Ja, någon gång måste man ju börja jobba igen, och det finns ju sämre sätt.

1. Nando v Liverpool 0–1.

Eftersom det där är en match ni kan läsa om på bredden, tvären och diagonalen överallt annars så tänker jag inte röra den mer än ytterst kort. Jag såg den på en uteservering i Ayia Napa där jag är för att dansa skumbadsdisco och skråla Boten Anna och hångla runt med ett tjejgäng från Säffle se landslaget spela träningsmatch.

Och även om ironipriset förstås går till el Niño så hade vi en tvåa i klassen i Petr Cech. Ni såg hur han nitade Bane Ivanovic i första halvlek för att Bane två gånger om gått in för att rensa bollar som gick 50-50 mellan honom och Cech. I andra halvlek gav Bane följaktligen fan i att hugga på en 50-50-boll, och då gjorde Liverpool 1–0.

Helmuts off.

Men det där var alltså en parentes i blogguniversumet. Eftersom vi bor i Zlatan-land så antar jag att det finns en annan match som inte kommer att få en tiondel av det medieutrymme den förtjänar:

2. Inter v Roma 5–3.

Pazza? Pazza.

Åtta mål är ju en sak, den här helgen är det ju lite vad vi kommit att vänta oss av våra fotbollsmatcher den här helgen, men det här var en match med så många briljanta vändningar att man först av allt vill säga ”tack”.

Inter under Leonardo är först och främst ett lyckligt lag, därefter ett märkligt lag. Att Moratti tycker om honom bevisar bara att presidenten, ytterst och egentligen, trivs bäst med sitt gamla, galna Inter, ett Inter som lika gärna kan vräka in fem mål som släppa in mål från fotbollsgeniet Simone Loria (mannen som säger oss alla att vi aldrig ska ge upp drömmen om att få spela i Serie A).

Inter har handlat (visst var Nagatomo fin i sitt inhopp?), och den stora skillnaden är förstås Pazzini. Såg ni första kvarten såg ni hur hans begåvade djupledstest av Romas backlinje gav Inter spelutrymme högt upp. Ni såg, för första gången sedan VM egentligen, den riktige Whiskey Sneijder, och som en följd av det kunde Inter mosa Romas vänsterkant, där en ensam Riise utan understöd blev massakrerad före paus. Eto’o var tillbaka, Maicon var tillbaka, Sneijder var tillbaka.

Jag vet inte vad det är med Inter-Roma, men matcherna blir alltid fantastiska. Den idag var mest ett böljande, sjösjukt spektakel. Inter, världens bästa defensivlag i fjol, har slutat tänka defensivt – mittfältet väntar bara på att få anfalla och mittbacksrotationen har gjort backlinjen osäker.

Men vi gnäller inte på det. Inte kväll. Pazzinter är fem poäng efter Milan Zlatans Milan, med en match i handen. Inter har lyft sig, Milan måste göra det igen.

Amala.

/Simon Bank

När France Football kom ut med sitt senaste nummer puffade de förstås lite extra inför utdelningen av Ballon d’Or nu i veckan. De gjorde det med en hyfsad trippelintervju med tre fotbollsspelare som heter Andrés Iniesta, Xavi och Lionel Messi. Dessutom hade de lyckats få ihop alla tre på en omslagsbild där de liksom ligger på golvet, åt olika håll.
Mycket underhållande det hela.
Och bättre blev det förstås av att rubriken överst på sidan löd Allez les Petits! Heja de små! Att den rubriken egentligen syftade på en text om de kommande matcherna i franska cupen, där Ligue 1-lagen nu gått in och i flera fall ställs mot smålag från provinserna behöver vi ju inte låtsas om.

Nåväl. I helgen har i alla fall de där matcherna rullat igång, och Frankrike har försvarat sin roll som cupvärldens skrällvänligaste toppfotbollsland.

Helgens jättedödare, i sensationsordning nerifrån och upp:

Sedan (div II) slog ut Arles-Avignon.
Angers (div II) slog ut Valenciennes.
Reims (div II) slog ut Montpellier.
Clermont (div II) slog ut Saint-Étienne.
Paris FC (div III) slog ut Toulouse.
Chambéry (div V) slog ut Monaco (med Petter Hansson på planen hela matchen)
Wasquehal (div V) slog ut Champions League-laget Auxerre.

•••

Och varför avbryter jag en semester för det här (det hade ju, till exempel, varit mer på sin plats att göra det för att informera om att Inter trålar efter Bayern Münchens österrikiske mittfältstalang Christoph Knasmüller, inte sant)?

