En skytt är gripen. Ett SM-guld ska himm.
Jodå, det här är en speciell dag att vakna upp i Malmö.
Eftersom det är en dag då allt händer, överallt och samtidigt, så kan vi väl repa av aktualiteterna först. Ta det här med att Rexhepi har åkt till Bergamo för att provspela med Atalanta, till exempel.

Jo, på riktigt.

Konstpaus.

För effekt.

Lite till.

Nu är det inte MFF-Dardan som varit i Italien för att träna med båda a- och primaveralag, utan Halmstad BK:s 17-årige anfallstalang. Ardian Rexhepi är ett av HBK:s alla unga balkankids – och han är inte släkt med Dardan.

– Nej, jag har aldrig hört talas om honom. Rexhepi är inte ovanligt som efternamn i Kosovo, säger MFF-Rexhepi.

•••

Eftersom alla krafter samverkar, och inte åt något bra håll generellt sett, så är det här helgen när Kevin Davies existerar och Skåne-kampen kolliderar med slaget om Rom.

Olimpia får inte flyga, men hon är i alla fall där, på arenan. Francesco Totti kommer inte ens att vara på plats, han följer matchen hemifrån tv-soffan av tre olika skäl.

Dels är han avstängd i fem matcher (ja, bara en match egentligen – men den är som fem), dels är han för nervös för att vara på Olimpico, dels är han varken kvinna, över 65 eller under 14.

Vi har rört vid problematiken förut, men det förtjänar en vända till. Det här derbyt är det hittills tydligaste beviset för att Maroni-påfundet med la Tessera, supporterkörkortet, har väldigt lite med lag och rätt att göra. Lazio och Roma är två av de klubbar som protesterat allra mest styvnackat mot la Tessera (det var egentligen bara Milano-klubbarna, Palermo och Chievo som svalde kortet utan större bråk) och den här gången har myndigheterna på en och samma gång gett dispens för icke-korthållare (annars skulle romanisti knappt kunnat gå) och ordnat nya begränsningar. Till Tribuna Tevere släpps alltså enbart biljetter för kvinnor och för småpojkar och pensionärer. Dessutom är banderoller förbjudna.

Någon gång ska jag ge mig på Paris Saint-Germains försök att komma åt våldet runt sina matcher, ett experiment som på många sätt går ännu längre, men som också känns ärligt menat och genomtänkt. Det här… leder alltså bara till frustrerade fans och tomma läktare.

Ja, eller tomma för att vara ett Cupolone-derby i alla fall.

Olimpia flyger inte, Er Pupone stannar hemma, Juan är borta, avstängde försvarsnyckeln Biava saknas för första gången den här säsongen. Medan Muslera, Pizarro (viktigt!) och Burdisso verkar ha lämnat klartecken så kommer Ranieri att tvingas bygga sin backlinje och sitt mittförsvar med den sortens kreativitet som innehåller Mexes och Cassetti.

Garantierna tar alltså semester, men jag skulle säga att om det här derbyt följer den naturliga nervdramaturgin i romerska derbyn så kommer det att bli oavgjort. Roma skulle gilla det, Lazio skulle utan vidare stå ut med det. Om Edy Reja får in tillräckligt mycket offensiva tankar i sitt omklädningsrum, om han får med sig tre poäng… då kan det här bli Lazios trampolin in i en oerhörd säsong.

Jag menar, vi kan avfärda deras titelchanser bäst vi vill (och det är naturligt, allt annat vore befängt), men om nu Inter skadar försvarsknän (Walter Samuel igår) och måste få straffar för att ta poäng mot Brescia hemma, och om nu Milan slåss på träning och har ett jobbigt liv i Europa… ja, då finns det kanske utrymme för ett allvarligt test.

I Giro d’Italia händer det att cyklister utan tungd lagstöd drar iväg för att spräcka ett fält. Väldigt sällan tar de hem en etapp, men det händer.

Jag har lite samma känsla inför den här matchen som jag hade inför vårderbyt 2003, som jag såg på Olimpico. Då var Roma ohyggligt pressat och skadedrabbat, publiken protesterade, och trots att Lazio tog ledningen (Stanko) så var det bara inte ett alternativ för Roma att förlora, hade de gjort det hade den Eviga Staden fått döpas om till den Eviga Staden (753 f Kr-2003 e Kr). Med en minut kvar nickade Cassano in 1–1, och staden överlevde ett tag till. Det är samma känsla nu, samma desperation i luften.

Om Lazio vinner i eftermiddag leder de Serie A med fem poäng. Om Lazio vinner i eftermiddag är de tretton poäng före Roma.

