Under en begränsad period av min gymnasietid kunde det hända att jag drog ner ärmarna på min t-shirt över handlederna, rättade till min lite för stora skjorta och fnissade åt plumpa referensskämt som:

– Yeah, Kurt is dead, but Eddie’s Vedder.

Sen gick det som det gick. Efter Nirvana fanns inte så mycket kvar. Pearl Jam var inte ens bra när de var bra, inte Soundgarden heller, grungen backade in i ett skuggigt hörn av världsscenen och ingen tänkte särskilt mycket mer på det.

Ingen?

Ja, det var väl en lögn förstås. Femton år senare spelar Fredrik Ljungbergs Seattle Sounders in en piffig klubblåt, och om ni nu ska gissa vilken genre som ett lag från Seattle väljer så får ni chansen här:

1. Eurotechno.

X. Grunge.

2. Gyllene Tider-pop.

Alla som svarat X vinner en fri lyssning till Grammatrains post-grungiga röjarstycke ”Sound of the Sounders” (vilket, tydligen, är det sista ljud vi någonsin kommer att höra).

Varsågod.

Om det finns ett lag i världen som ska ha den där sortens pep-sång så är det Sounders, vi köper det. Jag antar att spelarna gör det också. På det hela taget är det ju så att spelarna själva har alldeles för lite att säga till om när deras klubbar investerar i deras soundtracks. Tror ni att det var Balotelli som skrev texten till Pazza Inter? Nä, just det.

Det här vore nu inte mycket till blogg om den inte löste den sortens problem. Om ni tycker att vi varit lite lågintensiva på bloggfronten de senaste dagarna så beror det på att vi varit upptagna med att ringa runt till ett gäng spelare och fråga vilken sorts musik de vill ha som sin fotbollsmusik.

Här är de – soundtracken när spelarna själva får välja:

Kaká, mittfältare, Real Madrid:

Bachs tredje cellosvit.

– Men det måste vara med Rostropovitj. Jag gillar YoYo Ma också, men det är mer tekniskt spel för teknikens egen skull. Rostropovitj har en själ, och jag upplever att den ligger extremt nära musikens egen.

Andrés Iniesta, mittfältare, FC Barcelona:

The Shire.

– Fast att jag är lite sur för att den är overklig. Det finns inga panflöjter i boken.

Javier Zanetti, kapten, Internazionale:

Con te Partiro.

– Jag älskar allt av Andrea Bocelli. Han är perfekt. Och så är han blind också, och jag tycker att vi gemensamt i världen ska hjälpa våra handikappade. Själv tänker jag bota blinda, men först ska vi vinna Champions League.

Mike Riley, domare, Leeds:

Missing You Now.

– Michael Bolton. Personally, I celebrate the man’s entire catalogue. To me, it doesn’t get any better than when he sings ”When a Man Loves a Woman”.

Michael Ballack, mittfältare, Chelsea:

Win the Race.

– Jag kan inte exakt beskriva vad det är som rör mig så starkt, men det är något med sprödheten i deras senare grejer som är oerhört äkta.

Theofanis Gekas, anfallare, Bayer Leverkusen:

Simple Man.

– A simple man. I’m a simple kind of man. I am something I love and understand. Hit med bollen.

Antonio Cassano, geni, Sampdoria:

CF.

– Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding!

Steven Gerrard, mittfältare, Liverpool FC:

True Colours.

– Varför? Vadå jävla varför? Ska du ha en smäll?

Cesc Fabregàs, mittfältare, Arsenal:

Tracks.

– Ja. Tracks. Jag gillar allt på Tracks. Allt? Ja, allt. Utom den där Krunegård-skiten som kom elva förra veckan.

Cristiano Ronaldo, mittfältare, Real Madrid:

Every Single Day.

– Vad vill du att jag ska säga? Jag gillar texterna, mest.

Bojan Krkic, anfallare, Barcelona:

Den om kullen.

– För man blir så glad när det blir bra på slutet. Det tycker jag är bra.

/Simon Bank

Hejdå, söndag. Sådär kan man också avsluta en vecka. Men innan vi helt och fullt tar oss an livets nya utmaningar (en halvdag i Barcelona, det blir svårt att få tiden att gå) har vi ju något att gå till botten med.

Bursaspor.

Vad fan hände?

För ett par veckor sedan skrev jag en text om det fantastiska som Ertugrul Saglam höll på att göra uppe i Bursa. Ett av skälen till att jag gjorde det redan då var att det hade varit dumt att vänta, logiken och historiken talade ju för att någon av Istanbul-jättarna skulle kränga sig förbi på upploppet och skritta hem ligaguldet. Som de brukar göra. Som de alltid gjort.

