Hejdå, söndag. Sådär kan man också avsluta en vecka. Men innan vi helt och fullt tar oss an livets nya utmaningar (en halvdag i Barcelona, det blir svårt att få tiden att gå) har vi ju något att gå till botten med.

Bursaspor.

Vad fan hände?

För ett par veckor sedan skrev jag en text om det fantastiska som Ertugrul Saglam höll på att göra uppe i Bursa. Ett av skälen till att jag gjorde det redan då var att det hade varit dumt att vänta, logiken och historiken talade ju för att någon av Istanbul-jättarna skulle kränga sig förbi på upploppet och skritta hem ligaguldet. Som de brukar göra. Som de alltid gjort.

Ingen klubb utanför Istanbul/Trabzon har alltså någonsin vunnit den turkiska ligan, och den här gången gick mäktiga Fenerbahçe in i sista omgången som serieledare. Trabzonspor skulle komma till Kadiköy, tre poäng skulle baxas hem, och så skulle det inte spela den minsta roll vad de där krokodilerna i Bursa tog sig för.

Bursaspor tog sig för det här. 2–1 mot ett måttligt intresserat Besiktas.

Upp till Fener, alltså. Och där stod det 1–1 efter ett av årets vackraste mål av Trabzons Burak Yilmaz.

Och eftersom Turkiet är Turkiet så fick vi sen ett slut som bara kan vara en konspiration. På Şükrü Saracoğlu fick publiken veta att Besiktas kvitterat till 2–2, och att 1–1 alltså var fullkomligt tillräckligt för att säkra seriesegern. Fener hade vräkt på, haft ett tiotal chanser att avgöra matcher, men nu verkade det alltså bli ligaguld ändå.

Slutsignal. Jubel. Planstormning. Kärlek.

Kaos.

Mer kaos.

Tvivel.

Mer tvivel.

Panik.

Mer Panik.

Någon talar om att det tydligen slutat 2–1 i Bursa, att Fener alltså missat titeln. Turkiska ligans huvudsponsor är Turkcell, Turkiets största mobiloperatör, och bilderna inifrån Şükrü Saracoğlu hade kunnat vara en ren reklamfilm. Mobiltelefoner åker fram överallt, alla ringer sin kompis, pappa, fru, för att få veta VAD FAN SOM HÄNDER.

Resten är fars, armageddon, upplopp. Läktarsektioner eldas upp, spelarna stängs in i omklädningsrummen, fans stormar presskonferensrummet för att konfrontera den gamle kokainnosen/Fener-tränaren Christoph Daum (som var med om det här för fyra år sen, när Fener tappade titeln mot Denizlispor i sista omgången). Daum gömmer sig, polisen sätter in tårgas och vattenkanoner, människor skadas.

Det är inte säkert att Kadiköy står kvar i dag, men det är å andra sidan inte säkert att Bursa gör det heller. Alla rapporter talar om ett sinnessjukt firande på gatorna i Bursa.

– Det här är vår seger, allas seger, sa Ertugrul Saglam.

– Vi är så lyckliga, så stolta, sa ordföranden Ibrahim Yazici.

– Den här stan förtjänar den här framgången. Det är inte lätt för en klubb från Anatolien, sa backen Tuna Üzümcü.

Turkisk fotboll har fått nya mästare. Hela landet, utom Fener, höll på Bursa idag. De ekonomiska skillnaderna mellan Istanbul och resten av landet är fortfarande enorma, men i dag tog en liten provinsklubb en mental barriär och rev den i bitar.

Bursaspor är mästare. Alla kan vinna.

•••

Hursa? Ni undrar vad som egentligen hände här i Barcelona när tv-kamerorna stängts av?

Äh, inte så mycket. Dani Alvés började tuta så smått, folket rörde sig inåt centrum, det sjöngs en del.

Och, just det, Andrés Iniesta ställde sig och gjorde det katalanska tecknet för ”Fuck you” framför en lagkompis skåp också.

Det var väl det hela, tror jag.

/Simon Bank

Visca Bursa y visca Catalunya!

Inifrån de katalanska katakomberna på Camp Nou är det väl bara att konstatera att kvällens stora saker hände någon annanstans. Bursaspors titel i Turkiet är årets största fotbollssensation och det hade varit fantastiskt att få vara där och ta del av den.

