Inlägg av Simon Bank

Did You Think I’d Lay Down and Die?

av Simon Bank

Ska jag berätta för er när man känner sig som en riktigt sjaskig människa?

Nu kan ni förstås invända att jag inte har samma sorts breda förstahandserfarenhet som Erik Niva, men jag kan ju tänka mig. Riktigt sjaskig måste man känna sig när man ägnat tid, pengar och ett helt livs känslokapital åt att följa en fotbollsklubb, med spelare, tränare och titlar som aldrig kommer – och sedan märka att den här nya fotbollsvärlden inte verkar tycka att det är värt ett skit.

Jag tänkte att vi skulle tänka lite på Bari.

Ikväll spelar AS Bari med kniven på kvalstrupen igen. De möter Cittadella som de brukar ha lätt för, om de vinner är de uppe över kvalstrecket. De har vant sig vid att vara tvungna att vinna för att hålla Serie A-drömmen vid liv. De har spelat för det i månader nu.

Och det intressantaste spelet sker ju inte längre innanför sidlinjerna.
fa0yzpBari är en sydklubb, med en sydklubbs kvalitéer och problem. Har ni följt Antonio Cassanos resa från gatugränderna till Bernabéu och bakelsebagerierna så har ni en lika schematisk som symbolisk bild av avståndet mellan möjligheter och svårigheter som präglar il calcio nel sud.

I går avslutades Serie A-säsongen med historier som trängde sig hela vägen genom bruset från större och smartare arenor. Såg ni Cercis missade straff såg ni också en rebells hela karriär sammanfattad i en brinnande sekund. Såg ni Parmas glädje såg ni en hundraårsjubilerande klubbs lyckade kamp mot oddsen.

Ser ni Serie B den här våren så ser ni faktiskt något som är minst lika starkt.

I 34 års tid ägdes AS Bari av byggarfamiljen Matarrese. Lillebror Antonio, politiker och maktspelare, var president i slutet av 70-talet, storebror Don Vincenzo Matarrese tog över ett par år senare och styrde klubben från Serie C till Serie A.

De fick några fina år där. Det dansades på San Nicola, arenan var ny och modern, man hade råd att köpa stora namn och fylla på ur talangbanken underifrån. Men det var då och nu är nu, och eftersom Bari aldrig lyfte mot toppen så började de sjunka mot botten.

Matarrese-familjen var inte längre en kraft för klubben, de sålde mer än de köpte och fick kritik för sin brist på närvaro. Ingen tvivlade på att de ville föreningens bästa, men alla kunde också se att de inte visade det.

Supportrarna vände sig mot ägarna. Ägarna svarade sällan eller inte alls, och säsong efter säsong spekulerades det i en försäljning som aldrig blev av.
– Det där har varit en följetong ända sedan jag spelade där, säger Daniel Andersson, som spelade fyra säsonger i Bari och var Fascettis kapten, trots att Daniel knappt ens fyllt 20.

Bari gjorde sånt. De hittade unga diamanter överallt, och sålde dem vidare. Och för bara fem år sedan såg det ut som att de äntligen var på väg att bli något annat, ett av de där definierande ögonblicken som den moderna fotbollen kryllar av kom och knackade på hemma hos San Nicola. Antonio Conte hade kört ett ungt I Galletti som en Ferrari genom Serie B. De spelade positiv fotboll, hade spännande spelare, Perinietti som sportchef och en kokande Curva Nord. Äntligen verkade dessutom en ny ägare komma med ambitioner om att göra klubben mäktig.

Texas-entreprenören Tim Barton skulle starta stora projekt där nere i syd, och han var visionär på i alla fall en punkt: Han såg att det började röra sig kring Serie A, att en ny sorts ägare var på väg in med nya pengar.

1500 jublande baresi (Bari är traditionellt en vänsterklubb) mötte cowboy-miljardären när hans privatplan landade på flygplatsen.

Conte lämnade Bari för nya utmaningar, spelare såldes, och även om gubbtjyven Giampiero Ventura gav klubben en bra säsong i Serie A så hade vindarna vänt.

Affärerna kraschade först, klubben kraschade sen.

Jag vet inte hur länge jag sett Baris ultras efterlysa nya ägare. När Vladimir Putin gjorde statsbesök och besökte Bari våren 2007 möttes han av banderoller med ett budskap att ta med sig till sina kompisar, tifosi hade till och med skrivit det med kyrilliska bokstäver:
Ryska företagare, kom och köp!

De senaste åren har krisen gått från djup till avgrundsdjup. Bari har plågats av en spelskandal, åkt ur, och när Matarrese till slut avgick, sommaren 2011, så fanns det inga vettiga händer att lägga klubben i.

Det gör det fortfarande inte.

När den här säsongen var halvvägs låg Bari ett andetag över nedflyttningsstrecket. De hade vunnit fem av sina inledande tjugo matcher, spelarna verkade ha gett upp och publiken hade tröttnat. Om ingen nu älskade dem, varför skulle de då älska klubben?

I våras förklarades klubben i förvaltning, ett snäpp från konkurs. Plötsligt var Baris existens på allvar hotad, om det fanns en botten så var de väldigt nära att nå den, med en smäll.

Är Bari värt att rädda? Vad är en klubb värd?

Å ena sidan finns det siffror som pekar på skulder på 300 miljoner, och på det faktum att prislappen sänkts från 40 till 30 och nu till 20 miljoner utan att någon ny ägare tagit över. Flera olika konstellationer har klivit fram, förre domaren Gianluca Paparesta underkändes men jobbar vidare för att få igenom affären. Företagaren Franco Spagnuolo har, under uppropet ”la Bari siamo noi” (”Vi är Bari”) försökt dra ihop pengar från supportrar och småföretagare för att kunna ta över, och de senaste dagarna har italienska medier rapporterat om intresse från både Franco Ghirardini (som redan äger Martina Franca i Lega Pro) och Giorgio Armani (det vore nåt).

Baris spelare har gått ut på klubbens facebooksida med lappar som frågar ”Någon som vill ha oss?”, och de senaste veckorna har ett upprop gått som en löpeld genom sociala medier:

Comprate La Bari! Köp Bari!
asbari
Gamla baresi som Ranocchia och Bonucci har fört uppropet vidare, och om ni såg Parmas ödesmatch mot Livorno så noterade ni kanske att Antonio Cassano tog av sig sin matchtröja när han lämnade planen. Parma krigade för en historisk Europa League-plats, men Peter Pan hade viktigare saker att tänka på.

fantonioÄr Bari värt att rädda? Vad är en klubb värd?

Det tydligaste svaret på den frågan har man trots allt kunnat se på San Nicola de senaste månaderna. När klubben rasade halvvägs ut i tomheten bestämde sig staden, spelarna, laget för att inte gå tysta ut i natten.

På de tolv senaste matcherna har Bari tagit 29 poäng, av de sju senaste har de vunnit sex. Publiken har börjat vallfärda till San Nicola igen; 25 000, 30 000. De har en Serie A-plats att slåss för, men framför allt har de en klubb att rädda.
– Det kanske kan vara början på något nytt. Jag tänker på Fiorentina efter Cecchi Gori. De hade en annan plattform, men Bari har en fin tradition, säger Daniel Andersson.

Jag slog en signal till den gamle lagkaptenen, han följer alltihop på avstånd, via tidningarna, han hoppas på det bästa.

Ikväll spelar Bari mot Cittadella, de spelar med en fot i graven men med den andra på läktarna. De är värda tre poäng, framför allt är de värda att få fortsätta finnas.
daniel /Simon Bank

Fratelli d’Italia

av Simon Bank

En enskild vettvilling, sa polisen. Hade inget med matchen att göra, en olycklig slump. Arrangörens säkerhetsfolk låg inte i förhandlingssituation med Napolis ultras. De har varit tydliga med allt det här.

Men när dimmorna skingrats kring Tor di Quinto i Rom ersattes de bara av andra dimmor. Alla hade ju sett vad alla kunde se.

I lördags spelades cupfinal i Rom, och på läktarna satt de på rad. Den politiska makten, den sportsliga makten, den idrottspolitiska makten.

Och de hade inte längre någon makt alls.

Daniele De Santis greps, misshandlad men misstänkt för mordförsök. Han kallas Gastone, har under tjugo års tid varit en av de tyngre i Romas Curva Sud. Han sköt mot napolitani, en av dem sköt han halvvägs till döden. Upploppen hakade i varandra. Inne på arenan gick Napoli fram till sina ultras för att informera om läget, myndigheterna garanterar att det inte handlade om att förhandla. Oavsett: I Curva Nord tronade Mastiff-capon Genny ’a Carogna, son till en camorra-boss och klädd i en t-shirt som propagerade för ett frisläppande av Antonino Speziale, mannen som fälldes för att ha dödat polisen Filippo Raciti utanför Stadio Massimino 2007. Det var honom man talade med, det var han som syntes på bilderna, han som representerade supporterkollektivet.
gennyKanske är det en bild som diskuteras, snarare än en realitet, men bilden är stark: Premiärminister Matteo Renzi? Maffiajägaren och senatordföranden Pietro Grasso? Italienske idrottsbasen Giovanni Malagò? Fotbollspampen Giancarlo Abete? Della Valle? De Laurentiis? De satt på läktaren och såg på.

La Repubblica skriver: Il collasso è vicino. Sammanbrottet är nära.

Nu får vi en debatt om fotbollen och säkerheten igen. Nu skriks det, som alltid, på hårdare tag. På avstängningar, på att camorrans söner ska stängas av, snarare än att vara de som står där med makten i curvorna. Och ja. Nä. Att det finns en fotbollskriminalitet i Italien är ju inget nytt fenomen, och inget de kommer att bota med ett par snabba hugg.

