När inte ens en Bellone-straff räcker vet man vad klockan är slagen i fransk fotboll.

Grattis Apoel och grattis Aílton. Sorry, Kim och OL. Frankrike fick med två lag till slutspelet, men eftersom båda lyckats pricka in en episkt usel dagsform just till åttondelarna så kan det roliga mycket väl ta slut redan här och nu.

Nåt mer på temat ”Frankrike och dålig form”?

Jorå, det kan ni hoppa upp och sätta er på.

Den 21 februari sattes nämligen en speciell pjäs upp på teatern i Arcachon där nere i sydvästra Frankrike. Roi Ubu, Alfred Jarrys absurda referensorgie, är formad av sina skandaler, av sina svordomar och vulgariteter. Själva urpremiären 1896 fick avbrytas vid flera tillfällen efter att rena upplopp brutit ut efter föreställningens allra första ”merdre” (en lek med ordet merde, ”skit”).

Nåväl. I Acorchon hade de i alla fall chansen att se en ny uppsättning av Ubu, med en väldigt välkänd skådespelare.

Problemet var att ingen tog den.

Till och med för att vara halvfull var salongen halvtom, och när sedan pjäsen – enligt Sud Ouest, som recenserade – var uselt spelad och lika uselt regisserad blev det som det blev. Efter knappt ens en timme lämnade skådespelarna scenen, ljuset slocknade, och sedan hände – ingenting. Någon applåderade försiktigt, alla förstod så småningom att pjäsen var slut, men skådespelarna kom aldrig ut för ett endaste litet applådtack.

Enligt Sud Ouest togs det väl inte emot så väl av den lilla publik som nu pallrat sig dit. De tyckte ensemblen, och framför allt då stjärnan som spelade huvudrollen, betedde sig förbannat illa helt enkelt. Ohyfsat.

Vad Ubu själv, eller mannen som spelade honom, tyckte fick de inte veta. Förrän idag, då. Nu vet vi nämligen att den där sågade skådespelaren passade på att skriva i teaterns egen gästbok efter den där fenomenala fiaskoföreställningen.

Public de merde, petits bourgeois! Skitpublik, småborgare!

Skrev Eric Daniel Pierre Cantona, innan han satte sig i bilen och lämnade Arcachon en gång för alla.

/Simon Bank

Den här poesin: valde bort Champions League för egenträning igår. Det var ju ändå avgjort i N5, och Benfica–Zenit drog inte tillräckligt för att trumfa den exklusiva möjligheten att dra en lårmuskel i elljus.

Och vet ni – i samma sekund som Rosický skickade in 2–0 på Emirates slumpslocknade ljuset i Skarpnäck. Game on, training off. Erik har porträttecknat konstnären RVP en bit ner (jag är inte helt enig med situationsanalysen, men gillar tanken), men själv ska jag erkänna att jag fastnade mer för bilden av hur han skickade in den där säkra straffen ett par hundradelar före paus och hämtade bollen ur nätet.

Den blicken, den hållningen… alldeles oavsett hur många mål han vräkt in så var det första gången jag såg honom som en riktig kapten, allt inräknat. Förresten, på samma tema: hur många trodde egentligen att vi skulle se ett darr-Milan som verkligen, på riktigt, saknade den lugna pulsen hos Nesta och Clyde Seedorf?

Så långt – gårdagens nyheter. Det jag egentligen ville ge mig på är det som kan eller verkar vara på väg att hända med maktbalansen på den italienska mercaton.

Nu vet ju redan att precis alla bollar rullar åt rätt håll för Juventus just nu. De spelar 26 raka seriematcher utan förlust, de gör det med frenetisk energifotboll och elva italienare på planen. De har väckt nytt liv i italiensk fotbolls största mittfältsgeni, de har italiensk fotbolls enda toppmoderna arena som de fyller med publik. De har en sportslig ledning som gått från att vara utdömda provins-lallare till att ha stadens förtroende. Lapo Elkann är snyggare än någonsin. De släpper inte in mål ens när de släpper in mål. Och häromveckan sprang juniorerna hem Viareggio-turneringen och fick Andrea Agnelli att jubla över ”sin första titel”.

Det går, kort sagt, bra nu. Nyligen satt ds Beppe Marotta och drog upp riktlinjer inför framtiden, och slog fast att Juve vill bli en klubb som skickar upp fem-sex egna juniorer i a-laget, så som Financial Fair Play-skötsamma elever måste göra.

Och det är här någonstans de spännande skuggrörelserna börjar synas.