Ingen klubb utanför Istanbul/Trabzon har alltså någonsin vunnit den turkiska ligan, och den här gången gick mäktiga Fenerbahçe in i sista omgången som serieledare. Trabzonspor skulle komma till Kadiköy, tre poäng skulle baxas hem, och så skulle det inte spela den minsta roll vad de där krokodilerna i Bursa tog sig för.

Bursaspor tog sig för det här. 2–1 mot ett måttligt intresserat Besiktas.

Upp till Fener, alltså. Och där stod det 1–1 efter ett av årets vackraste mål av Trabzons Burak Yilmaz.

Och eftersom Turkiet är Turkiet så fick vi sen ett slut som bara kan vara en konspiration. På Şükrü Saracoğlu fick publiken veta att Besiktas kvitterat till 2–2, och att 1–1 alltså var fullkomligt tillräckligt för att säkra seriesegern. Fener hade vräkt på, haft ett tiotal chanser att avgöra matcher, men nu verkade det alltså bli ligaguld ändå.

Slutsignal. Jubel. Planstormning. Kärlek.

Kaos.

Mer kaos.

Tvivel.

Mer tvivel.

Panik.

Mer Panik.

Någon talar om att det tydligen slutat 2–1 i Bursa, att Fener alltså missat titeln. Turkiska ligans huvudsponsor är Turkcell, Turkiets största mobiloperatör, och bilderna inifrån Şükrü Saracoğlu hade kunnat vara en ren reklamfilm. Mobiltelefoner åker fram överallt, alla ringer sin kompis, pappa, fru, för att få veta VAD FAN SOM HÄNDER.

Resten är fars, armageddon, upplopp. Läktarsektioner eldas upp, spelarna stängs in i omklädningsrummen, fans stormar presskonferensrummet för att konfrontera den gamle kokainnosen/Fener-tränaren Christoph Daum (som var med om det här för fyra år sen, när Fener tappade titeln mot Denizlispor i sista omgången). Daum gömmer sig, polisen sätter in tårgas och vattenkanoner, människor skadas.

Det är inte säkert att Kadiköy står kvar i dag, men det är å andra sidan inte säkert att Bursa gör det heller. Alla rapporter talar om ett sinnessjukt firande på gatorna i Bursa.

– Det här är vår seger, allas seger, sa Ertugrul Saglam.

– Vi är så lyckliga, så stolta, sa ordföranden Ibrahim Yazici.

– Den här stan förtjänar den här framgången. Det är inte lätt för en klubb från Anatolien, sa backen Tuna Üzümcü.

Turkisk fotboll har fått nya mästare. Hela landet, utom Fener, höll på Bursa idag. De ekonomiska skillnaderna mellan Istanbul och resten av landet är fortfarande enorma, men i dag tog en liten provinsklubb en mental barriär och rev den i bitar.

Bursaspor är mästare. Alla kan vinna.

•••

Hursa? Ni undrar vad som egentligen hände här i Barcelona när tv-kamerorna stängts av?

Äh, inte så mycket. Dani Alvés började tuta så smått, folket rörde sig inåt centrum, det sjöngs en del.

Och, just det, Andrés Iniesta ställde sig och gjorde det katalanska tecknet för ”Fuck you” framför en lagkompis skåp också.

Det var väl det hela, tror jag.

/Simon Bank

Visca Bursa y visca Catalunya!

Inifrån de katalanska katakomberna på Camp Nou är det väl bara att konstatera att kvällens stora saker hände någon annanstans. Bursaspors titel i Turkiet är årets största fotbollssensation och det hade varit fantastiskt att få vara där och ta del av den.

Det är som vanligt med fotboll, problemet med den är att du missar en massa fotboll. Och på Camp Nou fick vi se imperiet slå tillbaka efter en tung vår, när vi till slut summerade spanskspelandet så var Real Madrid inte nära. I en serie där fallgroparna är så få och konsekvenserna av de små missarna så stora så förlorade de titeln på att de började året med ett ofärdigt lag, medan Barça kunde bygga vidar på det de hade.

Valladolid-matchen var ju bara en väntan på en stor, sönderorganiserad fest som tog fart först när det blev taldags och Piqué, den enorme Piqué, got the party started.

Bäst tal: Piqué.

Bäst dans: Dani Alvés.

Bäst mimik: Lionel Messi.

Bäst frisyr: Xavi. Alltid Xavi.

Bäst barn: Gabi Milito.

Bäst utdelning: Tjigrinskij.

Bäst svordom: Ja, vi ger väl den till Zlatan Ibrahimovic, tycker jag.

