Först som sist: ett stillsamt påpekande om att vi nu börjat räkna ner lite varstans, inte bara här utan också i tidningen. Konceptet är samma där som här, men lite utökat: En grupp per dag, en historia per dag, allt aptitligt förpackat av ett redigeringsgeni som heter Gunnar Hellsing och som håller på Örgryte.

Dagens sving: Alla hatar Raymond.

Och apropå sving… i dagens VM-ögonblick konstaterade jag att när Greaves satte sig i en rallybil och körde 26000 mil över en främmande kontinent så var det en 70-talsmotsvarighet till Let’s Dance.
Den där parallellen klingar lite tomt om man inte dessutom undersöker vad 2000-talets motsvarighet till Let’s Dance är för en fotbollsspelare. Och, ja, det är förstås… Let’s Dance.

Just denna vår har Rafael-frun Sylvie van der Vaart gjort megasuccé i den tyska upplagan av tv-jippot, men hon spelar ju inte fotboll. Det finns däremot ett helt gäng spelare av olika kvalité som gjort det, över hela vår värld, och vad vore vi får blogg om vi inte en gång för alla redde ut vilka de är?

En seriös blogg vore vi.

Just det, här har ni alltså alla vi hittat så här långt. Så långt som möjligt kompletterat med små filmklipp som ser helt på egen risk:

•Peter Schmeichel gruppdansar och lyfter sig igenom East Coast to West Coast Swing i engelska Strictly Come Dancing 2006.
•John Barnes visar sin great sense of rythm. Sin Jive. Och sin skjorta. 2007.
•Gamle Levski-strikern Bojidar Iskrenov, sporting his tango. Oh, and his necktie. 2006.
•Sergio ”Superman” Vargas, Chiles gamle landslagskeeper tycker livet är en jive. 2010.
•Allgeniet Toni Polster kompletterar sin musikkarriär med att soffmysa i österrikiska Let’s Dance. 2005.
•Giovane Elber gör vad han måste i tyska upplagan, 2007.

•Tore André Flo stjäl uppmärksamhet av oss i norska Skal vi danse? Uppmärksamhet och ord. 2008.
•Gamle Samp-backen Stefano Bettarini charter-dansar sig igenom Ballando con le Stelle. 2009.
•…och 2005 skådespelade en otäckt nerbantad Diego Armando Maradona sig igenom samma program med en ganska otäck mimik.

Utöver det där rövargänget har bland andra Victoria Sandell Svensson, Michael Konsel och långdanske domaren Kim Milton Nielsen dansat sig fram till odödlighet de senaste åren. Jag har inte hittat några klipp. Och jag har gjort oss alla en tjänst genom att inte leta alldeles för mycket.

Har ni några favoriter? Själv har jag ju svårt att välja bort John Barnes, det ska erkännas.

/Simon Bank

Vi hoppas att ni noterat att vi nu knölat oss igenom ett halvdussin VM-ögonblick utan att snudda vid en enda Tottenham-spelare. Men vi är ju inte mer än människor, det får ni ha förståelse för.

VM-ögonblick VII: Jimmy Greaves på hundjakt, Chile, 1962.

Kvartsfinalen mellan England och Brasilien hade precis börjat när det dök upp en lite vildare variant av nutidens modiga små kissekatter. En byracka irrade sig in på planen och efter att ha dribblat av Garrincha blev han fullkomligt konfys inför Greavesys briljant strategiska fyrfotsfinurlighet.

Eftersom vi aldrig varit typerna som vill förstöra en bra historia med en massa fakta så utgår vi ifrån att legenden är sann, den som berättar om vad som hände sedan. Ni ser på bilderna hur Greaves ser lite obekväm ut. Det beror på att jycken i ren nervositet kissat ner honom. Och enligt vandringssägnen ska Garrincha ha sett debaclet och blivit så förtjust i den kissande hunden att han sedan sett till att köpa den. Det får vara hur det vill med den saken, Garrincha gjorde två mål, Brasilien vann matchen och VM och vi fick en bra berättelse.

