Fuerza mineros, indeed.

Jodå, det var fotbollsramsor som sjöngs ovanför gruvan, och när Omar Reygadas, ledare för ett av arbetslagen, kom upp till sin familj bland alla chilenska ballonger och flaggor drog han fram en egen flagga.

Jodå. Colo-Colos. Som ett minimalt PS till ett fint inlägg. BBC gjorde en dokumentär med familjen Reygadas, från sorg till flaggviftande lycka. Lyssningsvärd.

Men det var nu inte utsatta grupper i ett hopplöst, klaustrofobiskt läge långt, långt under jord jag skulle skriva om.

Eller… det var det kanske.

Nyhetsflödet runt Liverpool FC följer ni bättre på annat håll. Ni vet vad vi tycker och tänker, om LFC och om värden och den moderna fotbollen. Så ursäkta ett annat spår är ni snälla. Dagen efter Hollands-slakten på Amsterdam Arena travade jag iväg till Stedelijk-muséet för en snabbtur genom deras temporära utställningar (själva huvudmuséet byggs om och öppnas igen nästa år). De fokuserar på installationer och koncept, rätt mycket jag i ärlighetens namn hade väldigt svårt för, men det fanns ett par undantag.

Luoise Lawlers metakonstverk/genuspolitiska ljudinstallation Birdcalls, Lucia Nimcovas Exercise, en rörande varmhjärtad studie av stat, kroppsminne och kontext (hon har bett åldringar minnas sin barndoms sovjetiska gymnastikövningar) – och så en holländsk videofilm från Liverpool

Rineke Dijkstra, konstnären, gillar Liverpool. Hon gillar människorna där, vänligheten, deras tradition av berättande. Hon har använt Liverpudlians i flera olika verk, men det här var första gången jag såg hennes video I See a Woman Crying.

Jag var i Liverpool 2008, när stan var Europas kulturhuvudstad och LFC spelade kvartsfinal i Champions League (de slog ut Arsenal). Jag hann med en snabbrunda på Tate-muséet, och en del i deras verksamhet handlar om att låta barn närma sig konst på ett otvunget och lekfullt sätt. Rineke Dijkstra använde det till att klippa ihop ett verk där en skolklass, med skoluniformer och allt, sitter framför Picassos Gråtande Kvinna och berättar vad de ser, vad de tänker, hur de funderar.

No Woman, no cry.

Kameran är rakt framför dem, filmar dem i halvfigur när de sitter och scousepratar rakt ut, om den där kvinnan på bilden, och det är rasande rart alltihopa.

Eftersom de pratade som de pratade, och eftersom de hade röda små slipsar och vita skjortor (och eftersom jag har en form av hjärnskada) så kunde jag inte låta bli att associera till LFC.

Och här någonstans känner jag att jag är redo för en öppen fråga: Visst finns det ett specifikt Liverpool-utseende? Som möjligen kan finnas i Yorkshire eller så också, men som jag knyter extremt tydligt till Liverpool. Ni vet. En sorts plågad uppsyn, en rynkad panna, det ser ut som att man konstant har vinden eller ljuset i ögonen?

Är det genetiskt? En kulturellt betingad uppsyn? Eller något helt annat?

En dag en höst när Liverpool plågas mitt i sina berättelser, mitt i sitt sociala hjärta, med några timmar kvar till ett derby, så kan vi väl kontemplera över det lika gärna som något annat.

/Simon Bank

Det finns smällar och det finns smällar. Sverige vaknade idag lite lätt rodnande efter en utklassning i Amsterdam. Serbien vaknade med total skam. Det där laget som vi gillade i VM, som vi delade hotell med, som vi såg lira pingis och inomhusfotboll, med den charmige Krasić och alla de där kvalitéerna – igår hamnade de så långt i bakgrunden att de inte syntes. Längst fram stod maskerade män och kastade eld.
– De här människorna representerar inte det serbiska folkets känslor eller beteenden. Vi skäms och vi är ledsna, meddelade Serbiens Italien-ambassadör.

Ni har sett bilderna av hur Ivan Bogdanov grips av italiensk polis, ni har sett heilandet på läktarna, de otäcka bilderna av Bogdanov på staketet, med en tång i handen och rånarmask för ansiktet – och ni har sett de hjärtskärande bilderna av en gråtande Stanković.

Tvåtusen serbiska ultrás gjorde resan till Genua. Femtio greps. Serbien riskerar att kastas ut ur kvalet.

