I går var det Sveriges största rivalmöte. I morgon är det Sveriges sportsligt största derby. På torsdag är det Sveriges största stadsderby.

Erik Niva vägrar som bekant att skriva om allsvenskan om han inte får nio sidor att göra det på, vilket betyder att vi vanliga knegare får jobba lite extra, men eftersom jag just idag bestämt mig för att skolka från Sveriges största smålandsderby (de är ändå inte sig lika sen Linkan la av) så har vi ju lite kvalitetstid över.

Och vet ni: Vi pratar ju inte med varandra som vi gjorde förr.

Ni minns när vi var unga? Hur vi kunde sitta och diskutera det perfekta spelarnamnet eller det bästa fotbollsimperiet, nätterna igenom?

Vi var lyckliga då, var vi inte?

Där vanliga folk åker på weekendsemestrar till Selma Lagerlöfs Spa för att lappa ihop sina relationer så tänkte jag att vi skulle plocka upp en Brescia-tråd som hänger kvar här sedan det där inlägget om Pep och Gluck, och se om den kan leda oss rätt.

Jag fick ju anledning att länga till Roberto Baggios ofattbara nedtagnings-tvåfotsdribbling mot Juventus, och därpå följde ett par uppskattande nickar och fragment till ett samtal om något större.

I all enkelhet: Vad är genialitet i fotboll?

Geni kommer från latinet, från gignere som kan betyda både att födas och att föda. Man blir skapad genom att skapa, finns både inom sig och utom sig samtidigt. En hemsnickrad definition av en fotbollsgenialitet landar i att det innebär att göra det som inte finns, att föda det ofödda.

Kanske kan vi rama in begreppet genom att lista (vi brukade göra listor när vi var yngre, minns ni?) mål som är geniala. Jo, så gör vi. Här är nio fotbollsmål som plockats utifrån premissen ”om tio experter hade suttit ner med den här sekvensen på video, och frusit bilden ruta för ruta – hade de då kunnat förutspå vad spelaren skulle göra i nästa moment?”. Om svaret är nej så har ju spelaren fött det ofödda, blivit till genom att skapa. Då har han, kort sagt, gett oss något genialt. Ni har sett alla målen tusen gånger förut, jag är inte ute efter att överraska här.

Vi tittar för att rama in frågan: Vad är det som gör ett mål genialt?

Roberto Baggio, Brescia, mot Juventus.

”Pirlo in profondità per Baggio…”
Det är alltså det här målet som initierar diskussionen om genialitet. Pirlo, han som kallas il Genio, slår en djupledspassning till Baggio, som med sin kropp – och en knappt märkbar knyck med nacken – tolkar 130 års nedärvd erfarenhet av det här spelet; ”Jag vet inte var målvakten är, men jag vet var han borde vara”. Han kontrollerar allt, och effektiviserar tiden, viker ihop två moment (nedtagningen, dribblingen) till ett och bryter sig därmed ut ur rummet.

Kommentatorn säger alltså att Pirlo slår bollen in profondità. Det betyder att slå bollen i djupet, men profondità betyder också ”djup” i överförd bemärkelse. Ur det djupaste, från ursprunget, i hjärtats allra innersta, innerligaste.

Genialità. In profondità.

Ronaldinho, Barcelona, mot Werder Bremen.

En minnesbild från min barndom: I omklädningsrummet fanns ett foto av en frispark från någon VM-turnering (1990?), taget rakt bakifrån, med skyttens rygg i förgrunden.  Man ser alltså muren rakt framifrån, och det är det tyska landslagets mur, och jag minns att pappa brukade peka på den och säga att man kunde se att det där var spelare som visste vad de gjorde.

De hängde ihop, de gjorde sig stora, de tittade på bollen med uppspärrade ögon och hoppade så högt de kunde. De gjorde allt en mur ska göra för att stoppa en frispark, utan rädsla eller tvivel.

För det är så man står i vägen.

I fotboll pratar man om ”fasta situationer”, men när Ronaldinho lägger upp bollen mot Werder Bremen – ett tyskt lag – finns det inget som är fast längre. Han skriver om reglerna, eftersom han är ett moment före. Muren vet vad han ska göra med foten och agerar utifrån det, men Ronaldinho gör sitt motdrag före deras motdrag. Med hjärnan rullar han bollen under muren.

Genier världen över såg det och uppskattade det. Det vet jag eftersom Pirlo gjorde om det mot Siena, och eftersom Messi gjorde om det mot Uruguay.

Frisparkar kunde inte längre bara slås till höger, vänster eller över, de kunde slås under också.

Det fasta hade blivit flytande.

Jesper Blomqvist, IFK Göteborg, mot Helsingborgs IF.

Jag tänker på Beckett. Ni vet: Ever tried. Ever failed. Try again. Fail again. Fail better.

Jesper Blomqvist är inte ett hundraprocentigt geni när han lurar San Siro-Sven härifrån till youtube-evigheten, men han ger fötter åt en genialisk idé.

Jeppe hade sett Pelés misslyckade försök att runda Mazurkiewicz på video, och ett kvarts sekel efter Pelé tog han fram det ur reflexsystemet på en tusendels sekund. He failed better – eller misslyckades inte alls.

Blomqvist plockade upp mästarens pensel och målade klart, det är ett sorts samtal över tid, det är nog därför jag tycker så mycket om det. Om vi hade satt vår hypotetiska expertgrupp framför bilden av det där friläget så hade de diskuterat om Jesper skulle skjuta eller dribbla. Den ende i världen som hade tänkt annorlunda var en pensionerad fotbollsspelare i Brasilien.

Antonín Panenka, Tjeckoslovakien, mot Västtyskland.

Det finns två sätt att slå den här sortens straff så att den framstår som sant briljant.

Det första är att göra det när allt, precis allt, står på spel (Zizou, Pirlo, Abreu).

Det andra är att göra det först av alla.Antonin Panenka slog den första panenkan, han uppfann draget, och han gjorde det samtidigt i en situation när precis allt stod på spel. En EM-final, ett benhårt sportsligt och politiskt läge.

– Om jag hade missat hade regeringen hemma sett det som en politisk markering, förklarade han efteråt.

– De hade förmodligen skickat mig till urangruvorna.

Panenka hittade på något som ingen visste fanns, och den som beskriver genihalten i det bäst är ett annat bollgeni – jag har citerat Yannick Noah förut, det där som han sa om Zinedine Zidanes panenkastraff i VM-finalen 2006:

– Han står där, inför en miljard åskådare… i sin allra sista match… i en VM-final, med allt på spel…

– À ce moment-là… il joue. I det ögonblicket… leker han.

Konstens grundfundament. Homo ludens. Genialt.

Dennis Bergkamp, Ajax, mot Vitoria Guimaraes.       

Det går inte att skriva om fotboll och genialitet utan att skriva om the Iceman. Och jag förstår ju att det givna valet är att peka på hans mål mot Newcastle, den där mottagningen som upphäver alla lagar som dittills slagits fast i Premier League och som röstats fram som Arsenals vackraste någonsin.

Men jag gör inte det, av två skäl.

Det första är att mottagningsmålskvoten fylls av en tysk spelare (jag inser att det inte faller så väl ut i Nederländerna, men sånt är livet). Det andra är att det inte finns någon logik i att skriva om Bergkamp och inte få med ordet ”lobb”.

Alldeles i dagarna släpps Bergkamps självbiografi på engelska, den har fått den helt briljanta titeln Stillness and Speed och den är skriven av my man David Winner. Under EM 2008 hade David träffat Bergkamp för en längre intervju, och han mejlade mig ett utdrag där Ismannen bland annat berättade om Newcastle-målet.

– Tanken var att ”skarva bollen, så ser vi vad som händer”.

Det fanns ett moment av slump och chanstagande i rörelsen, vilket inte gör det mindre briljant, men kanske lite mindre genialt. Men Winner och Bergkamp hade ju pratat om andra mål också. De hade, framför allt, pratat om lobbar.

– När jag spelade i Holland försökte jag alltid lobba målvakten, berättade Bergkamp. Folk sa ”åh, du försöker göra ett fint mål, ett vackert mål”. Men jag sa ”hör här, om målvakten står en bit ut från mållinjen, hur mycket plats finns det då till vänster eller höger om honom? Inte mycket. Och hur mycket plats finns det över honom? Mer. Det är en fråga om matematik. Det är fantastiskt.

– Man kan säga att det inte är särskilt effektivt, men jag menar att det är det. Jag gjorde många mål så. För att de andra alternativen fanns inte, och för att jag visste att jag kunde göra det.

Matematik. Inte slump. Medvetenhet. Inte inspiration. Och mitt favoritmål är alltså det han gjorde i en oansenlig Uefacup-match mot Guimaraes.

Bergkamp stöter fram mot en back i full fart, men mitt i anspänningen är hans fötter ändå mjuka: han lyfter bollen över tacklingen. Och så nästa sekvens till, full satsning igen – och så en ny lyftning, en lobb över målvakten.

Det är som att skifta från boxning till klassisk musik med en knapp, i ett moment. Andra genier har gjort liknande mål, men ingen har gjort det med samma frekvens som Dennis Bergkamp.

Stillness and Speed. Det var vad han gjorde, det var allt han handlade om.

              

Jürgen Klinsmann, Västtyskland, mot Sydkorea.

Jo. Mottagningsmålet.

Det är ett mycket märkligt fotbollsmål, eftersom det balanserar på gränsen mellan idioti och briljans. Vår tänkta jury är inte ens nära att förutspå vad Klinsi tänker göra när det där inspelet kommer. Skjuta högt? Skjuta lågt? Ta emot bollen och peta den framåt? Dribbla?

Det är ju ett ganska bra läge, mot ett svajigt försvar, och det som the Diving Bomber till slut gör är något som i förstaläget ser sinnesslött ut: Det är inte logiskt att lyfta upp en boll, eftersom det är lättare att avsluta från marken. Det är inte logiskt att vända sig bort från målet, eftersom det är svårare att göra mål då.