Och om vi ska ta den vidare? Så att den betyder något?

Ja, då får vi följa Jimmy Greaves in i ett annat VM-slutspel. Inte guldmästerskapet 1966, utan Mexiko-VM fyra år senare. Men, säger ni, då var ju inte Greaves med?

Alldeles riktigt. Men det här var på den tid då det inte behövde hindra en fotbollsstjärna från lite äventyr, så när Jimmy fick frågan av Daily Mirror om han kunde tänka sig att ställa upp i deras VM-inspirerade bilrally över hela den sydamerikanska kontinenten så sa han… ja.

Spurs-tränaren Bill Nicholson var väl inte särskilt förtjust (Greaves hamnade i West Ham efter VM), men Greaves satte sig verkligen i en bil, med uppdraget att jobba sig över Sydamerika, 2600 mil på fem veckor. Rallyt startade på Wembley, för symbolikens skull, och det var Sir Alf Ramsey som skickade iväg bilarna.

– Vi ses i Mexiko, sa han.

2010 har toppspelarna kontrakt som förbjuder dem att göra allt som är farligt. De får inte åka motorcykel, de får inte åka slalom, de får inte göra något över huvud taget som innebär en risk. 1970 kunde en världsmästare ge sig iväg på ett sinnnessjukt jävla rally, med ingen speciell motivering annat än att det var kul.

– Why? sa Greaves. For the hell of it.
Och bilkörningen?
– Jag var en bra förare. Men jag hade aldrig kört på is. Eller i en öken.

Greaves satte sig i bilen med racerföraren Tony Fall (det funkade lite som Let’s Dance, fast snabbare) och attackerade Sydamerika från Rio och inåt, över berg och genom tropiska regn. Under en nattsträcka genom Panama somnade Greaves, och bilen smällde rakt in i en häst i hundra kilometer i timmen. I El Salvador hamnade de öga mot öga med beväpnad gerilla, men klarade sig vidare.

Den 27 maj rullade Fall och Greaves in i mål i Mexiko City, på en oerhört imponerande sjätteplats i VM-rallyt.

Han placerade sig bättre än England gjorde i VM. Och till skillnad från dem tog han sig hela vägen till Azteca-stadion.Det tog bara lite längre tid.

Jag tänker på den här berättelsen när jag läser om en av den nya tidens Tottenham-spelare. Målvakten Carlo Cudicini kraschade med sin motorcykel i november i fjol, han bröt båda handlederna och skadade magen illa. Man pratade om att han aldrig skulle kunna spela fotboll igen, jurister uttalade sig om hur formuleringarna i hans kontrakt om ”onödigt risktagande” förmodligen kunde innefatta att åka mc, och att Spurs skulle ha rätt att bryta kontraktet.

Men Cudicini slet för att komma tillbaka, och för två veckor sedan gav Tottenham honom ett nytt kontrakt, 1+1 år. Jag blev glad när jag såg det.

/Simon Bank

Har ni tid för en liten klubblagstanke, så här mitt i pre-VM-psykosen, apropå verkligen inget annat än att jag råkade läsa en gammal spekulationsnotis om en svensk i Italien?

I så fall.

Jag var ju nere i Siena och åt pastalunch med Albin Ekdal i januari, vi pratade om hans plats i Toscana, livet och Juventus. Han var rätt tydlig med att Siena inte riktigt var hans slutmål här på jorden, och hade fått signaler från Juve att han fortfarande var en del av deras progetto.

Det har hänt en del sedan dess. Siena har åkt ur. Juventus har bytt tränare. Albin Ekdal har varit med Juve på transatlantisk turné i veckan som gått (New York, Toronto, två förluster mot det jävla läsklaget Red Bulls och Fiorentina). Vad Gigi Delneri tänker vet jag inte, men ska jag gissa lutar det väl åt ett år till som utlånad för Albin, i någon annan Serie A-klubb. Bari var aktuellt i fjol, och det vore väl fint nu också.

