Alltså, jag är ju rätt nyhemkommen från en månad i Peking. Många har frågat hur kineserna hade det med sin fotboll.

Jodå, när andan faller på blir de helt gung ho-galna. De har sina lag, sin passion, sin alldeles egna ingång i terrace-modet.

Jag saknade nästan ingenting.

Utom lite rättstavning, då.

Ska vi prata lite Kroatien?

I går var det derby i Zagreb, NK Zagreb spräckte sin yngre storebror Dinamos perfekta tabellrad: 2–2.

Mer om det snart, först en omväg via Dinamos hemmaplan.

Det är ju inte så ofta, men det händer att det känns väldig mycket som en smäll i magen när man kommer till en ny arena.
Jag kände det första gången jag besökte Londons N17 och White Hart Lane (det hade med barndomens alla fantasier att göra), jag kände så första gången jag kom till Olympiastadion i Berlin (det hade med historien att göra, med Hitler och 1936 men också med bilderna av min farfarsfar Einar på samma plats, uppklädd och OS-fin för 70 år sen).

Och jag kände det på Maksimir i Zagreb.

Bakgrunden är bekant. Den 13 maj 1990 spelades en match mellan Dinamo och Röda Stjärnan, det sägs att den på ett mentalt plan startade kriget. Den 21-årige Dinamo-kaptenen Bobans spark mot en polis är förmodligen den mest symbolladdade en fotbollsspelare någonsin sparkat.

Det nedgångna, slitna, mytologiska, tragiska, märkliga Maksimir har förnyats sedan dess, men inte mer än att den 13 maj 1990 sitter kvar. I de flagande, blå väggarna. I minnesmonumenten utanför.

Men det är inte mycket med kroatisk fotboll.
Jo, landslaget, förstås. Men tittar man på relationen mellan liga och landslag är PHN Liga näst sämst i Europa. Jag har tittat, jag skickar med en lista längre ner. Så har ni nåt att göra i kväll också.

Arsenalsupportern/Guardian-skribenten Amy Lawrence snackade om det här med Igor Stimac inför Englands besök. En läsvärd intervju, Stimac säger bland annat:
– Tack vare all talang som finns här nere kan vi hålla en hög nivå på landslaget. Men våra arenor är usla.

Publiksnittet i ligan låg på 2 848 i fjol. Dinamo toppade med 7 165, NK Zagreb hamnade i mittenträsket och tappade var tredje åskådare. 1 394 i snitt. Damallsvensk nivå.

Behöver ni ett skäl för att sympatisera med NK Zagreb så kan ni ju tänka på att de kallas ”poeterna” och att deras stadion döpts efter 1800-talspoeten Kranjcevic. De har inte vunnit på elva raka derbyn, men pressade faktiskt Dinamo i går.

Gamle festprissen Bosko Balaban satte en straff (Club Brügges fans kände igen sig) och missade en (Aston Villas fans kände igen sig), och Mario Mandzukic gjorde mål, precis som mot England. Men Poeterna kom tillbaka två gånger om och kvitterade till 2–2 i slutminuterna.

På torsdag spelar Dinamo Uefacup mot Sparta Prag hemma på Maksimir.

Mindre poesi då. Det kommer att bli ett sjuhelvetes röj. På gott, kanske på ont.

Och, just det. Jag hade lovat er en lista också. Gör nu inte slut på hela på en gång.

Europas sämsta ligor, jämfört med landslaget:

1. Nordirland -27.
(landslag rankat 20/liga 47)
2. Kroatien -21
(5/26)
3. Wales -17
(29/46)
4. Tjeckien -12
(6/18)
5. Moldavien -10
(27/37)
6. Polen -9
(18/27)
7. Makedonien -8
(32/40)
8. Ungern -6
(28/34)
8. Irland -6
(24/30)
9. Armenien -5
(40/45)
9. Israel -5
(16/21)
10. Sverige -4
(19/23)

I lördagstidningen plussade jag lite extra för att min favorit-psykopat, Cyril Rool, skulle göra comeback i Nice.

”Ligue 1:s hårdaste grabb är aktuell för årsdebut mot Lyon i kväll. Allt jag äger på att han får kort” skrev jag, med den klädsamma blygsamhet som är krönikörens främsta kännetecken.

Nice hade 20 galna minuter i början, 2-0 på två blixtrande anfall.
Sen var det en match som bekräftade allt vi redan visste:
1. Juninho bekräftade att han fortfarande är världens bäste frisparksskytt: 1-2 från 30 meter, 2-2 från 45 meter.
2. Claude Puel bekräftade att Kim Källström just nu är vänsterback i OL.
3. Karim Benzema bekräftade att han är Karim Benzema, med en Jan-Guillou-säker stopptidsstraff.

Och, käre herr krönikör, hur fan gick det med Cyril Rool då?

Jodå, han gick kortfri genom 90 minuter. Sen blev han vansinnig och protesterade så vilt att han fick rött kort.

Gotta love a man like that.

Napoli slår Fiorentina, med Mutu i laget,  är det dagens stora syd-nord-historia i Italien?
Nja.
Jag tänker mer på en Fiat-fabrik i Pomigliano d’Arco, strax utanför Neapel. Det är en av de allra största, 15 000 anställda, de tillverkar några av de finaste av Alfa Romeos personbilar.
I våras investerade Fiat 700 miljoner i en grundlig modernisering av fabriken, några månader senare skickade man väck 316 av arbetarna som inte gjorde sitt jobb – med vilda strejker som följd. Arbetarna fruktade för sina egna jobb, och det finns inte så mycket att välja på i Kampanien.

