En uppdatering så här på morgonkvisten (morgonkvisten!)?

Okej. Jo, ni förstår, när rumänska sajter skriver en rubrik som den här…

KLUBBPRESIDENTEN SOM FÅR GIGI BECALI ATT SE UT SOM ETT HELGON

…så är jag ju inte den som ligger och sover ut i onödan.

Ni minns kanske att vi plockade upp historien om Bulat Tjagajev här i bloggen häromveckan? Det fanns och finns rätt stora stråk i det där som ju bara är tragiska, med en uppenbart megalomanisk klubbchef som håller på att montera ner en hel förening. Efter sju matcher ligger Xamax under nedflyttningsstrecket, de har bara vunnit en match och i lördags fick de bara 2–2 mot Lausanne.

Tjagajev tänkte inte ta skiten den här gången.

Enligt schweiziska 20minutes gav han sig ner i omklädningsrummet, i sällskap med sina beväpnade livvakter, och hotade både spelare och ledare. En av vakterna fick hindra honom från att slå ner nye tränaren Joaquin Caparros.

– En dag kommer han att döda oss allihop, ska en spelare ha sagt.
– Vi kan inte fortsätta så här. Det är omöjligt att arbeta under de här förhållandena. Ingen är trygg. Vi har nått ett läge där jag är rädd för vad som kommer att hända om jag missar en passning.

Spelare berättar att de vant sig vid att bli hotade efter varje match.
Så jodå, den moderna fotbollen flyter vidare den här veckan också.

/Simon Bank

Disclaimer: Not for sensitive Arsenal readers.

Jaherrejävvlar. Så här kan man ju också börja sin karriär i europeisk toppfotboll.

Efter Manchester Uniteds Chicharito-fynd i Mexiko vill alla hitta sina egna rara ärtor. Spurs jagade Antonio Pedroza, Liverpool signade Marco Bueno, och Chelsea gjorde i veckan klart med Ulises Dávila, en offensiv mittfältare som imponerade i U20-VM i somras.

Jag ska inte gå ner mig i djupanalyser av det mexikanska ungdomsundret eller så, utan bara tala om att Chelseas nye hjälte just gått igång, så här ett par timmar efter att han skrivit på, med sitt engelska twittrande.

Eftersom ni som är Arsenal slutat läsa för åtta rader sedan kan jag ju fråga er andra: Vad tycker ni om hans första försök?

/Simon Bank

Gråkyla i Malmö, en måndag mitt i livet. ÅFF-Hammarby på tv, Barcelonas ligapremiär runt hörnet – och en italiensk strejk som kanske luckras upp.

Silvio Berlusconis regering har alltså precis lämnat ett nytt förslag, utan solidaritetsskatt, för godkännande. Det skulle i så fall betyda att fotbollen kan prata om väsentligheterna igen, utan en vildsint pseudodebatt om bortskämda fotbollsmiljonärer. Spelarfackets principfråga, artikel sju – den om att stänga ute spelare med utgående kontrakt från träning – kvarstår. Skattefrågan kan redan vara löst.

Allt det här händer samma dag som Gigi Buffon citeras i en Sky-intervju där han söker andra förklaringar till varför strejken utmålats som den gjort:

– Med alla problem som det här landet har nu tror jag att strejken kom lägligt för vissa, för att blåsa lite rök i ögonen på folket.
– Jag antar att bakom allt det här ligger en önskan om att distrahera folket från landets verkliga problem. När vi upplever politiska problem i Italien skapar du femton dagars damm runt fotbollen.

Fotboll som opium för folket, tror jag att Gigi menar. Politikerna passar på. Roberto Calderoli (Lega Nord-politikern som designat skatteförslaget) som skurk. Och som makten ser ut i Italien, som opinionen och medier styrs, som landet styrs, med det som händer bakom det som händer bakom det som i sin tur händer bakom så… är det inte en konspiratorisk, paranoid tanke, utan en sund invändning.

Vi får väl se. Jag vet inte om Buffon har rätt, jag vet bara att han är närmare en komplex analys än de flesta rubriker vi läst här och i Italien de senaste veckorna.

•••
•••

Fotbollshjältarna har det tufft i Italien. De har det tufft i Brasilien också.

Ni läste säkert om hur Socrátes åkte in för akutvård i förra veckan, att han var riktigt illa däran. Nu har han lämnat sjukhuset, och dessutom öppet berättat om sitt missbruk.

Nä, inte cigaretterna, de har han hållit på med en hel karriär. Spriten.

– Jag drack regelbundet lite på förmiddagen, lite mitt på dagen, sen lite till på kvällen. När jag jobbade drack jag ofta en hel flaska vin om dagen. Alkoholen blev en kamrat, som cigaretterna, förklarade han i en intervju med O Globo.

Socrátes var aldrig bara en fotbollsspelare, han kombinerade det med att vara en konstnär och en artist. Även vad gäller levnadssätt, tydligen.

Nu rullar Barça och ubåtarna igång. Vi ses på andra sidan.

/Simon Bank

Sunday, bloody Sunday.

Spurs v City 1–5. United v Arsenal 8–2.

Från det perspektiv som det här skrivs är det ju, på något märkligt sätt mindre betydelsefullt än från många andra.

Är det vidrigt att förlora med 1–5 på the Lane? Fullkomligt. Men det är en förlust, en fotbollsmatch. Spurs var inte uselt, de bara saknade många av de redskap som deras motståndare hade. De kommer att hämta sig, mot annat motstånd. För City var det här årets tydligaste markering om att man är en stor, stor spelare i den här ligan den här säsongen. En maktdemonstration. För Arsenal och Manchester United var det här en söndag som hamrade fast slutet på en epok. Arsène Wenger slåss inte med Alex Ferguson längre, han kan inte ens låtsas det.

Jag har ju ingen större lust att skriva långa epos om den här dagen, vi tar det snabbt och rakt så vi kan gå vidare med våra liv.

•Det går att peka på avgörande vändpunkter i båda matcherna. Spurs hade ett drömanfall över hela jävla N17 som slutade med att Bale missade ett halvöppet mål, och ett par minuter senare var det 0–1 och en annan match. Arsenal hade straffen, och en liten period vid 1–3 som var rätt okej.

•Citys anfallsspel är spanskt. Diagonallöp, tre småttingar (Silva, Nasri, Kun) som byter plats och rör sig konstant. Det är oerhört svårt att försvara högt mot dem, eftersom de är spelbala hela tiden, så Spurs sjönk och försvarade lågt. Återstod gjorde Dzeko. Han återstod mycket.

•Luka Modrić spelade en bra halvlek, han har fattats.

•Nasri – Blue Goon? Tillför hur mycket som helst. Och om de tre smurfarna tröttnar så har City Carlitos också. Det är faktiskt löjligt.

•van der Vaart skadad igen, en sån söndag.

•••
•••

•Två jävla åtta. Det största, mest laddade resultatet i Premier Leagues historia. We’re Man United, we do what we want.

•Skillnaden mellan Arsenals generationsskifte och Manchester Uniteds är egentligen inte kvalitén. Skillnaden är att United lotsar in engelska, hemtama spelare med en tydlig ryggrad av erfarenhet i truppen. Arsenal skickar ut färska talanger utan någon barnvakt alls.

•Spelarkritik? Nä, varför skulle vi. Alla var bra i United. Anderson lysande som vakthund igen, Smalling och Jones giganter, Rooney Rooney, Young är en kanonvärvning, De Gea tog en viktig straff och fick Old Trafford med sig.

•Var det Smalling som lekte med Rooneys hår? Hilarious.

•Trodde Arsenal ens på det här när de jagade och hade sin bästa period i matchen? Eller kände de till och med då att de är mil efter? Jag tror det.

•Welbeck petades som liten pojkspoling från Manchester City efter ett provspel. Trivia.

•Och nu, Arsène? Problemet med att bli helt synonym med sin klubb är att det egentligen inte går att sparka honom – han ÄR ju Arsenal, det är hans projekt, hans tanke, hans ideologi, hans allt. Ikväll resonerar han förstås med sig själv om vad som är rätt att göra, vad som är det mest ansvarsfulla han kan göra.

Kan han avgå nu? Lämna allt?

Jag kan verkligen inte tänka mig det. Inte för att de inte nått botten – utan för att alternativen är ännu värre. Till och med efter 2–8. Två åtta. Två jävla åtta. Jag tror inte att de dricker det där glaset vin på Fergies kontor just den här kvällen.

/Simon Bank

Två korta meddelanden, innan Manchester och Norra London brakar ihop hårdare och elakare än vad som kan vara sunt.

För det första:
Tänd till nu.

För det andra:
Det var bättre förr, var det inte?

/Simon Bank

¡Hay Liga!

Efter ett dygn på en bättre plats hann jag hem lagom till andra halvlek av Valencia–Racing, lagom till Soldado-kalaset, och det var precis så intressant att det är värt ett par rader.

Ni minns det där som Del Bosque berättade om sina träningar med Real Madrid? Att han brukade låta försvararna möta anfallarna i smålagsspel – och att backarna alltid, utan undantag, vann, trots att de mötte den starkaste, mest begåvade offensiven i spelets historia?

I kväll spelade Unai Emerys Valencia en stor del av matchen med en av de mest obalanserade elvor fotbollseuropa känner. De avslutade, när de jagade vändning, med att spela med Tino Costa, Éver Banega, Pablo Hernández, Sergio Canales och Jonas som uppbackning bakom Soldado. Fem spelare som alla skulle kunna vara offensivt nav i vilket annat lag som helst. Snabba fötter, passningsintelligens, briljans, allt. De rullade runt bollen som om de spelade det där som spanjorerna kallar rondo, fram och tillbaka, runt, runt.

Det dröjde 90 minuter tills målet och målen kom, de vände 1–3 till 4–3 på det där sättet som man nästan bara kan i den här ligan. De gjorde fyra mål… och ändå känns det som att de behöver mer direkthet och spets.

Valencia har städat ekonomi, tagit sitt ansvar, sålt alla sina fyra världsmästare (Mata, Marchena, Villa, Silva) och byggt ett av La Ligas absolut mest spännande fotbollslag. De kommer att spela en del av ligans bästa fotboll i vinter, men jag tror inte att de kommer att göra riktigt så många mål som de kommer att förtjäna.

/Simon Bank

AZ, Metalist, Austria Wien, MFF.

Jo, så att.

Först ska jag ju blotta mig här – inte fysiskt, jag ska inte på 30-årsfest än på ett par timmar – och tala om att jag tyckte det var pisstråkigt att MFF hamnade just i det sällskapet. Och bara det säger ju en del om hur vi kommit att passa in oss i Europa-hierarkin. I alla fall om vi utgår från att jag är representativ för befolkningen, vilket jag tror i det här fallet.

Vi får en kanonlottning, och vi tycker att den är trist.

Vi får en sportsligt överkomlig grupp, och tycker att det hade varit bättre med lite roliga matcher.

Vi har vant oss vid att Europaspel inte handlar om att vinna, utan om att vara med, alltså satt jag och skrek efter att hamna med Atlético Madrid, Udinese och Rennes – eller möjligen med PSG, Bielsa och Salzburg. För äventyrets skull.

Men med två minuters eftertanke: Superlottning. Lysande. En möjlighet.

Charkiv har man ju hängt i en del det sista. Aleksandr Jaroslavskijs klubbygge och dess politiska roll i Ukraina ska ni läsa mer om här, om AZ ska ni veta att man inte jävlas med Verbeek i onödan, och hundraåringen Austria Wien? Tja, det senaste jag hörde var att de haft Raymond Domenech till att undervisa ett av deras ungdomslag. Så så bra kan de ju inte vara.

Annars? Bielsa mot Parabe Saint-Germain blir förstås oerhört spännande, liksom titankampen mellan två av Europas absolut bästa ungdomsskolor – Rennes och Udinese – i grupp i.

Och så ska vi för en gångs skull inte gnälla så mycket över vad Tottenham hamnat i för sällskap, utan se fram oerhört mycket mot besöket i södra Dublin. Shamrock Rovers är det första irländska lag på ett halvsekel som kommer att spela europaspel i december, efter bragden i Belgrad igår.

De är mest ute efter äventyret. Malmö FF ska sikta på mer.

•••
•••

Sen så fick vi en strejk i Serie A. Jag köper ju inte det reflexmässiga avfärdandet av spelarnas krav som miljonärers bortskämda fajt för sina perverterade löner, även om det förstås finns inslag av det den här gången också. Men även en miljonär har rätt till sin arbetsrätt, sin arbetstrygghet och det, och den här konflikten har alltså puttrat sedan i november.

Och, för övrigt, den som kallar Damiano Tommasi illojal, bortskämd och allienerad vet helt enkelt inte vem Damiano Tommasi är. Det finns saker i den här strejken som är legitima. Det betyder inte att den inte ställer till enorma problem. För att ta ett exempel: Milan kommer när de möter Barcelona i Champions League att, i bästa fall, ha spelat en riktig tävlingsmatch sedan i maj.

/Simon Bank

Jahadu, Luis Enrique.

När du står där, och tuggar tuggummit som om det sagt nåt om din mamma, när Slovan kontrat in en spik i Romas europakista och du just bytt ut mannen som är större än både dig och laget och närapå hela klubben…

…vad tänker du då?

Roma fortsätter värva, Osvaldo och Simon Kjær verkar vara klara båda två, men det kommer ändå att bli en lång vinter utan europaspel för dina amerikanska chefer, dina spanska hjälptränare och dina italienska spelare. Alla kan se att bitarna inte sitter ihop än, alla kan se att bomben Totti håller på att växa (och att förstoras upp, som alltid) till något svårkontrollerbart, men alla kan också se att det finns små spår att tycka väldigt mycket om i ditt projekt.

När matchen avslutades ikväll spelade Roma med José Ángel, 21, målsumparmaskinen Bojan Krkic, 20, den underbare Federico Viviani, 19, Stefano Okaka, 22, och Valerio Verre, 17, som just hade ersatt Gianluca Caprari, 18.

Ángel är jag oerhört förtjust i. Viviani kommer att bli stor på riktigt. I sekvenser ser passningsspelet fantastiskt fint ut. Men det är också uppenbart att det fattas kvalité och att det kommer att ta tid och pengar för att genomföra den här kulturrevolutionen.

Pengar finns, en del.

Finns tid?

Roma är den enda klubb i Serie A som verkligen genomför en kulturförvandling i år, och det är möjligt att Enrique litat för blint på löftena han fått. Att han ska få tid, att han ska få genomföra sin vision. Men det är skillnad på att nöta in ett spelsätt i Barcelona, där alla vet vad slutprodukten kommer att bli, där kan man skicka in småkillarna och låta dem lära sig.

Men i Rom, när Totti mår dåligt och man just missat en plats i Europa League?

Vore jag Luis Enrique hade jag köpt mer tuggummi.

/Simon Bank

PS. In other news: Bloody hell. Det blir en lång natt i Belgrad. Och en historisk morgon på ön.

Champions League-lottningen?

Trevligt, förstås. Det blir det alltid, det går inte att pussla ihop lottningar med så här mycket fint utan att det blir bra matcher. Zlatan mot Filosofen, Madrid-Lyon-Ajax igen, Porto mot östblocket (och Bruno Alves), BvB mot the Arsenal och Kun Agüero till Neapel.

Det kommer bli fascinerande, den här gången också. Annars tänker jag ju mest på HIF, som ska spela, och på Serie A, som inte ska spela.

Det är trist, av flera skäl som jag redan rört vid, men framför allt är det naturligt. Jag kommer alltid att hålla på alla fackförbund som leds av Damiano Tommasi, så enkelt är det. Konflikten i sig är mer komplex, men grund- och knäckfrågan verkar i allt väsentligt handla om rätten till ett kollektivavtal som skyddar spelare från att hamna i ett frysfack som kan hota deras karriärer.

Symbolfallet, med Ledesma och Pandev i Lazio, skrev jag om när det var aktuellt. Nu ser vi på fotboll istället.

/Simon Bank

Arsenals facit i kvalmatcher till Champions League: Tio spelade, tio vunna, 24–3 i mål.

Till slut och till sist: The kids were alright, den här gången också.

Mycket mer var det förstås inte, de spelade den enda fotboll de rimligen kan spela med den här truppsammansättningen. Offensivt, med Frimpong som mittfältsankare och rätt mycket framåttanke i övrigt. Udinese trivs i Guidolins nya, europaanpassade 4-4-1-1 och är genuint farligt med kantkanonerna Isla och Armero som understöd till världens ende Toto Di Natale.

I de riktigt stora lagen ser man en grundtrygghet och jämnhet över hela planen. Här var det två lag som fick försöka täta sina hål medan de rodde. Joel Ekstrand hade det jobbigare den här gången än senast, Udineses mittbackar fick problem när de blev isärdragna, och på andra sidan var Theo Walcott länge den där Theo Walcott-skuggan som man mest blir trött på, medan Ramsey också var en frustrerande blek kopia av sin egen potential.

Till slut avgjorde klasspelarna. Gervinho var genomgående mycket, mycket bra. Szczesny är, vi vet det nu, en färdig världsmålvakt. De fick sitt avgörande 1–1-mål, och när Udinese gick över till 3-4-3 kunde Sagna sticka fram en löpboll till Walcott för 2–1. Det här började som en dag när Arsenal mötte kalla händer i Rennes och Lille, det slutade som en dag då de, trots allt, överlevt.

Och Udinese? Deras klasspelare?

Udineses moderna historia är så tätt sammankopplad med Toto Di Natale att det är svårt att se skillnad på dem. Han har burit laget i så många år att det förstår är som det ska att han bär dem i förlusten också.

Toto Di Natale, den 23 augusti 2011:
– Jag har pratat på napoletanska i omklädningsrummet i veckan. Jag har sagt att det här, det är en lätt match för oss. Äh, allvarligt talat så… jag är 34 år gammal, jag har spelat ett VM, och efter det som hände mig i EM så är jag van vid den här sortens press.

Toto Di Natale, den 22 juni 2008.

Toto Di Natale, den 24 augusti 2011.

Det var en mycket bra slagen straff. Szczesny var bara dubbelt så bra.

Annars då?

Tja, Roland Nilsson var längre ifrån Champions League än vad Malmö FF var. Och HIF ska, det visste vi redan, vara glada att de slipper att möta Axel Witsel imorgon.

/Simon Bank