Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Jo, sagan tog slut precis. Chambéry, hela Frankrikes nya älsklingslag, orkade inte med en skräll till. De åkte fem mil, tog med sig 15 000 fans, och välkomnade Ligue 2-laget Angers till sin tillfälliga hemmaplan i Grenoble.

I Savojen åker man skidor i vanliga fall. Möjligen handboll. Men i kväll var alla ögon riktade mot en grön gräsplan där traktens trollkarlar skulle stå för ett nytt fotbollsmirakel.

Det gick nu inte.

Ni har förstås läst om division fem-laget som gjort det inget division fem-lag någonsin gjort i fransk fotboll förut. Chambéry har inte bara tagit sig till kvartsfinal i Coupe de France, de har gjort det genom att vinna nio matcher, varav de sista tre mot lag från förstaligan; Monaco, Brest, Sochaux.

Nu mötte de Angers, en hårdjobbande Ligue 2-klubb som just nu mest är intressanta eftersom deras president Willy Bernard är misstänkt för trolöshet mot huvudman och för tillfället avstängt från sitt uppdrag (han ska upp i rätten om ett par veckor – utredningen är på 8000 sidor och handlar om att han använt klubben för sina privata intressen – och är portad från Angers hemmamatcher. Men ikväll var han på plats – de spelade ju borta).

– Men det är Chambéry som har hela Frankrike bakom sig, sa Angers-tränaren Jean-Louis Garcia.

Så var det förstås.

Läktarna kryllade av savojardiska flaggor, mobiliseringen var total, och Chambéry gjorde en lysande första halvlek. Aggressivt, välorganiserat. De hade en riktigt bra chans, en styrning från nära håll, men i sista sekunden av halvleken skickade Angers Bordeaux-lån Henri Saivet in blytunga 0–1. Det var ett typiskt mål: amatörlaget koncentrerade sig på att vinna boll, komma först – och glömde den bortre ytan. 0–2 en bit in på andra kom på frispark, men följde samma princip. Det blev 0-3 till slut.

Jag har skrivit om hur det kommer sig att franska miniklubbar kan skrälla i cuperna, att de ofta har många akademiutbildade spelare, såna som inte riktigt räckte till för att ta steget upp i proffslivet, men som ändå fick hela paketet av fotbollsbildning.

Chambéry har ett knippe såna, från Grenobles akademi inte minst. De har dessutom spelare som Stéphane Hernandez, en back som gjort över hundra matcher för Saint-Étienne. Och de har en tränare, David Guion, som jobbat som assistent åt Christophe Galtier i ASSE.

Know-how.

– Om jag hade en hemlighet så hade jag skrivit en bok om det på direkten och blivit rik, sa David Guion i veckan.

Han har i alla fall lyckats bygga en gruppdynamik som fått ett gäng notarier, mäklare, köksinstallatörer, kommunanställda, chaufförer och arbetslösa att charma hela Frankrike en vinter.

– För ett par veckor har jag levt lite som ett proffs. Det har varit vackert, säger målvakten Guillaume Bemenou (som just tagits ut i Benins landslag).

Det har skrivits om dem, det har gjorts tv-inslag om dem, och häromdagen tog de det slutliga steget som alla klubbar som vill vara något i fransk fotboll måste ta:

De fick sin egen hiphop-hymn.

S’EZ MC rappade in Dans la Légende, och för att vara division fem var det väl rätt okej. Et un, et deux, et trois Ligue 1.

– Jag fick en bild som gav mig en kick när jag var på stadion. En upphetsning i hela stan, som kändes. Jag ville ackompanjera den stämningen med ett ljud, förklarade S’EZ MC.

Det går ju allt längre tid mellan den här sortens osannolika cupsagor, men det gör dem bara vackrare. Chambéry är inget Crawley Town, ingen ekonomisk konstruktion. Det är bara ett välutbildat, vältränat fotbollslag som lyckats få ihop alla bitar så bra att de kunnat utplåna skillnaden mellan spelare som tjänar en halv miljon i veckan och amatörer som tjänar en halv miljon om året, tack vare att de jobbar vid sidan om.