Juves påstått nya linje har gjort att de kan veva hem riktigt stora talanger som brassebröderna Appelt och få dem att tro att dörren in till Juve Stadium står öppen. Men, framför allt, om ni följt nyhetsflödet det senaste dygnet har ni också sett ett viktigare och tyngre namn som börjat hänga runt med sin gamle kompis Pavel och det andra Juve-folket:

Carmine ”Mino” Raiola.

Det är Mino som sytt ihop affären som gör att den franske supertalangen Paul Pogba, 18, drar ifrån Manchester United innan de kan ta betalt för honom. En miljon euro i årslön i Juventus, två miljoner euro ner i fickan på Raiola. Sir Alex Ferguson är förstås vansinnig, ungefär lika vansinnig som de var i Le Havre när United var där och snodde Pogba häromåret.

Är affären ett tecken på att Mino Raiola lämnat sitt Milan-bygge och börjat bygga 2010-talets världsmittfält i Turin istället?

Va? En gång är ingen gång, säger ni?

Jo, men då tittar vi till Viareggio igen: Puasim Bouy, 18-årig marockansk holländare, tar ett par steg och skickar upp ett avgörande mål i nättaket mot Guaranì. Bouy gjorde 42 mål i Ajax juniorlag i fjol, i januaris sista skälvande timmar blev han klar för Juventus. Hans agent?

Carmine ”Mino” Raiola.

– Om Milan också ville ha honom? Visst. Men jag sa åt honom: Jag jobbar inte för Milan, gå vart du vill.

Pogba är en dunderfysisk innermittfältsdynamo. Nye Scholes, Nye Vieira. Bouy är en löpstark och teknisk innermittfältare som gör mål. Nye vad ni vill. Och om ni säger att två gånger är ingen gång så säger jag att Pajtim Kasami, 19, schweizare och U17-världsmästare som nu spelar som offensiv innermitt i Fulham, var halvvägs till Juventus i januari, men att man inte lyckades sy ihop affären hela vägen då – men att det är mycket möjligt att det händer i sommar.

Kasamis agent?

Den som gissar rätt vinner en italienskholländsk Pizza Margarita.

/Simon Bank

Gammal bloggsanning för nytillkomna läsare:

PROBLEMET MED ATT TITTA PÅ FOTBOLLSMATCHER ÄR ATT MAN MISSAR EN MASSA FOTBOLLSMATCHER.

I helgen som gick spelade jag dessutom själv, vilket gjorde att jag missade halva lördagen, och när jag väl kom hem hamnade jag i badkaret lagom till andra halvlek av det dialektiska supermötet mellan Fulvio Pea och hans Sassuolo (som inte släpper in några mål) och Zdenek Zeman och hans Pescara (som är den kända fotbollsvärldens målkåtaste lag).

Det där innebar inte bara att jag fick se Pescara, med flyfotade Napoli-pojken Lorenzo Insigne, slå sig en bit närmare Serie A.
Det innebar också att jag inte hann med kvällsmatchen, och att jag alltså missade helgens allra bästa derby.

Vintern som gick flängde jag runt en del nere på Sicilien, och oftare än sällan sprang jag in i supportrar i vackert blått, när de skulle ut och resa för att se Serie C-matcher. Det har börjat ordna upp sig för Siracusa, och i lördags behövde deras fans inte ens åka särskilt långt. Från östkust till västkust, från Syrakusa till Marco Materazzis Trapani. Seriefinal. Derby. Kamp om en biljett till Serie B. Spelare som heter Tedesco, Giordano, Spinelli, Pepe.

Medan Zlatan Ibrahimović gav sina hattrick-intervjuer på La Favorita ett par mil bort fyllde sextusen åskådare hela Stadio Polisportivo. Il vecchio calcio, den gamla sortens fotboll. Och det blev precis den sorts match ni vill att ett sicilianskt toppderby i Serie C borde vara.

Två straffar under de inledande fyra minuterna, två utvisningar före paus, tre efter, 2–1 till ett jagande, tappert Siracusa.

Och så läktarna. Il vecchio calcio där också.

Vi skulle ju varit där, förstås. Men eftersom vi inte var det så kan vi väl i alla fall ta det som en intäkt för en diskussion i ett ämne som förtjänar att diskuteras.

De eldade ju en del i Trapani.
Låt oss alltså prata om pyroteknik, igen.