Nu ska vi se om spelarna och Pep har något att förmedla till den väntande, svenska läsekretsen. Det är lite kaos här, men trevligt.

/Simon Bank

…och prinsen blev kung.

Diego Milito, Il Principe, prinsen från Buenos Aires avgör Serie A, bollen på en bricka från den gamle traktorn som aldrig blivit gammal, den perfekte humanisten, zapatisten och mittfältsbasisten Javier Zanetti, 36.

Alldeles nyss var Inter ett elakt lag med en trevlig tränare, nu har de blivit ett trevligt lag med en elak tränare, och ingen i världen kan tycka annat än att det är rätt män som till slut drar med skölden hem till Milano och Moratti ett varv till. Den lojale löparen Milito, den lojale tjänaren Zanetti.

Men visst, det låg länge en annan saga på lut den här söndagen.

Roma sänkte Chievo utan att ta i, Totti rammade ribban och Vucinic drog ur proppen. Resten handlade om Siena, om en missad Ekdal-chans men framför allt om den långe pojken med ryggen mot Robur-curvan nere i den här toscanska sänkan.

Gianluca Curci lämnade Roma för två år sen, men han lämnade aldrig Rom.

Han föddes som fotbollsspelare på Trigoria, han fick chansen i Romas a-trupp, inte ens när han skrev på för Siena för två år sedan tänkte han tanken att flytta ifrån sin lägenhet hemma i Rom. Han bor kvar, i samma område som flera av Roma-spelarna, och pendlar till arbetsveckorna i Toscana.

Curci är romare. Det var han mot Inter idag, och alla som följt Curci vet att han har sina dagar när han helt enkelt inte släpper in mål. Det här var en sån dag ända tills Zanetti bestämde sig för att kasta sig in mot straffområdet med bollen, ända tills Milito tog den vidare och stoppade in den i mål.

Curci försökte, men han kunde inte stjäla tillbaka titeln som hans Roma gav bort mot Samp häromveckan.

Inter är stora, mäktiga mästare igen, och det är Roma som gjort dem till det. Roma sprang med dem hela vägen hem – Claudio Ranieri har tagit flest poäng av alla sedan han tog över i september – och pressade fram det allra bästa ur dem. Och det bästa är bra. De har anfallare som springer, mittfältare som är lugna med och utan boll, världens bäste högerback, en av världens bästa målvakter och världens bäste coach. De har också världens märkligaste mittback, men Matrix lyckades inte förstöra festen trots att han gjorde ett par halvhjärtade harakiri-försök på slutet.

I morse satt jag på en uteservering med spansk sol och italienska tidningar, och läste om Mourinhos svar på Ranieris uttalande om att han kände trötthet, ”La Noia”, inför Mourinho.

– La Noia di Ranieri? undrade Mou. Vad är det? Den enda jag läst och känner till är ”La Nausea” (”Äcklet”) av Sartre. Han var filosof, nobelpristagare och väldigt passionerad fotbollsälskare.

När en tränarpsykning innefattar Sartre vet ni varför Italien är bäst i världen på sagor om fotboll.

Och i det landet heter de regerande mästarna, idag precis som igår, FC Internazionale.

Complimenti, ragazzi. Madrid nästa.

/Simon Bank

I väntan på att hela helvetet bryter löst nere i Serie A så kan jag väl ta mitt ansvar som självkritiker och bädda ner Ligue 1 i sängen för säsongen. Ett av den här bloggens sympatiska drag (äh, det enda om vi ska vara ärliga) är ju att vi rannsakar oss själva när våra säsongstips lagt sig för att självdö framåt vårkanten.

Så, hur fruktansvärt illa gick det den här gången då?

Inte alls, om jag ska vara ärlig. Riktigt bra, faktiskt. Aces. Tackar som frågar.

Här har ni sluttabellen i den franska fotbollen, med mina placeringstips inom parentes:

1. Marseille (2:a)

2. Lyon (1:a)

3. Auxerre (11:a)

4. Lille (4:a)

5. Montpellier (15:e)

6. Bordeaux (3:a)

7. Lorient (14:e)

8. Monaco (7:a)

9. Rennes (6:a)

10. Valenciennes (16:e)

11. Lens (12:a)

12. Nancy (13:e)

13. PSG (5:a)

14. Toulouse (8:a)

15. Nice (10:a)

16. Souchaux (17:e)

17. ASSE (9:a)

18. Le Mans (18:e)

19. Boulougne (20:e)

20. Grenoble (19:e)

Verdict: Jo, det här får vi vara väldigt nöjda med. Som vanligt är siffertipsen mer eller mindre ointressanta, det handlar mer om att sortera in lag i rätt seriesegment (jag har fetmarkerat de rätt placerade klubbarna). Och med båda de två toppklubbarna rätt och alla de tre nedflyttade rätt klarar jag den viktigaste ribban med marginal.