Men det jag ville dra fram som en relevant information, inte bara i fallet Ekdal utan i fallet italiensk klubbfotboll, är hur den indirekta och direkta konkurrenssituationen ser ut i en normal storklubb i Serie A. Albin är ju inte ensam om att vara ung, ägd av Juventus och utlånad till en mindre italiensk klubb.

Alla är inte lika talangfulla, alla är inte lika långt fram i kön, och alla är inte helägda – men så här såg Juves lånelista ut alldeles nyligen:

Till Serie A:
Almirón, 29 år, till Bari.
Lorenzo Ariaudo, 20, till Cagliari.
Albin Ekdal, 20, till Siena.
Davide Lanzafame, 23, till Parma (delägd med Palermo).
Antonio Mirante, 26, till Parma (delägd med Samp).
Mimmo Criscito, 23, till Genoa (delägd med Genoa).
Raffaele Palladino, 26, till Genoa (delägd med Genoa).
Massimiliano La Rocca, 18, till Chievo.

Till Serie B:
Andrea Pisani, 23, till Cittadella.
Francesco Volpe, 24, till Triestina.
Cristian Pasquato, 20, till Triestina.
Raffaele Bianco, 22, till Modena.

Till Serie C1:
Oussama Essabr, 21, till Arezzo.
Ayub Daud, 20, till Lumezzane.
Cristiano Novembre, 22, till Figline.
Nicola Cosentini, 21, till Figline.
Salvatore D’Elia, 21, till Figline.
Marco Duravia, 20, till Figline.
Alessandro D’Antoni, 21, till Figline.
Dario Campagna, 22, till Verona.
Luca Castiglia, 21, till Reggiana.
Samon Reider Rodriguez, 21, till Alessandria.

Till Serie C2:
Davide Borin, 21, till Pro Belvedere Vercelli.
Giorgio Meriano, 21, till Canavese.
Alessio Curcio, 20, till Canavese.
Anrea Pozzato, 22, till Canavese.
Yobie Bassaoule, 21, till Isola Liri.

Ja, och utöver det där så har de förstås sitt primaveralag, med ett knippe 17-20-åriga talanger som står i tur för att lånas ut, plockas upp, testas, och kanske så småningom få chansen att säga hej till Ale del Piero.

Det är en hård värld, där ute.

 /Simon Bank

Klockan var två på morgonen, den 2 augusti 1990, när först ett femtiotal stridsplan och därefter 350 stridsvagnar tog sin in över den kuwaitiska gränsen. Saddam Husseins trupper hade både styrka och erfarenhet och nådde in till Kuwait City och emirens palats efter bara fyra timmar.

Emiren hade hunnit fly, men den kuwaitiska, underlägsna armén försökte försvara hans palats – och under en eldlossning stupade emirens bror, shejk Fahad Al-Ahmed Al-Sabah.

Fahad var 44 år, uppgifterna om hur han dog går isär. Dog han så – i eldstrid, när han försvarade sin familjs palats i Dasman? Eller var han en av dem som var ombord på Brittish Airways reguljärflygning 149, det sista plan som gick ner i Kuwait och som gjorde det trots att kriget redan börjat (ett par hundra passagerare blev Saddams gisslan under nästan ett halvårs tid, en shejk ur emirens familj som fanns ombord ska ha varit det enda dödsoffret)?

Sjukhusen vid emirpalatset rapporterade tre döda kuwaitier den natten, samtidigt som regeringen manade till fortsatt motstånd via radiosändningar:

– Låt angriparna smaka dödens bittra kalk!

Shejk Fahad utropades till martyr, sjukhus och skolor har döpts i hans namn och det finns en stor välgörenhetsfond som hedrar hans minne. Det var inte första gången han var med i ett krig, i sin ungdom hade han fått medaljer i både Egypten och av PLO. Men han var en krigare och en man av makt, en man van vid att styra och bestämma.

Varför jag berättar det?