Och kvar står vi och undrar, som alltid: Varför?

Det fanns, det förstår alla, inga sportsliga grunder till kravallerna. De började före matchen, de var till för att stoppa matchen. Före matchen misshandlades Vladimir Stojković, reservmålvakten, så att han darrade. Det var också den enda vidrighet som egentligen hade med fotboll att göra, om än avlägset. Stojković misshandlades och hotades eftersom han tagit det förbjudna steget, när han lämnade Serbien spelade han för Crvena Zvezda, när han kom tillbaka i år gick han till Partizan.

Hoten har haglat sen dess, igår omsattes de i iskall handling.

Stojković darrade och grät och sa att han var rädd för att återvända till Belgrad.

Men resten… det var politik.

Dels fotbollspolitik. B92 citerar journalisten Slobodan Georgijev, som försöker förklara varför det som hände kunde hända.

– Först och främst handlar det om stämningen efter VM, konflikten mellan Radomir Antić (förre förbundskapten) och Tomislav Karadžić (förbundsbasen) som gick överstyr. Det var tydligt i media hur hela kampanjen kom till för att sparka Antić och det var brutalt.

Och utöver fotbollspolitken – den andra politiken.

Den brända albanska flaggan, ramsorna om ”Ubi, ubi, Šiptara”, ”Döda, döda albanerna”. Nazismen, nationalismen, en tatuerad kriminell som Bogdanov.

Alla som undrade ”varför förstör de för sitt lag? Förstår de inte att det förstör hela chansen till EM-spel?” så är svaret att de visste exakt vad de gjorde. Naturligtvis. Idag har statssekreteraren Slobodan Homen uttalat sig, och han drar raka streck mellan det som hände i Genua och det som hänt på hemmaplan, när serbiska huliganer utfört hatattacker mot exempelvis Pride-festivalen i Belgrad. Extremhögern i Serbien har kritiserat Boris Tadić, presidenten, för att ha försökt skydda Pride, och Homen menar att de politiska motståndarna utnyttjat fotbollshuliganismen för att nå sina syften.

I det här fallet, menar han, handlar det om Europa.

– Det är tydligt att någon vill visa att Serbien varken är redo eller moget för att bli en del av Europa, säger Homen till TV B92.

Det vanliga hatet mot USA, det obefintliga förtroendet för Europa, det öppna såret Kosovo, alla de trasiga resterna efter ett krig – i kontrast med ett land som försöker närma sig omvärlden igen.

Stanković grät. Han var inte ensam.

/Simon Bank

PS. Och nej, det här är inte kommentatorsfältet där man kallar folk för könsord eller drar upp en gammal hatisk serb-kroat-diskussion. Har aldrig varit, kommer aldrig bli. På förekommen anledning.

Jaha, och ni tror fortfarande att ni ska få ett inlägg om att Sverige spelar EM-kval i Amsterdam?!

Det får ni fortfarande inte.

Om nu Erik Niva öppnat dörren till den franska filmen så är ju jag, det vet ni vid det här laget, inte den som är den. Även om det inte finns samma idelogiska dignitet i den här historien så betyder det inte att den inte ska berättas. Om inte annat så för att behålla tematiken.

Cantona är ju inte den ende franske 90-talsstjärna som tagit klivet över i filmvärlden. Om ni som jag levde era liv med ena ögat på Hollywoods jobbannonser så hade ni kanske fastnat för en som dök upp nyligen och där Moon Castle Entertainment sökte ett team till en ”ultralågbudget-film” med namnet Goudjou. Produktionen skulle ta tio dagar, och man sökte ”erfaren och motiverad” arbetskraft (jag vet, det låter lite som något som Adriano Galliani hade kunnat skriva de senaste tio åren).

Filmen? Tja, enligt IMDB så rör det sig om en dramathriller om ”en man som av samhället tvingades att döda sitt livs kärlek”.

Och jodå, rollen som Sebastian spelas av Frank Lebouef, mittbacksmörsare extraordinaire i Strasbourg, Chelsea och OM. Lebouef har ägnat sin postkarriärs-karriär åt att delta i dokusåpor, dokumentärer, teaterpjäser, och nu har han flyttat till Los Angeles för att ge det här med film en rejäl chans. Han är både producent och skådis i Goudjou.

Och han gillar La-La-land.

– I Frankrike sätter de en stämpel på dig. I USA får du chansen. Är du bra får du jobb, säger han.

