Undersökningsdags!

De har ju inte bara Bild i Tyskland, de har de sköna prissarna på Sport+Markt också, med alla deras mätningar och grejer.

De senaste dagarna har de sprutat ur sig två undersökningar. En publik, som är trivial men lite småkul – en som borde skynda på en revolution i fotbollsvärlden.

 Den första då. Den handlar om den eviga tvistefrågan: Vilket lag är mest älskat?

Sport+Markt har, precis som i fjol, undersökt saken, med enkäter och intervjuer och statistiker som vet vad de sysslar med (de är från Tyskland, sa jag det?). Facit? Mjae, jag kan ju tänka mig att ni blir överraskade om jag säger att den här vinterns hetaste spelare i Europas sjätte mest populära klubb hette Andrej Arsjavin – och att klubben INTE heter Arsenal. 

Här har ni hela listan, förresten:

1. Barcelona 44.2 miljoner supportrar.
2. Real Madrid 41
3. Manchester United 37.6
4. Chelsea 25.6
5. Zenit 23.9
6. Liverpool 23
7. Arsenal 21.3
8. Milan 21
9. Bayern München 19.8
10. Juventus 17.5
11. CSKA Moskva 11.1
12. Inter 10.3
13. Olympique Lyon 9.4
14. Olympique Marseille 9.4
15. Galatasaray 9
16. Spartak Moskva 8.1
17. Fenerbahçe 7.3
18. Wisla Krakow 6.5
19. Ajax 6.5
20. Dynamo Moskva 5.7

Den andra undersökningen, då? Den som borde förändra fotbollsvärlden som vi känner den? 

Jo, serni, den handlar om er kvinnor. Efter intervjuer med 20 000 kvinnor runt om i världen har Sport+Markt kommit fram till att 38 procent av världens fotbollsfans inte har penis. Vilket är lite av en chock om man betänker hur toalettfördelningen ser ut på de flesta arenor som byggts före år 2000.

Fotbollen är mest tjej-poppis i Sydafrika (62 procent av kvinnorna intresserade), Brasilien (57), Thailand (51). I Europa är tjejerna mest intresserade i Tyskland (46 procent), England (45), Polen (44) och Spanien (42).

 Hur som helst – varför är det här värt att notera? Mer än som trivia?

Jo, för att 200 miljoner tjejer i världen – det gjordes intervjuer i 21 länder – gillar fotboll. Och för att det betyder att fotbollsvärlden kommer att anpassa sig till det. Det vet jag, eftersom det handlar om pengar. Outnyttjade resurser, oanvända inkomstmöjligheter.

Ett skäl till: Den kvinnliga snittsupportern är yngre än den manlige. Hon är, enligt Sport+Markt, 37 år – och har alltså en relativt stor köpkraft. Om vi nu ska dra den här ”fan-som-konsumment”-prylen hela vägen in i mål. 

Men man kan ju gott börja med damtoa på arenan.

/Simon Bank

Ett litet ps till Erik Nivas inlägg om Adem Jashari:

När Albanien mötte Ukraina i februari 2005 (VM-kval, de förlorade med 2–0) slog de rödsvarta fansen Tifozat kuq e zi ett världsrekord.

Under nationalsången drog de upp en overheadfana som hade fått svenska läktarkoreografer att lägga sig på terapisoffan. 3600 kvadratmeter glansig, blodapelsinröd stolthet över hela läktaren.

Jag skrev om det här inför Sveriges match nere i Tirana, men jag skrev aldrig att flaggan numera finns hemma hos familjen Jashari i Prekaz.
Och jag visade aldrig hur det såg ut.

/Simon Bank

Lackat ur på ditt favoritlag nyligen? Blivit förbannad på en anfallare? Känt suget efter att ventilera dina åsikter på ett nätforum nånstans?

Var glad att du inte bor i England.

I dagarna la Sheffield Wednesday ner ett knippe stämningsansökningar mot några av klubbens fans som gjort just det.
Alltså, de har alltså på allvar försökt stämma sina egna supportrar för förtal.

Vad var det då fansen hade skrivit, som var så oerhört sårande för företaget/klubben?
Tja, inga konstigheter egentligen. Inget värre än vad som helst som hamnar i min mejlbox en vanlig fredag i september.

”Vilket pinsamt, patetiskt skämt till fotbollsklubb vi blivit”. ”En ny dag, en ny tabbe. Jag tvivlar på att ens Leeds var så illa ute vid den här tiden förra sommaren, och se vad som hände dem”.

