Dags att lägga ett stockholmsderby av den märkligare sorten (just för att det inte var ett dugg märkligt) till handlingarna och svepa med blicken över fotbollseuropa igen.

Och vet ni, jag fastnade i Frankrike.

Använd er empati nu, och försök sätta er in i det här: Du är målvakt i ett lag som startat serien uselt, en vinst på de sju första omgångarna. Så går du in till en tuff bortamatch mot ett bortalag – vad tänker du då?

Jo, du tänker att ”nu jävlar”. Du tänker ”nu ska vi inte släppa en jäkel över bron”. Du tänker helt säkert att ”en bra start nu, gubbar, så vi kommer in i det här”.

Vad du inte tänker på är Rémi Maréval.

Nantes vänsterback var tills bara ett par år sen en arbetslös fotbollsvagabond, på jakt efter ett kontrakt vilket som helst. Efter två år i Nantes vet hela Frankrike vem han är, och det beror på att han är en bazookabollskytt i den finfranska traditionen av Sauzees och Taiwos. I fjol skickade han in ett av fotbollseuropas bästa mål i en match mot OM.

Men tillbaka till målvaktsperspektivet. Nicolas Puydebois hålls fortfarande som en hjälpligt talangfull målvakt, han var reserv i OL häromåret och nu är han etta i Nîmes. I går stod han där i solskenet och tänkte glada tankar i exakt åtta sekunder.

Sen gjorde Rémi Maréval så här.

Kameramannen var obetydligt mer vaken är Puydebois. Åtta sekunder tog det, det snabbaste mål som gjorts i fransk ligafotbollshistoria, delat med Michel Rios mål för Caen mot Cannes 1992 (jag gissar att bättre klipp dyker upp under dagen).

– Jag hade tur. Jag skulle slå den ut på kanten eftersom vi lyckats med den varianten på träning och när jag såg att jag slagit in den mot mitten tittade jag på Djamel (Abdoun, mittfältaren) och sa ”tränaren kommer att döda mig”.

Det tidigare snabbaste målet i Ligue 2 gjordes av Boulougne-ikonen Grégory Thil, som skickade in en boll efter 14 sekunder mot Caen 2002. Det roliga med det?

Jo, att innan Thil kom till Boulougne spelade han ett par säsonger med Beauvais. En av hans lagkamrater där: Rémi Maréval.

– Jo, jag minns det där målet, erkänner Maréval.

Och de flesta av oss, och alldeles särskilt Nicolas Puydebois, kommer att minnas det här.

/Simon Bank

Vilken är vår uppgift? Vilken är vår plats i världens yttre och inre sammanhang?

Jo, jag brukar tänka att bloggens rätt att finnas till ställs på sin spets en måndag när hösten just rullat in. Det är såna dagar vi ska lyfta er lite, ge er en puff i rätt riktning, få er att tänka att ”det här med livet, det är kanske inte så jävla illa trots allt”.

Ja, eller så kan man förenkla det lite och säga att bloggens huvuduppgift är att hålla er uppdaterade om a) snygga mål, b) tyska målvakter och c) Gigi Becali.

Det här är veckan då Steauas totalt bindgalne president äntligen fått rättssystemet med sig. De där tjuvarna som snodde hans bil i början av året – och som han naturligtvis såg till att kidnappa och stoppa in i en bagagelucka direkt efteråt – ska nu prövas rättsligt.

Gigi snabb. Lagen långsam.

Och det är förstås inte allt. Steaua har dessutom bytt tränare. Jag noterade det lite slarvigt, som man gör ibland, men förstod att det måste finnas en bra story bakom alltihop. Gamle Lazio-hjälten Cristiano Bergodi har gjort sig en tränarkarriär i Rumänien, men fick gå med omedelbar verkan efter förra veckans 0–0-match mot moldav-Sheriff i Europa League och ersattes prompt av trotjänaren Mihai Stoichita.

Och storyn, då, storyn? Jo, ni har redan räknat ur att Gigi hade med saken att göra, och nu har detaljerna börjat sippra ut.

I grunden var det så att Bergodi inte riktigt förstod vem Gigi är. Han vägrade helt enkelt att låta Gigi prata med spelarna i paus! Vad ska man då ha en fotbollsklubb till?!