Det är först efteråt som alla bitar faller på plats, som i ett ovanligt lyckat parti tetris. Han öppnar en dörr som inte finns och lyfter bort bollen från backarnas och målvaktens tankeuniversum.

De förstår inte ens vad han gör – så hur skulle de kunna hindra det?

Diego Maradona, Argentina, mot England.

Vi behöver varken visa eller diskutera dem. Båda Maradonas mål mot England är geniala. Dribblingsräden i sig kvalar inte in som ett genis verk (det finns tusentals gambetas i samma klass) förrän den sista lilla gesten, när han håller i bollen förbi Shilton istället för att avsluta i ett bra läge. Det påminner om Zlatan Ibrahimovics sista dragning under det där målet (hans mest geniala) mot Nac, när han växlar in ett avslut som är 90-procentigt mål mot ett som är hundraprocentigt, genom att lägga sin intelligens emellan.

Maradonas handsmål är också ett genis verk, det flyttade världens bild av vad som är möjligt när alla tittar på. Kan man vara så skicklig? Så cynisk? Så kriminell.

Diego kunde, och världen var sig inte lik efteråt.

Johan Cruijff, Ajax, mot Helmond Sport.

Åh, ibland behöver man inte ens hjälp att förklara. Vad är det som gör Cruijffs och Jesper Olsens straff så överlägset i all sin enkelhet?

Den här intervjun visar just det. Reportern frågar ”är det inte förbjudet?”. Cruijff tittade på reglerna och hittade ett kryphål som ingen någonsin tänkt på. Alla vet hur en straff ska slås men han (liksom Panenka) visste mer.

– Enda risken är att om man misslyckas ser man ut som en idiot, säger Cruijff.

Jo.

Giuseppe Mascara, Catania, mot Palermo.

Kan ett vanligt, hederligt mörsarmål vara genialt?

Alltså, generellt är det ju väldigt tveksamt. Vem som helst kan dra upp bollen i krysset från trettio meter. Vill man göra det från fyrtio meter handlar det mest om en skillnad i lårmuskler.

Men Mascara… dels gjorde han bara ofattbara fotbollsmål, dels finns det något i just det här målet som trotsar det rambundna. Inte bara att han kommer på tanken att – i ett kokande sicilianskt derby, mind you – skjuta från mittcirkeln, utan att han rent ballistiskt inser att det bästa sättet att göra det är att skjuta bollen rakt upp i himlen. När en kommentator spontanskriker att ett mål är ”meglio di Maradona e Beckham”, bättre än Maradona och Beckham, förstår man att det är något mer, något utöver. Det är som Roberto Carlos hörnflaggsmål mot Tenerife, men utan minsta tvekan kring intentionen.

Han ville göra mål, så han sköt mot himlen.

Så. Jag har gjort mitt. Var gick vi bort oss? Vilka delar har vi missat att tänka in? Vilka geniala invändningar finns det som måste upp till ytan. Fältet är fritt, bollen ligger på mittpunkten.

Surprise us. 

/Simon Bank

Var sak har sin tid.

Själv har jag alltså ägnat förmiddagen åt att upprätta ett register över alla skånska poliser och deras familjemedlemmar. Menar: man vill ju ha koll på nazisterna i vårt samhälle. Nu är förstås inte alla skånska poliser nazister, men det känns helt klart bättre att vara på den säkra sidan.

Så började den här veckan, den fortsätter med ett sinnessjukt svep svensk superserielunk, men innan jag känner att jag är helt redo för att sätta tänderna i tre derbyn och en bevakning tänkte jag avsluta veckan som gick.

I går blev vi som bekant vindögda av alla vip-matcher på kontinenten. Var det inte Rom– eller Moskva– eller Istanbulderbyn så var det Manchester-derbyn eller Monaco-manglingar. På den franska fronten brottades de dessutom med årets värsta kanalkrock eftersom Tony Parker et ses potes drog hem Frankrikes första basketguld i historien exakt samtidigt som PSG tog emot les Asemistes på det där stället som folket söderöver brukar kalla Parc des Princesses.

Ni såg drömspelet som ledde fram till Zlatan Ibrahimovics mål, ni njöt av det Porto-patenterade kvitteringsmålet när Moutinho kurvade fram bollen till Falcao.

Gott så. Inför matchen hade det pratats mycket om hur viktigt det här mötet var för fransk fotbolls framtida varumärke. Att när man nu hade världens ögon på sig så var det viktigt att visa upp hur bra Ligue 1 kan vara, att det är en liga som är värd sina tv-pengar och sin internationella uppmärksamhet.

Och det var den ju. Det var en fin match. Men om vi ville lyfta fram en framtidsfråga som är intressant på ett helt annat sätt för fotbollen i Paris så var det som hände före matchen minst lika relevant.

Det PSG som spelade igår har värvats ihop på två år. Under den tiden har PSG dessutom omsatt tre tränare och förlorat en sportchef, vilket säger en hel del om svårigheterna de haft att brottats med.

Det är en 43 år gammal klubb och ett två år gammalt projekt. När de en gång byggde en läktarkultur så var det le Kop, de unga och högljudda, som bjöds in för att göra det. När de sedan kastades ut så hade de förstås den största delen av skulden själva. Att människor dog utanför Parc des Princes gjorde det enkelt att få med sig en opinion som ville kasta ut våldet och våldsverkarna.

De senaste tre åren har PSG arbetat med ett identitetsbyte som saknar motstycke i fotbollsvärlden. Förre ägaren Colony Capital bytte ut publiken, nye ägaren QIA har bytt ut laget.

Finns det plats för en problemformulering medan vi tittar på en ny sorts fransk fotboll? I så fall kan man leta efter barnen som kastats ut med badvattnet.

Även om vi köper (pun intended) bilden av en helt globaliserad, kapitalistisk fotboll där rötter, tillhörighet och nostalgi blir allt mindre viktigt, så finns det förstås en gräns där identiteten tunnats ut så mycket att det gör hela konceptet svårare att sälja. Om Manchester City blir en klubb som ägs utländskt, tränar utländskt, spelas av utländska spelare och följs (på tv och på plats) av utländska supportrar – då kan man å ena sidan fråga sig om det fortfarande är Manchester City.

Men det är en romantisk fråga. Dessutom kan vi ju fråga oss om det fortfarande är en podukt som det går att tjäna pengar på.

Vem vill investera känslokapital i något utan kärna? För kanske tio år sedan läste jag en studie om norska Liverpool-fans extrema krav på autenticitet. De var nästan mer bokstavstroende pudlians än de som faktiskt bodde i Liverpool.

PSG är en annan sorts klubb, redan från början, men frågan ställs där också.

När de mötte Monaco i går så fanns det lika många Monaco-fostrade spelare i ASM:s elva (Kurzawa) som det fanns Paris-killar i PSG:s (Matuidi).

PSG har en vibrerande ungdomsakademi, med flera lag som blivit franska mästare de senaste åren.  I utkanten av laget ser vi dunderlöften som Ongenda (260 mål på två och en halv säsong i pojklagen…), Rabiot (jag älskar honom) och Coman. Vi har förstås bloggfavoriten Ménez här någonstans också.

Men kommer de att få plats? Hur viktiga är de för framtidens PSG-identitet.

Jag har inga stensäkra siffror att luta mig mot, men jag är tämligen övertygad om att Paris-regionen är det område som fostrat flest stora fotbollsstjärnor de senaste tjugo åren. Men PSG har blivit mindre parisiskt , och en av gentlemannen Al-Khelaïfis stora framtidsfrågor är om det spelar någon roll att det är så.

Och varför i hela världen tar vi upp det just precis nu?

Jo, för före avspark i det moderna Frankrikes största match så tog en Paris-grabb till orda framför sitt folk.

Mamadou Sakho var lagkapten i PSG, hela vägen upp från ungdomslagen. Han föddes i det artonde arrondissementet, han har levt sitt liv i den här klubben och spelat i alla franska landslag som finns, men i somras kände han att det inte riktigt fanns någon plats för honom i Paris längre.

Igår fick han chansen att säga hejdå, och man behövde inte vara PSG-troende för att beröras av det. Det räcker med att man känner för stora mittbackar som gråter. Eller för små tjejer i fuskpäls.

– Jag minns när jag var ung och stod på läktaren, högt där uppe, och såg det gamla PSG. Jag fick hela min fotbollsfostran här, och jag har trampat på Parc des Princes gräs med stolthet.

Mamadou Sakho har spelat för PSG sedan han var tolv år gammal, nu är han 23 och en Liverpool-spelare. Det är när han pratar om stolthet som rösten sviker.

– Jag har gett allt för den här klubben, det här är min stad, jag är hemma här. Jag har vuxit upp här, min dotter är född här, hela min familj är här. Jag önskar den här klubben och dess fantastiska supportrar allt det bästa, och jag hoppas att Paris kommer att bli stort – men jag har en sista sak jag vill säga: Historien slutar inte här.

/Simon Bank

München i september, mitt emellan regionalval och Oktoberfest är vi här för att se hur långt världens bästa fotbollslag kommit i sin strävan efter att bli världens bästa fotbollslag.

Efter Champions League-finalen i våras har två saker hänt. Borussia Dortmund, som förlorade, har byggt vidare. Bayern München, som vann, har byggt om.

Jag har skrivit lite långläsning om Pep Guardiolas första månader i Bayern som låsts in bakom betalvägg av husbonden, men det fanns ju bitar som inte fick plats där.

I runda svängar ska det finnas hundra miljarder nervceller i en mänsklig hjärna, och man kan inte ta ansvar för vad alla hittar på. När jag repeterade Peps premiärpresskonferens, den han höll efter presentationen i juni, fastnade ett par neuroner för en detalj.