Det är som vanligt med fotboll, problemet med den är att du missar en massa fotboll. Och på Camp Nou fick vi se imperiet slå tillbaka efter en tung vår, när vi till slut summerade spanskspelandet så var Real Madrid inte nära. I en serie där fallgroparna är så få och konsekvenserna av de små missarna så stora så förlorade de titeln på att de började året med ett ofärdigt lag, medan Barça kunde bygga vidar på det de hade.

Valladolid-matchen var ju bara en väntan på en stor, sönderorganiserad fest som tog fart först när det blev taldags och Piqué, den enorme Piqué, got the party started.

Bäst tal: Piqué.

Bäst dans: Dani Alvés.

Bäst mimik: Lionel Messi.

Bäst frisyr: Xavi. Alltid Xavi.

Bäst barn: Gabi Milito.

Bäst utdelning: Tjigrinskij.

Bäst svordom: Ja, vi ger väl den till Zlatan Ibrahimovic, tycker jag.

Nu ska vi se om spelarna och Pep har något att förmedla till den väntande, svenska läsekretsen. Det är lite kaos här, men trevligt.

/Simon Bank

…och prinsen blev kung.

Diego Milito, Il Principe, prinsen från Buenos Aires avgör Serie A, bollen på en bricka från den gamle traktorn som aldrig blivit gammal, den perfekte humanisten, zapatisten och mittfältsbasisten Javier Zanetti, 36.

Alldeles nyss var Inter ett elakt lag med en trevlig tränare, nu har de blivit ett trevligt lag med en elak tränare, och ingen i världen kan tycka annat än att det är rätt män som till slut drar med skölden hem till Milano och Moratti ett varv till. Den lojale löparen Milito, den lojale tjänaren Zanetti.

Men visst, det låg länge en annan saga på lut den här söndagen.

Roma sänkte Chievo utan att ta i, Totti rammade ribban och Vucinic drog ur proppen. Resten handlade om Siena, om en missad Ekdal-chans men framför allt om den långe pojken med ryggen mot Robur-curvan nere i den här toscanska sänkan.

Gianluca Curci lämnade Roma för två år sen, men han lämnade aldrig Rom.

Han föddes som fotbollsspelare på Trigoria, han fick chansen i Romas a-trupp, inte ens när han skrev på för Siena för två år sedan tänkte han tanken att flytta ifrån sin lägenhet hemma i Rom. Han bor kvar, i samma område som flera av Roma-spelarna, och pendlar till arbetsveckorna i Toscana.

Curci är romare. Det var han mot Inter idag, och alla som följt Curci vet att han har sina dagar när han helt enkelt inte släpper in mål. Det här var en sån dag ända tills Zanetti bestämde sig för att kasta sig in mot straffområdet med bollen, ända tills Milito tog den vidare och stoppade in den i mål.

Curci försökte, men han kunde inte stjäla tillbaka titeln som hans Roma gav bort mot Samp häromveckan.

Inter är stora, mäktiga mästare igen, och det är Roma som gjort dem till det. Roma sprang med dem hela vägen hem – Claudio Ranieri har tagit flest poäng av alla sedan han tog över i september – och pressade fram det allra bästa ur dem. Och det bästa är bra. De har anfallare som springer, mittfältare som är lugna med och utan boll, världens bäste högerback, en av världens bästa målvakter och världens bäste coach. De har också världens märkligaste mittback, men Matrix lyckades inte förstöra festen trots att han gjorde ett par halvhjärtade harakiri-försök på slutet.

I morse satt jag på en uteservering med spansk sol och italienska tidningar, och läste om Mourinhos svar på Ranieris uttalande om att han kände trötthet, ”La Noia”, inför Mourinho.

– La Noia di Ranieri? undrade Mou. Vad är det? Den enda jag läst och känner till är ”La Nausea” (”Äcklet”) av Sartre. Han var filosof, nobelpristagare och väldigt passionerad fotbollsälskare.

När en tränarpsykning innefattar Sartre vet ni varför Italien är bäst i världen på sagor om fotboll.

Och i det landet heter de regerande mästarna, idag precis som igår, FC Internazionale.

Complimenti, ragazzi. Madrid nästa.

/Simon Bank

I väntan på att hela helvetet bryter löst nere i Serie A så kan jag väl ta mitt ansvar som självkritiker och bädda ner Ligue 1 i sängen för säsongen. Ett av den här bloggens sympatiska drag (äh, det enda om vi ska vara ärliga) är ju att vi rannsakar oss själva när våra säsongstips lagt sig för att självdö framåt vårkanten.