I marsnumret av världsklassmagasinet 11Freunde har de i en ambitiöst uppslagen artikel gett sig på den segdragna tyska debatten kring arenaeldandet. Tysk fotboll ses, ofta med all rätt, som en föregångare när det gäller förhållningssättet till publikkollektivet, men det finns fortfarande områden där förbund, klubbar och aktiva supportrar helt enkelt inte möts.

Pyro är ett av dem.

Attitydutvecklingen i Tyskland är i stort sett parallell med den i Sverige. För tjugo år sedan sågs bengaleldande brett och vitt som något häftigt och kontinentalt, även i den breda debatten. Idag står läktarfolket på ena sidan, ordningsmakt och förbund på den andra. I den breda debatten syns mest incidenterna; tokeldandet under Dortmund–Dresden, bengalkastandet under Hansa Rostock–Pauli, fler än 20 skadade under Osnabrück-derbyt. I en enkät som förbundet gjorde tidigare i år var svaret från den breda publiken tydligt: 84 procent av fotbollspubliken är negativ till pyroteknik, nära 80 procent kräver hårda straff för dem som bryter mot regelverket.

Slutdiskuterat? Inte särskilt.

En nationell kampanj med över hundra ultras-grupper bakom sig har, under sloganen ”Pyrotechnik legalisieren – Emotionen respektieren” (Legalisera pyroteknik, respektera känslor), verkat för en uppluckrad hållning gentemot tifo-kulturen; till exempel genom pilotprojekt med bengaleldande under kontrollerade former, men också med ett tydligt avståndstagande mot knallskott och raketer.

De tidiga framgångarna för kampanjen – en diskussion, möten med förbundet – ersattes till slut av en klar markering ovanifrån. I november gick förbundet ut med ett pressmeddelande där de förklarade att en legalisering av pyroteknik minsann inte kommer på fråga.
– Pyroteknik har inget på arenorna att göra, det är olagligt. Den som eldar begår ett lagbrott, förklarade förbundspresidenten Theo Zwanziger.

Pyropolitiker-Poldi.

DFB gör samma analys som de styrande i svensk fotboll: det är farligt att elda på fotbollsläktare, den som tillåter det bär ett ansvar – och varken klubbar eller ordningsmakt vill riskera att vara de som skrivit under på ett nytt Valley Parade.

Men alla resonerar inte så. 11Freunde pekar på två motexempel: Norge och Österrike. I Österrike lyckades föregångaren till Pyrotechnik legalisieren – Pyrotechnik ist kein Verbrechen (Pyroteknik är inget brott), med 150 supportergrupper bakom sig – nå hela vägen fram till beslutsfattarna.

Efter ett 2010 med 434 lagbrott på läktarna och ett stenhårt lagförande ersattes den hårda linjen med en undantagsmodell.

Facit?

– Statistiken visar att antalet överträdelser gått ner. Vi är i grunden belåtna och menar att det här är en bra väg att gå, säger Christian Ebenbauer, tävlingsansvarig i förbundsstyrelsen.

Under det första året som de nya reglerna gällde minskade antalet brott mot pyro-reglerna med 84 procent.

Den norska modellen har oftare lyfts fram i Sverige. En tydlig ansvarsfördelning, utbildning, krav på ansökningar, begränsningar, och arbete med säkra zoner på läktaren har gjort att de norska elitklubbarna lyckats där de svenska misslyckats.

Det började som ett pilotprojekt i ett fåtal klubbar, nu är bengaler tillåtna på alla läktare. Supportrarna är utbildade, de ansöker flera dagar i förväg – och så får de elda i begränsad omfattning, på utvalda platser, med tydliga ansvariga och vid bestämda tidpunkter.

Arne Christian Eggen, supporterprofil i Rosenborg (han heter Eggen, det blir nog så då), har själv upplevt båda sidorna av bengalpolitiken. Han är nöjd med det nya systemet:

– Förbundet har insett att de inte kan stoppa pyrotekniken på arenorna.

Legaliseringen, menar Eggen, gör att förbundet nu vet att eldandet sker på ett kontrollerat och lagligt sätt.

Debatten är intressant, uppspänd mellan princip eller pragmatik.
Ska man hävda principen och förbjuda, eller acceptera att det rent nyttomässigt finns vissa potentiella fördelar med en legalisering?
Norge och Österrike har valt sin väg. Sverige och Tyskland valde en annan.