Under lång tid har inrikesministeriet valt repressionen för att få ordning på läktarna och fotbollen i spåren av Sandri, Raciti, skandalerna. Supporterkorten, kontrollerna, och allt det där som mest av allt är ospetsiga papperstigrar och låtsad handlingskraft, projekt som ställer till det för vanliga tifosi som vill se på fotboll utan att känna sig kriminaliserade. Problemen försvinner ju inte, inte ilskan heller.

Jag har stått i kurvorna i Catania, Palermo och Rom. Varit där när ultras stormar biljettkassorna och tar sig in utan biljett, sett fascister härja, sett arenor som är ett hån mot säkerheten. När det regnar i Palermo ställer sig supportrar på decimeterbreda stålbalkar under läktaren, tjugo meter över marken utan minsta skydd.

I Frankrike har de också valt repression. De senaste åren har flera olika supportergrupper upplösts av regeringen, de har förbjudits och splittrats. Mest av allt har det lett till att männen som vill slåss och jävlas blir svårare att kontrollera, eftersom de inte längre är organiserade på samma tydliga sätt.
bsn-niceHäromvintern såg jag Nice-ultras misshandla en vakt i Monaco. Det komplexa Brigade Sud upplöstes till slut av regeringen, de skrev ett öppet brev som avslutades med en sarkasm:
”Lycka till med att hitta någon att föra en dialog med nu, lycka till med att hitta några som kan lugna ner läktarna”.

Vi har haft debatten hos oss också, länge nu. Det finns – efter det rent polisiära arbetet, jakten på kriminella – två tydliga typvägar att gå, den totala konflikten (Premier League) och repressionen, med slutmålet att byta ut publiken mot en välordnad och mer konsumtionsduglig läktarklass. Det är en osympatisk stöld av en sport, men intellektuellt är det en gångbar och tydlig väg – ett val, att genomföra steget till det där som läktarna kallar modern fotboll och som inte ens de breda lagren (contro il calcio moderno) vill tänka sig.

Den andra hållbara vägen är en dialektisk dialog; samtal, ömsesidiga närmanden och eftergifter. Förbättring av infrastrukturen och logistiken. Å ena sidan: läktarna. Å andra sidan: staten, ordningsmakten, klubbarna, medierna. Det är ingen större skillnad på utmaningen utanför arenorna och den innanför.

En absolut förutsättning för dialog är alltid ett förtroende. Problemet i Italien är att det inte finns, att det knappt ens finns ett bord att slå sig ner vid.

I kurvorna finns kriminella ultrà med stor makt, utanför finns politiker som gör skenmanövrar som mest av allt ökar avståndet till den sunda delen av supporterkulturen – och till en polis som ingen har förtroende för.

Klubbar pressas av brottslingar. Gastone, han som sköt i lördags, greps redan på nittiotalet för att ha varit en av curva-bossarna som hotade och utpressade Romas klubbledning, med Sensi i spetsen, för att få biljetter.

Nu sköt han mot napolitani. Ciro Esposito, 30 år, segnade ner, och reflexreaktionerna efteråt var en problembeskrivning i sig. Esposito kommer från Scampia, den hårt nergångna och knarktyngda stadsdelen i Neapel som Roberto Saviano skildrar i sin reportagebok Gomorra. Nu pratar hans vänner och familj i tv, för att ge sin bild.
– De sa att han är en gangster bara för att han kommer från Scampia. Det är tvärtom, han  är en bra grabb som jobbar från morgon till kväll i  familjens biltvätt, säger vännerna.
– Jag känner mig förödmjukad och kränkt eftersom medierna direkt pratade om maffiabakhåll bara eftersom vi kommer från Scampia, säger mamma Antonella.

Hon säger att Ciro är ”en vanlig grabb som älskar livet, som älskar musik, som är förlovad”.

Avståndet mellan dem där uppe och de där nere, mellan de som har makten och de som inte har den. De som har hopp och de som saknar det. Och med vanligt folk som kläms i mitten mellan små och stora skurkar. I går kväll spelades derby i Milano. Ett halvdåligt Milan slog ett sämre Inter med 1–0, vi fick inte ens säga hejdå till Javier Zanetti. Jag vet inte om ni noterade koreografin som Milans Curva Sud visade upp före avspark, men den sa en del om utgångsläget som finns för ett land som antingen vill slåss mot våldet eller samtala bort det.

I röd text på svart botten skrev de: Vergogna! Skam! En applåd för mammorna till offren som förnedrades av polisfacket.
cs
Inters Curva Nord hade en egen banderoll: I nostri applausi per Federico, Våra applåder är för Federico. Curvorna applåderade gemensamt, supportrarna skanderade:
– Federico con noi! Federico är med oss.
Det handlade inte om fotboll, men i Italien förstod alla referensen. För nio år sedan var artonårige Federico Aldrovandi på väg hem efter en utekväll hemma i Ferrara, när han blev stoppad av polis. Han var säkert stökig och bråkig, fyra poliser tog till övervåld för att kontrollera honom. Aldrovandi fick handfängsel, han överöstes med smällar, sparkar och batongslag. När sjukvårdspersonal hittade honom var det redan för sent, hans liv gick inte längre att rädda.

Poliserna som misshandlat honom – tre män, en kvinna – dömdes 2012 för dråp, men behövde inte avtjäna mer än ett halvår i fängelse. Tidigare i våras var de tillbaka i arbete, i veckan deltog tre av dem när Sap, Italiens näst största fackförening för poliser, höll årsmöte i Rimini.

När de kom in i salen möttes de av rungande, stående ovationer från kollegorna.

Det är i den kontexten, med den bilden av klyftan mellan stat, ordningsmakt och folket, som italiensk fotboll ska välja konflikt eller dialog. Är våldet ett alternativ? Är dialogen det?

Napoli vann cupfinalen i lördags. På läktaren satt den politiska makten, den sportsliga makten, den idrottspolitiska makten, och de hade ingen makt alls. La Repubblica skrev: En mardrömskväll i ett ociviliserat land, under näsan på dem som är satta att styra det.

Ciro Esposito har opererats nu, han fortsätter slåss för sitt liv.
– Jag har inga ord, säger hans mamma Antonella till tv-mikrofonerna.
– Det han (som sköt) har gjort är fruktansvärt. I mitt hjärta har jag redan förlåtit honom, men jag kan inte förstå det han gjort. Jag kanske har fel, men jag hatar honom inte. Vi är väl italienska syskon, så vad är det här för något?

Där har makten sin problemformulering. Vad är det här för något? Egentligen?

tordiquinto/Simon Bank

The Sound of Ideologies Clashing

av Simon Bank

Hemma igen, efter en europatripp bland valaffischer och markeringsmissar. I dag är det ju den där dagen då vi klär oss lite extra fint, vattenkammar oss och ser till att gå lite rakare i ryggen än vanligt.

Första maj?

Nä, jag tänkte mest på att Centern ska ta kort.

Det går, som kvinnogeniet kolumnerat, inte att vara förberedd nog ett år då det ska röstas åt både höger och vänster. Supervalåret har kickat in i något slags intensifieringsperiod. Det är debatter i tv, det är opinionsmätningar i tidningarna och valkompasser på nätet, och det enda som saknas för vår del är väl svaret på den bloggkompatibla frågan:

Men fotbollen då?

Vad har egentligen våra folkvalda parlamentspretendenter för syn på fotbollens framtids- och ödesfrågor? Tja, vi vore ju inte mycket till journalister om vi inte tagit reda på det åt er.

I all korthet, en snabbenkät med riksdagens maktmän och -kvinnor. Fotbollen? Vad tycker ni?

Stefan Löfven, Socialdemokraterna:
– Till skillnad från Fredrik Reinfeldt tror vi mycket på att det finns ett behov av ideologi inom svensk fotboll.
Vilken?
– Ja.
Alltså, vilken sorts ideologi?
– Båda två egentligen. Eller alla tre. Vi tycker inte som Reinfeldt, svensk fotbollssyn har varit oerhört oansvarig under honom.
– Det finns en term som kallas obstruktion. Då blir man avblåst. Om det försvarande laget bara ställer sig ivägen utan att vilja ha bollen, då får det andra laget frispark. Det är dags att vi får frispark nu, att det andra laget backar hem och lämnar ifrån sig initiativet.
Pratar du om den borgerliga regeringen nu?
– Det är det enda jag pratar om.
Okej. Men fotbollen då. Tycker ni till exempel att 51-procentsregeln ska finnas kvar?
– Ja. Folkrörelsetanken inom svensk fotboll är viktig. Men även företagandet! Så vi är i princip emot ett avskaffande av skyddet för föreningsdemokratin. Fast även för. Det är viktigt med entreprenörskap och företagaranda inom fotbollen.
Ni kommer att ta kampen mot borgarna?
– Ja. Och nej. Det är ju inte den borgerliga ideologin vi har något emot.
Så vad är det du vill åt egentligen?
– Fredrik Reinfeldt. Personligen.
lofven

Filippa Reinfeldt, Moderaterna:
Många protesterar mot det som kallas ”den moderna fotbollen”, där marknadskrafterna slagit ut sportsliga demokratiska värden. Vad säger du om det?
– Vi i moderata samlingspartiet vill införa ett sjätte lobbskatteavdrag. Ett slags trampolin som gör att Malmö FF kan hoppa högre och bli ännu mer motiverade att vinna allsvenskan år efter år.
Blir inte det orättvist?
– Varför ska man gnälla?
Ja, alltså det blir ju svårt för de andra lagen att komma ikapp.
– Men vi kommer även att införa ett Rit-avdrag.
Förlåt?
– Ett avdrag som gör att alla andra klubbar på allsvenskans övre halva kan anlita Ola Andersson som taktikkonsult, helt utan extra kostnad!
Och hur finansierar ni det?
– Vi drar in träningstider för alla lag i division tre och neråt, vilket innebär att vi inte bara sparar miljarder, utan även motiverar klubbarna där att ta sig i kragen och ta sig till Champions League.
Hur ska de göra det om de inte kan träna?
Skärmavbild 2014-05-01 kl. 16.59.13Ursäkta? Du svarade inte på frågan. Hur ska mindre bemedlade klubbar kunna bli bättre utan att få möjlighet att träna?
Skärmavbild 2014-05-01 kl. 16.59.29Sitter du upptagen i telefon? Är det så jag ska tolka det?
cryOkej. Kan vi återuppta intervjun senare?
kiss
flipper

