10.
53.

/Simon Bank

Just nu, Wembley:

Barcelona är kvar ute på planen, Piqué har klippt med sig ena målnätet (hela), de leker med vattenspridarna, hissar Pep och ställer sig slutligen i en stor ring runt bucklan i mittcirkeln. Alla står där; ledare, medcinsk personal, han som kör bussen, spelarna. Så tar de i hand och börjar hoppa runt i ringdans. Det är mycket rart det hela, tills någon – gissningsvis någon av brasilianarna – bestämmer att de ska byta riktning i hoppandet.

En enda av alla ramlar när de gör det, och får hjälpas upp innan han blir trampad på.

Åh. Bojan Krkić. Bubben.

/Simon Bank

Farväl till vapnen.

Vad är det de säger i amerikanska rättegångsfilmer?

Barcelona rullade ut, hackade isär, gled ifrån, sprang ifrån, körde över och lekte med detta fantastiska Manchester United. Vi undrade hur de skulle klara Chicharitos och Rooneys löphot, hur de skulle kunna spela sig igenom den här elaka, vita grytan, hur de skulle komma till tals med dörrvakterna Vidić och Ferdinand.

I tio minuter undrade vi verkligen, vi ville verkligen veta.

Sedan tog Xaviesta, Messi och alla deras lekkamrater bollen, hade den i matchens sista 80 minuter och lyfte blicken mot domaren.

– We rest our case, your honor.

Jag vet inte riktigt hur statistiken såg ut när allt var över, men senast jag kollade hade Xavi slagit fler passningar till rätt adress än vad hela Uniteds mittfält slagit passningar, rätt och fel, över huvud taget.

Vi visste att United var piskat att ta sina chanser för att utmana dem, nu tog de sina chanser – de hade till och med lite flyt med domaren – men var ändå aldrig nära.

För tio år sedan var vi alla säkra på att framtidens fotboll tillhörde fysiska, starka spelare som dessutom var tekniskt skickliga. Det pratades om en framtid där vi hade basketfysik med fotbollsfötter. Istället sitter vi här och tittar på ett underverk där små miniatyrer som kallas Maqui, Andreu, Leo och som spelar efter andra manus och annan musik.

Det är så vackert, så genialt, så rent att alla invändningar rasar längs med väggarna och landar på golvet. Man kan ifrågasätta mycket, men inte fotbollsfugan som strålar från Xavis och Messis fötter.

Barcelona är mästare. De har bara historien att mäta sig ikväll.

/Simon Bank

Puyi på bänken, alltså. Hur läser vi det? Som att han inte är riktigt så frisk som han sa igår, antar jag. Det måste vara så. Pep Guardiolas drömelva hade väl varit Abidal till vänster och Puyol centralt, vi trodde att Abidal var för tveksam men Puyol hel – nu visar det sig att det kanske är just tvärtom, och vi får en fotbollssaga till att börja fila på: den om Abidal och hans tumör.

Barça tappar en bra huvudspelare i mitten, får en vänsterback som kan spela fotboll och en mittback som också kan det. Dessutom noterar vi att det är Oier Olazábal som sitter på målvaktsbänken för Barça, inte Miño.

Och så en grej till, för er som gillar sånt:

Mästare 2005: Liverpool, ENGLAND.
Mästare 2006: Barcelona, SPANIEN.
Mästare 2007: Milan, ITALIEN.

Mästare 2008: Manchester United, ENGLAND.
Mästare 2009: Barcelona, SPANIEN.
Mästare 2010: Inter, ITALIEN.

Mästare 2011… tja, tror ni på musiken?

/Simon Bank

Avspark närmar sig, så låt oss fjärma oss avsparken.

Wembley börjar fyllas på, solen tränger just igenom allt det gråblöta, och innan kurvornas koreografi gömts undan en massa kroppar kan vi väl börja med att tala om att United kommer gå ut till ett gigantiskt historieeko från sina fans: SPIRIT OF 68, som en läktarkoreografisk blinkning till när klubben vann sin första europacup just på Wemberlee. Barcelona? Jorå, deras kurva kommer att skicka ut ett budskap som är så spetsigt att de riskerar att få både böter och hela världen som fiende:

WE LOVE FOOTBALL.

Jag vet inte om det mest är gulligt, men det är det nog. Det är som det är med Barça, jag älskar dem men de ger mig också tvångstankar om att snatta öl och slänga burkarna i naturen.

Anyhow.

På vägen hit bläddrade jag igenom de delar av tidningarna som inte handlade om fotboll, och de handlade förstås om fotboll de också. Det är därför vi gillar den här sporten. The Times recenserade Owen Jones pinfärska bok Chavs – The Demonization of the Working Class, och vi tar det därifrån in över sidlinjen.

Chav-begreppet känner ni säkert till, det är den engelska popkulturens moderna motsvarighet till amerikanskans White Trash, ett ord för att beskriva en hel estetik och ett helt sätt att leva, knutet till en stereotyp om underklass, underklassens brist på stil och bildning och hållning. Owen Jones tar avstamp i en upplevelse på en flott middag i London, när någon drog ett fattig-skämt och alla skrattade. Texten handlar om hur man (och med man menas klasserna som har tillgång till formuleringsprivilegierna) använt grava karikatyrer för att stämpla en hel arbetarklass och förvandla bristen på pengar, och förmånerna pengar köper dig, till en fråga om individuella val.

