Jag har ganska få principer när det kommer till fotboll. Jag kan, till exempel, på fullaste allvar diskutera skattelättnader för fotbollsspelare i ett land där det brinner i förorten och där gamla får liggsår på sina boenden.

Men jag har en princip – att aldrig vara berusad när jag ser matcher som betyder något för mig.

Och ändå.

Efter 25 minuter av den här mardrömsritten så var det enda jag kunde tänka att ”jag måste bli full, snabbt”. Jag blev det inte riktigt, men jag klarade att döva ner mig tillräckligt för att se andra halvlek med någon sorts lugn.

Det här var ditt fel, Harry. Jag vet inte om du fått för dig att det här var en ny sån där Uefacups-fight som du ville ge bort eftersom du inte förstår vad det är för klubb du anställts av, men vad i helvete var det du tänkte på?

Om man nu kommer direkt från en ligapremiär där man imponerat mer än något annat lag i världens mest tempostarka liga – varför ändrar man då fyra platser i laget? Varför byter man då ut sin starka, defensiva centrala mittfältare? Varför bestämmer man sig då för att det är rätt tillfälle för att ge den där unge, trevliga mextalangen hans första startchans?

It was all a bit shit, för att vara ärlig. För att vara lite mer ärlig så kan man bara konstarera att Tottenham Hotspur promenerade ut på Stade de Suisse med ett centralt skydd som var katastrofalt. Och för att vara helt och fullt ärlig så kan man konstatera att Young Boys utnyttjade det alldeles förträffligt. Doubai var hundraprocentig, Senad Lulić såg ut precis som den vänsterfot som BiH behöver, de var duktiga på att styra Spurs uppspel till högerkanten, och YB kunde haft 3–0 efter tio. Nu dröjde det 28 minuter – och ni som undrar hur det kändes då…

Ja, om jag hade bott högre upp än andra våning så hade jag hoppat. Kanske inte med huvudet före, men lagom destruktivt, för att bryta en arm eller två.

Spurs kom ut till andra halvlek, Modrić fick lite sällskap och 3–2 var inte helt orättvist. Det var en match som visade Tottenhams behov av en snabb mittback (som hellre heter Sakho än Gallas, Harry) och hur mycket det betyder med erfarenhet i Champions League.

Tottenham lever, jag gör det också, och om ni undrar varför rapporten dröjde så är det för att jag var tvungen att få ner pulsen lite.

Så. Resten då? Grönkjær slutmålade FCK väldigt nära segern om Norden, Zenit gjorde för lite av sin hemmamatch och Slovakien surfar vidare på VM-vågen.

Ja, och för att ge oss lite ro den här natten också så tänker vi på något annat än den där jävla Champions.

Ni har väl läst texterna om Skottlands taktiktavla på Råsunda inför matchen mot Sverige? Det där om ”Fuck ’em all” och att den ende de skulle försvara mot var Zlatan Ibrahimović?

I så fall är ni kanske intresserade av att veta att Skottlands FA nu gått ut och tokdementerat hela storyn.

– Det är första gången sedan jag tog det här jobbet som jag känner mig arg och sviken av delar av media, säger förbundskaptenen Craig Levein (som häromåret spelade ihop med en kompis till mig, det ska jag berätta om någon gång).

– Ursprungsartikeln var så fjantig att många som tog sig tiden att lyfta telefonen och ringa fick veta att det var en bluff och att vi, faktiskt, inte skrev något alls på blocket i vårt omklädningsrum.

– Sedan jag tog jobbet har jag försökt att ha förståelse för och ställa upp på medias roll i sporten. Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen: För att landslaget – och fotboll i det stora hela – ska utvecklas i det här landet så behöver vi en starkare relation mellan alla inom sporten, fansen och media. Men ansvar verkar inte bara åt ett håll.

Okej. Har ni fått annat att tänka på nu? Tack så mycket, 3–2, nu somnar vi, vi ses imorgon, fy fan, 3–0, Harry Redknapp, Schweiz, vi lever, tack och hej och allt det.

/Simon Bank

FC Lorient

Vilka är de?
Ska vi säga 90-talets Västra Frölunda…? Hamndoftande talangklubb som värvar smart, spelar fin fotboll under en tränare med ett stort namn – och bestämmer sig för att testa konstgräs.

Vad behöver vi veta?
Att det är Lorient, och inte Bordeaux, som är den tydligast Gourcuff-definierade klubben i Frankrike. Christian Gourcuff ÄR den här klubben, och en av de absolut mest välrenommerade tränarna i Ligue 1.

Sedan återkomsten i ligan för fyra säsonger sedan har Lorient gjort det rasande bra, ifjol var det de och Valenciennes som var spelmässigt mest progressiva av alla mindre lag. De spelar passningsspel, snabbt, och ska alltså göra det på konstgräs i år. Plastmattan är ett led i byggandet av en modern klubb, nästa år följer de upp med ett sportcenter vid arenan, komplett med en tip-top-akademi, restauranger och hotell. Ambitioner finns, alltså. Och det är ligans yngste president, 37-årige hedgefondraketen Loïc Féry, som ska föra dem in i framtiden. Han har en bas att stå på: Lorient var en av tre proffsklubbar i Frankrike som hade positivt rörelseresultat i fjol.

Truppen?
Ifjol räckte den till sjundeplats, klubbens bästa någonsin, men det har hänt mycket – och inte bara bra saker – i sommar. Det främsta vapnet förra säsongen var minigeniet Vahiruas kirurgiska kontringsmissiler mot Kevin Gameiro, men Vahirua drog till Nancy och han är inte ersatt. Marchal (ASSE) och Koscielny (Arsenal) är också tunga förluster.

Årets potentiella talangexplosion? Rémi Mulumba, 18, från Amiens är en typisk Gourcuff-värvning från en mindre klubb. Årets viktigaste spelare? Gameiro, igen.

Tränaren?
Som sagt: Gourcuff är hjärtat i den här föreningen, men en kort kontraktsförlängning (ett år, till nästa sommar) pekar på att han kanske är sugen på en ny utmaning. Han älskar att plocka unga, oskrivna spelare och få dem att växa. Han älskar inte att ideligen vara tvungen att uttala sig om var hans grabb ska spela efter nästa transferfönster.

Tipset?
Jag är alltså tveksam till FCL i år. De kan mycket väl få en reaktion efter fjolårets suveräna insats, förlusten av Vahirua kan kosta mycket, och Koscielny kommer att saknas i mittförsvaret. Kan de kompensera det med fördelen av konstgräs när de väl lärt sig behärska det? Möjligen. Jag har dem som 14:e.

AS Saint-Étienne

Vilka är de?
IFK Norrköping. En absolut gigant från en klassisk arbetarstad, som nu är på dekis och har testat irrationella ledarlösningar (två presidenter respektive Mats Jingblad) för att komma tillbaka.

Vad behöver vi veta?
Nantes sjunker, Strasbourg finns knappt ens längre, PSG har sina demoner – men om ni letar efter den franska klubb som lidit mest de senaste åren så har ni den här. ASSE:s 2000-tal har pendlat mellan svagt och mediokert, och samtidigt har de fått spegla sig i arvfienden Lyons framgångar.

Kolgruvestaden kan sin fotboll, de älskar den passionerat, och även om klubben har misshandlats länge så är ASSE en storklubb, både statusmässigt och ekonomiskt.

De har allt som krävs för att lyckas – men behöver ett par års kompetent ledarskap för att göra det.

Årets bästa nyhet är inte de hyfsade värvningarna på spelarsidan, utan att den gamle ASSE-legendaren Dominique Rocheteau rekryterats in i den sportsliga ledningen. Det är precis vad de behöver: klubblojala, intelligenta ledare som förstår exakt vad ASSE handlar om.

Truppen?
Det har varit minst lika viktigt för ASSE att sälja av som att köpa nytt, och de verkar ha gjort ganska vettiga byten. Batlles och Marchal är erfarna, kompetenta Ligue 1-spelare som kan staga upp laget på både träning och match. Bocanegra är ett superproffs. Annars handlar det mest om unga eller väldigt unga killar som mest behöver hitta jämnheten för att bli vuxna på riktigt: Loïc Perrin, Dimitri Payet, Emmanuel Rivière.

Tränaren?
Marseillepojken Christophe Galtier fick ta steget upp från assisteranderollen när Alain Perrin hade misslyckats färdigt i vintras. ”Galette” gjorde ett bra jobb, framför allt fick han ordning på psykologin i laget och fick spelarna med sig. I sin framtoning påminner han lite om Dede Deschamps, den där sammanbitna krävande attityden. Hans stora uppgift i år blir att täta ett läckande försvar, och han kommer att försöka göra det med ett packat 4-5-1-mittfält.

Tipset?
Jo, de är på väg åt rätt håll äntligen. Men det är svårt att bryta så många år av negativism och kaos, och ASSE behöver nog ett år till för att lyckas helt. 13:e plats.

Rocheteau. Skönhet.

RC Lens

Vilka är de?
Om vi skippar hela storstadsgrejen så: Hammarby. Publikklubb med arbetarstämpel som haft hemska ekonomiska problem, som tog sin första ligatitel (1998) för att sedan rasa ner igen.

Vad behöver vi veta?

Två saker, egentligen, de två som Lens bygger sin verksamhet på.

Det ena är, förstås, publiken. Lens snittade 34000 i fjol, tredje mest i ligan, och har en oerhört central roll i en industribygd som plågats hårt av den finansiella kollapsen. Det andra är ledningen, det finns ingen annan klubb i Frankrike som satsat på så många kockar runt samma soppskål.

Presidenten Gervais Martel håller i plånboken, han har lett klubben sedan 1988 och vet vad han vill. Under sig har han sportchefen Daniel Leclercq (en stark profil) och tränaren Jean-Guy Walleme – och i år har de dessutom förstärks organisationen med Jacques Santini som assisterande tränare.

Ekvationen de har att lösa den här gången är dålig ekonomi+svåra andra året+många viljor.

Truppen?
Lens är en av de klubbar som är satt under extra uppsyn av DNCG, den franska motsvarigheten till licensnämnden, vilket har gjort att de varit tvungna att ligga lågt under mercaton. Det har inte hänt särskilt mycket, vilket kan vara ett gott tecken – de gjorde ju trots allt en fin säsong i fjol. Och nu har anfallsdiamanten Kévin Monnet-Paquet fått ett Ligue 1-år under bältet.

Tipset?
Svårplacerade i år, les Sang et Or. Är de lika bra som stundtals under fjolåret så kan de bygga vidare och sikta en bit uppåt – kommer det en minikris så kan den växa sig stor med alla de där kockarna. Jag tror att de klarar sig hyfsat oskadda genom säsongen. Tolva.

/Simon Bank

Ja, medan vi jobbar oss igenom kvällens pjäs på Old Trafford så kan vi ju ta tag i ett mer akut problem.

Ni vet att den här bloggen lite då och då håller en tumme för ett speciellt lag från Londons N17, och att vi inte alltid hållit den andra tummen lika hårt för det där lagets specielle tränare. ’Appy ’Arry har trots det jobbar sig upp över ribban genom att ge oss ett finfint fotbollslag som gör finfina resultat, men nu är vi framme i en ny förtroendekris av gammaltestamentliga proportioner.

Lite bakgrundsfakta. Här har ni en liten minianalys av den sociologiska demografin av Tottenham Hotspurs spelartrupp. Vi har att göra med de här grabbarna:

MCLennon

Grandmasta Led

Mos Def’o

Jer Man

Det är alltså det här gänget vi har att röra oss med, det här är den råvara vi bygger vidare på. Vad kan man då kräva av den som ska sy ihop allt till ett fungerande helt? Harry Redknapp har nu, i en intervju i den engelska upplagan av FourFourTwo, gjort klart att han saknar de mest grundläggande estetiska värderingar som krävs för att kunna få sitt rövarband att klippa sig och skaffa ett riktigt jobb.
– Jag gillar rap och R ’n’ B, det där som spelarna lyssnar på i omklädningsrummet före matcherna, säger 63-årige bilförsäljar-Arry, och följer upp med att berätta att han särskilt gillar the Jiggamans brottarhit Empire State of Mind.

Jag har inga synpunkter på att han gillar Jay Z, trots att han är Arsenal – vem gör inte det – men det känns som att den här truppen hade behövt någon som kunde sälja in… jag vet inte… Amy Grant?

Scratch Harry.

/Simon Bank

Ny säsong, ny vecka, nya tag, nya lag. Om vi ska säga något om gårdagen så är det väl att Arsenal var en enorm besvikelse. Inte bara det att de inte var särskilt direkta eller snabba i sitt anfallsspel (det ingår inte alltid i deras målbild), utan att de inte lyckades ha något vidare passningsspel över huvud taget, inte ens mot tio eller nio man.

Nu klarar de sig ändå, de fick det där sena gratismålet och nu har de ett tacksamt program att rulla igång passningar med (Blackpool, Blackburn, Bolton, Sunderland, WBA). Det ska inte behöva krisa igång redan nu. Ironiskt nog kan det bli värre för Liverpool, trots att de gjorde det riktigt bra igår.

Jaja. Det var väl inte för att kommentera sjutton timmar gamla matcher som du kom hit?

Nä.

Jag gjorde det för att lägga en bit till till ett pussel som lagts allt mer flitigt i svenska medier den senaste veckan. Det om Ciudad Juárez, knarket och kampen för livet.

Charles Bowdens reportagebok Murder City har recenserats i våra tidningar, och även om berättelsen redan är bekant så är det kanske något man borde läsa. I Mexikanska Ciudad Juárez mördas alltså fem personer om dagen i snitt, knarket är närvarande i allt som händer och skräcken ligger som en filt över allt och alla.

Och fotbollen? I fjol skrev vi om Indios framgångar, som ett andetag i en stad som slutat andas. De spelade, trots allt, fotboll mitt bland alla mord. Och nu ska de göra det igen.

I oktober ska det mexikanska landslaget spela två landskamper, förmodligen mot Uruguay och Polen. Det mexikanska förbundet har precis talat om att det ska spelas en a-landskamp i Ciudad Juárez innan 2010 är slut.

– Vi vill visa att vi står över problemen med kriminalitet. Det kommer att antas speciella säkerhetsmått, förstås, vi kommer inte att riskera vare sig vårt eget landslag eller våra gäster, säger förbundsbasen Justino Compeán.

Och det är svårt att inte tycka om det, eftersom det precis lika mycket visar på motsatsen: Att fotbollen inte står över problemen med kriminalitet, att El Tri vill något mer än att bara ställa offside och slå crossbollar.

/Simon Bank

Ja, om ni nu inte fått det refererat för er ännu:

Ollie Holloway har berättat precis hur han tänker fira 4–0 mot Wigan away, utöver att han förstås kommer att ”ta ett foto av tabellen och gå i pension”.

Dricka bärs med grabbarna? Hänga runt på strandpromenaden? Korka upp en bra årgång hemma i biblioteket?

Nah.
– Jag ska köra hem till Bath för att träffa min frus nya hund. Det är en aprikos pudel som heter Teddy.

Ibland undrar man om Holloway är en fjant eller ett fenomen. Ibland är det kanske så enkelt som att han alltid är fenomenal när hans lag vinner med 4–0 borta.

– 4–0? Aces, gaf!

Kvällen, då? Jag såg supercupen med Barcelona B, och det var väl som det var. Luca Cigarini är intelligent, det visste jag, men det var kul att se honom smälta in så fint. Det var en match av fina målpassningar (Maxwell, Negredo, Cigarini), och det var gulligt att just Maxwell gav Zlatan Ibrahimović en liten knuff i rätt riktning just när han behöver det som mest. De senaste uttalandena från Zubizarreta och Guardiola är inga gigantiska kärlekskramar direkt.

Bra gjort av Zlatan, precis som det var imponerande av Luis Fabiano, James Milner och Loïc Rémy att göra sitt idag, medan alla undrar var de ska spela sin nästa match. Proffsigt.

Ja, och så slogs jag återigen av att Sevilla har en klubbhymn som – lite som Inters – är usel på skiva men underbar när den sjungs av 20 000. Älskar den.

Va, hur sa? Ligue 1? Äh, matcherna mot Valenciennes var bättre på Tapies tid. Jag tittar hellre på Souchaux lille Ryad Boudebouz, på geniet Benoît Pedrettis Olympiska Mål, eller på Rennes superdupertalang Yacine Brahimis allra första Ligue1-mål.

Nä, nu går vi och lägger oss.

/Simon Bank

1–0 på Råsunda precis, fem kvar och… ja, jag undrar mest om det är nån som vill sälja en biljett till Ian Holloways presskonferens om en halvtimme?

1. Blackpool
2. Aston Villa
3. Sunderland
4. Wolves

5. Blackburn
6. Man City
7. Tottenham Hotspur
8. Bolton
9. Fulham
10. Arsenal
11.Chelsea
12. Liverpool
13. Manchester United

/Simon Bank

Jag grinar inte efter såna här matcher.

Det är klart att Tottenham skulle dödat, kremerat och begravt det här på 20 minuter, men nu gjorde de inte det, och mest av allt var det bara en premiär som pekade på att någonting hänt och fortsätter hända.

Ända sedan jag var i puberteten har Premier League inletts med att Tottenham åker och möter ett botten/mittenlag på bortaplan, förlorar med ett mål och får misslyckandet tatuerat i pannan.

I fjol slog Spurs Liverpool. I dag spelade Spurs ut Manchester City. Times are changing.

Nycklar?

Joe Hart kommer vi förstås inte förbi. Shay Given är världens bäste handbollsmålvakt, men Hart behärskar hela spelet och visade det idag. Han är stark i luften, han står upp, han har reflexer och fysik som gör att han kan blocka skott som de från Bale och Defoe.

De tydligaste andra nycklarna är a) mittfältsstrukturen och b) tiden.

City har ett lite för tungfotat mittfält för att snabbt rinna igenom med bollen, och det gör att Tevez och Silva antingen får gå djupt och hämta boll eller får den mot väldigt samlade försvar.

De hade inte det snabba spelet, de hade ingen big guy att avlasta på. Alltså kom City nästan aldrig högt nog för att hitta artikulerade spel bakom rygg på Spurs halvstabbiga backlinje, men varje gång de gjorde det såg vi ju hur SWP, Carlitos och Silva kunde ställa till det med sina små illerlöpningar i i straffområdet.

Men det var för lite, för sällan. Mest såg vi ett lag som inte riktigt är samspelt än, där varje bolleverans tar en halv sekund extra. Tottenham var något annat, reflexmässigt och tryggt, med Modrić som kvickt mittfältshjärta som vet exakt vad alla andra gör.

Spurs var bättre i sina uppspel, de var bättre på kanterna, och Bale/Lennon hade tidigt 100–0 på sina ytterbackar. Det kunde och borde stått 2–0 i paus.

Det blev 0–0, efter en lite lugnare andra. City fick ett par chanser (Spurs har trots allt Benoît Assou-Ekotto kvar i backlinjen), men det var inte deras match. Mancinis shoppingvagn visade kvalitéer i det lilla, Tottenham var ett färdigare och bättre lag – och matchen var sett över 90 minuter en fantastisk öppning på en ny sorts engelsk liga.

Nu knallar jag in på Råsunda och ser lite svensk ligafotboll. Blir det bättre fotboll där lovar jag att berätta det.

Don’t wait up.

/Simon Bank

Om jag hade fått uppgiften att skriva något om Premier League så är jag rätt övertygad om att jag hade använt ordet ”ÄNTLIGEN” i någon form av versaler.

Det hade naturligtvis inte varit sant.

Det är tre timmar till seriepremiär när jag sätter mig med det här, och det finns inte tillstymmelse till ”ÄNTLIGEN” i mig. Jag är inte beredd. Jag hade velat ha i alla fall en månad och en mittback till innan jag sätter mig och ser fram emot en ligapremiär mot Manchester City på hemmaplan.

Tottenham Hotspur går in i sin mest definierande fyradagarsperiod sen… ja, sen i våras, förstås, men egentligen mer än så. City idag, Young Boys på tisdag, en seriematch som stämmer tonarten för säsongen, en kvalmatch som avgör vilken sorts klubb Spurs är 2010.

Äntligen? Eller hur.

Om Premier League hade sin pubertet i början av 90-talet, när den skulle forma sitt vuxna liv, så är det här en säsong för existentiella mitt-i-livet-kriser. Den finansiella bonanzan ligger tre år bak – klubbarna har handlat för en tredjedel av vad man gjorde 2007/08 – och det är så oerhört många klubbar som går in i säsongen med tvivel, frågor, ångest, mer än någon gång förut.

Frågorna brukar handla om ”är vi bättre än Chelsea”? Vilka kan vinna? Vilka spelare slår igenom?

I år handlar det mer om ”Vilka är vi?”.

Det är inbördeskrig och auktion i Liverpool, det är europakval i Tottenham, det är ägarprotester i Manchester United, det är hyperkapitalistisk försöksverksamhet i City, det är år två i Chelsea, det är faderslöshet i Villa, det är simskola i Blackpool, det är ny transferpolicy on the Tyne och det är nya franska försök i ett Fàbregas-intakt Arsenal.

Dessutom försöker hela den engelska fotbollen regrediera sig framåt med homegrown-regeln.

Årets fråga: Vilka är vi?

Och vad tror vi, då? Tabellerna får bli som de blir, det är de strukturella frågorna som bestämmer om det här är en lyckad eller misslyckad säsong

Jag tror på dem som vet, som i någon form av acceptabelt lugn arbetar vidare, med (nåja) trygga ägarsituationer och logiska taktiska fortsättningar på det som varit.

Vinnare:

Chelsea FC.

Halvdan försäsong, men det är inget ovanligt för Ancelotti. Ser ut som den mest trygga toppklubben finansiellt-tränar-ägarmässigt, slipper Afrikanska Mästerskapen i vinter – och gör en ny, fin säsong.

Manchester United.

Ferguson är ett vaccin mot styrelserummet, och United har handlat bäst av alla, inklusive City. Hernandez är på riktigt, men framför allt är Smalling ett kirurgiskt exakt köp.

Everton.

Beckford! Arteta kvar! Bra handlat, bra sålt, bra tränare, ordning och reda. Visst kan det här bli riktigt bra?

Tveksamt:

Manchester City.

Jo, jag hör vad ni säger. Men det här är ett nytt Chelsea-experiment på många sätt, och det krävdes både Tid och Mourinho för att Chelsea skulle gå hela vägen. Och då hade de ändå en genuin London-bas att bygga på, med viktiga kulturbärare.

Tottenham Hotspur.

Om två timmar inleder Spurs en säsong utan en enda ny spelare på planen. Jag minns inte när det hände senast. Young Boys kommer att avgöra oerhört mycket, en vinst där så kommer ’Arry ge sig ut med en pengapåse och komma hem med mittbackar och grejer. Och det behövs två-tre spelare till för att man ska tro på att den här truppen klarar dubbelspel en lång säsong.

Arsenal

Jag älskar Cesc Fàbregas. Det är omöjligt att inte göra det. En spelare på hundra i den moderna fotbollen hade hanterat den här sommaren med den sortens värdig elegans. Han ville hem, han ville inte vara kvar – men han fick inte, och han accepterade det. Men den diplomatiska krisen innebär att Arsenal (tillsammans med Man City) är det lag som är mest beroende av en vettig start på säsongen. Går det bra i september är Arsenal – jo – en titelkandidat. Men hur stark är Cesc om han börjar misstänka att det här bara är en lång väntan på nästa sommar, då han får åka hem till Barcelona?

Knappast:

Liverpool FC.

Yanks out.

Aston Villa.

Det är svårt att bygga höga hus när grunden just rasat ihop. Milner-frågan, O’Neill-frågan… det finns för mycket tveksamheter för att man ska tro på en riktigt bra säsong.

Blackpool

Nä, det går inte.

Ja, och så har man slagit ihjäl en halvtimme till, all by stating the obvious. Nu ska jag gräva en grop att krypa ner i ett par timmar framöver. Äntligen.

/Simon Bank

Jag arbetar just nu dygnet runt med att inte tänka på en match som spelas imorgon, och det är ett mindre helvete ska ni veta. På något litet sätt ska vi väl ta oss an den serien också, men medan vi väntar kan vi lika gärna veckla ut fortsättningen på megaprojektet Fransk Ligaguide, som vi började med förra helgen?

Dagens stora nyhet från Ligue 1 har kablats ut i annan form, här knagglar vi vidare på nedre halvan.

SM Caen

Vilka är de?
Frankrikes Halmstad. Plus en modern arena – minus ligatitlarna.

Vad behöver vi veta?
Tja, att det här är laget som åkte till velodromen och monterade ner Marseille i premiären. Till att börja med.

Mer då? Caen är proffsfotbollens hissgäng nummer ett, på 2000-talet har de åkt ur Ligue 1 två gånger och gått upp tre. Och mitt i allt det där har de lyckats bibehålla en kontinuitet, med tränaren Franck Dumas som varit med på hela resan – i olika roller – utan att vare sig få sparken eller säga upp sig. Caen är alltså inget svänggäng, det är en normandisk mönsterklubb med strävsam ungdomsverksamhet och en president i Jean-François Fortin (en mejerivarumagnat) som inte förhäver sig utan mest vill att folk respekterar Caen som en klubb som inte ställer till med skandaler. När de skulle värva inför säsongen så gjorde de det utan att förhäva sig, eftersom man har en ekonomi som, enligt Fortin, är ”sund men liten”.

Caen hoppas alltså på sina egna, unga, och de har ännu fler på gång. Både Mbaye Niang och Lenny Nangis spelar på topp i U17-landslaget.

Truppen?
Oerhört sympatiskt mercatojobb. Dumas ville ha bättre kantspel, snabba spelare som kan slå inlägg och förstärka kontringsspelet – han lånade in Marseille-pojken/Gignac-kusinen Mollo, köpte loss Romain Hamouma, 23, från Laval (han var Ligue 2:s bäste spelare i fjol) och satsade tungt på Boulognes U21-landslagsman Damien Marcq för att staga upp defensiven. Basen i bygget är egna produkter och unga fransmän, och om ni vill ha ett namn att lägga lite extra energi på så…

…Youssef El-Arabi, 23-årig mittfältare som älskar att gå framåt. El-Arabi har marockanska rötter och har spelat en del med det franska futsal-landslaget. Det märks när han spelar på gräs också. Prognos: Innan den här säsongen är över kommer Eric Gerets att ha tagit ut honom i landslaget.

Tränaren?
Franck Dumas, gammal back som tog bakvägen till tränarjobbet (spelare-sportchef-tränare). Han får inte sparken, för Caen sparkar inte tränare, men frågan är om han kommer att kunna spela samma sorts fotboll som han gjorde i Ligue 2. Caen vill göra det, men lär bli snäppet mer ödmjukt och kontringsinriktat. Tveksamheter? Tja, Caen saknar den där givne tiomålsskytten, en sån som de hade i Savidan för ett par år sen.

Tipset?
När spelprogrammet kom undrade man hur de skulle klara av augusti: Det var Om borta, Lyon hemma, Montpellier borta de tre första. Men det har startat bra, och Caen har en fin chans att hänga kvar och etablera sig den här gången. Frågetecken? Många unga spelare som måste klara ett tuffare klimat. 17:e plats, nytt kontrakt.

FC Sochaux

Vilka är de?
80-talets Elfsborg. Beroende av den lokala industrin, lite för små för att slåss med de stora, klar familjär stämpel, ett lyckat cupäventyr då och då. Och gula tröjor. 

Vad behöver vi veta?
Att Sochaux är Peugeots korplag! Lite sämre än Xanthi Skoda, mycket sämre än Wolfsburg. Men den här kärran rullar trots det överraskande bra. De har Frankrikes fjärde bästa akademi (efter Rennes, Monaco och Toulouse) och den lynnige Francis Gillot har plockat halva truppen därifrån. President Lacombe har fått en del kritik för att han håller i plånboken, men det handlar mer om ideologi än om snålhet: Sochaux vill vara en ordnad klubb, och har gjort det sensationellt bra sett över en tioårsperiod. De vann ligacupen 2004, cupen 2007, och de har – med stora besvär – överlevt i Ligue 1 varje år.

Nu går de in i en ny, tung säsong. Är Charlie Davies lika bra/snabb som förr? Har de unga tagit ett steg till? Och hur mycket vikt ska vi lägga vid en usel försäsong?

Truppen?
Det mest akuta är att målvakten/lagkaptenen Teddy Richert är sönder och borta året ut. Det är en tung smäll, och Gillot är ute och letar efter en ersättare. Richerts rutin saknas, särskilt som gamle stjärnan Dalmat dragit till Rennes.

Sochaux är ett rasande ojämnt lag, de var för ojämna i fjol, och Gillot kommer att försöka bli stabilare med ett nytt, enklare system. Det blir 4-4-2 i år, med nye maliern Maïga som en av två spetsar. Ingen vet riktigt när eller om Charlie Davies är tillbaka i gammal form, så mycket ansvar kommer att landa i knät på egenskolade mittfältsduon Marvin Martin/Ryad Boudebouz. De är bara 22 och 20 år, men nu har de varit med tillräckligt länge för att inte vara varannandagsspelare längre.

Tränaren?
Gamle Lens-legendaren Francis Gillot har gått den långa vägen genom Sochauxs akademi – han har tränat flera av klubbens u-lag – och vet hur man arbetar med unga spelare. En god egenskap. Han är urtypen för en gammal ex-spelare som blivit tränare, man känner konstant att han skulle vilja byta ut tränarskapet mot en plats i backlinjen vilken dag som helst. Dessutom får han sina utbrott då och då, både internt (efter de många plattmatcherna) och externt (när han tycker att provinslaget misshandlas mot de stora klubbarna).

Tipset?
Det blir en ny, lång säsong för ett lag som lärt sig spela fin fotboll – men aldrig två matcher i rad. 16:e?

OGC Nice

Vilka är de?
Gais…? Javafan, om vi nu måste hitta nåt så. Usel ekonomi, ett 2000-tal som varit sportsligt hyfsat, men som ändå präglats av inre konflikter. De har inte vunnit ligan sedan 50-talet, har svarta ränder, och en guldkalv i anfallet som ska säljas och ordna in kosing (Wanderson-Rémy). Det får duga.

Vad behöver vi veta?
Att det här – mitt franska hemmalag – är en klubb som behöver en renovering, inifrån och ut. De spelar på en usel, men mysig, arena som ägs av kommunen, och gick i fjol igenom en helvetessäsong. Presidenten och tränaren fick gå, supportergruppen Brigade Sud stängdes ner av myndigheterna efter bråk lite varstans (jag hamnade själv mitt i tårgasen och misshandeln på Stade Louis II) och fans spottade på lagets bäste spelare (Rémy). Det är en liten klubb med en stor historia, som står mitt i en ny tid och måste överleva tills de klarat av strukturförändringarna som krävs. Jag hoppas verkligen att de lyckas.

Truppen?
Ja, Rémy-frågan måste ju lösas först. Stora delar av fjolåret var han bara ett störningsmoment, och nu är det dags att sälja honom. Le Gym behöver pengarna. Annars har redan mycket ryggrad försvunnit. Apam (till Rennes) var lite ojämn i humöret, men en riktigt bra försvarsspelare. Mittfältsgeneralen Echouafni var inte så bra på slutet men… han var Le Chouf, en kulturbärare i ett lag som behöver såna.

Nycklar? Ospina är ingen Lloris, men han är definitivt en supermålvakt. Civelli är trög, men en försvarsledare, och framåt drömmer jag om att lille Abeiku Quansah tar steget från bänken in i laget. Han är inte nära än, men han kan bli något riktigt bra. Men frågan är om inte serb-lånet Pejcinović kommer att vara lagets viktigaste spelare i vinter.

Tränaren?
Éric Roy kom från ingenstans och frälste Nice i våras. På slutet vände allt, och ett dödsdömt lag började rada upp matcher utan förlust. Av det lärde vi oss att han är en skicklig psykolog. Han kan klubben, han vet hur spelare tänker och jag tycker om hans utstrålning.

Tipset?
Inget kan bli värre än fjolåret, men om Le Gym klarar en plats en bit över strecket har man gjort det bra. 15:e.

/Simon Bank

Ja, det här var väl trevligt?

Ett helfriskt, nyfiket Sverige mot Skottland C, men ändå: Vi har sett vårt landslag möta svaga, stabbiga motståndare förr i matcher där de själva fallet ner i en grop istället för att kliva upp på en kulle. Inte idag. Det intressantaste att se, så länge som matchen var match (fram till 2–0 eller så) var a) Sveriges uppspelsambitioner, och b) Sveriges alla uppspelsalternativ.

4-2-3-1 på papper var 4-1-4-1 när Sverige byggde anfall, och mot ett både korkat och kantigt Skottland hade de minst fyra vägar att hitta bakom Darren Fletchers rygg. Och därifrån var resten den där sortens Zhow som väldigt länge mest funnits i teorin. Ibrahimović skarvade med duvvingar, han klackade, han lekte, han skojade bort stackars United-backen Garry Kenneth så det stod härliga till, och han skarvstyrde in ett rasande elegant djup-bredd-anfall till 1–0.

Alla drog inte samma individuella lass, men som offensivt lagspel var det här bland det bästa vi sett i en träningsmatch på väldigt, väldigt länge. Lekfullt, koncentrerat, med bra fart.

Sverige kommer att gå in i kvalet med den där övertygelsen de måste ha för att landa den här sortens spel. Och Erik Hamrén kommer att gå in i kvalet med frågor om exakt hur högt han ska värdera Pontus Wernblooms lysande insats i en testmatch mot ett blekt brittiskt lag med briljanta fans.

Roy var på matchen, men eftersom jag inte hann hugga honom får ni hålla till godo med Svennis PU-samtal den här gången:

Môcke bra:
Pontus Wernbloom.

Môcke, môcke bra:
Zlatan Ibrahimović.

Môcke, môcke, môcke bra:
Anders Svensson.

/Simon Bank

PS. Iwelumo? En passning, en rätt. Hundra procent.