Göran Hägglund, Kristdemokraterna:
Vilken fotbollssyn står kd för 2014?
– Det spelades bättre boll på Birger Ekstedts tid.
Nja, tempot är väl högre nu än på 60-talet, den tekniska kvalitén också. Utvecklingen har väl snarare gått framåt?
– Det spelades bättre boll på gräsplanen hemmavid.
Hur kommer kd att arbeta för att förbättra svensk fotbolls konkurrensmöjligheter i ett internationellt perspektiv?
– Det spelades bättre boll innan dom unga tog vid.
Okej, men om vi ser på hur det trots allt ser ut idag – vilken fotboll vill kd se?
– Verklighetens fotboll. Som det är idag så är det bara folk som förstår fotboll som ska förstå fotboll, och vi upplever att det skapar en klyfta. Det är elitism. Vi vill ha en fotboll för alla. Ta det här med Jürgen Klopps utveckling av gegenpressing-konceptet, till exempel. Det är inget som vanligt fotbollsointresserat folk pratar om hemma vid köksborden.
Nej, det ligger ju i farans riktning.
– Eric Cantona sa en gång att ”fiskmåsarna följer efter trålarna eftersom de tror att de ska få fisk”.
Vad menade han med det?
– Att offsideregeln gör det svårt att tro på värdekonservatismen.
hägg

Jan Björklund, Folkpartiet:
Allsvenskan är på dekis jämfört med de stora ligorna. Vad vill ni göra åt det?
– En nyckel är spelarutbildningen.
Hur förbättrar man den?
– Ta det här med spelarbetygen i tidningarna. När sätts de? Efter matchen. Det är inte klokt. Om en spelare kommer fel in i matchen så måste han få veta det, så att han kan korrigera det. Spelarbetyg från femte minuten, det är ett krav.
På vilket sätt gör det en spelare bättre att sågas efter fem minuter?
– Jamen säg tredje minuten då.
Finns det några regelreformer som ni vill se?
– Förbjud keps för målvakterna. Det ser för slappt ut.
Landslaget missar VM i sommar. Hur ska de göra för att lyckas ta sig till EM 2016?
– Det är bara att runka upp stridskuken ordentligt.
Tack. Jag tror vi slutar där.
skene

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet:
Ett ironiskt faktum i den globala idrotten är att den amerikanska idrotten är socialistisk medan den europeiska är kapitalistisk. Dina tankar kring det?
– Vi är emot vinster i välfärden.
Ja, men vad jag frågade var…
– Vi är emot vinster i välfärden.
Det är noterat, men vilka visioner har vänstern för svensk fotboll på 2000-talet?
– Vi är emot vinster i välfärden.
Vi går vidare. Erik Hamrén säger att han drömmer om medalj i ett stort mästerskap. Om Sverige kvalar in till EM i Frankrike 2016, tror du att de har chansen att bli europamästare då?
– Är Frankrike en välfärdsstat?
På sätt och vis.
– I så fall är vi emot att Sverige vinner där.
jonas

Kent Ekeroth, Sverigedemokraterna:
Hur ser Sd:s fotbollspolitiska riktning ut?
– Negerhora.
Ursäkta, vad sa ni?
– Vi tror att det är viktigt att utveckla en genuint svensk spelidé, baserad på vad vi är skickliga på i Sverige, istället för att härma andra länders fotbollskultur.
Det låter  klokt. Vilken ambition tycker ni att svensk fotboll borde ha?
– Zigenarluder. Nigger. Kulturmarxist. Olof Palme gick på bio!
Förlåt?!
– Att maximera resultaten utifrån våra möjligheter, genom att till exempel utbilda unga spelare så bra det bara går. Idrotten är en folkrörelse, och som sådan viktig för återskapandet av ett folkhem.
Svenska mästarna Malmö FF består ju av en salig blandning av bakgrunder och ursprung, unga spelare som är förebilder och ett pedagogiskt exempel på en lyckad integration. Hur ser sd på sådana som Guillermo Molins, Miiko Albornoz, Jiloan Hamad och, tidigare, Yksel Osmanovski eller Zlatan Ibrahimovic.
– Kör ut dom!
Jag hörde inte?
– Det är viktigt för svensk fotboll att våra lag kommer ut i Europaspelet!
kenta

Annie Lööf, Centerpartiet:
Efter VM-kvalmissen senast: Hur kan ditt parti agera för att vända utvecklingen inom svensk landslagsfotboll?
– Alla svenska fotbollsspelare måste upp på tå inför nästa kvalrörelse. Jag VET att vi kan bli världsmästare då!
Vi ligger trots allt efter Egypten på världsrankingen, så vad baserar du det på?
– Centern.
Zlatan Ibrahimovic?
– Vem?
Äh. Finns det några politiska fotbollsfrågor du brinner extra för?
– Ja, verkligen. Jag kan känna oerhört starkt när till exempel någon mobbar någon annan i ett omklädningsrum eller liknande, när till exempel tjugo personer slår någon ensam och svagare med elstängsel tills de blöder ur naveln. Det tycker jag, personligen, är fel att man gör, och något man borde göra något åt.
Och om du blir lite mer konkret?
– Jag tror att jantelagen ligger i vägen för den svenska företagsamheten, jag tror på pionjärandan i svensk fotboll, jag tror på den enskilda människan. Man måste göra mål framåt och inte göra mål bakåt. DET är vad Centern står för, och det är det som gör Centern till ett hållbart alternativ.
Ännu lite mer konkret, tack.
– Ja, jag vill också lyfta fram Friends Arena som en framgångssaga i Sverige, för Sverige.
Många ekonomer hävdar att den är en ekonomisk katastrof.
– Men där finns grillad korv! Och tv-kameror! Och tiotusentals som tittar!
körv

/Simon Bank

Ain’t That A Kick in the Head

av Simon Bank

Minuter kvar till match, det börjar fyllas på här inne på Allianz Arena, och jag antar att ni inte behöver något Pep talk för att känna att det här är något – på ren strömbergska – väldigt, väldigt speciellt.

På pendeltåget ut delade jag vagn med ett dussin av Real Madrids mest högljudda och minst sympatiska ultras. Ultras Sur sjöng hyllningssånger till en tränare (ledtråd: han tränar inte Real Madrid längre), de sjöng om Barcelonas sexuella preferenser, de sjöng som alltid när det är europaspel att deras klubb, oomtvistligen, är Los Reyes de Europa.

Ja, och så sjöng de en ramsa som får en speciell klang just på den här marken:
– Illa, illa, illa, Juanito Maravilla!

Häromåret berättade Erik Niva om vad Espíritu de Juanito innebär för Real Madrids självbild och mytbildning, en själ som ligger under sminket som 2000-talets Galácticos-projekt gett klubben. Ett annat Madrid, ett som brinner och river och sliter och vinner i sista minuten.

Läser ni det inlägget förstår ni det mesta om den delen av Madrids historia.
Däremot behöver ni kanske komplettera den bilden för att förstå varför just det här mötet, utöver att vara ett mästarmöte av Cyril Rools nåde, gör att Juanitos namn är en annan sorts besvärjelse.

27 år sedan, semifinal i Europacupen, adrenalinet kokar och FC Bayern sliter sig till final. Juanito? Han hade svårt att acceptera förlusten och lät Lothar Matthäus veta det. Juanito stängdes av i fem år, det var slutet på hans epok i klubben.

Om ett par minuter, efter ett par tysta minuter för Tito och Vujadin Boskov (han som fick mig att bli doriano), blåser Pedro Proença igång en annan sorts fältslag här nere. Karl-Heinz Rummenigge har bett supportrarna att sätta eld på Allianz Arena i kväll.

Jag tror inte att han behöver be två gånger.

illailla/Simon Bank

Like Every Grain of Sand

av Simon Bank

En familj har förlorat en far. En fotbollsgeneration har förlorat en fadersfigur. Ett av världshistoriens vackraste lag- och klubbyggen har förlorat en del av sitt hjärta. Tito Vilanova vann allt som finns att vinna i fotbollen men förlorade till slut mot cancerhelvetet.
Många kommer att skriva historien om Tito, berättelsen om hans arv och betydelse. Här publicerar jag bara ett utdrag ur årsboken Fotboll Europa, ett kapitel jag skrev om våren 2013, säsongen som blev Vilanovas sista.

Det är oändligt sorgligt att konstatera att han inte fick fler.
tito
En era som tog slut? En epok som gick i graven? När FC Barcelonas spelår skulle summeras så var det enkelt att peka på de förnedrande, solklara Champions League-förlusterna mot Bayern München som de definierande ögonblicken.

Det vore inte falskt, det vore bara inte helt sant.

Kraschen som kom under vårmånaderna var ett symptom mer än en orsak. Barcelonas säsong formades inte där och då, om de slutade där de slutade så var det för att de hamnat på den vägen under ett par dramatiska vinterveckor alldeles runt årsskiftet.

Under hösten var det fortfarande fasligt enkelt att känna igen Barça. Det hade ju inte varit självklart. Den 27 april hade Pep Guardiola satt sig inför världspressen och meddelat att han var färdig med sitt projekt, att han skulle lämna klubben efter en fyraårsperiod som saknat motstycke i modern fotbollshistoria.