Tja, först och främst för att Shejk Fahad hade använt de egenskaperna till att bli en tung spelare i Asiens och världens idrott. Han hade gjort Nebiolo väntjänster i friidrottsvärlden, han hade hjälpt Atlanta med deras OS-ansökan i sin roll som IOK-ledamot i Asien. Han hade arbetat för att normalisera idrotten i området efter Iran-Irak-kriget

När dåvarande IOK-presidenten Samaranch inledde den årliga IOK-samlingen i Tokyo pratade han om den döde shejken som en vän:

– Vi har nyligen drabbats av den stora smärtan att förlora, under de mest tragiska och välkända omständigheter, shejk Fahad Al Ahmad Al Sabah, medlem av Kuwait sedan 1981, president i Kuwaits olympiska kommitté och av Asiens olympiska kommitté. En stor och nobel figur inom den olympiska rörelsen, hela tiden engagerad i arbetet för samförstånd och fred, försvann tragiskt den 3 augusti när han offrade sig hjältemodigt med vapen i hand för att försvara sitt land.

Samaranch bad alla resa sig upp för att hedra den döde med en tyst minut.

Varför berättar jag det?

Tja, också för att shejk Fahad var med och byggde upp fotbollen i Kuwait, och var ordförande i fotbollsförbundet. I oktober 1981 var han med och såg sitt landslag VM-kvala mot Nya Zeeland, och hånas av NZ-publiken med banderoller om att de borde ”åka hem till sina kameler”. Men Kuwait vann kvalet, gick till sitt enda VM, och åkte det med Kamelen Haydoo som stolt maskot.

Shejk Fahad ordnade att en livs levande kamel fick slussas över till Spanien för VM-slutspelet. Han var van att slåss för Kuwait, van att få sin vilja fram.

Varför jag berättar det?

Jo, för att det berättar mer än världen visste när det här hände.

Alain Giresse gjorde Frankrikes 4–1, när de kuwaitiska backarna slutat spela efter att ha hört en visselsignal från läktarna. De kuwaitiska ledarna vädjade till Fahad, som klev ner på planen och såg till att den ukrainske domaren Miroslav Stupar dömde bort målet. Det var mitt första VM, det första jag var medveten om, och jag minns hur kommentatorerna blandade skratt med förvåning. Det var väldigt exotiskt, alltihop.

Stupar fick aldrig mer dömda i VM. Shejk Fahad fick böta tiotusen dollar. Åtta år senare begravdes han i en namnlös grav, för att gömmas undan från Saddams soldater.

/Simon Bank

Ett skepp, några skott, en humanitär hjälpinsats och politisk provokation som accelererar till fullskalig tragedi blir dagens och förmodligen de kommande dagarnas stora nyhet världen över.

Ombord på de där skeppen på väg till Gaza fanns en del av det som ofta finns på hjälpsändningar.

Mat. Mediciner. Benskydd och bollar.

Therese McDermott från Edinburgh och Free Gaza-Scotland hade fått Hibernian att skicka med en last fotbollsprylar, tröjor och bollar och allt möjligt, och är nu en av alla dem som hamnat mitt i en dödsskjutning.

Ni har läst om Palestinas landslag – vi har ju haft en del svenskar i det där laget, Imad Zatara är väl den mest framgångsrike – och fått höra berättelserna om ett lags kamp för att få vara en del av världen (den om legendariske förbundskaptenen Azmi Nasser är värd att läsa igen), mitt bland sönderbombade planer (så sent som i fjol dog landslagsspelarna Ayman al-Kurd och Wajih Mushtahi under en bombräd) och vägspärrar som omöjliggör normala liv.

Fotbollens dubbelhet är att den alltid bara är fotboll, samtidigt som den nästan aldrig bara är fotboll. Att spelet är så universellt enkelt att det blir så mänskligt att det sedan kan användas till vad som helst.

I Gaza är fotbollen en oerhört viktig del av det vardagliga livet. Häromveckan arrangerades ett pseudo-VM i Gaza, med sexton lag döpta efter riktiga landslag. Supportrar vevade amerikanska flaggor (!) när ”USA” mötte ”Serbien”, ”Frankrike” slog ”Jordanien” och tog emot en VM-pokal inför en jublande publik på 20 000 åskådare.

