Another day, another dollar. Mer för vissa, mindre för andra. Jag vet inte om ni frekventerar engelska fotbollssajter tillräckligt samvetsgrant för att ha sett när El-Hadji Diouf visar för världen vilken av grupperna han tillhör: Den med många dollar.

Diouf är ute och äter en enkel middag i Manchester, och har en slug lösning för att slippa parkeringsböter för sin helt enkla, helt vanliga bil. Okej, det är inte helt vanlig. Man skulle kunna säga att den påminner rätt mycket om svensk funkisestetik, lite avslappnat vitrappat furu-fint Bernt Friberg-svalt, sådär.

Fast den är rätt stor, bilen. Och rätt guldfärgad. Och rätt extrautrustad. Men, vafan, ni kan väl inte döma en fotbollsspelare för att han vill åka ståndsmässigt?

Här har ni klippet.

Och här har ni lite andra favoriter på temat bilkörande fotbollsspelare:

1. Antonio Cassano skäller.

Fantantonio har ju en lång historia med bilar, alltsedan att han körde runt i Bari som 17-åring (med polisens välsignelse, han kunde ju spela fotboll). Häromåret ska han, enligt egen tongue-in-cheek-utsago, ha blivit trängd av en annan bil i en rondell när han körde runt i Florens.

Fantantonio blev vansinnig och skällde sig blå med syditalienskt lingo – tills han upptäckte vem som satt i den där andra bilen.

– Men utöver den gången så har jag alltid varit trevlig och artig mot Mister Lippi, har han förklarat.

 2. Marcel tappar bilen.

En bra story håller. Marcel Desailly lallar runt i västra London, minding his own business, shoppar upp lite av sin 60 000 pund/vecka-lön och har det fint. Tills han plötsligt kommer på att han glömt bort var han parkerat sin 300 000-kronors Vauxhall Vectra. Eller, rättare sagt, han är säker på att han minns rätt – men antar att någon bogserat bort den.

Så han gör vad varje, ansvarskännande ung man skulle gjort: Han tar taxi hem, kör sina andra bilar, och glömmer bort alltihop. Ett par månader senare hittar polisen bilen, som varit stulen. Desailly själv har inte ens brytt sig om att anmäla den försvunnen.

3. Tino parkerar.

Gammal goding, den här också. Faustino Asprilla, Tomas Brolins bindgalne polare från Parma, har precis anlänt till klubben, det är 1992 och han har köpt en flådig BMW för en del av kontraktspengarna. Men så hamnar han vid ett rödljus som inte slår om på flera minuter och… ja, han öppnar dörren, lämnar bilen, går iväg och shoppar lite – och återkommer två dagar senare för att hämta bilen. Då har polisen struntat i att den blockerat trafiken, eftersom de vet vem som äger den.

4. Robbie är ödmjuk.

Ibland räcker det med ett avmätt, Dirty Harry/Keith Richards-coolt sound bite för att lyfta en bilhistoria. Robbie Savage förtjänar sin plats på listan tack vare ett sånt.

2005 köpte han en sprillans ny Lamborghini Murcielago E-Gear, en V12:a med 6,2-liters motor (vill ni veta vad det betyder så mejla till erik.niva@aftonbladet.se) som gjorde 0 till 100 km/h på 3,8 sekunder. Den sortens bil. Dörrar som öppnas uppåt, 2,8 miljoner i nypris, tungt extrautrustad med toppstereo och exklusiva detaljer i stort och smått.

Varför köper man en sån bil? Robbie Savage förklarade i GQ:

– Jag är ganska ödmjuk och försiktig. Det var därför jag köpte den svarta.

En ödmjuk bil.

/Simon Bank

Förra veckans stora nyhet i förbundskaptensvärlden?

Maradonas torrfellatio, säger ni? Lagerbäcks avgång? Mycket möjligt, men låt oss fokusera på veckans tyngsta positiva besked istället.

Slaven Bilic fortsätter.

