Medan Erik Niva ägnar sig åt körpredikandet och de mjuka värdena – ska vi ta och studera tabellernas hårda verklighet lite?

Ja, inte de gamla vanliga, de kan ni ju redan. Men om vi ser till att jämna ut spelplanen en smula?

Även om Simon Kupers och Stefan Szymanskis teorier om lönebudget som den enskilt viktigaste framgångsaspekten i en klubbs anatomi har fått mothugg lite här och var så kan vi nog utgå ifrån att den hur som helst är en av de allra mest centrala.

Klubbar som betalar högre löner får bättre spelare och når bättre resultat. Enkelt. Men i veckan gick tyska Die Zeit ut med en omräknad Bundesliga-tabell där de undersökte hur mycket klubbarna egentligen betalat per mål. Freiburg var effektivast, före Augsburg. Dortmund betalade i snitt nästan åtta miljoner kronor mindre per mål jämfört med toppkonkurrenten Bayern München.

Nu är det ju inte mål som är viktigast i fotboll, utan poäng. Och nu är det ju inte bara Bundesliga vi är nyfikna på.

Så om vi går vidare med de relativt pålitliga siffrorna (fcbusiness.co.uk, ESPN, Gazzetta dello Sport, Zeit) från Italien och England och Tyskland och räknar om tabellerna utifrån spenderad lönekrona per poäng – var landar vi då?

Jo, här någonstans:

Bundesliga:

12. Freiburg (13,5 miljoner euro/40 poäng) 0,34 miljoner euro/poäng.
14. Augsburg (15,5/38) 0,41
4. M’Gladbach (27,5/60) 0,46
10. Nürnberg (20/42) 0,48
1. Dortmund (41/81) 0,5.
7. Hannover (27/48) 0,56
13. Mainz (23/39) 0,59
18. Kaiserslautern (15/23) 0,65
11. Hoffenheim (30/41) 0,73
5. Bayer Leverkusen (40/54) 0,74
16. Hertha Berlin (24,5/31) 0,79
17. Köln (27/30) 0,9
3. Schalke 04 (60/64) 0,94
6. Stuttgart (50/53) 0,94
9. Werder Bremen (40/42) 0,95
15. Hamburg (35/36) 0,97
8. Wolfsburg (50/44) 1,14
2. Bayern München (100/73) 1,37

Serie A:

12. Chievo (14,2 miljoner euro/46 poäng) 0,31 miljoner euro/poäng.
19. Novara (9,8/32) 0,31
3. Udinese (21,7/61) 0,36
18. Lecce (13,8/36) 0,38
10. Catania (18,6/48) 0,39
11. Atalanta (21,8/52) 0,42
8. Parma (23/53) 0,43
9. Bologna (23,7/51) 0,46
16. Cagliari (20/42) 0,48
14. Siena (23/44) 0,52
15. Palermo (26/43) 0,60
20. Cesena (14/22) 0,64
5. Napoli (41,2/58) 0,71
13. Fiorentina (37/45) 0,82
4. Lazio (50,2/59) 0,85
17. Genoa (36/39) 0,92
1. Juventus (100/81) 1,23
7. Roma (76,5/53) 1,44
2. Milan (160/77) 2,08
6. Inter (145/58) 2,5

Premier League:

13. Norwich (8 miljoner pund/44 poäng) 0,18 miljoner pund/poäng.
12. Swansea (8/44) 0,18
17. QPR (17/37) 0,46
10. WBA (23/47) 0,49
5. Newcastle (47/65) 0,72
9. Fulham (49/52) 0,94
15. Wigan (39/40) 0,98
4. Tottenham (67/66) 1,02
7. Everton (54/53) 1,02
14. Stoke (45/44) 1,02
11. Sunderland (54/45) 1,2
20. Wolves (30/25) 1,2
18. Bolton (46/35) 1,31
19. Blackburn (47/31) 1,52
2. Man United (132/86) 1,53
1. Man City (133/86) 1,55
3. Arsenal (111/67) 1,66
16. Aston Villa (80/38) 2,11
8. Liverpool (121/52) 2,33
6. Chelsea (174/61) 2,85

Slutsatser utifrån det? Tja, det intressantaste är ju att lokalisera klubbarna som hamnar högt respektive lågt både när det gäller placering i tabeller och placering när det gäller effektivitet per spenderad krona.

