Från ett bortglömt hörn av den stora, vida fotbollsvärlden till ett annat.

Kalmar.

Om ni ser mig gå runt med något märkligt över huvudet så är det vatten. Jag hade en tanke om att träffa Nanne Bergstrand och (den unge) Magnus Haglund, snacka lite fotboll och sammanställa det i något slags intervju/krönika.

Det gick rätt dåligt.
Jag satt i nästan två timmar med Nanne, i en och en halv med Magnus – och det gick förstås inte att få med en bråkdel av de samtalen på ett uppslag i tidningen. Resten av natten ägnade jag åt att stryka ett tjugotal intressanta resonemang om allt ifrån att mogna i tränarrollen, till personutveckling, till varför fotbollssverige är livrädda för öppenhet, till landslaget, till utbildning, till försvarsspel och så vidare i all evighet.

Nåväl. Ni fick i alla fall veta vad Nanne tänker om Rasmus Elms framtid som innermittfältare och om (Mario Beretta-lånade) träningsmetoden som avslöjar bakgrunden till Elfsborgs sanslösa defensiva effektivitet.

Alltid något.

Annars har det varit en Hullständ… förlåt, fullständigt underbar förmiddag. Riviera-sol, en brygga, frukostbuffé och en finfin bok om fotbolltaktisk historia. Sen läste jag tidningarna, kontemplerade över gårdagens resultat (Werder Bremen är på väg att slå rekord) och bestämde mig för att – inspirerad av ett bokkapitel om playmakerns eventuella död och gårdagens händelser i Barcelona – lista mina favoriter på temat ”Den Nye Maradona”.

I omvänd ordning:

8. Javier Saviola, Real Madrid.
Hysteriskt rolig story om honom i Sport efter Bate-matchen senast. Trots att Madrid gjort alla sina tre byten värmde El Conejito upp för fullt. Med några minuter kvar vinkade Jerzy Dudek och Miguel Torres vilt mot Saviola: ”Du ska in”.
Saviola ställde sig bredvid andretränaren Manolo Ruíz, drog av sig sin overall och var redo – när Ruíz förklarade att ”men du, vi har redan bytt tre gånger”. Good fun.
Saviola är en rolig spelartyp, men är man nöjd med att tjäna pengar på Real Madrids bänk är man ingen Ny Maradona.

7. Ariel Ortega, Independiente.
Jo, jag har sett honom dribbla. Jo, jag har sett honom slå ett par av de finaste frisparkar jag sett. Jo, jag har till och med sett honom lura Mattias Jonson på en straff en gång.
Men Ortega har aldrig varit min typ. Det har varit för mycket show, för lite effektivitet. Ingen Maradona.

6. Pablo Aimar, Benfica.
”Han är min arvtagare” sa El Pibe Maradona själv.
Det brukar gå åt helvete då.

5. Marcelo Gallardo, DC United.
Det fanns faktiskt ett tag under Monaco-tiden, när han rullade fram Giuly och Trezeguet till höger och vänster (och Pontus Farnerud ibland!), som jag tyckte att han var en av världens allra bästa spelare.
Det var han nog inte.

4. Leo Messi, Barcelona.
När Brasiliens president Lula häromveckan hyllade Messi som världens bäste och en av de riktigt stora spelarna så fick det sina följder. Bland annat fick det Inter-porteron Julio César att kräva en ursäkt, eller åtminstone att presidenten ”flyttade till Argentina dådå”.
Skälet bakom upprördheten kan nog ha varit att Lula hade en poäng.

3. Juan Román Riquelme, Boca Juniors.
Kanske den finaste av dem alla. En otidsenlig spelare, hans typ finns knappt längre. Han är för långsam, för intelligent, för konstnärlig, för vek, för vacker för att existera i fotbollsvärlden (i allmänhet, och i Villarreal i synnerhet) 2008.
Det var på något sätt så fint symptomatiskt att han ledde de gula ubåtarna hela vägen till semi i Champions League, bara för att sedan skjuta dem därifrån. Straffar är för enkelt för en Riquelme, för en Totti. Det gör dem nervösa.

2. Kun Agüero, Atlético Madrid. (edit)
Han är ihop med Diegos dotter, han ska bli pappa till Diegos barnbarn, han slog Diegos åldersrekord i argentinska ligan, han har vunnit två U-VM och ett OS – och han kan göra mål på tjugo olika sätt. Kun är väldigt nära att vara en komplett anfallare redan vid 20 års ålder.

