Well, I’ll be damned.

Roberto Mancini har just lämnat presskonferensen här på Allianz Arena, och jesus, vilken presskonferens det var. Även om vi tänker bort det faktum att efter-matchen-konferenser brukar vara lama eller att Mancini är en kontrollerat sval elegans som inte höjer rösten ens när han slår en hammare mot tummen så var det här dynamit.

Han gjorde ju obegripliga byten i den här matchen, men nu förklarade han dem. Carlito Tevez vägrade alltså att värma upp och är, säger Mancini nu, slut i City. Han är borta, finito, kommer aldrig att spela för klubben igen. Mancini sänkte Dzeko också, sa att han gärna får skaka på huvudet men att han inte var bra nog för att få vara kvar på planen.

Det var han, tyckte jag, men det har inte med saken att göra. Det som har med saken att göra är att Manchester City uppenbarligen förlorat mer än en viktig fotbollsmatch ikväll.

Att de förlorade mot världens just nu bästa fotbollslag är väl en sak. Att de förlorade sig inför sig själva är något helt annat. Det kommer att bli en lång resa hem den här gången.

/Simon Bank

På väg ut till Allianz Arena för den där krocken mellan aristokrati och noveau riche som jag ägnade gårdagen åt att skriva om. 3000 City har vält in på krogarna runt Hauptbahnhof de senaste timmarna, hederspresidenten Bernard Halford har hedrat offren för München-kraschen ute på Manchesterplatz, tidningarna skriver fortfarande lika mycket om Brenos tragiska kamp i fängelset och det börjar närma sig match.

Själv tänkte jag mest berätta om en mellanraderna-detalj som gått mig helt förbi. Att den übersympatiske Didi Hamann gått och blivit tränare visste jag ju, att han är det i Stockport hade jag också koll på – men jag ska ju erkänna att jag inte riktigt hade koll på hur det gått för honom där nere i the Conferences brådjup.

Så för dem av er som också missta det – låt mig berätta lite om hur det går för Didi.

Han tog alltså över klassiska Stockport i somras, efter att Ray Mathias fått avsluta säsongen med att leda Hatters ut ur ligasystemet för första gången på över hundra år. Mathias sista match spelades mot Cheltenham och slutade 1–1.

Sen alltså: entré Hamann, nu skulle trender vändas.

Och ser ni en trend i Didis elva första matcher som coach så kan ni väl höra av er:

Forest Green (b) 1–1
Kettering Town (h) 1–0
Ebbsfleet (h) 1–1
Kidderminster (b) 1–1
Lincoln City (b) 1–1
Mansfield (h) 0–1
Luton (h) 1–1
Telford (b) 1–1
Grimsby (h) 2–0
Newport (b) 1–1
Tamworth (b) 1–1

Nä, nu drar jag ut för att känna på gunget runt den bayerska glödlampan som heter Allianz Arena. Ikväll spelas det viktiga matcher, med avspark kvart i nio. FC Bayern möter Manchester City. Och hemma i Manchester möter Stockport Fleetwood Town, på jakt efter tre poäng. Eller en, förmodligen.

/Simon Bank

Hammarby slår ett VSK utan Pelle Fosshaug, och tar ett steg mot en mark som… ja, den är ju inte säker, men den gungar lite, lite mindre. Man får se uppgifter för vad de är, och hur matchen än såg ut (inte så bra, har jag förstått) så var det starkt gjort att vända och vinna i Västerås.

Och hur ska vi nu få in det där i ett internationellt perspektiv? Genom Björn Runström? Jo, jag önskar ju att det vore så, men vi får leta på annat håll. Bajen blev svenska mästare 2001, för tio år sedan, och löper alltså – trots tre poäng i kväll – en reell risk att spela tredjedivisionsfotboll nästa år. Det är inte vanligt. Det är, faktiskt, extremt ovanligt i europeisk fotboll att ett lag tappar allt och gör det så snabbt.

