Ur barn, fyllskallars och Jean-Michel Aulas mun får man höra sanningen roliga saker.

Idag är det förstås rena transferporren ute i Europa. Aulas har berättat varför OL inte kunnat konkurrera med Real Madrid i fallet Benz, och uttalandet i Le Progrès ger ytterligare en bild av en fotbollsvärld som kapat de sista banden med markplanet.

– Karim kunde tredubbla sin lön. Han tjänade 4,5 miljoner euro brutto i Lyon (vilket blir ungefär tre miljoner netto), han kunde få 8,5 miljoner euro netto per år i sex år (i Madrid).

Och när den tanken svindlat färdigt så kan vi passa på att fråga Aulas (och det gjorde de OL-supportrar som idag demonstrerade utanför klubbens högkvarter) hur det kommer sig att en spelare som han satte prislappen 100 miljoner euro på för bara ett par månader sen plötsligt gick att sälja för 30 miljoner.

Men vad vet man. Benzema kanske har tappat vänsterfoten i juni.

Mer intressantheter: Platinis utspel i L’Équipe om begränsningar på transfermarknaden är förstås tomt vapenskrammel mer än nåt annat. Men skrammel är ändå bättre än inget alls, och bloggen gillar Platini mer och mer för varje dag som går.

Från Frankrike – det är ju där det händer just nu – har vi annat att rapportera. Ett par timmar efter att OL släppte sin världsstjärna släppte Marseille ett gäng minibomber.
Lisandro Lopez närmar sig, OM tar upp kampen om Stéphane Mbia, och Souleymane Diawara och Edouard Cissé ansluter. Diawara är ett kanonköp, Mbia vore kanon – men Cissé överraskar mig mer än det borde. Didier Deschamps gillade honom i Monaco, men när jag träffade Cissé i Istanbul häromåret lät han väldigt mycket som en grabb som var färdig med sin franska karriär.
– Jag hoppas att fler spelare kommer hit till Turkiet, de stora klubbarna är fantastiska och det börjar hända saker nu. Fler och bättre brassar är här, och spelare som Lincoln och Kezman (han var där då) visar att ligans status har ökat lite, sa han då (jag hade tänkt spara det till en stor artikel om den turkiska ligan, men lite som med min kärleksrelation med Emmanuelle Béart så blev den aldrig riktigt av).

Och nu är Cissé alltså i Ligue1 igen.

Innan jag avslutar ett inlägg som riktats oförtjänt mycket till de tolv frankofilerna i läsekretsen vill jag stillsamt konstatera att André-Pierre Gignac är VÄLDIGT mycket den nye Johan Elmander.
Succé som ensam striker i Toulouse? Check.
Skyttekung med Tefece? Check.
Het på transfermarknaden? Check.
Meddelande från president Sadran att ”han är inte till salu”? Check.

Nu är det ett lätt desperat Lyon som fått nobben. Ska vi gissa att Gignac fått en Elmander-garanti om att gå nästa sommar istället?

Låt oss i så fall hoppas att han undviker Bolton. Och stilla konstatera att det Zlatan kan göra med en boll kan Lars Øvrebø i Moss göra… nästan lika bra.

/Simon Bank

Hur vet man att en övergång skakar inte bara en klubb, utan en hel liga?

Tja, när tränaren i den värsta konkurrenten beklagar övergången är det en hyfsad indikation.

Karim Benzema lämnar OL för the toy formerly known as Real Madrid, och OM-tränaren Didier Deschamps deppar.
– Det är en dålig nyhet för franska ligan. Det är en förlust för Ligue1. Karim Benzema är redan en av de allra bästa spelarna, trots att han är ung. Jag tror att det är viktigt att han stannar för att ligan ska synas, för Ligue1 behöver sina stjärnor som dessutom är franska.

Jag har ju redan lagt ut texten om vad jag tycker om Pérez hela projekt, så när det gäller Karim – en av de spelare i universum jag tycker allra, allra mest om – kan vi väl ta en annan infallsvinkel.

Om övergången är en växel till i Pérez projekt så är det en spik rakt in i hjärtat på Aulas. OL kom aldrig ikapp de störst – men de var oerhört nära.
I vintras läste jag en fin djupintervju med Benz i France Football, där han bland mycket annat deppade över att han blev vuxen så förbannat sent.
– Tänk om jag hade varit gammal nog att vara med när OL var som bäst, sa han.