Bayern hade valt att inleda den där stora dagen med att visa en liten proffsproducerad film, där de varvade bilder från lagets trippelsäsong med bilder av Pep Guardiolas stora framgångar. När allt var över avslutades filmen med en hälsning till husets nye herre:

Viel Glück, Herr Guardiola. Lycka till, Pep.

Eftersom jag läste om det här på en engelsk nätsida så stod det ju inte så. Det stod ”Viel Gluck”. Och där någonstans tappade jag kontrollen över en utbrytargrupp i hjärnan min.

De ville lyssna på Gluck.

I Frankrike händer det att man kan köpa tilläggsprodukter när man köper tidningen, och en morgon i vintras hade jag spontanköpt med mig en liten cd med Christoph Willibald Gluck för ett par euro. Jag gillade den där, och igår lyssnade jag på Gluck igen.

Ja. Och?

Jo, saken är ju den att om Pep Guardiola någon gång skulle få för sig att leta själsfränder i musiken – även bortom Coldplay – så skulle han ha svårt att hitta ett bättre alternativ än en skogsvaktarson från Bayern som förvandlade operakonsten för alltid.

Pep föddes i en liten by en timma norr om Barcelona, Gluck i en liten by en timma norr om München.  Den som skulle få för sig att rita en karta som ramar in nyckelplatserna i deras liv skulle ofrånkomligen ringa in två platser som viktigare än några andra: å ena sidan Lombardiet, å andra sidan London.

Gluck lämnade föräldrahemmet tidigt, han läste matematik och logik vid universitetet i Prag men hamnade så småningom i Milano. Det var där han började skriva opera. När en 30-årig Pep Guardiola till slut bestämt sig för att lämna Barcelona hamnade ju även han i Lombardiet, i Carlo Mazzones Brescia som spelade en annan sorts fotboll än de flesta andra i Italien. Det var där som Andrea Pirlo spelade fram till Roberto Baggio, där en sådan fotboll fortfarande ville vara möjlig.

Men både Gluck och Pep kände sig vilsna, båda hade problem med den väg deras konstarter gett sig in på.

I skarven mellan Pep Guardiolas spelarkarriär och hans tränarbana befann han sig i en fotbollsvärld där det bara verkade finnas plats för två sorters mittfältare; mördaren och geniet. En som vann boll, en som trollade med boll. En som förstörde för motståndaren, en som briljerade. Dynamon som infogade sig i en rytm, som fick bollen från vänster och skickade den till höger, fick den från höger och spelade den till vänster, var utrotningshotad.

När jag summerade EM 2004 skrev jag att ”europeisk fotboll just nu är feghet, försvar och en ensam kille på topp som aldrig får bollen”.

Om Europa spelade fotboll till en rytm så var det – med Van Morrison – till ljudet av en hands klappande.

När Gluck satte ner fötterna i den italienska operamyllan så såg han ett landskap han hade precis lika svårt för. Traditionen var, sedan begynnelsen, uppspänd mellan la opera seria och la opera buffa. Seriös opera och komisk opera.

Opera buffa var musikens motsvarighet till råskinnsmittfältaren: en folklig komik som alltmer blivit platt och stereotyp. Stefan & Krister med ljusare röster. Finessfritt. Opera seria var förlorad till individualisterna och genierna, det hade uppstått en kult kring de briljanta kastratsångarstjärnorna och primadonnorna och kompositörerna hade förvandlats till leverantörer av arior som stjärnorna kunde stråla med.

Systemet var underordnat, den kollektiva ambitionen gömdes bakom den enskilda stjärnans sångövningar.

Någon var ju tvungen att ge tillbaka mittfältet till passningsgeneralen. Det blev Pep Guardiola.

Någon var ju tvungen att ge tillbaka operan till kompositören. Det blev Christoph Willibald Gluck.

För Pep är London staden där han upplevde sina största stunder både som spelare (Europacupen 1992) och tränare (Champions League 2011), för Gluck var London staden där han träffade Händel. Händel hade slagits mot samma tendenser som Gluck såg, att primadonnorna tagit över hela Europa, de strävade åt samma håll – mot en opera där musiken och dramat var likvärdiga, där berättandet var lika centralt som de enskilda sångnumren, där ariorna var medel och inte mål.

Pep Guardiola fick flytta hem till Barcelona för att renodla cruijffismen och rita passningstrianglar som ställde kollektivet (Xavi) som en förutsättning för stjärnan (Messi). Gluck åkte till Wien, satte upp Orfeo ed Eurudice, och reformerade sättet som man skrev opera på. Ariorna fanns där, men de infogades i berättelsen som ett element av många.

Den ena började i Bayern, den andra har precis kommit hit. Ikväll leder Pep Guardiola Bayern München i en Champions League-match för allra första gången, vi kan väl ladda genom att höra Janet Baker sorgesjunga den magiskt tragiska Che faro sensa Euridice.

Avspark om ett par timmar. Viel Gluck, Herr Guardiola.

/Simon Bank

När filmen hoppar ut från tv-apparaterna eller filmdukarna och ut i den riktiga verkligheten skiftar allt färg.

Det är inte färgsprakande, spännande, exotiskt längre. Det är grått, svart, kallt, äckligt, förlorat.

José Anigo hade två söner, nu har han bara en kvar. Frédéric arbetar för polisen, Adrien sköts ihjäl i en gänguppgörelse i går. Så ser verklighetens berättelse om Marseille ut, en historia om det där som José Anigo själv sammanfattade med åtta oerhörda ord häromåret:

– Marseille är en stad som äter sina barn.

Anigo är alltså Olympique Marseilles starke man, en sportchef som är en del av klubbens hela dna. Ska vi berätta om hans söner måste vi berätta om honom.

Den allmänna bilden har alltid haft ett drag av mörker, av något förbjudet och dolt. När polisen gjorde gryningsräder mot OM:s högkvarter förra vintern för att reda ut skumma övergångar och försvunna pengar så blandades det ihop med bandinspelningar av hotfulla telefonsamtal som Anigo haft med en kompis.

Kompisen var nu inte vem som helst: Richard Deruda är en känd kriminell, som bland annat ägnat sig åt illegal spelverksamhet och rån. Maffia. Nu kunde polisen visa att han satt press på Anigo, hotat honom. OM:s sportchef slog ut med armarna och förklarade att det bara var jargong: ”det är så vi pratar”.

– Vi är gamla barndomsvänner, alla vet det. Det finns ingen relation mellan hur jag sköter mitt jobb och hur jag sköter mitt privatliv, bedyrade Anigo.
– Jag kanske har dåliga bekantskaper, men jag kommer aldrig att vända mina barndomsvänner ryggen.

Razzian var kulmen på en ett år lång utredning av OM:s förhållande bland annat till den korsikanska maffian, och det var en smäll till för en sportchef som försökt hålla sig borta från en etablerad bild som han hävdar är fördomsfull och tom.

När det skar sig mellan Anigo och förre OM-tränaren Didier Deschamps skrev veckomagasinet VSD en stor artikel om bråket.

Rubriken? ”Le parrain se rebiffe”, ”Gudfadern slår tillbaka”.

– Det är så här. Du går in på ett hotell och träffar en portier, en receptionist och en kriminell. Ingen pratar om något annat än den tredje. På det sättet symboliserar José den lokala medelhavskontexten som ingen annan.
Det är Rolland Courbis som förklarar. Han är en av den moderna franska fotbollens största, en legendarisk tränare och en stor del av OM:s historia. Courbis har själv suttit i fängelse för skumma spelaraffärer och bedrägerier.

Anigo har upprepat precis samma sak:
– Jag har även kontakter med advokater, med läkare, men det är det ingen som pratar om. Man säger att OM står under inflytande av ”le mileu marseillais” (en eufemism för kriminalitet), men tror ni inte att det finns polis i den här stan? Att det inte finns ett rättssystem?

Anigo är ett med både staden och klubben. Han är uppväxt här, med en farsa som jobbade i hamnen och en mamma som uppfostrade sju barn. Ett av dem, en storebror till José, dog i en mopedolycka när José bara var tolv år gammal.

Livet var tufft, och livet blev Marseille. Han har varit i klubben sedan han var femton, 37 år. Det är svårt att tänka sig OM utan honom.

Och det är omöjligt att koppla loss José Anigo från staden som äter sina barn.

Häromåret gjorde JDD en intervju med Anigo när han satt i sin lyxvilla utanför stan. Skottsäkra fönster, vakter utanför. De senaste åren har halva OM:s trupp utsatts för olika former av rånförsök, och en sportchef är lika utsatt som alla andra.

Kriminaliteten har funnits där ute, och den har funnits där inne också.

För José Anigo hade två söner.

Adrien Anigo var 23 år gammal när han och två andra valde väg en tidig morgon i september. De stormade in på ett postkontor i lilla Milles, utanför Aix-en-Provence, hotade med skjutvapen och försvann i en Ford Fiesta med 20 000 euro.

En av dem som var där hann se registreringsskylten, ledtrådarna ledde till ett fordon som hyrts av Olympique Marseille, i namnet Adrien Anigo. Polisen kunde börja spana, de kunde börja avlyssna telefoner, och de kunde börja lägga ihop pusselbitar.

Adrien och hans grabbar hade inga planer på att sluta. Alexandre Distanti, Olivier Garofalo, Antione Rodriguez och Adrien Anigo blev snabbt till  ”La Bande des quatre”, ”de fyras gäng”, och tidningarna började känna igen tillvägagångssättet.

Mellan november 2006 och februari 2007 utförde de tretton väpnade rån, oftast mot juvelerare.

De fyras gäng började i Marseille, men vidgade snabbt sitt område. De använde mer kraft än finess när de rånade; snabbt och mycket, de avlossade skottsalvor för att skrämmas, stal bilar och blev allt modigare.

De tretton rånen gav totalt 1,5 miljoner euro.

Och de hade blivit alldeles för självsäkra. När polisen avlyssande dem kunde de höra hur de pratade om vapen och smycken. Snaran drogs åt.