Låt oss se hur många mästarklubbar från den senaste tioårsperioden i Europas 25 främsta ligor som idag inte längre spelar i högstaligan och…

…vi ska hitta en enda klubb som åkt ner utan att ha gjort det genom force majeur-orsaker, som alltså gjort det på fotbollsplanen.

Nantes blev franska mästare 2001, idag harvar de i mitten av Ligue 2.

Annars?

•Boavista blev mästare 2001, hamnade i ett träsk av usel ekonomi och spelar idag i portugisiska tredjeligan, efter att ha tvångsnedflyttats för sin inblandning i domarskandalen häromåret.

•Tirol Innsbruck blev österrikiska mästare 2001, gick i konkurs året efter.

•Graz AK blev mästare 2004, men gick också i konkurs. Nu spelar de i tredjedivisionen.

•Unirea Urziceni blev rumänska mästare 2009, men gick i konkurs i somras.

Fyra av klubbarna som blev mästare 2001 har alltså gått i konkurs, tvångsnedflyttats eller bara åkt ur. Hammarby kan bli den enda klubb i Europa som rasat rakt ner till tredjeligan utan att ha särskilt mycket annat än fotboll att skylla på.

Det svänger om Bajen. Mest i Europa.

/Simon Bank

Har alla vaknat nu? Pär Hansson? Erik Edman? Conny? Jamen, dåså.

Det blev en ny resdag, det här, och ett nytt land. Vi har ju mästarliga på ingång, och då håller det inte att vila på hanen. Eftersom det är mycket som ska göras och eftersom det finns en stad att ge sig på där ute på andra sidan det här tågstationsområdes-groteskt-överprissatta-hotellets fönster så får vi hålla oss till att se till att summera de senaste dagarnas viktigaste händelserna på temat skrik.

Eftersom ni ju redan hört allt om alla HIF-skrik så tar vi de internationella varianterna:

Först och främst finns det ju få saker som imponerar mer än när något så svårt som attitydförändringar verkar bli till. Alltså förtjänar ett tystat rop lika stor uppmärksamhet som de hörbara från helgen som gått. När Lazio mötte Palemmo möttes Acquah, Palemmos ghananska okontrollerbara energiknippe, av den där sortens hånljud som en gång i tiden stämplade Curva Nord som rasistisk och högerextrem.

Den här gången visslade resten av stadion tills rasistljuden tystnade. 2011 är Djibril Cissé årets värvning i Lazio, 2011 visar Olimpico-majoriteten vad de vill stå för.

Bra ljud. Bra tystnad.

Och annars? Jo, det ska ju erkännas att vi (eller, vi och vi: Erik Niva är alltjämt upptagen med att blockera halva huvudtidningen med sina charterresor) slarvat lite med våra uppdateringar från den rumänska fotbollen det sista. Nu tror ni kanske att vi ska dra upp helgens svarta mutbrotts-rubriker en vända till, men det finns det ju ingen anledning till nu när rumänsk fotboll nått hela vägen in i rekordböckerna.

Fjolårets ligasjua, uppstickargänget Gaz Metan, slog ju, som ni minns, ut finska Kups ur Europa League-kvalet i somras. Vi kan väl känna att den matchen svepte förbi lite oförtjänt mycket under radarn, särskilt som vår rumänske kollega Ilie Dobre utnyttjade den till att slå världsrekord i direktsänd radio.

Ilie har, enligt egen utsago i en AIPS-intervju, kommenterat matcher i mer än 30 år, 1300 matcher totalt, och det är en erfarenhet som gett honom vissa unika egenskaper. Och, ja, när Gaz Metan gjorde mål så såg han ju inga skäl till att inte visa upp dem.

Han skrek alltså.
Och skrek.
Och skrek lite till.

När han var färdig hade han måltjutit i 27 sekunder utan inandning, vilket alltså ska vara ett sprillans nytt världsrekord i klassen. Tidigare rekord ska ha legat på 19 sekunder. Och hemligheten?
Dobre säger att han inte röker, och att han varken dricker alkohol eller kallt vatten.

Så. Det är väl det jag alltid sagt: Håll er borta från det kalla vattnet, kids. Skiten dödar er.