Så, hur fruktansvärt illa gick det den här gången då?

Inte alls, om jag ska vara ärlig. Riktigt bra, faktiskt. Aces. Tackar som frågar.

Här har ni sluttabellen i den franska fotbollen, med mina placeringstips inom parentes:

1. Marseille (2:a)

2. Lyon (1:a)

3. Auxerre (11:a)

4. Lille (4:a)

5. Montpellier (15:e)

6. Bordeaux (3:a)

7. Lorient (14:e)

8. Monaco (7:a)

9. Rennes (6:a)

10. Valenciennes (16:e)

11. Lens (12:a)

12. Nancy (13:e)

13. PSG (5:a)

14. Toulouse (8:a)

15. Nice (10:a)

16. Souchaux (17:e)

17. ASSE (9:a)

18. Le Mans (18:e)

19. Boulougne (20:e)

20. Grenoble (19:e)

Verdict: Jo, det här får vi vara väldigt nöjda med. Som vanligt är siffertipsen mer eller mindre ointressanta, det handlar mer om att sortera in lag i rätt seriesegment (jag har fetmarkerat de rätt placerade klubbarna). Och med båda de två toppklubbarna rätt och alla de tre nedflyttade rätt klarar jag den viktigaste ribban med marginal.

Missar att minnas? Jo, jag trodde att Saint-Étienne skulle få det jobbigt, men inte riktigt SÅ jobbigt. Samma sak med Paris. Gourcuff-Lorient ska jag be om ursäkt, och det gäller även Montpellier, som var bättre än någon trott. Valenciennes Barça-fotboll såg jag inte heller komma, och den allra största bommen var naturligtvis att jag inte förstod att Fernandez skulle utmana hela vägen in i mål, trots att Auxerre bara har en ryggrad på två-tre spelare.

Mer?

Jo, jag gick tvärsäkert ut och förutspådde lite annat också:

Skyttekung: Mamadou Niang, Marseille. (Facit: Mamadou Niang, Marseille)

Först sparkad: Alain Perrin, ASSE. (Facit: han var tvåa, fem dagar efter Paulo Duarte, Le Mans).

Sådär. Starka fyra plus ger jag mig själv, och det gör jag inte för att skryta eller slå mig för bröstet.

Jag gör det för att ni ska minnas det när jag ger mig på att summera mina fenomenalt felaktiga föranalyser inför Serie A.

•••

Några sista ord, innan vi lämnar den franska fotbollen åt sin sommarhibernering (kan man säga så?). Ni har förstås undrat vad Jean-Pierre Papin har för sig nu för tiden? Jo, det ska jag tala om. Han tog över ett pressat Châteauroux vid nyår, med uppdraget att rädda dem kvar i Ligue 2.

I fredags var det examensdags.

JPP ledde laget ut mot Strasbourg, samma Strasbourg som han ledde upp till Ligue 1 för tre år sedan innan deras samarbete imploderade och han fick lämna jobbet. Många spelare gnällde på honom då, och tyckte att han var en katastrof.

Nu är katastrofen här på riktigt, och det var JPP som höll i startnyckeln. Châteauroux slog Strasbourg med 2–1 och hängde kvar, nordisterna åker ur och spelar i tredjedivisionen i höst.

Tack för senast, eller hur man säger.

•••

En sak till, jag vet inte om ni har noterat att det vandrar runt en myt i det svenska medieträsket? Jo, nu när det diskuteras straffar var och varannan omgång i allsvenskan, så sägs det här och var att ”Vi borde göra som i Frankrike, där de bestämt sig för att alla hands i straffområdet automatiskt ger straff och slipper allt tjafs”.

Ni har hört det? Det hade ju varit fint. Om det vore sant.

För det första handlar tolkningen i Frankrike om huruvida armen är utanför kroppen eller inte. För det andra har domarna haft oerhört svårt att tillämpa regeln. För det tredje har det tjafsats precis lika mycket som vanligt. Man pratar om avsikt, om onaturliga spelställningar, om allt, och inte bara eftersom fransmän älskar att diskutera.

Straffrågan, eller handsfrågan, är och förblir en lingvistisk fråga.

Alla som spelat eller spelar fotboll vet, instinktivt och moraliskt, vad som är hands och vad som inte är det, vad som borde bestraffas och vad som inte borde bestraffas. Vi vet det, på samma sätt som vi vet skillnaden mellan en smekning och en smäll.