Jo, eftersom allt annat vore ohövligt.

Igår gick jag in och kikade till att bloggen fått mat och färskvatten och den omtanke den förtjänar, nu när pappa är borta. Och det jag hittade var en kommentar från en livs levande regissör. Jag vet inte om ni minns att jag häromsistens berättade att till och med Sochaux nu begåvats med sitt alldeles egna hiphop-beat.

Eftersom bloggen är större i Frankrike än vad många tror så kan jag tala om att videon till La Crinière du Lion är färdigproducerad. Det har nämligen regissören Stéphane Kurdyban nu haft den stora vänligheten att tala om i en kommentar till inlägget.

Sochaux kämpade igår ner division fem-laget Jarville (1–0) i cupen. Här är deras beats, om ni vill kan ni trycka fram engelsk text.

Någon gång kanske det kan vara på sin plats att gå till botten med hela hiphopsoundtracket till den franska fotbollen – när det är som allra bäst ser det ut ungefär såhär, som när Psy4 lyfter Mars – men det får bli under normala öppettider.

Tills vidare lämnar jag åter över bloggansvaret till Erik Niva, som om han vore hiphoppare hade varit Sage Francis. Med elgitarr.

/Simon Bank

Nytt år, nya derbyn.

I ett kort andetag innan jag återgår till mitt sybaritiska semesterliv tänkte jag bara hälsa på för att önska gott nytt, och för att skriva ett par rader om Old Firm.

I Sverige kommer vi förstås att öka vår intressegrad med ett par tusen procent eftersom Fredrik Ljungberg är tillbaka i europeisk fotboll igen. Han blir ett exempel till på hur kraftig den där spelargångsdrogen egentligen är, hur svårt det är att släppa taget om adrenalinet som kommer från de stora scenerna.

Men om vi vill förstå vad det är för derby idag så kan vi inte nöja oss med att titta på en comebackande svensk i tröja nummer sju.

Det här är den 2 januari.

Det här är 40 år efter den 2 januari 1971.

Den som vill förstå vad det datumet betyder måste veta att det är den tyngsta dagen i Rangers historia, ett sår av den sort som aldrig riktigt läker.

I derbyt som spelades för 40 år sedan ledde Celtic när det bara var minuter kvar, Jimmy Johnstone – tidernas störste bhoy – hade gjort 1–0, det såg ut att bli förlust, och folk började röra sig hemåt. Ibrox var, som så många arenor då, inget ställe som var byggt för säkerhet och snabba rörelser. Det var byggt för att så många som möjligt skulle kunna se på fotboll.

Colin Stein kvitterade med ett par sekunder kvar, men samtidigt hade en kedjereaktion startat runt Stairway 13, med en folkmassa som rasade neråt utan att någon längre kunde styra den. Tusentals klämdes, hundratals skadades. 66 dog, fler av dem barn.

Det har spelats in dokumentärfilmer om the Ibrox Disaster, det har skrivits sånger och varje nyårsderby har varit en påminnelse om när 66 människor gick på fotboll och aldrig kom hem. Det har inte alltid varit okontroversiellt. Rangers har varit upprörda över att Celtic-fans stört de tysta minuterna genom åren, men ingen tvivlar på att det kommer att vara knäpptyst idag.

Den som vill förstå mer om dagens match än att det är Fredrik Ljungbergs stora återkomst kan se BBC-dokumentären Stairway 13, och ägna en tanke åt en 56-årig man som säkert kommer att svepa förbi i tv-bilderna inför matchen.

1971 var Shane Fenton en av grabbarna i Markinchs pojklag, de som samlades tidigt på morgonen för att ta bussen från Fife in till Glasgow för att gå på fotboll ihop, samla tomflaskor, köpa lite pommesfrites i pausen och åka hem.

– Tiden går ju, på sätt och vis, men det finns saker man aldrig glömmer. Jag minns allt som hände den dagen som om det vore igår, berättar Fenton för the Courier.

Fem av Fentons lagkamrater – däribland 13-årige Peter Easton, han vars mamma pratar i början av BBC-dokumentären – klämdes ihjäl runt Stairway 13. Shane Fenton har aldrig sett en seniormatch i fotboll sedan dess.

Idag återvänder han till Ibrox.

 •••

The Ibrox Disaster (Matt McGinn)

New Year Bells had been ringing,
All of Scotland was singing,
The old year had died,
And the new had been born.

