On est tous derrière elles, allez les Bleues! Vi står alla bakom er, heja les Bleues! Uppmuntran kom inför Frankrikes semifinal mot USA igår, och det kom från herrarnas förbundskapten Laurent Blanc.

Han hade lovat Bruno Bini, förbundskaptenen, att se damlagets sista genrep före turneringen, mot Belgien i mitten av juni, men fick förhinder och kom aldrig dit.
– Det är roligt att se dem spela, och de har redan säkrat biljetten till OS 2012. Bravo! hälsade han nu.

Laurent Blanc kommer från Rousson, en liten by i Languedoc i södra Frankrike. Han växte upp i ett litet, oansenligt hus ett stenkast från den lokala fotbollsplanen. Hans föräldrar fanns fortfarande kvar i byn, mamma Yvonne lagar middag åt honom hemma i samma gamla hus när han kommer hem på besök. Lolos pappa Gilbert var den som lärde honom att spela fotboll, en fabriksarbetare som hade haft talang nog för att spela division II-fotboll, som brann för sitt engagemang i samhället och som arbetade politiskt (vänstern) i kommunen. Gilbert drev fotbollsklubben i Rousson i många år, han var ordförande och senare hedersordförande, men i början var han mest tränare i Laurents pojklag.

Gilbert Blanc var Laurent Blancs förste tränare, men han var framför allt hans enda pappa. Och det var en stolt pappa som häromåret var med när arenan i Rousson bytte namn till Stade Laurent Blanc.
– Jag är mycket rörd, sa han till Midi Libre. Stadion bär mitt namn. Det är normalt att bli rörd, för det handlar om Laurent, mitt barn.

Laurent Blanc ledde Frankrike till VM-guld, han var le Président med ett helt franskt folk, han blev mästare som tränare och han är en populär förbundskapten.

Häromåret var han en av många kända politiker och fotbollsprofiler som deltog i ”Le Match pour ne pas oublier”, ”Matchen för att inte glömma”, ett kändisjippo där fotbollsprofiler och politiker spelade fotboll för att dra in pengar till alzheimerforskning. Nästan en miljon människor i Frankrike har drabbats av alzheimer, och för Laurent Blanc var det ett ändamål som låg honom nära om hjärtat.

En av dem som drabbats vårdades på ett hem i Rousson och hette Gilbert Blanc.

– Jag kunde tyvärr inte hedra löftet jag gav Bruno Bini och hans landslag, sa Laurent Blanc till AFP i veckan. Frankrikes genrep – de slog Belgien med 7–0 – spelades dagen före le Fête des Pères, Frankrikes motsvarighet till Fars dag. Framför allt spelades den samma dag som Gilbert Blanc stilla somnade in på ett vårdhem i Gard, inte särskilt långt från en fotbollsarena som för alltid kommer att bära hans sons namn.

Gilbert Blanc, pappa och tränare. Laurent Blanc, son och spelare.

/Simon Bank

Tillbaka till framtiden. Det finns enkla saker att säga för den som letar bortförklaringar: En krasslig Schelin saknade en meter eller två i avgörande lägen, Caroline Seger visade vad hon betyder för Sveriges spel genom att inte finnas där.

Men enklare, och rakare är ju att säga som det är: Japan spelade en modern, flödande passningsfotboll som Sverige helt enkelt inte hängde med i. Så länge som orken fanns så fungerade det, de låg lågt och kompakt och kunde skydda sig utan att ta i för mycket, men efter en halvlek av bolljagande gick det inte längre.

Det går inte att orka om man tappar bollen hela tiden, om de svaga länkarna i laget gör att det blir läckor, att båten börjar kränga och ta in vatten. Till slut sjunker skiten, men man och allt. Eller kvinnor, då.

Sveriges enda relevanta vapen – det slog åt alla håll, men det slog i alla fall – var virvelvinden Josefine Öqvist. Schelin fick aldrig något att arbeta med, Öqvist kunde springa sig fram till egna chanser ur ingenting. Hon gör sina misstag (och vet inte hur man spelar försvarsspel), men hon gjorde i alla fall något och var ensam om det.