Det är ju inte så konstigt att miljardmonster som Chelsea eller Manchester City hamnar långt ner när det gäller effektivitet – men de får ju acceptabelt betalt för sina investeringar.

Men vi ser också att de bäst maximerande klubbarna den här säsongen är Newcastle, Swansea, Udinese, Parma, Borussia Mönchengladbach och Dortmund. Ska vi plocka fram ett enda stort föredöme så är det ju, här som annars, BvB.

Och i andra änden: Aston Villa, Blackburn, Roma, Genoa och Hamburg. Sämst? I alla avseenden dött lopp mellan HSV och Blackburn.

/Simon Bank

Hur mår ni? Okej? Bra. Det är ju det vi har fotbollen till, bland annat: att må bra.

Och om vi skulle få för oss att lista någon form av lyckomaximeringsindex, stapla upp de lyckligaste dagarna i fotbollshistorien – ja, då hade ju den här landat ganska högt upp på listan.

Inte idag – men den 10 maj 1987.

Idag för exakt 25 år sedan klädde sig en fattig stad i södra Italien i sina allra vackraste kläder, och väntade på att Luigi Pairetto skulle blåsa igång och av en fotbollsmatch som skulle göra alla Neapels elektriker, arbetslösa, taxichaufförer, fabriksarbetare, hemmafruar, småungar, halvkriminella, präster, bagare och bönder till världens lyckligaste människor.

Den 10 maj 1987 blev Maradonas Napoli italienska mästare i fotboll.

Jubileum är ju alltid ett skäl att minnas – och vore jag er skulle jag lägga ett par minuter på att estetikfrossa i bilder som de här, de här, de här, de här eller de här – men dessutom har jag varit förutseende nog att lägga vantarna på ett av Gazzetta dello Sports gamla helgmagasin där de reder ut vad som hände sen.

Tidningen passade helt enkelt på att ta reda på vad Napolis guldlag från 1987 egentligen gör nu för tiden, och är ni som jag älskar ni ju den sortens sammanställningar tillräckligt mycket för att läsa dem som en bekräftelse på att livet är sina små kapslar av lycka, men att det aldrig någonsin stannar upp.

Tiden går, och innan vi vet ordet av är en gud en skallig tränare för ett pojklag ute i provinsen, där pojkarna knappt har koll på att han en dag i maj för 25 år sedan stod på världens allra översta topp och tittade ner.

Men här har ni dem, en gång till: Männen och farbröderna som en gång vända allt upp och ner och lät Neapel vakna upp i himlen:

Övre raden från vänster:

Giuseppe Bruscolotti, back – äger idag en restaurant och en spelbutik.
Tebaldo Bigliardi, back – driver en bondgård med turistbesök i Capo Tindari utanför Messina.
Raffaele Di Fusco, målvakt – arbetssökande tränare.
Claudio Garella, målvakt – driver fotbollsskolan Barracuda i Turin.
Andrea Carnevale, anfallare – scoutingansvarig i Udinese.
Massimo Filardi, back – spelaragent.

Mellersta raden från vänster:
Ciro Ferrara, back – U21-förbundskapten för Italien.
Fernando De Napoli, mittfältare – driver en sportaffär.
Antonio Carannante, back – arbetssökande tränare.
Giuseppe Volpecina, back – ungdomsansvarig i Boys Caserta.
Salvatore Bagni, mittfältare – tv-expert, transferrådgivare.
Moreno Ferrario, back – scout för Novara.
Luciano Sola, mittfältare – företagare, med inriktning i fönsterbranschen.
Alessandro Renica, back – tränare i Trissino, som vann division sex i år.

Nedre raden, från vänster:
Ciro Muro, mittfältare – tränare för Napolis U16-lag.
Costanzo Celestini, mittfältare – arbetssökande tränare.
Diego Maradona, gud – tränare i Al-Wasl, Förenade Arabemiraten.
Ottavio Bianchi, tränare – tv-expert.
Luigi Caffarelli, mittfältare – ungdomstränare i Napoli.
Bruno Giordano, anfallare – tv-expert, arbetssökande tränare.
Pietro Puzone, mittfältare – tv-expert.