/Simon Bank

Vi jobbar ju alla med olika saker. Just i detta nu, till exempel, sitter jag i en hotellobby med två goda kollegor bredvid mig och en dator i knäet. Det knattrar, vi skriver de sista raderna om en fotbollsmatch mellan Kroatien och Sverige. Vi har beställt in kaffe och vatten och en öl, men bordet börjar bli tomt och kaffet är kallt. Flyget hem går om ett par timmar, vi funderar på om vi ska orka upp till frukost eller inte, kollar hur det är med strejken på Frankfurts flygplats, om mellanlandningen kan ställa till det.

Rossella Urru, en 29-årig kvinna från Orestano på Sardinien, valde ett annat jobb. Hon bedrev universitetsforskning om sahrawierna, om det ockuperade Västsahara, och hon bestämde sig för att åka till flyktinglägren i Algeriet för att volontärarbeta bland och för de hundratusen flyktingar som lever där. Forska, lära sig, informera, rapportera, arbeta mot fattigdom och svält.

Rossella bodde där, i ökenvinden, fram till den 22 oktober i fjol. Den 23 oktober gick Italiens utrikesministerie ut med en kort pressrelease:

Vi kan bekräfta att Rossella Urru, en italiensk medborgare som arbetar för den Internationella Kommittén för Folkutveckling (Cisp) kidnappades under natten. Genom sin krisenhet och den italienska ambassaden i Alger har ministeriet omedelbart aktiverat alla kanaler som kan föra fallet till en positiv lösning.

Tillsammans med två spanska hjälparbetare fördes Rossella Urru efter en kortare skottlossning bort av beväpnade män och togs över gränsen till Mali. Det skulle dröja nästan två månader innan Jamat Tawhid Wal Jihad Fi Garbi Afriqqiya, en utbrytargrupp från Al-Qaida, tog på sig ansvaret för kidnappningarna genom att visa videobilder på de bortförda.

I en redan inflammerad politisk situation blev fallet med de kidnappade hjälparbetarna ett nytt sår. På ena sidan står Front Polisario, en befrielserörelse som sedan mitten av 70-talet slagits för ett fritt Västsahara, och på den andra står det Marocko som de upplever som ockupationsmakt.

Sverige tillhör de länder som klart och tydligt tagit ställning för ett fritt Västsahara och mot Marocko. ”Den svenska regeringens hållning när det gäller Västsaharas status är kristallklar: Västsahara är inte en del av Marocko och Marocko har ingen laglig rätt till Västsahara”

Spanien och Italien har samma politiska hållning som Sverige, medan det finns krafter i Marocko som pekat på omständigheter kring kidnappningarna som ett bevis på Polisarios kontakt med terrorister.

Och mitt i storpolitiken finns tre familjer som vill ha hem sina barn.

När Giorgio Napolitano, Italiens president, besökte Sardinien i förra veckan hade han ett bestämt möte inbokat.
Rossella Urrus föräldrar ville veta vad som görs för deras dotter.
– Vi har nyheter. Vi vet att hon är vid god hälsa, och att myndigheterna arbetar för att hon ska bli fri, meddelade Napolitano.

Fallet med Rossella har blivit en angelägenhet för Italien i allmänhet, och för Sardinien i synnerhet. Medan regeringen ägnar sig åt tyst diplomati (vi känner igen begreppet) så kräver Mauro Pili, Berlusconis starke man på Sardinien, att något görs omedelbart.Under tiden driver Rossella Urrus familj sin egen kampanj genom en hemsida där människor berättar om deras dotter.

Det har nu gått 130 dagar sedan hjälparbetarna kidnappades, och om ni undrar varför i hela världen jag skriver om det i en blogg om fotboll så är det bara för att vi tycker om när vår del av världen knackar hål på sin bubbla och tar del av den andra, stora – och för att förklara varför Cagliari Calcio idag la ut ett speciellt meddelande på sin hemsida, ett som både spelare och klubb stod bakom:

Vi vet inte om du någonsin varit intresserad av oss, om du någonsin hejat på i rossoblu: det spelar ingen roll, vi vill tänka på dig som en äkta sard som är ”tillfälligt anställd utomlands”, och vi skulle också – efter att dina nära och kära gjort det – vilja ha möjligheten att hålla dig i vår ödmjuka famn.

/Simon Bank

Det har gått snart tio år sen en stekhet dag i Oita, Japan. Tio år sen Magnus Hedman inte nådde ner till stolpen och en roulette-snurrande Anders Svensson var en centimeter ifrån att göra världens bästa mål.

Idag käkar Magnus Hedman krögarpytt och tar kärlekssteg, medan Anders Svensson värmer upp i Zagreb.

Och Senegal?