Sheffield Wednesday stod vid den nya tidens klyfta mellan klubb/företag och supporter/kund, de tittade på klyftan – sen gick de och hämtade en spade. (Vilket alltså är en halvtaskig metafor för att tala om att de jagat sina egna fans i drygt två år, genom rättssalar och rättsprocesser).

Det är journalisten, författaren och aktivisten George Monbiot som berätar om saken i en artikel i The Guardian. Där berättar han också om en av de där Wednesday-supportrarna, Nigel Short, som blev varnad av klubben för två och ett halvt år sedan.
Short erbjöd dem sin ursäkt – men de ville inte ha den. De ville stämma honom. Mitt i en tvåårig rättsprocess, som fick honom att oroa sig över hela sin privata ekonomi, drabbades han av strupcancer. Klubben fortsatte ändå att driva fallet.

Först nu har de lagt ner fallet. Ingen har fällts, ingen har förlorat.
Bara relationen mellan de som driver klubbar och de som älskar dem.

/Simon Bank

Det finns få saker som gör lika ont som det här, när fans utstuderat vänder sig mot det egna laget.

Det värsta jag varit med om i genren? I mars 1995, på Marassi i Genua, Sampdoria–Milan.

Det var en speciell match redan på förhand. Milans senaste besök i Genua, bara två månader tidigare, hade slutat i tragedi. Vincenzo Spagnolo, en 24-årig Genoa-tifoso, knivmördades av ett 19-årigt Milan-fan och matchen bröts. Genoa spelar fortfarande en årligt återkommande match – Trofeo Spagnolo – för att hedra Vincenzos minne.

Hur som helst. Milans ultras fick inte åka till matchen mot Samp, det var bara hemmapublik på Marassi, och vi som var där fick se ett riktigt starkt Samp (Zenga, Serena, Gullit, Mihajlovic, Platt, Mancini och gänget) bli fullkomligt förnedrade.
Fansen gillade det inte.
När Albertini skickade in 2–0-målet med kanske en kvart kvar vände sig hela publiken mot laget de älskar. Sista fem började de oléa sådär spanskt åt varje lyckad passning Milan slog. När Albertini gjorde 3–0 på stopptid var arenan halvtom. Och de som var kvar jublade. Jag har aldrig varit på en arena som känts så kall, så… passionerat kylig.

Man kan alltså ha det värre än att heta Bengt Madsen. Eller… ni förstår vad jag menar.

Och nu tar vi kväll va?

Häromveckan skrev jag om Olympique Marseille, om supporterbussen som krockade och de två medlemmarna ur gruppen MTP (Marseille Trop Puissant, de som en gång blåste liv i Virage Nord på Stade Vélodrome) som dog i olyckan.
Jag skrev om ceremonierna efteråt, om hur hela matchen mot Le Havre förvandlades till en uppvisning i vad fotboll är och kan vara, vad en klubb är och kan vara.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.

Och det är klart att de där orden är alldeles för stora för att inte slå huvet i taket när man skriver dem så där, platt och jävligt.

Men titta själv, så här såg det ut:
Le Havre–Marseille.

Mannen som talar till fansen – trots att han inte kan säga något – är OM:s president Pape Diouf. Kvinnan som syns är hustrun till en av supportrarna som dog dagen före matchen.

Mitt i alla perverterade uppfattningar om vad ”passion” är och hur man manifesterar den så finns det alltså motbilder.
Och motljud.
Jag grinar ytterst sällan till musik skriven efter 1860, men så är det inte så vanligt att före detta fotbollsproffs gör skivor som den här heller.

James Allan, sångaren, spelade professionellt för Gretna och Falkirk tills för bara ett par år sen. Nu sjunger han hjärtat i bitar istället.

Glasvegas är från östra Glasgow, en av låtarna handlar om mordet på Kriss Donald för fyra år sen. 15-årige Kriss kidnappades, mördades och dumpades nära Celtics träningsanläggning. Mordet var rasistiskt motiverat, det är fortfarande ett glödande, öppet sår för många i Glasgow.

När James Allan sjunger om det, om en förälders väntan på ett barn som inte kommer hem, sjunger han om ”Flowers and Football Tops”.
Det är ju det glaswegians lämnar när de vill hedra unga som dött: Blommor och fotbollströjor.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.
 
Door bell rings
Who could it be at this time
Police on my left and right
My son’s not coming home tonight

Baby, they don’t need to show
It’s over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
Flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?

Lyssna själv.