Och om ni undrar hur det gick för bollpojkarna så… jo, det gick okej. I alla fall för dem som hade fingret i luften, pekat rakt upp mot rymden.

Det var det. Den 10 maj 1987. Lyckomaximering. Någon gång ska jag fundera över vilka mina lyckligaste fotbollsdagar varit. Vilka var era?

/Simon Bank

Medan Atléti och Athletic invaderar Bukarest på sitt alldeles speciella sätt finns det väl inte så mycket annat än Muniainar och Falcaoar att prata om?

Nä, kanskte inte det, men det ultraarrogante nederländaren Raymond Verheijen har i alla fall tagit tillfället i akt att lyfta fram en annan fråga, alldeles vid sidan av finalfasen av europaspelet:

Vad kostar det egentligen?
Vad kräver den här sortens satsningar?

Eftersom Verheijen – nytillträdd assistent för Armeniens landslag efter jobbet i Wales – är fysiolog är det inte ekonomin han tittat närmare på, utan fysiken. Han har för vana att tvärsäkert döma ut träningsupplägget i de flesta stora klubbar, och det är möjligt att han ofta har rätt. Just idag har han det definitivt, eftersom han lutar sig mot empiri.

I en nypublicerad djupundersökning har han räknat på hur hårt det sliter på spelare som dubbelspelar, som kombinerar europaspel med ligaspel. Förr i tiden kallades det där för Englische Woche, engelska veckor, perioder när matchpulsen ökar från en match i veckan till två, kanske tre.

Nu spelar alla stora klubbar så, och Verheijen har studerat vad det betyder.

Vad har det inneburit för Ahtletic att tömma sig i Europa League på torsdagen och spela liga på söndagen? Vad har Tottenham vunnit på att låta nyckelspelare vila i europaspelet för att vara fräscha i Premier League?

Verheijen matade in 27 000 matcher från tio säsonger i sin databas och kollade utfallet.

– Om Atlético Madrid slår Athletic Bilbao i Europa League-finalen så kan det vara en framgång som kostat dem en plats i Champions League nästa år, säger Verheijen.

När Puyol förbereder sin operation, Xavi börjar bli gubbe och Roy Hodgson räknar in sina slitna lejon till en EM-trupp konstaterar Verheijen att vila mellan matcher borde vara en absolut rättighet. Han kräver Uefa-direktiv om minst tre dagars luckor mellan matcher, och har siffrorna för att underbygga sina krav:

•Lag som spelar med bara två dagars vila mot lag som haft minst tre dagar har 39 procents mindre chans än normalt att vinna på hemmaplan, 42 procents mindre chans att vinna på bortaplan.

•Champions League-lag som spelar onsdag-lördag tar 0,55 poäng mindre per match jämfört mot normalt. Europa League-lag som spelar torsdag-söndag tar 0,41 poäng färre.

•Lag med två dagars vila vinner mindre, förlorar oftare och gör mer än ett halvt mål mindre per match – och släpper in ett halvt mål mer under den sista halvtimmen av sina matcher.

En säsong när vi försökt förklara de engelska lagens svaga resultat internationellt erbjuder Verheijen ytterligare en förklaringsmodell. Premier League är helt enkelt för ogint när de lägger spelschemat. Det är fullt möjligt att spräcka speldagarna, att använda måndagar eller fredagar som speldagar för klubbar som ska spela viktiga matcher ute i Europa, men PL har inte gjort det.

Resultatet?

– De åtta sämsta resultatet kom samtliga efter tvådagars vilouppehåll: Citys bortaförluster mot Bayern och Napoli, Uniteds hemmakryss mot Basel och benfica, Chelseas bortakryss mot Genk och förlust mot Leverkusen och Arsenals oavgjorda matcher mot Dortmund och Marseille.

Det är ju oerhört enkelt att ge Verheijen rätt, men det finns en annan intressant aspekt av det här mönstret, ett som känns igen i diskussioner kring spelares rättigheter; spelarstrejken i Italien eller Spanien eller, för den delen, Sverige. Det handlar om den där uppfattningen att spelare tjänar mycket pengar för att spela fotboll, och att de alltså borde spela och hålla käft.