Alla som önskar palestinier ett värdigt, fritt liv såg ett hål i vardagen, fotbollen som frihetstanke.
Israel såg, antar jag, något annat.

De noterade att VM-pokalen var symboliskt gjord av bråte från ett Israel-bombat hus, och att den delades ut av Hamas-ledaren Ismail Haniya (som själv ska ha varit en lovande back när han var ung).

I samband med den palestinska cupfinalen i fjol gjorde CNN ett nedslag, och ett inslag om politiseringen av fotbollen i Gaza.
– Som idrottsfolk vill vi föra sporten bort från politiken, men politiker på båda sidor, Hamas och Fatah, spelar på det här, försöker få in politiken i sporten, sa Ibrahim Abu Saleem, vice ordförande i palestinska fotbollsförbundet.

Från Israel-håll har man riktat kritik mot hur fotbollsturneringar och fotbollslag i Gaza döpts efter martyrer/självmordsbombare, att idrotten används för att glorifiera bombdåd.

Fartygen styrs nu in mot Ashdod, men igår, långt före bordningen, hälsades de välkomna av Fatah-ledaren Jibril Rajoub. Rajoub bad sina anhängare välkomna skeppen, i vilka han såg ett bevis för ”ett internationellt erkännande av Palestinas rättfärdighet”.
Och Rajoub är förstås inte bara ett av de tunga, historiska namnen i palestinsk säkerhetspolitik.
Han är dessutom ordförande i Palestinas Fotbollsförbund.

/Simon Bank

PS. Fördjupning, från två håll, för den som vill: svenska Palestinagruppernas rapport om palestinsk idrott och israeliska Palestinian Media Watchs rapport om idrottshyllningar av terrorister.

Kort konstaterande från Italien:

Ett avstannande Lecce och – otroligt nog – Cesena är tillbaka i Serie A, efter ett respektive 20 år.

Lite längre konstaterande från Italien:

Det kommer att firas en del, kan vi anta, men det finns en lite speciell aspekt med den här sista omgången. Ni vet den välutvecklade del av supporterkulturen som tyskarna kallar Fanfreundschaften, som italienarna kallar gemellagio och som svenskarna inte kallar något eftersom vi inte uppfunnit det än? Jo, alltså att supportrar till olika klubbar i samma land knyter vänskapsband till varandra och odlar dem.

Ibland testas de där banden också.

Inför den sista omgången i Serie B låg Brescia på uppflyttningsplats, en poäng före Cesena. De där två klubbarna har ett av de starkaste band som finns i Italien, när de möts kan ultrásgrupperna till och med sjunga det andra lagets namn. De gillar varandra, de står upp för varandra, de önskar varandra allt gott.

Nu är ju den svenska Serie B-bevakningen vad den är – och det är inget konstigt med det – men det är inte utan att jag undrar hur stämningen är i Brescia just idag.

Brescia förlorade mot Padova.
Cesena slog Piacenza.

För ett år sen gick Cesena upp i Serie B, idag gick de upp i Serie A – och de gjorde det på sina Brescia-bröders bekostnad.

Håller familjen ihop efter det?

/Simon Bank

Vad är det första du behöver om du är en lätt pressad förbundskapten med två veckors arbete kvar till ett VM?

Rätt svar: Ett bra resultat mot en klassmotståndare som England.

Vad är det sista du behöver om du är en lätt pressad förbundskapten med två veckors arbete kvar till ett VM?

Rätt svar: Två mittbackar som gör självmål mot en klassmotståndare som England.

Takeshi Okada glömde dra de där förutsättningarna i sitt peptalk inför England–Japan i Graz idag.

Det var lite synd, för det var annars lättare att hitta positiva saker i Japan än i Fabio Capellos England. Japan, som haft problem i det fysiska spelet i tidigare matcher klev in mot ett av världens normalt starkaste fotbollslag, och klarade sig väldigt, väldigt bra. Capello skickade, för första gången, in Theo Walcott och Aaron Lennon på varsin kant, och det är en uppställning som borde ställa oerhört hårda krav på motståndarens organisation.