Ja, tänk om.

OL gick till kvarten i Champions League tre år i rad, men de var bara en världsforward (och möjligen en hyfsad mittback till) ifrån att springa igenom alltihop.
Som tankeexperiment:

Grégory Coupet

Anthony Réveillère, Cris, Cacapa, Eric Abidal 

Michael Essien, Mahamadou Diarra

Juninho 

Sidney Govou, Karim Benzema, Florent Malouda.

Så hade OL:s elva sett ut 2006, om bara Benz varit 22 istället för 18. Försök sen förklara vilket lag i världen som hade kunnat manövrera ut dem.

•••
•••
Och Kim Källström? 22 miljoner om året, låg grekisk skatt, treårskontrakt, nyckelroll i Olympiakos? Nä, jag tror inte det. Lyon ville inte släppa honom till Valencia – och med Juninho och Benzema borta så står han plötsligt för mer än bara sina spelkvalitéer.

/Simon Bank

Jag ska erkänna att jag inte följde Confed Cup så noggrant som jag hade tänkt och önskat. U21-EM kom i vägen, och dessutom hade jag synpunkter på hur SVT försökte sälja in turneringen.

I grunden gillar jag ju att man inte underskattar tittaren, att man försöker behandla allt rättvist och ärligt, men det fanns något i själva upplägget som störde mig. SVT kunde sända, låt säga, Nya Zeeland–Sydafrika, och vara övertygade om att det bästa sättet att sälja in den matchen till sin publik var… att behandla den som om det vore Manchester United–Liverpool.

Min poäng? Jo, att det bästa att göra av en paus i Nya Zeeland–Sydafrika väl knappast är att lägga halva tiden på att låta (den duktige) Ola Andersson peka på skärmen och förklara att ”misstaget som Nya Zeeland gör med sin backlinje här, där ni ser att Tony Lochhead lägger offsidelinjen, är att man saknar en spelare som kliver upp på…”.

Vafan. Jag är överlycklig när jag hör Strömberg och Härenstam snacka under matcherna, och jag är fotbollsintresserad till sjukpensionens gräns, men jag skiter helt i hur Nya Zeeland spelar försvarsspel i en låtsasturnering ett år före VM.

Jag hade velat ha historierna, berättelserna, ödena, människorna. Och det här är ingen spalt för mediekritik (i så fall hade jag kunnat börja med att skjuta mig själv för vissa rader), utan bara en väldigt lång inledning till en diskussion om just en sån historia.

Låt oss tala om hororna.

I dag gick tidsfristen ut för att inkomma med synpunkter på vuxenprostitution till den Sydafrikanska regeringens justitieutskott. Eller, tidsfristen förlängdes raskt med två veckor efter att tidningar legat på och hävdat att regeringen försökt pressa igenom en legalisering av sexköp.

Varför denna brådska? Jo, för att Sydafrika ska arrangera VM 2010.

I ett land med enorma problem med kriminalitet, stölder och våld vill man gärna frigöra resurser. Att, till exempel, lägga mindre energi på att jaga sexsäljare och sexköpare skulle vara en stor hjälp för polisen. Enkel matematik.

Regeringen har tryckt på att beslut ännu inte fattats (och jag får be om ursäkt om min översättning av rättstermer darrar lite här), men justitieministerns talesman Collen Msibi svävar inte direkt på målet:
– Vi inväntar remissvar från den Sydafrikanska Lagreformskommissionen innan vi skickar det slutgiltiga utkastet till regeringen. Innan dess kommer vi att konsultera alla berörda grupper, liksom allmänheten… Vi kan inte säga att legaliseringen kommer att vara genomförd 2010, men med största säkerhet strax därefter.

Redan för två år sen gick den – sedermera korruptions- och kriminalitetsanklagade – högste polischefen Jackie Selebi ut och väckte frågan.
– Antalet prostituerade kommer definitivt att öka under VM. Regeringen borde lägga fram innovativa sätt att kontrollera drickandet och prostitutionen. I Tyskland kontrollerade de det.

Även om inte den föreslagna lagreformen hinner rulla igenom i tid till VM – tröga kvarnar, di dära demokratiska – har röster höjts om en temporär legalisering, att det alltså skulle vara lagligt med prostitution så länge som VM pågår (vilket gigantiskt nederlag vore inte det?).