Som ungdomsassistenten/anfallaren Aïssa Yahia-Bey förklarade för RMC Sport:

– När en notarie slår ett inlägg till en ungdomsassistent, och till slut gör en köksinstallatör mål på en retur från en elektriker, då är det Monsieur tout le monde (”Svensson”) som identifierar sig med det. Och det där, det är det fina!

/Simon Bank

Awright, Sir Alex, this is one of the posts you’re not supposed to read. We cool?

Okej. Om det finns tillfällen då vi undrar exakt var Premier Leagues unika kvalité finns så räcker det med kvällar som den här för att få svaret. Chelsea, det gamla Chelsea, skakade av sig sin hibernering och ställde upp i en vilda västern-duell mot Manchester Unitex.

Och eftersom ni redan sett matchen så kan vi gå vidare och förvandla eftersnacket till en kärleksförklaring till en av de spelare jag blivit allra mest förtjust i de senaste åren.

Han heter David Luiz och kommer från São Paulo.

Han borde förstås ha blivit utvisad, och då hade vi möjligen skrivit ett annat resultat och en annan eftertext (och nej, jag hade inte dömt den där straffen heller), men det är som det är. Han blev inte det, och då kan vi berätta vem han är istället.

Till att börja med: Jag köper hajpen. Jag köpte den första gången jag såg honom spela Beckenbauer-fotboll för Benfica, och jag är beredd att tatuera in den efter en månad i Premier League.

Hans spelkvalitéer är en sak – han är en så vacker mittback (frisyr aside), en så mjuk spelare – att han tagit sig upp på den här scenen för att ens visa dem är en annan.

När David Luiz växte upp i São Paulo led han av undernäring, när han flyttade över till Europa var han fortfarande obetydligt kraftigare än Kate Moss i kroppen. De senaste åren har han byggt muskler, och även om det inte syns när han går in i närkamper med Dickson Etuhu så är det en enorm skillnad på honom nu och då. Som de flesta spelande mittbackar så började han högre upp i planen, som mittfältare, han har kvar det spelet i kroppen precis som han har kvar sina djupledsreflexer från tiden då han spelade ytterback i både U20-landslaget och brasilianska ligan.

Manchester United har alla skäl i världen att peka på domaren ikväll. Alla invändningar är legitima och korrekta. Men det vi såg, mer än ett Chelsea som såg ut som Chelsea igen, var en spelare som inom två-tre år kan räknas som världens bäste mittback.

Det var fint att se det, utöver allt annat. 

/Simon Bank

Supportrar mot den moderna fotbollen – är det där temat vi skriver under på för dagen?

Jodå, idag och alla dagar.

Erik Niva petar i en ravin mellan spelare och läktare, och refererar protester från tyska tribuner. Jag kan inte låta bli att öppna fönstret mot ett lite mer trippa/bistecca-doftande heimat. Det finns väldigt mycket i den italienska ultrá-kulturen att ha synpunkter på, det ska gud och alla vittnen veta. Men det finns också saker som vi inte ens kan drömma om på våra breddgrader, som inte ens historiekunniga MFF-koreografer snuddat vid riktigt än.

Det går tungt för Fiorentina, det vet ni. Supportrarna har protesterat mot klubbledningen både nu och då, det vet ni säkert också. Men dagens rapporter är, i all sin banala briljans, av den sorten att det vore kriminellt att inte säkra dem också för en svensk publik.

Fiesole-curvan inne på fascistritade Artemio Franchi i Florens är en speciell miljö, en av de allra mest genuina i Italien. Jag har själv varit där mitt i vilda ultráprotester, och det är inte alltid så charmigt, men jag har också varit där när de visat upp en sorts blixtsnabb reflexhumor som är svår att hitta någon annanstans.

I natt har Settebello (en grupp som döpts för att hedra tröja sju, bland annat alltså den fantastiske Kurre Hamrin) varit ute på gatorna för att protestera mot ägaren Diego Della Valle. Att håna ägare är en specielgren i Florens, när gamle ägaren/filmmagnaten Cecchi Gori åkte dit med kokain-innehav och uppgav att det var saffran, inte kokain, i påsarna svarade läktaren med banderollen ”Menu Risotto allo Zafferano x2: 100 g Riso, 9 gr Cocaina”, ”Meny från saffransrisotto: 100 gram ris, 9 gram kokain”.