Japan klarade det väldigt, väldigt bra. Centrerade backlinjen, litade på att mittfältet skulle hinna flytta över i defensiven – och de gjorde det. England spelade samma sorts oengelskt kontrollerade fotboll som de gjort de senaste matcherna, och den klär dem väldigt illa.

Vad vi noterade annars:

•Japan skjuter bra, det vet vi. Honda visade det igen idag.
•Två fenomenala målvakter: Kawashima för Japan, Joe Hart i andra halvlek för England.
•England släpper in mål på fast situation igen. En pojklagshörna rullades in i straffområdet, Tulio dyngade dit den, Glen Johnson spelade osynlig.
•Rooney var Rooney. Magisk ofta, sinnesslöa stämplingar ibland.
•Japan hade 1–0 i 71 minuter, sen gjorde båda mittbackarna (Tulio, Nakazuma) självmål på inspel från varsin kant. De var inte ens särskilt pressade.
•Theo Walcott är snabb. Och… snabb. Det är väl mest det.
•Frank Lampard missade en straff igen. Han borde testa ett annat hörn än det här nästa gång.
•Chocolate might make you fat.

/Simon Bank

Det ser rätt roligt ut.

En ensam man springer runt på en fotbollsplan, i en lagtröja som inte existerar längre, och gör våldsamma rusher, utfall, hopp, och alltihop utan att en fotboll är i närheten. Han gör det i 90 minuter, inför ett par tusen människor som jublar, skriker, tjoar och tjimmar, allt ackompagnerat av en radioröst som refererar en match som spelats exakt på pricken 34 år tidigare.

Den schweiziske danskonstnären Massimo Furlan – det är han som springer runt nere på planen – gör inget slumpartat. De 90 minuterna är en exakt koreograferad kopia av varje rörelse Jürgen Sparwasser gjorde på Volksparkstadion i Hamburg den 22 juni 1974.

Föreställningens klimax kommer efter 77 minuter: VM-historiens politiskt mest laddade mål.

Jürgen Sparwassers 1–0 för Östtyskland mot Västtyskland betydde tillräckligt mycket för att man ska sätta upp teaterföreställningar om det ett kvartssekel senare. Bakgrunden sa egentligen allt om målet. Den 5 januari 1974 hände två saker med nyhetsvärde i det delade Tyskland. Den första var att den 23-årige östtyske gränsvakten Burkhard Niehring försökte fly över till väst, men sköts ihjäl vid Checkpoint Charlie när han tog en annan soldat gisslan.

Den andra ägde rum i Frankfurt bara ett par timmar senare. Elvaårige Detlef Lange, handplockad ur kören Schöneberger Sängerknaben, hade fått uppdraget att hjälpa till med lottningen inför VM i Västtyskland. Han hade scenvana och skötte sig utmärkt, allt gick som på räls tills Västtysklands motståndare skulle dras. Lille Detlef, blond och vattenkammad och uppklädd i fin vit skjorta, lämnade över en lapp där det stod tre bokstäver:

D D R.

Det gick en chockvåg genom salen, innan alla började applådera. Broderfolken skulle mötas, väst mot öst, marknaden mot kommunismen.
– Det var på en söndag. När jag kom till skolan på måndag så applåderade alla. Dom var stolta över mig, har Lange berättat.

– Framgång i fotboll kommer bara ytterligare att visa socialismens överlägsenhet när det kommer till sport, förklarade ministern och Stasi-basen Erich Mielke.

VM:et var Östtysklands enda, och Sparwassers segermål mot de regerande europamästarna och blivande världsmästarna användes förstås som en spelpjäs i det kalla kriget. Västtyskland hann aldrig komma tillbaka, maoisten Paul Breitner bytte till sig Sparwassers tröja i spelargången efteråt.

Och Sparwasser själv?

2008 fyllde han 60, och berättade i en intervju med DPA:
– Det är sant att målet inte enbart var positivt för mig.

Ryktesspridningen hade tagit fart hemma i öst, han skulle ha fått förmåner hans landsmän bara kunde drömma om:
– Jag skulle ha fått en bil, ett hus och en sanslös bonus.