1. Carlitos Tevez, Manchester United.
Den modernaste av alla Nya Maradona. Brännskadad, stenhård, briljant. Han garvade åt engelska hooligans och förklarade att ”jodå, vi har det nog lite värre hemmavid”, han är exakt den sorts spelare man vill ha i ett modernt, konstant rörligt anfallsspel – och eftersom han är så ful gillar jag honom mer än vad jag gillar Messi. Messi (och Riquelme) är en del av det argentinska fotbollsarvet – Tevez är alla delar, samtidigt.

Nä, nu ska jag ut i Kalmar-solen igen.

/Simon Bank

Joho, jaha, nu jäklar taggar vi till här i bloggkollektivet tre viljor.

Ränder och tröjor, varför kom vi inte på det förut?
Mitt bidrag i den frågan är bara ett försynt påpekande om att forskningen tagit en ny vändning vad gäller rändernas inverkan på perceptionen.

Peter Thompson, forskare och expert vid psykologiska fakulteten på Yorks Universitet i England ledde nyligen ett test där en grupp fick se bilder av kvinnor iklädda dels tvärrandigt, dels långrandigt.

Som alla vet är det en accepterad sanning att långrandigt får dig att se smal ut, medan tvärrandigt accentuerar rondören.
Jag har levt hela mitt feta liv utifrån denna princip.

Som är felaktig.
Detta meddelar Peter Thompson.

Hans vetenskapligt belagda studie visar att det är precis tvärtom. Genom denna upptäckt ansluter han sig till 1800-talsforskaren Hermann von Helmholtz som hävdade att horisontella linjer får en fyrkant att se högre och smalare ut, medan vertikala linjer får den att se lägre och bredare ut. Skillnaden är, när det kommer till kläder, sex procent.

Och därmed har jag inte bara sölat bort tre minuter till av er arbetstid.
Jag har dessutom avslöjat varför Dedé Anderson egentligen lämnade Hammarby för Kalmar FF.

/Simon Bank

Hemkommen från 08-derbyt – och det är som att öppna paket på julafton.

The mighty, mighty, mighty Spurs och superköpet Pavljutjenko sänkte Newcastle i en match där det roligaste – utöver det jag just skrev – var att Guardians liverapportör hade den goda smaken att påminna mig om Chris Foy.

Domare Foy var mannen som i vintras visade ut Fulhams maskot, Billy the Badger, efter att han (the Badger, inte Foy) breakdansat inne på planen när andra halvlek skulle börja. Eftersom Billy hade varit ute på bus förut – han kramade bland annat om förre Chelsea-tränaren Avram Grant under ett SW6-derby – fick han vackert förklara sig efteråt.
Grävlingen lät en presstalesman läsa upp hans ursäkt:
– Efter att ha studerat videobevisen inser jag att varken min breakdance eller mina electric boogaloo-moves var bra nog.

Jo, jag har för mig att vi berättat det där förut. Men på den gamla papperstidningstiden hade vi inte de rörliga bilderna att underhålla er med.
Ergo:
a) Billys boogaloo-moves vs the Villa.
b) Billy doin the conga on his way to the Boro.
c) Billy är kärvänlig med Avram Grant:

Annars – ska ni bara ta med er två häpnadsväckande fakta från gårdagens ligacup så är det två om Brightons holländske målvakt Michel Kuipers, som skickade hem Triljonbiljardgazziljard-täta supermakten Manchester City med svansarna mellan sina svindyra ben.

För det första: innan Kuipers blev fotbollsproffs var han marinsoldat.
För det andra: hans moderklubb hemma i Amsterdam heter… FC Blauw-Wit!

Det där sista kräver baskunskaper i engelska för att humorn ska gå fram. Men det är som det är.

Fotnot: The gay bit i rubriken: Brighton är känt för att vara Storbritanniens HBT-tätaste stad. Motståndarfans brukar påpeka det, vänligt men bestämt. Ramsan ”You’re too ugly to be gay” är Brighton-fansens bästa svar hittills.

/Simon Bank

En ny dag. Derby i förlorarstan, guldjakt på Olympia, självransakan i stora delar av Malmö och vidrigheters vidrighet on the Tyne.

Ni känner hur ångesten smyger sig på? Ni undrar om det över huvud taget kan bli värre?