Och nattens banderoll, uppsatt vid Artemio Franchis grindar?

”S’è esiliato Dante, poeta divino, figuriamoci te, illustre ciabattino”.

Ni får gärna hjälpa till med den exakta översättningen, här är min basitalienska kontextöversättning:

”Om Dante, den gudomlige poten, gick i exil, varför inte du, o store skomakare?”.

Diego Della Valles förmögenhet kommer ur skobranschen, Settebello använder Dante, stadens störste son, språkets själva gudfar, för att håna honom.

Supporterkultur, i ordets alla bemärkelser. 

/Simon Bank

No Lavezzi, no Party.

Napoli orkade inte, var aldrig nära att orka. Kontringsspel utan riktning, som gav desperation i defensiven. Bollen kom bara tillbaka. Mascara var ingenting, Cavani fick slita för att plocka ner bollar som var på väg någon annanstans.

Milan? De hade bestämt sig.

Det var inget elegant Milan, det här. Det var det Milan jag ville (eller hur man säger) sett mot Tottenham, ett som kapade linorna och kastade sig över sin motståndare. Ett Gattuso-Milan. De visste att Napoli MÅSTE vara trötta nu, och gav dem inte ett andetag gratis. Lag som aldrig andas kommer att bli utsatta, spelare som aldrig andas kommer att göra misstag. Milan fick historiens billigaste straff, och när vi summerar den här gamla säsongen så kan den bli den enklaste saken i världen att tala om var Milan vann sitt guld.

Det kan ha varit så enkelt som att de vann det på en liten, vit punkt, elva meter från mållinjen framför San Siros Curva Nord.

Den 14 november 2010, mot Inter.

Den 28 februari 2011, mot Napoli.

Det var väl inte Zlatans match, det här, men det var han som spikade in det där ovärderliga 1–0, för det är sånt han gör nu för tiden. Att han den här säsongen har gjort mål på ligatvåan, -trean, -fyran och -femman är en sak. Men det finns något annat också, som inte har med spelkvalité att göra utan något mer basalt.

Så här: Han kan andas vid straffpunkten. Eller så här: För tre-fyra år sedan… om Ibrahimović hamnade i gruff och bråk med någon back i början av matchen så tänkte jag alltid: ”Han kommer att spåra ur snart, kanske bli utvisad”. 2011 tänker jag ”backen kommer att spåra ur snart, kanske bli utvisad”.

Det är väl mognad, antar jag. Vana.

Annars var det Paperos match, den lille Pato med sitt sensationella målfacit. Han är bara ett barn fortfarande, men det är matcher som den här som kan vända sättet som det pratas om honom i Milan när ingen hör: Han är kanske inte den klokaste spelaren de har, men han har något som de skulle vara oerhört mycket fattigare utan.

/Simon Bank

Gammal sanning, nya skäl att upprepa den:

Udinese åker till Sicilien, sparkar bort Palermo och Delio Rossi, och visar återigen för hela världen hur modern fotbollsscouting ska se ut.

Alexis Sanchez, fyra mål, är den senaste pärlan som Pozzo-palatset spottat ur sig. Och det ser ju så enkelt ut. Åk till Chile, skriv lite papper, betala 20 miljoner kronor – och vips, så har man en supertalang som Chelsea eller Manchester United jagar och som man utan vidare kan prismärka med 20-30 miljoner euro.

Frågor på det?

Visst. Ett par.

Hur kan en provinsklubb uppe i Friulien och ingenstans snyta talang efter talang framför nosen på miljardindustrierna ute på kontinenten? Hur funkar fabriken Udinese? Och exakt hur effektiv är den?