– Ibland hade vi upp till 30-40 man ute på fältet. Vi investerade stora summor i fallet, det var viktigt för oss. En hel yrkesgrupp traumatiserades genom de här särskilt våldsamma rånen, förklarade polischefen Christian Lothion i en intervju med La Provence.

När polisen till slut slog till försökte Distanti och Garofalo fly, de körde över en av polisernas fot, men greps till slut. Veckan efter greps även Rodriguez och Anigo.

Adrien Anigo dömdes till fängelse, och satt inne i 2,5 år. Domstolen hade gjort formella misstag och kunde inte hålla honom kvar i fängelse längre.

– Gatorna sög upp min son, men det angår bara rättvisan. Nu bryr sig ingen längre om att prata om att han har en sportaffär, att han har en kvinna och två barn, suckade hans pappa.

Hur det varit i fängelset? I maj fick vi en liten bild, när två av vakterna i Luynes-fängelset fälldes för att ha smugglat in mobiltelefoner och cannabis till fångar. En vakt, Omar Daoudi, hade tagit emot saker från José Anigo för att ge till Adrien.

– Jag älskar fotboll och jag känner monsieur Anigo, förklarade han.
Domaren pressade Daoudi:
– Det framgår av inspelningar att du är bekant med båda Anigo, far och son. José Anigo förklarar att han gett dig hudkräm, parfym och askar med kreatin för att bygga muskler, till hans fängslade son.

Adrien Anigo och hans medbrottslingar var några av de grövsta rånarna i Marseille, men de var sannerligen inte ensamma.

De var en del av en trend.

Under 2011 räknade Marseille in en ökning av antalet beväpnade rån med 40 procent, enligt La Provence utfördes nära 300 rån mot juvelerare i stan. Och när fängelsedörrarna öppnats fortsatte livet som vanligt för vissa. I september 2011 utfördes ett rån mot en juvelerarbutik på spanska solkusten, i Alicante. Tre män hade slagit till sent en fredagskväll, men polisen hade hunnit dit och inledde en jakt. Det blev skottväxling, en av rånarna föll till marken med tre kulor i huvudet.

Han hette Alexandre Distanti. De fyras gäng var bara tre, och nu finns bara två av dem kvar.

I går satt Adrien Anigo i en bil som körde genom Marseilles trettonde arrondisement när två män på en motorcykel stannade till och avlossade en serie skott med ett automatvapen. En uppenbar uppgörelse i den under världen. Det var dagens andra mord i regionen med samma tillvägagångssätt, det femtonde mordet av samma slag i år.

Från fotbollsfrankrike strömmade kondoleanserna in till Marseilles sportchef. José Anigo är född där han är född, han hade två söner men har bara en kvar. Det har gått två år sedan han pratade om en plats på jorden som gett honom allt han har och tagit lika mycket ifrån honom.
– Marseille är en stad som äter sina barn. Mig precis som alla andra. Jag är fortfarande här, men lite trasig.

/Simon Bank

Om ett träd faller i skogen utan att någon hör det – har det fallit över huvud taget då?

Om texter skrivs och blir plusinlåsta så att nästan ingen läser dem – har de skrivits över huvud taget då?

De stora filosofiska frågorna står som söndagsspön i backen, men i väntan på de stora svaren så kan jag väl lika gärna skriva lite till.

Jag har alltså gjort som hela den övriga världen, och sysselsatt mig en smula med att fundera kring Arsenals transferpolicy, och en toskansk målvakt hit eller dit gör ju inte frågorna mindre relevanta.

Vi kan alltså dra dem en vända här också, från ett annat perspektiv.

En grundförutsättning: Jag gillar Arsène Wengers sätt att se på fotbollsbranschen.

En grundförutsättning till: Jag är inte säker på att det är gjort för den här världen längre.

När Simon Kuper de senaste åren skrivit om Wenger har han ständigt återkommit till ett citat av Billy Beane, ni vet moneyball-statistikern som revolutionerade både baseball och Liverpool FC med ett strikt kvantitativt sätt att läsa idrott.

Beane ska ha sagt:

– När jag tänker på Wenger så tänker jag på Warren Buffett. Wenger sköter sin fotbollsklubb som om han skulle äga den i hundra år.

Det är träffande. Buffet, som rankades som världens rikaste man för inte särskilt länge sedan, byggde hela sin förmögenhet på att investera långsiktigt och med liten risk. Han har dessutom vägrat att investera i ”företag som jag inte förstår”.

Men i fallet Wenger undrar jag om man inte ska gräva efter parallellerna där man står. Eller, snarare, där han stått.

När jag tänker på Wenger så tänker jag inte på Buffet.

Jag tänker på Japan.

Det är en accepterad sanning att den där tiden i Nagoya i mitten av 90-talet hade en fundamental påverkan på Arsène Wengers syn på livet. Mycket av det han såg där kunde han känna igen i sin egen bakgrund. I början av 2000-talet svarade Wenger på frågor under en mottagning hemma i Alsace, och han hyllade vad han lärt sig där:

– Värderingar som gjort mig uppskattad; disciplin, ordfasthet, respekt för arbetet, tillit… En sorts naivitet som likafullt gett något tillbaka.

Så kom han till Japan, och till ett samhällssystem där företagande och företagskultur i mångt och mycket var väsensskilt från hur man gör affärer i väst.

Den japanska industrialiseringen under 1800-talet var annorlunda än den i det slutna Kina. Japan tog vägen från feodalt samuraj-samhälle till producentsamhälle under ett tankesystem med sloganen Wa-kon Yo-sai, ”japansk anda, västerländsk kunskap”.

Regeringen ville konkurrera med Europa och USA, men de ville göra det utan att göra avkall på traditionella japanska värderingar. Kort sagt: där väst byggde på individualism och individuellt förverkligande ville Japan bygga sig starkt med kollektivism, trygghet och respekt för kollektivet.

När den japanska framgångssagan satte fart ur startblocken efter det totala kriget, när ett helt land skulle producera sig in i framtiden, var det med de värderingarna som grund.

Hur kulturen såg ut? Vi kan väl tänka oss den med Wengers Arsenal som filter?

•••Arbetsgivare och arbetstagare accepterade sitt ömsesidiga beroende.
•••Fackföreningar fungerade lokalt, med fokus på samarbete snarar än konflikt.
•••Anställda identifierades helt och hållet med sin arbetsplats, och blev anställda på livstid.
•••Livstidsanställningar innebar att de anställda utbildades internt, vilket ökade lojaliteten med företaget.
•••Befordran sker över tid, byggt på ålder snarare än visade kvalifikationer. Samma sak gäller lönetrapporna.
•••Bonus utbetalas utifrån arbetslagets prestation, vilket gör att arbetarna samarbetar snarare än tävlar.
•••Vetenskaplig kvalitetskontroll. Arbetare, snarare än överordnade kontrollanter, ansvarar för kvalitetskontrollerna av de producerade varorna.
•••Företagens ekonomi är lånebaserad, med nära förhållanden till andra systerföretag och banker. De är inte alls kopplade till aktiemarknaden och kortsiktig avkastning som företag i väst.

Sammantaget svarade kulturhybriden perfekt mot de utmaningar Japan ställdes inför efter kriget.

De behövde säkerhet, trygghet, strävsamhet och långsiktighet – och de byggde en tankekultur som motsvarade behoven.

Vad har det här för bäring i en diskussion om Arsène Wenger?

Tja, den som vill se parallellerna ser ju dem.

2013 är det fullt möjligt att beskriva Arsenal som ett fenomenalt företag men en sämre fotbollsklubb.
– Vi köper inte superstjärnor. Vi skapar dem.
Så sammanfattade Wenger sin ideologi på tiden då supportrarna alltjämt trodde på honom i både smått och stort. Ett par år och ett par missade bucklor senare stod han med ryggen mot väggen för att försvara sin långsiktighet.

– Vet ni, jag har fel rykte. Jag är inte rädd för att spendera pengar, men enligt mitt synsätt är det inte en managers jobb att spendera så mycket pengar. När jag tar hit Chamakh gratis så anklagas jag istället för att få beröm. I grund och botten har folk attityden att ”varför la du inte 200 miljoner på honom?”.

Under lång, lång tid kunde japanska storföretag stå starka mot ett system där det krävdes kortsiktig tillväxt som tillfredsställde aktieägare. De kunde göra det eftersom det gick bra. Översätt ”aktieägare” med ”fotbollsfans” så är det fullt möjligt att byta ut Japan mot Arsenal.

Och nu?
Det var inte bara fotbollsvärlden som genomgick grundläggande förändringar under åren kring millenieskiftet.
1997 rasade stora delar av Asien ner i en ekonomisk kris, och dynamon Japan följde med i fallet. Där de tidigare kunnat skynda skyddat och långsamt behövde de plötsligt anpassa sig.
Analytiker har kunnat se omedelbara effekter, förändringar i sättet som japanska storföretag drivs.
De har flyttat ut delar av produktionen till låglöneländer, infört det som kallas seikashugi – prestationsbaserad lön och infört alternativa anställningsformer. För fem år sedan arbetade var tredje inte längre som heltidsanställd, tryggheten var ersatt av deltid, eller av korttidskontrakt.

Utsattheten för en internationell ekonomi har gjort de japanska företagen öppnare, och banden mellan anställd och arbetsgivare svagare i konturerna. I stora drag har man kunnat se en kultur som gått från långsiktighet till kortsiktighet, som blivit marknadsutsatt och lynnig.

Undersökningar har visat att både företag och arbetare fortfarande helst vill se att livstidsanställningen står stark som koncept. Men utvecklingen pekar inte åt det hållet. Den pekar mot en starkare individualism, en försvagad lojalitet och ett större behov av snabba pengaflöden.

Och tusen mil därifrån står i dag Arsène Wenger för att försöka navigera sig i en fotbollsvärld som förändrats.
Den där fotbollsfabriken han byggde har läckt iväg anställda till hans konkurrenter, och på läktarna sitter små och stora aktieägare och skriker att han borde agera och göra det NU.