Alltså återstår bara att formulera den vetskapen, att klä den i ord så att den fungerar i ett regelverk. Själv är jag helt inne på den gamla kombinationen av a) onaturlig spelställning eller b) hand-söker-boll. Diskussioner om ”avsikt” landar bara i psykologiska gissningslekar. Och vem i hela världen vill ägna tid åt att fundera över vad, låt säga, van Bommel har för avsikter? I något sammanhang?

•••

Så, det var långt och det var allt.

Om ni vill så kan ni Spanien-ladda med det här och det här, så släntrar jag ut i den katalanska solen och ber om en cortado, dagens tidningar och en tv-maskin där man kan se Inter vinna Serie A.

/Simon Bank

Går in på tyska Bild och läser rubrikerna. En sticker ut i sin enkelhet: ”Ballack-Schock”. Efter att ha haltat ut från Wembley igår är nu den tyska landslagskaptenens VM i fara. Enligt de första rapporterna är visserligen inget brutet, men har väldigt ont och ska magnetröntgas ytterligare en gång idag.
– Det känns inte bra just nu, men vi får se på söndag kväll. Förhoppningsvis kan jag spela mot Australien i VM-premiären, men jag gick inte av utan anledning.
Och tacklingen som sänkte honom?
– Det är inte bra när sånt händer i fotboll. Ingen vill se det. Han hade tur som undan med gult kort.

Det är ju här det blir riktigt intressant. Mannen som sparkade sönder Ballack var alltså Kevin-Prince Boateng, född i Berlin, men landlagsspelare för ett Ghana som spelar i samma VM-grupp som Tyskland. Och till skillnad från sin lillebror, Jerome, har Kevin-Prince Boateng valt att representera Ghana.
– Tyskland är inte mitt land. Jag är stolt över att vara afrikan.
Boateng har alltid gjort en poäng av att han blivit missförstådd i Tyskland, att landet där han föddes aldrig förstått sig på ”The Ghetto Kid” (hans eget smeknamn) och hans 13 tatueringar, hans 160 par skor, 200 kepsar, 20 läderjackor och hans sätt att köpa en Lamborghini, en Hummer och en Cadillac på samma dag.
– I England behandlar folk mig helt annorlunda. Här är jag bara Kevin-Prince Boateng, fotbollsspelaren.

För bara ett år sedan representerade Kevin-Prince Boateng fortfarande Tyskland. Han deltog i träningslägret inför U21-EM i Sverige, men valdes som sista spelare bort ur truppen.
– Kevin blev utvald eftersom han varit sen till flera samlingar.  Tanken var: Har vi en spelare som är opålitlig så riskeras hela projektet, säger en anonym U21-spelare till Der Spiegel.

Kevin-Prince Boateng ska ha brutit ihop i tårar, men Tyskland vann U21-EM. Jerome Boateng var en av lagets bästa spelare.

För bara några dagar sedan gav Kevin-Prince Boateng en ganska sällsynt intervju till tysk press, där han återigen ville betona att han var missförstådd av nationen. Den där hetsporren utan disciplin fanns inte längre.
– Det finns vissa saker jag inte vill prata om, men om vi håller oss till fotbollsplanen så hamnade jag ofta i problem efter dumma närkamper under tiden i Dortmund. Jag anklagades för att sparka ner folk avsiktligt, men så var det inte. Det var bara olyckliga tacklingar. De som känner mig och mitt spel vet att jag aldrig skulle skada någon avsiktligt. 
• Har du förändrat ditt sätt att spela?
– Jag försöker tänka efter lite mer. Det betyder inte att jag brinner mindre i matcherna, men jag behärskar mig i duellerna.

Efter 33 minuter av FA Cup-finalen hamnade Kevin-Prince Boateng och Michael Ballack i ett småbråk efter en duell. Ballack knuffar till Boateng. Tre minuter senare händer detta.

Kevin-Prince Boateng kommer inte att vara en mer förstådd människa i Tyskland idag än han var igår.

***

I den där senaste intervjun berättade förresten Boateng även om semifinalstraffen han dunkade in mot Tottenham.
– När jag tog tag i bollen hade jag så många tankar i huvudet. Så jag fokuserade på min son och min fru. Jag dedicerade målet till dem, och det var därför jag blev så känslosam i mitt firande efteråt.
• Gerd Müller sa en gång att ”om du tänker, då är det redan för sent”.
– Jag vet. Min tränare blev nästan vansinnig när jag berättade för honom att jag tänkte på andra saker vid straffen. Han sa: ”Grabben, skjut bara”.