As the news of disaster
From Ibrox came spreading,
The news that would cause
A whole nation to mourn

Two great goals had been scored,
In the last dying moments.
Jimmy Johnstone for Celtic,
For Rangers’ young Stein.
Their supporters all cheered them,
With voices of thunder,
Unknowing what waited on staircase 13

66 people died
Some in flower of their manhood,
When the fences gave way
And the barriers bent,
Seasoned Glasgow policemen
their faces all tearstained,
With brave efforts, endeavoured far worse to prevent.

All of Glasgow enjoined,
For the first time in history.
In the Glasgow cathedral no Billys, no Dans
But the Old Firm united to pray for their victims,
Of a tragedy set in the memory of man.

New Year Bells had been ringing,
All of Scotland was singing,
The old year had died,
And the new had been born.
As the news of disaster
From Ibrox came spreading,
The news that would cause
A whole nation to mourn.

/Simon Bank

Ni vet hur det är med semestrar, ibland måste man sticka in lite jobb för att de ska kännas riktigt verkliga.

Sagt och gjort. Jag åker tåg genom Ligurien och Lombardiet, mest för ros skull men också för att semi-annektera signora Wegerups fallna Italien-mantel. En helgs arbete, det får man stå ut med. Och om det nu ändå ska arbetas så kan vi väl lika gärna rapportera om det senaste från den fransk-italienska fronten.

Vi börjar på toppen och jobbar oss neråt.

Högst upp finns alltså, enligt Gazzetta dello Sports källor (samma som hävdar att Andresito Iniesta får guldbollen), Vicente Del Bosque. Årets tränare 2010 är alltså inte mannen som vann trippeln med en klubb som inte vunnit i Europa på evigheter, mannen som åkte till Barcelona och lurade ut världens bästa lag ur Champions League på deras egen hemmaplan. Inte Mourinho. Årets tränare 2010 är en man som tog över ett färdigt lag, åkte till Sydafrika, flyttade lite koner och vann den titel hela världen väntade sig att han skulle vinna.

Om Fifas priser hade någon status kvar så försvann den just där.

På toppen i Italien finns annars, en dag när Milano-klubbarna slickar sina Champions-sår, förstås mannen, myten och örntämjaren Claudio Lotito. Lazios prez har inte gjort något särskilt den här veckan, mer än att ge en intervju i So Foot, där han drar den enda rimliga parallell han har att dra till sitt eget arbete.

Just det. Lotito jämför sig med Jesus Kristus.

– När jag tog över Lazio gjorde jag som han: Jag drev ut månglarna ur templet.

Va bene, Claudio.

•••

Ni har säkert redan läst utdrag ur just det där numret av So Foot – intervjun där Michel Platini tar heder och ära av de franska landslagsspelarna som strejkade sig igenom VM i somras. Gott så, men det finns en annan historia som intresserat mig mer, och jag är inte lika säker på att den skildrats från en svensk horisont.

I veckan som gick styrde det franska musik/popkulturmagasinet Les Inrockuptibles upp ett möte mellan två unga, arga fransmän som mest av allt är arga på Frankrike. Den ene heter Booba och är rappare. Den andre heter Nicolas Anelka.

Båda är rebeller, båda lämnade Frankrike som tonåringar (Booba drog till Detroit, Nico till Arsenal), båda har krigat med medierna i åratal… och båda kommer från förorten.

Anelka:
– Det är framför allt det, att vara den förste spelaren som kom från förorten och som hade en Ferrari som ställde till det i huvudet på folk. Jag har aldrig fattat varför. Jag var i Madrid, jag var 20 år, jag hade pengar, jag köpte en Ferrari. Och folk höll det mot mig.

Booba:
– Det är för att du kommer från le banlieu. Ingen snackade om att Johnny Hallyday åkte med helikopter. För många fransmän är grabbarna från förorten, de har problem. Man är van att se svarta som städar gatorna, som jobbar som sopåkare, som passar de rikas barn. Eller sjunger Saga Africa. De svarta går barfota, de dansar. Men om du börjar göra affärer… oh, la la…

Boobas raplyrik är rätt rå, inte minst när den handlar om Frankrike. På nya skivan, Lunatic, rappar han om att ”la patrie n’aime pas les négros”, ”fäderneslandet gillar inte svartingarna” och travesterar nationalsången.

Anelka:
– I landslaget har jag aldrig velat sjunga la Marseillaise, jag har aldrig kommit på tanken. Och om de hade bett mig göra det så hade jag vägrat, jag hade slutat.

