När Arsène Wenger häromdagen förklarade att han gett upp värvningen av BordeauxsMarouane Chamakh var det bara lättja ­– och en viss luttrad hållning när det gäller den sortens transferuttalanden – som hindrade mig från att skriva hans lov här i bloggen. långskånkstalang

Wenger snackar ju inte bara.

Nu kan Chamakh-affären bli av ändå, men det finns något i den där hållningen av ansvarsfullt, principfast managerskap som gör mig lycklig. Ni vet, Arsenal har ju pengar. Arsenal skulle behöva en talangfull referensspelare som inte heter Bendtner, och Arsenal skulle absolut kunna lägga 170 miljoner på en duktig, Ligue1-etablerad spelare.

Men Wenger säger att det inte är värt det. Han vill inte betala det pris han kan betala, utan det pris han borde betala, och därigenom visar han att Arsenal inte är som alla andra i det där sjuka storklubbs-racet. Snålt? Det är säkert en del av förklaringen, liksom Wengers vilja att nästan aldrig köpa spelare som är bäst, utan bara spelare som kan bli det (för tionde gången: Om han hade köpt en van Nistelrooy-typ för tio år sen hade Arsenal varit europamästare ett par gånger om).

Men om jag nu ändå blandat in nyckelorden ”Arsenal”, ”Wenger” och ”Transfermarknad” så ger ju det ena med predestinerad nödvändighet det andra.

Låt oss alltså ta ett gammalt bloggrepp ett varv till.

Låt oss ge oss ut på jakt efter… Den Nye Vieira.

Ni är säkert bekanta med begreppet, 2000-talets mest uttjatade kliché i fotbollsvärlden. Är du lång, är du svart, kan du slå en passning på två meter och har vissa fysiska egenskaper som syns på en fotbollsplan? Välkommen in i the-new-Vieira-klubben. Man får diplom och en t-shirt.

Fotbollen fungerar ju nu en gång för alla så att man letar efter kopior, för att koppla ihop sig med historien och länka då-nu. Men det finns en bortre gräns och i fallet med Den Nye Vieira passerades den redan ett par timmar efter att Den Gamle Vieira lämnat norra London.

 

Jakten antog mytiska proportioner, och under åren som gått sedan dess har epitetet tatuerats in i så många unga spelare att det slagit ut tribals som 2000-talets största trend.

Så låt oss göra det igen, 2009, låt oss googla loss och kika på vilka spelare och vilken sorts spelare som fått dopnamnet Den Nye Viera. I all enkelhet: Jag googlade ”the new Vieira” och ”the next Vieira”, sorterade bort de allra mest obskyra publiceringsställens och kategoriserade namnen vi hittade.

På två minuter hittade jag 25 stycken.

Kategori A:

Du är lång. Du är av afrikansk härkomst. Du talar franska. Du spelar på centralt mittfält. Ergo: Du är Den Nye Vieira:

Yaya Touré

Steven N’Zonzi

Alex Nyarko

Momo Sissoko

Salif Diao

Blaise Matuidi

Stéphane M’Bia

Moussa Sissoko

Michael Essien

Didier Zokora

Toumani Diagouraga

Marc Vivien-Foé

Alliou Cissé

Kategori B:

Du spelar på centralt mittfält i Arsenal. Ergo: Du är Den Nye Vieira:

Abou Diaby

Fabrice Muamba

Julio Baptista

Kategori C:

Du spelar på centralt mittfält. Du är svart. Du kopplas, lite vagt, ihop med Arsenal. Ergo: Du är Den Nye Vieira:

Jermaine Jenas

Dickson Etuhu

Jonathan de Guzman

Vincent Kompany

Kategori D:

Du spelar på centralt mittfält. Du kommer till England långt bortifrån. Vi har ingen aning om vad fan vi ska kalla dig. Ergo: Du är Den Nye Vieira:

Kleberson

Kategori E:

Du spelar på centralt mittfält. Du är vad man brukar kalla ”bollvinnare”. Du har inget passande smeknamn. Ergo: Du är Den Nye (Vite) Vieira:

Kevin McDonald

Marouane Fellaini

Jiri Jarosik

Mathieu Bodmer

 

Nästa vecka ska vi ge oss in i jakten på den Nye Gary Mabbutt. Då jävlar blir det åka av.