Missar att minnas? Jo, jag trodde att Saint-Étienne skulle få det jobbigt, men inte riktigt SÅ jobbigt. Samma sak med Paris. Gourcuff-Lorient ska jag be om ursäkt, och det gäller även Montpellier, som var bättre än någon trott. Valenciennes Barça-fotboll såg jag inte heller komma, och den allra största bommen var naturligtvis att jag inte förstod att Fernandez skulle utmana hela vägen in i mål, trots att Auxerre bara har en ryggrad på två-tre spelare.

Mer?

Jo, jag gick tvärsäkert ut och förutspådde lite annat också:

Skyttekung: Mamadou Niang, Marseille. (Facit: Mamadou Niang, Marseille)

Först sparkad: Alain Perrin, ASSE. (Facit: han var tvåa, fem dagar efter Paulo Duarte, Le Mans).

Sådär. Starka fyra plus ger jag mig själv, och det gör jag inte för att skryta eller slå mig för bröstet.

Jag gör det för att ni ska minnas det när jag ger mig på att summera mina fenomenalt felaktiga föranalyser inför Serie A.

•••

Några sista ord, innan vi lämnar den franska fotbollen åt sin sommarhibernering (kan man säga så?). Ni har förstås undrat vad Jean-Pierre Papin har för sig nu för tiden? Jo, det ska jag tala om. Han tog över ett pressat Châteauroux vid nyår, med uppdraget att rädda dem kvar i Ligue 2.

I fredags var det examensdags.

JPP ledde laget ut mot Strasbourg, samma Strasbourg som han ledde upp till Ligue 1 för tre år sedan innan deras samarbete imploderade och han fick lämna jobbet. Många spelare gnällde på honom då, och tyckte att han var en katastrof.

Nu är katastrofen här på riktigt, och det var JPP som höll i startnyckeln. Châteauroux slog Strasbourg med 2–1 och hängde kvar, nordisterna åker ur och spelar i tredjedivisionen i höst.

Tack för senast, eller hur man säger.

•••

En sak till, jag vet inte om ni har noterat att det vandrar runt en myt i det svenska medieträsket? Jo, nu när det diskuteras straffar var och varannan omgång i allsvenskan, så sägs det här och var att ”Vi borde göra som i Frankrike, där de bestämt sig för att alla hands i straffområdet automatiskt ger straff och slipper allt tjafs”.

Ni har hört det? Det hade ju varit fint. Om det vore sant.

För det första handlar tolkningen i Frankrike om huruvida armen är utanför kroppen eller inte. För det andra har domarna haft oerhört svårt att tillämpa regeln. För det tredje har det tjafsats precis lika mycket som vanligt. Man pratar om avsikt, om onaturliga spelställningar, om allt, och inte bara eftersom fransmän älskar att diskutera.

Straffrågan, eller handsfrågan, är och förblir en lingvistisk fråga.

Alla som spelat eller spelar fotboll vet, instinktivt och moraliskt, vad som är hands och vad som inte är det, vad som borde bestraffas och vad som inte borde bestraffas. Vi vet det, på samma sätt som vi vet skillnaden mellan en smekning och en smäll.

Alltså återstår bara att formulera den vetskapen, att klä den i ord så att den fungerar i ett regelverk. Själv är jag helt inne på den gamla kombinationen av a) onaturlig spelställning eller b) hand-söker-boll. Diskussioner om ”avsikt” landar bara i psykologiska gissningslekar. Och vem i hela världen vill ägna tid åt att fundera över vad, låt säga, van Bommel har för avsikter? I något sammanhang?

•••

Så, det var långt och det var allt.

Om ni vill så kan ni Spanien-ladda med det här och det här, så släntrar jag ut i den katalanska solen och ber om en cortado, dagens tidningar och en tv-maskin där man kan se Inter vinna Serie A.

/Simon Bank

När allt var över, när Chelsea hade blivit fjärde klubb sen världskriget om att försvara sin FA-cuptitel, så rullade en monoton sång ner från Wembleys läktare, fram till mikrofonerna och ut över världen:

– Play up, Pompey. Pompey, play up.

De hade blivit sönderspelade av ett på alla sätt överlägset Chelsea, de hade skickat fram Kevin-Jävla-Prince Boateng för att slå den straffchans de trots allt fått, de hade till slut förlorat knappt men klart – men framför allt hade de gett en klubb en riktigt vacker och värdig begravning. Avram Grant var en gigant, Aruna Dindane grät, Pompey bjöd upp och Pompey spelade upp.