Jo, dom spelar också fotboll idag – träningsmatch mot Sydafrika i Durban – men de gör det som representanter för ett land och ett lag som inte riktigt blivit vad de borde.

2002 var Senegal en berättelse om framgång, inte bara på fotbollsplanen. Där var de i och för sig fantastiska, med årets afrikanske spelare (den store humanisten El-Hadji Diouf) längst fram och en Timoteij-doftande Bruno Metsu vid sidlinjerna. Senegal gick till kvartsfinal, de bjöd in till fester efter sina vinstmatcher, och de gjorde det som ett av Afrikas mest progressiva länder. En demokrati, med en historia utan militärkupper, och med en relativt sett stor transparens oavsett om det gällde regering eller fotbollsförbund.

Stjärnorna hamnade runt hela Europa, superlöftet Diouf köptes dyrt av ett satsande Liverpool, Metsu gifte sig med den senegalesiska sångstjärnan Daba (hon som i ett Guardian-reportage under VM kallades ”extremely beautiful”), och en glädjestrålande president Abdoulaye Wade tog emot hjältarna när de kom hem till Dakar.

De där åren gick det mesta åt rätt håll. Den stabila demokratiska traditionen, press- och åsiktsfriheten, allt sånt gjorde att Senegal var ett afrikanskt föredöme, attraktivt för internationella investeringar.

Antalet senegaleser som levde under fattigdomsgränsen sjönk från 57,1 procent till 50,8 procent under första halvan av 00-talet. President Wade hade ett stort folkligt stöd, och allt var bara början på en blomstrande ny tid. För fotbollen, för nationen.

Några år senare ser det ut som att det var själva höjdpunkten.

De senaste fem åren har fattigdomen ökat igen, och kriserna har avlöst varandra: energikriser, livsmedelskriser, den globala finanskrisen, en stor torka ifjol som lamslog delar av jordbruket. Regeringen har investerat stort i viktiga projekt i Dakar (vissa var ju mindre nödvändiga än andra), men när de ekonomiska kurvorna vände fanns inga marginaler kvar. Under de sju år som följde efter VM 2002 ökade siffrorna för både arbetslöshet och undersysselsättning. I takt med att president Wade styrde fler och fler maktpositioner, med mer och mer budgetansvar, över till sin son Karim så har förtroendet för både politik och president sjunkit.

Och inte gick det nåt vidare för fotbollslaget heller.

När förra VM rullade igång på hemmakontinenten var Senegal inte ens med. Medan Kamerun premiärspelade nere i Sydafrika ställde sig Youssou N’dour, Senegals mest kände artist, på en scen i östra Paris för att uppträda vid den årliga Bercy-konserten.

Två saker var speciella med uppträdandet.

Det första: N’Dour tillägnade spelningen till Bruno Metsu.
– För att han är min vän, och för att han fick Senegal att vibrera en gång.

Det andra anmärkningsvärda var att N’Dour tog tillfället i akt att förklara att han ville vara delaktig i presidentvalet 2012.
Han var inte nöjd med att alla unga flydde Afrika för Europa. Och han var inte längre nöjd med vart Senegal var på väg.

När Senegal spelar fotboll i Durban ikväll har det gått tre dygn sedan presidentvalet. Efter många om och men, och efter stora protester, kom resultatet: det blir en andra valomgång. En 85-årig Wade hotas av oppositionens starkaste kandidat, Macky Sall.

Om Wades fiender lyckas sluta upp bakom Sall i nästa valomgång talar mycket för ett maktskifte. Om ”Le Vieux” (”Den Gamle”) överlever krisen fruktar många en regelrätt revolt.

Youssou N’dour är inte längre en kandidat, men han är fortfarande delaktig i debatten. Den mest uppmärksammade delen av oppositionen heter Y’en a marre (”Vi har fått nog av det”), ett löst sammanhängande rap-kollektiv från Dakar. De har lett möten, mobiliserat det unga Senegal mot Wade och spelat in protestlåtar. När valkampanjen gick in på upploppet släppte de singeln ”Faux! Pas Forcé”, där de vädjar till presidenten att avgå:

Si tu aimes ton pays… ne soit pas comme Kadhafi. Om du älskar ditt land… bli inte som Gaddafi.

Det utlösande för motrörelsen var att Abdoulaye Wade förra sommaren började försöka genomföra en serie reformer för att underlätta för honom att behålla makten. Sedan 2001 har det funnits en övre gräns i konstitutionen på två mandatperioder (tio år), men Wade hävdar att hans första presidentperiod ju inföll före den reformen och att han därigenom borde kunna sitta fem år till.