Det där var, som det heter, toppen av isberget. I dagarna har resten smält undan för undan, och häromdagen talade en anonym Steaua-spelare ut i Gazeta Sporturilor, Rumäniens största sporttidning. Det är skakande läsning. Det är Gigi-läsning. Och jag har inte hjärta att undanhålla er ett enda kommatecken:

– Allt började före matchen, på taktikgenomgången. Först kritiserade han (Gigi, red anm) mig och sa att jag var en katastrof i matchen mot Gaz Metan och hotade mig med att han skulle skicka ner mig i b-laget.

– Sen kritiserade han Tatarusanu (Ciprian, rumänsk landslagsmålvakt), som började hänga med huvudet. Det var smärtsamt eftersom Tatarusanu är kortare än herr Becali. Tatarusanu var den som påverkades mest, han lämnade rummet och drämde igen dörren, och på andra sidan av dörren stod

Ghionea (Sorin, lagkaptenen). Såg ni att Ghionea spelade med ett bandage på huvudet? Tatarusanu träffade hans huvud. Mister (Bergodi) var inte i omklädningsrummet på taktikgenomgången. Vi var rädda för att spela.

– Bergodi stod med ryggen mot när dörren slog igen, han kom tillbaka och frågade herr Mecali vad han gjorde där. Becali blev arg, jag har aldrig sett honom så arg. Han sa till Bergodi: ”Jag ger pengar till det här laget och har rätt att tala. Jag kanske vill mobilisera dem!”. Bergodi svarade, ironiskt, ”Okej, Becali, om du vill prata om pengar…”.

– Jag kunde inte titta på Becali, jag var skräckslagen. Han förnedrade Ionescu (Andrei, U21-landslagsman), sen kritiserade han Bergodi och sa ”Varför tittar du på mig på det sättet? Tror du att du är en bra coach?”.

– Bergodi ställde sig upp och var så upprörd att jag trodde att han skulle slå till Gigi, men han knuffade bara ut honom. Mister var arg, men han sa lugnt till Becali att det var fel tillfälle för den diskussionen.

– Gigi lämnade oss, och Mister låste dörren inifrån så att ingen mer kunde komma in. Vi hade ingen taktikgenomgång. En kollega sa till mig att han inte ens ville spela. Han sa att han föredrog att förlora med sex-sju mål och sluta efter den här skandalen.

– Vi är rädda för att gå ut på planen, om vi slår ett felpass darrar våra ben eftersom vi vet att vi kommer att bli sågade efter matchen, att han förnedrar oss. Alla spelare vill lämna klubben. Det var inte rättvist, det som hände med Bergodi. När jag kom till Steaua kunde jag inte föreställa mig att såna här saker skulle kunna hända.

– Ghionea, Petre Marin och Goian är de enda som inte är rädda för Becali, för de har erfarenhet. De andras ben skakar. Visst, vi tjänar pengar, det finns krav, men atmosfären har blivit outhärdlig och vi kan inte prestera under de här förutsättningarna.

Sådär. Steaua ligger femma i ligan, två poäng efter Champions League-hjältarna i Unirea Urziceni. Och ni… ni tycker genast att det känns lite lättare att gå till jobbet igen, eller hur?

/Simon Bank

Jo, det är så här: Jag sitter och skriver inför morgondagens 08-derby, den sortens match man egentligen bara borde hålla käften inför. Den kan tala för sig själv.

Och jag tänker inte skriva om det här heller.

Jag tänkte inte skriva om något alls, men så kom Yoann Gourcuff i vägen. Och nu sitter jag här och vill hoppa från balkongen. Jag orkar inte mer. Jag klarar inte mer. Mina ögon är färdiga nu – ni kan ta dom.

FC Girondins de Bordeaux vs Stade Rennais FC, en vanlig söndag i september. Marouane Chamakh in från vänsterkanten, Gourcuff får bollen och…

Ja, herregudihimmelen.

/Simon Bank

Jag vet inte riktigt hur man säger ”välkommen upp i allsvenskan, bonnjävlar” på listermål, men det är väl nu man borde lära sig.

Välkomna upp, fiskarpojkar och minkfarmare och bagare och alldeles fantastiska fotbollsmän. Ni har just gjort allsvenskan jobbigare att spela i och roligare att bevaka, jag ser redan fram emot att hälsa på er på Strandvallen.

Vinsten mot Sirius var såklart stilenlig, och det känns fint att ikonen Ekenberg fick hänga ett par. Som det skulle vara. Som det borde bli.