Vi kan väl börja med effektiviteten, eftersom den är enklast och mest matematisk. För två veckor sedan gick Gazzetta dello Sport igenom Udineses a-lag och jämförde vad klubben betalat för sina spelare och vad ett uppskattat marknadsvärde idag ligger på. Låt oss kika på de intressantaste utlandsköpen:

•Samir Handanović, mv, 26, Slovenien. In: 40 000 euro (som 20-åring). Värde: 12 miljoner euro.
•Mehdi Benatia, fw, 23, Marocko. In: 500 000 euro (som 23-åring). Värde: 6 miljoner euro.
•Cristian Zapata, back, 24, Colombia. In: 500 000 euro (som 18-åring). Värde: 10 miljoner euro.
•Gökhan Inler, mf, 26, Schweiz. In: 2 miljoner euro (som 23-åring). Värde: 14 miljoner euro.
•Mauricio Isla, mf, 22, Chile. In: 500 000 euro (som 19-åring). Värde: 10 miljoner euro.
•Kwadwo Asamoah, mf, 22, Ghana. In: 1 miljon euro (som 20-åring). Värde; 12 miljoner euro.
•Alexis Sanchez, fw, 22, Chile. In: 2 miljoner euro (som 19-åring). Värde: 30 miljoner euro.
•Pablo Armero, back, 24, Colombia. In: 1,2 miljoner euro (som 23-åring). Värde: 10 miljoner euro. 

Det bedömda värdet på truppen, från inköp till idag, beräknas ha ökat med 500 procent. Mycket mer än så behöver vi inte för att konstatera att Udinese är en liten fisk som simmar snabbare och bättre orienterat än alla stora hajar i transferpoolen.

I somras tog Fabrizio Larini över som sportchef efter Sergio Gasparin (som gick till Sampdoria, grälade med Garrone och sa upp sig efter ett halvår) och han pratade direkt om den unika modell som gjort Udinese till ett mönster för hela Europa.

Ett trettiotal scouter, en organisation som går loss på ett par miljoner euro varje år, och fyra ansvariga på toppen av en omfattande strategisk pyramid: Ernesto Varnier, Roberto Policano (ex-mittfältare i Genoa och Roma), Valentino Angeloni, Andrea Carnevale. Precis som den allestädes närvarande Pantaleo Corvino (Lecce/Fiorentina) blivit expert på att operera i den relativa skuggan i öst/Balkan så har Udinese specialiserat sig på Afrika, Chile och Colombia. Argentina och Brasilien är för exploaterat, för dyrt.

Udinese hittar talangerna. Udinese köper talangerna. Och Udinese får talangerna att fungera.

Den sista biten är ju inte ointressant. Idag äger klubben runt 110 spelare i olika former och åldrar, men det finns fler exempel på hur klubbar misslyckas med sina talanger än tvärtom.
Vad gör Udinese rätt? Vad är det som gör att det är lättare att blomma här än i andra miljöer?

Tja, vi kan väl lika gärna fråga en som just kommit dit.

– Jag är mycket positivt överraskad, och det gäller allt. Dom vet hur de ska göra, säger Joel Ekstrand.

Ekstrand flyttade ner i vintras, och det fanns en helhetlig plan för exakt hur han ska utvecklas, hur han ska kunna växa in i Serie A.

– Jag har fått köra egenträning med Claudio (Bordon, a-lagets preparatore) för att komma ikapp. Anledningen till att de ville att jag skulle gå i januari var att jag skulle få ett halvår på mig att acklimatisera mig, lära mig språket en del, allt det här som tar så mycket energi när man kommer i början.

Hur märker man av själva kringorganisationen som ny spelare?
– För det första har de ett bra hotell, där alla nya spelare bor. En fin restaurang där alla spelare äter gratis, fantastisk mat. Sen hjälper de en med alla allmänna saker, allting bara funkar.

Palermo–Udinese 0–7 har förstås en mängd andra förklaringar (Toto Di Natale är ju en). Att Udinese är 2011 års bästa lag i Serie A förklaras rätt precis så.

Och Alexis Sahnchez? Hur bra är den pojken?
– Den kvickaste spelare jag sett, säger Joel Ekstrand.

/Simon Bank

Blues go down, Blues go down, Blues go down
together
Come back up, win the cup
Kick f*ck out the Villa.

Jodå. Late goal, late posting.

Eftersom jag var halvvägs in i en Serie A-studio när ligacupen avgjordes så fick skrivandet vänta tills jag kom ut. Och sen lite till. Först som sist så ska vi se till att inte låta schabblet skymma magin. Cupmagin. Carr-magin. Alex McLeishs rödhåriga Glasgow-magi. Första titeln på 48 år. 