Vad hjälper det att han har rätt i teorin när verkligheten just förändrats i grunden?

/Simon Bank

Erik Niva glider in – för att citera baltfilosofen Robert Laul – ”på en bananmacka” och börjar ställa frågor utan att inse att han just levererat svaren själv.

Om någon i bloggfamiljen ägnar sina sommardagar åt att lalla runt och sila sand mellan tårna måste någon annan stå för det hårda vardagsslitet i tidningsfabriken. Om någon tillåter sig att sväva iväg i gravskrifter över gamla fotbollsarenor får någon annan vackert se till att masa sig iväg till presskonferenser och landslagsträningar.

Ödets lotter faller, och de faller fan i mig inte alltid där de borde.

Jaja, till skillnad från Malmbergs-Ior så är jag ju storsint nog för att bjuda tillbaka. Alltså tänkte jag ägna ett litet comeback-inlägg åt att lyfta fram en liten lirare som rimligen borde vara i hans smak.

I kväll spelar ju Sverige landskamp, och eftersom det är träningsmatch så har vi ägnat ofint lite uppmärksamhet åt vilka som faktiskt står på andra sidan.

Möjligen har vi noterat, i förbigående, det speciella med Norges åldersstruktur. Det brukar ju heta att fotbollsspelare som inte heter Javier Zanetti är som bäst någon gång runt 27-28-årsåldern. Det råkar också vara ett åldersspann där Norge är som allra sämst utrustat. De har haft sin gyllene generation som kom, lärde sig hur många procent av passningarna som måste spelas framåt, välde världen över ända.

Den generationen är för gammal nu.

Därmed står Norge med en generation spelare som tangerar Sveriges U21-generation från hemma-EM häromåret och deras egen gyllene U21-generation från 1998. Ni såg säkert att Norge gjorde succé i sommarens U21-EM i Israel, nu ska de ut i Europa och etablera sig, för att så småningom kunna lyfta landslaget under en ny förbundskapten. U21:orna ses som ett tecken till på att norsk talangutveckling är på väg åt rätt håll, att det i skärningspunkten mellan invandring/konstgräsplaner/lokal utbildning och en vägran att sortera bort barn för tidigt finns en källa att ösa ur.

Nio spelare ur EM-truppen finns med i Solna i kväll. Lill-Rambo Markus Henriksen, han som lyftes upp av Erik Hamrén i RBK redan som sjuttonåring, är förstås den som kommit längst. Men det är inte honom som Norge är nyfikna på.

De vill ju se Stefan Johansen, 22.

Johansen debuterar på mittfältet i kväll, väldigt många hoppas att han ska bli den där kreativa mittfältskraften som Norge saknat. De har sett honom göra fantastiska saker med sin blick och sin vänsterfot hemma i ligan, många håller honom som den inhemska fotbollens bäste och intressantaste spelare, nu vill de se hur nära han är att kunna göra samma sak på nästa nivå.

Milan har scoutat honom, en handfull Premier League-klubbar har varit i Drammen och sett honom spela för Strømsgodset.

Men det är inte det som gör honom speciell. I väntan på att se vart Stefan Johansen ska finns det nämligen anledning att berätta varifrån han kommer.

Ni vet att Mikael Lustig är det svenska landslagets nordligaste representant? Han är ju född i Umeå, fostrad i Sandåkerns SK. Och Umeå ligger ju förbannat långt upp, inte sant? Kalla vintrar, korta somrar, snö och is och så?

Visst.

Men för att vidga perspektiven en smula kan vi hänga på en hypotes. Om vi kliver in i en taxi på Rådhustorget i Umeå och ber chauffören köra 120 mil rakt söderut så kan vi kliva ur i Köpenhamn eller så.

Om vi kliver in i samma taxi på samma torg och ber samma chaufför köra 120 mil rakt norrut så… kan vi kliva ur där Stefan Johansen en gång lärde sig spela fotboll.

Vardø är en avfolkningsbygd så långt norr- och österut som du kommer i Västeuropa. Ett gammalt fiskeläger och Rysslands-port med tvåtusen invånare. Klimatet är arktiskt, snittemperaturen under årets varmaste månad strax över nio grader. Medialt får Vardø sitt största genomslag under Yukigassen, en årlig plojtävling i snöbollskastning där lag möts i en korsning mellan paintball och snöbollskrig.

Under EM pratade en VG-reporter med Stefan Johansen om en uppväxt som präglades av bollen och längtan.

Du var, undrade reportern, inte den sortens grabb som rände runt och klättrade i träd?

– Vi har inga träd, korrigerade Johansen.

Han växte upp ”på en liten plats där de flesta känner varandra”, men där det är närmare till Nordpolen än till Camp Nou. Vardø IL hade sin storhetsperiod på 70-talet, när de spelade en säsong i näst högsta serien innan de åkte ur direkt. Från Vadsø, en timma bort, har det kommit en handfull stora spelare, men i Vardø har det varit tunt. När Stefan Johansen föddes låg det grus på Russevikas fotbollsplan, Norges östligaste fotbollsarena. Han hann börja skolan innan klubben fick konstgräs. Vardø IL spelar i division fem – sjundedivisionen – och ligger trea, klämda mellan Båtsfjord och Bjørnevatns b-lag.

Nä. Om man drömde där så var det inte om fotboll.

– Jag brukade vara i en gymnastiksal hela dagen under vintrarna. Var det en grön fläck ute på planen så stod vi där och jonglerade, har Stefan Johansen berättat.

– Jag har inte vuxit upp under ideala förhållanden om man jämför med hur det är utomlands. Men man har ett val när man är liten. Jag hade två morbröder som var väldigt fotbollsintresserade och som tog mig med fotbollsresor. En del av mina kompisar föll igenom lite och började med fester, bilar och mopeder istället.

Stefan Johansen ville alltså mycket, men för en mellanstadiegrabb räcker det varken med drömmar eller vilja. Man behöver någon som hjälper till också.

För Johansen fanns det aldrig några alternativ. Det fick bli mamma.

– Jag har aldrig haft någon kontakt med min far. Jag har aldrig sett honom, aldrig pratat med honom.

Det var med morbröderna han åkte på fotboll, det var med mormor han körde nickträning hemma, och det var med mamma han flyttade tvärs över hela Norge för att satsa på fotbollen.

Stefan Johansen togs tidigt ut i distriktslagen, trots att han var ett år yngre än de andra. Han var ordinarie i pojklandslaget (2006 spelade de 1–1 med ett svenskt pojklandslag med Alex Kacaniklic, Viktor Lundberg och Robin Söder), och när han och mamma åkte till Bodø för att hälsa på släktingar passade han på att träna ett pass med stans pojklag.

– Det var fantastiskt roligt att få spela med så många duktiga spelare, konstaterade en brådmogen fjortonåring.

– Jag har knappt sett något liknande, kontrade Glimt-tränaren Trond Schjølberg. Pojken är stark och har ett sinnessjukt ryck. Dessutom har han näsa för mål.

Johansens mamma hade redan bestämt sig för att söka in till en sjuksköterskeutbildning i Bodø. Att dörren till en storklubb öppnades för hennes son avgjorde saken. De flyttade.

– Bor man på ett ställe som Vardø så sysslar man inte med toppidrott. Även om du gillar platsen och vännerna så måste du flytta om du vill ta dig någonstans.

I både ungdomslandslagen och Bodø/Glimt spelade lille Stefan utpräglad anfallare till en början, men med tiden började han flytta runt mellan positioner. En tidning räknade ut att han hann spela på åtta olika positioner i Glimt.

Han debuterade som lärling och sextonåring, och fick lära sig den hårda vägen att han behövde bygga på sig muskler och bli starkare, och när han 2011 flyttade till Strømsgodset som bosmanfall skolades han om till den där rollen som mittfältsregissör som gjort honom till ligans bäste spelare.

Tjurigheten hade han från början. Resten fick han lära sig efter vägen.

– Det är skillnad på att ha talang och att bli en bra spelare. Det senaste året har jag tagit mina största, viktigaste steg, eftersom jag lärt mig förstå vad som krävs för att utveckla sig och bli bättre.

Redan i vintras var han uttagen till en vinterturné med landslaget, men precis före avresan halkade han på en isfläck under ett besök hemma i Bodø och bröt foten.

Han kom tillbaka till Strømsgodset, han tog sig tillbaka till U21-EM, och i dag debuterar han för a-landslaget.

– Det enklaste är att inte göra något åt problemen, men fortsätter man så över tid så får man fel resultat. Jag vill lära mig saker av utmaningarna, oavsett om det handlar om fotboll eller andra saker i livet. Lära mig, ordna det, fråga mig själv vad jag lärt mig. Om du vill växa måste du agera, inte bara prata. Det är sånt som bygger karaktär, har han förklarat.

Stefan Johansen har inte brått bort från Strømsgodset, sportchefen Jostein Flo vill försöka behålla honom åtminstone säsongen ut.

Titta gärna lite extra på Johansen i kväll. Det är han den blonde, vänsterfotade på innermittfältet, tittar ni nära ser ni den Boniperti-inspirerade tauteringen på insidan av hans högra biceps: To win is not everything. It’s the only thing.

Hur långt Stefan Johansen kommer att ta sig återstår att se, men han har redan tagit sig från Vardø och hit.

Till stjärnorna är det inte så långt kvar.

/Simon Bank

Källor: Finnmarken, TV2, VG, Aftenposten, An.no.

Ett sista slutminutsmål av en av hans tyngsta värvningar, en sista stilla seger till hans ära.

– You’re getting sacked in the morning, sjöng bortasektionen just som Michu gjort 1–1, men det här var ju inte deras party.

Vi kommer att skriva mycket om Alexander Chapman Ferguson, vi kommer att göra det länge. Vi kommer att skriva om den naturliga fortsättningen med Moyes, om vad det betyder att Manchester United inte gjorde mer än att gå över Clyde efter vatten.