Och Frank har ägnat ett och ett halvt år åt att bli bra. Han har gått kurser på Lee Strasberg Theatre & Film Insititute, han har fått en roll i en film till (Ocean Hotel, en maffia-film som går upp i januari. Han spelar en rysk mafioso) och han satsar stenhårt på det här.

Fotbollen? Jodå, han håller kontakten. Han har gjort flera tv-jobb som expert, nu senast som krönikör i Eurosport. Efter matchen mot Rumänien senast hyllade han den nya generationen, och framför allt Loïc Rémy.

– Det finns en hel del av Thierry Henry i honom, sa Franky.

Nu väntar vi med spänning på att se hur mycket Cantona det finns i Leboeuf. Jag vet inte, det känns väl lite mer som att det är Vinnie Jones vi ska jämföra med?

Reflektionen: Det är klart att det går att fantisera om att översätta det här till svenska förhållanden. Men vilken spelare skulle man egentligen vilja se göra film? Och vilken roll då? Jag tänker Petter Hansson.

/Simon Bank

Erik Niva gick till kaffeautomaten, när han kom tillbaka hade det gått ett år. Good to have him back, vore han inte vegetarian hade jag hämtat en en gödkalv och slaktat den med mina bara händer.

Sin tabloida vana trogen går han förstås in och fokuserar på konflikterna direkt, nu när det vankas EM-kval. Vi har ju vant oss vid något annat, mer konstruktivt, här i bloggmiljön. Samförstånd och samarbeten och sånt.

Låt oss fortsätta på det spåret.

Förra veckans stora sportpolitiska händelse såg vi i Berlin, som bekant. Tyskland och Turkiet delade upp Olympiastadion mellan sig, tyskturkar och turktyskar formulerade sina identiteter en bit in på 2000-talet och den fine Mesut Özil stod mitt i och såg världen rotera runt sig. Inför matchen hade han i en Focus-intervju gett sin egen bild av det politiska landskapet i Tyskland, inklusive en hyllning av kanslern Angela Merkel och en sågning av rasbiologen Thilo Sarrazin.

– Jag önskar från hjärtat att det kommer en tid då hela Tyskland känner sig som en stor familj. Vi lever alla tillsammans, och många turkar har tyska pass, jag vill ha en integration. Det är trist att det fortfarande finns en sån här diskussion.

Och Merkel?

– Jag är ett stort fan av henne, så klart, jag beundrar vad hon uppnåt, vad hon gjort för Tyskland.

Özil hade järnkoll på allt som hände ute på planen, men efteråt hade han lika usel klädkodskoll som en Puyi i ett spanskt VM-omklädningsrum.

Merkel kom in, och där stod Özil i bar överkropp och försökte prata om livet. Eller, det var väl mest kanslern som pratade, och bland annat gav hon goda råd inför landslagets resa till Kazakstans huvudstad.

– Astana är en konstgjord stad ute i öknen, förklarade Merkel. Men de har en bayersk ölhall!

Ja, och saken är den att hon borde ju veta.

Kazakstan–Tyskland är nämligen, precis som Tyskland–Turkiet om än av andra skäl, lite mer än en vanlig fotbollsmatch.

Kazakstan är, det vet ni, ett speciellt land. Världens nionde största, rikt på resurser men ändå outvecklat och lett av diktatorn/presidenten Nursultan Nazarbajev, en ledare som tillsammans med sin familj beviljats livslång immunitet. Det där brukar, generellt, inte vara ett tecken på demokratisk hälsa i ett land.

För två år sedan åkte Horst Kohler, Tysklands dåvarande president, till Astana för ett möte med Nazarbajev. Astana är en speciell stad, Nazarbajev bestämde för tretton år sedan att hela administrationen skulle flyttas ut i öknen och att Astana skulle bli huvudstad. Japanske (numera avlidne) superarkitekten Kisho Kurokawa hyrdes in för att rita stadsplanen, engelske postmodernisten Norman Foster (han som ritat projektet Nya Slussen i Stockholm) uppörde en gigantisk pyramid som döpts till Freds- och försoningspyramiden.

Kort sagt motsvarar Kazakstan fortfarande nidbilden av en centralstyrd öststat med en blandning av stora resurser och ett demokratiskt underskott. De strävar mot Europa, vilket märks i fotbollen: Trots att nästan hela landet tillhör Asien så spelar Kazakstan sin fotboll i Uefa.