Om tre veckor väntar en andra valomgång, vad som väntar på andra sidan vet ingen, men Västafrikas stora förebild har förlorat farten. Det har de gjort på planen också. De kom till afrikanska mästerskapen senast med ett grymt kvalspel i ryggen och med superstjärnor som Diawara, Mangane, Sow, Niang och Demba Ba i laget – men åkte hem direkt, efter den Nordin-poetiska resultatraden 1–2, 1–2, 1–2. El-Hadji Diouf har dömts till en femårig avstängning efter att ha kallat afrikansk fotboll ”genomkorrumperad”, och förbundskaptenen Amara Traore fick sparken häromveckan.

Ikväll möter Senegal Sydafrika, och de gör det utan någon förbundskapten på bänken. De har haft fem tränare sedan Anders Svensson prickade stolpen, men ingen har egentligen lyckats.

Och framtiden?

Ingen vet vad som händer med Senegal, ingen vet vad som händer i valet i mars, ingen vet om det dyker upp en kraft som kan ena landet igen.

Men Bruno Metsu har i alla fall gett en intervju ut från sin plats i Qatar, där han hängt de senaste åren. Han har en teori kring vad som gått fel i Senegal:

– Det har inte funnits rätt sorts kemi i laget.

Metsu meddelar också att han är beredd att återvända, om de vill ha honom.

/Simon Bank

Lite kort och snabbt bara, så här i utrymmet mellan en vinterpromenad och en tv-sändning (och the North London Cup, som vi inte tänker på, inte pratar om, inte låtsas om).

Det är alltså Napoli–Inter ikväll. Napoli dansar och ler, och Inter är upptagna med att försöka bli Europas mest spektakulära säsongskrasch. Efter en poäng på sju matcher, ett slutsekundsmål på Stade Vélodrome, en skada på Ranocchia (det kanske är en bra grej, när jag tänker efter), nya taktiska påhitt från Ranieri och ideliga ryktesstormar om vem som ska ta över, om nu någon ska ta över – efter allt det så känns det som att det kan vara på sin plats att ge alla interisti i alla fall något att le åt.

Ni har ju Matrix.

Igår var Marco Materazzi, fotbollsvärldens genkorsning av långben och Henry Rollins, i Djakarta och spelade uppvisningsboll. Det var väl mest det jag ville berätta, tror jag.

/Simon Bank

En vinter kom, och en arabisk vår frös inne. Syrien förvandlas till helvetet på jorden, människor dör i hundratal och tusental inför ett världssamfund som diskuterar politik.

Homs står under beskjutning, mat och förnödenheter börjar ta slut, och när till och med västjournalister dör och skadas blir det allt svårare för vår del av världen att vända sig bort.

När dominobrickorna började falla i Nordafrika fortsatte de till Syrien, med en revolt som hotar bli den blodigaste av alla. Den mäktiga minoriteten alawiter, med presidenten Bashar al-Assad (som ärvt makten av pappa Hafez) i spetsen, är en rädd regim, i ett land med 70 procent sunnimuslimer. Och rädda regimer är alltid de farligaste.

Jag ska undvika att ge mig in i en detaljpolitisk analys jag helt enkelt inte är mäktig, och nöja mig med att konstatera de saker vi vet.

Som att Homs i dessa dagar är helvetet på jorden.
Som att revolutionen tog fart när regimen slog till med vapenmakt mot demonstranter.
Som att den 20-årig grabben som står längst i kampen alldeles nyligen stod längst bak i fotbollslandslaget.

Abdel Basset Saroot sjunger protestsånger, vågar stå för motstånd utan att dölja sitt ansikte och sin identitet, och uppmuntrar till frihetskamp till sista blodsdroppen. Det påstås att staten har satt ett pris på hans huvud, och han tvingas byta gömställe, ofta flera gånger per dag. Ett par gånger har det ändå varit nära, hans hus har bombats och han har klarat sig undan tre mordförsök.

Det är det liv han fick.
Det är inte det liv han drömde om.

Abdel Basset växte upp i Homs, i en familj med tolv barn. De pratade inte om politik, och Abdel själv var mer intresserad av matcherna som sändes via Al Jazeera; fotboll, från Europa.

– Jag gick ofta på matcher i Syrien, men jag missade inte de internationella matcherna. Jag ville bli målvakt, så jag tittade på dem för att utveckla min teknik. Mina förebilder var Casillas, Buffon eller van der Sar, berättar han för So Foot.