Vi satt och såg honom tala, och det enda som kom som en överraskning var egentligen att vi alla blev så överraskade av vad som väntade. Det hade länge diskuterats vem som skulle få det omöjliga uppdraget att göra världens mäktigaste fotbollslag ännu bättre, de stora tränarnamnen hade bollats hit och dit, men snart sagt ingen hade insett det uppenbara.

En klubb som tyckte sig ha uppfunnit hjulet tänkte självklart inte se sig om efter en bilmekaniker. De gick bara vidare till den näst bäste hjulmakaren. De ändrade så lite som möjligt.

Sandro Rosell, presidenten, pekade helt enkelt på Tito Vilanova. Peps andreman skulle bli Barcelonas försteman. Tito har inte samma utstrålning eller samma självklara auktoritet, men visste allt om klubben. Han hade arbetat med Guardiola under b-lagstiden, han hade fortsatt med honom i a-laget. Långt innan dess så hade han tränat den legendariska 87-generationen med Pique, Fábregas och Messi. Det var Tito som en gång gav en trettonårig Leo Messi chansen i ungdomslaget.

Spelarmässigt ändrade de nästan ingenting. Jordi Alba köptes in från Valencia för att ge dem en flygande kant till, Alex Song hämtades in för att försöka göra det som lill-chefen Mascherano lyckats med förut, ta steget från att vara en bra defensiv mittfältare till att bli en bra offensiv mittback.

Spelmässigt ändrade de inte heller särskilt mycket. Visst, trianglarna var lite större än förut, de var lite mer villiga att spela ett lite längre spel än förut, även om allt fortfarande byggde på bollinnehav så ville de bli lite mer direkta.
– Vi tränar på precis samma sätt som under Pep, lugnade Xavi.

De vann på samma sätt också.

Åtta gånger på nio år har Barça och Real Madrid slutat på de två första platserna i La Liga, och den här gången såg det ut som att den kampen skulle avgöras tidigt. Redan efter fyra omgångar hade Barcelona åtta poängs försprång ner till de vita från Madrid.

Några varningstecken? Nja, de släppte in lite för enkla mål, och verkade hela tiden inleda matcherna med att hamna i underläge. Visst, precis lika ofta lyckades de komma tillbaka och vända matcherna. Men det oroade lite.

Det dröjde en bit in i oktober innan de över huvud taget tappade poäng i ligan, 2–2 i ett clásico som spelades i skuggan av den katalanska självständighetskampen.

Messi gjorde två mål, Cristiano Ronaldo också. Inför matchen pratade alla om politik, efter pratade alla om en fantastisk fotbollsmatch.

Barcelona slog alla tänkbara rekord under hösten. De vann, de gjorde mål. Från slutet av september till slutet av november spelade de fem bortamatcher i ligan – de gjorde tre mål i Sevilla, fem mot Depor, fem mot Rayo, fyra på Mallorca och fyra mot Levante.

Det dröjde fram tills den allra sista matchen före juluppehållet innan Lionel Messi för första gången för säsongen gjorde ett mål i en seriematch.

Om han gått igenom en ovanligt tung måltorka? Nä. Tvärtom. Han hade redan gjort mål i tolv matcher, det var bara det att han aldrig bara gjort e t t mål i dem. I elva matcher hade han gjort två mål, i den tolfte ett hat-trick.

Så överlägset var Barcelona, så överlägsen var Messi.

Den 16 december röjde de undan de sista tvivlen om vilka som skulle bli mästare, genom övertydliga 4–1 mot ligatvåan Atléti, ett sylvasst kontringslag som bara släppt in sju mål på hela säsongen. Real Madrid var så långt efter att både spelare och ledare gick ut och sa att allt var avgjort.
– Ligan är tråkig. Barcelona är för bra, suckade Diego Simeone.

Från läktarna på Camp Nou ekade en ny ramsa från segerrusigt retsamma culés:
– Mourinho quédate! Stanna, Mourinho!

De var odiskutabla kungar i spansk fotboll, de hade precis vunnit en seriefinal, ett par tunga kontraktsförlängningar hade precis presenterats, och läkarna hade just kommit med glädjebeskedet att Éric Abidal nu var reda att börja träna igen efter sin levertransplantation.

Fútbol Club Barcelona stod på toppen av berget och tittade ner.

Ett par timmar senare kom smällen.

På tisdagen gick Tito Vilanova på den sorts rutinundersökning som cancerpatienter måste gå på för att se så att sjukdomen inte kommit tillbaka. Vilanova hade fått den första diagnosen ett år tidigare, i november 2011 opererades han för en tumör på öronspottkörteln, men precis som den leversjuke Abidal hade han kämpat sig tillbaka. ”Blivit frisk”.

Nu hade han tagit sig till sjukhuset för en enkel undersökning, och fått veta att allt inte såg ut som det borde.

Efter ytterligare ett par tester stod det klart att cancern slagit tillbaka.

Barcelonas ledning ställde in alla sina åtaganden och gick istället ut med raka, tydliga meddelanden.

Vilanova skulle opereras omedelbart, han skulle vara borta ett par dagar efter operationen, det pratades om upp till sex veckors cellgiftsbehandlingar och strålbehandlingar efter det.

Presidenten Sandro Rosell såg sorgsen ut:
– Det enda som betyder något är Titos hälsa. Inget är som vanligt, för Tito är vår tränare och vår ledare. Det är Tito som är här varje morgon. Nu kommer han inte att vara det under ett par veckors tid.

Andoni Zubizarreta, sportchefen, fyllde i:
– Tito är praktisk och rak, en enkel man. Men ingen kan någonsin bli förberedd för nyheter som den här. Det går inte.
– Livet slår en rakt i ansiktet, och du faller till marken.

Klubben bestämde sig snabbt för att använda samma metod som de använt när Pep Guardiola bestämde sig för att sluta. Förändra så lite som möjligt, gör inga stora gester. De förklarade att Vilanova fortfarande var lagets tränare, att allt annat var uteslutet, och att hans assistent Jordi Roura skulle ta över ansvaret under hans frånvaro: sköta träningarna ute på Sant Joan Despí, sköta presskonferenserna, sköta coachningen på bänken.
– Jag är bara en assistent. Det här är Titos lag och Titos spelare, förklarade Roura själv.

2011 hade Tito kommit tillbaka till jobbet bara arton dagar efter sin svåra operation, den här gången skulle det bli svårare. Stöd och uppmuntran välde in från hela världen, senare samma kväll loggade Adría Vilanova, Titos son och själv spelare i Barcelonas U16-lag, in på sitt twitter-konto för att skriva ett kort meddelande:

”Muchas gracias a todos por los animos. Todo saldra bien”. ”Tack för alla hälsningar. Allt kommer att bli bra”.

På nyårsafton publicerade Adría både bild och text:
”I eftermiddags avslutade jag året med att spela en padel-match mot en speciell person” skrev han. På bilden stod han vid ett tennisnät, bredvid sin pappa.

Nyåret kom med något slags normalitet. Det var i alla fall så det såg ut. När serielunken började om med derby mot Espanyol satt Tito Vilanova på bänken igen, men det var en temporär återkomst.

Barcelonas tränare åkte till New York för rehabilitering och behandling. 

Han var delaktig ändå, följde både träningar och matcher via länk, kommunicerade med Jordi Roura och de andra ledarna via Skype och chatfunktioner.

Fotbollsvärlden fortsatte röra sig. I januari bar Lionel Messi, 25 år gammal, hem sin fjärde Ballon d’Or. En vecka senare presenterades Pep Guardiola som Bayern Münchens nye tränare. Påminnelser om det som varit. Under tiden brottades Barcelona med sin nutid. Under två månader i början av året spelade de tretton matcher i rad utan att hålla nollan en enda gång. Mot Málaga släppte de in fem mål på tre matcher.

Under två veckor i brytningen mellan februari och mars övergick tveksamheten i kris.

Fredagen den 1 mars, dagen före en betydelselös men betydelsefull seriematch mot Real Madrid, höll Jordi Roura presskonferens ute på Sant Joan Despí. Det intressantaste var inte hur han pratade, utan hur det lät när han inte längre klarade av att göra det.

När tränarassistenten fick en fråga om sin chef, kollega och vän Tito Vilanova var han helt enkelt tvungen att avbryta sitt resonemang mitt i en mening.
– Vad jag vet är att han lyckligtvis mår mycket bra, att han är full av liv, att behandlingen fortsätter och att det gör oss glada och hoppfulla och…
Jordi Roura tystnade i 39 sekunder, medan han kämpade mot tårarna.
– …vi hoppas att han blir frisk och snart är tillbaka.

Efter matchen sipprade det ut uppgifter om att spelarnas pep-talk skötts via länk från New York. Att få se Tito Vilanova skulle ge dem extra kraft, var det tänkt. I stället vittnade röster inifrån om att många tagit illa vid sig av att se sin tränare – sin vän! – så illa märkt av sjukdomen.

Det finns viktiga och oviktiga saker, och ibland är de intimt förknippade med varandra. Europas bästa fotbollslag förlorade tre av fyra matcher för första gången på fem år, på de tre matcherna mot Milan och Real Madrid sköt Leo Messi totalt ett enda skott på mål – och i tidningarna diskuterades det på allvar att eran Barcelona nu var på väg att ta slut.

Det var, hur som helst, uppenbart att de saknade den kollektivt viktigaste egenskapen som en gång satte upp dem på världens fotbollstron.

Automatiken fanns inte längre.

När Tito Vilanova tog över inledde han sin tid med små, subtila förändringar. De varierade mer, spelade längre, drog isär spelet. De till och med sköt utifrån emellanåt. Ett halvår senare handlade det inte längre om att hitta ett nytt spel, utan om att hitta tillbaka till det gamla.

Men utan tränare Tito? Utan chefsideolog Xavi (plågad av skada)? Utan en formstark Messi?