Mjällby AIF borde förstås inte kunna spela allsvenskt, man kan till och med hävda att de är unika. Lite beror det på hur man räknar – om Mjällby är Hällevik, om det är Mjällby församling (med lite drygt 5000 invånare), eller om det till och med är Sölvesborg. Vår korrespondent hävdar att det är Hällevik som är hjärtat, att det är där Linderoths har sina hus och att det är där planen ligger.

Så vi kör på det, googlar oss bland på halv- och kvartstrovärdiga siffror på Wikipedia – och konstaterar att ingen stor liga i Europa har ett lika litet gäng uppe bland de bästa. Här är Europas 24 bästa ligors alla miniputtar (och ja, ni får gärna korrigera lite här och var, det är gjort med stor felmarginal):

Sverige:

Mjällby (Hällevik, 776 invånare)

Österrike:

SV Mattersburg (Mattersburg, 6 841 invånare)

Slovakien:

FK Senica (Senica, 20 860 invånare)

Israel:

Bnei Sakhnin (Sakhnin, 25 100 invånare)

Norge:

Molde FK (Molde, 18 544 invånare)

Cypern:

Doxa Katokopia (Katokopia, 921 invånare)

Tjeckien:

FC Slovácko (Uherske Hradiste, 26 280 invånare)

Belgien:

KVC Westerlo (Westerlo, 22 896 invånare)

Skottland:

Motherwell FC (Motherwell, 30 311 invånare)

Grekland:

Levadiakos FC (Livadeia, 21 492 invånare)

Danmark:

Nordsjaelland (Farum, 18 105 invånare)

Schweiz:

FC Aarau (Aarau, 15 619 invånare)

Turkiet:

Denizlispor (Denizli, 323 000 invånare)

Portugal:

Paços de Ferreira (Paços de Ferreira, 8 500 invånare)

Holland:

SC Heerenveen (Heerenveen, 42 754 invånare)

Rumänien:

Unirea Urziceni (Urziceni, 17 090 invånare)

Ukraina:

Zakarpattia Usjgorod (Usjgorod, 111 300 invånare)

Ryssland:

FC Khimki (Khimki, 183 551 invånare)

Frankrike:

AS Monaco (Monaco, 32 965 invånare)

Tyskland:

TSG 1899 Hoffenheim (Hoffenheim, 3 272 invånare)

Italien:

AC Siena (Siena, 54 066 invånare)

Spanien:

Villarreal (Vila-real, 48 000 invånare)

England:

Burnley FC (Burnley, 73 500 invånare)

/Simon Bank

Med Erik Niva rumlandes på Reeperbahn får vi andra ta varsin sopkvast och spade och skyffla upp resterna av en läcker lördag.

Gårdagens mest känslosamma ögonblick hittade vi ju på Portman Road, i pausen av en ny spik i Roy Keane-kistan. I måndags begravdes Sir Bobby Robson efter en storslagen ceremoni i Durham Cathedral, i går invigdes the Sir Bobby Robson Stand i Ipswich.

Om Sir Bobby grät i sin himmel så var det nog mest för att han missade en fin lördags fotboll. Hans gamla Newcastle krossade hans gamla Ipswich med 4–0, efter ett hat-trick av Kevin Nolan.

I Premier League sprack alla möjliga nollor för Chelsea. Första poängförlusten, första förlusten och – i början av kausalitetskedjan – första utvisningen. Om Wigan kan man bara konstatera att de jobbat in en högstanivå som skrämmer precis vilket lag som helst.

I Stoke gjorde Manchester United och Mitko Berbatov sitt jobb, och hemma på Anfield gjorde Liverpool och Fernando Torres mer än så. Ganska mycket mer än så.

RVP ordnade tre tunga derbypoäng åt Arsenal, med fin hjälp från Atalanta-keepern Vito Mannone (ett namn som bara lämnade honom två karriärsalternativ: målvakt eller hitman åt maffian).

Trendkänslige Louis Saha gjorde som alla andra och sänkte Pompey…

…and we all dream of a team of Robbie Keanes.

Öarnas snyggaste lördagsmål? En fullblodsgambeta från Paddy McCourt på St Mirren Park.

Och på fastlandet? En lång en från Malmö öppnade, som ni vet, Barças målkonto för tredje matchen i rad och Karim Benzema – som jag fortfarande tror kommer att ses som en supervärvning om ett år – kontrade med att göra dubbelt så många mot Tenerife.

Sevilla är de enda som löst biljett till topptretåget, och slet fram en imponerande säker trepoängare på La Catedral. Både Valencia och Atleti släpper ju in för mycket mål.