Och nu tänker ni på Claes Borgström.

Den förre Jämo dyngade ju in en brandfackla inför förra VM, i Tyskland, där han krävde att Sverige skulle bojkotta mästerskapet i protest mot kvinnohandeln. Utspelet var till för att skapa debatt, och han fick sin debatt.  Sen blev det (som oftast) ingen massvåg av prostituerade under VM, i alla fall ingen som märktes av i de undersökningar som gjordes.

Hur förhåller sig nuvarande Diskrimineringsombudsman till ett nytt sexköps-VM? Ska Sverige bojkotta VM om vi går dit?
Och hur är debatten i Sydafrika? Jo, den lever och har hälsan.

I fjol gick ANC:s parlamentsledamot George Lekgetho ut och sa att en temporär legalisering av sexköp skulle hjälpa till att göra VM till en succé eftersom ”vi hör om många våldtäkter, eftersom folk inte har tillgång till dem”.
Med ”dem” menade han kvinnor. Och det blev ett jäkla liv, naturligtvis. Protester, debatter, diskussioner, krav på avgång.

Om det här vore en debatt om legalisering av prostitution hade jag tagit upp för-argumenten om trygghet, normalisering och öppenhet (som de prostituerades olika intresseorganisationer oftast gör), jag hade invänt och sagt att en hållning som säger att sex och en (kvinno)kropp är varor vilken som helst får filosofiska följder, och jag hade slutligen visat en viss respekt för att diskussionen av naturliga skäl blir annorlunda i ett land med fem miljoner HIV-smittade.

Men fotbollen, då?

Sverige ska inte bojkotta fotbolls-VM, oavsett om sexköp är lagligt eller olagligt när det genomförs. Och just idrotten behöver inte fler populistiska pr-poänger och pseudo-debatter.

Diskussionen om sexualitet, lagar, prostitution och förebilders moraliska ansvar är ju viktig, alltid. Borgströms och Bodströms fel 2006 var inte att de ville föra den diskussionen, utan att deras skäl var så lätta att avfärda att de till slut tog livet av ett vettigt samtal om en viktig fråga.

/Simon Bank

Medan Erik Niva är på väg ut på sommarlov i någon form av baltarkipelag är jag på väg… absolut jävla ingenstans.

Statens Järnvägar har dörrproblem, om som timmar kommer och går på Malmö C börjar jag få allt svårare att uppskatta de metaforiska värden ett ord som ”dörrproblem” erbjuder.

Så till vad ska vi använda tiden?

Eftersom jag inte kommer på något bättre gör jag det gamla vanliga, och kastar mig in i att korrigera Erik Niva. Eller, egentligen inte, det jag är ute efter är att korrigera något betydligt mer lättkonfronterat – den tyska historieskrivningen.

”Så sent som 2001 skapade ändå Gerald Asamoah rubriker som den första mörkhyade mannen i det tyska a-landslaget” skriver den baltflyktade barnbäraren i dagens korta men substantiella inlägg om immigranternas roll i tysk fotboll.

Och det är ju sant. Och det är ju inte sant.

Att rubrikerna fanns där är helt sant, liksom att det enade Tyskland aldrig hade mönstrat en svart spelare förrän Asamoah gjorde entré häromåret. Asamoah är också den förste spelare med afrikanska föräldrar som gjort landskamper. Så långt, så rätt.

Men om vi nu har en chans att prata lite om Erwin Kostedde ser jag inte varför vi ska låta bli.

Kostedde föddes i Münster ett år efter krigsslutet, hans far var en svart, amerikansk soldat och hans mor tyska.
– Efter kriget fanns tre ”Mischlinge” (mulatter) i Münster och vi kände varandra. Den ene var en korgosse och dog i en trafikolycka efter en begravning. Den andre drunknade i Aasee. Redan som barn fick jag panikångest, livrädd att det fanns något sorts förbannelse över oss, har Kostedde berättat i en av alla utmärkta texter i tyska magasinet 11freunde.

Kostedde hade en rik karriär. Han var skyttekung i belgiska ligan med Standard Liège, vann skytteligan i Ligue1 med Lavallois, spelade med landslaget på Wembley och gjorde årets mål i tysk fotboll 1974 (en dryg minut in här). Men identitetsproblematiken följde honom fotbollslivet igenom. När han spelade med BvB lär hemmafansens rasism ha fått honom att under en period bara spela bortamatcher.