/Simon Bank

Wigan Pier, Wigan soul. Pie, peas and chips för tre bob på the Orwell. En lördagspromenad utmed kanalen där hästarna drog kol och bomull och männen och kvinnorna arbetade tolv timmar om dagen i fabriken, och halva lördagen. De stoppade bomull i öronen för oväsendet, gick barfota för att inte skorna skulle slå mot golvet och antända textilierna.

Jag åkte ju hit för att se på fotboll, men åker man bort kan man komma hem – och det som är botten i Wigan var början för mig.

Jag kommer från Rydal i Västergötland, och Rydal kom från England, från Manchester, från Viskans vatten som rann in i fabriken och ur bomullen som kom ut därifrån. Till fabriken kom arbetarna, kom min farfarsmor från Mockfjärd, där fanns min farfarsfar som körde taxi och organiserade Rydals Gymnastik- och Idrottsförening och var ordförande i 40 år. Min lillebror är döpt efter honom, och igår gick vi längs kanalen i Wigan.

Saker hänger ihop.

Vi fick se en arbetsmatch. Tottenham lekte i en halvlek, Spurs tioårige maskot avgjorde en tävling i paus med att pricka ribban från sexton meter, spelarna gjorde sitt yttersta för att ge bort 2–0 mot tio man i andra halvlek och efteråt gick Adebayor demonstrativt fram till the travelling supporters, applåderade och kastade upp sin tröja. Spurs through and through, that one.

Hur som helst. Nu är det söndag, och apropå att saker hänger ihop så vet jag inte om ni har noterat att Carlo Ancelotti just talat ut i en lång, exklusiv intervju med Matt Lawton i Daily Mail. Det är inget märkligt med intervjun, mer än att den återigen bekräftar bilden av Carletto som en hedersman med upphöjt lugn och elegans (ja, och att den återigen visar hur förbannat smal han blivit i sommar). Och hur blir man sån? Jo, eftersom man lär sig det.

Ancelotti förklarar:
– Jag använder inte piska, har aldrig gjort. Jag behandlar spelare som vuxna. Nils Liedholm lärde mig det. Han var rolig. Om man bad honom ranka världens bästa spelare någonsin så sa han ”Jag, Pelé, Di Stefano”. Jag älskade det med honom. Men han inspirerade mig, och jag hörde honom aldrig skrika på en spelare.

Vi kommer där vi kommer ifrån, vi blir de vi blir, saker hänger ihop och efter lördag kommer söndag. Dags för fotboll, dags för nya mästare. 

/Simon Bank

Ja, ursäkta för tystnaden och allt det där, men ni vet hur det kan vara. Ibland är man upptagen med seriesegrar, ibland blir det för mycket av allt, ibland känns det bara som att man behöver komma ifrån den här världen och vara sig själv för en stund.

Man kan ju faktiskt inte bara hålla på att skriva fotboll dygnet runt. Ibland måste man ta ett steg ifrån och se vad det finns för alternativ.

So let’s.

/Simon Bank

When it rains, it pours.

Om ni hörde en smäll alldeles nyligen så var det Internazionale från Milano som smällde i bottens nedersta helvetesbotten. Klar förlust i Novara, mot De Salvo-familjens lilla provinsklubb som byggts på plåster och nålar där ute i Piemonte, är en handikappad drakes fall för en klok liten kissekatt.

Så vi får perspektiven rätt: Novara är den sorts klubb som plockar in en sportchef från Milans u-sektion, en klubb som ifjol hade en omsättning motsvarande en mittenklubb i Serie B, som i grunden satsar mer på organisationen än på laget och spelarna.

Inter är… ja, det är det ingen som vet längre. Inter är en klubb som värvar en tränare de inte vill ha och ber honom spela ett system han inte tycker om, och ser honom sätta presidentens favoritspelare på bänken.

Calcio Sensibile 3, Calcio Pazzo 1. Ranocchia utvisad. Vergogna. Skam. Julio Cesar kanske Inters bäste, och det här är den största smäll jag sett i Serie A på… jag minns inte.