Allt det har ni ju sett, och Erik Niva har redan skrivit fint om vad det betyder när en klubb sjunker ner i dyn. Men vi kanske har plats för lite siffror också? En krass berättelse om exakt vad det är som gör att Portsmouth FC nu lever på barkbröd och gamla berättelser?

De är alltså Premier League-erans hittills mest fartblinda förening, till och med värre än det Leeds som styrdes av Seth Johnson och Peter Ridsdales guldfisk. Den siffra som mer än någon annan sammanfattar omfattningen av Pompeys harakiri är 108.79 – den andel, i procent, av klubbens intäkter som lades på löner under föregående säsong.

Så glesmaskigt var skyddsnäten under Premier League att en klubb kunde göra så, och fortsätta göra så, trots att ingen av de ägare som kom och gick sköt till de där pengarna. De bara betalades ut till spelare efter spelare efter spelare. De köpte en FA-cuptitel, men sålde klubbens framtid.

De flesta undersökningar som gjorts kring fotbollsekonomi visar att transferkostnader är en mindre framgångsfaktor än vad lönekostnaderna är. Betalar du bra löner får du bra spelare som ger bra resultat.

Jag tror inte att vi publicerat den sammanställningen här förut, men här har ni siffrorna från årets Premier League, med jämförelsen mellan löneomkostnader och sportsliga resultat. De visar att årets mest överpresterande klubb heter Birmingham, att den mest underpresterande heter Portsmouth – och att det finns en isklar logik i att prispallen såg ut exakt som den gjorde.

Lönekonton:

1. Chelsea 197 miljoner euro (1:a i tabellen).

2. Manchester United 141 miljoner euro (2:a)

3. Arsenal 120 miljoner euro (3:a)

4. Liverpool 103 miljoner euro (7:a)

5. Manchester City 95 miljoner euro (5:a)

6. Aston Villa – 81 miljoner euro (6:a)

7. West Ham – 76 miljoner euro (17:e)

8. Tottenham – 69 miljoner euro (4:a)

9. Portsmouth – 63 miljoner euro (20:e)

10. Everton – 56 miljoner euro (8:a)

11. Blackburn Rovers – 53 miljoner euro (13:e)

12. Wigan Athletic – 48 miljoner euro (16:e)

13. Bolton Wanderers – 47 miljoner euro (14:e)

14. Fulham – 45 miljoner euro (10:a)

15. Sunderland – 42 miljoner euro (11:a)

16. Hull City – 38 miljoner euro (18:e)

17. Stoke City – 34 miljoner euro (12:a)

18. Birmingham – 31 miljoner euro (9:a)

19. Wolverhampton – 16 miljoner euro (15:e)

20. Burnley – 15 miljoner euro (19:e)

•••

Och om vi nu ändå ska dra den ekonomiska kvarnen en gång till så förtjänar ni ju att få ta del av en förtjusande fransk fotbollskampanj.

Inför VM har den enorma varuhuskedjan Carrefour gått ut med ett flott erbjudande till sina kunder. Den som köper en tv före mästerskapen får helt enkelt pengarna tillbaka om Frankrike (under Raymond Domenech, mind you) skulle gå och ta hem VM-guld i sommar.

Och om nu det ena skulle kunna gå så… varför inte det andra? Så resonerade finurliga nättidningen StreetPress, och gick ut med en rapp tv-enkät bland ledamöterna i den franska riksdagen. Grundtanken: Om nu Carrefour kan låta kunderna ta tv-lån som sedan efterskänks vid idrottsframgångar så borde väl EMU-staterna kunna göra likadant? Vilka finns det nu i Europa som kan vara i behov av en sån deal?

Jajjemen. Grekland.

(Titta ett tag på den där bilden. Den är värd det)

Frågan StreetPress ställde löd sålunda:

– Vafan, om nu Grekland vinner VM – kan vi inte efterskänka de där 110 miljarder euro som de lånat då?

Frågan är roligare än svaren, men om ni kan franska och har fem minuter över så: Väl bekomme.

Nu ska jag leta tysk cupstream. Utlovar någon form av fransk summering inom en snar framtid. De har ju en liga att dra i mål där i kväll.

/Simon Bank

Medan livet och veckan hamnar i kläm och askan håller sina isländska fingrar borta från mina reseplaner så får vi väl ägna oss åt annat.

Publiken, till exempel.

Ett snabbsvep över världens supportersammanhang ger ett och annat vid handen:

Vi börjar med sorgen. Cardiff City ska, som bekant, spela kvalfinal på Wemberlee på lördag. Idag berättar the Bluebirds att de sålt snart hälften av sina 37 000 tilldelade biljetter till matchen mot Blackpool. 16 000 har köpt. Ingen av dem heter Wayne Jones.