/Simon Bank, a k a Den Nye Nicola Berti

 

 I väntan på Bundesliga pt III, IV och V tycker jag att vi hittar balansen igen med en existentiell fråga mot fransk bakgrund (their forte, the French).

Jag ska inte – i alla fall inte just nu – försöka kopiera Erik Nivas titantyska ambitionsnivå även med Ligue1 (som börjar i helgen), utan snarare ge mig in i den tredje mest talande värvningen den här sommaren. (och samtidigt tipsa om en fin intervju som Mme Thorén gjort med Kim Källström, där svaren om Zlatan-grejen säger väldigt mycket om Kims intelligens, professionalism och semipsykopatiska vinnargener)

 

Den första? Benzema till Madrid, förstås. Den markerade maktförhållanden. Den andra? Bastos till Lyon. Den markerade också maktförhållanden.

Den tredje?

Gabriel Heinze till Marseille.

Det bästa jag skrivit om Heinze skrev jag efter Roma–Real Madrid i fjol:

Heinze är en frejdig spelare. Det är vad man kallar spelare som är expressiva, som alltid vill visa alla att de är med på planen. När Heinze spelar ytterback ser det roligt ut. När han spelar mittback blir jag bara förbannad. Varje gång en boll kommer mot honom agerar han som om det vore Roger Federers förstaserve.

Nu ska alltså Heinze spela för Didier Deschamps i Marseille, och det är en transfer som berättar två saker för oss. Den ena handlar om fotbollspsykologi, den andra handlar om fotbollssociologi.

På det första temat måste man naturligtvis först och främst konstatera att det är en värvning som visar att Deschamps plan är att sätta ihop den mest psykiskt/taktiskt labila backlinjen världen skådat sedan aposteln Harry Redknapp under en och samma säsong i West Ham skickade ut Stuart Pearce, Julian Dicks och Neil Ruddock (en backlinje med spelare som kallades Psycho, Terminator och Razor, jag saknar den tiden lite).

Deschamps har i sitt stall:

Taye Taiwo – en supertalang som just lärt sig vad offside är. Att han kallas ”supertalang” betyder att han i år siktar på att lära sig vad det är för vita prickar som dyker upp framför ögonen när han springer fort (de heter Benoît Cheyrou).

Gabriel Heinze.

Sex,Drugs and Cyril Rool.

Utöver det har Deschamps tre-fyra mittbackar som tror att ”mittback” är en intelektuell position snarare än en fysisk, och som alltså kan befinna sig lite varstans när det är match.

Det är det ena.

Det andra handlar enbart om Heinze, och säger en del till oss om det här vi kallar ”modern fotboll”. För ett par år sen kom Daniel Riolo, författare och PSG-supporter, ut med en bok om PSG:s historia. Jag har bara bläddrat i den, den ser intressant ut.

Hur som helst. När Heinze förhandlade med OM var det många i Paris som trodde att det var ett skämt, alltihop. Att det var ett sätt för Heinze att jävlas med les phocéens. Han var ju deras. Heinze spelade i PSG i tre säsonger, tre bra säsonger, och ni vet ju hur det är med den sortens, expressiva spelare – de blir hjältar eller idiotförklarade.

Och Heinze blev aldrig idiotförklarad.

Men nu? Till slut skrev han alltså på för Deschamps, han pratade om utmaningen och fick medspelarna att prata om hur viktigt det var med hans rutin. Och Daniel Riolo förstod ingenting.

Det var ju inte bara det att Heinze var PSG. Han var anti-OM. Riolo hade en historia att berätta, och han gjorde det häromdagen:

– Man ska veta att Heinze gick längre i dumheterna mot OM än andra gamla parisare. En dag, på Camp des Loges (PSG:s träningscenter) gav man honom en OM-tröja och… han spottade på den! Det är starkt, och supportrarna i Marseille måste känna till det nu.