Kroatien missar VM (England och Ukraina gick vidare från kvalgruppen) och opinionen hemma har i stora delar svängt mot den tidigare geniförklarade Bilic. Det har handlat om märkliga laguttagningar, favoriserade spelare, hela det gamla kritisera-förbundskaptens-paketet.

Två små faktiska bitar förtjänar att betonas i sammanhanget.

Den första? Att Kroatien knappt förlorat en landskamp under Bilic.

Den andra? Att det fanns en opinion för honom också.

Här har ni en kampanjlåt som blivit lite av en hit de senaste dagarna. Vår kroatiska läsardel får hjälpa till med lyriken, men har jag förstått grunderna rätt handlar det om lite hederlig gammal mediekritik ställt mot att Kroatien kallar och att ”Nane” (Slaven Bilics smeknamn) ska stanna kvar som förbundskapten.

Vill ni bara sjunga med i refrängen så har ni den här:

Ostani Nane, Hrvatska te zove zove.

Ostani Nane, izbornice!.

Nane själv svarade med att acceptera sin ”moraliska plikt att fortsätta”. Själv kom jag mest att tänka på den senaste gången jag kom på mig själv med att nynna på en opinionslåt kring en förbundskapten.

Den handlade om Domenech, och sjung med nu allihop:

Domenech-e-nech-e-nech

démissionne tout simplement (avgå helt enkelt)

On veut Didier Deschamps. (vi villa ha Didier Deschamps)

Pour le futur, ce serait mieux (det vore bättre för framtiden)

que tu nous fasses tes adieux (om du gav oss ditt farväl)

/Simon Bank

PS. Och apropå Balkan och VM-kval – här är ett skäl till att hålla på BiH i playoff: ytterligare en bild av hur ett av kvalets charmigaste lag har yttre förhållanden att slåss emot.

Söndag, säger ni? Avsluta helgen, långpromenader och höstmys? Dags för tv-fotboll och lite småborgerligt smågodis?

Äh. Trams.

Söndag är, naturligtvis, en dag lika god som alla andra för att ägna sig åt att hänga i rockskörten på Gigi Becali. Gigi är ju – vid sidan av tyska målvakter, oljiga fotbollsmodeller och Tottenham Hotspur – en av den här bloggens själva grundpelare, och nu har han varit i farten igen.

Först en kort resumé av Gigis personlighet.

Gigi kan fira.

Gigi kan dansa.

Gigi kan laga sin femmiljoners-bil.

Gigi kan inte sluta skratta i debattprogram i tv (har jag förstått det rätt är det en seriös debatt, bland annat om huliganproblematik).

Gigi kan, som ni vet, dessutom lösa HBT-frågan (”spärra in bögarna!”), huliganfrågan (”spela kristen musik före matcherna!”) och motivationsfrågan i Steaua Bukarest (”vinn, era jävlar!”).

Mitt i detta ska han alltså ställa upp i rumänska presidentvalet (han ligger sexa i opinionsmätningarna med ett femprocentigt stöd, trots att han i modern korsriddaranda kallar sig själv för ”ljuskrigaren”) och slåss mot det juridiska systemet. Vi har tidigare berättat om hur han försvarade sin bil genom att kidnappa biltjuvarna, och i veckan blev det klart med åtal. Det fina med det är att detaljerna kring kidnappningen klarnat lite.

Enligt åklagare och polis uppdagades alltihop tidigt den 27 januari, när polis kallades till platsen efter att vittnen sett sex beväpnade män stoppa trafiken och tvinga ner tre biltjuvar i bakluckan av en bil. Gigi höll dem sen fångna i en Bukarest-förort i ett par timmar tills tjuvarna skriftligen erkänt att de… ja, tjuvat.

– Det är jag som är offret. Om jag hade polisanmält dem hade jag aldrig fått tillbaka min Merca, har Gigi själv sagt om fallet.

