandes är klar för Girondins de Bordeaux.

I handboll.

Efter ett par månaders träning har klubben gett honom ett kontrakt. Jag kan föreställa mig att han är rätt bra.

Själv funderar jag på att släppa det här med journalistiken och ge mig på fribrottning i stället.

/Simon Bank