I själva verket hade han fått samma sak som de övriga spelarna: En bonus på 2500 D-mark, väst-mark. Vilket var oerhört mycket, men inte ett hus eller en bil. Väl hemma på andra sidan muren satt Sparwasser hemma i sin tvårummare med ett gäng kompisar och såg Västtyskland vinna finalen.

Efter karriären jobbade han som idrottslärare hemma i Magdeburg. När han vägrade ta jobbet som tränare i klubben blev han utfryst av regimen.
– Jag var inte längre den jag varit. Jag kunde inte längre se mig själv i spegeln och säga ”där är jag”. När det blir så tar man chansen att fly.

Sparwasser hoppade av till väst 1988, i samband med en veteranturnering.
– Det var en svår tid. Jag var 40 år och tvungen att börja om från början.

DDR-regimen spred ut rykten om att hjälten blivit köpt av väst. Han fick stöd av Eintracht Frankfurt, och klarade att bygga ett nytt liv. Häromåret gav han ut sin självbiografi Ich, Jürgen Sparwasser, och han har fortfarande aldrig begärt ut sina Stasi-filer. Han vill inte veta vilka av hans vänner som var spioner.

– Någon gång måste man dra ett streck, har han förklarat.

Väst och Öst möttes aldrig mer. De var lottade mot varandra i kvalet till Sverige-EM 1992, men innan matchen hann spelas hade muren fallit. Franz Beckenbauer spådde att ett enat Tyskland enkelt skulle dominera fotbollsvärlden, men det har inte blivit så.

När Michael Ballack lämnade återbud till årets VM innebar det att bara en spelare i den tyska truppen (Toni Kroos) fått sin fotbollsbildning i gamla öst.

/Simon Bank

Ja, om vi nu rullat igång de här två bollarna –och Erik Niva har verkligen gjort det med den äran – så är det väl bara att se till att lägga dem i samma nät och se vad vi kan göra av det.

Alltså: Bosnien OCH fotbolls-VM.

När nu transfermarknades absolut hetaste landslag just nu (Misimovic till Atléti? Dzeko till Premier League? Ibisevic till Lazio?) har tagit mark i Stockholm så känns det ännu lite tråkigare att vi inte får se dem spela i VM. Det är en fantastisk generation fotbollsspelare som kommer att hyllas på Råsunda imorgon, men vill vi hitta en VM-berättelse så får vi leta på bänken.

Då får vi titta på Safet Sušić.

Sušić, 55, är ett fotbollsgeni av en annan sort än sin företrädare Ćiro Blažević. Det är inte bara det att han är ganska exakt hälften så gammal. Om Ćiro blivit en ikon för det nya jugoslaviska arvet, den självständiga stoltheten i ett Kroatien eller ett Bosnien, så är Sušić en representant för den fotbollsmässiga kluvenhet som alltid följer med tanken på Jugoslavien.

Å ena sidan: euforin.
Å andra sidan: ukronin.

Ukroni är tanken på om-inte-om, Sliding Doors-hypoteserna. Den alternativa historieskrivningen. Idag är Safet Sušić förbundskapten i det BiH han aldrig själv fick spela för – ”Pape” har själv sagt att det är det enda han sörjer i sin karriär. För 20 år sedan spelade han för ett enat Jugoslavien, som pappa åt en ung generation som tveklöst var bra nog för att kunna vinna VM-guld (och som ju vann JVM-guld). Italien-VM var det sista mästerskapet det enade Jugoslavien spelade, och det var det sista mästerskap Safet Sušić spelade.

Känner ni inte till hans karriär så kan vi snabbspola den. Det gjorde han ju själv. Bosnienfödd mittfältsmagiker (tänk Balkan-Platini så är ni nära) som flyttade från FK Sarajevo till Frankrike när det blev tillåtet och blev en ikon i Paris Saint-Germain under hela 80-talet. När France Football satte sig ner för att fira PSG:s 40-årsjubileum i vintras utsågs han till den bäste som någonsin spelat för klubben.