Det fina med att dra killar som Gigi inför rätta är att man kan slå flera flugor med samma snabba högersving. Det är ju det här med hans Steaua-styrande också. 2008, för ett drygt år sen, slogs Steaua fortfarande om mästartiteln i Rumänien. Det var det där året när nya storklubben Cluj höll på att rycka, Steaua jagade och Gigi gjorde vad varje sund idrottsledare skulle göra:

Han skickade dit fyra hantlangare med 1,7 miljoner euro i kontanter.

Gigi hade inga problem med att förklara varför:

– Jag skickade dit dom för att köpa choklad och godis. Det är mina pengar och jag gör vad jag vill med dem.

Grejen är att han gled lite på sanningen där. Pengarna var en hypotetisk bonus till spelarna i Universitatea, Clujs lokalrivaler som hade chansen att slå Cluj och därigenom hjälpa Steaua i titelracet.

Men Cluj vann, Cluj blev mästare, och ett par veckor senare gjorde Gigi nästa pedagogiska utspel.

Han erbjöd spelarna i rumänska landslaget en tre gånger så stor bonus (5,5 miljoner euro) för ett lyckat EM-slutspel.

– Jag erbjuder landslaget pengarna för att visa åklagarna att jag ger spelare pengar för att spela bra, inte som en muta, sa Gigi.

Förbundet tackade nej, påpekade att han borde investera pengarna i Steaua eller Steauas ungdomssektion istället, och nu är åklagarna ute efter att driva det här fallet vidare också. Om ni undrar hur Gigi själv bemött anklagelserna i det där kidnappningsfallet (rättegång inleds 17 november) så har han gjort det genom att demonstrativt vägra läsa utredningen.

Kan de inte bara lämna en enkel fotbollsledare i fred nån gång?

/Simon Bank

När Zlatan Ibrahimovic i veckan fick en fråga om hur det skulle kännas att komma hem till ett Barcelona där snart sagt hela truppen är VM-klar så pratade han om… Inter.

– Det hade varit värre om jag varit kvar i Inter. Det hade inte varit roligt att komma hem och träffa Dejan Stankovic, nu när Serbien gått till VM, sa Ibra.

Och jo, just den här veckan känns det som att Stanko är mannen med skryträttigheterna i det blåsvarta omklädningsrummet.

/Simon Bank (monumentalt besviken på Genoa)

Bortom alla lagsympatier – men herregud, så hilarious det där Bent-målet är.

Och inte bara det, det ger oss också en fullkomlig trippel när det gäller identified flying objects som går in och jobbar sönder fotbollsmatcher.

I tur och ordning:

1. Balloon Gate at Bramall Lane:

Det Svennis-ledda Man City blir av med sin Europa-dröm i en FA-cupmatch när Michael Ball blir ballong-blåst och Blades gamle HIF-hjälte Luton Shelton springer in ett blytungt mål.

2. Papierkugeln:

Vråltungt tyskderby i Uefacupen. Hamburg är halvvägs till finalen, Michael Gravgaard – annars mest känd som Herbert Fandels bäste kompis – ska bara skicka bort bollen ur farozonen, när en liten pappersboll som kastats in ändrar the course of history. And my, did the Werder fans love that.

3. Red Balloon Day:

Ja, och så har vi då snabbspolat oss fram till dagens lilla sketch. Det överlägset roligaste med Darren Bent (money well spent) och hans mål är a) den lilla killen som smashat in ballongen, b) att Pepe Reinas initialreflex är att rädda ballongen.

/Simon Bank

Välkommen till en ny helg, med nya saker som är viktiga i vår del av världen. I lite trist nedvärderade U20-VM (som alltså spelas parallellt med normal seriesäsong) vann Ghana guld efter att ha varit bättre än Brasilien på straffar.

– Det här är en seger för Afrika, inte för Ghana. Jag hoppas att det skänker glädje åt hela vår kontinent. Det här är vår kväll, sa den poetiskt sinnade målvaktshjälten Daniel Agyei.

Och om vi nu ska tala om straffar, och om vi nu ska tala om Brasilien…

I Brasilien var det i veckan avslutningsdags i Maranhao-provinsens andradivision. Målskillnadsaffär och grejer. Viana släpade efter Moto Club och var piskade att inte bara vinna, utan att göra det stort. Tio minuter in på andra halvlek tuffade matchen på i laga takt, innan det – så att säga – tog fart.