Reflexer är beroende av trygghet, och nu fanns mindre trygghet i Barcelona än det gjort på evigheter. Det var därför passningstempot sjönk till nollpunkten i Milano, det var därför deras defensiva brister blev så oerhört tydliga i matcherna mot Real Madrid. Och det var därför den gamla diskussionen om deras Messidependencia, Messi-beroendet, tog fart på nytt.

När Barcelona förlorade seriematchen i Madrid, den där tredje förlusten på fyra matcher, fick Andrés Iniesta varning för protest, medan målvakten Victor Valdés rusade över hela planen för att konfrontera domaren och dra på sig ett rött kort efter slutsignalen. Världens självklara dominanter var skakade,  i grunden.

Deras överlägsna bollinnehav (63 procent mot Real Madrid) hade inte längre något överlägset över sig. Det var impotent, långsamt, smink över ett lag som inte orkade längre. Det var som om allting plötsligt kommit ikapp: fem år av världsherravälde, av EM- och VM-finaler istället för semestrar, av Leo Messis oavbrutna spelande, av en vinter och en vår utan ledning och styrning och kvalitetsträning.
– En lyckad säsong är för vår del samma sak som en säsong där Tito blir frisk, förklarade president Rosell.

Det var inte bara att Barça förlorade, de var dessutom sämre än sin motståndare. Messi? Han hade inte ett enda skott på mål. Det där presspelet som gjorde dem bäst i världen? Borta.

 I slutet av mars kom Tito Vilanova hem till Barcelona, han hade varit borta i tio veckor.
– Chefen är här igen, sa Jordi Roura.

Vilanovas tumör upptäcktes precis samtidigt som Éric Abidal tilläts träna igen efter sin sjukfrånvaro. När Vilanova ledde sin första träning efter behandlingen var Abidal, för första gången på 400 dagar, uttagen i en matchtrupp igen.

Barcelona rullade igång maskineriet igen, tillräckligt bra för att glida igenom seriespelet, men inte tillräckligt för att undvika en totalkrasch i två matcher mot Bayern München.

Tröttheten och Vilanovas frånvaro var de stora skälen, men alla lag har problem. Det som fällde Barcelona var att de inte hade några garderingar. Även medan de charmade världen med sitt anfallsspel hade de defensiva brister som de aldrig korrigerade. Grunden som hämtats från La Masia har maskerat det faktum att Barcelonas sportsliga ledning varit svag på transfermarknaden.

De har inte förstärkt försvaret som de borde, de hade inte haft råd med Thiago Silva eller Javi Martínez.

Lägg till ett par skador, en sliten Xavi, en psykologisk smäll med Titos sjukdom, och till slut stod Barcelona där och hoppades att Leo Messi skulle bära laget mer eller mindre på egen hand.

Och han var skadad.

Barcelona vann till slut ligan totalt överlägset, men de säkrade symboliskt nog inte titeln genom att avgöra själva, utan genom att Real Madrid tappade poäng mot Espanyol.

De hade lämnat ifrån sig statusen som världens bästa lag, de hade lidit under hela året, men de var mästare likafullt. Kanske sa besvikelsen efter säsongen mer än något annat om hur stor den här spelargenerationen egentligen är.

Under sina bästa år vann de allt de ställde upp i. Under sitt sämsta vann de ligan på hundra poäng.
vilanova

/Simon Bank

Right Here, Right Now

av Simon Bank

En helg till då den moderna engelska fotbollen kan få se en klubb ta ett stort steg mot en omvälvande framgång.

Liverpool? Nah, dom får ni ju läsa om överallt annars.

Så här långt är Premier League-erans mest bekanta fiskmåsar de där som Eric Cantona pratade om efter att ha kungfusparkat en Palace-supporter, men nu tänkte jag skriva ett stycke eller ett par om ett gäng måsar som skriva om historien (och som inte skulle ha något emot att kicka Palace de heller).

Brighton & Hove Albion spelar mot Yeovil Town ikväll, de ligger på kvalplats till Premier League och har alltså fortfarande en högst verklig chans att gå upp, bara ett drygt årtioende efter att de var ett par minuter ifrån att lämna hela ligafotbollen.
seagulls
Det finns såklart massor att skriva om Brighton för den som har lust. Om snabbresan uppåt, om den modernt spanofona eran med Poyet och Óscar som tränare, om Skint Records och Fatboy Slims supporterskap, och om det enda diehard Seagulls-fans jag känner: Carl Jenner, Sarah Sjöströms tränare.

Men jag tänkte inte skriva om det. Jag tänkte skriva om bögarna.

Brighton är Englands San Fran, en stad med ett vibrerande gayliv, med pride-festivaler och, enligt de senaste mätningarna, landets största andel av samkönade hushåll.

Stan har dubbats till ”Europas gayhuvudstad”. Och fotbollsklubben? Jo, man kan ju säga att de tvingats lära sig vad alla andra tänker om det. I en kultur där man letar efter svagheter hos motståndare har det inte gått att missa att det här med bögeri ju absolut ses som en vek punkt att utnyttja, något att bespotta, något som de förväntas skämmas för.
– Does your boyfriend know you’re here?
– You’re just a town full of benders!
– We can see you holding hands! 

Under förra säsongen bestämde sig Brightons supporterklubb för att göra något åt det. I samarbete med Gay Football Supporter’s Network (GFSN, en paraplyorganisation med 850 medlemmar) noterade de alla gånger de möttes av homofobiska sånger eller ramsor under matcherna.

Facit? Böghån från 72 procent av motståndarklubbarna.
– Brighton-fans har stått ut med hån om stans gay-grupp så länge som många av oss kan minnas, suckade Sarah Watts, sekreterare i supporterklubben.
–  Man skulle inte kalla det skämt om ramsorna och sångerna handlade om hudfärg, då hade man gjort något åt det.

Men nu är Brighton ett par steg från Premier League, från den stora scenen där allt syns och märks mycket mer. Och engelsk fotboll har också tagit steg mot att ta fajten mot homofobi på allvar.

För bara två veckor sedan fälldes Colin Kazim-Richards för att ha gjort homofobiska gester mot Brighton-klacken. Han har spelat för klubben förut, var medveten om vad fansen brukar få höra – och när han kom tillbaka för att möta Brighton med Blackburn tröttnade han på att hånas av hemmaklacken.

Kazim-Richards böjde sig framåt, gjorde en obscen gest mot röven – och anmäldes. Rättsfallet är det första i sitt slag, Kazim-Richards fälldes och ska böta åttatusen kronor.

– Det var vidrigt. Jag har säsongsbiljett, och fattar att spelare får ta emot en hel del gester och kommentarer från fans, men det var chockerande att se en spelare göra den sortens gest ute på planen, sa supportern Darren Hastings.

Kazim-Richards själv medgav att han gjort en obscen gest, men absolut inte att den varit homofobiskt menad. Han har själv varit ambassadör för  Kick It Out-kampanjen mot diskriminering, han säger att han är emot all form av diskriminering. Det som hände mot Brighton? Ömsesidig retsamhet, tyckte han.

Nyligen sände Channel 4 en nyhetsdokumentär om klimatet på engelska läktare, om rasism och homofobi. De fokuserade på den polisiära aspekten, vilket så klart är en rimlig fråga (ska poliser eller matchvärdar stå passivt vid sidan om när det skanderas uppenbart rasistiska eller homofobiska ramsor?), men kulturfrågan är en både intressantare och mer framkomlig väg. Jag gillade inte riktigt anslaget i den där dokumentären.

Första steget mot att sluta kränka någon är att förstå att man kränker någon. I England har en ny supporterrörelse dykt upp de senaste åren. HBTQ-grupper ställer sig upp och säger att de finns på fotbollsläktarna, att de är fans och att de inte förstår varför de inte ska kunna vara det utan att behöva lyssna till en massa skit.

Dave Raval är fotbollsdomare, Arsenal-supporter och bög. Det är inte okomplicerat.
– Det är som om du är en outsider. Du känner dig som en Gooner, du känner att du är en del av fotbollsfamiljen, men så hör du homofobiska ramsor eller häcklande, och så känner du plötsligt att du inte alls hör hemma där.
Raval var med och grundade Gay Gooners för två år sen. Nu finns liknande, officiella supporterklubbar i Norwich, Man City, och för bara ett par veckor sedan presenterades Tottenhams första officiella HBTQ-supportergrupp, Proud Lilywhites.
– En stor förändring är på väg, den här rörelsen har verkligen tagit fart, säger Leviathen Hendricks.

Ett av de stora målen är att få HBTQ-fobi att tas på samma allvar som rasism i samband med fotboll. Förakt som förakt, förtryck som förtryck.

FA har ändå varit med och finansierat flera olika projekt med målsättningen att slå in garderoben och göra upp med föråldrade förhållningssätt när det handlar om sexualitet. Med Brighton i Premier League skulle de få svårt att gömma undan den frågan igen.

Går det att få bort allt fördomsfullt från fotbollsläktarna? Nej.
Går det att få igenom en utveckling där homofobi ses som en lika allvarlig kränkning som rasism? Jo. Och det vore inte en dag för tidigt.
Utvecklingen går långsamt, men den går framåt. Fatboy Slim kan en del om evolutionen, i kväll kan han se nästa steg av revolutionen.

Push the tempo.portlandtimbers /Simon Bank

Källor: The Guardian, Football vs Homophobia, Footytube, GFSN, BBC,

Numbers, Don’t I See That?

av Simon Bank

En 0–0-match som slutade 0–0, en 3–3-match som slutade 1–0. Det är alltså sånt som Uefa sätter på bordet veckor som den här.

I förra veckan då?

Ja, då lade de ju fram sin årliga benchmarking report, den där bibban där de jämför europeiska ligor utifrån ekonomi- och intresserelaterade aspekter. Det här är sjätte gången som undersökningen presenteras, och har ni inte tid eller lust att fördjupa er i hundra sidors statistikporr så är ni inte bara ursäktade – ni är dessutom på rätt plats.