Som åttaåring skrevs han in i Homs största klubb, Al-Karameh. Han var bra, han blev bättre, och så småningom fick han, tack vare fotbollen, resa ut i världen med olika ungdomslandslag. Se saker, höra saker, och få ta del av en ny bild av sitt eget land.

– När du reser så träffar du syrier överallt. Du frågar dig varför de lämnar Syrien för att arbeta, varför de inte jobbar i Syrien istället. Syrien är rikt på resurser, både mänskliga och naturresurser, men regimen tvingar folk att lämna landet genom att stjäla deras frihet.

Abdel sågs som en av Asiens allra främsta målvaktstalanger, han stod i mål i U23-landslaget, men när dominobrickorna började falla fick alla fokuspunkter flyttas. I mars i fjol kom demonstrationerna, kulorna, de döda. En ung målvakt var tvungen att välja vem han ville vara, och Abdel Basset Saroot ville vara med på gatorna.

– I början tvekade jag om att ansluta mig till rörelsen, säger han till So Foot. Men när den förste martyren föll i Deraa, bestämde jag mig.

– Assads polis omringade moskéerna för att hindra folk att komma ut och demonstrera. Jag uppmuntrade de andra att ta sig ut.

Han var bara nitton år, men i ett slag blev han mer än bara en av alla. Han kunde sjunga, han var en duktig fotbollsspelare, han kunde – skulle det visa sig – tala inför massorna. Och han var alltså inte rädd för att visa sig öppet, utan att dölja sitt ansikte.

Genom youtube har han nått ut och uppmuntrat till kamp mot regimen. Regimen har kunnat avfärda retoriken, pekat på honom och hans sort som terrorister som är ute efter att göra upp med den alawitiska minoriteten en gång för alla. Själv hävdar han att det enbart är presidenten och förtrycket som måste bort. Han har flera gånger om delat scen med den alawitiska sångerskan Fadwa Suleiman, som själv är engagerad i revolutionen.

Under året som gått sedan en fotbollsmålvakt blev en frihetsikon har Abdel förlorat en bror i en attack, och överlevt ett flertal attacker själv.

I mitten av december träffades han av en kula (han gav en intervju direkt från sjuksängen för att uppmuntra sitt folk att fortsätta kampen), och han har fortsatt att leva på flykt dygnet runt.

– Det är värt det. Jag är fri. Jag har rest runt i hela världen och spelat fotboll, men frihet handlar inte bara om mig eller om att resa. Det handlar om alla de andra. Frihet är ett stort ord, det handlar om yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Om du ser något som händer som är fel är frihet att kunna tala om det, säger han i en Al Jazeera-intervju.

Och nu? Homs bombas sönder och samman, människor dör i hundratal och tusental. Maten börjar ta slut, sjukhusen saknar utrustning för att täcka de mest grundläggande behov.

För bara några veckor sedan ställde sig Abdel Basset Saroot på ett av sjukhusen, mitt bland en hög av döda (om ni vill se kan ni göra det här – jag varnar för starka bilder) och skrek ut sin ilska. Han gjorde det iklädd en träningsoverall i Al-Karameh-blått, men fotboll var det sista han tänkte på.

När So Foot intervjuade honom över en nätlänk fick han frågan om han någon gång kommer att stå i mål igen.
– Jag skulle hellre bli martyr än att spela fotboll igen, svarade han.

– Om ditt hus skulle bli bombat, om dina vänner skulle bli fängslade eller martyrer, liksom din familj. Om din syster blir kidnappad. Skulle du fortfarande vara fredlig, som vi, med bara överkroppar och händerna i luften – eller skulle du ta till vapen, som libyerna?

/Simon Bank

Fast på ett flygplan, med rätt begränsad uppkoppling – vilket betyder att jag inte riktigt vet vad Edy Reja sysslar med just nu.

Vad Lazio som helhet sysslar med vet jag inte heller, men det har inte så mycket med höjdmeter att göra. Om nu Edy undviker att göra den där u-svängen som vi vant oss vid, om han verkligen lämnar Lazio, om Lotito hämtar in en Tassotti eller en Di Matteo, eller något annat – då betyder det att Serie A just fått sin 32:a tränare för säsongen. Palermo (tänka sig) och Cesena har omsatt tre tränare var, Cagliari (tänka sig), Inter, Genoa, Fiorentina, Bologna, Novara, Lecce och snart Lazio har använt två.

Vi är bara i februari, och hälften av klubbarna har alltså redan bytt tränare minst en gång.

Det här får mig att tänka på två personer.