Störst var och förblev han i Offenbach (fram tills bara för ett par år sen fanns ännu ett klubbfanzine med namnet Erwin). Han har berättat om sina starkaste minnen därifrån.

– Vår första Bundesligamatch mot Eintracht Frankfurt 1972. Rivaliteten mellan Offenback och Frankfurt är lika het som mellan Dortmund och Schalke. Redan fyra veckor före derbyt började skådespelet. Jag gjorde 1–0, men sen öste  Grabowski, Hölzenbein och gänget på ordentligt. Två Grabowski-mål kom och vi släpade efter. Sen minns jag det som igår: De sista fem minuterna… Sigi Held kom igenom, slog ett inlägg och jag var där: 2–2. Och strax före slutsignalen gjorde jag segermålet 3–2.

– Måndagen efter var jag tvungen att ta min bil till min Fiat-verkstad i Frankfurt. De betjänade mig inte! Sen kom returen på Waldstadion, med tusen frankfurt-fans som sjöng ”Tio bögar och en nigger!”.

Kostedde gjorde bara tre landskamper för Västtyskland, ytterligare en svart spelare (Jimmy Hartwig, tysk mästare och europamästare med HSV) spelade landskamper efter det. I en intervju med the Independent 2001, där han i samband med Asamoahs landslagsdebut beklagade att hans egen och Kosteddes livshistoria raderats ur det kollektiva medvetandet, berättade han om erfarenheten att representera Tyskland:

– När jag spelade med landslaget utomlands skrek de åt mig och undrade ”vad vill du, din skittysk?”. Och när jag kom hem till Tyskland och spelade i Bundesliga ropade fansen ”Hey, ditt niggersvin!”. Jag undrade för mig själv: Vad är jag? En skittysk eller ett niggersvin?

Erwin Kostedde avslutade sin spelarkarriär under tidigt 80-tal, och hade en kaxig hållning till livet efter fotbollen:
– Jag ska aldrig jobba mer, bara stå i baren och dricka drinkar.

Det gick inte riktigt så. Efter en rad dåliga investeringar var han rätt illa ute. När hans Västtyskland firade sin sista VM-titel 1990 satt Kostedde i arresten, anklagad för att ha rånat en spehall. Han frikändes efter en månad, men pengarna var borta. För de germanofila av er finns en fin, bred text om fotbollsspelares post-karriära ekonomiproblem här.

I dag lever Kostedde ett på många sätt rätt undanskymt liv. Han intervjuas då och då, och grabbarna bakom fanzinet Erwin brukade spela i hans namn när St Paulis anarkofans arrangerade sin årliga anti-rasist-cup för supportrar.

Och som genom ett under har mitt tåg plötsligt börjat rulla norröver. Dörrproblemet är löst, vi fick ett nytt tåg.

Men jag har ingen semester. Och det har börjat regna något fruktansvärt.

/Simon Bank

I dag skulle vi kunna prata lite om intresse, den smått obegripliga sorten.

Jag satte mig på tåget till Malmö, försökte läsa ikapp gamla mejl och sova ikapp förlorad sömn. Sen gick jag och satte mig framför Horst Hrubesch (mannen som i min sjuåriga hjärna 1982 var monstret som med outtömlig, ogripbar ondska gjorde Alain Giresse ledsen) och Stuart Pearce på EM:s sista dag-före-match-konferens.

Tyskland–England. Klassiskt möte. Två legendarer som tränare.

Vi var kanske en handfull svenska journalister där, om ens det. Sverige har åkt ut, så alla har åkt hem. Hur som helst, Pearce hade gått in i psykosmode och stirrade ner varenda journalist som vågade ställa en fråga. Hrubesch log Öresundsbrobrett och lovade att Tyskland skulle vinna det här inom 90 minuter. Inga straffar.

Jag satt mest och funderade på vem av dem som skulle vinna en MMA-fajt. Kom fram till Pearce, på fart och galenskap. Svennis ska, apropå galenskap, ha sagt att Pearce vore en finfin förbundskapten för England. Fast vad ska han säga.