Viana råkade, efter en synnerligen logisk och väntad lidnersk knäpp (det heter inte så i Brasilien), vinna sin match med 11–0. De gjorde nio mål på nio minuter.

Det är lätt att tänka sig att Moto Club rasade mot det frapperande fusket, att de var moraliskt indignerade, att de ville se huvuden rulla.

Det var de. Det ville de.

Problemet är att deras argumentation kommer att få det jobbigt när nu förbundet går in och utreder affären.

Moto vann nämligen med 5–1, efter att ha fått fyra straffar, varav tre under de sista åtta minuterna.

Nu ska vi se på fotboll.

/Simon Bank

På väg till Råsunda för att stänga en bok. Lars Lagerbäcks sista föreställning lär väl sluta 1–1 eller så, en svinkall oktoberkväll i Solna som ingen egentligen bryr sig särskilt mycket om. Det är som Kim Källström sa, lite trist att det ska sluta med ett misslyckande – men det gör ju nästan alltid det.

Men om vi ska hitta ett spår in i Lagerbäcks sista landskamp så kan vi plocka upp ett som ingen ens snuddat vid.

Albanien är ju här också.

Josip Kuze är ju här också.

Kuze har varit i centrum av fotbollsvärlden i ett par dagar, när ett otäckt fall av maffia-fotboll-relation rullades upp halvvägs i Kroatien häromåret. Dino Pokrovac, agent åt bland annat Niko Kranjcar och kollega med Davor Suker, avrättades kallblodigt i ett trapphus i Zagreb den 11 juni 2005. Så vitt jag vet greps aldrig någon för mordet, men det stod snabbt klart att Pokrovac inte bara jobbat med att ordna fotbollsövergångar.

Han hade drygat ut kassan genom att betala ut ockerlån till mängder av människor: en del i undre världen, andra i den övre. Ett år före mordet hade han fått sin bil bränd, enligt rykten av maffian.

Ett par veckor efter Pokrovacs död brann en annan bil i Zagreb. Josip Kuzes. Kuze var då populär tränare i Dinamo, och trådarna hängde löst ihop med varandra. Det som snabbt kom fram var att Kuze var en av dem som lånat pengar – mycket pengar – av Pokrovac.

I förhör kom svaret på gåtan varför Kuze, en relativt välavlönad fotbollstränare, var tvungen att låna skumma pengar till ockerränta, varför han rentav hade tvingats att lämna ifrån sig både sin lägenhet i centrala Zagreb och en del av sitt hus.

Kuze erkände nämligen att han spelat bort gigantiska summor, på bland annat roulette, och att han varit i desperat behov av snabba pengar.

Den kroatiska pressen lanserade ett flertal teorier till varför Josip Kuzes bil brandbombats. Först kom maffia-teorierna, sedan rykten om att det var Pokrovacs vänner som velat hämnas för att han smutskastat den döde agenten.

Kuze, som gjort flera hundra matcher för Dinamo som spelare på 70-talet, ledde trots alla problem klubben till ligatiteln 2006. Sedan dess har han hattat runt från Rwanda till Japan och till slut hamnade han i Albanien och nu är han här.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är rasande symboliskt att Lars Lagerbäcks karriär, hans riskminimerande systemepok, avslutas med en match mot en spelberoende roulette-lirare från Serbien.

Jag undrar vad de skulle ha att prata om.

/Simon Bank

Svennis, Svennis, Svennis.

Vore det inte de tesippande morgontidningarna, och vore det inte du, så skulle jag inte trott en sekund på det här.

Nordkorea? Kim Jong-Il? Den mest repressiva stormakt världen känner? In the nearly words of Hoola Bandoola Band: Man kan väl inte spela fotboll med dom där?