Då kommer romanisti inte bara att protestera mot staten runt om Olimpico.

/Simon Bank

Vi börjar så här:

Häromveckan satt jag i Club Calcio-studion och pratade om svärmorsdrömmen Javier Pastore. Jag berättade om den ende spelare han någonsin dyrkat, hur han efter ett provspel i Europa kom hem och var fullkomligt överlycklig, trots att han inte lyckats få något kontrakt. Han hade ju fått ta ett foto tillsammans med Juan Roman Riquelme.

Vad jag inte sa då var att Pastore sedan fick möta Riquelme på planen också, efter Riquelmes återkomst till argentinsk fotboll. Boca mötte Pastores Huracán, och Pastore jagade Riquelmes tröja efter slutsignalen och var smått otröstlig när någon annan hunnit före.

Ett par dagar senare fick Pastore ett paket på posten. Med en signerad tröja i.

Vatten under broarna, nu är Javier mannen som världen vill ha mer av. Men just idag är det Riquelme som får rubrikerna hemma i Argentina igen.

I natt (halvett svensk tid) tar ett formsvagt Boca emot de regerande clausura-mästarna Argentinos Juniors hemma på Bombonera. Det är en viktig match, men framför allt är det Riquelmes Stora Återkomst.

Det har gått ett halvår sedan han opererade bort brosk i sitt vänstra knä, och Boca har haft det jobbigt utan hans passningar fram till vänfienden Martin Palermo. Riquelme har skrivit på ett nytt kontrakt, supportrarna har visat sin kärlek genom att Facebook-kampanja fram ett beslut om en tvåmeters Riquelme-staty på Boca-muséet Pasión Boquense, och hans nye tränare har svårt att dölja sin upphetsning:

– Det är första gången jag kommer coacha någon jag ser upp till, medger Claudio Borghi.

Återkomsten är förstås inte det enda som laddar miniderbyt med ett extra värde. Det var Borghi som gjorde Argentinos till mästare i våras, och det är första gången han möter sin gamla klubb (låt vara att han är avstängd och inte får coacha från bänken). Riquelme är också fostrad i Argentinos, samma väg som en annan ganska duktig argentinsk tia.

Och… om nu inte Riquelme orkar spela hela matchen så lär det finnas ett fint alternativ på bänken. 16-årige enganchen (trequartistan) Leandro Paredes har varit en snackis i Bocas världsberömda akademi de senaste åren, och nu är han uppe och tar för sig i utkanterna av a-laget – komplett med flackande tonårsblick och allt.

Själv ska jag ut och kolla hur läget är med Malmö FF, men det känns fint att ha något att se fram emot på andra sidan midnatt också.

/Simon Bank

Madridderby på ingång, Romderby också, men i den här delen av världen har vi ju ett tabellderby i Skåne att ta hand om. Innan jag sätter mig på tåget och tuffar (eller vad heter det där som tåg gör nu för tiden…? Ah, just det – kommer försent) rakt in i de allsvenska händelsernas epicentrum så tänkte jag göra en minispaning så här i november.

Ni minns att det spelades ett världsmästerskap i somras? Att vi älskade och levde med (alltså inte ”älskade med”, även om det avgjort hade varit mer intressant) blötdjur, målvakter och latinamerikanska modeller?

Så här fyra månader senare har den tunga baksmällan rumlat in, med ett brak.

Det är helt enkelt jobbiga tider för gamla VM-hjältat.

Att bläckfisken Paul har avlidit har ni ju noterat. Jag håller med Henry Winter om att det är för tidigt att skämta om det, bläcket har ju knappt hunnit torka än. Och ni såg att Spaniens lagkapten Iker Casillas gav bort ett tungt mål till Super-Pippo i onsdags. Två av VM:s allra tyngsta profiler, han som förutsåg vem som skulle lyfta bucklan och han som de facto gjorde det, har alltså haft det lite tungt det sista. Särskilt Paul. Men två gör ju som bekant ingen trend, därför måste vi alltså damma av Paraguays allra mest könskonservativa idol: Larissa Riquelme. Ni vet, hon som till slut lyckades få klä av sig efter VM, emedan hennes älskade Paraguay hade vunnit VM gått till VM-final gått till VM-semifinal spelat en fotbollsmatch i VM.

Nu är det hennes bror vi ska berätta om, och om ni tycker att det är ett väldigt långt skott från fotbollsplanen till utvikstjejens släktingar så är det mest för att ni inte hört berättelsen än.

Larissas bror heter Freddy, och han är alltså illa ute.