Vi fick se en kvart av tyskarnas träning, jag ägnade den åt att titta på Manu Neuer. Det var bara banal inläggs-och-utspels-träning, men jag borde filmat och skickat filmen till alla Sveriges unga målvakter. Den här maskinbilden av tyskar är ju ett otyg – Tyskland är en kulturstat, en av världens rikaste och känsligaste – men ni skulle verkligen sett.

Kurti Kowarz, målvaktstränaren, slog kanske 30 högerinlägg, alla var bättre slagna än något jag sett i allsvenskan i vår. Neuer plockade ner dem och hade två alternativ – två spelare som stod på varsin sida av mittlinjen, femtio meter bort.

Han slog helvolleys, halvvolleys och på rullande boll, med vänster och höger fot,  och man hade kunnat placera ut äggkartonger över hela planen minus just de fem kvadratmeter där de två mottagarna stod – han hade inte krossat ett enda ägg.

När Neuer väl missade en utboxning, efter sju-åtta minuter, blev han förbannat.

Fascinerande.

•••
•••

Och samma helg, hemma hos Neuer i Nordrhein-Westfalen, har hans svurna Schalke-fiender i Dortmund hållit sommarens första träning.

15 000 fans kom för att se på.

Dortmund snittade sina modiga 73 000 i Bundesliga i fjol, men säsongen slutade med att de tappade sin europaplats i sista omgångens sista minut. Man hade kanske kunnat tro att intresset skulle minska något.

Man hade i så fall trott fel.
BVB har hittills sålt 45 400 säsongskort, ytterligare 4600 står i kö för att köpa. Vi har alltså att göra med en av kontinentens absolut mest attraktiva biljetter, med en gigantisk efterfrågan, med en modern inramning och en ytterst levande supporterkultur.

Dagens fråga: Vad kostar en säsongsbiljett, 19 matcher på Südtribüne?

Dagens svar: 180 euro. Lite mer än en hundralapp mer match.

Make of that what you will.

•••

En sak till, apropå nästan inget alls: I måndagstidningen skriver jag en duktig genomgång av tidigare engelsktyska och tyskengelska fotbollsklassiker. Väl framme vid 90-talet var de förstås svårt att inte dra in tabloid-dimensionen från tiden när de värsta krigs- och hetsreferenserna präglade all engelsk bevakning av tyskmatcherna (”Achtung! Surrender!”, ”Heroes 1, Janckers 0” et cetera, et cetera ).

Väl inne på temat brittiska fotbollsrubriker snubblade jag över en gammal pärla jag hade missat helt. Från etikerna på the Sun, efter att Inverness Caledonian Thistle FC chockspöat Celtic i cupen säsongen 99/00, i all sin självlysande brittbriljans:

Super Caley go ballistic, Celtic are atrocious.

/Simon Bank

Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.

Av alla första meningar som skrivits i alla romaner på svenska språket så tror jag att det är den allra bästa. Jag tycker om när Arne Sand börjar sin Väderkvarnarna med ”Låt en konstkritiker heta Donald Johansson” också, men inte lika mycket.

Det var Willy Kyrklund som skrev om människolivet, i Mästaren Ma som kom ut 1952.

Och det här inlägget handlar inte ett dugg om fotboll, bara om Willy Kyrklund eftersom han dog idag och eftersom jag är väldigt ledsen över det. Genuint och på allvar, mycket mer än jag trodde.  Jag refererade till honom i en krönika för en vecka sedan, i en text om hur vi ser på moral.

Det finns ingen som skrivit om moral som Kyrklund gjort, och det finns ingen som skrivit så fjäderlätt blytungt om religionen eller kärleken som han gjort.

Jag tror inte att han skrivit något om idrott, även om han snuddade vid den i Om Godheten, när han diskuterar (med bland andra Gud) vad som är rätt och fel:

Vad som är en god sak bestäms av det personliga tycket. En god sak kan vara vilkensomhelst idé eller dess materiella hypostas, till exempel kodyrkan, Adolf Hitler, Josef Stalin, Coca-Cola, sexuell avhållsamhet, Hammarby ishockeylag, kvinnosaken, solbad, vinterbad, gyttjebad, dusch.

Willy blev 88 år, trots att han rökte flitigt i nästan 50 år. Han bodde i Uppsala (”Helst hade jag velat bo i ett hus, med öknen åt en hållet och havet åt det andra. Nu lär det inte vara möjligt, så då kan jag lika gärna bo här, i Uppsala”) och Jag har inget annat skäl att berätta om det här än att jag tycker att man levt ett fattigare liv om man inte tagit sig tid att läsa honom (Solange, Om Godheten, Mästaren Ma, den vidunderliga Polyfem förvandlad).