Mr Jones, en drygt 50-årig City-supporter, var på kvalsemin mot Leicester i onsdags, men han fick aldrig se straffdramat. När Michael Chopra skickade in 1–0 för hans lag segnade Wayne Jones ihop på läktaren. Hjärtattack. En läkare som stod på samma läktare gav första hjälpen, men det hjälpte inte.

– Å hela klubbens vägnar vill jag ge mina kondoleanser till Mr Jones familj, säger City-vd:n Peter Ridsdale.

Själv kommer jag att tänka på två saker när jag läser om Wayne Jones tragiska död. Den ena är den undersökning som släpptes häromveckan om hur frekvensen av hjärtattacker ökade dramatiskt under straffläggningar i stora mästerskap. Den andra är jag, perverterat nog, tycker att det låter som ett lyckligt sätt att trots allt lämna jordelivet. Med ett mål.

•••

De som råkar ha den relativa oturen att vara födda i Nordkorea och älska fotboll har det tuffare än vanligt just nu.

När de nu äntligen lyckats ta sig till ett VM-slutspel så verkar det som att de inte kommer att kunna se matcherna. Under senaste VM bistod det sydkoreanska tv-bolaget SBS sina nordbröder med gratissändningar som var tillgängliga för alla med en tv-mottagare. I takt med att de koreanska relationerna hårdnat de senaste månaderna – ett slagskepp från syd sänktes i mars, med många omkomna, och många har lagt ansvaret på nord – har tv-förhandlingarna lagts på is.

Den sydkoreanska regeringen har gett klartecken, men enligt SBS är det tveksamt om det kommer att bli några sändningar från Sydafrika.

Hårda bud. Där också.

•••

För inte särskilt längesen berättade vi om nazi-skandalen på Dynamo Minsks läktare under en vitrysk ligamatch, när supportrarna hyllade Rudolf Hess med stora banderoller.

Det var en ovanlig händelse i Vitryssland. Regimen är inte så förtjust i den sortens yttringar, och brukar slå ner hårt mot politiska manifestationer.

Så gick en vecka, och så fick vi se en minst lika delikat antisemitisk markering på en östeuropeisk fotbollsläktare. Eller, markeringen är inte delikat – men dess politiska följder kan bli det.

Det handlar nämligen om Polen. EM-arrangören Polen.

I helgen som gick var det derby i Rzeszów i östra Polen, bortalaget Resovia ville slå hemmalaget Stal för att ta ett grepp om en av uppflyttningsplatserna till Liga I. De vann med 2–1, men det är inte det som fått Polen att prata om derbyt.

Mitt under brinnande match vecklade Resovia-supportrarna ut en 24 kvadratmeter stor banderoll med en tecknad genretypisk karikatyr av en jude. Gula tänder, krokig näsa, en blåvit kippah. Över ansiktet hade man dragit ett rött streck, och ovanför höll man upp ett budskap:

DÖD ÅT KROKNÄSORNA.

Resovia har en nazi-falang bland sina fans, och de använder ”jude” som skällsord för Stal-supportrarna. Stal har också haft problem med rasism på sina läktare. Och den här sortens skandaler – i en stad där man under kriget ringade in judiska ghetton och utrotade 14300 av stadens 15000 judar – sätter strålkastarljuset på ett utbrett problem i den östeuropeiska fotbollen.

Om två år ska de arrangera EM. Jag är övertygad om att det mest av allt kommer att vara en katalysator för projekt mot vidrigheterna på läktaren.

•••

Och om vi då ska avsluta med något vackrare, en mer hoppfull och kärleksfull bild av supporterskap?

Jo, då tar vi oss till veckans största vinnare, och ser vad de har att säga.

Club Atlético de Madrid är en av alla dessa föreningar som levt hela sitt moderna liv i skuggan, under stenar, med ryggen böjd under ödet att aldrig få vara en vinnare. Hur kan man leva i Madrid och hålla på Atléti? Hur kan man vara tolv år gammal, född i norra London och hålla på Tottenham? Hur blir man gaisare i Göteborg eller 1860-fan i München eller förälskad i Espanyol, Man City, Genoa?

En ny reklamfilm förklarar det precis så perfekt som det över huvud taget är möjligt, med hjälp av den omöjliga fråga som varje pappa eller mamma någon gång kommer att få av sitt barn.

Varifrån kommer barn?

När ska du dö?

Varför är himlen blå?

– Pappa, varför håller vi på Atléti?