Men var sak har sin tid. Ikväll gör vi som de gjort på Old Trafford, och lämnar över ordet till Alex Ferguson själv. Om han själv fick bestämma så hade ju Manchester Uniteds klubbhymn varit en sång som förklarat exakt varför han stått där han stått och står där han står.

Längs med hela Stretford End hänger ju en banderoll med texten The Impossible Dream.

Det var Andy Williams som sjöng den. Det är Alex Ferguson som levt den. Ta ra, Fergie.

To dream the impossible dream
To fight the unbeatable foe
To bear with unbearable sorrow
To run where the brave dare not go

To right the unrightable wrong
To be better far than you are
To try when your arms are too weary
To reach the unreachable star

This is my quest, to follow that star
No matter how hopeless, no matter how far
To be willing to give when there’s no more to give
To be willing to die so that honor and justice may live

And I know if I’ll only be true to this glorious quest
That my heart will lie peaceful and calm when I’m laid to my rest

And the world will be better for this
That one man scorned and covered with scars
Still strove with his last ounce of courage
To reach the unreachable star

/Simon Bank

Första maj under fanorna.

De här är förstås inte bara röda, de är blå och gula också, men jag klagar inte. Barcelona tar emot med strålande sol, sjutton snälla grader och en match som blir antingen en bekräftelse på bayersk överlägsenhet eller ett messimirakel.

Och hur laddar man för det?
Tja, vad sägs om skärningspunkten mellan personligt politiskt och primalt hat?
Fint, då säger vi så.

Det var någon gång där på hösten 2010 som jag märkte att mitt sätt att se på vissa fotbollsfenomen hade flyttat sig, rört sig i grunden. Jag har levt mitt liv som allierad till tanken att det finaste med fotboll är att det finns många sätt att vinna på, att den som är lite smartare kan slå den som är lite bättre, och att den svagare kan slå den starkare.

Som en följd av det hade jag alltid haft svårt för dogmatiker med näsan i vädret. Jag hade svårt för holländarnas arrogans, tyckte inte om de som tyckte att de liksom var… bättre än alla andra, att deras fotboll var finare än alla andras. De förlorade ju.

Men den där hösten hände något. Tyckte jag inte plötsligt att Cruijff hade rätt när han kritiserade van Marwijks cyniska fotboll? Kände jag inte att hjärtat slog hårdare när Xavi sa ”jag säger inte att vår fotboll är bättre men…” och menade ”jag säger att vår fotboll är bättre”?

Det var inte de som erbjöd något annat. Det var jag som hade behov av något annat. Det var världen som hade blivit något annat.

Om jag ska förenkla det: Jag ville ha ideologier. När hela samhället tunnades ut till att handla om det allra minsta och futtigaste (”sälja ut fackföreningsrörelsen? Tja, ge mig en tusenlapp extra så…”, ”sälja ut skola och vård? Ja, det får väl folk bestämma själva”) och alla värden verkade utbytbara mot varandra så fanns det något trösterikt i de dogmatiker som stod till buds.

Cruijff stod upp för absoluta värden. Xavi gjorde det också. När hela världen varit inriktad på och övertygad om att framtidens fotboll tillhörde lag som spelade 4-5-1 med defensiv balans, fysiska Drogba-jättar och en ensam targetman längst fram – så bestämde de sig för att fabriksodla fram små knattar med doktorat i geometri i la Masía. Där vi alla accepterat maximet att ”allt kan hända i fotboll” så bestämde de sig för att försöka kontrollera den in absurdum, att inte ens låna ut bollen.

Där är bakgrunden.

Tre år senare har jag åkt till Barcelona för hundrade gången, och nu sitter jag på en balkong med en vacker liten italiensk bok med en titel och en ingång som jag antar är unik i fotbollshistorien:

Contro il Tiqui Taca – Come ho imparato a detestare il Barcellona. Mot tiqui-tacan – så lärde jag mig avsky Barcelona.

Michele Dalai har skrivit den, med lätt handlag och mycket humor, och han sammanfattar i stort hela den motrörelse som svept över Europa de senaste åren. Hatet mot Barça, mot duktigheten och filmandet och den tråkiga, evighetsendimensionella fotbollen.

”Jag avskyr Barcelona. En fotbollsvän kan inte göra annat än att avsky Barcelona” skriver Dalai, i en bok han sorterar in i genren rosicata in prosa, en skriven attack mot övermakten. Det finns inget jag är tröttare på än tonårströtta angrepp på ett Barcelona som fuskar och är tråkiga, men en bok är en bok. Han är inte den förste som hugger smart mot Barça (inte den andre heller…), men ambitionsnivån här gör den intressant, han har försökt formulera exakt vad det är som gör Barcelona till en fara (”ska vi lämna över en sådan här fotbollsvärld till våra barn?!”).

Dalai radar upp argument som vi hört hundra gånger förut, om Barcelonas politiska korrekthet, präktighet, om ”tiqui-tacan som massförstörelsevapen”, om lagets spel som ”det absolut sublima för den som älskar statistik”.

Kan man, frågar sig författaren, låta bli att förälska sig i Messi, den väluppfostrade och tyste, kanske till och med blyge, mästaren, som gör fantastiska mål och vinner alla individuella utmärkelser i universum och tillägnar dem till sitt lag?

Författarens svar:
Det kan man.

Jag har levt tillräckligt mycket i Italien för att förstå exakt vad det är som de har så svårt för med Barcelona. Klubben har, på gott och ont, varit allt vad italiensk fotboll inte varit de senaste åren. Ordningssamma, skötsamma, bäst i världen.

Om jag ska översätta Michele Dalai till något som är närmare oss:
Det som gör Barcelona vidrigt är deras svenskhet.

Jo, jag drar det hårt här, men det var Dalai som började. När han ska beskriva Barcelonas spelidé så håller han med om att deras spel är som musik – och så exemplifierar han med den mest endimensionellt debila musik du kan tänka dig. Dels Bebes K.I.E.R.E.M.E. Dels en svensk gitarrist.

Barça är, skriver Dalai, ”som ett solo av Yngwie Malmsteen, en tekniskt begåvad gitarrist som riskerade att på egen hand utplåna rockmusiken och dess förgreningar”. Tekniskt skicklig musik som says nothing to me about my life.

För några år sedan berättade min allra bästa polare om en intervju som gjorts med någon i familjen Bottega, ni vet de där som ligger bakom Veneto-grappan Alexander, som är världens mest sålda, den som ni ser i vackra flaskor i tax-free-butikerna. Vad var hemligheten bakom succén, undrades det.

– Vi gör grappa för människor som inte tycker om grappa.

Dalai skriver samma sak om FC Barcelona. Fast han använder inte grappa som analogi. Han använder Ikea.

Barcelona är säljbart eftersom de inkarnerar Ikea-idén i fotbollen: de förstås av alla som inte förstår ett skit om fotboll, de älskas av alla som inte älskar fotboll.

Ja, Barcelona är alltså i grunden ett själlöst, blodfattigt ordningsamt kollektivistiskt fotbollslag. Svenskt som Ikea, svenskt som Yngwie.

Fast vi kan förstås bryta den bilden om vi vill. Det finns ett enda kapitel i Contro il Tiqui Taca som handlar om en enskild spelares revolt mot präktigheten. Och han är ju också svensk. Kapitlet heter Lo strano caso di Zlatan Ibrahimovic e la maglia baciata troppo in frena. Det underliga fallet med Zlatan Ibrahimovic och den för tidigt kyssta tröjan.

”Zlatan är Messis exakta motsats” skriver Dalai, och jag ska inte trötta ut er med saker ni redan vet allt om.

Snart sagt alla argument som vänds mot Barcelona kan också vara argument för dem. Ni vet det också. Nu sitter jag hur som helst med en utläst bok och ett par timmar kvar till en match som förmodligen kommer att sätta i alla fall ett komma efter den där perioden då vi inte kunde påstå något annat än att världens mest framgångsrika fotboll spelades just här.

Cruijff, Xavi och Messi gav oss i alla fall något att förhålla sig till. Michele Dalais bok inleds med två citat som står som motto för hela hans protest.

Det första, från Bertrand Russell:
De ståndpunkter som försvaras med passion är alltid de som saknar en god grund; passionen är själva måttet på innehavarens brist på rationell övertygelse.

Det andra, från José Mourinho:
Por qué?

Första maj, vinden i fanorna. Nu går vi på fotboll.

/Simon Bank

Mario Götze-bomben smällde i natt, Robert Lewandowski-puffen kan explodera i sommar.
FC Bayern köper kvalitén ur en konkurrent, men man ska ha klart för sig att de gjort det här förut.
Nitton gånger.
Hur ser du till att relativt ohotad behålla hegemonin i en av världens bästa fotbollsligor över två decenniers modern fotbollsmarknad?
Jo, allt du behöver är kunskap, erfarenhet, publikunderlag och rejäla muskler.
Ja, och en krigskassa på två miljarder kronor då.

Mario Götzes skymningsövergång kommer förstås oerhört överraskande eftersom den kommer just nu, just den här veckan. Men själva fenomenet, att Bayern München köper en direkt konkurrents allra mest värderade och älskade ägodel, är inte överraskande alls.

Det är ju så sydstjärnan FC Bayern jobbar. Det är så de alltid jobbat.

I vår har giftpilarna farit flitigt mellan Westfalen och Bayern. BVB-basen Hans-Joachim Watzke anklagade FCB för att plagiera Dortmunds spelsätt, men fick backa – bara för att nu se Bayern plocka åt sig själva kugghjulet i Dortmund-maskinen. Bayerns korvmagnat Uli Hoeness var i dagarna ute och beklagade sig över den bristande konkurrensen i Bundesliga, han sa att den hotar ligan på sikt – bara för att med andra handen dela ut ett tungt solar plexus-slag till den enda konkurrerande klubben.

