Ett par timmar kvar till en avgörande match för svensk fotboll – förlust: hotande iskyla i fyra år, vinst: OS-plats, chans på VM-guld – det betyder att vi har ett litet hål i tiden då vi kan göra det där som vi inte får göra.

Jorå.

Dags att jämföra mäns fotboll och kvinnors.

Det finns så många uppenbara fält där herrfotboll spöar skiten ur damfotboll, men det betyder inte att det inte finns andra fält också. Det som jag, rent professionellt, har uppskattat med att bevaka damfotboll har varit att de flesta som spelar är tredimensionella människor, med erfarenheter jag kan relatera till, medan en 19-åring som spelar i Inter eller Chelsea redan i någon mån har perverterats och låsts in i en miljö där den vanliga verkligheten hålls på armlängds avstånd.

Jag vet inte om just det har någon bäring på den forskarstudie som Research in Sports Medicine publicerar i sitt julinummer, men det är mycket möjligt. Fyra manliga forskare har gett sig på att jämföra frekvensen av filmningar i dam- och herrfotboll.

Grunden är enkel: När en spelare får vård på eller utanför planen så finns det två alternativ. Antingen är han/hon genuint skadad och byts ut strax efter, eller så är han/hon inte särskilt skadad och kan alltså spela vidare efter ett kortare avbrott.
– Målet med vår studie var att avgöra frekvensen av uppenbara skadetillfällen i kvinnors landslagsfotboll och uppskatta till hur stor del de skadorna är autentiska, har författaren Daryl Rosenbaum förklarat.

Rosenbaum har forskat på filmningar i herrfotboll tidigare, men den här gången har han och hans kollegor gett sig på damfotbollen. 47 matcher från två mästerskap har studerats och analyserats. Mätningen baseras på definitionen att en skada går från att vara ”trolig” till att vara ”definitiv” om en spelare inom fem minuter efter ett skadeavbrott bryter matchen.

I dammästerskapen registrerades totalt 270 skador, 5,74 per match. De definitiva skadorna var 0,78 per match, medan de ”tveksamma” skadorna var 4,96 per match. 13,7 procent – lite drygt var sjunde – av skadetillfällena berodde på en definitiv skada.

Ja, och så jämförelsen då:

I herrmästerskapen ligger snittet på 11,26 skadeavbrott per match. Nästan dubbelt så många som i dammatcherna. Och de definitiva skadorna? Bland män: 7,2 procent (1/14), bland kvinnor: 13,7 procent (1/7,5).

Slutsats?
– Jag tror att studien visar att det är mindre sannolikt att kvinnor simulerar skador, säger Rosenbaum.

Män filmar dubbelt så ofta som kvinnor, med andra ord. Bloggen har sökt Stefan Schwarz och Hanna Ljungberg för en kommentar, utan framgång. Och snart är det match.

/Simon Bank

Och där tog halva VM slut. Tyskland är borta, partyt är över.

Men, vet ni, det betyder ju inte att berättelserna blir sämre, eller att verkligheten tar paus.

Först och främst: Det här var en annan sport än damfotboll för fyra år sedan, en annan nivå, en annan fart, en annan fysik. Det räcker inte längre med att vara starkare och större, 2011 kan matcher se ut som den här, med ett ursinnigt tempo och en passningsfart som är på en annan planet jämfört med alldeles nyss.

Japan var helt enkelt bättre på det mesta som har med teknik och passningar att göra, de överlevde de defensiva fasta med fin organisation och de orkade springa i 120 minuter.

VM:s bästa match, hands down.

Och verkligheten?

Tja, om ni såg matchen så såg ni också Aya Sameshima, Japans nummer femton.

Hon spelar numera för Boston i WPS, men de senaste fem åren har hon spelat för en klubb som heter Tepco Mareeze. Den heter så eftersom den ägs, enligt japansk corporate-modell (den är likadan på herrsidan), av Tokyo Electric Power Company.