Freddy har i paraguayanska medier lyfts fram som huvudmisstänkt för ett väpnat bankrån som gav ett byte på 1,4 miljoner.

Ni vet hur det är, folk i allmänhet och poliser i synnerhet vill ju alltid sätta dit kändisar. Det ger dem en extra tillfreddsställelse på något sätt. Jante-lagen och allt det där. Men för att vara rättvis mot polisen så ska vi erkänna att det finns en del som talar till Freddys nackdel.

Dels det här med att han strax efter rånet försökte sätta in en gigantisk summa pengar på en annan bank.

Och sen det här med att polisen grep honom och gjorde husrannsakan, och att de hittade en splitter ny lyxbil och ett dussintal nya mobiltelefoner.

Och att de hittade bilder som den här.

Allt det här var lite komprometterande, det får vi hålla med om. Men eftersom vi är goda människor vill vi ju också hävda allas rätt att ses som oskyldiga till motsatsen bevisats. Freddy Riquelme må gilla att köpa dyra grejer på dumma tidpunkter, och göra bankärenden som ser lite skumma ut, men det behöver ju inte betyda att det var just han som stormade banken med automatvapen och plockade ut de där 1,4 miljonerna.

Nåt mer? Jo, vi ska väl kanske nämna att polisen dessutom hittade ett annat foto, tidsstämplat exakt tre timmar efter rånet. Jag vet inte vad domstolen tänker om det, vi får se vad de kommer fram till. Vi väljer att se det som ett bevis för att Freddy är glad. Och då är vi glada också.

Det om det. På den här sidan det stora havet så har vi alltså ett romderby i helgen, och det finns så mycket att säga om det att vi inte får fram ett ljud. Ni har läst om de mer ornitologiska aspekterna av uppladdningen, ni har hört allt om Er Pupones lite märkliga peptalk. Men ni har kanske inte noterat att Stefano Mauri och Mirko Vucinić bytt kläder?

Rättighetsinnehavarna på Sky sänder också populära serien Romanzo Criminale, om Roms undre värld på 70-talet, och inför derbyt har de passat på att be Vucinić att behålla byxorna på, kamma sig ordentligt och ställa upp för en genre-överskridande inspelning tillsammans med Lazios nytände superstar Mauri.

Kraven för medverkan var tydliga: Spelarna skulle inte kopplas till alkohol eller våld (som förstås finns i överflöd i serien i övrigt). De skulle bara se coola ut, och beklaga sig över det hårda livet.

– Inte ens tre minuters vila, suckar Mauri.

– Che banditi, suckar Mirko.

Och det är mest väldigt snyggt och roligt alltihop.

•••

Nä, nu har vi ett tåg att passa – och om vi ska avsluta i ett annat tonläge så finns det alla skäl att just idag tända ett extra ljus för en av våra stora. Det är tre år sedan nu.

/Simon Bank

En natt senare, ett par febergrader ner, så vafan… det är väl bara att ta tag i skyffeln igen och börja knega lite.

Det var ju en fin kväll, ändå. Marseille fick retroaktiv utdelning på alla sina chanser i CL, Gignac gjorde till och med mål med huvudet, vilket gjorde mig lite lycklig. Jag mainstream-valde att se Milan–Real Madrid, och en natt efter är det lätt att konstatera att det var en match för två bekräftelser och en akut fråga som växer sig större för varje vecka som går.

Jo, Real Moudrid är en löjligt stark maskin där han återigen lyckats hitta rätt kombination av cynism (är de pressade skickar Marcelo eller Ramos bollen ut från arenan) och briljans (C-Ron, Özil). Ja, Super-Pippo är sin generations överlägsne målskytt.

Men är verkligen Massimiliano Allegri Mannen för Milan?

Rätt svar på den frågan kan vi inte riktigt ta in förrän han fått – om han får – bygga sin trupp som han vill ha den, fullt ut. Men just nu undrar jag, faktiskt. Inte för att han är en dålig tränare, han är en fantastisk tränare som gjorde Cagliari till ett av Europas roligaste och bästa lag att titta på. Men det finns ett tematiskt problem när du plockar tränare från småklubbar och gör dem till tränare för storklubbar. I Allegri-fallet har alla ifrågasatt om han har det som krävs rent aura-mässigt.

Och det är relevant. Det är en oerhörd skillnad på att träna ett Cagliari, med i och för sig en galen spark-glad president, men ändå med ett relativt lugn och spelare som glatt springer genom väggen för att göra dig glad och sig själva stora – och att träna ett Milan med färdiga superstars som vill bli imponerade av dig innan de vill imponera på dig.

