Glory Day, this. Sitter på redaktionen, kollar seedningsgrupper och pratar transferpolitik med Robert Laul. Vi har en animerad diskussion av det enkla skälet att vi är helt överens om Mino Raiolas roll i Zoppan, och att det gör mig lite orolig.

Kort sammanfattning: Om vi nu leker med tanken att Carmine verkligen förstört för Ibrahimović, att hans utspel och uttalanden gjort Zlatan omöjlig i världens bästa fotbollsklubb, favoriten att vinna Den Där Jävla Champions©, att allt snack mentalsjukhus och Ego-Messi gjort så att han jagas ut från Camp Nou – och att han gjort allt det där mot Zlatans vilja…

…tror ni då att Mino Raiola fortfarande hade varit Zlatan Ibrahimovićs agent?

Jaja, Zoppan får ni på annat håll, och här också om det skulle bli skarpläge, men tills vidare – och i väntan på att de varma och kalla bollarna rullas ut i CL-tombolan – tänkte jag bara servera er dagens mest spridda nätvideo.

Tid: I söndags.
Match: Mainz–Stuttgart.
Huvudperson: Jessica Kastrop, Skysports.
Biroll: Fotbollsspelare med begränsad blick och… eh… halvdant tillslag.

Plats på scen för Khalid Fotbollsgeniet Boulahrouz.
–Det gick bra efter ett tag. Boulahrouz sprang fram direkt och bad om ursäkt, säger Kastrop.

/Simon Bank

Grattis Ajax, chapeau Jean Fernandez, imponerande Zilina, applåder FCK.

Och så över till norra London:

Ösregn över N17, och det passade Spurs bättre än Schweiz. Det där långa kontringsspelet fungerade inte när bollarna stack iväg, så lagen var tvungna att spela sig igenom. Och bara ett lag klarade det.

Tottenham spegelvände bortamatchen: öppnade med en drömstart, fick ett billigt domslut med sig (börja med tolvdomarsystem nu!), skickade in 3–0 och hade allt i säcken.
Skillnaden var att Tottenham knöt sin. Att de helt enkelt har spelare som Young Boys inte har (Bale, Crouch, Defoe, Lennon).

Spurs har vunnit Uefa-cupen två gånger, cupvinnarcupen en gång, men det är 49 år sen de spelade mästarcup. Det blev semifinal den gången. Det här är en annan värld, och alldeles oavsett hur det nu går i höst och vinter så har den här klubben gett sig själv en kickstart in i en ny värld med en ny arena och nya ekonomiska möjligheter. Harry får handla, spelare vill komma, Spurs are on their way to Wembley och det är ett vackert gammalt liv det här ändå.

Shall we sing a song for you?

/Simon Bank

Imorgon är en dag för ett historiskt första gästspel i min del av den här bloggen. Jag har hyrt in en expert som ska guida oss rätt i den estetiska snårdjungeln av fotbollsgeschäftet och ser fram emot det.

Idag är en dag för…

Idag är dagen då…

Idag ska vi…

Idag ser vi fra…

Äh. Fy fan. Idag möter Tottenham Hotspur Young Boys hemma på White Hart Lane. Det är en sån dag, och vägen dit är mest en kamp för att minutvis zickzacka sig fram med tankar om annat. Markus Rosenberg, till exempel.

Tyska tidningar skriven om Markus-miraklet idag, och om ni inte har bakgrundsstoryn klar för er så är den ju nästan lika rolig som själva målet. Rosenberg blev ju inbytt med en dryg kvart kvar, och han blev det av det enkla skälet att det fattades en reservtröja på bänken.

Sandro Wagner blödde ju ymnigt, det såg ni, och materialaren Fritz Munder sprang in mot omklädningsrummet för att hitta en ny, ren tröja med rätt nummer. När det tog för lång tid fattade Thomas Schaaf beslutet att skicka in Rosi.

– Det var taktik av materialaren. Han kan springa snabbare, men han ville inte, garvar Rosenberg.

Well done, son.

•••

De andra matcherna igår hade förstås också sina historier. Partizan höll på att kasta bort sin plats, men moralade sig tillbaka tack vare gamle Crvena Zvezda-idolen Cléo. Braga imponerade i Andalusien. Men eftersom det idag är dagen då Tottenham Hotspur möter Young Boys hemma på White Hart Lane, och dagen efter att Basel gled in i Champions League utan att blinka så kan det väl vara på sin plats att låta Behrang Safari förklara det schweiziska fotbollsundret in so many words.

– Lagen satsar ungt. Kolla på Xherdan Shaqiri hos oss, ”Schweiz Messi”. Han är arton, men riktigt, riktigt bra. Och han får chansen.

Han är från Kosovo, va?

– Ja. Och har har en grym teknik. Det kommer fram många unga spelare nu, Zürich och Grasshoppers satsar också ungt. Och det som Young Boys gör visar hur bra ligan är. Nästa år får vi en direktplats till Champions League.