Undrar vad han tänkte på den här gången, Kevin-Prince Boateng.

***

Eftersom jag satt på Volksparksstadion i Hamburg samtidigt som Cardiff mötte Leicester har jag helt försummat den play off-semin. Oförlåtligt, då det funnits så ohyggligt mycket att berätta om den matchen.

Kanske noterade ni till exempel att Leicesters mittback Wayne Brown saknades i båda matcherna, trots att han varit så gott som ordinarie hela säsongen. Anledningen var en politisk diskussion i omklädningsrummet. På valdagen hade Brown kommit in i omklädningsrummet efter träningen, samtidigt som hans lagkamrater diskuterade hur de lagt sina röster.
– Själv röstade jag på BNP, sa Brown.
I Leicester City finns färgade spelare, tillsammans med sydamerikanska och östeuropeiska spelare. Klubben hör hemma i en av de brittiska städer med allra störst asiatisk befolkning. Ändå stod Wayne Brown på sig. Enligt Daily Mail ska han ha ”launched into an abuse attack on against ethnic minorities whom he claimed were ’killing this country'”.

De två färgade Leicester-spelarna Lloyd Dyer och Chris Powell – jodå, det är han, 40 år gammal numera – ska ha varit på väg att flyga på Brown, men hindrats av lagkamrater. Managern Nigel Pearson stängde av Brown från båda Play Off-semifinalerna, och hans framtid i klubben är nu ytterst osäker.

***

I samband med den matchen finns det förresten en grej som är värd en betydligt större publik. Allt avgjordes ju på straffar, och efter sex slagna hade fortfarande ingen missat. Då klev Leicesters franske forward Yann Kemorgant fram och… slog den absolut sämsta Panenka-chippen på 35 år.
– Of all the times to do that… Of all the times to do that…, ylar Sky-kommentatorn.
– Well, there’s never a time do to that, I really don’t care, unless you’re 5-0 up. They can’t believe it on the bench, and I tell you what, he needs to get down on his knees and say a prayer. Because that is a horrible, horrible eftort. Really bad, bad decision. You just wonder how costly that may be, undrar hans bisittare.

Jo, precis så kostsamt som befarat, såklart. Cardiff till Play Off-final – och ett briljant litet tips till mig i kommentatorsfältet. Yann Kemorgant var namnet. Så här säger Leicester City-fansen det med en sång.

***

Spelades ju play off-semifinaler även igår, och bland mycket annat åkte Millwall upp till Huddersfield och fick med sig 0-0. Och även om vi inte är mycket för fotbollshuliganism här i bloggen har vi rätt jävla svårt för polishuliganism också.

***

Jag tyckte förresten att det var helt okej att säkra Champions League-platsen med en liten nickstöt av Peter Crouch i den 82:a minuten – men såhär i efterhand måste jag erkänna att jag gärna hade bytt klimax med Sevilla. In i den fjärde och sista stopptidsminuten. Ett mål måste in, annars tar skrällaget Mallorca den där återstående CL-platsen. Klart då att 19-årige ungdomsspelaren Rodri Ríoz ska komma in, göra sitt tredje inhopp i karriären – och karatesparka in multimiljonsmålet.

Danny Rose på andalusiska.

/Erik Niva

När allt var över, när Chelsea hade blivit fjärde klubb sen världskriget om att försvara sin FA-cuptitel, så rullade en monoton sång ner från Wembleys läktare, fram till mikrofonerna och ut över världen:

– Play up, Pompey. Pompey, play up.

De hade blivit sönderspelade av ett på alla sätt överlägset Chelsea, de hade skickat fram Kevin-Jävla-Prince Boateng för att slå den straffchans de trots allt fått, de hade till slut förlorat knappt men klart – men framför allt hade de gett en klubb en riktigt vacker och värdig begravning. Avram Grant var en gigant, Aruna Dindane grät, Pompey bjöd upp och Pompey spelade upp.

Allt det har ni ju sett, och Erik Niva har redan skrivit fint om vad det betyder när en klubb sjunker ner i dyn. Men vi kanske har plats för lite siffror också? En krass berättelse om exakt vad det är som gör att Portsmouth FC nu lever på barkbröd och gamla berättelser?

De är alltså Premier League-erans hittills mest fartblinda förening, till och med värre än det Leeds som styrdes av Seth Johnson och Peter Ridsdales guldfisk. Den siffra som mer än någon annan sammanfattar omfattningen av Pompeys harakiri är 108.79 – den andel, i procent, av klubbens intäkter som lades på löner under föregående säsong.