Men det är inte det jag menar nu. Det jag menar är att Allegri lite för ofta testar att spela Milan som om de vore Cagliari.

Ni vet hur det såg ut där? Åtta spelare som slet hjärtat ur sig defensivt och lågt, sedan ställde man om med blixtsnabbt kantspel och tre fräscha spelare som inte lagt all energi defensivt; trequartistan Cossu, anfallsparet Jeda och (världens snyggaste) Matri. Han gjorde både Cossu och Biondini till italienska landslagsmän under de där åren.

Då är den springande punkten: Var hamnar vi om vi lägger ut Milans elva över samma mall? Hur ser det ut då?

Vill Milan spela lika självuppoffrande lågt försvarsspel? Har Milan ett blixtrande snabbt kantspel? Har de en Cossu, som kan pendla mellan att vara kreatör och att ta ett defensivt ansvar?

Det är förstås ingen slump att matchen vände, för den gjorde det av fyra skäl. De uppenbara: att Pippo är Pippo, att Pepe ramlade, att domarna gjorde bort sig vid 2–1. Det nästan lika uppenbara: Att Ambrossini kom in, att Pato och Dinho gick ut, och balansen förändrades, blev mindre inriktad på brassebriljans och mer inriktad på stagad defensiv och tydlig rollfördelning.

För att ha råd med att spela tre spelare som i stort sett aldrig gör ett defensivt handtag (Pato och Dinho gör det inte av fotbollsmässiga personlighetsskäl, Zlatan gör det inte eftersom hans roll i den uppställningen blir att vara närmast mål) måste du vara världens bästa offensivlag. Och det är inte AC Milan 2010.

Och då är vi kanske tillbaka på statustanken om Allegri. Är han stark nog för att vrida om balansen, även om stjärnorna blir lidande? Eller får han tid och pengar nog för att förändra truppen så den passar honom?

•••

Jaja. Hur som helst: om ni undrar varför Pippo gjorde sina rekordmål just igår så fanns det förstås ett skäl till det, precis som det fanns ett skäl till att Mario Gomez gjorde hattrick för FC Bayern eller att Thomas Müller gjorde mål.

Gerd Müller fyllde ju 65, och med en bayers hattrick-man, en müllersk arvtagare och en Pippo i högform kunde han pensionera sig i lugn och ro. Med ett glas Müllermilch.

Så, nu ska jag läsa in mig på vad som hänt i den viktiga fotbollsvärlden, så hörs vi när vi ses.

/Simon Bank

Jorå, hyfsat mycket Charge! här också. Med utropstecken och allt.

FC Barcelona har lånat Bragas flygplan och landat i det där som Piqué beskriver som oerhörd kyla. Det betyder behagliga plusgrader på den nivån att Viasat-duon Holmgren/Stromberg för diskussioner om huruvida det är kavaj eller jacka som gäller. Jag skulle säga kavaj, men jag är från Kinna och van vid hårt klimat.

Hur som helst. FC Köpenhamn tror på det här. Tabloiderna hetsar med hypnosuppslag mot Messi och en flöjtspelande Johan Wiland (han kan inte vissla, ni vet sådär som Pinto gjorde på Camp Nou senast). FCK har aldrig förlorat en Champions League-match i Parken och tänker ge det här ett ärligt försök ikväll också. Barcelona? Jo, Pep har slagit fast att FCK skulle ”vara ett topplag i la Primera División”, för att sedan slå fast att han verkligen menar det.

Uppställningsmässigt är FCK som alla visste (vilket innebär tre svenskar; Wiland, Antonsson, Wendt) med ett halvt undantag för César Santin som börjar på bänken, medan Grønkjaer flyttar upp och Vingaard in. Barça kör med Keita från start, Andresito i kedjan och Pedrito på bänken.

Det regnar inte som i Kazan, men det är kallt och blött och stormatch.

De säger att det är den största klubbmatch som någonsin spelats i Danmark. I radio ringde just någon in och tippade 3–0 till FCK.

Det blir det inte, men det ska bli mycket uppfriskande att se dem försöka.

•••

Och ah, i den där andra matchen som kommer att följas med ett visst intresse härifrån också har alltså Rafa Benitez valt att sätta Coutinho på bänken och spela med Biabiany/Pandev på kanterna. Rafa hatar att spela i London, med Liverpool hade han alltid svårt där. Long may it last.