Så länge som arbetarklassen saknade pengar kunde den ända ha status, och ses som något viktigt och drivande. Om man istället gör det till en fråga om stil blir det enklare: då handlar det om individuella val. Har du fula kläder, din pinsamme fattige jävel?

Owen Jones gör den självklara kopplingen till politik, och menar att politikerna omfamnat chav-myten. I texten citeras David Camerons uttalande i ett tal i det socialt härjade Glasgow: ”Sociala problem är ofta en konsekvens av valen som människor gör”.

Här och hemma eldas under ideologier som handlar om stil (Sofi Fahrman, Lidingö, Ebba von Sydow, Örgryte) och brist på stil (Kissie, Sköndal). Här och hemma händer det ändå att chav-klassen tar plats i offentligheten. I The Times skriver de om dokusåporna (Carolina Gynning, Falsterbo – Linda Rosing, Västerås). Däremot skriver de inte om den enskilda yrkesgrupp som chav-synts mer än någon annan sedan begreppet uppfanns.

Och då är vi framme vid Wayne Rooney.

Croxtehs finaste och hans fru Coleen utnämndes snabbt till The King and Queen of Chav. Det spelade ingen roll hur mycket pengar de hade, hur mycket de lyckats och hur mycket de konsumerade.

De gjorde det ju utan stil, utan att kunna koderna och reglerna, utan att ha bildningen och intellektet.

Owen Jones ägnar sin bok åt att dundra mot en världsordning där de rikaste finansspekulerar fram en global kris som drabbar de fattigaste hårdast, samtidigt som man formulerar ett förakt mot underklassen.

”A chav dares another chav to race over a cliff. So they do. And who wins? Society”.

Klassdiskussioner är vad de är, de kan strypa det mesta omkring sig, men en av sakerna som fortfarande gör fotbollen relevant är att den inte bryr sig så mycket om klass på det sättet. På träningen igår var det bara en spelare som sprang runt med långbyxorna instoppade under benskydden och ett ansikte som bara en chav kan älska.

Han dribblade bäst av alla, sköt hårdast av alla, och är den som avgör om Englands största fotbollsklubb kan bli europamästare eller inte. Han komme från Croxteh, hans fru heter Coleen. Chav that.
En timme till avspark.
We Love Football.

/Simon Bank

Gissa vad FC Barcelona nöter på sista träningen före finalen?

Äh, sluta fjanta er. Ni vet ju redan svaret. De passar boll, till förbannelse. De passar boll som inget annat lag i världen gör ens om deras liv hängde på det. Och om det finns nåt värt att notera, mer än att Bojan Krkić just glidtacklade för andra gången på en halvminut, så är det vem som låter mest, syns mest, hörs mest.

Svarar ni Leo Messi kan ni få ett halvt rätt, hans skor syns i alla fall. Svarar ni Iniesta får ni inte läsa här mer, nånsin.

Svarar ni José Manuel Pinto har ni helt rätt. Det är han som skriker, det är han som kramar folk när de kör kvadraten, det är han som får alla andra att skratta. Och det fina i alltihop är ju att det dessutom är han som är avstängd, som kommer att sitta på läktaren imorgon. Rubén Miño är Valdes-reserv.

Reservmålvakter är, det kan vi väl slå fast, det märkligaste djur som finns. Möjligen jämte klippdass. Själva fundamentet för en målvakt är att han ska vara sinnessjuk, sociofobisk, egomanisk, diagnosfetischistisk, hela den grejen. Kravbeskrivningen på en reservmålvakt är däremot raka motsatsen. Reservmålvakten ska vara social, mysig, laglojal, inte ställa till med en massa bråk, allt sånt.

Vad jag undrar är mest det här:
Är en målvakt en reservmålvakt som blivit sjuk, eller är en reservmålvakt en målvakt som frisknat till?

Svar mottages till Vattuman75. Vänligen.

/Simon Bank

Ferguson berättade förut om hur han pratade med Pep Guardiolas agent när Pep var på väg från Barcelona 2001, att han var intresserad av att ta honom till United, men att Pep, ofattbart nog, valde Brescia istället. Guardiola fick just chansen att kommentera det:
– Ferguson gjorde rätt val som inte värvade mig, för jag var på väg ner då…

De kärvänliga jabbarna, dagen före slagsmålet.

Annars? Mest prat om spekulationerna kring Peps framtid. Kommer han rentav att sluta efter finalen? Carles Puyol:
– Jag hoppas han blir kvar i många år, för han är världens bäste tränare, och för att det är här han ska vara: i Barça.
Pep själv:
– Det finns ingen anledning att prata om det. Det här är en show, vi har slitit oerhört hårt för att ta oss hit. Låt oss inte prata om andra saker då. Det tar vi en annan dag.

Han tog i alla fall inte livet av ryktena.