Rapporten förstärker bilden som Simon Kuper och Stefan Szymanski tecknade i Soccernomics, sätter små frågetecken för hur det är ställt med intresset och sympatierna i Sverige (vi har fler O’Leary’s- och charterfans än jag trodde). Vill ni veta vilket lag som har flest svenska sympatier av alla så får ni traggla er igenom ett par kapitel hårduggad Uefa-fakta först. Det här kan vara det mest tycksvärtetungrodda inlägg vi författat sedan vi drog igång den här bloggen, men den som jobbar sig fram får veta vilken klubb Sverige håller hårdast på.

En ledtråd tills vidare: Svaret är varken AIK, Malmö FF eller IFK Göteborg. Och det borde oroa Lars-Christer en smula.

fener
Kapitel 1: Publiken.
•82 procent av de vuxna i Europa säger sig vara ”intresserade av fotboll”. En på fyra är ”mycket intresserad”.
•Störst intresse? I Spanien och England säger sig 37 procent vara ”mycket intresserade av fotboll”.
•Mest intresse? I Rumänien, Ukraina och Kazakstan säger sig 91 procent vara intresserade/mycket intresserade av fotboll.
•Sverige? Bara sjutton procent av de vuxna svenskarna är ”mycket intresserade av fotboll” (29:e plats i Europa). 67 procent är intresserade/mycket intresserade av fotboll (31:a i Europa).
•Fyra av de sjutton ligor som 2012-13 (alternativt 2013) drog störst publik totalt sett var engelska: 1. Premier League, 4. Championship, 12. League One, 17. League Two.
•Allsvenskan lockade 2013 drygt 1,8 miljoner åskådare. 25:e mest i Europa.
•Snittet sjönk i fjol i 28 europeiska ligor, steg i 22.
•I 24 europeiska länder uppgav respondenterna att spanska ligan var den utländska liga som var intressantast. I tio länder valde man Premier League, i Schweiz höll man Bundesliga som delad etta.
•I Sverige är, överraskande nog, La Liga den utländska liga som klart flest säger sig vara intresserade av. Måste vara Elche-effekten. På andra plats? Ligue 1. Måste vara Sochaux-effekten. Trea? Premier League.

arse
Kapitel 2: Tränarna.
•Snittiden som en tränare blir kvar på sitt jobb? 17 månader. Sex av tio får gå inom ett år.
•De kulturella skillnaderna är enorma. Under perioden 2010-13 bytte klubbar i de skandinaviska länderna i snitt tränare mindre än en gång. I sydöstra Europa låg snittet på 3-5 tränare per klubb, med en tränardödens triangel i Rumänien-Grekland-Serbien-Bosnien, där klubbarna snittade över fem tränarbyten per tre år.
•När Uefa mätte (i november 2013) hade den genomsnittlige tränaren i grekiska ligan suttit på sin post i… fyra månader. Ingen hade suttit mer än ett år.
•Allsvenskan? Låg då på femte plats vad gäller tränarstabilitet (efter Nordirland, Finland, Norge och Island). Idag hade den placeringen ju varit väldigt mycket sämre.

MILANO - TRASMISSIONE TV CHIAMBRETTI NIGHT
Kapitel 3: Spelaraffärerna.
•Hälften av alla pengar i världen som investerats i spelarköp de senaste fem åren har investerats från de engelska, italienska och spanska ligorna.
England (23 procent), Italien (16) och Spanien (11) stod för hälften av de totala spelarköpen i världen under perioden 2010-14.
•När det gäller försäljningar toppar Italien (15 procent), England (13), Spanien (10). Brasilien ligger sexa på försäljningslistan (5 procent av de totala försäljningarna), men inte ens på topp tio när det gäller spelarköp.
•Affärer där köpande klubb betalat över 15 miljoner euro, de senaste fem åren: England 63 stycken, Italien 26, Spanien 24, Frankrike 20.
• Affärer där säljande klubb fått över 15 miljoner euro, de senaste fem åren: England 38 stycken, Italien 34, Spanien 28, Portugal 15.
•Pengar som försvinner i avgifter till agenter? Stora individuella skillnader, men i snitt hamnar en åttondel av totalsumman i varje spelarköp i agentfickor.

glazers
Kapitel 4: Ekonomin.
•Under femårperioden 2007-2012, mitt under den globala krisen, ökade fotbollsklubbarnas gemensamma intäkter med 42 procent.
•Lönekostnaden ökade under samma period med 59 procent.
•Spelarlöner är viktiga, som Kuper/Szymanski visade i sin Soccernomics. Därför säger det väldigt mycket om hur ojämn spelplanen är att den klubb som lägger mest på löner läger mer än tre gånger så mycket pengar som den klubb som spenderar 25:e mest.
•I 56 procent av ligorna vinner också laget som lagt mest på spelarlöner. I samtliga ligorn slutar det laget på övre halvan.
•I de 20 rikaste ligorna blev klubben som la mest på spelarlöner mästare minst en gång 2011-12/2012-13 i 85 procent av fallen.
•32 klubbar hade under 2012 mer än 100 miljoner euro i intäkter. Sju tyska, sex engelska, fyra spanska. Malmö FF omsatte 2012 mest av alla svenska klubbar, 165,7 miljoner kronor. Allsvenskans klubbar omsatte totalt 1,2 miljarder det året.
•Uefa sorterar in klubbarna på tio olika nivåer vad gäller intäkter. De svenska klubbarna med högst intäkter hamnar i fack fyra. På de tre översta nivåerna finns totalt 149 klubbar, som alltså samtliga drog in mer än MFF.
•Den stora geoekonomiska trenden är att de östeuropeiska ligorna, i stort sett utan undantag från Turkiet och österut, rekordökar sin omsättning.
•Ligorna som ökat omsättning mest 2007-12: Georgien 568 procent, Vitryssland 556 procent, Azerbajdzjan 266 procent, Kazakstan 210 procent, Ungern 202 procent.
•Spelarlönerna i allsvenskan steg med 20 procent mellan 2007 och 2012, en väldigt moderat ökning jämfört med resten av Europa.
•2012 betalade den klubb som la ut 50:e mest i Europa på spelarlöner ungefär tre gånger så mycket pengar på löner som hela Malmö FF:s omsättning.
•Klubbarnas sammanlagda ekonomiska resultat, året 2012:
Holland +5 procent.
Norge +4 procent.
Tyskland +2 procent.
Spanien 0.
Schweiz -1 procent.
Sverige -2 procent.
Frankrike -7 procent.
England -8 procent.
Italien -11 procent.
Danmark -26 procent.
Portugal -30 procent.
•Om vi tittar på soliditeten hos klubbarna (förhållande eget kapital till tillgångar) låg allsvenskan (2012) sammantaget på 22:a plats i Europa med 20 procent. Toppligorna: England 34 procent, Tyskland 30, Frankrike 16, Spanien 12, Italien 8.

FBL-SWE-UK-FRIENDLY-AIK-MANUTD
Kapitel 5: Sympatierna.
Till sist då, och den här tycker jag är intressant: Vilken är den populäraste klubben i respektive land?
47 procent av portugiserna håller på Benfica.
45 procent av rumänerna håller på Steaua.
37 procent av turkarna håller på Galatasaray.
35 procent av holländarna håller på Ajax.
33 procent av spanjorerna håller på Barcelona, lika många på Real Madrid.
31 procent av bulgarerna håller på Levski.
31 procent av italienarna håller på Juve.
(—)
23 procent av tyskarna håller på FC Bayern.
15 procent av britterna håller på Man United.
14 procent av fransoserna håller på PSG. 

Sverige? Vi är det mest supporterspridda landet av alla, den klubb som har flest supportrar av alla i Sverige är… Manchester United. Supporting our local club, are we?

/Simon Bank

Källa: Uefa Club Licensing Benchmarking Report, Financial Year 2012.

Vad Skulle Vi Annars Göra?

av Simon Bank

Always on a plane or a fast train. Åker tåg genom engelska fotbollstabeller (jag börjar skriva när vi tuffar förbi Coventry) för att ta mig upp till Birmingham och en Champions League-semifinal som är en match på fotbollsliv och fotbollsdöd för Tyresö FF.

Allt väsentligt om den matchen, och de kluvna känslorna som man ofrånkomligen har inför fenomenet TFF, finns att läsa på annat håll. Så medan tågtiden tillåter kan vi väl ägna oss åt oväsentligheter? Storpolitik, nationella maktstrukturer och sån skit?

Häromdagen kom det ett mejl från kulturdepartementet, där det berättades om att Lena Adelsohn Liljeroth ska ge sig ut på bokbussturné tillsammans med Tyresö-stjärnorna Caroline Seger och Marta för att få idrottsrörelsens barn och unga att läsa mer. Ett suveränt och behjärtansvärt projekt.

Adelsohn Liljeroth kan en del om idrott och är genuint intresserad, precis som med kulturen fast tvärtom. Hur som helst så slog det mig att det ju  faktiskt är ganska intressant, det här med att Sverige har en ministerportfölj där idrottsområdet får samsas med kulturområdet.
aik
Framåt, stolta AIK.

Vad säger det egentligen om oss? Om Sverige? Om någonting över huvud taget?

Tja, vi kan ju alltid jämföra med alla andra. I den här delen av bloggvärlden är ju idrott = fotboll, så låt oss undersöka hur ansvarsfördelningen ser ut i resten av EU, och se om det går att utläsa någonting alls av det.

I korthet: Vilken minister bestämmer över fotboll? Och vad säger det oss?

I Sverige har vi alltså en kombinerad kultur- och idrottsminister, vilket i praktiken inneburit att vi har en minister som tycker att kultur är typ som fotboll, snarare än att fotboll är typ som kultur.