Jag fick två snabba associationer när jag läste om det här spottandet. Den första handlade om Boris Vians surrealistiska roman J’irai cracher sur vos tombes – som jag minns det inleds den med att huvudpersonen fångar och tillagar en ål som tagit sig upp genom rörsystemet i hans hus – vars titel på svenska inte översattes till det ordagranna ”Jag ska spotta på era gravar” utan till ”Dagarnas skum”, ett rekord i översättningsmisshandel som inte skulle överträffas förrän National Lampoon’s Vacation kom till Sverige.

Det där kan ha varit ett stickspår.

Min andra association handlade om Mateja Kezman. När den gamle bombern-gone-knallpulver kastade sin PSG-tröja till marken efter att ha blivit utbytt blev han avstängd och slaktad av den allmäna PSG-opinionen.

Och att kasta är ju inte samma sak som att spotta (som jag brukade förklara för storebror när vi var små). Men hela episoden säger en del om den växande klyftan mellan dem som spelar och dem som tittar på. När OM kommer till le Parc i vinter kommer Heinze säkert att stöttas av OM-fansen och få höra att han ”sålt sig som en hora” av Boulogne Boys.

Under tiden står vi där med frågan:
Vad ska vi kalla oss, vi som betalar dyrt för att gå och titta på horeriet?

/Simon Bank

 

Jaaa, vad ska vi ta oss för idag?

Tja, vi kan väl ge oss på de små frågorna:

Varför kommer engelska klubbar att finnas med när Champions League går in i sitt slutskede nästa sommar?

Och varför kommer det engelska landslaget inte att göra det när VM går in i sitt slutskede nästa sommar?

På fråga A svarar vi pengar och på fråga B svarar vi trötthet..

Eller, det gör vi inte alls. I alla fall inte bara. Och absolut inte i fall B. Men vi ser det i alla fall som ett skäl så gott som något att ge oss på ett träsk av siffror och grafisk gestaltning av världens stora gåtor.

Pengarna först. Skälet till att jag ger mig in i världens tröttaste kausalitets-diskussion är… att jag är trött. Jag snubblade helt enkelt över en bloggpost på franska football.fr som var slarvig med källor (vi får alltså svälja det med en liten nypa natriumklorid) men intressant i sak. Bloggaren Carambar hade helt enkelt gett sig in på att summera vad lagen i toppligorna egentligen köper sina spelare för. Hur mycket kvalité köper de in i sina trupper? Vad kostar en snittspelare i Milans startelva? I Arsenals? I Barcelonas?

Och svaret? It goes a long way to explaining skillnaden i både nationell och internationell slagkraft. Varsågod:

Spanien:

Atlético Madrid 10 miljoner euro.

Sevilla, Valencia, Villarreal 8 miljoner euro.

 

England:

Chelsea 16 miljoner euro/spelare.

Manchester United 11 miljoner euro.

Liverpool 10 miljoner euro.

Manchester City 9,5 miljoner euro.

Glory Glory Tottenham Hotspur 8,5 miljoner euro.

Everton 7 miljoner euro.

Aston Villa 6 miljoner euro.

 

Italien:

Inter 11 miljoner euro/spelare.

Juventus 9,5 miljoner euro.

Fiorentina och Roma 6 miljoner euro.

Napoli 4 miljoner euro.

 

Tyskland:

Wolfsburg 5 miljoner euro

Leverkusen, Hamburg, Bremen, Schalke 4 miljoner euro.

 

Frankrike:

Lyon 6 miljoner euro/spelare.

OM 5 miljoner euro.

PSG 3,5 miljoner

Lille 3 miljoner

Toulouse 2,5 miljoner

ASSE, Rennes, Auxerre, Lens, Monaco, Nice, Nancy 2 miljoner

 

Så. Där har ni den 80-procentiga förklaringen till varför ligatabellerna och de internationella cuperna ser ut som de gör. Resten kommer att förklaras av Bundesliga-bosnier, ryska rubel och John Terrys skräck vid straffspark.

När det gäller VM så är det en evighetsgammal fråga, aktualiserad av inget annat än möjligen att Henry Winter bollat upp den igen – och att det råkar vara VM-säsong dådå.