Och vad i hela världen har det här med Serie A att göra?
Rätt mycket, för just i kväll möter Fiats lag Juventus Udinese och det enda som talar emot Juve är Antonio Di Natale – född och uppväxt i… Pomigliano.

Det här är ingen tydlig, politisk analogi. Jag antar att många av Fiat-arbetarna håller på stora Juve snarare än på de små zebrorna från Friuli. Det vore naturligt. Jag drar parallellen mest eftersom jag tycker om Di Natale.

– Han är som Kung Midas, allt han rör vid blir till guld, sa Claudio Ranieri i veckan.
Själv tänkte jag mest på var Di Natale kommer ifrån. Han har ju inte alltid varit en landslagsstjärna som slår pezzo di merda-straffar mot Spanien och gör drömmål i Serie A.

Pomigliano är inte mycket. Slitet, litet, bara 40 000 invånare. De har Fiat-fabriken och en ATR-fabrik som tillverkar flygplansdelar (det är samma franska företag som dominerar Toulouse).
Men de kan fostra fotbollsspelare. Det mest kända flygplan som tillverkats här är, trots allt, ett litet: L’Aeroplanino Vincenzo Montella.

Hur som helst. Antonio Di Natale:
Hans familj bor fortfarande kvar i Pomigliano, de kallar honom aldrig annat än Antonino, lille Antonio. När Antonino åkte norröver som liten, för att lära sig fotboll i Empolis akademi, fick han så mycket hemlängtan att han rymde.

Familjen löste problemet genom att ordna en middagssittning ihop med Montella, som då redan hade slagit igenom i Empoli. Montella övertalade Antonino att satsa vidare.

Udinese är tacksamma över det.

Familjen Pozzo, en av de bästa ägarfamiljerna i Serie A, har fått Di Natale att skriva långtidskontrakt och stanna i Friulien trots att storklubbar vill ha honom och trots att Udinese aldrig brukar stoppa spelare som vill därifrån.

Di Natale, Serie A:s bäste anfallare just nu, vill vara kvar.

Under tiden följer familjen honom nerifrån Kampanien.
Mamma dog för ett år sen, i oktober. När Antonino besökte henne sista gången bad hon honom att inte ta med sig nyfödda dottern Diletta, eftersom det ”inte är säkert i vissa delar av Neapel”. Hur ont i hjärtat kan det ha gjort?

Jag vet inte vad allt det här har för bäring på kvällens match. Kanske ingen. Kanske allt, egentligen.

Men jag vet att familjen di Natale lär följa matchen med hjärtat i handen, förmodligen på tv som vanligt eftersom – som brorsan Paolo säger – ”Vi arbetar, och tiden räcker inte till”. ”Siamo operai” (”Vi är arbetare”).

Matchen börjar halv nio, i Sverige sänds den i Canal Plus.

Och i morgon lär arbetarna på Fiat-fabriken vara rätt nöjda, oavsett om Juve eller Kung Midas vinner.

Jamen herregud.

Efter att ha ägnat morgonen åt väsentligheter var jag på gränsen till överladdad inför Revierderbyt. Det är en av de där matcherna – lite som Liverpool–United – som det inte går att närma sig med lugn och sans.
Det är bara att ta in skiten. Alltihop. Bratwurst, Bier und Leidenschaft.

Jag var alltså förberedd.
Ändå sitter man här och flinar efteråt.

Ni kan historien: Schalke är den eviga tvåan, klubben som inte blivit mästare på 50 år. När de skulle bli det 2007 fick de stryk av Borussia Dortmund i näst sista omgången och missade lik förbannat.

Schalke är, på det viset, ett skämt.
Och de tycker, bland annat av det skälet, inte särskilt bra om grannen BvB. Historien och närheten gör att minsta unge från Gelsenkirchen vet att Dortmund består av bastarder.

Så kommer Schalke till Signal Iduna Park, obesegrat och snyggt. 80 000 står med jeansjacka och halsduk på och sjunger, Schalke har en 19-årig debutant i mål – och de kör över BvB i 65 minuter. 1–0, 2–0, 3–0.
Det är kross, kontringskross. Rafinha åker pendeltåg på högerkanten. Farfan och Asamoa trycker i stenhårt i varenda omställning. Och jag gillar inte Kuranyi – han är en basketspelare – men han gör det bra som target.

Sen börjar de Schalka sig.

Subotic nickar in 1–3. Frei dunkar in 2–3 efter att ha varit offside. Schalke åker på två utvisningar och, na-tur-ligt-vis, en tveksam straff i 89:e minuten. Frei dunkar in den också.
För första gången i derbyts historia kom ett lag tillbaka från tremålsunderläge.

Oddset på att just Schalke skulle bli först var 1,02.

På annat håll avgjorde Torsten Frings – med bruten näsa och allt – för Bremen mot Cottbus. Medan Luca Toni, världens diplomerat sämste spelare hittills i höst, hängde två för Bayern.

Så här sitter man. Och flinar.