Så läs.

Och om ni inte läser, så kan jag – som ett ursäktande led in i något som handlar om fotboll och varför vi är fanatiska supportrar – fritt ur huvudet citera Willy Kyrklunds förklaring till varför han egentligen började röka någon gång i 40-årsåldern. Han berättade om det i en SVT-dokumentär, där de följde honom till hans barndoms Karelen. Reportern frågade om hur det kom sig, om det inte var en märklig sak att börja med i den åldern.
–  När man börjar komma upp i di där åldrarna så börjar det bli allt svårare att få sina behov tillfredsställda, sa  Willy.
– Så då har man två alternativ. Antingen skaffar man sig ett behov som låter sig tillfredsställas – eller så går man och hänger sig.

Konstpaus. Willy drar ett bloss.

– Och här sitter jag nu… med min cigarett.

Och här sitter vi. Med våra fotbollslag.

/Simon Bank

Om inte om.

Jag har precis avslutat en krönika om en av de märkligaste, mäktigaste fotbollsmatcher jag sett från en läktare.

Vad har vi?
Liverpool–Milan, förstås.

Italien–Frankrike, förstås.

Danmark–Sverige, förstås.

Det var nog det.

Det hade ju gått att skriva en bok, eller två, om England–Sverige. Det blev till slut en text som mest handlade om känslan av att ha vunnit mer än man förlorat. Jag känner att jag kanske borde ha skrivit mer om Marcus Berg, som var den här matchens i särklass bäste spelare.

När ingen annan längre orkade/kunde springa svävade han runt på sitt eget Göteborgsvarv. Det var en sekvens efter 98 minuter när han för fram bollen själv, tar ett hyfsat avslut – och sedan spurtar trettio meter hemåt för att försvara. När han stoppat kontringen ställde han sig och stretchade.

Marcus Berg är från Torsby.
Han är också den förste spelare som snuddat vid ett môcke, môcke, môcke, môcke bra på Svennis-skalan.

Kanske fattades det ett straffmål.

Môcke bra:

Ola Toivonen – Fabrice Muamba.

Môcke, môcke bra:

Gustav Svensson – Micah Richards.

Môcke, môcke, môcke bra:

Marcus Berg – James Milner.

När det väl blev straffar tittade jag mest på Psycho. Stuart Pearce är, som ni vet, besatt av straffavgöranden. Han har rankat sina skyttar från ett till 23, låtit dem träna straffar i två år, kartlagt alla motståndare. Jörgen Lennartsson är mer inne på att man inte riktigt kan träna straffar, och jag håller med honom till en viss gräns. Det ÄR en jävla skillnad på att slå straffar på träning med polarna och att göra det i skarpt läge. Samtidigt störs jag av att höra att de svenska kaptenerna lagt över en del av ansvaret på spelarna själva. Inför straffavgöranden ska en tränare visa för spelarna att det är han, bara han, som tar ansvaret för missar och mål.

Men Sverige förlorade inte på det.

Sverige var ett bättre lag än England över 90 och 120 minuter, de var det även i stora delar av första halvlek – men bjuder man på tre hörnmål ska det mycket till för att vinna matcher.

Hur som helst. Straffarna. Psycho.

Två år efter den hysteriska strafforgien mellan England och Holland i en annan semifinal (11–12), och nitton år efter Pearces eget stora strafftrauma slog Marcus Berg en exakt kopia (just efter att Millie Milner härmat Beckham 2004) av den straffen.
Bollen mitt i mål, målvakten till vänster, ett par ben i vägen 1990 (1.35 in på klippet)
Bollen mitt i mål, målvakten till vänster, ett par ben i vägen 2009. (8 sekunder in på klippet)

Jag vet inte om man kunde se det i tv, men Psycho firade inte då, och han firade inte sen. Dels för att han inte tyckte att en finalplats är ett slutmål som ska firas, dels av ett helt annat, personligt skäl.
– Jag är mycket respektfull mot dem som förlorat på straffar. Jag har gjort det själv, så jag vet hur det känns, sa han.