Med det sena bytet tog Birmingham konceptet big man-small man (Zigić/Oba) till helt nya nivåer, och ordnade en i alla stycken episk, klassisk avslutning.

Och med det sagt så kommer ekot efter den här Wembley-finalen eka tyngst och längst i norra London, någonstans i närheten av Arsène Wengers kontor.

Under hela Wenger-eran så har ligacupen framstått som en tröstcup för losers, en cup för klubbar med mindre vinnarvana. En cup för the Birminghams and the Tottenhams and the Chelseas. Nu stod de inför en final som skulle vara silverkulan i hjärtat på ett snart sexårigt komplex.

Wenger sa själv att det var tanken med den här matchen, att blåsa ut pokalallergin för att kunna gå vidare. Det är möjligt att det var ett misstag: Nu vet hans spelare a) att det finns ett komplex, och b) att de inte lyckades ta livet av det.

Arsenal är ett fint, fint, men frustrerande, frustrerande fotbollslag.

När de nu skulle visa att de hade hållningen och styrkan för att vinna en final så var det till slut med Rosicky som lagkapten. Allvarligt? Ett tydligare tecken på bristen på ledaregenskaper, på ryggrad, är svårt att ens fantisera ihop. Om målvaktskrisen nu möjligen är löst (Szcesny ser verkligen ut som en av världens största talanger) så finns fortfarande ett hål mitt i Arsenal, och det hålet är format som en Adams/Kolo-silhuett. Cesc och Walcott hade kunnat både öppna och stänga den här matchen, men de hade fortfarande inte löst det problemet. Jack Wilshire kan äga världen om ett par år, men det är om ett par år. 

Arsenal saknar föräldrar, och det är och förblir pappa Wengers ansvar.

Grattis, Birmingham. O’s and Catalunya next, Arsenal.

/Simon Bank

Bra dag, det här. Arsenal ska ta livet av sin pokalallergi på Wemberlee, Pazzini ska åka hem till Marassi, och Lyon ska till Lille för att antingen skriva in sig eller ut sig från det franska guldracet.

Under tiden kommer jag på att jag missat att dra det senaste kapitlet i en av mina favoritsagor:

Yohan Mollo.

Jag har berättat om honom ett par gånger om, en Marseille-grabb som krigar med hela världen, typen som firar en cupvinst för Monaco mot lokalrivalen Nice med att klä av sig till kallingarna framför bortaklacken, som har alla kvalitéer som behövs men ändå har det lite tufft. Gignacs lille kusin fick inte riktigt chansen i Monaco ifjol, blev utlånad till Caen och började säsongen alldeles lysande.

Sen gick det lite i stå, både för honom och Caen, men igår taggade de till igen. Caen åkte till furstendömet för att möta ett Monaco i fritt fall. ASM – där Petter Hansson hamnat i kylan efter tränarbytet – riskerar verkligen att åka ur, men de handlade stort i januari och igår skenade de iväg till 2–0 mot Caen med 25 minuter kvar.

Skyttekungen El-Arabi skickade in 2–1, och fem minuter senare styrde en offsidestående Caen-spelare in kvitteringen som petade ner Monaco under strecket.

Målskytt? Det har ni redan räknat ut.

Även om Mollo inte strippade till fillingarna så firade han inte direkt på Benzema/Miccoli-sättet. Han jublade som om det inte fanns en morgondag, och efteråt skickade han en ganska explicit hälsning till den klubb som alltså fortfarande äger honom och som är på väg att åka ur:

– Jag gjorde mål, det var mitt svar till alla som gjorde mig till syndabock ifjol. Voilà, dom kan dra åt helvete allihop. Jag har bevisat att jag hörde hemma i det här laget ifjol.

/Simon Bank

Dio mio. Hur långt kan Juventus falla? Hur hårt kan Marotta-projektet ta mark?

Vi har kommit till februari nu, det är allvar, det är här som tränare och sportchefer tappar alla sina marginaler.

Jag tyckte Juventus gjorde en helt okej första halvlek, men när det rasade så fanns ingen grund kvar.