Men utöver alla andra brister i den hållningen så pekar det här på att det inte bara är spelare som slits sönder av ett omänskligt schema. Vi får dessutom sämre lag, sämre fotboll, sämre resultat.

Det finns så mycket som inte går att korrigera där ute i fotbollsvärlden. Det här är enkelt.

/Simon Bank

Cupfinaldag? Derbydag? Dagen före den lilla madonnan-dagen? Alldeles riktigt, men det är också en dag när det inte spelas någon fotboll alls i Frankrike.

De är upptagna med att minnas.

Idag är det tjugo år sedan fransk fotbolls allra mörkaste minne, tjugo år sedan en läktare rasade på Korsika och Bastia fick ett sår som aldrig riktigt läker. Den 5 maj 1992 skulle SC Bastia möta Marseille i franska cupens semifinal, hela ön ville se matchen och klubben ville förstås se till att få in så mycket pengar som möjligt.

Korsika är Frankrikes Sicilien, på gott och ont. På Sicilien kan maffian smälla upp svartbyggen utan att ta hänsyn till de mest elementära säkerhetsregler, och när vinterregnen kommer händer det att byggnader rasar, att människor dör. Det är en kalkylerad risk, pengar för människoliv.

Inför matchen mot OM byggdes Stade Furiani ut med en läktare för tiotusen åskådare. De byggde den på en vecka, det fick gå som det gick med säkerheten.

Och det gick som det gick med säkerheten.

Den norra läktaren rasade, arton dog, mer än tvåtusen skadades. Det var en katastrof som sa lika mycket om ett samhälle som Hillsborough sa om sitt.

– Det är inte enkelt. Det är fattigdomens drama. Infrastrukturen hängde inte med. Vi har en vacker, magnifik ö, alla som kommer dit säger att vi verkligen har bevarat den. Men det finns inga vägar, ingen infrastruktur, säger Bastia-grabben/Rennes-tränaren Frédéric Antonetti till RTL.

Och efteråt?

– Det där apokalyptiska oväsendet, följt av en fruktansvärd tystnad, minns domaren Benjamin Petrover. Jag förstod inte omfattningen av katastrofen.

– Det var helt overkligt. Som i ett krig, med arméns helikoptrar. Man frågade sig om man drömde. Man såg alla bårarna ute på planen. Man gick för att se en match och hamnade mitt i en katastrof, minns Antonetti.

Idag spelas ingen fotboll i Frankrike, de är upptagna med att minnas arton som gick till en fotbollsmatch och aldrig kom hem igen. I september kommer det att beslutas om det någonsin ska spelas fotboll den 5 maj igen. France Football har gett ut ett specialnummer, det kommer böcker som drar in pengar till de efterlevande. Det är som Hillsborough, som Heysel, ett minne som aldrig blir ett minne fullt ut.

Och fotbollen? I tisdags slog Bastia Metz med 3–0 hemma på Furiani, vann sin andra serie i rad och gick upp i Ligue 1 igen, efter åtta år.

När spelarna sprang sitt ärevarv vecklade de ut en banderoll för att visa för vem och vilka de vunnit:

5.5 1992 : U TITULU PER ELLI. 5.5 1992: DEN HÄR TITELN ÄR FÖR ER.

/Simon Bank

Igår noterade vi att Billy Bragg åt ägg och bacon och njöt av att se sitt West Ham ta ett steg till mot Premier League, idag tänker vi att livet kunde varit bra mycket sämre ändå.

Vi kunde ju, till exempel, varit fotbollstränare i Rumänien.

Den här tiden av året är de även normalt onormalt trigger-happy presidenterna i Liga 1 ännu värre än vanligt. De behöver inte ens heta Gigi Becali för att sparka tränare till höger och vänster (fast jo, Gigi sparkade Steaua-tränaren Ilie Stan häromveckan). Serieledarna Cluj – där man mest brukar kicka tränare som gör sönder saker – gjorde sig av med Jorge Costa efter 0–5 mot Rapid, trots att de då ledde ligan klart.

Nu tänker ni att det var ju dumt och lite korttänkt gjort, att det var svårslaget spontant agerat.