När Tysklands president kom därifrån 2008 hade han spikat två gigantiska projekt:

2009 var Kazakstans år i Tyskland. 2010 skulle bli Tysklands år i Kazakstan.

Stora pengar i rörelse. Tyskarna skulle dra igång glasfabriker, resurser för laserteknologi, avtal till ett värde av 2,5 miljarder tecknades omedelbart. Kazakstan skulle samtidigt investera 350 miljoner i den tyska ekonomin.

Den 3 februari i år blåste tyska ambassaden i Astana högtidligt igång det tysk-kazakska året. Bremens världsberömda kammarorkester spelade. Konst- och arkitektutställningar höll vernissage. Kazakstan levererar naturgas till Tyskland, tyska teknikjätten Siemens skriver samarbetsavtal med Kazakstans motsvarighet till SJ, värt fyra miljarder.

I somras var Angela Merkel på plats i Astana för att skriva på avtal värda ytterligare 20 miljarder, hon slog fast att Kazakstan är Tyskland överlägset viktigaste affärspartner i centralasien.
– Tyskland kan bidra mycket till Kazakstans industrialisering, sa hon.

Ja, och ikväll möts de alltså i fotboll.

Det finns inga kazaker i die Mannschaft, men det finns tyskar i Kazakstan. Gamle Dortmund-spelaren Bernd Storck har tagit över som förbundskapten (i VM-kvalet senaste hotade han sina spelare med sparken om han kom på dem med att byta tröjor när de mötte England), och till vänster på mittfältet spelar Heinrich Schmidtgal, Rotweiss Oberhausen-spelaren som bott i Tyskland sedan han var två år gammal.

– En kanonmatch. Jag försöker göra mitt bästa och bara njuta, säger han.

Tysklands vill göra Kazakstan till sin absoluta nyckelpartner i Centralasien (de är inte ensamma: Telia satsar hårt i Kazakstan, häromåret tog Göran Persson emot president Nazarbajev i Stockholm, Bosse Ringholm har varit i Astana för ytterligare möten), men i Kazakstan råder fortfarande utbredd censur mot media och kontroll av kommunikationen över internet. Trots utlovade reformer är landet fortfarande lågt rankat i människorättsorganisationers granskningar av demokratin.

Å ena sidan kan affärsutbyten öppna demokratiska dörrar, å andra sidan finns det inget som luktar lika lite som pengar.

Och ikväll är det fotboll i Astana, bara så ni vet. Kazakstans officella mål är att gå till EM 2016.

•••

Två små PS så här på slutet: inför kvällens matcher:

Karpen Gina har alltså tippat att Italien–Serbien slutar 2–2, efter mål av Chiellini och Cassano. Spräng spargrisen.

Och om det krisar för Tyskland så vet vi, sedan förra veckan, att de har en hyfsad högerfot på bänken.

/Simon Bank

Man åker till Amsterdam. Man går på presskonferenser, ser träningar, pratar med folk, tittar på den fenomenale övermänniskan Dirk Kuijt – men det enda som händer är att man hamnar efter med allt annat.
Fotbollen vilar ju inte, bara för att vi bestämt oss för att det ska spelas ödesmatch i Holland.

Så ja, jag får använda nätterna till sånt istället för att ränna ute och suga blod, slåss med varulvar och dejta Anna Paquin och annat som alla normala ungdomar gör.
Och vad är det nu vi missat?

Till att börja med: Totti.

Det går inte att vända ryggen till Francesco Totti utan att det händer något. I fredags, under landslagsuppehållet, hade han tränat som vanligt, men också bespetsat sig lite på en kulturhändelse han sett fram emot ett tag. U2 var på Olimpico, och Er Pupone hade fått finfina biljetter. Efteråt åkte han hem, kysste barnen godnatt, gick och la sig och… väcktes av polisen. De ringde halvtre, för att tala om att Tottis Mercedes, parkerad alldeles utanför porten, hade vandaliserats illa.

Polisen utesluter inte att det var en riktad attack, att de slog sönder bilen eftersom den tillhörde Totti.

Och spelningen? Den fick fina recensioner. Bono hade ändrat i spellistan, och överraskade fansen med att spela Bad, vilket sker rätt sällan. Den här bloggen tror inte på slump, men vi tror på Totti – och tänker att den spelades just för honom. Innan vi går vidare kontemplerar vi texten i ett par minuter.