Ikväll spelar Bayern mot Barça. Pep Guardiola kommer att se på, samtidigt som han funderar över hur hans första värvning ska fasas in i det där lagbygget. Götze-köpet är en markering av en marknadsledare, som förmodligen stärker Bayern redan nu. Hur den påverkar BVB får vi se imorgon.

I Frankrike har det redan börjat gnisslas om att alla de där PSG-pengarna som man hoppades skulle sippra ner till resten av Ligue 1 istället gått till att handla spelare i Italien. I Tyskland har man alltid kunnat trösta sig med att Bayern-pengarna i alla fall stannat i den tyska fotbollen.

Dortmund får 37 miljoner euro för Götze, Bayern får ett litet spelgeni som för dem ett steg närmare Barcelona.

Det man kan konstatera är att Bayerns transfermodell, att se andra klubbar närma sig och plocka deras nyckelspelare när de kommit för nära, blivit dyrare med åren, och att det finns något ligaekonomiskt positivt med den. Förr brukade de pincettplocka prisvärda spelare som passade in i spelmodellen – de senaste tio åren har de gått rakt på topphyllorna i affären, och betalat därefter.

Förändringen i strategi har kostat mer, men den har varit värd det.

Medan vi funderar på framtiden, den ikväll och imorgon och nästa säsong, kan vi roa oss med att titta närmare på historien. Sedan 1992 har Bayern köpt tjugo spelare från klubbar som vi kan betrakta som direkta toppkonkurrenter.

Några av dem är värda att titta lite närmare på.

1992:
Thomas Helmer, mittback, Dortmund. 3,75 miljoner euro.
(BVB var ligatvåa säsongen före, Helmer en absolut nyckelspelare. Genom en skuggövergång via Lyon hamnade han i Bayern, en affär så infekterad att den hotade sammanhållningen i landslaget. Helmer blev en stor Bayern-idol, och vann sju stora titlar med klubben)

1993:
Marcel Witeczek, mittfältare, Kaiserslautern. 2,5 miljoner euro.
1995:
Ciriaco Sforza, mittfältare, Kaiserslautern. 3,3 miljoner euro.
Andy Herzog, mittfältare, Werder Bremen. 2,5 miljoner euro.
Thomas Struntz, mittfältare, Stuttgart. 2,5 miljoner euro.
1996:
Mario Basler, högerytter, Werder Bremen. 4,1 miljoner euro.
Markus Münch, vänsterback, Bayer Leverkusen. 1,3 miljoner euro.
2000:
Ciriaco Sforza, mittfältare, Kaiserslautern. 2,3 miljoner euro.
2001:
Robert Kovac, mittback, Bayer Leverkusen. 8,25 miljoner euro.
Niko Kovac, mittfältare, Hamburg. 5,5 miljoner euro.
2002:
Zé Roberto, mittfältare, Bayer Leverkusen. 12 miljoner euro.
Michael Ballack, mittfältare, Bayer Leverkusen. 6 miljoner euro.
(Leverkusen blev ökänt som Neverkusen när de tog en trippel i nästan-vinster: Tvåa i Bundesliga, tvåa i cupen, tvåa i Champions League – och, i Ballacks fall, tvåa i VM. Säsongen var Bayerns första pokallösa på sju år, och de agerade genom att köpa sig ett helt nytt mittfält. 2003 var de tillbaka på tronen igen. Leverkusen? De räddade nytt kontrakt med ett nödrop)

2004:
Lúcio, mittback, Bayer Leverkusen. 12 miljoner euro.
Torsten Frings, mittfältare, Dortmund. 9,25 miljoner kronor.
2005:
Valérien Ismaël, mittback, Werder Bremen. 8,5 miljoner euro.
2006:
Daniel van Buyten, mittback, Hamburg. 8 miljoner euro.
2007:
Miroslav Klose, anfallare, Werder Bremen. 15 miljoner euro.
(Klose vann skytteligan 2006 och ledde Bremen till en andraplats bakom FCB, samma sommar vann han skytteligan i VM, och en långsam och krånglig transfercirkus trummade igång. Publiken på Weserstadion vände sig mot Klose när Bayern-ryktena surrade som mest, och till slut bekräftades farhågorna. Klose lämnade, och gick till ett Bayern som slutat på en hemsk fjärdeplats i ligan. Klose debuterade i en 4–1-vinst i ligacupen mot… Werder Bremen. Bayern tog tillbaka ligatiteln, elva poäng före Bremen)

2009:
Mario Gómez, anfallare, Stuttgart. 30 miljoner euro.
(24 Gómez-mål ledde Stuttgart till tredjeplatsen i ligan, tre poäng efter Bayern. Det tog tid för honom att hitta hem i sin nya miljö, men laget fungerade fint och vann tillbaka ligatiteln. Stuttgart fick problem med målskyttet och rasade till en sjätteplats)

2011:
Manuel Neuer, målvakt, Schalke. 22 miljoner euro.
(Lagkapten, klubbikon, hatad i München och älskad i Gelsenkirchen – inte skulle väl tysk fotbolls näste stormålvakt kunna lämna Schalke? Jodå. Neuer vann cupen med Schalke, men på paraden fick han en örfil av en av lagets egna supportrar. När han kom till Bayern möttes han av hatbanderoller och krav som måste följas för att han någonsin skulle accepteras av München-fansen. I år har han släppt in fjorton mål på 30 ligamatcher)

2013:
Mario Götze, mittfältare, Dortmund. 37 miljoner euro.

/Simon Bank

Ni märker att det dröjt lite med uppdateringarna? Ni efterlyser lite högre frekvens i inläggsfabriken?

Jo, men det händer att bloggandet hamnar i kläm mellan plikter och inspirationsbrist. Det händer också att det lossnar med en smäll. Det här är en måndag på tåg (apropå verkligen inget alls: i morse blixtmindes jag min första medvetna tågresa, besvikelsen när jag märkte att tåget inte sa ”tut-tut”. Om SJ läser det här: Tågen borde tuta mycket mer), och det är också en måndag då det finns så mycket att skriva om att det brinner i fingrarna.

En matig Luis Suarez-bakgrund? Ett stycke sorgeskrift om Sporting? En listgenomgång av Europas mest misskötta klubbar? Uli Hoeness korvar?

Jag har faktiskt lust på hela kakan, men tiden har sina begränsningar (inte ens Cyril Rool hinner bli utvisad mer än en gång per match, och – just det – dessutom har jag varit inkallad på kvartssamtal hos den förträfflige Anders Cedhamre) så jag får välja det som helt enkelt inte kan vänta.

Sainté har ju precis kommit hem med en pokal. Trettiotvå års ökenvandring har ju precis tagit slut.

Det finns så väldigt många trådar att dra i för den som vill förklara vad det betyder. Som med alla stora händelser så väller de små berättelserna in från alla håll. Sly Stallone-kopian Christophe Galtiers tränarjacka, den som han fått av sin fru? Galtier som tillägnar titeln till mamma, på hennes födelsedag? Alla de gamla storspelarna på läktaren? President Romeyer, som cyklat de 40 milen från Loire-dalen till Paris inför finalen? Brandaos osannolika ligacupfacit? Ruffiers evighetsnolla?

Allt värt att skriva om.

Men ska jag göra ett ärligt försök att närma mig djupet av en trettioårig längtan så vill jag berätta om en holländare som var snyggast i världen.
•••
•••
En regnig dag på Rivieran började jag glädjeskissa på ett lite överambitiöst projekt. Jag tänkte lista de estetiskt bästa fotbollslagen genom tiderna, men hann inte längre än till plats ett.

Där satte jag Saint-Étiennes lag, upplagan från åren där 70-tal blev 80-tal.

En liten gruvstad nere i Loire-dalen samlade en fransk akademi av fotbollshjärnor (Aimé Jacquet, Michel Platini, Jacques Santini), en på alla sätt driven president som hette Roger Rocher gav gruvknegarna och hemmafruarna, de unga och gamla, en fotbollsklubb som kunde mäta sig med världens allra bästa. Han, l’homme à la pipe, mannen med pipan, tog dem från mörkret till en europacupfinal mot Bayern München, innan han till slut tog dem tillbaka till mörkret igen.

På Le Chaudrons läktare stod jobbarna och ungdomarna som sjöng lika högt som några andra i Europa. Nere på planen stod hjältar från en annan värld, med en annan doft.

De såg ut som Platini. Le Génie.

De såg ut som Dominique Rochetau. Le Communiste.

De såg, framför allt, ut som John Nicholaas Rep från Zaandam i norra Nederländerna. Le Playboy.

Johnny Rep är en hjälte från tiden då fotbollen brakade rakt in i popkulturen. En rockstjärna, en anfallare med vackert ansikte och långt hår. En George Best från ett kalvinistiskt kulturklimat.

Rep var pojkgeniet som egentligen aldrig var så noga med att hamna i Ajax, men gjorde det ändå. Han bråkade med Cruijff och stängdes av en månad av spelarrådet (det säger så mycket om Cruijff och Ajax), men han vräkte in mål, avgjorde ligor och gjorde Ajax till europamästare. Han gjorde sju mål – flest av alla – för Holland i VM-slutspelen på 70-talet, och han var en av huvudpersonerna i den mest talande fotbollssekvens som existerar i nederländsk fotbollshistoria: Matchöppningen i VM-finalen 1974, den som visar både varför de var bäst i världen och varför de aldrig blev bäst i världen.

En minut, sjutton passningar, åtta inblandade spelare, Cruijff som dyker in i straffområdet, Uli Hoeness som fäller honom inför ett fullsatt Olympiastadion, 1–0 på straff utan att Västtyskland rört bollen.

– Vi ville förlöjliga tyskarna. Vi tänkte inte på det, men vi gjorde det, med alla de där passningarna. Vi glömde att göra 2–0. När du ser bilderna från matchen ser du hur tyskarna blir argare och argare. Det var vårt eget fel. Det hade varit mycket bättre om Västtyskland gjort 1–0 i första minuten.