0–2 mot Bologna, första hemmaförlusten mot dem på 30 år. Och om Delneri går så måste Marotta bort också. Det är hans projekt, hans Juventus. Det är han som handlat begränsade spelare till en stor, stor klubb.

Resten är skador och psykologi. Och otur. Ikväll borde de vunnit men bollen ville inte in och efter 0–1 var de inget lag längre. Delneri efterlyfte en ”mental revolution”, men fick ingen. Den som vill ha den mentala, svartvita revolutionen, får titta neråt och bakåt.

Till lillebrorsklubben Siena.

Till Antonio Conte.

I fredags höll han presskonferens där han… ska vi säga, var rätt tydlig med att det är för jävla mycket gnäll kring honom och hans lag. I dag gick Siena ut och slog Modena och knappade in två poäng på Novara i kampen om uppflyttning.

Antonio Conte. Ett annat Juventus.

 /Simon Bank

Tre på natten, en match avklarad, en krönika skriven, lite summerande samtal med Kim Källström sammanfattat i tidningsform.

Ja, det är väl då man ska hitta rätt form för att hylla en Lyon-pojke som kommer hem till Lyon, tas emot av 40 000 människors kärlek – och tackar dem med att sparka dem halvvägs ut ur Champions League efter mindre än en minut.

Men nä. J’suis trop fatigué moi. Vi låter Karim Benzema stå för sina rhymes själv den här natten. 

När han inte kör Lamborghini med Rohff eller kraschar Lamborghini med Rohff så rappar han ju med Rohff.

Benze-Benze-Benzema rycker in efter sisådär 2.28:

De Ligue 1 à la Liga
Faut que je perce, transperce les filets du Barça
Sans cesse que je perce, Fais moi la passe là
On soulèvera la coup, Tcheck ça
Ce soir on fête ça!

Från Ligue 1 till la Liga
Jag måste spränga, tränga igenom Barças nät
Jag tränger igenom oavbrutet – passa mig!
Vi höjer pokalen, bocka av det. Den kvällen firar vi!

Gonatt på det, va? 
 

/Simon Bank

Bland det finaste med att se Champions League-matcher på Stade Gerland är när spelarna kommer.

Det här är den enda arena jag känner till där de går till sina omklädningsrum alldeles igenom pressrummet, där man alltså får en liten inblick i hur de ser ut, hur de för sig, hur de liksom känns, halvannan timma före avspark.

I kväll gick Jean-Michel Aulas först av alla när OL kom, Kim Källström släntrade in som trea och som vanligt fastnade jag för det faktum att Jérémy Toulalan såg yngre ut än någonsin. Det vill säga som 57.

Jag har ju snuddat vid diskrepansen mellan Toulalans fotbollsspelande och hans musiksmak tidigare, rent framtoningsmässigt är han inte helt olik Andresito Iniesta. En liten farbror som bara råkar vara en fenomenal mittfältare.

Och om han nu råkar gilla Michel Sardou så har det ju inte så mycket med hans fotbollsspel att göra. Det har däremot en annan del av hans katalog. När Lyon slog ut Real Madrid ifjol så bad Jean-Alain Boumsong – en annan superprofil, en intellektuell som råkat lära sig spela hyfsad fotboll – att få haka upp med Toulalans iPod.

Klart Jérémy fixade det.

Han lät honom lyssna på Grégoires hit Toi + Moi, en av de senaste årens största försäljningssuccéer på den franska popscenen. Om det kan vi säga en hel del, inte minst att det är rätt långt ifrån Rhoff eller IAM eller de andra dängorna som studsar mer frekvent i franska omklädningsrum.

Men vi låter det vara nu.

Vi lyssnar bara på Toi + Moi, sjunker ner i lyriken, och känner hur Lyon faktiskt har chansen den här gången också.

Á deux, à mille, je sais qu’on est capable
Tout est possible, tout est réalisable
On peut s’enfuir bien plus haut que nos rêves
On peut partir bien plus loin que la grève

Två, i tusental, jag vet att vi kan
Allt är möjligt, att kan förverkligas
Vi kan nå mycket högre än våra drömmar
Vi kan komma mycket längre än horisonten

/Simon Bank