Irland förlorade igår. 2–3 mot Ryssland, snyggare siffror än de förtjänade efter en match där de aldrig riktigt var med. Giovanni Trapattoni var ändå inte särskilt kategorisk i sina uttalanden efteråt. Han pratade om individuella misstag, om fel som var svåra att göra något åt.

Förlåtelse är en stor grej bland katoliker, vetni. Och Trap är mer katolik än de flesta ni kan tänka er. Hans syster Angela blev nunna, han skvätter vigvatten på händerna inför matcher, och när han ledde Italien i VM såg han till att en präst kom över till spelarhotellet för att hålla mässa med spelarna (and boy, did that not work out).

Det är därför jag med viss glädje – man gillar ju gubb-Trap – noterar att han nu fått ett nytt, fint jobb. Den 23 oktober spelas en match mellan ett lag från Guardia di Finanza, den italienska finanspolisen, och Vatikanens ”landslag”, ett urval av de bästa spelarna från Clericus Cup. Polislaget kommer att coachas av Roberto Donadoni, Vatikanens lag kommer att ledas av Trapattoni.

Matchen kommer att spelas under temat Un altro calcio e’ possibile, en annan fotboll är möjlig – och det är förstås en stor sak för Trap att bli ledare för Påvens lag. Och av alla goda skäl att berätta det här så vill jag särskilt lyfta fram att det ger mig möjlighet att låna en bild från suveräna maglia rossonera, tagen efter guldsäsongen 1961-62. Det är Angela Trapattoni som står längst till vänster, det är Traps mamma Romilda som är trea från höger i bakre raden, och om ni inte hittar Paolo Maldinis ögon någonstans – även om de sitter på mamma Marisa – så får ni skylla er själva.

Så. Nu ska jag skriva en text till morgondagens tidning. Med lite tur blir jag publicerad också, det är alltid en speciell känsla.

/Simon Bank

Visst är det så att historien ibland rullar upp sig utan att vi kan göra något? Att manus är klart och att vi inte kan göra så mycket mer än att sitta och titta på?

När Mesut Özil, återigen: född och uppvuxen i Gelsenkirchen, spelar mot sitt Turkiet, inför 30 000 turkar i Berlin, så kan det förstås bara sluta på ett sätt. När han blir ifrågasatt, utbuad, utvisslad och ställd mot väggen så kan det förstås bara bli så här.

Prandellis Italien trampar vatten, Serbien är inte värda vatten, Holland gjorde sitt, BiH kom inte längre än en rammad ribba i Tirana och San Marino får det svårt att gå till EM den här gången också. Men det här var Mesut Özils kväll, och både vi, han och Turkiet kommer att minnas den när han är gammal och lallar runt i tofflor på hemmet.

Tyskland–Turkiet 3–0
2–0 (79) Özil.

/Simon Bank

Halvbesatt hotellbar i världens näst bästa fotbollsland, ett par minuter före avspark mellan Moldavien och Holland.

– Kan ni sätta på matchen?

– Nä.

– Nä?!

– Det är ingen här som vill se landslaget. Vi är trötta på dom.

/Simon Bank

Jo, det drar ihop sig, och även om jag själv kommer att sitta jobbupptagen med att se Holland slå rekord genom att vinna sin sjunde raka bortamatch i ett kval så är jag ju varken dummare eller mindre girig än att jag erkänner att det inte är i Chisinau man skulle vilja vara just den här kvällen.

Tyskland–Turkiet i Berlin är en av de största kvalmatcher som spelats i Europa, sett till laddning och politisk relevans. 30 000 turkiska fans på läktaren, och man behöver inte heta Günter Wallraff för att förstå signifikansen i att ett turkiskt lag ska möta Tyskland mitt i Tysklands hjärta.

Drygt två miljoner turkättlingar lever i Tyskland, arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget har förändrat både liv och land och fotboll. Det turkiska förbundet har ett kontor i Köln (har ni språket så läs 11 Freundes reportage därifrån), de senaste tio åren har mer än 200 tyskboende turkar spelat för turkiska ungdomslandslag och enligt beräkningar finns det över 200 000 tyska fotbollsspelare som skulle kunna spela för Turkiet. Kicker skriver att 24 tyskbaserade turkar spelar för turkiska landslag, medan 18 turkfödda spelare finns i tyska landslag.

Lüdenscheid-födde Nuri Şahin valde att spela för Turkiet. Gelsenkirchen-födde valde att inte göra det.