Den ena, och det är möjligen lite oroande, heter Erik Niva.

Erik skrev ju ett finfint hypotesinlägg alldeles nyligen, där han spaltade upp sina pros och cons som eventuell huvudtränare i den moderna fotbollscirkusen. Det var träningsupplägg här och taktik där, det var diskussioner kring auktoritet, gruppdynamik, fysiologi och nätverkande.

Men ibland räcker det ju inte med det. Du kan vara välskolad i all fotbollsteori som finns, en omvittnat duktig lagbyggare med stor erfarenhet och ett fint nätverk – och ändå tvingas lämna din post innan du knappt hunnit ur startblocken.

Du kanske inte klarar det rent psykosomatiskt.

Du kanske heter Ralf Rangnick.

Det har gått – som vi oxymoronfans brukar säga – ganska precis fem månader sedan Rangnicks kropp sa nej. Schalke låg nia efter sex omgångar, långt ifrån katastrofalt, men efter 0–2 mot Bayern orkade inte deras tränare längre.

– Det var bara en tidsfråga innan han skulle implodera, meddelade lagläkaren Thorsten Rarreck. Hans kropp är utsliten, fysiskt har han tagit slut. Depåerna är tomma.

– Jag har ingen energi kvar, förklarade Rangnick själv.

Efter Deisler och Miller, framför allt, efter Enke, var tysk fotboll förstås oerhört medveten om sprickorna i fasaden, om bråddjupen under ytan. Rangnick åkte hem utan att vända sig om, och möttes av den djupaste förståelse.

Sedan blev det tyst, fram tills nu. Häromdagen gav Ralf Rangnick, för första gången sedan han sjukskrev sig, en intervju. För ZDF berättade han om ett liv som bytt riktning.

– Jag mår betydligt bättre. De här fem månaderna har gjort mig gott.

Han har till och med börjat fundera så smått på att återvända till fotbollen.

– Jag har arbetat med proffsfotboll i femton år utan problem, och jag är övertygad om att jag kan göra det igen i framtiden. Men det går inte utan att ändra ett par grundläggande saker. Dit hör att ha vilopauser, att äta ordentligt och att ha tid att träna själv.

På flygplatsen plockade jag upp gårdagens nummer av SportBild för att läsa mer om hur Ralf Rangnicks liv ser ut nu för tiden. Han berättar om promenader i skogen, om lättare joggingpass, om hur han såg Schalkes match i helgen på tv.

– Jag är uppriktigt glad över min nya väg och mitt nya liv, förklarar han.

När läkarna undersökte honom upptäckte de en provkarta över symptom. Han hade körtelfeber, hans ämnesomsättning var usel och hans blodvärden katastrofala. De diagnosticerade honom som gluten- och laktosallergiker.

– Åttio procent av allt det jag åt och drack var inte bra för mig.

Rangnick fick lägga om sin diet och sina levnadsvanor fullkomligt. Sluta dricka mjölk och öl, skära ner på bröd. Läsa böcker, lägga undan mobiltelefonen, träna kontinuerligt. Han har till och med börjat med qi gong.

Det brukar heta att fotbollen inte har plats för svaghet, att det inte finns utrymme för depressioner eller sjukdomar. Kanske är det ett lika stort problem att det inte finns tid nog att upptäcka dem.

/Simon Bank

Ny dag. Ny stad. Nytt liv. Bara färgerna är samma.

Vill ni ha införläsningen hittar ni den här. 
Vill ni ha införmusiken hittar ni den här. Eller här.
Nöjer ni er med ett litet kompletterande minibildspel så har ni det här:

Jag skulle förstås gärna skriva mer, men det ligger en stad och väntar där ute. Bonne match!

/Simon Bank

Det här är ju bara för roligt.

Enligt Gazzetta dello Sport har alltså André Villas-Boas slarvat lite, och glömt kvar en lapp på Hotel Vesuvio – utan att tänka på att engagemanget i den här stan är av sorten att den sortens information bara behöver ett par minuter på sig för att segla från ett hotellrum till all världens tidningar.

Utan att veta hur tillförlitligt det är så kan vi ju konstatera ett par saker:

•AVB går på snabbhet (Sturridge) istället för tyngd.
•AVB hoppas att John Terry och Ashley Cole håller.
•AVB har (utöver en väldigt fin italienska, som vi hörde på presskonferensen igår) en väldigt fin, ordentlig skrivstil.

Nu drar vi oss bort mot San Paolo och ser vad som händer.

/Simon Bank