/Simon Bank

Spurs are on their way to Wembl…

Nä, men jag är här i alla fall.

Gräset är klippt i symmetriska, små fyrkanter, det ser ut lite som ett tartan-mönster. Rio Ferdinand, Sir Alex Ferguson och Nemanja Vidić har precis hållit sin dagen-före-presskonferens där de svarat på lite (Rio), mycket (Ferguson) och egentligen inte alls (Vidić). Ferguson var som han brukar vara före stora matcher, rätt charmant så länge som frågorna inte stör hans världsbild. Och nu hördes mest ljudet av 200 journos som kollektivt bet sig i kinden så det bloade. Ingen frågade om Giggs. Sir Alex myste vidare.

Mest rubrikvänligt? Svaret på frågan om det här var att se som en final för hela årtiondet, mellan de senaste tio årens giganter:
– Jag tror att många håller med om det. Det här är inte bara en final för årtiondet, det kan mycket väl bli årtiondets bästa final. Allt kan hända imorgon; många mål, mycket spänning, mycket bra fotboll.

Och eftersom ni frågar så kan vi lika gärna dynga ut en liverapport från själva träningen:

United joggade in nio över fem, lokal tid, Carrick och van der Sar var först ut. Wazza-Roo gjorde första målet, i öppet nät från 40 meter. De joggade runt planen, allihopa, i sina röda-grå träningsställ. Evra låg sist, Fletcher löpte hela vägen i dödens, Giggs och Scholes joggade i sluga innervarv.

De små sakerna.

Vi ser hur de stretchar tätt ihop, kör två cirklar med två spelare som jagar boll i varje. Lite spel- och avslutsövningar med Rio och Vidić som enda försvarare. Mest imponerande? Att en lätt uppvärmd van der Sar är mjuk som en sabeltandad sibirisk albinotiger. Bäst inlägg? Giggs och högertvillingen. Intressantast? Rooney är en centimeter från att träffa Berbaröd i huvudet med en oannonserad crossboll, utan att fundera på att be om ursäkt. Hierarkier.

Och så tvåmålsspel med målvakter, passningstempo och väldigt stor frihet. Laget med Vidić-Rio som mittlås och Giggs-Carrick som innermitt är bäst. Rooney och Nani lekte in ett drömmål precis och Chicharito, som är i andra laget, har inte rört bollen än.

Nu går jag ner och sätter mig i skolbänken framför Pep Guardiola, som ska undervisa i idrott.

Ett dygn kvar. Stay tuned.

/Simon Bank

Schweiziska poängspelaren Lara Dickenmann tar emot ett perfekt inlägg, lägger bollen tillrätta, skickar upp den i bortre krysset – och en stor fotbollsentreprenörs lille dröm är sann.

Jean-Michel Aulas må vara en buffel på många sätt, men han är en visionär buffel, och när Lyons damlag i kväll blev europamästarinnor så är det han som ska hyllas.

Aulas vill vårda sitt OL, sin stora varumärkesbaby, och han var först i ett försiktigt land med att vilja ge kvinnorna riktiga möjligheter att spela toppfotboll.

Han har sett till att de får flyga privatplan till viktiga matcher, han har sett till att spelare som Lotta Schelin lockas till en undermålig liga med sexsiffriga mastodontlöner, och han har sett till att damlagets organisation ligger på en nivå som gör att de kan satsa mot Europa.

Nu är de där.

Jag gläds med Aulas, som satt på läktaren ikväll. Och jag gläds med Lotta Schelin. Hon må ha halkat av den svenska uppmärksamhetskartan (alltså… ännu mer än vad svenska, kvinnliga spelare normalt gör), men hon var den aktivaste offensiva spelaren i OL på Craven Cottage, och jag skulle säga att hon var bäst på planen (jag gillade Camille Abily också) i en Champions League-final.

Jag vet att det funnits många som undrat vad hon gör i ett land där hennes lag bara pressas i två-tre ligamatcher per säsong (och knappt ens det i år). Såg ni dem fira ikväll så förstod ni exakt varför.

Och, som ett litet mervärdes-PS: här har ni en intervju jag gjorde med Lotta i Lyon för två och ett halvt år sen. Mycket har förändrats i OL sen dess, men det var där den här satsningen tog fart. Ja, inte med intervjun då, men ni fattar.

/Simon Bank

Erik Niva pekar mot framtiden i ett substantiellt inlägg om Manchester Uniteds ungdomsstrategi, och jag ställer mig vid sidan om och satsar på andra anslag. I go for cute.

Om Manchester United tänker långsiktigt så råkade de ju ut för en tung smäll under titelfirandet, när det visade sig att Kai Rooney, 18 månader, hade samma avslutarkvalitéer som hans årskull brukar ha framför en tallrik överkokt broccoli. Enligt obekräftade källor är Kai, klädd i ljustblått dagen till ära, besviken på klubbens brist på ambitioner och vägrar göra mål så länge som United vägrar att ge honom godis även på fredagar och tisdagar och höjer hans tittdos från två till tre Teletubbies-avsnitt varje kväll. Förhandlingarna fortlöper alltjämt.

/Simon Bank