Det finns ganska många matcher som det är svårt att få ihop en text om. Den som spelas på Olympiastadion i Berlin i kväll är värd en bok.
– Tredje generationen turkar är väl integrerade nu, säger Sahin till AFP. Och vem vet – näste tyske förbundskansler kanske kommer ur den fjärde generationen.

Den nuvarande, Angela Merkel, sitter på läktaren ikväll, bredvid Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan. De är det minst politiska på Olympiastation just den här gången.

Fick jag välja en match att se skulle jag välja den i Berlin. Fick jag välja en till skulle jag scanna in det som händer i Tirana. Dels för att den här bloggen gillar Bosnien väldigt mycket och för att det ska bli intressant att se vad Pape Sušić tänker hitta på med sitt mittfält och – som alltid – vad Džeko har på gång. Men också för att se hur Albaniens bänk ser ut när Himna Bosne spelas före matchen.

För en vecka sen drabbades förbundskaptenen Josip Kuže av en stroke och fördes akut till sjukhus.

Kuže kommer inte att leda Albanien.

Det kommer Džemal Mustedanagić att göra. Mustedanagić är rätt färsk i den albanska ledarstaben, och han säger att han lovar att göra allt för att Albanien – som leder gruppen – ska vinna matchen i kväll för Kužes skull.

Men han erkänner också att det kommer att kännas speciellt. Mustedanagić är född i Novi Grad. Han är bosnier.

Så, vi kan väl kalla det lite ytlig lucköppning inför en europakväll som heter duga. Ni får gärna berätta mer om hur matchen i Berlin ter sig, så ska jag se hur läget är med Whiskey och grabbarna.

/Simon Bank

1994 gick Nobelpriset i litteratur till Thomas Ravelli japanen Kenzaburo Oe. Det var den där sortens val som fick människor som inte känner till författare att rasa över att en författare de inte kände till fick världens finaste litteraturpris. Det händer varje år som inte Astrid Lindgren eller Bob Dylan, eller åtminstone Camilla Läckberg får priset.

Oe var, hur som helst, en författare som inte ens hade landat på de svenska kultursidornas allra mest inrökta pulpeter. Ett asiatiskt författarskap, en annan kanon.

Jag jobbade då under en av de finaste chefer jag haft. IFK Norrköping-, Manchester United-, Willy Kyrklund- och ung-svensk-litteratur-supportern Stefan Eklund. Han var, som jag minns det, hyfsat ny på posten som kulturchef på Borås Tidning, en miljö där det inte riktigt tillhörde veckans femtio första punkter att ge sig på obskyra japanska författare.

Men Stefan hade läst Kenzaburo Oe.

Han var därför en av de extremt få som snabbt och stringent kunde ge en analys av den färske nobelpristagarens livsverk, och de som undrade hur i hela världen han lyckats fastna för Oe hade kunnat få en väldigt prosaisk förklaring, även för att handla om prosa.

1967 gav Kenzaburo Oe ut en roman med titeln ”Tid för fotboll”. Stefan hade sett titeln, naturligtvis läst boken, och tog det vidare därifrån. Nu är han – efter en tid som kulturchef på Svenska Dagbladet – nybliven chefredaktör för Borås Tidning. De kunde inte fått en bättre.

Ja, och efter den öppningen så förstår ni ju att jag tänkt fylla i luckorna efter etablissemangets tröga tuggande kring dagens man, Mario Vargas Llosa. Om jag läst honom? Tror ni att jag hade väntat ända hit med att berätta det i så fall? Däremot har jag ju greppat, inte minst tack vare my homegirl Americas inlägg här, att det är ett kontroversiellt och konservativt val.

Andra reder ut det där, här tar vi i vanlig ordning upp luckorna i svenska mediers rapportering.

Mario Vargas Llosa gillar ju fotboll. Eller, han älskar fotboll.

Han växte upp med El Cañonero Lolo Fernández, en av Perus allra största fotbollshjältar, som idol och har hela sitt liv varit en hängiven supporter till Fernández klubb Universitario. Han såg dem första gången 1946, när han var tio år gammal, och när Nobby Solano förde ”La U” till titeln i vintras efter att ha sänkt arvfienden Alianza Lima så var Vargas Llosa där och firade.

Hade jag vetat det här för en vecka sen hade jag läst en av de där reaktionära bokjävlarna också, och då vet ingen var Simon Banks karriär hade tagit vägen.

Stolpe ut. Igen.

/Simon Bank