Tepco är en av Japans största energileverantörer, men spelarna i damlaget var tvungna att arbeta vid sidan om för att försörja sig. Aya Sameshima gjorde det, som de flesta andra i laget, vid en av Tepcos anläggningar.

Anläggningen var ett kärnkraftverk. Det låg i Fukushima.

När katastrofen slog till, när Japan rasade genom alla skyddsnät, låg fotbollslaget på träningsläger. De överlevde, men inget fanns kvar att komma hem till och ny spelar Aya Sameshima för Boston och för ett landslag som inlett varje match i VM med att tacka världen för stödet när katastrofen slog till.

Före VM berättade Sameshima vad hon egentligen gör här:
– Jag vill spela för Fukushimas folk, och för mina lagkamrater som inte kan spela fotboll längre. Jag vill spela med hela hjärtat.

Nu är Japan i semifinal och Tyskland utslaget. Det betyder inte att VM är slut.

/Simon Bank

Ni vet hur det var, att BBC länge vägrade att sända Englands matcher från VM. När the Beeb väl fick tummen ur och sände kvartsfinalen så drog de säkert en suck av lättnad.

Det var ju inte så att det var svårt att känna igen vilket lag som var England. Man behövde ingen Rio, ingen Lamps, ingen Crouch för att tv-publiken skulle kunna identifiera sig med laget.

Det räckte ju fint med en straffläggning.

Engelska seniorlandslags sex senaste straffavgöranden:

2011, dam-VM: England–Frankrike 3–4.
2006, herr-VM: England–Portugal 1–3.
2004, herr-EM: England–Portugal 5–6
1998, herr-VM: England–Argentina 3–4.
1998, King Hassan Cup (herr): England–Belgien 3–4
1996, herr-EM: England–Tyskland 5–6.

Frankrike spelade en vackrare, modernare fotboll, men det dröjde länge innan de hittade längre än till inspel och inlägg. Jenny Palmqvist missade en minihands på Kelly Smith och England tog ledningen, men det här är på väg att bli ett fotbollslandslag som Frankrike älskar på riktigt.

De är lojala, ödmjuka och de slår England på straffar.

För Sveriges del var det ett rätt tufft slag, och det är ju märkligt att Fifa ens låter en svenska döma en sådan här match: Frankrikes seger betyder nämligen att Sverige med stor säkerhet (om Tyskland går vidare) måste vinna mot Australien imorgon för att inte vara definivt borta från OS nästa år.

/Simon Bank

Är inte det här väldigt fint, ändån?

Twitter-konversation mellan Kristine Lilly (39 år, VM-guld, OS-guld, 359 landskamper för USA) och Kate Markgraf (34 år, VM-guld, OS-guld, 201 landskamper för USA) under USA:s match mot Sverige:

Man är ung, man blir gammal, och plötsligt är det den där lilla tjejen som man tränade med, hon med farsan, som står i tv och sätter straffar i VM-matcher.

/Simon Bank

Javafan, om jag nu ändå är vaken.

Efter Uruguay-Brasilien fick vi Mexiko–Tyskland, och själva matchen kan vi prata om lite senare. Det är ju svårt att låta bli att ge sig på just det här tyska u-landslaget, av två bestämda skäl.

Det ena är, naturligtvis, att det leds av modeikonen, manmyten, geniet Steffen Freund. And I love Steffen Freund and Steffen Freund loves me.

Det andra är att det här är ett tyskt landslag som är fullt av Mesut Özils lillebrorsor.

Nä, inte bokstavligen, men vi har här ett lag, ett tyskt landslag, där tolv spelare har invandrarbakgrund (Angola, Ryssland, Grekland, Polen, Turkiet och Tunisien) och där – framför allt – åtta av dem är turktyskar. Det där turkiska förbundskontoret i Köln, ni vet de som jobbar med att hitta tänkbara turkiska landslagsspelare i Tyskland, kommer att ha många spelare att försöka locka över när den här turneringen är över. Det finns uppgifter om att ett par, tre stycken av dem redan förbundit sig att spela för Turkiet.

Tysklands startelva i semifinalen i natt:
Odisseas Vlachodimos – grekiska föräldrar (Den yngre, mindre komplicerade varianten av Boateng-fallet. Storebrorsan Panagiotis spelade U19-EM för Grekland i fjol)
—
Kaan Ayhan – turkiska föräldrar.
Koray Günter – turkiska föräldrar. (stor BvB-talang som redan kallas ”den nye Mats Hummels”)
Nico Perrey – tyska föräldrar (son till Bielefelds b-tränare, ex-spelaren Armin Perrey)
Cimo Röcker – tyska föräldrar.
—
Emre Can – turkiska föräldrar (underbart fin, rakryggad kaptenstyp med grym touch och lika grym fysik. Bayern München tror mycket på honom, han spelar med U19 och har tränat med a-laget)
Robin Yalcin – turkiska föräldrar. (vicekapten, har a-kontrakt med Stuttgart)
—
Mitchell Weiser – tyska föräldrar (son till gamle – han är 40 nu – FC Köln-mittfältaren Patrick Weiser, som från och med i sommar tillhör tränarstaben i Köln. Offensiv poängspelare trots att han är back i grunden. Lite lätta Lahm-vibbar).
Levent Aycicek – turkiska föräldrar (Werder Bremen, en liten tia).
Okan Aydin – turkiska föräldrar (en av de bästa spelarna i hela VM)
—
Samed Yesil – turkiska föräldrar (sex mål på sex matcher i VM, fin fart och tyngd med bollen; påminner lite om Benzema. Arsenal sägs jaga honom)

Inbytt:
Rani Khedira – tunisiska föräldrar (han är Samis lillebrorsa)

Jo, vi har skrivit mycket om det här tyska fotbollsundret förut, men tydligare än så här har det aldrig varit.

Det betyder nu inte att Tyskland fick en gratisbiljett till Azteka. Mexiko hade mer boll, de rullade den snabbt på ofarliga ytor men var tillräckligt direkta för att testa tyskarnas organisation. Efter en hysteriskt svag insats på ett inlägg efter ett par sekunder när Julio Gomez kunde nicka in 1–0 så höll Tyskland.

Freund höll en mittfältare kvar hemma hela tiden (som de tyska landslagen gör), men han hade svårt att få med sina ytterbackar upp. Mexiko pressade ner dem, och Tyskland låg konsekvent kvar med 4+1 för att inte gå bort sig.

Offensivt gick det mesta genom Weiser på högerkanen, medan lille playmakern Aycicek bara visade sina kvalitéer (foten, blicken, farten med boll) i det lilla, men hade svårt att suga in boll och bygga anfall.

Yesil proffsgjorde 1–1, Man-jätten Can klev rakt igenom Mexikos försvar från 40 meter och tåade in 2–1, och när Can bytts ut mot lill-Khedira skickade Jorge Espericueta in ett gol olimpico, en högerhörna direkt i mål.

Jag önskar att ni hade sett det. Och jag önskar att ni hade fått se ett av årets vackraste hjältedraman. På den där hörnan som Espericueta skruvade in i bortre skallade Julio Gomez ihop med en back. Det var riktigt otäckt, han låg ner och fick vård på planen. Fixerad hals, bandage om huvudet, allt det. När Mexiko jagade sitt 3–2, sin drömfinal inför sin publik och sitt folk och inför förbundskaptenen/ex-spelaren Raul Gutierrez (han såg ut som att han just bredsladdat in sin pimpade 68 Camaro utanför arenan, på ett snabbt stopp mellan en drive-by och en tung kolafest hemma hos Foxy Brown), låg Gomez på en bår utanför sidlinjen.

När Mexiko till slut, med ett par sekunder kvar av matchen, fick in en boll i bortre hörnet av målområdet cykelsparkade en mexikansk forward med ett hård bandagerat huvud in det magiska målet.

Did we like it? You bet, little friendz.

/Simon Bank

Men dra mig baklänges i en gammal baskisk bellota-vagn. Har ni hört? Josu Urrutia vann presidentvalet i Athletic Bilbao efter rekorddeltagande.

OCH VET NI VAD DET BETYDER?

Jo, det ska jag tala om. I La Ligas allra första omgång i år möts det nya, portugisiska konglomeratet Real Madrid och det ultrabaskiska Atheltic Bilbao på Santiago Bernabéu i Madrid.

Det ena laget kommer att ledas av José Mourinho. Det andra laget kommer att coachas av Marcelo Bielsa. Jag förstår ärligt talat inte vad vi ska med resten av säsongen till. Eller livet.

/Simon Bank

En dag på resande fot, från Wolfsburg till Augsburg är det 60 mil. Bara en förklaring till varför det varit tyst på bloggfronten. Jag har i alla fall äntligen fått lite tid att slötitta på fotboll för lusts skull. Semifinal i Guadlajara: Uruguay håller på att läxa upp Brasilien i U17-VM och det finns något så oerhört fint i att se nationella särdrag nästan ä n n u tydligare manifesterade bland småpojkarna än hos seniorerna.

Uruguay springer, sparkar, och manglar Brasilien rent fysiskt. Det är så mycket garra charrúa att man blir tårögd. Brasilien är finare, med bättre teknik, men de får inte utrymme för den (Ademilson har varit närmast). En sån som Lucas Piazón, som vi ju är nyfikna på, hinner inte få ordning på fötterna innan han har två himmelsblå backar över sig. Och Brasiliens mittbackar… det var en situation mitt i andra halvlek när de går in i 60-40-dueller mot tjurrusande uruguayos: först drar den ene backen bollen bakom stödjebenet och blir fälld – sen drar den andre backen bollen i en tvåfot och blir fälld.

De är sjutton år, de möter en våldsamt rusande forward och de står i princip som siste spelare båda två. Och båda väljer att försöka lösa det med en vacker liten dribbling.

Jag tycker om den här matchen, jag tycker om att se dna gå i arv, och jag tycker om att sitta i ett sydtyskt hotellrum ute på landsbygden, skriva en text och ha en match på i bakgrunden.

Hur är det med er?

/Simon Bank

Now, that’s what we call football. That’s how we say cricket.

Ett lag som vet precis hur de spelar kommer alltid att ha en bra chans mot ett som inte är helt säkert, och i kväll var Sverige hundra gånger tydligare och tryggare i sin idé än vad USA var i sin. Vi kommer ju att skriva mest om Sveriges nya, framtvingade innermittfält, av den enkla anledningen att det var de – Fischer och Dahlkvist – som pressade, stressade och jobbade fram det där övertaget som Sverige tidigt fick.

Den pressen, tillsammans med de där två präriehundarna längst fram gjorde USA till ett defensivt bräckligt lag. Josefine Öqvist har sett ut precis så här på varenda träning, som att hon ville springa sig rakt ner i jorden, och nu fick hon ut och göra samma sak på match.

Den idén var Sveriges: Press och spring. Mot det ställde USA sitt lite nya ansikte, med försök till bollspel snarare än ren route one-fotboll för att utnyttja sitt övertag i fysik och fart.

De visste vad de ville, men inte fullt ut vilka de var. Boxx och Lloyd, Pia Sundhages älskade innermittfält, var helt enkelt för svagt med boll för att klara sig förbi Fischer/Dahlkvist. Hade de dyngat och krigat hade de tryckt ner Sverige – nu var de blottade för varenda svensk kontring istället.

Matchens andra ansikten?
Lisa Dahlvists psykopatblick före straffen. Meherrejävlar.
Hope Solos psykningar före straffen. Meherrejävlar.
Schelins efter det där slutminutsmålet… som inte fick bli mål av någon anledning.

Sverige förtjänade allt de fick före paus, inklusive den där lite tursamma Fischer-frisparkade 2–0-fullträffen. Sedan handlade det bara om att orka. Inte orka på samma sätt, för det var omöjligt. Inget lag i världen, utom the Dirk Kuijt Family Football Club, orkar springa så i 90 minuter. Det handlade om att försöka spela ut bollen, hålla i, hota när man orkar och se till att hålla USA ifrån sig.

Det gick fint – ett litet tag.

Det som hände på slutet, när USA fick det där trycket och det där monstermålet av Wambach, var lätt att förutspå. Att Sverige har ett lag som i en timma och lite till kan köra skiten ur USA är mer än vad jag trodde var möjligt.

Lottningen blir vad den blir, vägen (långt) fram ser förstås mindre jävlig ut på Brasilien-halvan, men den här matchen betyder mer än vägar. Den visar att vi har ett landslag som är där igen, som på rätt dag kan ställa sig bredvid de stora och mäta dem med blicken. Emellanåt till och med med Dala-blicken.

/Simon Bank

Just nu håller Pia Sundhage sin dagen-före-match-presskonferens i Wolfsburg, om ett par timmar går Sverige in och gör sin genrepsträning inför matchen mot USA.

Igår satt jag ner med Sundhage – vi är från Sjuhärad, vi pratar samma språk – och bakgrundspratade ihop ett dokument, som tyvärr är inlåst bakom plus-barriären.

Någonstans på vägen fick jag en minnesflashback från förra gången jag träffade Pia, under en av guldbollengalorna. Vi hamnade på en bänk i sminket, och pratade smink som flickor gör.
– Jag fattar inte, sa Pia. Tänk om tjejer la all den tid dom lägger på att sminka sig på andra saker. Fatta vad dom skulle hinna med då.

Och jag fattade ju inte riktigt, eftersom jag sminkar mig mindre och mer sällan än vad många tror. Men det är ju en kittlande tanke, tycker ni inte? Låt oss räkna lite (och jag har tagit hjälp av Berlins kanske främsta expert i kosmetika-branschen för de här bedömningarna):

1. Unga flickor sminkar sig allt tidigare, men vi räknar med en tjej som börjar när hon är tretton.
2. Den förväntade livlängden för en kvinna i Sverige är 83 år, men vi räknar bara med arbetsför ålder, och räknar med spannet 25-65 år för enkelhets skull. En period på 40 år av sminkande.
3. Enligt tysk expertis lägger snittkvinnan i runda slängar 20 minuter per dag på att lägga och ta av smink. Låt oss räkna bort en dag i veckan, då man struntar i sminket helt och hållet.

Då har vi siffrorna: Ungefär 104 timmars sminkning per år. Gånger 40 år, det är 4160 timmar. 4160 timmar motsvarar 26 arbetsmånader (40-timmarsvecka).

Om vi då leker med Pia Sundhages tanke: Om vi tänker att snittkvinnan skulle lägga de där timmarna på att lönejobba istället?

Svensk snittlön för en arbetande kvinna ligger på runt 30 000 kronor, och då får vi en totalkostnad på 780 000 kronor brutto. Lägger vi dessutom till pengarna som sminket kostar (Berlin: Runt 300 kronor i månaden) landar vi på en utgift/utebliven inkomst på ganska precis en miljon kronor.

Där har ni Pia-index, som förstås mest är ett tankeexperiment. Världen ser ju fortfarande ut så att det smartaste en kvinna kan göra för att höja sin lön är att sminka på sig en mustasch. Och då är vi inne på det där med politik igen.

Och fotbollen och politiken? Tja, i Berlin har Die Tageszeitung just bett Alice Schwarzer, feministisk ikon och legendar, att analysera vad det är vi ser under VM. Är damfotbollens framgång även en framgång för kvinnorörelsen?
– Även? Enbart! Utan feminism – ingen pappaledighet och ingen damfotboll. Fotbollen är bokstavligt talat en manlig domän par excellence, precis som bolagsstyrelserna. Männen har varit ensamma i fotbollen för länge, de hyllar sig själva, blir fulla. Ännu på femtiotalet kördes kvinnor bort från fotbollsplanerna av polis.

Har ni språket, och vill läsa, så har ni intervjun här. Eller så fortsätter ni jobba istället, och sparar in en liten del av en miljon.

/Simon Bank

Vilodag igår. För VM, inte så mycket för oss. Det var en bra dag eftersom vi fick sova ut för första gången på evigheter, men en dålig dag eftersom hotell-tv:n inte hade några kanaler som lät mig se Chile-Mexiko. Och hur i hela världen kan man lägga ett mästerskap så att man missar ett mästerskap? Skrik till om jag missar nåt väsentligt.

Det väsentliga här idag är förstås att Tyskland riskerar att bli tvåa i gruppen efter Frankrike. Vidden av den revolutionen är omöjlig att överskåda. Inför VM pratade VM-generalen/ex-landslagsbacken Steffi Jones om hur många biljetter till den här matchen som hade sålts till fransoser som var nyfikna nog för att vilja åka över gränsen och se sitt landslag.

Det är ju inte mindre hett nu.

Mindre het är däremot (noterade ni musikradio-övergången där?) kvinnan som skulle bli den här turneringens drottning. Ja, fast hon är en Prinz (noterade ni Arne Hegerfors-övergången där?).

Birgit Prinz har lett Tyskland i ett decennium. Hon har spelat fler landskamper (212) och gjort fler mål (128) än någon annan tyska. Hon har vunnit VM två gånger, hon har vunnit EM och utsetts till världens bästa spelare tre gånger. Prinz har aldrig velat synas, aldrig velat stå längst fram, men det är ändå hon som trots sin blygsel och försiktighet gjort världens bästa lag till världens bästa lag.

Det här, ett världsmästerskap på hemmaplan med henne som kapten, skulle bli den lysande kronan på hennes karriär – men istället har hon blivit hela Tysklands piñata.

Två matcher, noll mål, usel form, en måltorka som närmar sig sex timmar. Det är fritt fram att slå nu.

Mot Nigeria byttes hon – uppenbart missnöjd och upprörd – ut efter 53 minuter, i en match som spelades på hennes egen hemmaplan i Frankfurt. Efter matchen satt förbundskapten Silvia Neid och erkände att det varit en seger (1–0) utan Glanz und Gloria, och när journalisterna bad Prinz recensera sin egen insats bet hon av.
– Jag har ingen lust. Det får ni göra själva.

Och i Tyskland vet man vem man ska jämföra med. En ikon, en kapten, som till slut hamnar i en position där allt blir bättre utan dem? En karaktär som gått från att ha varit en oerhörd tillgång till att vara ett problem? En kapten som inte längre verkar vara en del av laget?

Hon heter Birgit Prinz. Han hette Michael Ballack.

Herrarna tvingades åka till Sydafrika utan Ballack, och det kan ha varit en stor fördel för dem. I damlaget går elefanten runt i glasbutiken, och medan eniga tyska medier verkar tycka att Neid borde peta sin kapten verkar truppen fortfarande stå bakom Prinz.
– Birgit ist Birgit, säger målvakten/lagkompisen Nadine Angerer.

Birgit är Birgit, hon är den största spelare tysk damfotboll någonsin haft, och en av de största världen sett. Hennes manus var skrivet redan före VM, planen var att hon skulle stå längst fram och ta emot VM-pokalen i sin egen hemstad den 17 juli.

I kväll möter Tyskland ett extatiskt Frankrike i Mönchengladbach. Tyskland har en miljon registrerade spelare på damsidan, Frankrike 60 000, men det är Lyon som är europamästare, det är Frankrikes spelare som pratar som om de tror på något stort.

Och det är Silvia Neid som har en mycket svår laguttagning framför sig.

/Simon Bank