I Belgien kan vi konstatera att den nationella identitetsproblematiken manifesteras dundertydligt även på idrottsområdet. Det finns ingen statlig idrottsminister alls, utan två delansvariga: en i den flamländska delen av Belgien, en i den vallonska. Ministär som splittring.

I Danmark kan vi utläsa en syn på idrotten som fostrande och lekfull, barn- och utbildningsministern Christine Antorini har ansvar även för idrotten. Känns… olagerbäckskt.

I Irland har Leo Varadkar en portfölj där idrotten samsas med transport- och turismområdet. Toklogiskt. Travelling supporters måste ha någon som kan styra upp infrastrukturen – hur ska annars den där gröna läktararmén kunna resa till Polen, dricka öl, sjunga, förlora alla matcher och åka hem igen? Man måste ju ha nån som fattar problematiken.

I Italien har ansvaret n-a-t-u-r-l-i-g-t-v-i-s studsat fram och tillbaka mellan olika departement, men just nu ligger det logiskt nog hos regional- och autonomiministern Graziano Delrio. I ett land där fotbollen föddes i sin moderna form utifrån en (fascistisk) strävan att ena landet styrs den idag av regionalministern.

I spelbolagens Malta styr arbetsmarknadsministern sporten, i Nederländerna kopplar man idrotten till välfärden, och i Portugal, håller samordningsministern i sportmakten – kan han fixa Sporting?
psg
Najat Vallaud-Belkacem. Lady in red is dancing with PSG. 

Att spanjorerna klumpar ihop idrott med kultur och utbildning ligger, som GW skulle säga, i farans riktning – liksom att britterna insett att det inte går att prata om sport utan att samtidigt prata om media. Maria Miller är kultur-, medie- och idrottsminister.
andrehito
”El fútbol es educativo!”

I särklass mest nöje bereder det mig däremot att meddela att den centraleuropeiska synen på vad idrott egentligen är för något, politiskt sett, har sin oomkullrunkeliga logik.

I Ungern bestämmer HR-ministern Zoltán Balog. I Tyskland styr Thomas de Maizière över sporten – han är inrikesminister, det ger onekligen en viss tyngd åt idrotten.

Och i Österrike… har man sedan 2009 det briljanta ämbetet försvars- och idrottsminister. DET MÄRKTES JU INTE NÄR KIM PASSADE ZLATAN I 90:E, OM MAN SÄGER SÅ.

Hur som helst. Nu går jag på fotboll, ni återgår till påskäggen, och här finns hela EU-listan över var vi hittar dem som har det yttersta ansvaret för idrottspolitiken. Det är möjligt att det finns någon skavank här och var, i så fall får vi korrigera det ihop. Jag kan agera samordningsminister.

Belgien:
Ingen idrottsminister federalt, utan en ansvarig i den flamländska respektive vallonska delen.

Bulgarien:
Mariana Georgieva, ungdoms- och idrottsminister.

Cypern:
Kyriakos Kenevezos, utbildnings- och kulturministern.

Tjeckien:
Marcel Chládek, utbildnings-, ungdoms- och idrottsminister.

Danmark:
Christine Antorini, barn- och utbildningsminister.

Estland:
Urve Tiidus, kulturminister.

Finland:
Paavo Arhinmäki, kultur- och idrottsminister.

Frankrike:
Cyril Rool, etik- och idrottsminister.

Grekland:
Panos Panagiotopoulos, kultur- och idrottsminister.

Irland:
Leo Varadkar, transport-, turism- och idrottsminister.

Italien:
Graziano Delrio, regional- och autonomiminister.

Kroatien:
Zeljko Jovanovic, vetenskaps- utbildnings- och idrottsminister.

Lettland:
Ina Druviete, utbildnings- och vetenskapsminister.

Litauen:
Dainius Pavalkis, utbildnings- och vetenskapsminister.

Luxemburg:
Romain Schneider, välfärds- och idrottsminister.

Malta:
Evarist Bartolo, utbildnings- och arbetsmarknadsminister.

Nederländerna:
Edith Schippers, hälso-, välfärds- och idrottsminister.

Polen:
Andrzej Biernat, idrotts- och turismminister.

Portugal:
Luis Marques Guedes, samordningsminister.

Rumänien:
Remus Pricopie, utbildningsminister.

Slovakien:
Dusan Caplovic, utbildnings-, forsknings- och idrottsminister.

Slovenien:
Jernej Pikalo, utbildnings-, vetenskaps- och idrottsminister.

Spanien:
José Ignacio Wert, utbildning-, kultur- och idrottsminister.

Sverige:
Lena Adelsohn Liljeroth, kultur- och idrottsminister.

Storbritannien:
Maria Miller, kultur-, medie- och idrottsminister.

Ungern:
Zoltán Balog, HR-minister.

Tyskland:
Thomas de Maizière, inrikesminister.

Österrike:
Gerald Klug, försvars- och idrottsminister.

/Simon Bank

Ode To The Bouncer

av Simon Bank

Små tyska grabbar igår, det är väl sådant som snabbt måste kompenseras om jag ska ha några som helst anspråk kvar när det gäller frankofilin.

Jag har, av förklarliga skäl, inte tänkt på så mycket annat än franska fotbollstränare de senaste dagarna. OM är så nära som man rimligen kan komma att göra klart med Bielsa. Det vill säga att El Loco funderar, ser igenom alla matcher Marseille spelat de senaste hundra åren, utvärderar alla spelare i Provence, Frankrike, Europa och lite till, för ingående samtal med alla truppspelarnas familjemedlemmar, kontrollmäter träningsanläggningens samtliga rum och går en snabbkurs i esperanto.

Det är alltså nära. En av Europas mest spattiga klubbar kan få en man som kallas ”galen” som tränare. Om jag försvinner från det här jobbet så vet ni var ni kan hitta mig – då är det jag som flyttar koner runt Thauvin på ideell basis.

Hur som helst: Franska tränare.

Jag vet inte exakt hur nära ni följer Ligue 1, men det är en liga som har sina unika kvalitéer alldeles oavsett hur mycket Qatar och Ryssland klivit in och flyttat pjäser. Vi har akademisystemet, vi har den geografisk-politiska rättvisetanken, den tydliga kulturskillnaden från ett lag till ett annat, en spännande brytpunkt mellan ungt och gammalt och en helt egen estetik.

Det är det där sista jag tänkte att vi borde fördjupa oss i. För att bli tränare i en fransk toppklubb ställs nämligen vissa specifika krav. Du måste kunna hantera bångstyriga talanger, du måste kunna maximera en begränsad budget i en expansiv fotbollsvärld, och du måste ha den omisskännliga auran hos en rejält testosteronstinn dörrvakt.

Ganska ofta är det där sista det allra viktigaste. Glöm era italienska scarves, era engelska pub-farbröder och era spanska sillmjölkar. På väg in i en fotbollshelg som lovar gott (OM förlängde igår sitt segertåg till två (2!) hela matcher) är det dags att ranka Ligue 1-tränarna som allra mest utstrålar att de också knäcker extra som pseudokriminella utkastare på stans sämsta svartklubb.

Konkurrensen är alltså hårdare än i någon annan liga i världen. Se själv, nerifrån och upp på topplistan.

gourvennecJocelyn Gourvennec, tränare, Guingamp. Dörrvaktsaura: ++
Kanske lite för söt för att kvala in – lex Rémi Garde – men dyngheta tränartalangen Gourvennec är från Bretagne och är bara ett par kilon ifrån att kunna dubblera som den där sortens dörrvakt som är beväpnad med dryghet snarare än muskler.

gourcuffChristian Gourcuff, tränare, Lorient. Dörrvaktsaura: ++
Det är den här bilden ni ska tänka er: stans snyggaste handelsstudent kommer förbi vid halvettsnåret, lite för full, och får hela sin kväll förstörd av att nattklubbens totalförbittrade, föråldrade vakt vägrar att låta honom komma in förrän han ”gått runt kvarteret. I 25 år”.

Vi kan kalla handelsgrabben för Yoann. Vi kan kalla vakten Christian.

casanova

Alain Casanova, tränare, Toulouse. Dörrvaktsaura: +++
I samma skola som Courbis eller Bracconi. Väderpinat härjad, har sett allt och gjort allt, var imponerad senast 1972. ”Det här är Alain, han har ett förflutet som målvakt. Vad det betyder? Vad betyder det för dig?”.

gillotFrancis Gillot, tränare, Bordeaux. Dörrvaktsaura: +++
Det krävs nästan att han är arg på något domslut för att komma upp i hela sin dörrvaktspotential, annars är Msieur Gillot farligt nära att kunna sorteras bort som en kille som egentligen mest ser ut som en chanson-sångare som lever på en kommersiellt lyckad duett med en ung Vanessa Paradis på 80-talet.

hantzFrédéric Hantz, tränare, Bastia. Dörrvaktsaura: +++
Jo, han har nära till något danskfryntligt, men räddas av det faktum att det faktiskt är Bastia han tränar – och det dörrvaktspolitiskt riktiga i att han tog över giget från balkanbacken Faruk Hadzibegic.

derzacMichel Der Zakarian, tränare, Nantes. Dörrvaktsaura: +++
Om Dimitar Berbatov hade en armensk farbror som ägde hans nattklubb i Sofia. Då hade han sett ut exakt som Der Zak, en kall kväll i november.

bracconi
Christian Bracconi, tränare, Ajaccio. Dörrvaktsaura: ++++
Född i algeriska Constantine, en av världens äldsta städer, och fotbollsfostrad i Bastia. De senaste åren har han hållit i talangutvecklingen i Ajaccio. Det känns inte som att det var läge att komma för sent till träningen.

dupraz
Pascal Dupraz, tränare, Évian Thonon Gaillard. Dörrvaktsaura: ++++
Jo, jag vet att han faktiskt är tjänstledig från sitt behjärtansvärda FN-arbete med flyktingar. MEN DET ÄR INTE SÅN HAN SER UT.

galtieChristophe Galtier, tränare, Saint-Étienne. Dörrvaktsaura: ++++
Inte  bara Ligue 1:s kanske hetaste tränare, inte bara eldfängd Marseillais, inte bara fåfäng fotbollsestradör. Han ser dessutom ut som Hollywoods variant av en dörrvakt som kan öppna vilka dörrar som helst rakt ner i den undre världen.

courbisRolland Courbis, tränare, Montpellier. Dörrvaktsaura: +++++
Det är en jävla skillnad på att stå där i dörren och snacka om att skicka folk i fängelse och på att göra det med tillägget ”jag vet hur det är därinne, jag har gjort två voltor”.