Pearce gjorde upp med straffspöket i dag. Igen. Möjligen var han också ett par centimeter ifrån att gambla bort sina sista, försvinnande små chanser att bli engelsk a-förbundskapten i fotboll. Med en halvtimma kvar började han coacha för finalen, han plockade ut Gabby Agbonlahor som trots allt hjälpte ett spelsvagt lag att hålla i bollen, och han plockade ut Mark Noble som trots allt var en av få konstruktiva krafter från mittfält och bakåt.

Om det hade rasat hela vägen hade Psycho haft en tuff dag på jobbet idag.

Nu är det vi istället, men vi tröstar oss med att det – alldeles utan fjantiga brösttoner om att U21-spelare är samma sak som A-spelare – ser ut som att vi räknat ut vår fotboll ett par veckor för tidigt.

Det har varit en glädje att få uppleva det.

/Simon Bank

Vi satt i en hotellbar i Göteborg, och Michael Jackson var död.

Andra får reda ut vad kungen av pop hade för betydelse – för popen, för medialiseringen, för vår generation. Här kan vi reda ut vad han betydde för vår lilla del av universum: fotbollen.

Det var, förstås, inte särskilt mycket, och det var först under hans senare, urspårade år som han upptäckte sporten.

Fullt i linje med det mer bisarra draget i hans liv och leverna så blev han 2002 hedersmedlem i Exeter Citys styrelse. Nära skedböjarvännen Uri Geller, apropå bisarra drag, tog med honom till St James Park och Michael höll ett tal inför storpublik.

Han pratade om Aids, han pratade om kärlek – och när han pratade om fotboll framstod han väl inte som något Die Hard City Fan, direkt. Men han försökte i alla fall.

Sin första kontakt med fotboll fick han annars genom Mohammed Al Fayed.
Chairman Mo tog med honom till Craven Cottage 1999, Michael fick se en match och träffa Fulham-spelarna och var mäkta imponerad efteråt.

– Jag visste inget om fotboll och jag har aldrig varit på en sporttillställning, så det var en stor upplevelse för mig. Jag är ett soccer fan nu, absolut. Jag är beroende. Det var så spännande och passionerat – supportrarna var som dem som är på mina konserter. De skrek och ropade och hejade på spelarna. I loved it. Jag ville hoppa upp och börja dansa, för jag är van att uppträda på scenen när jag hör den sortens oväsen. Fansen var fantastiska, även om de verkade förvånade att se mig. Jag tvivlar inte på att Fulham kommer att gå upp, de verkade vara ett väldigt bra lag med fantastisk laganda, sa Michael i en intervju med Piers Morgan.

I samma intervju berättade han att han funderade på att köpa en egen klubb, men det blev aldrig av. Vi kan i alla fall konstatera att Michael Jacksons främsta intryck kom från engelsk fotboll i de lägre divisionerna.

Annars var det alltid och naturligt så att fotbollen hade en närmare relation till Jacko än vad Jacko hade till fotbollen. Rio Ferdinand hade en inbjudan till showerna i London i sommar, och var som ett litet barn dan före julafton.

– Michael var min barndomshjälte. Jag brukade låtsas att jag var honom hela tiden. Att prata med honom i telefon, höra att han ville träffa mig – jag skakade efteråt, jag kunde inte tro att det var sant, har Rio sagt till kvalitetsbladet the Sun.

En generation sörjer. Michael Jackson kunde inte trixa tre, men en av de senaste kondoleanserna som strömmat in från Los Angeles kom från Karina LeBlanc, målvakt och lagkamrat med Marta i LA Sol.
Hon berättar att laget alltid brukar lyssna på Michael Jackson-låtar före matcherna.
Mest av allt lyssnade de på Man in the Mirror.

Av alla Jacksons låttitlar gissar jag att det är den som bäst sammanfattar hans liv och karriär.

/Simon Bank

Jag visste väl att det fanns någon poäng i det här med att ha läsare.

Easthomer hörde av sig med ett påpekande att vi saknat skärpa i vårt Bulgarien-zoom det sista, och eftersom det här är en blogg som berömmer sig för sin östeuropeiska fetisch så får vi korrigera misstaget direkt.

Vi har dessutom en historia som innehåller allt som får oss att ticka igång.

Bulgarer? Check.
Målvakter? Check.
Maffia? Check.
Snabba bilar? Check.
Lite naket? Check.