Oavsett om slutförhandlingarna går i lås eller inte följer bara tanken en logisk, ideologiskt icke-ideologisk väg som Sven-Göran Eriksson gjort till sin. Han jobbade åt Thaksin Shinawatra i City, han jobbar åt de grå pengarna från Munto Finance i Notts County, och han förhandlar med Kim Jong-Ils just nu främsta pr-verktyg.

Så här är det: Man kan arbeta åt Nordkorea, men man kan inte göra det utan en hållning. Jag tänkte på det när Marika Domanski-Lyfors tog över Kina, hur jag blev så oerhört provocerad när hon bemötte frågorna om den politiska problematiken med att säga:

– Jag har inte tänkt så mycket på det.

Det är ens förbannade plikt att tänka mycket på det. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort. Man kan säga att ”Jag tror inte på avståndstagandet, jag tror att fotbollens öppnande och humanistiska kraft, att fotbollen kan bli ett sätt för människor att mötas och att det kan föra med sig en förbättring”. Man kan jobba för en krigförande, stundtals rättsvidrig stat, men man kan göra det samtidigt som man låter bli att, till exempel, ställa upp på en photo-op med George Bush.

Men vet ni, jag sätter alla pengarna i mina fickor mot alla pengarna i era på att Svennis inte kommer att säga så, att Svennis inte kommer att göra så.

Han kommer bara att gå till jobbet, träna ett fotbollslag, få en lönecheck.

Det är inte olagligt. Bara väldigt, väldigt sorgligt.

/Simon Bank

I förra veckan, innan USA ens hade kvalat in till VM, såg Charlie Davies längre.

– Om allihop spelar bra och om alla drar åt samma håll så ser jag, med de spelare vi har, ingen anledning till att vi inte skulle kunna vinna VM, sa han till häpna reportrar.

De borde inte varit häpna. Charlie Davies har alltid fungerat så.

En liten brottare från Massachusetts har tagit sig an allt och alla, och oftast har han vunnit. I brottningsringen, på fotbollsplanen, överallt. Han har varit uträknad men rest sig, om och om igen – så varför skulle han inte tro på att han kunde bli bäst i världen?

När han kom till Hammarby var han en fotbollstaktisk analfabet, ett paket av superegenskaper som inte stämde överens.

Första året i allsvenskan var han sannolikt seriens sämste anfallare.

Andra året i allsvenskan var han en stjärna.

Nu kommer rapporterna från Washington om en bilkrasch. Två unga kvinnor, en ung fotbollsspelare, en av kvinnorna – en 22-åring – död. Tragedi. Charlies karriär kan vara över. Kanske värre. Uppgifterna är fortfarande knapphändiga.

Charlie var populär i Stockholm, för sitt sätt att springa rakt igenom vad som helst. Nu ligger han på ett sjukhus i Washington, medan bönerna strömmar in över twitter och internet.

I ett av de senaste inläggen på hans egen twitter har Charlie Davies själv skrivit ”South Africa 2010 here we come”.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det fortfarande blir så.

/Simon Bank

Vi försöker, så gott det går, att trampa vid sidan om nyhetsflödet i det här forumet – men ibland finns det anledning att förvandla bloggen till en rak nyhetsförmedlare.

För ett par timmar sedan avslöjades nämligen en stor sak som med all sannolikhet kommer att ges litet utrymme i Sverige:

Santos Mirasierra är dömd.

Jag har följt det där fallet, allt ifrån händelserna i Madrid till hemkomsten till Marseille (jag var där då), och i dag har dom bekräftats i nästa, högsta spanska instans. Tre och ett halvt års fängelse.

– När jag hörde nyheten blev jag chockad. Även om jag väntat mig det lite, lite, säger Santos till OM:s hemsida.

Nästa steg är att arbeta vidare med fallet och straffet hemma i Frankrike, Santos meddelar att han inte tänker fly undan sitt straff.

Santos Mirasierra är ingen ängel, men hela den franska opinionen, från klubben till spelarna till supporterkollektivet till politikerna, har tagit ställning för honom. Just i det här fallet är mitt förtroende för dem större än förtroendet för Madrid-polisen.

/Simon Bank