Spelare blir slitna. Fact. Spelare i England spelar mer än alla andra. Fact. Premier Leagues spelare har kortast vinteruppehåll av alla. Fact. Premier Leagues spelare lider fem gånger större risk att drabbar av stressfrakturer i april-maj. Jan Ekstrand-fact.

Bundesliga halverar sitt vinteruppehåll i år, vilket fick Uli Hoeness (en gudagåva för den fotbollsbloggande delen av samhället) att dundra om trötta spelare och att tysk fotboll ”nu tappar en av få konkurrensfördelar man har internationellt”. Och i England gjorde Barclays en enkät där 57 procent av tränarna i Premier League var för ett förlängt winter break.

Jaja. Inget nytt under solen. Men här har ni, i svart på rosa och i en fontsize som är som en smekning för ögat, årets förklaring till varför englandsbaserade spelare är slitna i VM, varför Vicente del Bosque borde jubla över att Real Madrid köper hem hans landslagsspelare till moderlandet, och varför tyska klubbar just fått sämre möjligheter att vinna europeiska cuper.

Vinteruppehåll, säsongen 2009-10:

Bundesliga 28 dagar (19 dec-16 jan)

Ligue1 24 dagar (23 dec-16 jan)

Serie A 16 dagar (20 dec-6 jan)

La Liga 14 dagar (20 dec-3 jan)

Premier League 11 dagar (28 dec-9 jan) – med FA-cupens tredje runda den 2 jan.

Allsvenskan 7394 dagar (november-april)

 

Så ser de till stor del självuppfyllande profetiorna inför den kommande säsongen ut. Det finns, som bekant, alltid nåt att skylla på.

/Simon Bank

 

Kors i taket. Den baltiska fronten har vaknat.

Och jag? Knappt.

Det här är nu inte stället för långa utläggningar om ointressanta sa… äh, det är det ju visst det, så vi kör. En morgonbild från Rom. Jag hade, i något slags ekonomiskt världsrekordförsök i lutheranism, bokat in mig på Ethiopians morgonkärra till Stockholm. Avgång 06.50. 45 minuters vila-ögonen-sömn. Och en underlig, oerhörd resa ut.

Jag har varit i Rom kanske tio gånger, kanske mer. Men jag har aldrig varit ute i Rom när staden sover. Jag har aldrig stått och pratat med en svart katt på Via Archimede, satt mig i en taxi med Donizettis Lucia, åkt genom halvljuset på Lungotevere delle Armi, mött en vitklädd ensam nunna som korsar Ponte Matteotti, svängt förbi Petersplatsen när bara fåglarna och Gud är vakna.

Jag måste göra det igen någon gång. Det kändes som att vara vid liv sekunderna efter Bomben, när skriken tystnat. Oerhört.

Och apropå dem som vaknar tidigt, eller sent: den sista historia jag fick med mig från en vecka som präglades av simning handlade om Gallipoli.

Ni är säkert bekanta med början. Att Gallipoli, lett av gamle Roma-bandieran Peppe Giannini, fantastiskt nog lyckades gå upp i Serie B i våras. Spelarna badade i havet efteråt, La Gazzetta dello Sport skrev och alla förvånades och förtjusades av den lilla badorten.

 

Sen kom… ett sen. Och på detta sen följde ett och och ett men.

Det var helt enkelt inte särskilt enkelt att göra om klubben till en professionellt skött elitklubb. Nu är det lite drygt två veckor kvar till seriestart och Gallipolis främsta problem var i veckan att de a) inte hade bestämt vem som skulle träna laget, b) inte hade bestämt vilka som skulle spela i laget, c) inte hade bestämt var de skulle spela sina matcher och d) inte hade bestämt vem som skulle driva klubben.

Nu börjar det äntligen röra på sig. Efter att det ett tag sett ut som om svaren på frågorna var a) ingen, b) ingen, c) i Lecce, d) eventuellt Luciano Moggi, så verkar allt ha styrt av i en lite bättre riktning.

Ägarfrågan är den centrala, förstås, men president Barba letar efter erfarna krafter som kan gå in och lyfta klubben. Nu talar allt för att Luca Pagliuso, tidigare i Cosenza, går in som vd och högste ansvarig. Giannini, som lämnade klubben efter uppflyttningen, kanske kommer tillbaka som tränare och man har ställt in siktet på Nicola Salerno (mannen som fick skulden för Cagliaris usla 2008-säsong och fick sparken… som sportchef) som ny sportchef.

Allt klart, då? Nja, det är fortfarande inte helt klart med Giannini. och de hade fram tills i helgen bara tre spelare under kontrakt. Seriepremiär i Ascoli den 21 augusti. Gallipoli har lite att jobba med.

•••

Nåt mer? Just det, efter den gigantiska succén för förklaringsmodellen ”så härmar Zlatan Ibrahimovic Ronaldo” kan det kanske vara på sin plats med en förklaring till varför Arsène Wenger är så förtjust i Lilles lille trollkarl Eden Hazard att han skickar Arsenal-folk till Belgien för att träffa pojkens föräldrar.

Varsågod:

Eden Hazard träningsmålar mot Boulogne.

och

Gammal Arsenalspelare gör mål mot Celtic.

Just den bredsida i-borte-i-fart gifter snyggt med effektivt på ett av de läckraste vis som finns. Men Eden stays put, for now.

/Simon Bank

 

Evig stad, öppen stad, men sånt tar också slut.

Sim-VM:s sista kväll i kväll, och jag ägnar dagen åt att titta på bilder av när Fede Pellegrini träffar påven (han har sett hennes lopp) och Franziska van Almsick (hennes stora barndomsidol).

Hennes ansikte – det som Armani betalar miljoner för – var en karta över ”åh, vad mamma är stolt nu”. Sport är mycket så, en evigt konstruerad strävan efter naturliga, nakna tillstånd. Glädje, sorg, stolthet, allt det.

Och apropå det.

Ibrahimovic pratar igen, han är i fas 1 igen i sin kommunikationsstrategi. Ni vet: a) bli kompis med laget, b) bli kompis med lokala medier, c) jobba sig upp, d) vara härskare över jord, stjärnor, cracks och evighet.

Jag gillar ju den fasen – jag gillar nästan alla hans faser på avstånd – och jag får något sådär varmt i hjärtat när han säger det han säger om pulgan, lille Messi:

– Messi es de Playstation de veridad.

Playstation, igen! Ibra har ju en historia när det gäller Playstation (kära Playstation, skicka 4,5 miljoner i ovikta sedlar till Simon Bank, Aftonbladet, 105 18 Stockholm, för överdriven exponering i Sveriges största sportblogg).

Först, hemma i Malmö för nio år sen:

Reporter:

”Vilka intressen har du vid sidan av fotbollen?”

Ibra:

”Brudar och Playstation…”

 

Sen, i Turin:

Reporter (italiensk, med just den sortens engelska):

”So, what did you think about your prestation”

Ibra:

”My Playstation?!”

 

De började kalla honom ”Playstation” i presskåren efter det (Simon Bank, Aftonbladet, 105 18 Stockholm. Ovikta). Och nu är han alltså där, framme. Mitt i sitt eget Playstation. Fantastic prestation.

Håll med om att det känns i hjärtat.

/Simon Bank

Och under tiden snurrar fotbollsvärlden vidare.

Har ni hört det senaste?

Inför VM-kvalmatcherna i september har Lars Lagerbäck fått problem. Stora problem. Mindbogglingly gigantic and enormous problems. Jag syftar då inte på Marcus Bergs sjukchock eller Henrik Larssons skada, utan på större saker än så.

Sveriges 500 bästa fotbollsspelare har nämligen sagt upp sig. De har skickat ett brev till Lars-Åke Lagrell där de förklarar att de kräver att grunderna i svensk fotboll förändras, annars vägrar de spela i landslaget. Förbundet har fram till den 20 augusti på sig att komma överens med spelarfacket, annars får Sverige möta Ungern och Malta med… tja, Mål-Otto och Långås på topp.

Om ni undrar varför den här storyn inte tagit sig upp på förstasidorna här i kungadömet så beror det på en liten detalj.

Jag ljög.

Men bara lite.

Det enda som inte stämmer i historien är att det inte handlar om Sverige, utan om Peru. Spelarna är upprörda över den bristande organisationen och arbetsförhållandena. Förbundsordföranden Manuel Burga har alltså vissa problem att brottas med.

– Det här (spelarnas uppsägning) saknar relevans och substans, säger Burga.

– Når vi ingen överenskommelse bojkottar vi landslaget, hälsar spelarfacket.

Lite i smyg hoppas man väl på att de inte når den där överenskommelsen? Bara för att se vilket lag de mönstrar i matcherna mot Uruguay och Venezuela?

Och medan vi väntar kan vi väl bara, i all enkelhet, konstatera att det var bättre förr med den peruanska fotbollen.

/Simon Bank

 

 

Diego Armando Maradona vänder ut mot planen, kastar en snabb blick mot den orutinerade, algeriske domaren – och firar som en galen.

Englands förbundskapten vänder sig mot Don Howe, assistenten, och säger:

– Han har inte sett det. Domaren såg inte att han tog med handen. Han godkänner målet.

23 år senare får Bobby Robson alltså skaka the Hand of God.

Sir Bobby är död, den senaste eller kanske siste elegante engelske förbundskaptenen finns inte längre.

Och det gör han ju förstås ändå

På många sätt blev han en länk mellan det gamla England och den nya världen, i en tid när England var en sluten miljö gav han sig ut och tränade lag i Holland och Katalonien och Portugal, han vann titlar med PSV och Barça och Porto. Han släppte fram Ronaldo och undervisade José Mourinho.

Sir Bobby var en kosmopolit i en tid när England just skulle börja öppna sig för intryck. Själv höll jag under många år mer på hans England än på Sverige, och vore det inte för Maradonas janus-geni 1986, Gary Linekers sjukdom 1988 eller de där förbannade straffarna 1990 hade han vunnit en stor titel åt sitt land.

Så sent som i söndags kom 33 000 till St James’ för att se en match mellan slocknade stjärnor ur Tysklands och England lag från VM90. Det mest anmärkningsvärda från den matchen (utöver ett oerhört tjusigt frisparksmål av Alan Thompson) var att det var en match för Sir Bobbys cancerfond, och att han satt där och log ungefär som vanligt, med sina piggt pliriga ögon.

Sir Bobby var gammal på slutet, han gav ett lätt förvirrat intryck i en del intervjuer – men på något sätt personifierade han den väg engelsk fotboll borde gå. Med fötterna på Portman Road (han står staty där), men med ansiktet vänt mot världen. Med en sjuhelvetes energi sprungen ur kolgruvorna i Durham, men med ett kontinentalt passningsspel som passade både i Holland och Katalonien.

Häromåret fick han en Lifetime Achievemnt Award på en gala i BBC. The Beeb vräkte på med allt de hade, och för en gångs skull kändes det motiverat. Sir Bobby pratade om spelare han tränat, om klubbledare han haft. innan han avslutade med att vända sig till himlen och sin pappa, den gamle gruvarbetaren.

– Han hade älskat att vara här. Han hade inte kommit hit med bil, han hade inte kommit med tåg, han hade hjulat hit hela vägen från Durham. Och det hade tagit honom sexton och en halv minut.

Bobby Robson är död, han skakar Guds hand och den här gången är det den riktiga. Maradonas? Den erkände han aldrig.

– Det där var inte Guds hand, sa Sir Bobby. Det var en gangsters.

/Simon Bank

Ni får ursäkta den långsamma uppdateringen. Saker tar tid här. Det är 38 grader i skuggan, men vi sitter inte i skuggan. Vi sitter och ser simmare plaska och försöker överleva så gott det går.

 

 

Under semesterveckan i Frankrike körde två av mina finaste vänner l’Étape du Tour, den öppna etappen av Tour de France. 17 mil, avslutning upp för Mont Ventoux med mistralen i pannan. De klarade sig i mål, snabbt till och med, men hade de varit här hade de inte klarat sig upp för trapporna.

 

Så varmt.