Jodå. Eftersom det är mitt jobb att pigga upp mina läsare ber jag er att uppskatta det faktum att ni inte investerade era hjärtan i österrikiska storlaget Union Niederkappel säsongen 1981/82.
Union spelade i division sju nordvästra det året, och det gick tungt. Sen gick det tyngre. Sen gick det ännu lite tyngre. Sen gick…
…ja, till slut stod de där med en tabellrad på 22 spelade matcher, 0 vunna, 0 oavgjorda, 22 förluster och den suveräna målskillnaden 8–216. Enligt obekräftade rykten spelade Titus Bramble mittback.
Näst värst, fast mer idogt, är SSA Antwerpens perfekta säsong i belgiska division åtta 1995/96. 30 matcher, 0 poäng, 12–271 i målskillnad. Enligt obekräftade rykten spelade Jean-Alain Boumsong mittback.

Och om vi nu är inne på peptalk: Även om det går åt helvete för ditt lag så ser de i alla fall inte ut som cheerleader-prostituerade cowboys när de förlorar.

Ja, om du nu inte höll på Chippen under VM i Tyskland (när han tejpade sina strumpor sådär speciellt). Eller om du nu inte håller på Caribous of Colorado.

Caribous har världshistoriens fulaste fotbollströjor, enligt den här ambitiösa listan (gracias, guapa).

Vad säger ni? Finns det några värre?

Mina fem spänn sätter jag på de där hiskeliga Bochumtröjorna från mitten av 90-talet, direkt från Pridefestivalens färgblinda designsektion.

Ni minns:

/Simon Bank

Ett litet ps till Erik Nivas inlägg om Adem Jashari:

När Albanien mötte Ukraina i februari 2005 (VM-kval, de förlorade med 2–0) slog de rödsvarta fansen Tifozat kuq e zi ett världsrekord.

Under nationalsången drog de upp en overheadfana som hade fått svenska läktarkoreografer att lägga sig på terapisoffan. 3600 kvadratmeter glansig, blodapelsinröd stolthet över hela läktaren.

Jag skrev om det här inför Sveriges match nere i Tirana, men jag skrev aldrig att flaggan numera finns hemma hos familjen Jashari i Prekaz.
Och jag visade aldrig hur det såg ut.

/Simon Bank

Jag var ju på cupfinalen i går, och som jag gjorde min research snubblade jag över en film som gjorde mig lite vilsen.

Jag ser helt enkelt inte vilken Elm det här är.

Men min gissning är Rasmus.

/Simon Bank

Erik Niva har redan skrapat på långbollsytan i serbiska Super Liga, men alla aficionados noterade förstås att det sköts långskott med större betydelse i den ligan i helgen.

Här, till exempel.

Röda Stjärnan vann med solklara 3–0 mot nykomlingen Jagodina, det är kapten Nenad Milijas som skjuter hål i nätet, och om den matchen finns två saker att säga.
Dels att det nog gick att få biljetter.
Dels att det var Crvena Zvezdas första vinst denna helveteshöst.

De gamla europamästarna satsade stort för att komma tillbaka i år, och de satsade med den moderna fotbollshistoriens störste offensivfotbollsikon: Zdenek Zeman.

Den tjeckisk-italienske superhjälten är, så vitt jag vet, den ende tränare som fått en sång om anfallsfotboll döpt efter sig (Antonelli Vendittis La coscienza di Zeman).

Ur texten:
La folla sta impazzendo ormai,
all’attacco vai!

Publiken är galen nu,
gå till anfall!

Zeman spelade alltid en galen 4-3-3, det var han som ledde Lecce 2004-05, säsongen när de kom elva efter att ha gjort lika många mål som seriesegrarna (Juve) och släppt in 28 fler än jumbon (Atalanta).

Nu är offensiven tillbaka i europafotbollen, 4-3-3 är modernt och attacklagen skördar triumfer.
Ironiskt nog är det inte Zemans tid längre.

Han fick bara ett par veckor i Belgrad. Efter fem tävlingsmatcher, fiasko i Uefa-kvalet och noll mål framåt i ligan fick Zeman kicken häromveckan.

Och i lördags tog alltså Röda Stjärnan säsongens första seger. 3–0, fina mål var det också. De tränas numer av makedoniern Cedomir Janevski, en talang som inlett karriären i Belgien, Grekland och Arabemiraten.

Zeman kommer knappast att få några fler storjobb. Och Janevski? Han är en gammal försvarsspelare.