Det är en mindre liga (tio lag sen sju år tillbaka). Ger det högre kvalité?

– Kanske. Men det är rätt tråkigt att möta samma lag hela tiden. Det är därför de här matcherna, i Europa, betyder så mycket.

Det går bra för Schweiz på ungdomssidan. Är det hela förklaringen?

– Dels det, det är mycket ungt, och många utlänningar. Det har lyft kvalitén.

Och där har vi slagit ihjäl en kvart till. Hail Mary, full of grace. Och så vidare.

/Simon Bank

Dio mio. Mein Gott.

Det var en kväll för de stora, vackra, feta, varma, italienska sagorna, det här. För Di Natales lojalitet, och för Cassanos genialitet och för Pazzinis lekfullhet.

Men nä. Det blev en kväll för den europeiska toppfotbollens egna galenpannor, för Klaus Allofs och Thomas Schaafs svängdörrskollektiv, laget som vinner med 3–1 på onsdagen för att förlora med 4–1 på lördagen och gå till Champions League på tisdagen.

Ja, ni vet ju.

Men för att betona själva vidden av vem det var som slog upp svängdörrarna just den här kvällen, som plockade upp Werder ur gyttjan och bjöd in dem till landet av mjölk och honung, så ska vi berätta lite om Markus Rosenbergs status i Bremen.

När utmärkta magasinet 11Freunde häromveckan gav ut sin guide inför årets Bundesliga hade de en återkommande kategori för samtliga klubbar: Att utse lagets Skandalnudel. Ja, Skandalnudel är precis vad det låter som – en bråkstake och skandalmakare.

I Bayern pekade de på Philipp Lahm, mannen som dömde ut hela klubben i en intervju under brinnande säsong i fjol. I Schalke var det förstås Metzelder, Dortmund-hjälten som bytte sida.

I Werder fick de anstränga sig lite, helt enkelt eftersom det inte finns några skandaler att tala om i den klubben.

”Vi tar en alternativkategori” skrev 11Freunde. ”Clownnäsa! Den måste svensken Markus Rosenberg ta på sig, eftersom Werder-fansen vid upprepade tillfällen utnämnt honom till säsongens sämste spelare”.

Om det var en kväll för spruckna drömmar i Genoa, om det var en kväll då Riccardo Garrone stoppade ner sin mercato-plånbok i den innersta fickan igen, så var det också en kväll då en clown tog av sig sin näsa och bytte om till stålmannendräkt. Werder vann på att de var fysiskt starkare, att de orkade mer, att de hade Marin som kunde Litbarski-tvåfota, att de hade rutinen – och att de hade en svensk som inte gett upp.

Jo, jag ville verkligen se Samp i Champions, men om nu nån tvunget skulle stoppa dem så fick det gärna vara Markus Rosenberg, pojken som var så snäll att hans pappa Paul tyckte att han borde blivit präst istället för proffs.

/Simon Bank

…jo, det blir visst roligare än sådär. Om man tycker att sånt här är roligt.

Jag satt där jag satt, minding my business, och gav mig på en googling i all enkelhet:

Adriano + Weight Watchers.

Och jag vet inte vad som är roligast. Att jag landade på bloggen ”Simon Food Favourites” – eller att det var just här jag landade.

Vad tycker ni?

/Simon Bank

Det bästa med att ha en blogg med lite tid på nacken? Att man kan reprisera sig själv och komma undan med det.

För lite mer än ett år sen skrev jag om Zlatan Ibrahimović och hans barndomsidol. Fenomenet. Geniet. El Gordo. Ronaldo.

Ja, han har ju härmat idolen steg för steg, det är liksom bara att pricka av dem. Det var det vi gjorde i fjol, och nu finns det all anledning att påminna om det. Så det gör vi:

 
Steg 1:
Flytta hemifrån och etablera sig i en holländsk storklubb som tonåring?
CHECK.
CHECK.
 
Steg 2:
Flytta till Sydeuropa, etablera sig som superstar i en superklubb?
CHECK
CHECK
 
Steg 3:
Gå till Inter. Göra succé, ha en del skador, avsluta lite surt med fansen?
CHECK
CHECK
 
Steg 4:
Dra vidare till en spansk jätte, presenteras som en megavärvning?
CHECK
CHECK

Steg 5:
Flytta tillbaka till Milano, men till fienden Milan?
CHECK
…check?

Steg 6:
Ja, här går vi förstås händelserna i förväg, men om vi nu ska följa fenomenprofetian så borde Zlatan alltså flytta hem till Sverige om ett par år, köra ett par träningar med MFF för att sedan skriva på för… ska vi säga Helsingborgs IF?

Javafan, jag sitter på redaktionen och kollar på klockan. Det blir inte roligare än så här.

/Simon Bank

Ja, om ni inte redan sett det så har alltså Yoann Gourcuff för en timma sedan blivit klar för Lyon. Priset för Lyon är upp till maximalt 26,5 miljoner euro. Priset för fransk fotboll är att den just blev ytterligare lite mer polariserad och trist.