Nikolaj Mihajlov, Twentes 21-åriga Liverpool-lån till målvakt (han ser ut som 43), sov sig tydligen igenom Stevie Gerrards taktikgenomgångar på Melwood. Annars hade han lärt sig att man INTE ska ha nåt att göra med hårdingar som har smeknamn som, låt säga, Pancake.

Mihailov har tidigare dejtat Nikoleta Lozanova, Bulgariens Playmate of the Year 2006. Ni får googla själva om ni är lagda åt det nyfikna hållet. Själv blev jag lätt generad när jag gjorde det. Särskilt andra gången.

Hur som helst. Det tog slut mellan Nikoleta och Nikolaj, och playmaten skaffade sig en ny plamate: Maffiabossen Georgij ”Huvudet” Stojlov.

Det är oklart om målvakts-Mihajlov hade någon koll på att Huvudet kallades Huvudet när han gick ut och jämförde sin nya tjej med sin gamla i en tidningsintervju.
– Om min nya tjej är en Ferrari är väl Nikoleta en trasig gammal östtysk Trabant, flinade Mihajlov.

Och, tja, han flinar inte längre.

Det första som hände var att han märkte att hans Ferrari (hans riktiga Ferrari alltså; bilen) badats i syra och skadats för ett belopp motsvarande 220 000 kronor. Det andra som hände var att han skaffade tre livvakter som nu bevakar honom dygnet runt.

Det känns som att det är på sin plats att önska målvakten lycka till. Med bilarna, banditerna, brudarna och allt.

•••
•••

USA slog Spanien.
Säger lite om Spanien, lite mer om USA – och ännu mer om Confed Cup.

Men det var ett fint bicycletaförsök av Charlie Davies, det var det.

•••
•••

Mitt i den galna säsongen kan det hända att vi missar detaljer som styr övergångar och transfersagor mer än vi tror.

Bland det mest basala: Skattesystemen.

Min portugisiska favoritfinanssajt redde nyligen ut det där, och jag har väntat på ett tillfälle att delge er siffrorna. Eftersom tillfällena kommit och gått utan att jag haft vett att ta tag i saken så slänger jag ut saken här och nu, apropå egentligen inget alls. Eller, vi kan säga att det är apropå Zlatan Ibrahimovic, för nöjes skull.

Fråga i korthet: Hur mycket tjänar en fotbollsstjärna?
Svar i korthet: Det beror på vilket land han bor i.

Skattesatserna skiljer sig nu så mycket att de är en reell faktor när fotbollsspelare värderar sina kontrakt. Futebolfinance har använt sig av exemplet Cristiano Ronaldo.

C-Ron drog in sina futtiga 7,5 miljoner euro, brutto, i United. Eftersom Spanien – sedan den fem år gamla ”Beckham-lagen”, som innebär skattelättnader för utländska arbetare – har en låg skattesats skulle samma summa i Spanien ge honom väldigt mycket netto-pengar.

Här är – som vi säger i kvällspressen – hela listan:
I Spanien (24%) ger 7,5 miljoner euro – 5,7 miljoner euro efter skatt.
I England (40% skatt) ger 7,5 miljoner euro – 4,5 miljoner euro efter skatt.
I Portugal (42% skatt) ger 7,5 miljoner euro – 4,35 miljoner euro efter skatt.
I Italien (43% skatt) ger 7,5 miljoner euro – 4,275 miljoner euro efter skatt.
I Tyskland (45% skatt) ger 7,5 miljoner euro – 4,125 miljoner euro efter skatt.
I Holland (52% skatt) ger 7,5 miljoner euro – 3,6 miljoner euro efter skatt.

Vad vi ville ha sagt? Mest att vi är glada att det verkar som att C-Ron kommer att klara livhanken i år också.

/Simon Bank

Jaja. Innan ni scrollar er neråt för att läsa Erik Nivas genomgång av Englands styrkor och svagheter (plenty of both) så kan vi väl skära in med en kort rapport från svensklägret så här dagen efter.

Alla var glada, alla var hela, Marcus Bergs ansikte såg ut som en serbsignerad crossbana från Torsby och Martin Olsson fick prata väldigt mycket engelsk fotboll.

…och, tja, egentligen var väl det här mest ett sätt att få tala om att den svenska bänken är redo, nu när Wernbloom och Bajrami är borta.

Robin Söder, till exempel, ser hetare ut än på länge.

/Simon Bank