Booba och Anelka pratar från andra sidan, undersidan, avigsidan. Anti-patriotismen, en berättelse som inte har ett dugg med den tacksamma 98-bilden av ett enat, svart-vitt-brunt Frankrike. Varför skulle de stå upp och vara stolta över ett land där förortens unga trakasseras av polisen? Där de måste visa upp papper så fort som de rör sig i Paris?

De tar upp den manifesterade rasismen, som när den populäre sångaren Florent Pagny nyligen förklarade att han flyttat till Miami för att han inte vill att hans barn ska ”komma hem från skolan och plötsligt börjat prata rebeu (arabiska)”, de pratar om mode/parfymgiganten Guerlain som i tv berättade att han ”jobbat som en neger… om nu negrer någonsin jobbat så hårt…”.

– När jag skriker ”Fuck you, fuck la France, fuck Domenech” i låten Ceasars Palace så säger man åt mig att ”okej, men inte fuck France väl?”. Men det är därför jag säger det. För 2010 kan Guerlain säga det han sa. Tänk om det varit jag. Hur tänker du att jag ska vilja leva i Frankrike? Jag har upplevt massor av situationer där jag lidit av att vara svart. Som när jag söker lägenhet. Det är min mamma, som är vit, som får gå dit då. Hon säger åt mig: ”Visa dig inte”. Voilà, det är min mamma, säger Booba.

Anelka kommer aldrig att spela för Frankrike igen. Han har egentligen aldrig gjort det. Och enligt honom var allt det där vi såg i somras, i Sydafrika, inte ett sammanbrott. Det var bara Frankrike.

– Vi såg Frankrikes sanna ansikte. I svåra tider ser man vad folk egentligen tycker. Man sa ”Ribéry har slagit Gourcuff. Den gode fransmannen Gourcuff, muslimen Ribéry”. Det har gått för långt. När vi inte vinner pratar Frankrike direkt om religion och färg.
 

•••

Jag kan inte säga att jag sympatiserar med Nicolas Anelka. Jag har aldrig gjort det, eftersom jag aldrig sett honom som en spelare som förstår att fotboll handlar om något mer än honom själv (han kan, till exempel, missa en straff i en Champions League-final utan att verka bry sig särskilt mycket).

Men jag sympatiserar ännu mindre med tom patriotism. Det finns inte ett Frankrike, lika lite som det finns ett Sverige. Anelka och Booba pratar om en nationalsång som inte är deras, och det är lika starkt och relevant som när Patrice Evra stod och grät under samma sång i somras. Jag förstår att de hellre håller käft under la Marseillaise (Nico) eller trasar sönder den (Booba). Och utan att dra någon parallell mer än de som rimligen kan dras: Jag tänker på den där upprördheten som pyser fram här och var när Zlatan Ibrahimović tuggar tuggummi under Du gamla, du fria.

Zlatan har många gånger pratat om hur stolt han är i landslaget. Men han har också pratat om att hans väg dit hade varit enklare om han hetat Svensson i efternamn.

•••

Ja, och om vi nu ska avsluta det här romanbygget på samma tema, men i en annan tonart?

Visst, då tar vi oss till det som är 2010 års motsvarighet till 1998 års Frankrike, den fotbollssaga som handlar om integration, gränssprängande och samhörighet:

Die Deutschen.

I förra veckan var det stor filmpremiär, och på röda mattan stack två gäster ut lite extra: Cacau och Sardar Tasci. De där två är, som bekant, inte bara fotbollsspelare utan även integrationsambassadörer för Tysklands Fotbollsförbund. Filmen de gick på var en dokumentär som Philipp Kohl spelade in i somras. Kohl följde det tyska VM-äventyret genom en invandrartät stadsdel i Mannheim, bland tysk-turkar, tysk-greker, tysk-muslimer och alla andra sorters halv- och heltyskar med annan etnisk bakgrund. Ett nytt sorts landslag i ett nytt sorts land. Filmen heter Transnationalmannschaft. Den har fått goda recensioner.
 

/Simon Bank

”Vi ses, om inget särskilt händer innan dess, nån gång i februari”.

Jo, jag vet. Det var jag som skrev så. Men nu har det hänt nåt särskilt, nåt som bara måste ut till folket.

Qatar? Bologna? Balotelli? Azpis skada?

Nänä. Jag överlevde allt det där, precis som jag just överlevt värsta sortens man cold.