 

Och när allt är över försöker vi få plats med lite fotboll också. Totti var här häromdagen, i kväll spelar Roma Europa League på Olimpico (mot Gent) och den här stan är ju en gång sån att man inte kan andas utan att andas Totti. Häromdagen simmade Alessia Filippi, una romana, hem guldet på 1500 meter.

Vad tror ni journalisterna frågade om?

De frågade om Totti.

– Nej, han har inte sms:at, men jag vet att han visste att jag skulle simma, sa Alessia, och hon tyckte inte att frågan var ett dugg märklig. Varför skulle man inte fråga om Totti? Nu när vi ändå är i Rom?

 

Och i brist på skugga läser jag So Foots fina specialnummer om förlorare. Bra tema. Stor intervju med Hector Cuper, och jag lider lite med journalisten som tagit sig till Tblisi (Cuper tränar ju Georgiens landslag numera) för att inleda en intervju så här:

– Vi har kommit hit för att prata med dig för att du har ett lustigt rykte, det som tränaren som förlorar alla sina finaler.

 

Cuper – jag minns att Sid Lowe en gång skrivit att ”om det fanns en tävling i om vem som var bäst på att komma tvåa så skulle Cuper komma tvåa i den” och det är möjligt att jag snott formuleringen i nåt sammanhang – gillar inte riktigt anslaget, men han pratar fint om det.

– Bah. Hör här. Nån gång snart måste man fokusera på ämnet och analysera det. Det känns som att jag dragit på mig nåt konstigt, och ännu har jag inte upptäckt vad det är. I en final kan jag analysera vad som inte gått och säga ”där är problemet!”. I en handlar det kanske om oerfarenhet, i en annan om straffar. Men nån gång, när jag ser på mitt tränarliv ställer jag mig, ärligt, frågor. Jag försöker förstå hur jag kunnat misslyckas.

 

Och så berättar Cuper sin märkliga historia. Om hur han skrivit in sig på universitetet i Argentina för att bli journalist, men istället fick jobbet som huvudtränare i Huracan.

…hur han förlorade ligatiteln i sista omgången med Huracan.

…hur han kom till Mallorca och förlorade cupfinalen och cupvinnarcupfinalen.

…hur han förlorade två raka Champions League-finaler med Valencia.

…hur han tappade scudetton med Inter, i ligans sista omgång.

…hur han skulle rädda Parma 2008, men åkte ur i sista omgången.

 

Han förlorade sex finaler på tio år – men tror inte på otur. Inte ens när det gäller straffar.

– Nej. En tränare kan missta sig i valet av skyttar, eller kanske att han valt en spelare som skjuter bra, men som, vid det psykologika ögonblicket i matchen, kommer att missa.

– Låt oss säga att det handlar till 20 procent om tur. Fotboll är 60 procent arbete, 20 procent tur och 20 procent otur. Ibland tror du att du kontrollerar matchen, men det är falskt. Du kontrollerar inget alls.

 

Cuper har alltid gett ett sympatiskt intryck, jag har alltid gillat honom. Till och med när han förstörde Inter. Han är en tänkande tränare. Och han spelar saxofon…

– Jag har alltid älskat formen på det instrumentet, färgen, den gula patineringen. Så en dag gav min fru mig en när jag fyllde år. Det var år 2000. Jag har inte lärt mig spela än. När jag fick sparken av Inter sa jag till mig själv: I år ska jag dra nytta av det och lära mig spela sax. Jag var i Schweiz för att ta kurser hos en 75-årig professor.

Vilket stycke spelar du helst?

– What a Wonderful Life (sic) av Louis Armstrong.

 

Håll med om att det låter fint? Och håll med om att det är svårt att inte sympatisera med Georgien, som gjort sig till retreat för världens alla förlorare.

 

Innan Cuper tog över förbundskaptensjobbet hade de ju lyckats knyta upp Klaus Toppmöller. Den ende tränare som ägnat en säsongsavslutning åt att slåss om Bundesligatiteln, tyska cupen och Champions League – och bli tvåa i allihop.

 

/Simon Bank

Om det inte vore så roligt kunde det mycket väl vara den perfekta bilden av helvetet.