Det är inte lätt att förklara. För det är något mycket, mycket stort. Aupa.

/Simon Bank

Vad är det för dag?

Torsdag? Dagen efter Atlético Madrids förlösning? Dagen då Kim Källström läser en tabell där Lyon ligger trea?

Jo. Allt det.

Men framför allt och mest av allt är det den 13 maj 2010, och på dagen 20 år sedan en av de viktigaste fotbollsmatcher som aldrig spelats.

Den 13 maj 1990 gick Dinamo Zagreb och Crvena Zvezda in på Maksimir-stadion i Zagreb för att spela en jugoslavisk toppmatch, som skulle avgöra vilka som blev mästare. När de gick därifrån hade det som var Jugoslavien gått av på mitten. Det var inte början och det var inte slutet, men för många är matchen som inte blev både början av slutet och slutet av början på det som sedan blev krig, död och oförsonlig splittring.

Röda stjärnan kom till Zagreb med ett följe på mellan tvåtusen och tretusen supportrar, många Delije (de hårdkokta som ledaren Arkan sedan skulle rekrytera sitt paramilitära band av tigrar ur), och de mötte ett större hat än vanligt på gatorna den dagen. Stenkastning, rusningar. När de kom till Maksimir-stadion började Delije riva upp sin sektion på den södra läktaren. Kroatiska och serbiska fans hade krigat med ord, med nationalistiska ramsor, och efter ett par minuter gick det längre.

Bad Blue Boys, Dinamos huligangrupp, tyckte inte att polisen (den statliga, och i deras ögon storjugoslaviska) gjorde något för att hindra Delije. Istället gick de in på planen för att göra det själva, fick polisen mot sig och…

…där någonstans hade kriget fått sin första tydliga symbol.

Det var den 13 maj för tjugo år sedan när den ung Dinamo-kaptenen Zvonomir Boban sparkade mot (den, faktiskt, bosnisk-muslimske) polismannen Refik Ahmetovic.

– Attacken mot den där polisen avgjorde hur slutet för Jugoslavien snart skulle komma, säger Zlatko Kranjcar.

– Allt var politiskt uppbyggt. Den där matchen startade sammanbrottet för staten och systemet, säger Darko Pancev.

– Vi var inte rädda förrän vi såg polisen som skyddade våra omklädningsrum från mobben. Sen började vi inse att våra liv var i fara, säger dåvarande Zvezda-tränaren Dragoslav Sekularac.

Boban stängdes av nio månader, missade VM. Under veckorna som följde spelade Jugoslavien träningsmatcher i Zagreb – och blev utvisslade av den publik som nyss varit deras egen men som nu var kroatisk, inte jugoslavisk.

Nio år senare mötte ett självständigt Kroatien Jugoslavien i EM-kvalet. Det spelades in en oerhörd dokumentär om de där matcherna, med total tillgång till huvudpersonerna (många av dem hade varit med och vunnit junior-VM tillsammans 1987) och ofattbart bild- och intervjumaterial.

Även om ni inte kan er franska är den här versionen värd att titta på. Snabbkänslan kan ni få om ni spolar fram till någon gång efter sju minuter.

Filmen heter Det sista jugoslaviska laget.

Kommer man till Maksimir idag ser man fortfarande minnesplattorna utanför arenan, till minne av nationens hjältar. Det kom ett krig, människor dog, man hittar fortfarande massgravar i det land som inte längre finns. Och matchen som aldrig blev för 20 år sedan idag var, på de allra flesta sätt, den sista jugoslaviska matchen.

/Simon Bank

Oh my. Oh Mo. Vilken final vi fick, till slut.

Atléti är förstås ett skickligare fotbollslag än Fulham, men mindre gediget. Om man fått rita matchen med bläck före avspark så hade teckningen sett ut precis som sitt facit, minus dramatiken. När Atléti orkade springa sig till små rörelser i Fulhams backlinje blev Roys Boys porösa, ihåliga, och i hålen hittade spanjorerna instick mellan backlinje och mittfält. Reyes dansade sin flamenco in i det där utrymmet, Kun och Forlán drog isär i djup- och sidled. När Fulham väl fick bollen höll de i den tills de (Danny Murphy ofta) tappade den i dumma lägen och fick jaga hemåt.

Forlán hade en i stolpen, innan han till slut sprang in med 1–0 efter 30 – och det var samma sorts fartchock som Fulham sprang in i i Donetsk.

Men lag orkar bara spela så som Atléti gjorde i början om motståndarna låter dem. Och Fulham stod rätt och stod rätt och stod rätt, ända tills Quiques pojkar inte orkade springa lika bollöst och ambitiöst längre. Simon Davies märkliga 1–1-dunk kom från ingenstans, men matchutvecklingen kom från ett lags egen övertygelse och lugn.