I Stöveln var det småkillarnas dag igen. Stevan Jovetic skickade in en straff för Andrea Della Valle och Pazzini hoppade upp på måltåget igen när il nuovo Samp sänkte Inter.

Kim Källström trummar på för Lyon, var mer än godkänd när OL vände mot Toulouse. Pantern Gomis avgjorde med sitt fjärde för hösten. Bra dag för OL: PSG slet sig till blott en poäng och uppe i Valenciennes visade Cyril Rool varför han var sommarens mest obegripliga värvning, när han försökte sparka ihjäl folk istället för att spela försvarsspel.

Allt var nu inte rosenrött för OL heller. ASSE gick nämligen och slutminutsvann mot ett oerhört ojämnt Monaco.

Holland? Tja, ett mittacksmål av Sander Keller (och en utvisning på danskbacken Simon Poulsen) skickade Wernblooms och Rasmus Elms AZ rätt ner i avgrunden

Ola Toivonen fick bara ett kort inhopp mot Willem II, men lille Ibrahim Afellays smällkaramell gjorde att ingen saknade honom. Dagens mål? Nänä, det kom på en costaricansk sitt-cykel, för Twente mot VVV Venlo. (Dagens näst snyggaste costaricanska fullträff – den snyggaste kom, som ni vet, när Carlos Hernandez bestämde sig för att proppa upp bollen i krysset från 35 meter i australienmötet mellan Gold Coast United och Melbourne Victory).

Porto sopade undan Sporting i ett frejdigt clássico. Med Hulk och Falcão i kedjan har Porto ett rätt obekvämt anfall att möta. I går var det River-köpet Falcão som språngnickade in avgörande 1–0 direkt. Både Veloso och Polga åkte ut i andra.

På juniornivå har U20-VM startat med en smäll. Tabaré Viudez (jo, han spelade för Milan alldeles nyss) pendelskott som sänkte England har goda förutsättningar att bli mästerskapets allra vackraste mål.

Och om vi nu ändå ska mäta konstnummer – vad tycker ni om Fabian Bordagarays lilla argentinska mästerverk för San Lorenzo mot Tigre? In och jobba en dryg minut på det här klippet. 1-1-målet.

Vi gillart. Och vi gillade James Rodriguez 25-metare för Banfield mot Newell’s Old Boys också.

Om det däremot är hederlig gammalrysk kontringsfotboll som krävs för att göra er söndag så är det ju tur att Zenit har Vladimir Bystrov.

Turkiet? Fener visade moral igen när de bortavände mot Antalyaspor, 2–1 i sista sekunden av Semih Sentürk. Sjunde raka segern, bästa på 50 år.

Till sist då, om vi nu började med att konstatera att Erik Niva är på rekreationsresa för att skriva sin egen Tysk höst så är det väl inte mer än rätt att vi kikar lite på vad det är han är där för.

Jo, igår såg han ju Mladen Petrics måltjuvsmål som gav HSV segern mot Bayern. Men det är alltså inramningen som är grejen – tre minuter in här får ni höra en Hamburg, meine Perle som kommer att göra grejer med era armhår:

Wenn du aus München kommst…

Annars: Wolfsburgs briljantbosniska motor surrar vidare: Finmål från geniet Misimovic och accelerationsmonstret Dzeko mot Hannover.

I Bremen visade Pizarro precis hur långt Markus Rosenberg har till en startelva, och i det 134:e Ruhr-derbyt var det Schalke som sjöng i omklädningsrummet efteråt. Allt tack vare Jefferson Farfan. Och om vi ska knyta ihop tysksäcken så gör vi det på det enda sätt vi känner till: med en målvakt. Det är bara att konstatera att det räckte med att öldrickaren Jens Lehmann var tillbaka mellan stolparna för att Stuttgart skulle vakna till liv.

De vågade väl inte annat.

/Simon Bank

Hur följer man bäst upp ett inlägg om sexualitet och fotboll?

Jajjemen. Med ett till inlägg om sexualitet och fotboll.

För ni har väl inte missat undersökningen som varje fotbollssupporter drömt om? Den spanska sexsidan Sexole (den är av det slag att jag inte länkar den) har jobbat sig in det allmänna medvetandet tack vare en gigantisk enkät som ska vara gjord med hyfsat hög träffsäkerhet (en felmarginal på 0,6 procent).

Vad enkäten handlar om? Vilka fans som är hetast när det kommer till sex. I urvalet på drygt 73 000 personer var 85 procent män, 65 procent mellan 18 och 29 år, 86 procent straighta, 61 procent singlar och nära hälften födda i Andalusien, Madrid eller Katalonien och innehavandes en universitetsutbildning (42 procent).

Men den intressanta biten handlade förstås om fotboll. De tillfrågade fick bedöma hur viktigt sex var i deras liv, på en skala från 1-100, något som fick namnet sex-instinkts-index (säg det tio gånger snabbt).

Och – tadam! – här står vi nu med hela spanska ligans sex-instinkts-index! Och inte bara det – vi står dessutom med en förklaring till varför Henok Goitom bytte klubb i somras!

Här har ni den – La Primeras sex-liga (och varsågod med era gissningar om vilket lag i Sverige/världen som borde toppa eller ligga i botten av en likadan liga).

1. Almeria 50,4

2. Xerez 49,4 (should think more about footie, really)

3. Tenerife 49,3

4. Espanyol 49,2

5. Sporting 49

6. Barcelona 48,9

7. Atlético Madrid 48,9

8. Villarreal 48,7

9. Málaga 48,6

10. Racing 48,6

11. Sevilla 48,5

12. Real Madrid 48,2

13. Mallorca 48,2

14. Valencia 47,7

15. Zaragoza 47,6

16. Deportivo 47,3

17. Getafe 47,3

18. Athletic Bilbao 47,1

19. Valladolid 46,4

20. Osasuna 46

/Simon Bank

På tågväg hem från en, på sitt sätt, rätt imponerande match på Olympia, där Henrik Larsson lämnade in en intresseanmälan för jobbet som Zlatan Ibrahimovics anfallspartner i Parken.

Och apropå partner, och apropå anfall, så har jag varit lite slapp med att uppdatera er om nya händelser i en annan intressant del av fotbollsvärlden.

Det har ju redan gått ett par veckor sedan Stonewall släppte sin rapport/enkät om tillståndet för homofobin inom brittisk fotboll. Leagues Behind. Football’s failure to tackle anti-gay abuse bjöd inte på några nya insikter, men den förstärkte de gamla:

•Det finns inga öppet bi- eller homosexuella inom engelsk proffsfotboll.

•Tre av fem fans tror att homofobi bland fans och motståndare hindrar bi- och homosexuella från att komma ut.

•Två av tre fans säger att de inte skulle ha några problem med att en av spelarna i ”deras lag” kom ut som bög. Lika många tycker att fotboll skulle bli en bättre sport utan homofobi.

•Nio av tio tror inte att det finns några bögar i deras klubb.

Stonewall, som utfört den stora undersökningen, är på ett ungefär en brittisk motsvarighet till RFSL, och dess vd Ben Summerskill menar att enkäten visar att homofobin är institutionaliserad inom fotbollen.

– Fotbollen har alltid tacklat problem som huliganism och rasism, men anti-gay-förtrycket går fortfarande nästan alltid obemärkt förbi.

Spelarfackets ordförande Gordon Taylor bemötte kritiken med att peka på det breda arbete som det officiella fotbollsengland, inklusive facket, bedriver mot all form av diskriminering, inklusive homofobi. Han har rätt, England driver kampanjer som vi inte varit i närheten av i Sverige än. Medvetenheten finns och växer.

Den gör det bara inte tillräckligt snabbt.

Incitamenten för att riva hindren för all form av exklusion (kön, ras, sex, hela We are the World-spektrat av fina, humanistiska tankar) är ju inte minst ekonomiska. Har fotbollen som marknad råd att stänga ute tänkbara konsumenter?

Max Clifford, en av världens mest (ö)kända agenter och PR-guruer, intervjuades häromveckan av gay-portalen pinknews. Hans dom var stenhård:

– Att komma ut skulle vara slutet för en karriär. Det skulle förstöra deras popularitet bland fans, deras framgång och deras möjlighet att tjäna pengar. Det sista en tränare vill ha är problem med fansen. Ingen vill köpa problem och tyvärr är det så man ser på det just nu.

Clifford har avslöjat att han har en bisexuell klient som är fotbollsstjärna, men att han gett honom rådet att inte komma ut förrän efter karriären.

– Den ende spelare (Justin Fashanu) som någonsin kommit ut begick självmord sen.

Jag är ju övertygad om att Clifford – utöver att vara en opålitlig skitstövel på rätt många sätt – har fel i sin prognos.

Big Ben Cohen, som är lite av rugbyns svar på David Beckham – en snygg, smart, straight bögikon – delar den övertygelsen.

– Om en fotbollsspelare kom ut som bög skulle han bli oerhört rik och oerhört berömd, enbart eftersom han kom ut. Jag tror att det skulle starta en trend. Jag tror att många skulle komma ut ur garderoben och ge sitt stöd. Ibland behöver man bara att någon tar första steget, det skulle skapa en snöbollseffekt.

Fan vet. Ibland är det lätt att få för sig att den där längtan efter en regnbågsflaggsviftande Messias with a decent right foot är en undanflykt för att slippa ta tag i problemen. Tills vidare kan man alltid konstatera att det kunde vara värre – och att det är det, om man lyfter blicken.

I veckan avslutades en uppmärksammad rättegång i Delmas i Sydafrika. En ung man dömdes till livstid för att ha drivande vid mordet och gruppvåldtäkten av en kvinna.

Kvinnan, Eudy Slimane, var en av få öppet lesbiska i sin lilla by utanför Johannesburg. Hon attackerades, våldtogs och knivskars i ansiktet, bröstet och benen. Åklagaren menade att brottet var ett exempel på det som kallas korrektiv våldtäkt, sexövergrepp för att ”bota” kvinnor från deras ”sjuka” sexualitet.

När domarna kom – flera män fick långa straff – jublade aktivister och anhöriga, och om ni undrar varför det är något värt att rapportera om just här, i den här bloggen, så finns det egentligen bara ett skäl.

Eudy Slimane råkade vara landslagsspelare i fotboll. Hon jobbade som tränare för flera lag, hade precis börjat utbilda sig till domare.

/Simon Bank

Säga vad man vill, från vilket perspektiv man vill, men det är svårt att komma undan att svensk supporterkultur just genomlevt en av sina viktigaste, mest definierande veckor någonsin.

I Malmö tolkas demokrati- och yttrandefrihet om på nytt när MFF Support-ordföranden Tony Ernst a) kritiserar klubben, b) får kritik för att han kritiserar klubben, c) avgår och hänvisar till bristande yttrandefrihet, d) meddelar att det finns kompetens i resten av styrelsen och e) ser resten av styrelsen avgå i sympati.

Vad kommer att hända med en av de bäst organiserade, mest delaktiga och engagerade supporteklubbarna i landet? Och vad kommer att hända med Hammarby och Söderstadion och allt? Själv tycker jag om att se fotbollen som en länk in i och ut ifrån mitt vanliga liv, mitt andra liv. Det är därför jag har så svårt att översätta våldsamheten, den här sortens protester. Jag förstår inte hur man argumenterar för det som ett sätt att ta ansvar, att vara konstruktiv eller lojal. Och då pratar jag inte om bengaleldandet.

Det är en diskussion som ska både föras och höras. På sätt och vis är fallet Malmö, enligt mitt sätt att se, oerhört mycket mer intressant eftersom det är mer komplext, men båda fallen handlar återigen om att söka svaret på den eviga frågan: Vad är en supporter?

Lite inspiration, då, från en del av Europa jag också tycker mycket om.

Först lite ullgulligt rapporterande från Frankrikes nygamla älsklingar i Bordeaux. När les Girondins närmade sig ligaguldet i våras gjorde fansen vad de kunde för att hjälpa till. De använde skalan av insatser som alla fans vid sina normala vätskor gör.

Heja. Skrika. Ha ångest. Resa. Gå på toaletten när laget ligger under. Be en bön för Gourcuff. Och slå idiotiska vad.

Just det sista var vad en ung kille vid namn Sébastien gjorde. Med, gissar jag, ett halvglas rött i blodet gick han ut hårt och sa:

– Om vi vinner ligan ska jag tammefan gå på varenda Champions League-match i höst iklädd… mina gamla strump… nä, fan, iklädd en kanindräkt! En ROSA kanindräkt!

Problemet med den sortens vad (till skillnad från, låt säga, ”om jag sätter den här i krysset måste du bjuda på middag, naken, i en vecka”) är att folk kommer ihåg dom.

Så därför vet ni varför det nu knallar runt en rosa kanin på Bordeaux matcher ute i Europa. Om ni sedan råkar se en till så kan det bero på att Sébastiens polare också gillar vin och att slå vad:

– Om 2000 personer blir medlemmar i Facebook-gruppen ”Bordeaux rosa kaniner” så hänger jag på i rosa kanindräkt, lovade han.

