Just det, en sak till.

I dag åker IFK Norrköping till Råsunda för att slita för sin överlevnad i det paradis vi alla känner som allsvenskan.

Skälen bakom deras prekära situation (jag tippade Peking näst sist och är lite besviken på dem) är förstås såväl många som komplicerade, och bara hälften av dem stavas ”Jingblad”.

Men okej, en grundläggande sak:
Anonyma Alkoholister har en definition av sinnessjukdom som lyder så här: ”Sinnessjukdom är när man gör samma sak om och om igen, och varje gång förväntar sig ett nytt resultat”.

Apropå inget alls.

/Simon Bank

PS. Just det. Rubriken. En referens till den alldeles ljuvliga, ljuvliga, ljuvliga filmen Me, You and Everyone We Know.

En dag, ett liv. Man kan verkligen vakna på sämre ställen än i Kalmar, särskilt när solen skiner in genom fönstret och man kan äta frukost utomhus.

Två matcher i allsvenskan i dag:
Kalmar FF–IFK Göteborg
AIK–IFK Norrköping

Båda matcherna ger oss goda skäl till djupare analyser – och visst är det just det ni vill ha, en bakismorgon som denna?

Vill ni statistikfrossa så har jag pornografi åt er i dagens tidning. Annars räcker det att konstatera att Kalmar alltså inte vunnit en allsvensk hemmamatch mot Blåvitt på mer än 30 år för att förstå att SM-racet kan ta ny fart i eftermiddag.

Och AIK?
AIK:s och 08-klubbarnas mediokra säsong är ju ett skäl så gott som något att fundera över varför huvudstäder generellt har det så svårt att lyckas i fotboll.
Rom har fem titlar i historien, London – med sin enorma ekonomiska makt – bara 18. Paris har PSG, Madrid är ett lysande undantag och Berlin…

…ja, vi kan väl titta närmare på Berlin?

I dag finns ju bara Hertha, döpt efter en ångbåt och konstant skvalpande runt i mitten av Bundesliga.

Genom historien har Berlin-klubbar både flyttats ner (Hertha, ekonomiska skäl) och flyttats upp av politiska anledningar. På 60-talet flyttades Tasmania 1900 upp enbart eftersom man tyckte att det verkligen behövdes ett Berlin-lag i ligan.

Hertha drar 45000 i snitt, vilket är ett hyfsat resultat i Bundesliga. Dieter Hoeness håller i klubben – precis som brorsan Uli håller i Bayern – och de har haft det jobbigt. På 80-talet var de nere i tredjeligan och vände, de har en vacker men inte särskilt funktionell arena, och berlinarna är inte så väldigt intresserade.

Skälet? Det kanske är lite av ett allmänt huvudstadsproblem – att många invånare är inflyttade, att demografin är spräcklig och i konstant förändring, att det är lika vanligt att snitt-berlinaren håller på Dortmund som att han gillar Hertha.

Hertha har bytt tränare i stort sett varje säsong på 2000-talet, men de har också fått ordning på ekonomin och blivit ett tryggt Bundesligalag igen. För ett par år sen spelade de till och med i Champions League. Och på sikt?
– Det tar tid att ändra saker, säger Dieter Hoeness.

Och medan vi funderar över det så kan vi kika närmare på hur det går för huvudstadslagen i resten av Europa.

Jag har spontanrankat, det kan finnas småfel i ordningen.

Gör nu inte slut på allt det roliga på en gång, bara.

EDIT: Jag ska be dubbelt om ursäkt. Efter att jag utnämnt Glasgow till skotsk huvudstad och flyttat Turkiets maktsäte från Ankara till istanbul har världens börser gått ner 12,3 procent, trots att det är lördag. Jag vill på detta sätt tacka läsekretsen och säga toda lecha till den intellektuelle och tekniske giganten Eric F.

Estland:
1. Levada
2. Flora
3. TVMK

Rumänien:
1. Dinamo
2. Steaua
11. Rapid

England:
1. Chelsea
4. Arsenal
6. West Ham
17. Fulham
20. Tottenham

Bulgarien:
1. CSKA Sofia
3. Levski Sofia
6. Lokomotiv Sofia
7. Slavia Sofia

Ryssland:
2. CSKA
3. Dinamo
7. Spartak
8. Lokomotiv
9. FK Moskva
12. FK Saturn
 
Polen:
1. Polonia
2. Legia

Albanien:
1. KF Tirana
3. Dinamo Tirana
11. Partizani Tirana

Österrike:
1. Austria Wien
3. Rapid Wien

Grekland:
1. Olympiakos
5. Panathinaikos
7. AEK
11. Panionios

Kroatien:
1. Dinamo Zagreb
5. NK Zagreb

Italien:
1. Lazio
14. Roma

Belgien:
1. Anderlecht

Ukraina:
1. Dynamo Kiev

Danmark:
2. FC Köpenhamn
3. Bröndby

Ungern:
4. Vasas
9. MTK
11. Honved
15. Rákospalotai

Spanien:
5. Real Madrid
7. Atlético Madrid
8. Getafe

Turkiet:
8. BB Ankaraspor
9. Gençlerbirliği
14. Ankaragücü
15. Hacettepe S.K.

Skottland:
4. Hibs
5. Hearts

Finland:
3. HJK

Portugal:
5. Benfica
6. Sporting
14. Belenenses

Sverige:
6. Djurgården
7. Hammarby
10. AIK

Slovakien:
3. Slovan
9. Artmedia

Norge:
7. Lyn
9. Vålerenga

Schweiz:
5. Young Boys

Tyskland:
8. Hertha Berlin

Holland:
10. Ajax

Frankrike:
11. PSG

/Simon Bank

Upp i svinottan, ut till Arlanda, ombord på ett plan och ut till nästa, spännande anhalt i den stora fotbollsvärlden.

Ja, Kalmar, dådå.

Nu sitter jag med en kvart över och lite dåligt bloggsamvete. Så vad ska vi snacka om, tycker ni?

I brist på annat kan jag ju alltid ta upp ett Niva-spår från i går – bristen på en Martin Palermo i argentinska landslaget.

Albiceleste står ju utan tränare sen ett par timmar, efter att Alfio Basile slutat på grund av ”personliga skäl” (som 0–1 mot Chile, personligt så det förslår).

Hade Martin Palermo kunnat lösa det? Nja, medan vi funderar kan vi återigen avnjuta den match som kommer att låta Palermos namn leva vidare in i evigheten:

Argentina–Colombia 0–3, Copa América 1999.
Argentina får tre straffar i matchen, i den femte, 76:e och 90:e minuten – och med en Tottisk envishet slår Martin Palermo alla tre.

Och plötsligt är det inte hans frisyr man lägger märke till längre.

/Simon Bank

…ja, säg den glädje som varar för evigt. Eller, säg den glädje som ens varar i mer än ett par timmar.

Ryssland–Finland 2–0
1–0 självmål, Pasanen.
2–0 självmål, Lampi.

Som om de var tvungna att kompensera för U21:ornas ofinska uppvisning i går. Å andra sidan ska det sägas att Arsjavin förmodligen hade löst det här även utan finsk hjälp.

On fire, that one.

/Simon Bank

Det finns, hur man än vänder och vrider på det, matcher som mindre sannolikt döms av amerikanska domare.

Som den här:

/Simon Bank

Finska klipp, Boumsong-slapstick och Motörhead på radio – shaping up nicely, this.

Plockar upp Jens kastade handske och ger er en liten införrapport inför kvällens kval.

Har ni tänkt på Wales?

Om ni svarar nej så är ni a) friska och b) förlåtna, men det finns en liten pärla som är värd att bära med sig till matchen mot tysken i kväll.

I korthet kan den sammanfattas så här:
Vem fan ska ta deras nästa straff?

Wales har spelat tre matcher i kvalet, mot azerer, ryssar och liechtian… liechtare… mot Liechtenstein.

Det ena unika med de här matcherna är att de tilldömts en straff i var och en av dem. Det andra unika är hur det gått för straffskyttarna. Se här:

Wales–Azerbajdzjan 1–0
Straffskytt: Jason Koumas. Målvakten Kamran Agajev räddar.

Ryssland–Wales 2–1
Straffskytt: Gareth Bale. Målvakten Igor Akinfejev räddar.

Wales–Liechtenstein 2–0
Straffskytt: Craig ”Faldo” Bellamy. Målvakten Peter Jehle räddar.

Vi får se hur det går i kväll. För att sy ihop säcken kan vi väl avsluta med en stunds kontemplation över det Finland som alltså inte finns längre – det där man missade straffar.

Varsågod, här är (med benägen rsssf-hjälp) utvecklingen i den finska cupfinalen 1985 (Haka–HJK), när väl straffläggningen började:

Straff 1, Haka: Nissinen – RÄDDAS.
Straff 2, HJK: Rantanen – UTANFÖR.
Straff 3, Haka: Huoviala – UTANFÖR.
Straff 4, HJK: Nieminen – UTANFÖR.
Straff 5, Haka: Mäkelä – RÄDDAS.
Straff 6, HJK: Palmroos – UTANFÖR.
Straff 7, Haka: Vilen – UTANFÖR.

Sen fick Haka ett ryck och gjorde två mål i rad, medan HJK missade två av sina tre sista. Håll med om att det är HJK:s tre första straffar – som alla gick utanför – som gör matchen till ett konstverk?

/Simon Bank

PS. Å andra sidan är det inte vem som helst som kan slå en perfekt straff.

Det är ju inte min mening att trampa in på vår Östeuropa-korrespondents borsjtdoftande territorium – men det här är värt att påpeka:

Play off till U21-EM, match 2:2:
Vitryssland–Turkiet 2–0.

Revolutionen fortsätter i ett av Europas mest världsfrånvända länder.

Landslaget har gått upp 35 platser på världsrankingen på ett år, Bate Borisov spelar i Champions League. Och nu har precis U21:orna, med ett extremt skadedrabbat lag och en trupp med enbart spelare från den inhemska eller ryska ligan, kvalat in till EM.

Nästa sommar kommer ett vitryskt lag att, för första gången någonsin, spela ett stort internationellt mästerskap. Det händer i Sverige.

Och, samtidigt men lite närmare, håller Finland också på att mirakel-kvala in.
De låg under med totalt 0–2 mot Österrike med tio minuter kvar, det var läge för osannolika hjältar – och Honkas Jussi Vasara var inte den som var den.

Inför matchen var han inte ens med i truppen, han blev inkallad när Perparim Hetemaj och Tomi Petrescu (gammelfinska namn, det där) blev avstängda och anslöt till truppen i helgen.

Med en halvtimme kvar byttes han in, en halvtimme senare hade han både reducerat och kvitterat. I detta nu pågår förlängningen. Heja Finland.

UPPDATERAT:
OCH KORS I ALLA VÄRLDENS BLÅVITA TAK:
Finland, fotbollslandet som sett en ära i att misslyckas på de mest osannolika sätt (så här missade de VM 1998, fyra spelare hjälptes åt att göra självmål) är klart för U21-EM.
Och inte bara det, de tog sig dit på straffar som de sköt som vore de gamla fina 80-talstyskar allihop. Tim Sparv, Joni Aho, Aleksandr Kokko och Juha Hakola satte varsin straff, AIK-keepern Tomi Maanoja räddade två.

Grattis, Finland.

/Simon Bank

Från kommunismen till något helt annat.

Det här hade jag verkligen inte en aning om. Vad skulle det betyda för svensk fotboll om det verkligen lyckades hela vägen?

För en gångs skull är jag allvarligt oroad.

/Simon Bank

Stalin?

Jag vet att många av er lever i villfarelsen att kommunismen är utdöd och obsolet. Ja, även om de senaste veckorna visat att marknadsekonomin har sina brister också.

Tänk om.

Kommunismen lever och frodas. I Englands fotbollslandslag.

Allt detta vet jag efter att ha läst om en intervju med Barças fine lille elvisp Aleksandr Hleb. Han är ju skadad och kommer inte att spela när hans Vitryssland möter England i morgon, men han gör ändå sitt för att sätta dit Fabio Capello och hans regim:

– Det verkar vara nån slags kommunism de håller på med i engelska landslaget, med en massa förbud mot ditten och datten, säger han.

Vad förbuden handlar om?
Tja, bestämda tider för frukost, och restriktioner för mobiltelefoner och dataspel.

Ja, med andra ord exakt som de hade det i Sibirien på 40-talet.

Hleb.

Hleb igen.

/Simon Bank

Söndagskväll efter landslagsracet, vad gör man då?

Venezuela–Brasilien på tv får duga. 3–0 efter 19 minuter och resten har mest gått ut på att låta Julio César visa att han är en av världens fem-sex bästa målvakter.

Oj, där gjorde han en dubbelräddning till.

Och oj, igen. Där missade Kaká ett friläge. Och oj, där fick Klebér en inkastad kvittorulle i huvudet.

Den sortens match.

Annars då? Jo, Vannucchi har skickat upp Empoli i topp på Serie B – men det riktigt intressanta med den serien har ni kanske redan noterat?

Sassuolo Calcio – en förlust på sju matcher och bäst av alla så här långt. Och det under klubbens allra första säsong på den här nivån, någonsin.

Det tarvar förstås en förklaring.

Ni har kanske hört att Modena är seriens krislag, och om ni gjort det har ni skrattat högt åt att deras nya sponsor råkar vara en begravningsentrepenör.

Vad ni inte vet är att mannen som står för sponsringen heter Gianni Gibellini, och att han tidigare varit president för grannklubben Sassuolo. Men Moderna är en gigantisk klubb jämfört med Sassuolo, så han valde att skicka sina pengar dit i stället.
 
Så, vad behöver vi veta om Italiens nya askungar?

Tja, kanske att deras träningsplan ligger så nära Ferraris testbana utanför Modena att de kan höra motorljuden därifrån.
Att Michael Schumacher velat träna med laget, men inte hunnit.
Att de inte får spela hemma på Enzo Ricci-stadion (den tar bara 4000).
Att de hade så här roligt när de gick upp i våras.
Att de spelar i Gais-tröjor.

Okej, lite till då:

Sassuolo är en liten stad, 40 000 invånare varav tio procent är invandrare. En absolut merpart är invandrade muslimer, senast i veckan var det stora protester mot att kommunledningen stoppat bygget av en ny moské.

De behöver sin arbetskraft. Stan är specialiserad på att tillverka kakel, och har nästan monopol på tillverkningen. 80 procent av den italienska produktionen kommer härifrån, 30 procent av världens. Det finns både kakeluniversitet och kakelmuseum.

En av producenterna, Mapei, är fotbollsklubbens huvudsponsor. Det är en delförklaring till framgångarna. Resten handlar mest om klokt ledar- och tränarskap.
– Det kostar inget att drömma. Det går bra för klubben, vi hoppas det forsätter så, sa president Carlo Rossi före säsongsstarten.

Och bra har det gått. Ett lag lett av gamle Atalanta-, Bologna- och Sienatränaren Andrea Mandorlini har vunnit fem av sina sju första matcher.

Laget spelar 4-3-3, Udine-fostrade anfallaren Alessandro Noselli har gjort fem mål vid sidan om gamle Atalanta-hjälten Riccardo Zampagna.
Och längst bak har de Marco Andreolli, som är ordinarie mittback i Pierluigi Casiraghi U21-landslag. Andreolli åkte på en rejäl armbåge när Italien spelade 0–0 mot Israel i EM-kvalet i lördags. Vi kanske får se honom i Sverige nästa sommar.

Eller i Serie A?

– Nja, målet är fortfarande samma som när säsongen började, vi vill klara kontraktet så snart som möjligt, sa tränare Mandorlini efter 2–0 mot Treviso senast.

Om det börjar hacka så har han annars en klubbhymn att peppa spelarna med.
Den sjöngs in i somras, efter uppflyttningen, och ger ett sjuhelvetes tryck. Passa er med volymknappen.

…och nu börjar Ecuador-Chile på tv.

/Simon Bank