Fanns det en alternativ match? Ja, med ordinarie och piggt svenskt lag hade det sett annorlunda ut, skillnaden på att kunna hålla i boll lite och inte alls är enorm i sådana här matcher.

Fanns det en alternativ väg att gå? Ja, en aktiv coach hade sett vilka problem Sverige hade med de ideliga bolltappen, tagit ut en svag Linda Forsberg, satt ner Therese Sjögran på kanten, fått in Jessica Landström och spelat route-one-fotboll. Det är inte det finaste, men det är i alla fall en fotboll att spela.

Sverige spelade som att det var 1999, Japan spelade för framtiden. Det är därför vårt lag åker hem och siktar på brons, medan deras spelar final på söndag.

Inget kunde vara mer rättvist, och för den här sporten – som fortfarande är i stort behov av både sagor och ambassadörer – är det det bästa som kunde hända.

•••

Och så lite betyg på det – mina egna, inte tidningens gemensamma:
Lindahl +
—
Svensson ++
Larsson ++
Rohlin +++
Thunebro +
—
Forsberg +
Hammarström ++
Dahlkvist +
Öqvist +++
—
Sjögran +
—
Schelin ++

/Simon Bank

USA i final, ett fantastiskt Frankrike utslaget. De har skjutit sig igenom hela VM, de har lärt sig fajtas på ett sätt franska lag aldrig gjort, med USA-erfarna och -härdade spelare som Bompastor och ett av turneringens mest moderna, flödande anfallsspel har de ridit på OL:s vinnarvåg. Till slut mötte de bara en våg som var starkare.

Vi kan kalla henne Abby Wambach, och U-S-A rullar vidare.

Snart gör Sverige det också, och på bred och allmän begäran för vi in pep-talket i nästa fas. Dags för match-haikun. Bifoga era egna, det enda jag kräver är att de är bättre.

Öqvists spring för två
Lisa Dahlkvist sushirå
Sverige semipå

/Simon Bank

Just före semifinalen mella…
Här i Tyskl…
Den här bloggen har alltid intresserat sig för hästspor…
Det finns många olika sätt att starta en försäs…
Vad vi menar är att Bundesliga är en publikvänl…

Äh.

Ibland får man väl fan acceptera att det inte finns några ord, ens i det här förbannade yrket. Werder Bremen laddar för en ny säsong, Markus Rosenberg sladdar lite och det stackars djuret som har Tim Wiese i nacken springer som om det trodde att livet hängde på det.

Vilket det, högst sannolikt, gjorde.

Om ni någonsin behövde ett skäl till att älska det här landet.

/Simon Bank

Efter succén med seriestarten ”Därför är damfotboll bättre än herrfotboll” vore det ju kommersiellt självmord att inte fortsätta med en uppföljare.

Vi har redan rett ut det här med att kvinnor filmar mindre än män, till allmänt jubel. Nu ska vi ta det ett steg till (de säljer ruttna grönsaker till höger i fruktågröntdisken på Ica Globen, bloggen skulle uppskatta om ni undvek att kasta tyska groddar).

Först, en reell problematik – och vi hämtar siffrorna ur en tysk rapport som presenterades på en data-och-sport-mässa i Tyskland häromveckan – som handlar om hur lite fotboll det egentligen är i en fotbollsmatch. Snittiden för spelavbrott i en fotbollsmatch ligger runt 38 procent av matchtiden. I vissa matcher går mer än hälften av speltiden åt till att… inte vara speltid.

Och det är nu vi ska tala om att kvinnor spelar mer.

Studien visar tydliga skillnader mellan dam- och herrfotboll. Män som gör mål firar nästan en minut, kvinnor firar hälften så länge. Ett byte i en herrmatch tar tio sekunder längre tid än ett i en dammatch. Män ligger kvar på marken en halvminut längre än en skadad damspelare.

Kvinnor spelar helt enkelt mer fotboll när de spelar fotboll.

Varför då?

Jo, Malte Siegle, en av forskarna bakom rapporten, har en teori – och den köper jag, med små tillägg, rakt av.

Herrfotboll är större. De spelar med större publik, på en större scen, och är alltså mer benägna att behandla det som just det: Som en scen. Gör du mål inför ett fullsatt Råsunda vill du fira med Norra stå. Om du gör mål i division fyra så skulle det mest se lite märkligt ut om du rusade ut mot curvan, skakade i staketet och skrek dig hes.

– Större publik påverkar hur spelarna uppträder på planen, säger Siegle.

Lägg till andra hörnet av kausaliteten – att verkan till slut blir en orsak i sig, en etablerad kultur – så tror jag att vi är rätt nära sanningen.

Men det hindrar ju inte att vi borde kolla upp vad konsumentombudsmannen kan göra åt att vi inte får de nittio minuter vi betalar för när vi går på toppmatcher på herrsidan.

/Simon Bank

Finaler är finaler. Efter en okej (Brasilien–Uruguay) och en formidabel (Tyskland–Mexiko) semifinal och en sanslös bronsmatch (Tyskland–Brasilien 4–3, tung dag för brasiliansk fotboll) satte sig 105 000 åskådare på Azteca för att se en juniormatch.

Det blev mer kamp än fyrverkeri, och Uruguay saknade bara ett par centimeter för att kunna sno det här guldet. De hade två i virket och ett par hyfsade chanser till, men charrúan räckte inte. Mexiko är världsmästare efter 2–0 i en stenhård, fysisk, tät final – och de är det tack vara en kyckling.

Jo, ser ni, det är så lagkaptenen Antonio Briseño kallas: el Pollo. Att försöka hitta hans släkt på läktaren bland 105 000 var förstås som att försöka hitta en nål i en höstack inte särskilt svårt.

– Det är mamma som syr upp mössorna, har el capitán förklarat.

 I natt tryckte han in 1–0 för Mexiko i finalen. Idag tar han med sig sitt lag, sina kompisar och sitt folk till el Ángel de la Independencia nere i Mexico City. För det är så Mexiko firar när de vunnit VM-guld.

/Simon Bank

Hahaha. Vad är det här för mästerskap? Vad är det här för galenskaper? Och en exakt hur cool katt är Hope Solo?

Eftersom ni säkert såg alltihop, och eftersom ni säkert har en bit ner till vilopuls så kan vi väl leka en lek? Jag kallar den ”Hur 1994 är du”?

Tävlande nummer ett: Sveriges landslag.
•Spelade du 1–1 i genrepet före mästerskapet?
•Vann du din första utslagsmatch med 3–1?
•Var målordningen i den matchen 1–0, 2–0, 2–1, 3–1?
•Ska du, i din andra utslagsmatch ställas mot just det lag du spelade 1–1 mot i genrepet?

Fyra poäng till Sverige. De är nästan Sveriges VM-lag 1994.

Tävlande nummer ett: USA:s landslag.
•Har du en före detta svensk landslagsspelare som tränare?
•Kom du till VM med en excentrisk målvakt som varit utdömd?
•Ledde du matchen med 1–0?
•Tappade du till 1–2 i förlängningen?
•Kvitterade du till 2–2 på ett sent nickmål av en tung centertank som når högre än en feltajmad målvakt?
•Gick du vidare på straffar med den excentriske målvakten som stor hjälte?

Sex poäng till USA. De ÄR Sveriges VM-lag 1994.

Grattis, Pia. Sorry, Marta. Tack för matchen, allihop.

/Simon Bank

Och under tiden går världen under.

Hope Solo kände sig orättvist behandlad när den där straffen blåstes om, men på annat håll finns det andra som känner sig tusenfalt värre behandlade.

Aziz Yildirim arresterades just – och jag vet inte om Istanbul står kvar när morgonen kommer.

Yildirim är, på många sätt, turkisk fotbolls mäktigaste man. Han är Fenerbahçes president, han är diabetiker och har legat inne för intensivvård i helgen, men han har just arresterats, och i Kadiköy samlas Fener-fans för att protestera just i detta nu. Jag vet inte om det någonsin funnits en säsong i europeisk fotboll då det vält fram var på så många håll samtidigt. Det är köpta klubbar i Finland, det är uppgjorda matcher i Italien, det är calciopoulos i Grekland och rättsskandaler (Hercules) i Spanien. Portugal dras med sin guldpipa och i Turkiet har dominobrickorna just börjat falla.

Förra söndagen greps Yildirim, tillsammans med dussintals andra inom turkisk fotboll, som ett led i en utredning om uppgjorda matcher. Han vägrade svara på polisens frågor, förhördes under ett oerhört hårt förhör i Besiktas domstol i fredags, och sedan åkte han akut till sjukhus.

Fener-aktien har dykt rakt ner i rännstenen, klubben har förlorat 75 procent av sitt värde på ett par dagar.

Klubben står i mitten av en utredning som kan kosta dem titeln, Champions League-platsen och kanske till och med ligaplatsen (även om det är svårt att se, Fener är för mäktigt inom turkisk fotboll för att det ska kunna ske).

Åklagarna har gett sig på 19 matcher i de två högsta ligorna i Turkiet, och säger sig ha tung bevisning för att de ska ha styrts med otillåtna medel.
– Jag ber alla fotbollssupportrar om att lita på den turkiska rättssystemet. Det finns inget annat att göra, säger idrottsministern Suat Kiliç.

Imorgon samlas alla ligans klubbpresidenter på förbundets högkvarter i Istanbul.
De lär inte vara ensamma på plats.

/Simon Bank

PS. Och om vi nu ändå är i Tyskland, och ändå inne på turkisk fotboll: ett slag till. Galatasaray spelade ju alldeles nästgårds idag, i Unterhaching. Johan Elmander fick en halvlek men var inte särskilt skarp, enligt rapporter. Värre: Galageniet Arda Turan skadades, och det kan vara illa. Det här är ingen bra dag för Istanbul.

När Sverige går till semifinal i VM får de bära sig åt precis hur de vill. De får slåss, de får kröka, de får till och med sno en fransksenegalesisk dans och göra den till sin.

Så här ser svenska landslagsmål ut i sommar, och det är å andra sidan tammefan på tiden att Senegal ger oss lite VM-gung tillbaka. They owe us.

Betyg från Simon Bank-juryn, icke att förväxla med Sportbladets slutgiltiga superbetyg:
Lindahl +++
—
Svensson ++
Larsson +++
Rohlin ++
Thunebro ++
—
Forsberg ++
Dahlkvist ++++
Seger ++++
Sjögran ++++
—
Schelin +++++
Öqvist +++

/Simon Bank

Innan jag går upp på läktaren för att se Sverige spela kvartsfinal i VM:

Mitt jobb är att skriva för tusentals, tiotusentals och rätt ofta hundratusentals eller till och med en miljon läsare.

Det fina med bloggen är att jag ibland kan ta mig friheten att skriva för en läsare. Eller två. Max tre.

Det var såhär: I samband med att jag skulle svara på nån läsarkommentar en bit ner fick jag för mig att citera nåt ur Willy Kyrklunds Om Godheten, det där kapitlet där han använder en lång ekvation för att räkna ut vad godhet (eller om det möjligen är lyckan?) är för något och kommer fram till siffran 0.

Ja, och eftersom jag inte har boken med mig fick jag ju googla. Jag sökte på willy kyrklund om godheten+ekvation+noll, och en av de första träffarna var av sorten att jag för ett slag funderade på att sluta upp med att skriva saker, eftersom slumpen alltid gör det bättre.

Jag vet inte om det bara är jag, men jag tyckte så mycket om det här att jag ville dela. Om jag dör så vill jag göra det precis just så, som ett minipreludium innan Forward slår Skellefte i norrettan.

/Simon Bank