Man befinner sig i världens vackraste stad, men i en låtsasvärld en bit utanför den. Det är 55 grader varmt i solsteket på läktaren, man sitter tjugo meter från poolen men är förbjuden att bada.

 

Hur som helst. Det var fotboll vi skulle prata om, va? De små klipp jag sett från Camp Nou-orgien gjorde mig lycklig – eftersom jag fick se Zlatan lycklig – men mest av allt verkade det väl vara ett frosseri i vulgaritet.

Jag förstår inte riktigt charmen med de här larger-than-life-presentationerna.

Jag hade lättare för dem när de bara innebar att man skickade ner, låt säga, Maradona på planen så att han fick trixa lite och vinka lite medan spontanpubliken skrek sig hes. Inte de här sponsrade varumärkesorgierna. Och jag tyckte det var lite ofint av Ibra att kyssa klubbmärket. Han hade inte behövt göra det, hade jag varit interista hade jag undrat vad fan han sysslade med, precis som milanisti undrade vad Sjevtjenko gjorde när han kysste Chelsea-skölden.

Vad betyder det då?

 

Men om det är något jag saknat i den senaste tidens rapportering om den gigantiske Zlatan Ibrahimovic så är det ju att ingen pekat på den alldeles uppenbara karta han följt och följer i sitt liv och sin karriär.

Nänä, inte Mino Raiola.

Så här enkelt:

 

Steg 1:

Flytta hemifrån och etablera sig i en holländsk storklubb som tonåring?

CHECK.

CHECK.

 

Steg 2:

Flytta till Sydeuropa, etablera sig som superstar i en superklubb?

CHECK

CHECK

 

Steg 3:

Gå till Inter. Göra succé, ha en del skador, avsluta lite surt med fansen?

CHECK

CHECK

 

Steg 4:

Dra vidare till en spansk jätte, presenteras som en megavärvning?

 

Zlatan Ibrahimovic följer alltså sin gamle barndomshjälte. Det är rent Oidipalt fadersmördande fantastiskt, och om ni nu inte tycker att bevisningen håller (och om ni inte ens gjorde det den där gången) så ska vi lägga till den detalj som slutgiltigt bevisar att allt Ronaldo gör vill Ibra göra också.

 

Måndag den 27 juli 2009 :

Ronaldo undersöks efter att ha landat illa under en match mellan Corinthians och Palmeiras, Zlatan Ibrahimovic läkarundersöks inför sin presentation på Camp Nou.

 

Brutna vänsterhänder?

CHECK

CHECK

 

Om vi nu utgår ifrån att Zlatan brutit sin egen arm för att härma Ronaldo – och varför skulle vi inte utgå ifrån det? – så är det den mest konstnärliga akt av självstympningen världen sett sedan Chris Burden sköt sig själv i LA på 70-talet.

 

Less is a bore. Visca Ronaldo. Visca Zlatan.

/Simon Bank

Livets intressanta vändningar.

Det var så här:

Jag hade bestämt mig för att ta långledigt. Nio dagars semester i ett hus nästgårds till Cyril Rool (jag försökte lära mina vänners drygt ettåriga dotter att säga ”Cyril”, men hon fastnade vid ”Dä!”), och sedan skulle jag åka hem.

Sedan lyckades jag förhandla mig till en annan vändning, att få avbryta semestern och åka till Sim-VM. Så jag löste biljett till Rom. Men samma dag som semestern började började också Zlatan Ibrahimovics övergång till Barça gå in i slutfas, och när det stod klart att han skulle presenteras på Camp Nou ändrades förutsättningarna.

Så jag löste biljett till Barcelona.

När söndagen sprang iväg åkte jag därför ut till Nices flygplats med tre biljetter i handen. En till Bryssel och Stockholm, en till Barcelona och en till Rom.

Och det blev alltså Rom.

Sarah Sjöström håller på att göra något alldeles löjligt stort här nere, och om jag nu inte ska svika mitt fotbollsbloggsuppdrag och börja skriva ner er med simning (och det skulle jag verkligen kunna göra) så nöjer jag mig med att konstatera en enda sak just idag, apropå kvällens program här i sim-VM-centrat vid Foro Italico:

Att det är inte alltid man hinner med allt man vill.