•••

Ja… och förlåt, men det finns andra matcher som också är värda att plocka upp. Apropå Liverpool, om man säger. Bordeaux är på väg att äntligen dra hem lite poäng på bortaplan nere i Monaco. Vem ASM ska skylla på? Ja, vad tror ni. He just can’t help himself.

/Simon Bank

Ronaldinho sågar Milans anfallsspel, Gigi Delneri konstaterar att hans gamle pojk Cassano ”har ett svärd som han ramlar över lite då och då”, Mario Götze dansar vidare och Steve Bruce har inte somnat än.

Fotbollseuropa vaknar till en ny vecka, och vi tar oss tiden att skänka en tanke åt dem som inte gör det.

I lördags samlades människor för att spela och se på en fotbollsmatch på en liten plan i San pedro Sula, två timmar norr om Tegucigalpa i Honduras. Kvart över tre stormades planen av nio tungt beväpnade män, med skottsäkra västar och skidhuvor som täckte deras ansikten. De sköt pojkar, män, gamla i publiken och kollade noggrant om de bar vapen eller hade gängtatueringar, innan de lät dem lägga sig på marken.

Sedan öppnade de eld, vilt, med sina M16 och AK47:or. Fjorton döda, den yngste 22, den äldste 60.

Polisen är övertygad om att det rör sig om ett gängkrig, mördarna var ute efter en yngling vid namn Froylán, medlem i det kriminella gänget los Terecereños. I grunden handlar det om makten över knarkhandeln, och misstankarna riktas mot Mara 18.

Gäng i allmänhet och Mara 18 i synnerhet är en maktfaktor i Honduras, ett land som har en av världens högsta mord/invånare-kvoter (i snitt mördas mellan tio och femton människor varje dag). Inte ens inne i fängelsen har de kontroll på gängmedlemmarna.Så sent som för två veckor sen gjorde polisen en raid mot de 156 gängmedlemmar som spärrats in i högsäkerhetsfängelset Escorpión, efter uppgifter om en rymningsplan.

Det visade sig att det var si och så med högsäkerheten. Efter att ha genomsökt cellerna och slagit ner väggarna hos fångana och gängledarna ”Lucifer”, ”Skuggan”, ”Pantern” och ”Trollkarlen” hittade de dynamit, tändanordningar, handgranater och automatvapen.

Gängen är starka och många, och det här är inte första gången som Mara 18 nämns i samband med fotboll. Det var Mara som låg bakom kidnappningen och mordet på Wilson Palacios 14-årige lillebror Edwin för tre år sedan. Den franske dokumentärfilmaren Christian Poveda ägnade två år av sitt liv åt att infiltrera och skildra bland annat La Maras salvadoranska gren, i filmen La Vida Loca som kom ut för två år sedan visar han upp en värld där liv betyder mindre än ingenting. Filmen kan ni se här.

Poveda själv? Han sköts kallblodigt ihjäl i september i fjol. Man misstänker att en medlem ur Mara 18 höll i mordvapnet.

/Simon Bank

Ibland blir det så här. Man skulle vilja sitta och se ett Tyne Wear-derby, men när plikten kallar så kallar plikten. Alltså hamnar man i en bil på väg till Örjans istället, och får se andra halvlek på en kristallklar stream innan det allsvenska allvaret börjar här.

Och ja, jag förstår ju att Chris Hughton pumpar med näven en dag som den här. Ni som sett hela kalaset: Vad hände? (Och där kom 5–0 också. Herregud)

Själv har jag inte annat att erbjuda än lite pinpoints från Palermo:

1.Palermo är ett väldigt bra fotbollslag.
2. Balzaretti är en väldigt bra vänsterback.
3. Lazio fortsätter att göra allt det där som topplag gör: Åker till tuffa ställen, dominerar inte, men kånkar med sig poäng hem. Grymt imponerande.
4. Muslera är Muslera, en lite valpig målvakt som ena anfallet ser ut som Iker, nästa som Ådi.
5. Edy Reja har byggt ett lag som aldrig tappar sin form. Även när de hänger halvt lealösa så har de sin struktur defensivt, och det krävs väldigt mycket för att jobba ner dem.
6. …och nästa helg är det derby. Med en tonårskorkad Francesco Totti på läktaren, avstängd.

/Simon Bank

Men herregud, vilken fenomenal fotbollssketch.

Mohamed Sissoko tar ner bollen på bröstet, och kommer helt fri med Abbiati och chans att avgöra alltihop. Han forsar fram, och när han ska avsluta drar han till med all sin franskmaliska älgkraft och får en perfekt träff – en halvmeter vid sidan av bollen.