Courbis kan sina fängelser. Courbis är från Marseille. Courbis kommer du inte förbi om han inte vill att du ska komma förbi.

anigo
José Anigo, tränare/sportchef, Olympique de Marseille. Dörrvaktsaura: +++++
Dunderdörrvakternas dunderdörrvakt. Det är inte bara det att han ser ut som om han håller maffian i ena handen och en fotbollsklubb i den andra, utan det är ju på sätt och vis exakt så det förhåller sig (och hans bakgrund och liv skrattar vi verkligen inte åt).

För att klara sig på Marseilles tränarbänk verkar det krävas att du utstrålar det där hamnhärligt råbarkade för att köpa lite utrymme. Gerets hade sin cigarr, Elie Baup… ja, vi ska återkomma till honom.  

Innan vi ger oss in i fotbollshelgen ska jag förstås se till att förklara att jag rensat bort René Girard och Ariël Jacobs (farfarsaura), Rémi Garde (lite för ungsöt), Ranieri (han är italienare, han är inne på nattklubben. Eller äger den), Claude Puel (medeldistanslöpar-utseendet), Laurent Blanc (intello, med glasögon), Hubert Fournier och Hervé Rénard (för mycket frisyr), liksom Montanier (för tunn),

Ja, och så tänker jag ju inte lämna er utan ett par obligatoriska hedersomnämnanden.

Elie Baup alltså. Och Frédéric Antonetti. Dom har kanske inga Ligue 1-lag längre. Men det betyder inte att du hade dribblat dig förbi dom i dörren till ”Le Bateau Ivre” i hamnkvarteren en sen söndagsnatt när allt annat är stängt. Om ni hittar andra alternativ där ute i fotbollsvärlden som utmanar är ni välkomna att försöka, men om förslagen är för dåliga skickar jag Courbis på er.
antonetti
Antonetti.

baup
B
aup

/Simon Bank

Baby Revolution

av Simon Bank

Vissa veckor får man mer än man bett om.

Jag drog iväg på en europaturné över ett par dagar, och även om det alltid är trevligt att se Dortmund rocka Westfalenstadion, och även om vi  hade förväntningar på den iberiska intensiteten när Atleti tog emot Barcelona så var det här matcher som lämnade märken i marken.

Jag hade gärna tagit mig an en Champions League-semi redan idag. Och vet ni, då är det ju tur att den chansen finns för den som vill.

I kväll (17.00, matchen sänds på Eurosport) spelar Barcelona semifinal i Uefa Youth League, turneringen som kopierat CL-konceptet för de deltagande klubbarnas nittonårslag.

Turneringsformatet har sina brister, men det har ju i alla fall gett mig chansen att sitta på en läktare och se Pippo Inzaghi coacha Milan-grabbar och Tonny Sanabria glittra bland Barça-juniorer.
Men den här gången är det Ruhr-områdets bästa plantskola som jag är nyfiken på.

Och vet ni, den heter faktiskt inte Dortmund längre.

När BVB derbydundrade in i Schalke häromveckan (0–0) skickade Schalke-tränaren Jens Kessler in åtta egna produkter: Tim Hoogland, Sead Kolasinac, Kaan Ayhan, Ralf Fährmann, Max Meyer, Julian Draxler, Joel Matip, Philipp Max. Sju av dem spelade från start.
– Det är redan vansinnigt många, men det är den här vägen vi vill fortsätta på, sa tränaren Jens Keller.draxmax
Ni känner ju till det tyska utbildningssystemet som sjösattes i början av 2000-talet, med 52 regionala utbildningscentran som blivit en dundersuccé på alla sätt som ens är möjliga. I runda slängar har tysk fotboll investerat åtta miljarder i sina talangskolor, med känt resultat.

Kicker har undersökt vilka klubbar som producerat flest egna talanger till de två högsta serierna sedan 2006. Toppen:

1. Bayer Leverkusen 40 spelare.
2. Bayern München 39.
3. 1860 München 37.
4. Vfb Stuttgart 34.
5. Schalke 04 33.
6. Borussia Dortmund och Hertha Berlin 31.

De tittade också på vilka klubbar som utbildad flest talanger som spelat a-fotboll för sin egen klubb:
1. 1860 München 30.
2. Hertha Berlin 25.
3. Freiburg 22.
4. Schalke 04 och Borussia Dortmund 20. 

Andra effekter av Nachwuchleistungszentren? En tredjedel av Bundesliga-klubbarna har hämtat sina chefstränare från ungdomscentren, mer än hälften av tränarna 2. Bundesliga kommer från samma håll. I Schalke kommer både huvudtränaren Jens Keller och hans assistent Sven Hübscher från ungdomsverksamheten.

Schalkes akademi kallas der Knappenschmiede (klubben kallas die Knappen, efter gammal gruvarbetarslang – Schmiede betyder smedja) och verkar under sloganen Wir machen unsere Stars selbst (Vi skapar våra stjärnor själva), och leds sedan 2011 av Oliver Ruhnert.

75 spelare mellan 15 och 19 år tränar här. Många av de äldsta bor i internat, stora hus som köptes loss av seniorspelarna Marcelo Bordon och Jefferson Farfán. De yngre bor i värdfamiljer, de som bor hemma hämtas upp av någon av klubbens egna chaufförer.

Resurserna är förstås väsensskilda gentemot alla former av svensk verksamhet, men det finns en sak som vi – i spåren av Thern, Linderoth och Ingesson – kan ta till oss.

När Erik Niva fortfarande ägnade sig åt att blogga som folk så skrev han ju om kärleken som drivit en nederländsk generation genier tillbaka till sporten, och det är på samma sätt i Ruhr. 

En ung spelare i der Knappenschmiede kommer att gå igenom en hel utbildningsprocess som leds av tränare som vet exakt vad som krävs för att bli professionell fotbollsspelare.

Gamle polske landslagskaptenen Tomasz Waldoch håller i P13, historiens meste 2. Bundesliga-spelare Willi Landgraf i P15, gamle Werder Bremen-backen Frank Fahrenhorst i P16, mästarbacken Christian Wörns i U17, BVB-backen Uwe Grauer i U19, cupmästaren Bernhard Trares och förre Schalke-målvakten Matthias Schober i U23.
nordkurve
En stor skillnad mot talangsystemen (Ajax, Barça), som hyllats som världens bästa, är att de unga spelarna inte fostras för en bestämd spelmodell. Schalkes övertygelse bygger på att det är bra för en ung spelare att lära sig behärska olika system, olika sorters taktiska uppställningar.

Och filosofin? Ingen magisk formel. De söker talanger som också har starka karaktärer, stark vilja, ledaregenskaper. Sex scouter – de ska bli fler – är ute och letar efter spelare som passar in i mallen.
Mallen handlar till stor del om att få in spelare med en speciell sorts karaktär. Den senaste supertalang som tagit steget upp på stjärnnivå är turktyske mittbacken Kaan Ayhan, född och uppväxt ett par frisparkar från klubbens högkvarter, fostrad i Schalke sedan han var fyra och turkisk U21-landslagsman (han har spelat för Tysklands alla u-landslag på vägen upp).

Kicker berättar om Kaan Ayhans tredje Bundesliga-match. Han är alltså bara 19 år, men togs ändå ut till matchen mot Hertha trots att han drogs med en skada. Jens Keller såg till att ge honom en enda tydlig förhållningsregel:
– Du får inte slå några frisparkar. Okej?

Men Ayhan har skickat in frisparksmål genom hela juniortiden så… ja, när nu Schalke fick frispark en liten bit utanför straffområdet, så kunde han inte hålla sig. Kroppen kändes bra, bollen låg skönt till, så han drog till för Königsblauen och Vaterland – och rammade ribban.
– Det kändes bra, förklarade han torrt. Det var ingen risk.

Hur som helst. Om halvannan timme går Schalkes nittonåringar ut för att spela Champions League-semi mot Barcelona. De slog sensationellt ut Chelsea i kvarten, fyra spelare (Donis Avdijaj, Marvin Friedrich, Pascal Itter, Leroy Sane) har redan skrivit på a-kontrakt och klubben tror mycket på den här generationen.

Och varför skulle de låta bli? Förra vändan nittonåringar blev tyska mästare 2012, de slog Bayern i finalen och fem av spelarna från det laget finns med i årets a-trupp.
– Det är rätt häftigt att vi har så många unga spelare, säger Max Meyer.

Visst. Meyer var bara avbytare i den där finalen, men ett år senare klev han upp bland seniorerna och tog tröja nummer sju. Jo, den där tröjan som Raúl haft och som klubben tänkt pensionera för gott. Men Meyer tog den, och när Schalke kvalade in till Champions League visade han att han förtjänade den. Det avgörande kvalmålet mot Paok gjordes av Julian Draxler, 19, framspelad av Max Meyer, 17.

– Schalke har en enastående ungdomsverksamhet, de kommer att skörda frukterna av den snart, hyllade Hans-Joachim Watzke häromveckan.

Det var inte bedömningen som var anmärkningsvärd, utan vem som sa det. Watzke är, som bekant, ordförande i Borussia Dortmund.
ayhan
/Simon Bank

Källor: Kicker, Bild.

Sida 2 av 120
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB