Uruguay spelade fotboll som ett lag för att inte släppa in mål. Frankrike spelade fotboll för att visa att de är ett lag över huvud taget.

1–0 till Tabárez?

Frankrike är förstås x-faktorn på den här halvan av VM-trädet. Är de så bra som de borde vara eller så dåliga som de ser ut att vara? Tja, det vet vi ju fortfarande inte. Det spelade den här matchen med Uruguay som duk och tålmodig slagpåse, men väldigt många frågor hänger ju kvar där ute i den mörksvarta Kapstadsnatten.

Ska verkligen smörsångargeniet Yoann Gourcuff se ut som en orakad Martin Stenmark?
Ska verkligen en hedersknyffel som Eric Abidal se ointresserad ut före en VM-premiär?
Ska verkligen Nicolas Anelka koppla på sitt ointresserade jag i ett VM?
Ska verkligen Sidney Govou spela i en startelva 2010?
Och, om vi nu ska ställa lite frågor om Uruguay också: behöver ni inte mer än en riktning i ert anfallsspel?

Jaja. Vi ska väl också slå fast att det var en kvalitativ fotbollsmatch på många sätt. Två lag som kan sitt hantverk, mycket mer så än i premiären förut idag. Uruguay sjönk djupt, ofta med fem backar bakom två balansspelare, och hoppades att mötande Forlán och Suárez skulle kunna blixtkombinera sig fram.

Problemet för dem var att de inte fick någon hjälp över huvud taget, att Diaby (utmärkt, som tur var, nu när han fick moralmördaren Maloudas plats) och Toulalan vann varenda tvekamp på mitten – och att Suárez dessutom var individuellt värdelös. Uruguay var inte berett att ta några risker för att göra mål, och gjorde det alltså inte heller. De hade knappt ett etablerat anfall på hela matchen. Före paus fick de en chans, när Forlán böjde bort en boll mot bortre krysset – efter paus fick de en till, symptomatiskt nog på ett inkast som Suárez jobbade ner till Forlán.

Frankrike tog risker, men de har problem både strukturellt och individuellt.

Nicolas Anelka är ingen riktig nia, ingen spetsforward. Ancelotti såg det i Chelsea och lät honom driva, gå hem, få mer boll. Domenech gör honom till stillastående referenspunkt, och då somnar han bara. Det finns idrottsmän som kan sova och ändå vara bra – Martin Frändesjö gjorde det en hel karriär – men Anelka är inte en av dem. Alltså är han meningslös.

Frankrike fick inte heller något felvänt anfallsspel, de hade bara kantspel – och det bara på en kant. Franck Ribéry är ju alltid ett hot, alltid en oroshärd. Sidney Govou var det för tre år sen. Nu var det enda som märktes med honom hans väldigt, väldigt tajta tröja.

Först tänkte jag ”byt ut honom mot Malouda”. Sen tänkte jag ”byt ut honom mot Gignac eller Valbuena”.
Till slut tänkte jag ”byt bara ut honom”.

Frankrike är det bästa laget i Grupp A, tveklöst. Men med det här anfallsspelet kan de aldrig känna sig säkra på någonting. Gourcuff slog samma sorts ljuvliga frispark som han gjorde mot Olympiakos, Anelka stal ett friläge från Govou, Malouda behövde bara en minut för att hitta ett bra skott från 25 meter och när Lodeiro åkte på en utvisning efter ett arton minuter långt inhopp fick de väl ett visst tryck. Men nä. Inte som de borde. Inte som man kan begära.

•••
Noterat i övrigt?
•Thierry Henry ropade på en straffavblåsning för hands. Jag tror att det tåget gått nu, Titi.
•Hammarbys/AIK:s Sebastian Eguren fick ett inhopp på tre minuter.
•Djurgårdens Siyabonga Nomvethe stod klar för inhopp mot Mexiko, men domaren blåste av matchen innan han hann bytas in.
•För andra matchen i rad: Utmärkta domarinsatser.
•Hur i hela världen kom Govou i sin tröja? Föddes han i den?

Denna dag, ett liv. Imorgon börjar vi om igen.

/Simon Bank

Var med mig nu – innan ni hoppar ner en bit och läser Erik Nivas nyanserade, nödvändiga inlägg – ni måste tänka er Bosse Hanssons allra mest övertaggat trasiga sopran, de första darrande sekunderna av en Europacupfinal i mitten av 80-talet, årets andra direktsändning av internationell fotboll:

Välkomna till Soccer City, till Soweto, till ett sydafrikanskt VM som just ska till att börja. Solen delar planen mitt itu, man lägger de sista händerna vid invigningens detaljer, och publiken börjar i detta nu strömma in på arenan.

Jodå, jag har masat mig upp för läktarna, in på detta monster till fotbollsstadion i Joburg. Resan hit var ett extrakt av det VM som just ska börja. En bussresa som skulle ta en timma tog nästan två, men det var en resa genom färg, form, fest och fantastiska bilder.

Jag läser om ett nytt rån – fyra kinesiska kollegor stannade till för att pissa längs en väg, och blev överfallna av en beväpnad proffsstyrka som stal deras kameror och datorer – och jag läser storyn om Mexikos hackiga väg hit en gång till. I radio berättar de det senaste om Zenani Mandela, Madibas trettonåriga barnbarnsbarn som blev överkörd av ett rattfyllo i går kväll och som inte lever längre. Jag ser ett foto av när hon kramar en grånad gammal Nelson för två år sen, och tragedin och familjen blir konkret för första gången.

Allt på en gång.

Och mitt i det en fotbollsmatch. Soccer City motsvarar exakt min bild av hur det måste vara att bli bortrövad av utomjordingar. Det är en arkitektoniskt fenomenal arena, en av de vackraste jag sett, och på insidan brölar 20 000 vuvuzelor rakt genom mina av socialstyrelsen rekommenderade öronproppar så att det knappt går att tänka.

Men känna kan man ju, och nu är VM här. Hårda, euforiburna Sydafrika mot stormbegåvade seminaiva Mexiko.

Hur känns det för er?

/Simon Bank

Ni noterade att Erik Niva ägnade sig åt serbiskt slagordsrubricerande i förrgår? Det må förstås vara hänt, om han bara sett till att redovisa sina källor ordentligt.

Igramo srcem (”Spela med hjärtat”) är nämligen halva den fras som står skriven längs sidorna på Serbiens spelarbuss under detta VM.

Den sydkoreanska biljätte som levererat bussar till alla VM-lag passade, som brukligt är, på att utlysa en tävling där folk fick spåna fram vilka slogans som bäst beskriver just deras favoritlags VM-själ. Det är därför serberna tuffar runt på vägarna som laget som ”Spelar med hjärtat, leder med ett leende”. Vilket ju, som av en slump, exakt sammanfattar hela Nemanja Vidics framtoning på en fotbollsplan.

Och eftersom ni frågar – här har ni alla de 32 bussbombastiska programförklaringarna. VM-konceptet har aldrig varit sämre, så därför tar vi oss friheten att samtidigt avslöja alternativen som valdes bort i sista gallringen.

Algeria نجمة وهلال من أجل هدف واحد: النصر (Star and crescent with one goal: Victory!)

(Bortvalt: ”Glada att vara med!”)
Argentina Última parada, la gloria (Last stop: Glory)
(Bortvalt: ”Håll avståndet. Diego kör”)
Australia Dare to Dream, Advance Australia
(Bortvalt: ”Seen Hiddink, mate?”)
Brazil Lotado! O Brasil inteiro está aqui dentro! (The whole of Brazil is in here!)
(Bortvalt: ”Kör inte om. Vi har bussen full av defensiva mittfältare”)
Cameroon Les lions indomptables sont de retour (The Indomitable Lions are back)
(Bortvalt: ”En buss lika lång som Rigobert Song”)
Chile Roja la sangre de mi corazón, Chile campeón (Red is the blood of my heart, Chile will be Champion)
(Bortvalt: ”Miljöbuss. Bielsa går på vatten”)
Côte d’Ivoire Eléphants, battons nous pour la victoire! (Elephants, let’s fight for victory!)
(Bortvalt: ”Didier kör”)
Denmark Det eneste der kræves, er et dansk hold og en drøm (All you need is a Danish team and a dream)
(Bortvalt: ”All you need is a Mikael Nilsson back heel kick”)
England Playing with Pride and Glory
(Bortvalt: ”Playing with Pride and Glory. And Wayne Bridge’s wife”)
France Tous ensemble vers un nouveau rêve bleu (All together for a new dream in blue)
(Bortvalt: ”In med Zahia, ut med Domenech!”)
Germany Auf dem Weg zum Cup! (On the road to get the Cup!)
(Bortvalt: ”Flytta på er, vi känner Ollie”)
Ghana The hope of Africa
(Bortvalt: ”Är inte det här U20-VM?”)
Greece Η Ελλάδα είναι παντού!  (Greece is everywhere!)
(Bortvalt: ”Fanis Gekas har gret hair!”)
Honduras Un país, una pasión, 5 estrellas en el corazón! (One Country, One passion, 5 Stars in the heart
(Bortvalt: ”Ett land, en passion, två regeringar per år”)
Italy Il nostro Azzurro nel cielo d’Africa (Italian Azzurro on African sky)
(Bortvalt: ”Spelar du i Juve? Kom ombord!”)
Japan 侍魂はくじけない！日本勝利！ (The Samurai spirit never dies! Victory for Japan!)
(Bortvalt: ”Tora! Tora! Tora!”)
Korea DPR 또다시 1966년처럼, 조선아 이겨라 ! (1966 again! Victory for DPR of Korea!)
(Bortvalt: ”You pushed away the severe storm
, You made us believe, Comrade Kim Jong-il

We cannot live without you
, Our country cannot exist without you!
Our future and hope depend on you
, People’s fate depends on you,
Comrade Kim Jong-il!
We cannot live without you
Our country cannot exist without you!
Even if the world changes hundreds of times
, People believe in you,
Comrade Kim Jong-il, 
We cannot live without you
, Our country cannot exist without you!
Oh… Our Comrade Kim Jong-il
, Our country cannot exist without you!”)
Korea Republic 승리의 함성, 하나된 한국 (The Shouts of Reds, United Republic of Korea)
(Bortvalt: ”It could be worse. We could be Scouse”)
Mexico ¡Es tiempo de un nuevo campeón! (It is time for a new champion!)
(Bortvalt: ”Hoppa om du älskar Svennis, hey hey!”)
Netherlands Let niet op de grote 5, maar pas op voor de oranje 11 (Don’t fear the big five, fear the Orange eleven)
(Bortvalt: ”En buss – 32 bestämda uppfattningar”)
New Zealand Kickin’ it Kiwi style
(Bortvalt: ”Kickin’ it Mango style”)
Nigeria Super Eagles super fan united we stand
(Bortvalt: ”Well, it’s hard to say really”)
Paraguay El león Guaraní ruge en Sudáfrica (The Guarani lion roars in South Africa!)
(Bortvalt: ”Ich Roque”)
Portugal Um sonho, uma ambição…Portugal campeão! (One dream, one purpose… Portugal victorious!)
(Bortvalt: ”Brasil B”)
Serbia Igramo srcem, vodimo osmehom! (Play with the heart, lead with a smile!)
(Bortvalt: ”We come from Serbia, we’ll fookin murder ya”)
Slovakia Rozbehnime to: Slovensko do toho! (Shake the green field: Go Slovakia!)
(Bortvalt: ”Czech us out!”)
Slovenia Z enajstimi pogumnimi srci do konca (With eleven brave hearts to the end)
(Bortvalt: ”Vi kan köpa er familj, vi kan köpa era jävla berg”)
South Africa One nation, proudly united under one rainbow
(Bortvalt: ”Boooooooooooooth”)
Spain Ilusión es mi camino, Victoria mi destino (Hope is my road, victory my destiny)
(Bortvalt: ”Domenech är inte alls katalan”)
Switzerland Hopp Schwiiz! – ”Hop Suisse!” – ”Forza Svizzera!” – ”C’mon Switzerland!”
(Bortvalt: ”Hej Schweiz”)
Uruguay El sol brilla sobre nosotros. ¡Vamos Uruguay! (The sun shines upon us. Go Uruguay!)
(Bortvalt: ”Det finns bara en Sebastian Eguren”)
USA Life, Liberty, and the Pursuit of Victory!
(Bortvalt: ”Life, Liberty, and Health Reform!”
/Simon Bank

Snabbrapport en snabb dag.

Har redan varit ute och svängt på Mandela Square i Sandton – där halva Sydafrikas lag var ute och åkte öppen buss igår, inför ett par hundratusen tutande fans – och kollat in en biljardmatch mellan Marko Pantelić och Nikola Zigic (som precis nådde ner till bordet). Småkillarna la beslag på pingisbordet (förvånade många var högerhänta), medan Dejan Stanković mest hängde runt och såg blasé och livstrött ut.

Därifrån till Soccer City i Soweto, ett rymdskepp som landat bland bråte och sand. Sydafrika tränar med brasiliansk disciplin, med voluntärer som står och skriker efter Pienaar och MacBeth Sibaya. Stället kommer att lyfta från marken imorgon, jag hoppas att de har kedjat fast betongen.

Och inget av det här kommer Siphiwo Ntshebe att få vara med om.

Han, fattigpojken från Port Elizabeths kåkstäder, som klippte grannens häck för att få lyssna på Pavarotti i utbyte, som fick höra att Mozart inte var något för svarta, men som drömde sig hela vägen till ett stipendium i Australien, kommer inte att vara här imorgon.

Siphiwo Ntshebe var som jag, 35 år, och han hade blivit utvald att sjunga invigningssången Hope, med sin tenor sida vid sida med Nelson Mandelas tal. Han skulle göra allt det där inför två och en halv miljard människor och inför sin mamma som bor kvar hemma i Port Elizabeth. Hans öde skulle vara en av alla de där berättelserna om hopp och möjlighet som Sydafrika frossar i 2010, för att de behöver dem.

Men Siphivo Ntshebe kommer inte att sjunga imorgon. För tre veckor sedan lades han in på sjukhus med akut hjärnhinneinflammation. För två veckor sedan gav läkarna upp hoppet om att rädda honom. Det är en av VM:s sorgligaste historier, redan innan vi börjat.

/Simon Bank

Jo, det var ju så att vi döpte den här lilla nedräkningen till Mundial Moments med någon form av baktanke om att den skulle handla om just ögonblick (ja, det och att det var en rubrik på utrikiska, vilket aldrig ska underskattas).

Men när vi nu jobbat oss hela vägen ner till Sydafrika, när Joburg tar emot med svarta nätter och ljumma dagar och hemmalaget, Mandela och Mexiko står och skrapar med fötterna i startfållorna… då kan vi väl lika gärna störtdyka in i pudelns själva kärna?

Varsågod: The moments of moments.

Här är ögonblicken som definierade VM-finalerna, i någon form av kvalitetsordning:

1966: Geoff Hurst gör ”mål” mot Västtyskland.
Alla mål som gör att linjemän får nationalarenor döpta i sitt namn är något speciellt. Idag vet vi att bollen inte var inne. Idag fortsätter vi likafullt att prata om det.

1954: Das Wunder von Rahn.
Historiens mest betydelsefulla VM-seger, om vi nu ska anlägga det breda perspektivet. Västtysklands comeback, i turneringen, i matchen (0–2 efter tio minuter) och som nation slöts av ett Rahn-skott med fem minuter kvar. Och ett klassiskt referat.

2006: ZZ vs Matrix.
Det kanske är elakt mot Fabio Grosso, men det var här det avgjordes. VM-historiens mest chockartade finalögonblick.

1950: Ghiggias Maracanazo.
Uruguayanerna har förstått det här med att om man ska bli världsmästare så ska man bli det med viss panache. Ny VM-final (i praktiken, trots att det var gruppspel), nära 200 000 åskådare, hemma hos Brasilien, nytt underläge. Och en ny matchhjälte: Mini-yttern Alcides Ghiggia, med tio minuter kvar.

1982: Urlo di Tardelli.
Kan ett målfirande vara bättre än ett mål? Ja, helt bestämt. 

1990: Brehme stödjebensbombar.
Usel final, ett hemskt Argentina, ett halvblekt Tyskland. Och så en straff med ett par minuter kvar. Det ska en tysk till för att rulla in den med fel fot. Ett stort ögonblick i en minimal final.

1930: Tokvändningen på Centenario.
Héctor Castro, historiens ende enarmade VM-finalist, gör historiens första avgörande mål. På hemmaplan, i sin hemstad, med en minut kvar, inför 90 000 åskådare, inför arvfienden, i en match där de legat under med 2–1. Jo, det var nog ett ögonblick det.

1978: Kempes konfetti.
Det där halkande, hattande, halvgalna 2–1-målet är konstruerat på exakt det okontrollerade, ostoppbara sätt man vill att finalmål ska göra. Och så långhåret och konfettin på det.

1958: Konungens födelse.
Pelés emblematiska mål mot ett sänkt Sverige gav en stor berättelse till en final utan dramatik.

1986: Diego Armando Mästare.
32 år efter Bern kom Västtyskland tillbaka efter 0–2 en gång till. Maradona bröt manus och blev mästare. Det finaste är hans pibe-banter med domaren efteråt.

1970: Carlos Alberto Masterclass.
Finalen var redan avgjord, men det var Brasiliens lekfulla 4–1-mål som förde in finalen – och världens brassekärlek – i en ny genre.

/Simon Bank

Väskorna står framme, kläderna är tvättade, böckerna valda, lägenheten utlånad, de sista införtexterna nedhamrade, VM-biljetterna uthämtade, hotellvouchrarna framlagda.

Om någon dansade in från höger och sa ”sorry, grabben, det blir inget VM för dig. Du får stanna hemma” så hade jag börjat gråta.

Jag bär med mig den hypotesen in i dagens VM-ögonblick:

Nästan-världsmästarna i Frankrike 1998.

Far away. So Close.

Jag vet inte riktigt när landslagen började med den här dokusåpeanpassade metoden att ta ut för många spelare i sina trupper, för att sedan hjärtlöst sparka ut ett par av dem när det roliga ska börja. Ni har läst allt om när Hoddle fick Gazza att slå sönder ett hotellrum, eller om den här vårens selektionsprocesser. 1998 arrangerade Frankrike VM på hemmaplan, 22 spelare flätades intensivt samman med landets historia för all framtid.

Sex spelare var med på införlägret på Clairefontaine, slet ont på träning i ett par veckor, men fick inte följa med.
– Vi pratade aldrig om det med varandra, om vilka som skulle få lämna Clairefontaine. Det var inte som i Idol, har Christophe Dugarry, som fick vara med och vinna VM, berättat.

Så… hur var det då? Hur är det då?

Den 22 maj 1998, nitton dagar före VM-premiären, gick ledarna Henri Émile och Philippe Bergeroo runt och knackade dörr på förläggningen, och kallade sex spelare till ett möte.
– En fredagskväll. Vi hade ofta möten, men jag var inte säker på vad de ville. Jag frågade Pierre Laigle om han skulle med på mötet, och han sa ja. Jag frågade Stéphane Guivarc’h och han sa ”nänä, vi har inget möte ikväll. Det är nåt märkligt med den grejen”, förklarade Lionel Letizi.

Och hur ser det ut? Aimé Jacquet och hans stab – Roger Lemeree, Bergeroo, Émile – satt i ett rum, och när spelarna kom in berättade att han var nöjd med dem, att de jobbat hårt, att de var duktiga…

…men att de inte fick följa med, att äventyret var över nu.

Franska magasinet So Foot pratade med de sex för ett år sen. De flesta av dem mådde fortfarande dåligt av petningen, deras karriärer hade påverkats av att de ställdes utanför när de mest av allt ville vara med.

Monaco-backen Martin Djetou:
– Tränaren föll lite där (under mötet), även om jag så här efteråt förstår att han försökta vara bussig.

Metz-målvakten Lionel Letizi:
– Finaldagen tog glädjen överhanden. Verkligen, jag levde med i det ögonblicket. Det var först sen, i september-oktober som det blev jobbigare. Jag hade ingen lust att jobba, att prestera intresserade mig inte längre. Jag hade blivit lite blasé.

Sampdoria-mittfältaren Pierre Laigle:
– Jag var nöjd att de vann, men inget mer. Jag minns inte ens var jag såg finalen. Hemma hos mig, säkert, jag vet inte.

Ibrahim Ba hade till och med spelat in en reklamfilm inför VM, förbundet hade skickat honom för att göra en inspelning med Mars, med landslagströja och allt.
– När han fick de dåliga nyheterna blev han rasande, berättar hans pappa Ibrahim Eusebio.
– Den där händelsen förändrade min son. Efter det hade han inte samma mentalitet, var inte samma tävlingsmänniska med samma övertygelse om att han kunde kontrollera allt som hände.

Nicolas Anelka såg den första matchen på en pizzeria, men drog på semester sen. Sabri Lamouchi började om i Monaco efter VM.

När truppen samlades för att spela en match vid tioårsjubiléet 2008 ville inte Pierre Laigle vara med.
– Det där förstörde något i min relation till fotbollen. Det var en stor smärta, en äkta smärta. Ja, något som gick sönder. 

Sådär. Dagens ögonblick är ett smärtsamt, men om nu inte Sportbladets uttagningskommitté kallar till möte framåt kvällen så sätter sig Simon Bank och Erik Niva på ett flygplan 06.20 imorgon bitti och slumrar sig mot Afrika.

Nu.
Kör.
Vi.

/Simon Bank

Bank spelade 65 minuter i fredags, Niva sliter vidare med Little Big Man Hugo en sista helg.

Än står vi upp. Och det är det ju sannerligen inte alls som gör. Innan ni ger er i kast med dagens nedräkningslibretto i tidningen (det handlar om Bastian Schweinsteigers fotbollspubertet) så kan vi väl repa igenom de senaste veckornas manfall och se vad de mer eller mindre säkerställda jobsposterna (jobsposterna!) egentligen betyder för de olika landslagen.

SKADAD: Didier Drogba, Elfenbenskusten.
FÖRSVAGNING: Enorm.
WHY’S THAT: Låt oss göra en sak klar: Svennis har ett spelarmaterial som, även utan sin lagkapten, kan utmana precis vilket lag som helst i världen. Att räkna bort dem ur gruppspelet på grund av en skada vore ren idioti. Gervinho och Kalou kan kombinera sönder ett försvar, skillnaden är att alla deras lätta alternativ försvinner med Drogba.
Det är den spelmässiga biten.
Den andra biten, avsaknaden av VM:s allra mest självskrivna, självlysande, ikoniska ledargestalt, är en tyngre faktor. Den kan fungera som ursäkt för ett lag och ett land som litat för mycket på en spelare – den kan också leda till att alla andra lyfter sig. Svennis har ett tungt mentalt spel att spela de närmaste dagarna.

SKADAD: Arjen Robben, Holland.
FÖRSVAGNING: Medelstor.
WHY’S THAT: Jo, det är klart att det är tufft att förlora vårens man i europeisk fotboll, det fattar alla. Men som Holland spelat sin fotboll så behöver det inte vara en gigantisk smäll. De har ett lagbaserat anfallsspel som är snabbt och svårstoppat även utan Glasmannens diagonallöpningar från högerkanten. Elia kan vara lika oförutsägbar, Kuijt kan jobba lika hårt, till och med van der Vaart kan göra jobbet på en kant om det krävs.
Hollands problem ligger längre bak i planen. Robbens skada försämrar dem, den förändrar dem inte särskilt mycket.

SKADAD: Wilson Palacios, Honduras.
FÖRSVAGNING: Enorm.
WHY’S THAT: I all enkelhet: Om du har ett mediokert lag som ska försöka kriga sig igenom ett gruppspel så har du inte råd att förlora spelaren som både är dess ledare och samtidigt dess särklassigt starkaste krigare.

SKADAD: Michael Ballack, Tyskland.
FÖRSVAGNING: Stor.
WHY’S THAT: Lika mycket som i fallet Drogba så är Ballack en spelare som tar plats och kräver syre. Gruppdynamiken i ett tyskt lag förändras utan honom, och det behöver inte enbart vara negativt. Schweinsteiger är redo att ta det där nya, större ansvaret som läggs på honom, och Khedira har sett ut att njuta av friheten han får med Basti bakom sig. Tyskland blir lite mindre dynamiskt, lite mindre fysiskt utan der Balle, men det behöver inte sänka dem helt.

SKADAD: John Obi Mikel, Nigeria.
FÖRSVAGNING: Stor.
WHY’S THAT: Mentalt lika mycket som spelmässigt. Nigeria är ett landslag som vant sig vid att leta ursäkter, och nu har de fått en till. Till skillnad från de flesta andra på den här listan så var det här en förväntad skada: Mikel har haft sina problem länge, och det fanns inga VM-garantier. Defensivt klarar säkert Lagerbäck att kompensera hans avsaknad med ren organisation, men Mikel var en av få mittfältare som dessutom skulle kunna spela framåt.

SKADAD: Rio Ferdinand, England.
FÖRSVAGNING: Enorm.
WHY’S THAT: Ja, nu råkar det ju vara så att Ledley King mer än väl kan gå in och göra Rios jobb i en match. Men nu råkar det dessutom vara så att Ledley King är sämre lämpad för tätt matchande på VM-nivå än vad Peter Harrysson är. Han kommer helt enkelt inte att klara att spela dag ut och dag in under en hel turnering, och då står Capello där med utsikten att behöva hatta hit och dit med sitt mittförsvar. Det vill han inte göra.

/Simon Bank

Another day, another dollar.

Idag har Erik Niva VM-räknat vidare i tidningen med att skriva Joe Gaetjens historia. Här i digitalformen tar vi och bläddrar oss längre bak i historien, till en historia som vi vet tillräckligt mycket om för att förstå att vi borde veta mer.

Dagens ögonblick: Ivan Eklind 1934.

Turneringen är inget som välter kiosker eller säljs som dvd-bilaga med Aftonbladet, men det är på många sätt det mest genompolitiserade VM som spelats. Där Hitler hade Goebbels hade Mussolini fotbollen, han använde den för att ena Italien (med Serie A, med nya arenor) och han använde den för att sprida sitt sitt svartskjortegospel över världen.

Det man kan säga om Sverige vid den här tiden var att vi ju inte var så mycket för att protestera mot axelmakter. En Mussolini-lanserad Pirandello fick nobelpriset i litteratur, en medalj som sedan smältes ner för att materialet symboliskt skulle användas i arméns tjänst i kriget på Haile Selassies Etiopien.

Mitt i det där spelades ett propaganda-VM i Italien, två år före Hitlers propaganda-OS.
– VM kommer att visa det vitala pulserandet av maskulina energier i detta Mussolinis Italien, förklarade den italienske Fifa-delegaten Giovanni Mauro inför turneringen.
– Hur kan Italien undvika att bli mästare? frågade il Duce själv.

Och det blev de ju, efter vad som i de allra flesta historieskrivningar redovisas som en svensk domarskandal.

Solna-grabben Ivan Eklind var bara 28 år när han kom till VM, och det är uppenbart att han var en progressiv domare, en domare som på många sätt förnyade rollen. Han dömde i moderna kläder, han såg till att vara tränad genom att själv spela ishockey under vintrarna, han var lika snabb som spelarna – och han var bra nog för att till slut få döma tre VM-turneringar under en smått otrolig 26-årsperiod (1934-1950) med ett världskrig mitt i.

Men i Österrike och i Tjeckoslovakien var han mest svensken som stal ett VM.

Eklind dömde semifinalen Italien och Hugo Meisls legendariska, österrikiska Wunderteam. Italien vann med 1–0 efter att Giuseppe Meazze kört över målvakten Peter Platzer så att Enrico Guaita kunde stöta in bollen i mål.
– De var små gangsters, sa Österrikes anfallare Josef Bican. De fuskade lite… eller, de fuskade mycket. Till och med domaren spelade för dem. När jag spelade ut bollen på högerkanten sprang Cicek, en av våra spelare, efter den, men domaren nickade tilbaka bollen till italienarna. Det var otroligt.

Österrike var missönjda med Eklind, men Mussolini var nöjd – och Eklind blev den ende domare i historien som fått döma både en semifinal och efterföljande VM-final.

Vad som hände där är lika mycket myt som historiska fakta, men den svenske domaren som tidigare ätit middag med Mussolini bjöds nu in till il Duces loge före matchen. Och enligt tjeckerna gick det inte att missa följderna av det.

– Vi har blivit bortfuskade från segern. Stämningen på arenan var spänd. Eklind var i Mussolinis loge. Vi vet inte vad de pratade om, men vi hade en känsla. Han blåste av rena passningar och blundade för fula tacklingar, sa tjeckmålvakten Frantisek Pnalicka.
– Han var allt annat än opartisk, menade skyttekungen Oldrich Nejedly.

Italien vann finalen med 2–1 efter förlängning, Ivan Eklind blev livstidsavstängd efteråt men avstängningen hävdes lagom till nästa VM. Han är fortfarande den ende svensk – möjligen med konkurrens av Sven Axbom – som varit i närheten av att avgöra en VM-final.

/Simon Bank

Jodå, det börjar dra ihop sig, och logistiken stjäl osunt mycket uppmärksamhet av den här bloggen för närvarande. Hoppas att ni har överseende med det. Vi försöker hålla uppdateringen över skamgränsen, hur som helst, och ni förstår ju alla att den går en bit under att meddela när Andrej Arsjavin varit ute och hållit sedvanlig frågelåda på sin hemsida.

Och det har han nu igen.
Ur högen: 

Q: Andrej, brukar du få presenter från dina fans, och i så fall – vad är det största du fått och av vem?
Andrej: Den största och mest slående gåva jag fått var från en främling, som gav mig 300 rosor.

Q: Har du någonsin hållit en levande igelkott i dina händer?
Andrej: Det finns ett foto där jag håller en väldigt liten igelkott i mina handskbeklädda händer. Det finns ett annat foto i mitt familjealbum, som togs när jag var lite äldre och håller en igelkott i mina bara händer.

Q: Hej Andrej, jag går i åttan och vår lärare förbjuder oss att spela fotboll med pojkarna, och om vi börjar spela så retar han oss och pojkarna. Har det nånsin hänt dig, eller är det vi som har en fjant till lärare?
Andrej: Nej, det har aldrig hänt mig. Vi fick alltid spela fotboll med pojkar. : )

Q: Andrej, vilken sport tror du är svårast: fotboll, hockey, skidåkning eller nåt annat?
Andrej: Alla sporter är svåra på sitt sätt. En bra tennisspelare kommer förlora mot en medioker boxare. Och den där boxaren kommer att förlora mot en schackspelare.

Q: Vilket är det bästa sättet att tala till en tjej: att säga sanningen eller att säga vad hon vill höra?
Andrej: Det beror på vad du är ute efter. : )

Q: Hej, min fråga är: Vad hade du för temp före matchen mot Real?
Andrej: 38,2.

Q: Livet är så svårt och svårgripbast. Varför når vissa sina mål och andra inte. Beror det på antalet grå celler i deras hjärnor eller är de bara losers? Jag tror att alla har ställt sig den här frågan: Vad lever jag för? För att rädda världen från utomjordingar eller för att rädda min granne Clara från en fallande istapp? Jag har försökt besvara det här hundra gånger utan att lyckas. Din tur att försöka, Andrej.
Andrej: Jag tror så att att rädda världen från utomjordingar är, förstås, rätt sak att göra, men världen vore ändå en bättre plats om var och en av oss kunde rädda nån Clara-granne.

Gotta love the little man.

/Simon Bank

Bra grundtanke för den som vill göra riktig fotboll av en halvslapp vårmatch en vecka före VM:

Ring Sarajevo.

Bosnien blåste liv i Råsunda i lördags, och de bar sin del av lasset mot Tyskland i Frankfurt ikväll.

Tyskar vet hur man festar, och när de dessutom fick en blågul kurva att sjunga mot så lyfte de sig till nästa nivå. Waldstadion a k a Commerzbank-Arena gungade i 90 minuter när Tyskland tränade sig mot Sydafrika, och det var verkligen en frisk match.

Jag såg inte när Italien gick in i sin mästerskapskoma mot knattarna i Mexiko och jag såg inte mer av Spanien än Jesus Navas superstrike i slutminuterna, utan jag ägnade min kväll åt Tyskland–Bosnien och det var rätt val.

Bosnien såg ett halvt hack mer engagerat ut än i Solna, såhär på sin andra hemmaplan. Dzeko fick lite mer hjälp och Misimovic hade i alla fall ett par fina stick. Lahm sköt in 1–0 för Bosnien via Dzeko, men sedan började Tyskland skjuta sönder Hasagics ribba från alla möjliga håll. Podolski hade redan haft en mörsare i kryssribban, och direkt efter paus dunkade Lahm in 1–1 allra högst upp i krysset.

Det blev väl lite som det blev sen. Bosnien orkade inte, men Tyskland hann ändå visa en del. Bosnien är såpass bollsäkert att man måste hushålla lite med sitt presspel, och det gjorde de bra. Schweinsteiger sköter städjobbet alldeles lysande, så att Khedira kan stöta framåt i djupet när andan faller på. Och om Schweini nu ska bära det här laget så var det väl fint att han fick visa att han i alla fall har det som krävs för att sätta tre straffar på fem minuter.

Den första fick han slå två gånger. Andra gången räckte det med ett försök. 2–1 och 3–1. En bra match, en bra kväll, och ett Tyskland som faktiskt såg rätt bra ut de också.

/Simon Bank