Då säger jag att ni borde titta närmare på Dumitru Olteanu.

Olteanu är president i ligajumbon CS Mioveni, som gick upp i ligan tack vare att andra lag inte klarade elitlicensen. Väl uppe har de gjort så gott de kunnat, och ibland mer än så. Nyligen anklagades de för att ha tagit emot bonuspengar från andra klubbar för att kämpa lite hårdare i vissa matcher. Men det som gör att Mioveni och Olteanu sticker ut lite är att de är vad italienarna kallar mangia allenatori, tränarätare. I helgen gick de ut med ett pressmeddelande från klubben, efter ytterligare en förlust:

”Efter fjorton matcher utan seger under Marian Pană känner vi oss tvingade att avskeda honom. Vi tackar honom för hans arbete och ber honom avgå. Vi hoppas att skiljas under vänskapliga former”.

Inget konstigt med det. Tränare får gå ibland, det är inte mer med det. Men det är ju det här med att Pană inte är ensam. Vi kan väl vandra oss igenom Miovenis säsong och se hur det gått för tränarna som föregick honom:

•••Ionuţ Popa ledde laget i omgång ett till fyra. Sen fick han sparken.
•••Ilie Stan – jo han – ledde laget i två matcher. Sen lämnade han.
•••Răzvan Tunaru hoppade in och ledde laget i omgång åtta. Sen fick han hoppa av.
•••Constantin Stancu ersatte honom i två matcher innan han lämnade.
•••Mihai Stoichiţă tog över och körde fyra hela omgångar innan han fick sparken.
•••Mihai Stoica kom in och var tränare i omgång fjorton och femton, sen var tålamodet slut.
•••Marian Pană körde vidare och blev alltså kvar ända tills i helgen.

Nu letar Dumitru Olteanu efter Miovenis åttonde tränare för säsongen, någon som kan tänka sig att leda laget ner i Liga 2.

Har ni det som krävs är det bara att slå honom en signal. Ni får ingen vidare lön – Mioveni har problem med ekonomin – och anställningstryggheten har sina begränsningar. Men det är ju roligt med fotboll.

/Simon Bank

Visst var det väl roligt, den här gången också? Att odla machisimokulter och våldsromantik, en helt vanlig onsdag i maj?

Och eftersom kommentarsfältet petade mig i rätt riktning tänkte jag att vi drar det en liten vända till. Ja, inte mot våldstänket då, utan mot diskussionsglädjen och de pseudorasistiska arketyperna.

Det var så här:

Häromveckan satt jag på jobbet och hamnade i en diskussion om en kontakt i den undre världen som går under kodnamnet ”Svensken”. Svensken är den sorts grabb ni inte hittar på Eniro, men de gånger vi är sugna på att få loss en St Bernhards-hund med en kagge full av heroin och klockan närmar sig tre på natten – då är det honom vi ringer. Det är inget märkligt med det, men det här med kodnamnet är ju fint. Han bor i Sverige och kallas Svensken. Det är nåt med det som är jävligt hårt ändån.

Och därifrån är ju inte steget så väldigt långt till att diskutera vilka nationalitetsbeteckningar som man vill ha på sin sida när det smäller. Alltså inte de som ÄR hårdast utan de som LÅTER hårdast. Så här: Du vill inte gå in i den sista striden med en kille som kallas Schweizarn vid din sida. Eller Norsken. Eller, för den delen, Dansken. Det är ju ingen Bellman-historia man är ute efter när pilarna ryker över axlarna. Då vill man ha med sig Serben, Tjetjenen eller varför inte Afrikanen. Dom.

Det ska vi inte prata om här, utan vi ska leka associationsleken ”Hur skulle du, utifrån nationella stereotyper, formera en världselva som ska spela för Jordens överlevnad?”.

Jag börjar, så tar vi det därifrån.

Målvakt: Tysken. Ber ni mig motivera så kan ni sluta läsa här.

Högerback: Brasilianaren. Vi är ute efter den offensiva pendeltågsassociationen.
Mittback: Italienaren. Elegansen, klokskapen, de nedkavlade strumporna och bandierismon.
Mittback: Serben. He’ll fookin murder’ya. Nickmål gör han också.
Vänsterback: Italienaren. För balansens skull. Och, vafan, för Maldinis.