Det jag ville meddela var bara att jag, trots det och i all enkelhet, just gick och dog. Mitt testamente? Det blir insikten att de italienska bildproducenterna verkar ha haft en rätt klar tanke om vem som var stjärnan i den här gruppen.
 

Det var väl det. Vi ses i Nangijala, hörni.

/Simon Bank

Jesus, Josef och Maria. 

Om ni undrat varför det varit lite tyst ett tag från den här sidan av bloggfamiljen så beror det på att den senaste veckan bara hade sju dagar när den behövt tolv för att räcka till. 

Om ni undrar varför det kommer att fortsätta vara lite tyst från den här sidan av bloggfamiljen så beror det på att jag just idag loggar ut från grottekvarnen och det där som på löpsedlarna heter ”orimlig ishavskyla”.

Jag drar nu. 

Min plan var att göra det med något annat än en apokalyptisk datakrasch och en match som den här, men man tar vad man får. Jag sitter i en Arlanda-lounge och försöker få ihop bitarna efter en match som var två, eller tre, eller möjligen fyra matcher i en.

Det vore enkelt att få för sig att Arsenal körde över Spurs i första halvlek tack vare att de är bättre på det mesta som inrymmer en boll och fötter, men det var alltså inte helt sant. Första halvlek bevisade mest en gammal Lagerbäck-tes om varför ett lite underlägset lag klarar sig bättre med två anfallare än en.

Arsenal krossade Spurs med sitt presspel, snarare än sitt spel. Knattarna tryckte upp stenhårt, Cesc/Song/Denilson blockads spelvägar och Tottenhams backar sjönk hela vägen hem till egen mållinje. Modric fanns inte. Jenas var knappt ens Jenas. Uppspelen blev antingen värdelösa eller långa mot en ensam Pavljutjenko som inte kunde plocka ner dem mot en formidabel Koscielny.

Spurs hade alltså inte ett dyft. Arsenal hade allt, inklusive små delikata stick in bakom två mittbackar som var bra var för sig men katastrofala ihop. 2-0. Det kunde varit tre eller fyra. Bale spelade jämnt mot Bacy Sagna, på alla andra positioner var Arsenal totalt överlägset.

Hade det varit något annat lag i världen än Tottenham Hotspur Football Club så hade jag lagt ner där och då och tagit semester efter 45 minuter. 

Nu fick de en halvlek till. 

Ni vet: Man vet ju aldrig.

Harry skickade in Defoe, gick upp på två, och plötsligt kunde Tottenham göra något med den där ytan som Clichy alltid lämnar bakom sig. De fick ett spel, de fick lite luft, de fick det där utrymmet som Bale och van där Vaart behöver för att göra något med matchen.

Det räckte inte för att bestämma över matchen, men det räckte för att få chansen att stjäla den. Bale fick en möjlighet och tog den, van der Vaart fick en gratisstraff av en oslug Cesc, vi fick ett par fasta och…

Jesus. Josef. Maria.

Tottenham hade inte vunnit ett bortaderby i N5 på sjutton år. Vi har knappt varit i närheten. Men det här laget bröt förbannelser på White Hart Lane, sprängde Champions League-vallen, och när de låg under med 2–0 i paus efter att ha blivit totalt slaktade i 45 minuter så gav de sig själva chansen att vara det där Tottenham i vars DNA miraklet alltid är granne med det mediokra. 

Arsenal 2, Tottenham 3.

Exakt just nu sätter jag mig på ett flygplan och åker till Frankrike, med en kraschad dator och rätt tydliga förkylningssymptom.

I’ve never felt better.

/Simon Bank

PS. Vi ses, om inget särskilt händer innan dess, nån gång i februari. Var snälla mot Erik Niva under tiden.

Erik Niva plockar upp de bollar som passar honom – och vem kan anklaga honom för det?

Om det nu är så att man kan bli framgångsrikt fotbollsproffs och landslagsman som son till en medelklassande akademiker så är det ju en trösterik tanke för såna som oss. Men varför ska vi sluta där?

Det finns ju ett aktuellt exempel alldeles runt hörnet, som ger oss ännu mer att hoppas på.

I förrgår fick jag ett sms från en kollega på andra sidan gränsen, västerut, med ett ytterst kärnfullt meddelande:

Sett Dæhli Jr? Kolla vg.no.

Efter ett par minuters funderande över om Bjørn Dæhlie a) bytt stavning, och b) blivit pappa föll poletten ner.