Fulham gick hem och ställde sig och väntade in en hörna eller en frispark att skjuta i Hangelands panna. Atléti orkade inte sy centralt längre, utan lyfte in på Hangelands panna. Matchen dog, resten var nervositet och väntan på ett misstag.

Det dröjde 116 minuter, tills Fulham var så bergsäkert bergsäkra att de inte brydde sig om att ge varandra understöd längre. Kun Agüero tråcklade, Forlán löpte in och styrde bollen förbi Hangeland och Schwarzer.

1–0. Aupa Atléti. Första europeiska titeln på 48 år. Årets vinnare i Madrid heter inte Real i förnamn.

Den långsamt resignerade rödvita förlorarklubben, med sina sinnessjuka ägare och sin kaotiska styrelse och sin bråkande sportchef och sin obalanserade trupp… (jag skrev om det häromveckan) nu står de här med en cupfinal vunnen och en cupfinal kvar.

Quique Sanchez Flores kom och väckte liv i Reyes, som väckte liv i anfallsspelet, och Diego Forlán, el Uruguayo, kan fortfarande göra mål av en tändsticksask och ett par gem. Inte ens när det såg som allra tyngst ut, när det var som mest pinsamt dåligt i höstas, slutade han springa, slita, försöka.

Till slut kom bollarna, till slut petade Kun Agüero fram ett inspel från vänster, till slut blev de campeones.

Magi.

Och Fulham?

Tja, i slutet av 80-talet fanns knappt Fulham. Om det inte varit för en Paul Parker-försäljning till QPR hade klubben gått under. Supportrarna tog FFC under armarna och lyfte, de målade om läktaren, startade insamlingar, drömde om en framtid av något slag, vilket som helst. Tjugo år och en Chairman Mo senare har de hankat sig upp från division III och hit, till en finalförlängnings sista vibrerande sekunder i Uefa-cupen.

Om Atlético Madrid ikväll vann sin första stora seger i den moderna fotbollsvärlden så var Fulham den mest värdiga förlorare man kan tänka sig. Det var ingen stor final, men den var jävlar i mig full av stora, vackra berättelser.

Hats off.

/Simon Bank

De börjar ju ticka in så smått nu, VM-trupperna, och även om de här första megatrupperna är stora nog för att rymma alla som kan sparka på en boll (och Gabriel Heinze) så rymmer de ju sina små berättelser.

I Argentina har Diego berättat – återigen – om sina tårar när Menotti sidsteppade (sidsteppade!) honom inför VM 1978, men framför allt har han i en intervju med Susana Giménez, en argentinsk hybrid av Oprah och en gladporrskådis, berättat om ett jubileum.

Tjugofem sekunder in på det här klippet säger han:

– Om… tio dagar är det sex år sedan jag senast använde droger.

Han är fin nu, El Pibe. Hel och ren och på väg till VM igen. Imorgon släpper han sin 30-mannatrupp och i helgen fick den diskussionen en italiensk parallell när gamle Seba Verón dominerade den näst sista omgången. Veróns Estudiantes hade greppet om ligatiteln, men behövde en vinst mot bottenlaget Rosario Central för att behålla det fram till nästa helg.

Verón är fortfarande en av den argentinska fotbollens allra största stjärnor, han är lite långsam och lite mindre vass, men han har fortfarande sin magiska fotbollshjärna. Och sitt humör. Ni minns hur det såg ut i Serie A till och från, och ni minns hans bråk med Totti 2005.

Förra veckan pratade ju Italien om huruvida Balotelli-sparken blåst Totti på hans sista VM-chans. Den här veckan pratar Argentina om huruvida Veróns VM-chanser påverkats av det som hände mot Rosario.

En halvtimma in på matchen hamnade Seba i närkamp med Martin Rivero – och… ja, spårade ur. Argentinos, klubben där Maradona rullade igång sin seniorkarriär, är nu bara 90 minuter från sin första titel på 25 år. Och för Verón är utvisningen i alla fall inte ett pro-argument. Särskilt inte som han gjorde så här för en månad sen, efter en halvtimme då också, mot Vélez.

Diego har alltid varit förtjust i Verón, och han har aldrig varit rädd för kontroverser – men tar han verkligen med sig en gammal, obalanserad och socialt svår Verón hela vägen till Sydafrika?

Tja, i helgen skrev Lolou Nicollin på ett upprop mot homofobi och sanktionerade visning av den där arenafilmen vi skrivit om tidigare.

Med andra ord: Ingenting är omöjligt.

/Simon Bank