Pivote: Engelsmannen. Jag hade svårt att placera in min engelsman, men vi måste ha med en och jag tänker mig en söndagsmorgonsbakis dammsugar-britt här.
Pivote: Spanjoren. För att det är 2012 och de är bäst i världen på att få lag att klicka.
Pivote: Fransken. Le Carré Magique-tanken. Kanske en Giresse eller så. Kanske en Zizou.

Tio: Argentinaren. Riquelme, Diego, Pastore. De är bäst i världen där. En menottista med billardista-drag.

Striker: Brasilianaren. För att dom gör mål, på alla sätt som finns.
Striker: Tysken. Ber ni mig motivera så kan ni läsa om från början.

Avbytare: Norsken.
Tränare: Holländaren.
Läkare: Östtysken.
Sportchef: Italienaren.
President: Rumänen.
Fans: Engelsmännen.

Nu är det er tur att korrigera och agera UK. Jag är lite obekväm med placeringen av engelsmannen och är, strängt taget, inte hundraprocentigt nöjd med mittfältet. Hit it, kids, med glimten i ögat. Ni vet hur det går för dom, som kommer hit och låter som Jimmie Åkesson.

/Simon Bank, på väg till träningen med Norsken, Uruguayon, Turken, Dansken och Lankan.

Det här är ju alldeles fantastiskt. Medan il Calcio är upptagen med att prata om etik, moral och att inte slåss på läktarna och så – ja, då kliver tränaren Delio Rossi in och nitar Adem ljajić på Fiorentinas bänk.

Medan Rossi författar sin avskedsansökan (Fiorentina är, dessutom, den klubb i hela Serie A som ses som ett föredöme när det gäller fair play) kan vi väl på uppstuds försöka fundera över vilka spelare vi minst av allt skulle nita om vi nu vore tränare där ute i Europa:

Zlatan Ibrahimović, Milan.
Joey Barton, QPR.
Vincent Kompany, Man City.
Daniel van Buyten, Bayern München.
Giuseppe Sculli, Genoa.
Tim Wiese, Werder Bremen.
Nemanja Vidić, Man United.
Christopher Samba, Anzhi.
Sebástián Abreu, Botafogo.
Pepe, Real Madrid.
Bruno Alves, Zenit.
Oguchi Onyewu, Sporting.

Nu ska jag återgå till den suicidala aktivitet som kallas att följa ett sadomasochistiskt fotbollslag. Fyll gärna på med namn och argument så länge så hörs vi på andra sidan.

/Simon Bank

Man ska passa på medan man kan, som Pippo Inzaghi brukar säga.

Det råder ångestdag i bloggfabriken, av det enkla skäl att det ikväll spelas själva urtypen för den sorts matcher då Tottenham Hotspur FC lever upp till den där nedärvda southern softies-etiketten. Ivan Campo hittar Djorkaeff som slår inlägget som Kevin Davies nickar ribba-in bakom Ian Walker. Tack och hej.

Så låt oss passa på med att fira lite istället. Eftersom det var ett tag sedan vi listade saker – eller, eftersom det var ett tag sedan vi skrev nåt över huvud taget – så kan det vara på sin plats att grunda för kvällens spanska partyn och italienska guldgrepp genom lite fina minnen över hur det är allra mest roligt och olämpligt att fira en titel.

Vi har förstås ett aktuellt skäl att göra det också, men det sparar vi till allra sist.

Ingången i listan är alltså titelfirande där spelare tar det lilla steget över till andra sidan och firar som vilka supportrar som helst. Ni vet, sånt där som får fair play-profeter att kippa efter andan och oss andra att fnissa lite småförtjust. Häng med och fyll på, så tar vi det därifrån.

2005: Samuel Eto’o hälsar till skithögarna.

Sammy var bara sexton och väldigt, väldigt ensam när han klev av planet i ett iskallt Madrid. Han skulle springa som en svart man för att kunna leva som en vit, men lyckades av en mängd olika skäl aldrig riktigt slå sig in i Real Madrid. Han tog omvägen via Mallorca innan han värvades till Barcelona.