Mats Møller Dæhli är femton år gammal, och en av Nordens absolut främsta fotbollstalanger. Det sista har han tagit steget upp till att spela med Stabæks b-lag i tredjedivisionen, vid sidan om vanlig juniorfotboll. Och… ja, alla älskar pojken. Teknisk, snabb, med en lite valpig fysik men en extremt utvecklad blick för spelet. Så sent som i september var han med och dansade över det svenska P15-landslaget i Arvika, Norge vann med 3–0, Mats gjorde 2–0-målet.

I måndags gjorde han så klart med Manchester United. Mats Møller Dæhli är av den kalibern att till och med en klubb som United anstränger sig lite extra. De erbjöd honom ett u-kontrakt som automatiskt kommer att omvandlas till ett seniorkontrakt när han fyller 17. Den sortens kontrakt skrivs bara av en angelägen klubb som verkligen, verkligen tror på en spelare.

Nu kommer han att gå klart skolan, ta med sig mamma och flytta till Manchester.

Vi önskar honom all lycka, inte bara eftersom han verkar vara en fin grabb och en superb fotbollsspelare.

Vi gör det alldeles särskilt eftersom hans pappa heter Truls Dæhli och är – utöver en mycket uppskattad kollega – sportkrönikör på Verdens Gang.

Det finns alltså hopp även för såna som oss.

Och med det lämnar jag över till dig, Hugo Niva.

/Simon Bank

Mästarmåndag i Malmö, vi samlar upp oss själva och går vidare med våra liv. Det var en fin dag igår, och ett fint lag som vann, men jag har ett flygplan att passa och försöker hinna med att sopa upp resterna av den mest intensiva internationella fotbollssöndag vi varit med om. Och eftersom jag inte hinner med att skriva de där tusen orden som söndagen förtjänar så få vi köra på det näst bästa spåret:

En bild.

Ni vet sedan tidigare att Real Madrids tränare lider – eller lider och lider, han trivs rätt bra med det – av ett svårt kristuskomplex. Igår var det derby, det gick som det brukar och sammanfattades av vår kvinna på plats, men för ikonologerna bland oss var 2–0 det minst mirakulösa som inträffade på Bernabéu.

Det fanns ju andra bilder som slog an de strängarna.

/Simon Bank

Sagan om Super-Mario Balotelli – världens kortaste självporträtt:

/Simon Bank

Men vad är det här? Stora döda-alla-fotbollsintresserade-dagen? Jag klarade ju av att se Fiorentina–Chievo och Sinisa Mihajlovićs livräddning hyfsat ostört… men nu?!

Lazio–Roma, MFF–Mjällby, HIF–Kalmar, Cardiff–Swansea, Hibs–Hearts, PSG–OM, Atlético–Real Madrid, Liverpool–Chelsea.

I normala fall hade jag velat se allt. Nu sitter jag och stream-kämpar framför Romderbyt medan Malmö väller in på Swedbank Stadion. Vad har vi sett hittills?

På Olimpico står Lazio med åtta man på rätt sida i 45 minuter, Riise åker pendeltåg och Hernanes har alldeles för lite boll – och framför allt fick vi en inställd saga. Leandro Greco, Rom-pojk och allt, har inte ens kunna drömma om att spela den här sortens matcher. Nu kommer han in, spelar en sekund – och gör 1–0 för Roma.

Nu blev det bortvinkat för en offside… och jag har inte sett några superrepriser, men om det var offside så var det med ett halvt hårstrå.

Det blir nog oavgjort ändå.

Ja, och i London har Andy Carroll gjort 1–0 på Arsenal, vilket förstås är intressant alldeles oavsett – men särskilt för den som läst skandalpressen. News of the World har hängt ut den Kevin Nolan-inneboende Carroll för att ha haft en ”droginfluerad sexorgie”, vilket innebär att han haft sex med en (en) kvinna som ska ha haft med sig kokain. Dålig orgie, får man säga. Och på andra sidan står alltså Arsène Wenger, med sina egna skandalskriverier om en rappande fransk älskarinna att hantera.

(He did not see the incident)

Nu kommer Zarate in i Rom, nu jagar Arsenal kvittering, nu går vi upp på läktaren i Malmö och lever vidare i en fotbollssöndag som måste vara ett straff vi fått för droginfluerade sexorgier vi varit inblandade i.

Vi ses på andra sidan.

/Simon Bank

…och där slog Marco Borriello precis in en straff igenom Musleras kropp.