Now that’s why. Sébastiens farsa förklarade tilltaget i ett mejl till lagets fans:

– För att försöka göra fotbollen roligare (man kastar inte sten på en rosa kanin), för att låta fotbollen förbli vad den borde vara, ett nöje, en förströelse, ett spektakel.

Man kan ju invända att en fotboll med rosa kanin-läktarkultur är en fotboll utan en viss… stuns, men det finns något gulligt i anslaget. Vill man kan man till och med se det som en lite fjantig protest mot en annan tendens inom den franska och europeiska fotbollen.

Och det är den där andra tendensen som Frankrike diskuterar just nu, liksom Sverige.

Jag berättade häromdan om läktarskandalerna i Nice och Grenoble, och under dagarna som gått sedan dess har tonläget trappats upp. I tidningen Aujourd’hui en France går ligapresidenten/kvalitetsmustaschen Frédéric Thiriez ut med det hårdaste fördömandet hittills – och han pekar ut den väg fransk fotboll så förbannat fruktansvärt förödande tråkigt och logiskt kommer att gå:

– Alla de här incidenterna har ett förödande inflytande på bilden av vår liga. Vi hade turen att slippa beklaga några illa skadade eller ännu värre. Men ställda inför de här grupperna av ultras (han säger ”d’irréductibles”) finns det bara en lösning: repression.

– Man måste tillämpa lagen. Det som blivit möjligt i England måste bli det i Frankrike.

– Man måste också inleda systematiska åtal och uötka avstängningarna från tre till sex månader. I regeringen finns en stark vilja att göra det.

– Fotbollen måste vara oantastlig. Klubbarna är redan engagerade i att systematiskt lämna in stämningar och att utöka sitt samarbete med polisen. Det är det legitima försvaret för de klubbar som tagits gisslan. Regelverket ska tillämpas hårt, även om det gör en del missnöjda. Även om det kanske känns orättvist.

Läs de där meningarna igen. Jag mår illa när jag gör det, och jag gör det av två skäl.

Det första är att den moderna engelska läktarkulturen, den moderna fotbollens praktverk och likstela slutprodukt, inte är något att eftersträva.

Det andra är att det finns så många, där och här, som glatt ser till att ge krafterna som förespråkar en engelsk utveckling alla argument de behöver för att genomföra sin repressiva revolution.

Till slut finns bara de fluffiga kaninerna kvar. Hopphopp.

/Simon Bank

Eftersom vi försöker hålla nivån någorlunda över bältet har vi ju låtit bli att ens kommentera det där som hände på en supporterbuss i Sverige alldeles nyligen. Vår grundhållning är annars – med ytterst få undantag – att man ska uträtta sina behov på därtill anvisade platser.

Men alla klarar alltså inte av det, och det vore stor synd och skam om vi inte tog tillfället i akt att berätta för er vad Massimo Busacca haft för sig på sistone.

Ni känner igen Busaccas namn eftersom han är en av världens bästa domare. Han dömde Uefa-finalen häromåret, blåste mål när Zlatan Ibrahimovic dyngade upp bollen i krysset mot Grekland i EM i fjol, och han gjorde en helt godkänd insats i Champions League-finalen i våras. Busacca är en bra domare, en rättvis schweizare.

Men han har sina sidor, det ska erkännas.

Det sägs att han ska ha kallat en spelare för pezzo di merda (skithög) i VM-matchen mellan Mexiko och Argentina. Och han blev alldeles nyligen avstängd i tre matcher för att ha gett fingret (jo, det fingret) mot Young Boys-fans under en schweizisk cupmatch.

Och nu kommer bilder som bevisar att han tagit alltihop ett steg längre, någonstans som en kombination av skithögssnack och att visa fingrar. Enligt Gazzetta dello Sport har Busacca ägnat ett spelavbrott under en match i Qatar åt att… ja, kissa.

Och vet ni, det finns bildbevis också.

Vi följer Busaccas vidare karriär med viss spänning. Han ska, enligt tidningskällor i Qatar, inte straffas för det här. Han råkade ju bara vara lite kissig.

/Simon Bank

Supporterscenen, pitch invasions, nazisthälsningar och en hel del fotboll också. Om ni tycker att den här veckan hållit sig till en hyfsad intressant del av sportspektrat hittills så kan ni läsa vidare. Jag tänkte traggla temat en liten bit till.