Pape fick aldrig spela för BiH, men han gjorde förmodligen det bästa debutår i ett landslag som gjorts.

I sin första landskamp (5 oktober 1977) gjorde han två mål mot Ungern. I sin andra landskamp gjorde han tre mål mot Rumänien. På sina första tio matcher gjorde han elva mål, och sommaren 1979 gjorde han hat-trick mot både de regerande världsmästarna Argentina och de blivande världsmästarna Italien.

Och det var jävlar i mig inte vilka mål som helst heller.

Safet Sušić hade varit med i det jugoslaviska lag som blev skandalöst bortdömt av dansken Lund-Sørensen i Spanien-VM 1982 (de förlorade mot Spanien med 2–1 efter ett av VM-historiens märkligaste straffdomslut). 1990 var han gammal, men skulle ta papparollen bland den nya generationens alla genier. Han gjorde VM:ets snabbaste mål, efter tre minuter mot Förenade Arabemiraten, men om det är ett ögonblick vi ska stanna vid så är det från den sista match Jugoslavien någonsin skulle vinna i ett mästerskap (de åkte ut mot Maradonas Argentina i kvartsfinal, på straffar).

Bentegodistadion, Verona, den 26 juni 1990. Sex veckor efter det här. Mot Spanien igen.
Safet Sušić är i särklass äldst i laget, men han spelar 120 minuter bredvid Stojković och Katanec på mittfältet. Stojković gör 2–1 i början av förlängningen, det står sig hela vägen in till slutsekunderna, och vill ni ha en sista bild av Jugoslaviens fotbollslandslag så står Pape Sušić mitt i den.

Jugoslavien väntar bara på en slutsignal, på att en revansch de längtat efter i åtta år ska konfirmeras, och den legendariske tv-kommentatorn Milorad Djurkovic spårar ur framför sin mikrofon.

Dejan Savicević får bollen.
– Ajde Dejo! Kao da si u Podgorici!
– Kom igen, Dejo! Gör som om du vore hemma i Podgorica!

Bollen hamnar hos Sušić.
– I Sušić! Sušić, Sušić, Sušić… i svi su on i Sušići!
– Och Sušić! Sušić, Sušić, Sušić… Alla är dom Sušić!

Allt är möjligt för geniet, Djurkovic hyllar en unik generation, förmodligen världens bästa. Men de skulle aldrig spela ett mästerskap igen, och idag ser världen annorlunda ut.

Dejan Savicević hyllades alltid extra av Djurkovic eftersom de båda var montenegriner. Savicević blev förbundsbas i Montenegro och drev fotbollspolitik mot det han upplevde som serbisk diskriminering, och var en av dem som drev på självständighetsprocessen. När folkomröstningen väl hölls var det Djurkovic som skötte tv-sändningen.

Och i morgon kväll leder Pape Sušić, han som aldrig fick spela för Bosnien, sitt eget land in på Råsunda, som förbundskapten.

/Simon Bank

Men fy fan.

Vad finns det egentligen som talar för en begränsad generations Danmark i ett VM-slutspel? En avig Kahlenberg? En konstig vinnarskalle som Bendtner? En Christian Poulsen i Sevilla-form?

Jo, ja.

Men mest av allt har de haft ett mittförsvar som skulle kunna växa ut till hjältar. Precis lagom fysiska, galna och övertygade om sin egen förträfflighet. Jag hade verkligen hoppats på Daniel Agger och den underbare Palemmo-keruben Simon Kjær. Kjær är hjärnan av de där två, en genomsympatisk och intelligent mittbackstyp som skulle få spela sitt första VM, på väg mot en status som en av världens absolut mest lovande backar.

Och vad händer? En meningslös täcktackling i en träningsmatch mot Senegal. En kollision, ett vridet knä, en sträckning, något vad som helst som ser otäckt ut och slutar på en bår med händerna över ansiktet.

2–0 mot Senegal, men vem bryr sig? Jag vill se Simon Kjær i VM. Jag vill verkligen inte att det slutar så här.

/Simon Bank