Saturday Night Fight, pt III
avInför den här finalen gav José Mourinho två exklusiva intervjuer. Den ena till spanska Marca, då han ville kratta mattan inför sin landning i Madrid. Den andra till brittiska Sunday Times, då han vet att han en dag kommer att jobba i England igen.
Ingen enda aspekt av den här mannens tränargärning är slumpmässig.
Men i alla fall, i den där Sunday Times-intervjun fick han frågan om hur han lyckats förändra det Inter som i fjol åkte upp till Old Trafford och kapitulerade till det Inter som numera triumferande intar Stamford Bridge och Camp Nou. Han svarade genom att prata i mer än fem minuter utan uppehåll. Det här är sammanfattningen.
– Inters historia gick ut på att åka ut i åttondelsfinal och sedan grina över förlusten. Efter förlusten i Manchester blev jag kritiserad i italiensk press, och jag kände även att mina kommentarer på Old Trafford inte var särskilt välkomna inom klubben. Jag sa på ett väldigt objektivt och pragmatiskt sätt: ”Jag vet varför vi är ute ur Champions League, och det är för att de är bättre än oss”. Varför är de bättre än oss? Varför kunde inte Inter gå vidare? Varför kunde inte Inter uträtta något i Champions League på så många år? Varför kan Inter nå framgång i Italien, men inte i Europa? Vad kan vi göra för att förbättra laget och komma på svaret på de frågorna?
– Jag gick steg för steg. Jag kan inte spela i Champions League utan två väldigt starka mittbackar. Vi kan inte spela i Champions League utan en expert på fasta situationer, eftersom matcherna är väldigt, väldigt tajta och ibland behöver du den mannen för att göra skillnaden. Vi behövde ett mittfält kapabelt att kontrollera bollen under större delen av matchern. Och vi kunde inte lyckas i Champions League utan en forward gjord för de stora ögonblicken. Inte en anfallare som gör tre mål på femton chanser, en anfallare som kan göra ett mål på två chanser.
– Vi arbetade för att besvara de frågorna. Klubben var väldigt öppen för mina idéer, det måste jag säga. Efter det behövde vi bara klättra över den psykologiska muren; det stora ögonblicket, den stora motståndaren. Det ögonblicket kom mot Chelsea i åttondelsfinalen. När vi slog Chelsea – i synnerhet på det sätt som vi gjorde det, i synnerhet för att vi gjorde det välförtjänt genom två segrar. Det var vad laget behövde, i synnerhet som vissa spelare gått igenom år efter år av besvikelser i Inter. Efter att ha slagit Chelsea kunde de slå vem som helst.
/Erik Niva