Just som Lyon bjudit in till spel om herraväldet visar de mer än de någonsin gjort förut vilka det är som bestämmer i Frankrike. Eller vem. The greatest trick Jean-Michael Aulas ever pulled was convincing the world he didn’t exist. Eller nåt.

Grattis, Lyon, som får en av Europas bästa spelbyggare. Grattis, Kim Källström, som får träningslära sig café crèmes av en mästare. Grattis Gourcuff, som får en nytändning han verkar behöva. Men jag är inte säker på att vi ska gratulera franska ligan riktigt än.

/Simon Bank

Inget är klart förrän allt är klart men…

…det finns delar av Milano där det här är mer populärt än i andra.

Om man säger.

/Simon Bank

Att se två matcher är att se ingen, och eftersom jag egentligen inte hade tid med fotboll i kväll så såg jag Milan–Juve och PSG–Bordeaux samtidigt. Man får inte vara dum.

Berlusconi-matchen (Juve vann på straffar efter 0–0, Thiago Silva brände) var ungefär som man kan vänta sig med en vecka kvar till seriepremiär. Det var alltså intressantare att titta åt Paris till – för det var en alldeles fantastisk fotbollsmatch. Jag tänker inte referera den, inte mer än att berätta att Bordeaux vann det här på en bön. Giuly kom in för PSG efter en timme, och Bordeaux hade problem med hans fart.

Diarra nickade in 0–1 på hörna, Giuly kvitterade efter en minioffside på Nenê – och när minuterna rann ut så stod vi där vi stod, med två lag som vräkte på för att vinna, och med ett Bordeaux som verkligen, verkligen behövde det.

För att förstå varför dammar vi av det här inlägget, från i våras (gå ner en bit). Bordeaux har svarat för ett historiskt ras de senaste nio månaderna, och nu stod de ett par minuter ifrån att gå in i en säsong med en poäng på tre matcher.

Stämningen på Parc des Princes var som förr, eller bra nära, GdB:s Nice-värvning Anthony Modeste fick ett par öppna lägen, men missade, och med 93 minuter på klockan var det fortfarande 1–1.

Med 94 minuter på klockan hade Ciani nickat in 2–1 för Bordeaux.

Säsongens första ödesmål?

Ja, och om jag nu plågar er med Ligue 1 så ska jag förstås dra upp Caen också. Jag har inte sett dem spela än i höst, så ni får nöja er med ett konstaterande. Om vi radar upp samtliga 98 lag som i år spelar i de fem europeiska toppligorna så gick Caen in i säsongen med det i särklass tuffaste matchprogrammet de tre första omgångarna.

Bologna har ett tungt program (Inter, Lazio, Roma), skandallaget Hércules också (Athletic, Barça, Valencia), och Stoke börjar tungt (Wolves, Spurs, Chelsea).

Men det är inget mot Caen. De är nykomlingar och de har öppnat sin säsong med att möta, i tur och ordning, mästarna Marseille, ligatvåan Lyon och ligafemman Montpellier (borta).

Idag kan vi summera hur de klarat uppgiften: Två vinster, en oavgjord, sju poäng, andraplats i Ligue 1.

Chapeau! som vi säger i hexagonen.

Och, just det, vi har ju en liten återkomst att rapportera från Italien också. Zdenek Zeman är tillbaka, med Foggia. Det började som det ska.

/Simon Bank

Medan vi ser hur Toon tänker klara det här så kan vi ju alltid tipsa om dagens mest givande läsning: Polly Vernons exklusiva långintervju med Vanessa Perroncel i the Observer.

Vanessa Perroncel? Kvinnan som var gift med Wayne Bridge, som hängdes ut som John Terrys älskarinna och målades ut som någon form av laggroupie i Chelsea. Hon har konsekvent vägrat att uttala sig mer än så långt som att hon dementerat affären med Terry. Nu pratar hon, i en extremt välvillig intervju – och det är en partsinlaga förstås – men det intressanta med den är, ur ett bredare perspektiv, att Vanessa Perroncel berättar om livet inne i den brittiska tabloid-torktumlarens allra vidrigaste program.

Hon förvandlades i ett slag till horan som tidningarna kunde skriva vad som helst om. Nu berättar hon om det.

Det finns förstås en mediediskussion i allt det här. Ska svenska tidningar vidarepublicera News of the World? The Sun? Daily Star? Det är omöjligt att principstyra det. Får fotbollsspelare som tjänar tre miljoner i veckan finna sig i att det skvallras om dem, till och med skrivs felaktigheter? Ja, och nej. Och, ur ett spelarperspektiv: England är det land i världen där avståndet mellan spelare och medier, spelare och vanligt folk, är störst i världen.

Har det verkligen gett en bättre, mer respektfull journalistik? Eller en större respekt bland vanliga människor?

/Simon Bank