Under sin första säsong var han med och gjorde Barça till mästare, och när det stora guldpartyt hölls inne på Camp Nou hade han en hälsning han kände att han ville skicka till sin gamla klubb.

– Madrid, cabrón, saluda al campeón. Madrid, skithögar, hylla mästarna.

2010: Jan Vertonghen ohyreshälsar.

Ajax lyckas rädda en förlorad säsong genom att krossa arvfienden Feyenoord i cupfinalen (4–1), och alla som känner till supporterhistorien mellan klubbarna vet att det inte är helt okomplicerat att elda på antipatierna från officiellt håll.

Belgarbacken Jan Vertonghen visste det också. Egentligen. Det var bara det att han glömde det när titeln skulle firas inför helfulla fans på ett halvfullt Amsterdam Arena. En och en av spelarna gick ut på en scen, fick en mikrofon, och tackade fansen, sjöng en liten sång, sånt. När Vertonghen fick micken klev han fram och tog i från tårna:

– Het zijn maar kut kakkerlakken! KUT KAKKERLAKKEN! Ni är bara ena jävla kackerlackor.

Kakkerlakken är vad Ajax hårda gossar kallar Feyenoords fans. I slutet av det här lilla klippet kan ni ana att geniet Martin Jol är lite bättre på att förstå komplikationerna än vad Vertonghen var.

2007: Massimo Ambrosini ger Inter förvaringstips.

Ambro hade haft en fin säsong på ett nykonstruerat Milan-mittfält, men inte bättre än att Inter-kusinerna kunnat fira ligatiteln framför ögonen på de rödsvarta. Vad göra? Jo, Milan drog till Aten och hämtade hem en finare pokal med större öron, och när de återvände hem till Milano i öppen buss passade Ambrosini och Gattuso på att tala om för Inter vad de skulle göra med sin ligatitel, med versaler över en vit banderoll:

Lo scudetto mettilo nel culo. Kör upp scudetton i röven.

Sista ordet sagt? Skunnte tro re. När Inter vann sin sjuttonde ligatitel 2009 var det Marco Materazzis tur att svara. När Inter firade gjorde han det med en egen banderoll, riktad direkt till Milans innermittfält:

AMBROSINI – nel mio culo c’é ancora posto! I mitt arsle finns det fortfarande plats för mer!

2011: Taye Taiwo Paris-pikar.

Det är lätt att få för sig att Taye Taiwo var populär i Marseille trots att han saknar all form av taktiskt omdöme. Sanningen är att hans brist på omdöme var en av hans stora kvalitéer i just den miljön.

I fjol – och i år! – vann ju OM ligacupen, och när de skulle fira titeln blev det som det blev. De hade slagit Montpellier i finalen, i Paris, men när Taiwo nu fick en mick i handen så kunde han inte låta bli att försöka få med sitt folk i den första bästa läktarsång han kunde komma på. Och den handlade inte om Montpellier eller Marseille:

– Les marseillais montent à Paris, pour enculer le PSG! Marseille åker upp till Paris för att rövknulla PSG!

OM-supportrarna hade inget emot det. Fotbollsförbundet hade det. Han fick böta rätt rejält, Taiwo. Avstängd blev han också.

2012: Jimmy Briand gör en Taiwo.

En gång är ingen gång, två gånger är en tradition. Om nu OM kunde fira en ligacuptitel olämpligt så kunde väl Lyon fira en cuptitel precis lika olämpligt. Efter att ha baxat hem den där finalsegern mot Quevilly i helgen firade OL sin första titel på fyra år tillsammans med supportrarna hemma i Lyon.

Ni kan ingredienserna nu. Lite alkohol, mycket lycka – och en mikrofon. Jimmy Briand drog med sig Umtiti, Cris, Gonalons och ett gäng till och sjöng sånger om arvfienden Saint-Étienne som om de stod i Virage Nord:

– Emmenez-moi à Geoffroy Guichard. Emmenez-moi au pays des bâtards. Il me semble que la misère, c’est être un supporters des Verts”. Ta mig med, till Geoffroy Guichard. Ta mig med hem till horungarna. Det måste vara hemskt att hålla på de gröna.

Lyon-spelarna är anmälda både här och där, och riskerar rätt tunga påföljder. Själv undrar jag ju nästan bara om Kim Källström sjöng med eller inte.