Om det inte fanns någon boll i fotboll hade Sissoko varit världens bäste spelare, men nu hade han kunnat stå där och veva i två veckor utan att få in bollen i mål. Istället får han i nästa moment bollen lite för långt ifrån sig, vilket ger Alex Del Piero chansen att stoppa in den i målet i stället.

Milan–Juve 0–2, och Milan kom inte ikapp.

Det var det här ni ville, va? Det var så här du tänkte, Agnelli?

Det gamla Juventus grinta och ordning och moral, stöpt i en chievosk Delneri-form för 2010-talet?

För första gången på fem år åker Juve till San Siro och slår Milan, ett bra Milan, och det är den mest imponerande insats de gjort på många, många år. De kom utan ett halvt lag, inställda på att försvara sig, och de fick hela sitt försvarsskelett utryckt ur kroppen när Chiellini haltade av från uppvärmningen.

Ändå.

Eller… kanske just därför. Milan satte tänderna i Juventus, de kunde lett med 3–0 efter tio minuter (Ibrahimovićs och Patos bästa minuter på hela matchen), men Juve var här för att arbeta hjärtat ur sig, lojalt och konsekvent. De kunde inte gärna göra något annat med den här uppställningen. Ligga rätt, göra rätt, jobba rätt. Felipe Melo var ett skämt i Italien, men ingen skrattar längre när han går in på den här planen, mot det här motståndet och styr Milans spelvägar åt fel håll i varje anfall.

Milan var bra med bollen, men Juventus var fullkomligt lysande utan den. Det var den sorts fotbollsmatch som inte existerade i italiensk fotboll för 20 år sen, med bollpress och tempo. Och det var ett resultat som är omöjligt att värdera för Juventus.

Så här långt har Miloš Krasić burit hela klubbens optimism på sina axlar. Ikväll fick de för första gången ett riktigt tecken på att de är på rätt väg som lag också.

Milan? De var det bäst spelande laget, förstås, men var lite för oskarpt. Zlatan gör ett fysiskt monstermål, och många fantastiskt bra saker – men han blandar ut det med för många tekniska misstag som han inte brukar göra. Pato försvinner ur matchen och kommer inte tillbaka. Pirlo hade för lite boll och Gattuso för mycket.

Men Milan står ut med det här. De lider i ett dygn eller två, men de vet vad de kan och att de är bra.

Det vet, numera, Juventus också.

•••

Ja, och en kväll som den här känns det som att det är på sin plats att tala om att Gianluca Rocchi var en av planens absolut bästa aktörer.

/Simon Bank

Jaha. Kul.

Manchester United gör 2–0 på Tottenham, och jag orkar inte ens säga något om Mark Clattenburgs fullkomligt horribla icke-domslut vid 2–0. Det är bara så svagt, ett så uselt yrkesutövande, ett mord på allt vad rättvisa heter, det är det mest pinsamma domarögonblick som Old Trafford sett sen… ja, sen Mark Clattenburg dömde den här matchen senast.

Vi kan diskutera Nanis ansvar, det genuint amoraliska i hans agerande, men det kommer att göras precis överallt. Han borde väl inte gjort så – men Clattenburgs team borde definitivt ha sett det.

Det om det.

Även om det var en match som hade kunnat gå åt andra hållet, så var det förstås ingen slump att den inte gjorde det.

United ägnade sig mest åt hantverk, briljerade inte ett dugg men gjorde sitt jobb i varje moment. El Chicharito högg på allt, med kvalité. Rafael var hyperuppmärksam på vad en rätt blek Bale hade för sig, Fletcher, Park och Carrick var bara kompetent kontrollerande i största allmänhet.

Men de gjorde inte 1–0 av det skälet.

De gjorde 1–0 eftersom Tottenham är det enda lag i engelsk fotboll som tycker att det är skönt att få hörnor och frisparkar mot sig ”för att då kan man vila lite”. När Nemanja Vidić murders ya så kan man tänka att det beror på att Spurs mittbacksroulette den här hösten lett till att de har svårt för samspelet i den här sortens situationer, men det är helt enkelt ingen relevant förklaringsmodell. För Tottenham försvarar inte på fasta. De har inte gjort det på evigheter.

2–0. van der Vaart skadad. Domarskandal. Bale i tveksam form. En lördag till i livet.

När nu matchen blev som den blev så kan vi lika gärna titta på det som föregick den.

Även om jag har svårt för Benoit Assou-Ekottos sätt att se på fotboll som vilket jävla kneg som helst så betyder ju inte det att jag inte gillar hans ambition att därigenom också se på fotbollsvärlden med nyktra ögon.