Gasperini behöver inte köpa hus i Milano riktigt än. Han åker nu. Baggio? Ranieri? Figo?!

Dagens viktigaste information från stöveln var ju annars ett trendbrott som är den slutgiltiga spiken i en epok: Juventus är inte längre Juventus. Om ni följt med oss ett tag vet ni att jag häromåret gick till botten med Miss Italia (tävlingen). Det råkade ju vara så att de senaste sex årens Miss sympatiserat med Juventus. I fjol vann den torrskalliga Francesca Testasecca, som var hängiven supporter till Juventus-spelaren Amauri, och nu har det alltså tävlats i baddräktsposering igen.

Årets fröken Italien heter Stefania Bivone, är arton år gammal och från Kalabrien. Och…
– Mest håller på jag på Reggina, eftersom jag är från Kalabrien, och så håller jag på Roma, säger hon.

Nya tider.

/Simon Bank

Är omvärldsperspektiv bra eller dåligt för en modern fotbollsspelare? Det där är ju något som vi diskuterat en hel del, utan att egentligen komma fram till något.

Mår ett 22-årigt fotbollsproffs bäst av att inte störas, av att gå till träningen, komma hem, träffa sin flickvän eller (hellre) fru och (allra helst) sina barn, spela lite tv-spel, köpa en klocka till, och gå till träningen igen? Eller mår han bättre av att läsa lite böcker, följa händelserna i Somalia, oroa sig över vad de sociala medierna kommer att betyda för balansen mellan empati och självbild?

Jag vet inte. Men jag vet vad Tony Pulis tycker.

Pulis är född i Newport, en walesisk stad som byggts, bland annat, på hamnen och kolet. Det var i Newport som det brittiska gruvarbetarfacket bildades i slutet av 1800-talet, och det var där Pulis fick lära sig hur arbete ser ut.

– Min pappa jobbade på stålverket. Vi bodde åtta i ett hus med tre sängar. När jag fick möjligheten att spela fotboll och få betalt förstod jag lyckligt lottad jag var. Jag vaknade på morgonen och hade svårt att fatta det. Jag fick chansen och ville aldrig återvända, så jag gjorde allt jag kunde för att få fortsätta med fotboll, berättade han i en intervju häromåret.

En timmes bilfärd från Tony Pulis hemstad, utanför Swansea, ligger Cilybebyll, där fyra arbetare i förra veckan stängdes in i en kolgruva. Trots intensivt räddningsarbete blev de fyra kvar 90 meter under jord. De hade ingen chans när vattnet steg runt dem. De kom aldrig hem.

Wales är inget stort land, Swansea ingen stor stad. När Swansea spelade hemma direkt efter olyckan hölls det en tyst minut på Liberty Stadium. Innan avspark samlade kaptenen Garry Monk sitt lag för att säga ett par ord till.

– Det har varit en svår vecka med allt det som hänt här med gruvarbetarna. Jag pratade om dem i ringen före matchen, jag tror att det var därför vi började så bra. Jag sa: Låt oss vinna det här för dem.

90 minuter senare hade Swansea tagit sin första trepoängare i Premier Leagues historia.

Och Tony Pulis?

Hans Stoke förlorade med 4–0 i Sunderland, och när någon undrade om den svaga insatsen hade med det tuffa spelprogrammet – de spelade Europa League i Ukraina i torsdags – att göra slog han bakut.

– Låt oss ta det med en gång. Det har varit en tragedi i Wales, med gruvarbetarna. De stackarna arbetade stenhårt under jord för att försörja sina familjer, de tjänar på ett år vad en del av våra spelare får på en vecka. Vi lever i en bubbla inom fotbollen och ibland måste man spräcka den bubblan och se sig om.

– Vi reser i första klass och skämmer bort spelarna till förbannelse, så Stoke City kommer inte att hitta några ursäkter om hur många matcher vi spelar och hur mycket vi reser. Att skylla ifrån sig efter det som hände i South Wales, där jag växte upp, duger helt enkelt inte.