Ni har hört om English Defence League (EDL)? De senaste månaderna har de dykt upp under demonstrationer i Birmingham, Luton och London. En löst sammanhållen grupp som uppstod ur oroligheterna när muslimer protesterade vid manifestationerna när de brittiska trupperna kom hem från Afghanistan i våras.

Sammanstötningarna då gav motdemonstrationer, och våldssupportrar till fotbollsklubbar i England och Wales samlades under gemensam flagg ”mot extrem-islamism och terrorism”. Sedan dess har de hållit demos främst i London och Birmingham, med våldsamma bråk mot anti-fascister och framstötar mot moskéer.

Länken till fotbollsläktarna är tydlig, rekryteringen till EDL kommer i stora delar från huliganscenen (Casuals United är en ren rekryteringsgrupp för att ena fotbollssupportrar under EDL-fanorna). Många är uppenbart extremhöger eller nynazister, men det finns ingen officiellt nazistisk eller rasistisk hållning i gruppen och det brittiska nationalistpartiet BNP har inte omfamnat dem. Enligt de ideologiska uttalanden EDL gjort är de enbart ”anti-extremister”, deras hemsida toppas med mottot ”Peacefully Protesting Against Militant Islam”.

Men vad är det då de protesterar mot? Jo, mot det de upplever som enorma hot som ska utgöras av den breda muslimska front som vill införa sharia-lagar i England och ta jihad till engelska gator. En front som utgörs av ett par marginaliserade extremister, mil ifrån de moskéer och muslimska sammanhang där EDL dragit fram.

Labours kommunminister John Denham drog i förra veckan liknelser mellan EDL och 30-talets engelska ungfascister (ledda av Oswald Mosley, F1-bossen/spankingsupportern Max Mosleys pappa, ni vet) och deras antisemitiska demonstrationer.

EDL svarade med att distansera sig från fascism och slå fast att ”EDL kommer fortsätta att fredligt protestera mot och belysa frågan om obegränsad islamisk extremism i UK, fram tills dess att regeringen agerar mot dem som predikar hat och vill skada folket i det här landet”.

Man skulle kunna avfärda hela EDL-fenomenet som vilken papperstiger som helst, 90 procent av dess verksamhet är förlagd till nät-upprop och youtube. Men det finns tre saker som gör det mer intressant än så.

Det ena är de faktiska konfrontationerna, både med våldsugna anti-fascister och fredliga Mr Smith och Mr Khan. Det andra är den tydliga rekryteringslänken till fotbollsläktarna. Det tredje är att det är ytterligare ett tecken på en engelsk, alienerad arbetarklass behov av en formulerad roll, av ett krig att föra någonstans.

På läktarna, på gatorna, vid en moské. Eller överallt samtidigt.

•••

Samtidigt, i Tyskland, bedriver nationaldemokraterna i NPD (ett extremhögerparti) en aggressiv kampanj för att märkas och synas och få medieutrymme inför valet.

Förra helgen skickade de bland annat ut fabricerade utvisningsbesked till politiker med invandrarbakgrund för att markera att de inte hör hemma i Tyskland och borde skickas tillbaka till sina ursprungsländer.

Och fotbollen? Jo, Klaus Beier, ett av partiets toppnamn, korsförhördes i förra veckan i tv-programmet Klipp&Klar. 5,45 in på det här klippet får han en fråga som ställer saker lite på sin spets.

– Kan du glädja dig när Mesut Özil gör mål för landslaget?

Özil är född i Tyskland, i Gelsenkirchen, han har aldrig bott någon annanstans än i Tyskland och han har egenskaper som ingen annan ung tysk har – men han har turkiska föräldrar.

Så…?

– Han är en plast-tysk, en tysk med pass, och med riktig tysk menar jag en sån som Herr Klose.

Miroslav Klose är, som bekant, inte född i Tyskland utan i Polen. Hans mamma är född polska, hans pappa född tysk.

Programledaren försöker pressa Beier på saken, på själva grundfråga: Vad krävs egentligen för att vara tysk nog, för att vara en man som är värd att spela för Tyskland.

– Om han hade tyskt ursprung, om föräldrarna, en förälder, är tysk. Då kan han spela.

På söndag hålls parlamentsval i Tyskland. En av tio röstberättigade har invandrarbakgrund. Samtidigt laddar Tysklands landslag för ödesmatchen mot Ryssland i VM-kvalet. Joachim Löw har hittills i år använt sex spelare som inte är tyska nog för Klaus Beiers Tyskland.

NPD har dåliga röstsiffror så här långt.

Och Tyskland är på väg till VM.

/Simon Bank