/Simon Bank

Efter första halvlek av Milan-Lazio (i vilken Seedorf spelat vägg med Lazioförsvaret, Zarate kvitterat och Zambro skjutit som Arie Haans och Franck Sauzees okända kärleksbarn) kikar jag in och hittar en läsarkommentar som är en så god debattstart som någon:

Yeahns skriver, apropå inlägget om hiphop, Zlatan och svensk fotboll:

Att överdriva är kul och i vissa fall bra men i somliga fall så blir det bara helt fel, som nu.. Visserligen så är svensk fotboll dålig men inte som Gyllene Tider! Gyllene Tider är mer som fotboll från Saint Kitts & Nevis (jag antar att den är usel alltså).

Sen vet jag inte om svensk fotboll är så trallig och naiv som GT (inte drinken) med profiler som Wernbloom, Rydström och Rubarth. Ett sämre men roligt punkband då kanske, typ Rävjunk?

Därmed har vi alltså en diskussion.

Vilken musik är svensk fotboll? Jag håller fast vid Gyllene Tider – Allbäck, Alexandersson, Ljungberg, absolut inte Mellberg, men Chippen och Isaksson – men inte den sena gubbturné-varianten av Halmia-pop. Mer de tidiga GT, och det är inte så illa alla gånger. Gediget pophantverk, fyllt av självinsikt och uthållighet men med enstaka drag av ren och skär jävla briljans. Själv håller jag de dadaistiska raderna ur Ljudet av ett hjärta för en konstnärlig höjdpunkt:
Kom och kom- kom- kommunicera
Kom och kom lite mera
Kom och kom lite mer

Hur som helst, välkommen in och kom-kom-kommunicera.
Vilken musik är svensk fotboll 2008? Bästa förslaget-motiveringen vinner något olagligt!

/Simon Bank

Ett kort apropå om den där La Stampa-intervjun där Zlatan Ibrahimovic hyllar Rosengård och pratar om att ”spela fotboll i ghettot”.

Jo, jag vet ju att Oliver Bierhoff och Kaká har annan bakgrund, men visst finns det en poäng här: den allra mesta och bästa kreativiteten kommer från dem som lyckas kombinera kamp med lek.

Och om vi ska sätta ett soundtrack till just den tanken, och samtidigt hylla alla världens Zidanes, Ibras, Ronaldos och Ronaldinhos så är det förstås IAM, Marseilles allra finaste, som gör det bäst.

Varsågod:
Bleu, blanc, rouge sur le drapeau français
Ça vient de la rue
Toucher une balle de fou de Ronaldinho
Ça vient de la rue

Blått, vitt, rött i den franska flaggan
Det kommer från gatan
Galen bollkänsla som Ronaldinho
Det kommer från gatan

Jag var på en superb spelning på Mosebacke häromåret med OFX (Féniksi och Vicelow ur Paris-kollektivet Saïan Supa Crew). Tätt, svettigt, hysteriskt tryck, och mitt i konserten drog ett gäng kids upp på scenen. En av dem blev kvar och dansade besatt, lyckligt, besjälat – jag kommer ihåg det mest eftersom han hade en PSG-tröja på sig och att det kändes fullkomligt logiskt.

Fransk fotboll, parisisk fotboll har sin exakta motsvarighet i hiphopen.

Svensk fotboll? Fortfarande mest Gyllene Tider, va?

/Simon Bank

Om dagen tillhörde Bremen så gick kvällen till Bordeaux.

Herregud, vilken märklig match.

Grenoble, nykomlingen, fick spela de sista 40 minuterna med elva man mot nio. 40 minuter! Alou Diarra fick sitt andra gula direkt i andra, superkantbrassen (som det heter) Wendel fick ett solklart rött kort tre minuter senare.

Laurent Blanc, näste riktigt store franske tränare om ni frågar mig, agerade direkt. Inte genom att ta ut allt offensivt han hade, utan genom att byta karaktär på sin ende forward.
Ut med Cavenaghi, in med snabbe brassen Jussiê.

Bordeaux sjönk hem, slog ifrån sig, arbetade fullkomligt heroiskt i 30 minuter.
Sen gjorde Jussiê 1–0.

Om det var ett förlamat Bordeaux ni såg på Stamford Bridge i veckan så var det här ett stenhårt jobbande, svettande, vinnande.
1–0, med nio man hela andra halvlek. Helgens bragd. Och det säger jag trots att chefen min håller på Stoke.

/Simon Bank