Jag vet inte om fotbollsspelare blir bättre eller sämre i den där bubblan. Det betyder inte att jag inte är glad att det finns tränare som tvingar dem ut ur den ibland.

/Simon Bank

Söndag i livet. För egen del betyder det något så fint som att släpa sig in i TV4-bunkern för att grotta ner sig i den förlovade värld som heter il calcio.

Det betyder ju inte att jag inte kommer att tänka lite på annat också.

Spurs v Liverpool? Jo, men så klart.

Men också på den här säsongens intressantaste återkomst i europeisk fotboll. Halvsex ställer sig Manu Neuer i fel straffområde i Gelsenkirchen för att möta sitt Schalke, sin Nordkurve, sin hela barndom.

Det var med Schalke han tog platsen från Frank Rost som 20-åring, det var med Schalke han spelade bort Porto ur Europa helt själv, det var med Schalke han blev världens bäste fotbollsmålvakt. Han har varit medlem i klubben sedan mars 1991, när han var fyra år gammal. Han föddes som målvakt med en Schalke-björn under armen, och han brukade stå i mål med en t-shirt under tröjan med trycket ”Buerschenschaft” för att ”visa samhörighet med killarna i Nordkurve”.

När det började pratas om FC Bayern i vintras var det få som trodde att han egentligen, verkligen, slutligen skulle ta det förbjudna steget. Det startades kampanjer för att få honom att stanna, fansen betonade det som Toten Hosen sjungit i evigheter:

Es gibt nicht viel auf dieser Welt, woran man sich halten kan
Manche sagen die Liebe, vielleicht ist da was dran
Und es bleibt ja immer noch Gott, wenn man sonst niemand hat
Andere glauben an gar nichts, das Leben hat sie hart gemacht
Es kan soviel passieren, es kan soviel geschehen
Nur eins weiss ich hundertprozentig: Nie im Leben würde ich zu Bayern gehen!

Det finns inte mycket i denna värld, som man kan lita på
Vissa säger kärleken, kanske ligger det nåt i det
Och du har ju alltid gud, när ingen annan finns
Andra tror på inget, livet har varit hårt mot dem
Så mycket kan hända, så mycket kan ske
Blott en sak vet jag hundraprocentigt: Aldrig i livet kommer jag gå till Bayern!

Neuer själv skrev under. I en intervju häromåret fick han en fråga om ett klubbyte inom Bundesliga. Han var inte road av tanken.
– Inom Tyskland är ett sånt steg inte tänkbart. Manuel Neuer i FC Bayern München – det passar sig inte. Jag har stått i kurvan tidigare och jag har inte bara skrikit trevliga saker om de andra klubbarna… ska jag då dra på mig de där klubbarnas tröja?

Och det skulle han ju.

Gelsenkirchen kunde släppt honom vart som helst i hela världen, men inte till BvB och inte till FCB. Ändå skrev han på – och fick stryk överallt. I Schalke fick han en örfil under paraden efter cupvinsten, i Bayern togs han emot av ett Schickeria som protesterat mot övergången halva våren, och som manifesterade stenhårt mot honom till och med när han skrivit på och börjat spela för deras lag.

En av supportergrupperna i Südkurvan la till och med fram en lista med förhållningsregler för hur Neuer skulle uppträda. I grunden handlade det om att han inte skulle närma sig fansen, aldrig låtsas vara en del av FCB:s supporterkultur. Han får, till exempel, aldrig inleda Humba-dansen – Bayerns segerdans.

Det fanns ett par skäl till att Neuer är/var så avskydd i Bayern. Dels att han är världens bäste målvakt, som flera gånger gjorde kanonmatcher mot Bayern. Dels att Schalkes fans – dit räknade man Neuer – har en lojalitetspakt med Nürnberg, som är en av FC Bayerns tyngsta rivaler på ultrassidan.

Ja, och så var det ju det här med hörnflaggan då. Patrik Andersson vet mer om det där.