Johnny Rep var en modern högerytter, fri att vandra inåt i planen för att dribbla eller göra mål. Han hamnade i Valencia, flackade vidare till Bastia och lyfte ön fem mil upp i luften, innan han tog sina blonda lockar och flyttade till Saint-Étienne.

Det var vad man gjorde i Frankrike då. Man flyttade till Sainté.

Roger Rocher hade sett sin klubb etablera sig på högsta europanivå, och hade inga tankar på att låta sakernas tillstånd förändras. Michael Platini ringdes in från Nancy, Johnny Rep från Korsika, Patrick Battiston från Metz.

Rep vårdade sitt rykte som playboy och popstjärna. Han levde drömmen och drömmarna levde om med honom. 1981 vann ASSE ligan igen, för nionde gången på sjutton år, och allt var för bra för att vara sant.

Och allt var för bra för att vara sant.
Under ett par veckor våren 1982 rasade hela bygget samman.

Den 15 maj åkte ASSE till Paris för att vinna sin sjunde cupfinal på tjugo år. Med trettio sekunder kvar av förlängningen leder de med 2–1 mot uppkomlingen, det nästan nyfödda fotbollslaget Paris Saint-Germain.

Allt är som det ska.

Men så landar bollen hos Dominique Rochetau, anfallaren som spelat åtta säsonger för Sainté men som gått till PSG. Han gör mål, Paris vinner på straffar, det är deras första titel någonsin, och två dagar efter finalen avgår Roger Rocher som president.

Han har betalat ut svarta löner till storstjärnorna, han har använt klubbens popularitet för att kunna göra svarta affärer för mer än tjugo miljoner francs. Enorma summor, en enorm skandal. Rocher döms flera år senare till tre års fängelse, och sitter av fyra månader som bruten 71-åring.Stjärnorna lämnar, ASSE åker ur, storhetstiden är död och begraven.

•••
•••
I Frankrike brukar det hävdas, inte helt utan fog, att alla som fyllt fyrtio håller på Saint-Étienne.

De minns ju 70-talet, de minns de sexton pokalerna som plockades hem. De minns Platoche, de minns mannen med pipan, och de minns Johnny Rep.

Men när guldgruvorna sinade så gick det som det gör. Lager efter lager av smuts och damm singlade ner över ASSE. Och för Johnny Rep gick det precis åt samma håll.

Han hade varit en holländsk George Best under de goda åren, och han fortsatte att vara det under de dåliga. Kvinnorna kom och gick, en skilsmässa kostade honom en förmögenhet, han tittade allt djupare i flaskan. Där flera av hans generationskamrater blev firade tränare missade han att ens ta examen i tränarkursen. Han flyttade runt, knullade runt, rumlade runt.

Jeane Manson, Playmate of the Month 1974. Johnny Rep, Playboy of the Years 1971-1983.

I Frankrike gav de ut en bok om honom ”Allez Johnny Rep, Feu Vert”, ”Framåt, Johnny Rep. Grönt ljus”. I Holland gav hans moderklubb ut en jubileumsbok till sin hundraårsdag utan att ens nämna hans namn.

– Jag hade stannat i Saint-Étienne om det inte vore för skatteproblemen jag fick. Det är ett så vackert område och jag hade så många vänner där. Hade kunnat leva där för alltid, berättade han i en intervju.

När 2012 blev 2013 summerade ASSE 32 år utan en enda pokal. Dagens lagkapten, Loïc Perrin, har spelat ett helt liv i klubben, han är född och uppväxt i Saint-Étienne. Den enda pokal han lyft fram tills i år var efter en final i Loire-mästerskapen när han var tretton år.

Men det här året har varit fint. Hela Europa har följt dundertalangen Aubameyang, brutalbrassen Brandão har lett anfallet, strulpellen Mollo har hittat en plats för sin fotbollskonst. ASSE har bara förlorat en enda match sedan nyår.

Det finns mängder av förklaringar till det, men är ni romantiker så såg ni ju tecknen redan i januari.

Det var då som en Hollands-registrerad husbil svängde in på parkeringen utanför Geoffroy-Guichard. En 61-årig Johnny Rep hade kommit tillbaka. För att campa.

Min lejonmanade polare Bernard Lions knackade på och frågade vad han gjorde där.

Jo, förklarade Johnny, han tänkte dra runt i två månader och besöka sina gamla klubbar. Ta färjan till Korsika för att hedra sin avlidne Bastia-kompis Claude Papi, bila över till Valencia. Och återvända till Saint-Étienne.

Hur, frågade Bernard, är det möjligt att du är tvungen att sova i en husbil på parkeringen utanför Geoffroy-Guichard?

– Jag har varit en stjärna, visst? En idol, berömd världen över, en femte Beatle, som George Best? Jag var en grym fotbollsspelare, ihop med Cruijff, Kempes, Platini. Jag var en spelare som älskade fotboll, som förstod den och klarade av både bra och dåliga matcher. Jag var allt. Jag var rik också… det är jag inte längre. Men jag lever bra. Min husbil är mitt slott, nu för tiden.

Är det inte chockerande att ingen från ASSE tar emot dig?
– Det är mitt eget fel. Jag har inget telefonnummer längre, och vågar inte störa dem. Jag kan ju inte stå kvar här kvällen före match, men klubben låter mig ställa bilen ute vid l’Étrat (träningsanläggningen). Och dom har erbjudit mig biljetter till matchen mot Bastia.

De pratade om vad han mindes och vad han ångrade (bara att han lämnade ASSE 1983, han borde stannat). De pratade om vad som varit, och de pratade om det som skulle bli.

Vet du att Saint-Étienne ska spela sin första final sedan du stack, att de är i final i ligacupen?
– Va? Det är otroligt! Det visar vilka berg och dalar den här klubben upplevt de senaste trettio åren.

Johnny Rep tog sin bil och åkte sin väg, men sedan dess har Sainté bara förlorat en match av nitton. I lördags åkte de till Paris för att spela cupfinal igen. För de flesta är ligacupen inte särskilt tung, men för den här klubben vägde den 32 år. 200 000 ansökte om de biljetter som ASSE tilldelats på Stade de France, de sista sextusen plåtarna gick åt på tre minuter. Det fanns supportrar som reste 3000 mil tur och retur för att se matchen.

Presidenten Bernard Caïazzo (jo, de har två presidenter, de är ensamma om det i Ligue 1) hade ett par biljetter över, men när han lovat ut dem upptäckte han att det fanns ett problem.

– Det är helt galet. Jag var tvungen att dra tillbaka en inbjudan från en kompis. Johnny Rep hade ingen biljett, jag måste ju ge en till honom.

När ASSE gick in på Stade de France i lördags gjorde de det inför 40 000 av sina egna fans. På hedersläktaren trängdes ikonerna från 70- och 80-talet. Brandão nickade in ett Aubam-inlägg, och den här gången fanns ingen Dominique Rocheteau som kunde stjäla pokalen i slutsekunderna. Rocheteau är hemma igen, sedan 2010 är han en av nyckelpersonerna i Saint-Étiennes verksamhet. När slutsignalen gick såg det ut så här på Place Jean Jaurès i Saint’Étienne.

Loïc Perrin föddes för sent, han kom till världen mitt emellan en Ligue 2-match mot Gueugnon och en Ligue 2-match mot Grenoble. Han har aldrig fått se sitt lag vinna något över huvud taget, men hans pappa har matat honom med gamla VHS-kasetter som visar de stora spelarna och de stora åren.

I går stod Perrin längst fram i en öppen buss när Saint-Étienne kom hem med sin första pokal på 32 år.

Johnny Rep föll när Saint-Étienne föll, han var tillbaka när de kom tillbaka.

Bernard Lions frågade honom om han hade velat att saker vore annorlunda, om han velat vara fotbollsspelare 2013.
– Jo, men bara för att fortfarande vara 20 år, inte för pengarna. Det finns inget bättre än att spela fotboll. Idag är jag gammal. Jag kan inte spela längre. Jag duger inte till något längre. Eller, jag kan fortfarande älska…

I Nederländerna blev han en tragisk figur, men det finns en plats där han alltid kommer att vara en ung man, med långt, blont hår. Den vackraste fotbollsspelaren av alla. Le Playboy. 

Ce soir c’est le tout premier match de la saison
(Ikväll är det säsongens allra första match)
Et Johnny Rep a les cheveux blonds
(Och Johnny Rep har sina blonda lockar)
45 000 personnes se tassent dans le Chaudron
(45 000 personer trycker ihop sig i le Chaudron)
Et Johnny Rep enlève son pantalon
(och Johnny Rep tar av sig sina byxor)

Un ange qui passe dans les vestiaires
(En ängel som går genom omklädningsrummet)
Et Johnny Rep enfile son maillot vert
(och Johnny Rep sätter på sin gröna tröja)
Ce soir la lune escorte les champions
(ikväll gör månen mästarna sällskap)
Et Johnny Rep affûte ses crampons
(och Johnny Rep vässar sina dobbar)

Ce soir la foule n’en peut plus de chanter
(Ikväll kan publiken inte göra annat än att sjunga)
Et Johnny Rep évite les croche-pieds
(och Johnny Rep undviker alla fällningar)
Ce soir c’est sûr on va voir trembler les filets
(ikväll kommer vi säkert att få nätet att darra)
Et Johnny Rep n’en peut plus de dribbler
(och Johnny Rep kan inte göra annat än att dribbla)

Ce soir on joue à la maison
(Ikväll spelar vi hemma)
Et Johnny Rep demande le ballon
(och Johnny Rep ber att få bollen)
Ce soir la pluie trempe les blousons
(ikväll blir jackorna dyngsura av regn)
Mais Johnny Rep a marqué c’est bon
(men Johnny Rep har gjort mål, det är fint)

/Simon Bank