/Simon Bank

PS. Och eftersom den formidabelt frankofila Malmborg gjort jobbet vi borde gjort här nere i kommentarsfältet så kan vi ju i alla fall se till att lyfta upp både henne och hennes letande här i inlägget. Vi efterlyste ju Kim Källström Och Kim Källström fick vi. Framför allt fick vi Zoë Källström, 2, och hennes rosa lilla kompis, och nu vill vi ha både cupguld och döttrar. Kolla själva:

Men åååå.

Penaltis. Elfmetern. Football – bloody hell. Jesus, Cristiano.

Till slut var det noll centimeter mellan Real Madrid och FC Bayern och elva meter från Madrid till München, och visst var det ett fantastiskt slut på det här ändå.

När vi till slut satt där och tänkte att vi inte visste ett skit om hur det slutar i den här sporten, så var allt precis som vi visste.

Fotboll är en sport där 22 man spelar och det slutar med att Tyskland vinner på straffar.

När känslorna lagt sig och vi sorterat fram de allra största hjältarna (Neuer, Schweini, Luiz Gustavo) går det kanske att prata om misstagen som faktiskt gjordes i den här matchen.

Så här:

Om världens bästa lag ramlade av tronen igår så såg vi världens bäste tränare hasa sig ner från sin idag.

José Mourinhos Real Madrid har fortfarande inte slagit ut ett enda riktigt topplag ur Champions League, och den som undrar exakt hur gärna han velat ändra på den saken den här gången behövde bara se honom möta FC Bayern.

Mindmaster Mou var plötsligt en känslocoachande, försiktig tränare som satsade på att inte förlora istället för på att vinna.

Han försvarade sig bort från det här, mot ett lag som vågade mer – en attityd de bar med sig hela vägen in i straffläggningen.

För en vecka sen satt jag på Allianz Arena och hörde en gungande, sjungande sydcurva ge sin programförklaring inför den här matchen.

– Wir fahren nach Madrid! Vi åker till Madrid.

Och jo, detta fantastiska, rakryggade FC Bayern kom till Madrid. De funderade aldrig på att gömma sig eller spela någon annan roll än den som är deras. Mia san mia. På samma sätt som Barcelona vägrade de spela något annat spel. Till skillnad från Barcelona var det en idé som innehöll variation.

En vit vägg på andra sidan? Äh, det gjorde dem inte försiktiga. Två snabba mål i rôva? Inga problem.

Bayern München gick ut och tog den här matchen, skickade ner Robbéry-formade knivstick längs båda kanterna och litade på att ångloket Gomez skulle finnas där han alltid finns. Klart han gjorde, och därefter flyttade den här matchen 180 centimeter uppåt; från fötter till huvuden. Mourinho lät sitt lag backa hem, rädda för att släppa ett tungt andra mål. Heynckes lät sitt lag fortsätta ösa på.

Som de här lagen ser ut var det inte bara ett ödesdigert misstag av Mourinho – det var ett fatalt och märkligt misstag. Bayerns mittlås är såpass svagt att de under en timmas spel mot Real Madrid kommer att släppa till väldigt många chanser. Mourinho vågade inte lita på det, vågade inte lita på sina spelare, utan lagerbäckade sig framåt. Riskminimering, kontringar. Det är möjligt att de hade släppt in det där andra målet med en mer öppen attityd, men jag är övertygad om att de hade skapat mängder framåt.

Nu växte Bayern mer och mer, Luiz Gustavo – som jag inte rankar särskilt högt – var en gigant, och långt in i förlängningen stack Lahm och Alaba fortfarande fram i överlappningar som Madrids ytterbackar aldrig gjorde.

Real Madrid har växlat in sin Madridismo mot en Mourinhismo, och när de vaknar idag har de ett argument till för att det kanske inte är värt det fullt ut. Bayern vaknar upp och gnuggar sig i ögonen – de ska spela final på hemmaplan. Avstängningssystemet (som Uefa måste ändra) gör att det blir Bayern B mot Chelsea B, men ändå:

Jag ser så oerhört mycket fram emot att se dem där. De vågade vara bättre än Real Madrid.

/Simon Bank

Hartung.

/Simon Bank