Det var alltså intressant och skönt att läsa den där intervjun i franska supermagasinet So Foot (ett av världens klart bästa fotbollsmagasin) där han pratade öppet och friskt om sitt liv som fotbollsspelare.

– Hela problemet med fotbollsspelare är att de tar sig själva på allvar. Vi sparkar runt en boll och tjänar 100 000, 200 000 eller till och med 300 000 euro i veckan. Vi förbättrar inte världen, det är inte så att vi uppfunnit varmvattnet. Vi sparkar bara en boll.

– Jag är inte i samma värld som de flesta andra som håller på med fotboll. Jag gillar verkligen inte den här världen.

– De här människorna gav mig inte mat, de födde mig inte, och mitt liv kommer inte att förbättras av att jag går på nattklubb och häller i mig champagne.

– Jag föredrar att hålla på spelare som Deco, som använt sin berömmelse till att åka hem till Brasilien och syssla med välgörenhet. Dessutom gillar jag spelare med temperament, som Edgar Davids. När jag kom till Spurs var vi på varandra ute på planen, en massa förolämpningar, eftersom vi inte var sams. Men efteråt sa vi ”hej” till varandra som män.

Assou-Ekotto sa många bra saker i den där intervjun. Han sa dessutom ett par saker om Wayne Rooney:

– Trenden i fotboll just nu är att så länge som du inte ligger med prostituerade så är det okej, då är det ingen stor grej. Wayne mår inte så bra och det är hemskt för hans fru att veta att han haft en relation med en prostituerad. Han träffade samma tjej i sju månader.

Och det är här det blir intressant. Det där citatet blåstes upp stort av the Sun, som i dagens tidning konstaterade att ”tajmingen för Assou-Ekottos utspel – inför Spurs match mot Manchester United – kunde knappast varit värre”.

Det intressanta? Det mediekritiskt relevanta?

Att Assou-Ekotto gav den där intervjun för nästan två månader sen. Att den publicerades i So Foot-numret som funnits i franska butiker i snart en hel månad.

Tajming var ordet, sa Bull. Bull var ordet, sa Bill. Nu ska jag starta en ny facebook-grupp och zooma in Serie A istället.

/Simon Bank

Fredag, räfst, rättarting – och ett par riktigt fina fotbollsmatcher att se fram emot. Bra feeling, som Pep Guardiola skulle sagt.

Det händer saker därute, det rättsliga efterspelet till Genua-skandalen har kommit och utan att ha läst domen låter den sund; höga och likartade böter för arrangören och gästande förbund, och den sportsliga vinsten till Italien. Men det finns fortfarande kvar gigantiska, mörksvarta frågetecken kring vad polisen sysslade med, inte så mycket på Marassi som inför matchen. Det ska alltså ha lämnats detaljerade resplaner för de proffshuliganer som reste till matchen – ändå var de där, ändå var de inne.

Fallet Milos Krasić är mer… italienskt. Jag är lite sen på bollen, men eftersom svenska stormedier inte riktigt pumpat diskussionen hela vägen i botten så må det vara hänt. Det är alltså Milan–Juve i morgon, och enligt alla regler om italodrama så har det dykt upp en perfekt storm i veckan.

Från öster: Milos Krasić.

Från väster: Robinho.

Krasić-debatten här hemma följer samma trötta mönster (att filma är kriminellt och ska bestraffas till varje pris, att dra i en tröja i straffområdet är helt okej och bara jävligt smart). Han får två matcher, och okej för det, det var verkligen inte snyggt. Men i Italien finns aldrig en dörr som inte döljer en dörr till. Den här gången har eftersvallet både innehållit ett nygammalt maktspel, som visar antitesen av Juves tidigare position. För några år sedan satt de vid ratten i il Calcio, med en sportslig ledning som var bäst av alla och ett psykologiskt övertag på alla klubbar och alla makthavare.

Nu? Tja, Robinho spelar i Milan, gör så här och spelar vidare. Det är enkelt att förklara juridiskt – domarens bedömning går före – men i maktcirkusen blir det mest en bekräftelse på att Juve rent politiskt inte längre är vad Juve var.

Och apropå det så… var och varannan människa har ju tyckt till om den här affären. Mest uppmärksammat blev det när Mediaset-journalisten/Moviola-mannen/Berlusconi-anställde Maurizio Pistocchi gick ut och tog heder och ära av Krasić med det här uttalandet.

– Jag trodde att han var seriös, men han är bara en serb.