2001, när Schalke var klara tyska mästare efter tre minuters stopptid av den sista omgången, när Bjärred skulle slå en frispark och FC Bayern München fick en sista chans att stjäla titeln – då firade Oliver Kahn med att löpa rakt ut till hörnflaggan, lägga sig på rygg och lyfta flaggan över sig. En galen man firade som en galen man, otroliga bilder.

Åtta år senare kom Schalke till Bayern för att möta ett FCB som jagade en ny mästartitel. Mycket tack vare en strålande Neuer-insats blev det inte så. Schalke vann med 1–0, efter en slutsekundsräddning av Neuer.

Hur han firade?

Gissa.

Manuel Neuer är inte unik på alla sätt. För en tysk spelare är Bayern en dröm, det är ett behagligt klimat och en fin stad att leva i, en bra klubb att arbeta i. Lönerna är lika bra som utomlands, men du är tryggare och slipper en tuff omställning, vilket så klart är viktigt för en landslagsmålvakt. Men Neuer är unik på vissa sätt. Han hade lovat Schalke att han var deras, att han var som dem, sedan gick han till en av två klubbar i världen han inte fick gå till.

Ikväll kommer Manuel Neuer hem igen. Läktarna kommer säkert att sjunga hans namn, men inte som förr.

Om han kommer att höra det?

– Man tar in allt, i alla fall gör jag det. Jag kommer från Kurvan, jag ser banderollerna och hör sångerna. Jag är intresserad av allt sånt.

/Simon Bank

Kan man börja tro på en tokoffensiv kulturrevolution efter en 0–0-match?

Jo. Det går nog.

Alltså, det första jag gjorde när jag såg Luis Enriques San Siro-elva, med Perrotta och Taddei som ytterbackar var att satsa lite pengar. Lite på 6–1. Lite på 1–6. Lite på 4–4.

Det blev alltså 0–0, och en mindre frustande eller taktiskt intressant match än man kanske väntat sig, men de första 30 var ju en fröjd på sitt sätt. Här kom alltså två tränare, som inför matchen stod ansikte mot ansikte på Gazzetta dello Sports förstasida under rubriken ”Rädde sig den som kan”, och de kom för att spela attackfotboll.

Inter spelade, såg det ut som, 3-1-4-2. Roma spelade, såg det ut som, ett 2-5-3 där Daniele De Rossi Chelsea-droppade (som Makelele och sen Lampard brukade göra) mellan mittbackarna och startade uppspel.

Första 30 var en dans på en knivsegg. Roma klev upp, med Serie A:s största bollinnehav i den här omgången också, och rullade boll utan att ha någon kvar hemma. När någon (som oftast hette Francesco) tappade boll blev det omedelbart vidöppet hemåt. Som tur var för gulrött sköt Inter bara fram prins Milito och Forlán, och eftersom ingen av dem är något spelgeni och eftersom Whiskey Sneijder låg 30 meter för långt ner, kom de sällan till avslut.

Lille Borini (de har så fina smågrabbar i detta Roma; Viviani är den jag gillar bäst) hade ett par kanonlägen i första halvlek och var mycket bra (Borriello hade inte klarat det, han klarar inte så mycket har jag hört), en lite mycket trubbig Osvaldo också. Inter ägnade sig åt att kontra, Lucio ägnade sig åt att sparka Stekelenburg i tinningen, och efter en halvtimma eller så hade Roma fortfarande två backar, Perrotta och Taddei som ytterbackar och Lobont i mål.

Det blev 0–0, och det borde ju varit helt jävla omöjligt.

Inter borde kanske vunnit i andra, hade gjort det om det inte vore för Simon Kjaer. Alldeles oavsett tycker jag att Roma tar sina steg, att det finns saker i det här projektet som är värda att ge tid. Och för Inters del såg det ändå helt okej ut. Det var tyst på målfronten, men det var ändå en match som bar sin betydelse. De borde vunnit, de gjorde det inte, men de lever idag och imorgon också.

Och det var, oss emellan, inte helt jävla säkert inför avspark.

/Simon Bank