I efterspelet har det talats om rasism, och det är det förstås. Klockrent. Men även om det var ovanligt hårt så var det inte heller unikt. I italiensk press – och i Italien som helhet – har man närmare till att adjektivisera kring etnicitet. När de ska förklara varför Zlatan Ibrahimović gjort något förhastat eller så kan man utan att tveka återvända till ”hans slaviska blod”. Det som i Sverige skulle snabbstämplas som rasism kan glida förbi som självklarheter.

I just Pistocchis fall handlar det kanske mer om en annan sorts fördomar. Han är inte särskilt förtjust i Juventus. I radioprogrammet il Bianco e il Nero gick han så sent som igår till rasande attack mot Luciano Moggi, som han gjorde ansvarig för både Napolis och Torinos misslyckanden.

Moggis advokater har redan hotat med stämningsansökning. Och snart är det match. Vackert.

•••

Innan vi drar igång stora partitissima-trumman så händer det ju annat. I Italien en hyperintressant match mellan Inter och Genoa, men kvällens mest spännande krock har vi i München, när FC Bayern tar emot Freiburg.

I veckan köpte jag upp mig på Frankfuter Allgemeines megakloss till tidning för att läsa en text om Diego Maradonas kommande 50-årsdag – han fyller imorgon, som bekant. Texten var trist, men jag hitade en pärla på samma sportsidor: En långintervju med Freiburg-tränaren Robin Dutt. Eftersom jag är en idiot råkade jag slänga tidningen, men nu ligger den på nätet så då kan vi ge oss på den igen.

Dutt kommer ur samma Baden-Württembergska tränarmylla som Thomas Tuchel i Mainz, Ralf Rangnick, Jogi Löw, och U21-kaptenen Rainer Adrion. Offensiva, Stuttgart-skolade, moderna coacher.

Samtliga har det gemensamt att de specialiserat sig på kommunikation och tydlighet, och i Dutts fall har det varit extra viktigt. Han har själv immigrantbakgrund (hans pappa kom till Tyskland från Indien på 60-talet) och hans spelare kommer från tolv olika länder. Så vad betyder integration för honom?

– Att man på ett naturligt sätt och med rätt hastighet skapar ett välbefinnande mellan människor som redan finns här och människor som kommer hit. Vi kan inte förvänta oss att någon kommer hit från Afrika och lär sig alla våra regler på en vecka.

Intervjun görs i skuggan av Angela Merkels lika spridda som misstolkade uttalande om ”den uttjänta multikultin” (det var ett hårt utlåtande, men inte lika hårt och definitivt som det skildrats här och var: hon tror fortfarande på invandring).

Dutt menar att sporten på många sätt kommit längre än övriga samhället när det gäller integration, av nödvändighet.

– Det handlar om att ge och ta, och vi måste hela tiden definiera: Vilka gällande regler har spelaren med sig, och vilka regler har vi som han inte kan ställa sig över? Ta ämnet mat, som fläskkött. Eftersom det är en bindande lag för vissa att de inte kan äta det är det ingen poäng med att diskutera det. Tron är väldigt viktig. I vårt omklädningsrum ser du spelare som tar fram en bönematta och ber. Det är inte så att alla måste hålla tyst då, men man stör inte varandra. När det gäller exempelvis punktlighet är det något annat: Vi har regler i Tyskland som alla måste följa.

Måste man som tränare känna till sina spelares religion?

– Jag vet att spelarna är troende, och jag vet vem som är mycket religiös eller mindre religiös. Men jag har inte hållit enskilda samtal. Vi har inte heller haft det som man kan ha det när man tränar utomlands, att man måste anpassa träningstiderna efter när spelarna måste gå och lägga sig. Jag har inte behövt bryta träningar för att någon måste be.

Vore det tänkbart?

– Jag hade velat prata med spelaren och skaffat mig en bild av innebörden. Men det vore nog svårt, att få alla 24 spelarna att anpassa sig efter en. Frågan är om det skulle skada lagets prestation. Integrationen är inte huvudmålet. Huvudmålet är den sportsliga framgången.

Och där någonstans finns nyckeln. I fotboll satsar man stora pengar på spelare, man har inte råd att slarva med integrationen. Det kostar för mycket, man har ett tydligt resultatmål. Tydliga regler, tydliga möjligheter, en tydlig delaktighet och ett tydligt resultat.

Läs hela intervjun med Dutt, den är värd det. Den handlar om integration, trots att Dutt inte ser Merkels problemställning i sitt arbete.

– Nä, om man arbetar med spelare från elva, tolv olika länder varje dag så börjar man tänka: Lever vi i en annan värld, eller varför är det här ingen frågeställning hos oss?

/Simon Bank