Så glesmaskigt var skyddsnäten under Premier League att en klubb kunde göra så, och fortsätta göra så, trots att ingen av de ägare som kom och gick sköt till de där pengarna. De bara betalades ut till spelare efter spelare efter spelare. De köpte en FA-cuptitel, men sålde klubbens framtid.

De flesta undersökningar som gjorts kring fotbollsekonomi visar att transferkostnader är en mindre framgångsfaktor än vad lönekostnaderna är. Betalar du bra löner får du bra spelare som ger bra resultat.

Jag tror inte att vi publicerat den sammanställningen här förut, men här har ni siffrorna från årets Premier League, med jämförelsen mellan löneomkostnader och sportsliga resultat. De visar att årets mest överpresterande klubb heter Birmingham, att den mest underpresterande heter Portsmouth – och att det finns en isklar logik i att prispallen såg ut exakt som den gjorde.

Lönekonton:

1. Chelsea 197 miljoner euro (1:a i tabellen).

2. Manchester United 141 miljoner euro (2:a)

3. Arsenal 120 miljoner euro (3:a)

4. Liverpool 103 miljoner euro (7:a)

5. Manchester City 95 miljoner euro (5:a)

6. Aston Villa – 81 miljoner euro (6:a)

7. West Ham – 76 miljoner euro (17:e)

8. Tottenham – 69 miljoner euro (4:a)

9. Portsmouth – 63 miljoner euro (20:e)

10. Everton – 56 miljoner euro (8:a)

11. Blackburn Rovers – 53 miljoner euro (13:e)

12. Wigan Athletic – 48 miljoner euro (16:e)

13. Bolton Wanderers – 47 miljoner euro (14:e)

14. Fulham – 45 miljoner euro (10:a)

15. Sunderland – 42 miljoner euro (11:a)

16. Hull City – 38 miljoner euro (18:e)

17. Stoke City – 34 miljoner euro (12:a)

18. Birmingham – 31 miljoner euro (9:a)

19. Wolverhampton – 16 miljoner euro (15:e)

20. Burnley – 15 miljoner euro (19:e)

•••

Och om vi nu ändå ska dra den ekonomiska kvarnen en gång till så förtjänar ni ju att få ta del av en förtjusande fransk fotbollskampanj.

Inför VM har den enorma varuhuskedjan Carrefour gått ut med ett flott erbjudande till sina kunder. Den som köper en tv före mästerskapen får helt enkelt pengarna tillbaka om Frankrike (under Raymond Domenech, mind you) skulle gå och ta hem VM-guld i sommar.

Och om nu det ena skulle kunna gå så… varför inte det andra? Så resonerade finurliga nättidningen StreetPress, och gick ut med en rapp tv-enkät bland ledamöterna i den franska riksdagen. Grundtanken: Om nu Carrefour kan låta kunderna ta tv-lån som sedan efterskänks vid idrottsframgångar så borde väl EMU-staterna kunna göra likadant? Vilka finns det nu i Europa som kan vara i behov av en sån deal?

Jajjemen. Grekland.

(Titta ett tag på den där bilden. Den är värd det)

Frågan StreetPress ställde löd sålunda:

– Vafan, om nu Grekland vinner VM – kan vi inte efterskänka de där 110 miljarder euro som de lånat då?

Frågan är roligare än svaren, men om ni kan franska och har fem minuter över så: Väl bekomme.

Nu ska jag leta tysk cupstream. Utlovar någon form av fransk summering inom en snar framtid. De har ju en liga att dra i mål där i kväll.

/Simon Bank

Cup Final Day.

På många sätt är det här finalen som turneringen föddes för. FA-cupen är fotbollsromantik, det är underhunden som besegrar oddsen och når den osannolika framgången. Och förutsättningarna blir aldrig mer romantiska, underhunden aldrig större och oddsen aldrig sämre än när nedflyttningsklara konkursboet Portsmouth nu ska koka ihop ett mischmasch för att spela mot ligavinnarna Chelsea. En sista stor föreställning. En sista match innan hamnstadens flaggskepp börjar sjunka ner i bråddjupet.

Jag har läst otaliga artiklar om vanskötseln – den rena, cyniska gangsterkapitalismen – som medfört en skuld på ofattbara 134 miljoner pund. Jag har blivit förbannad, såklart, men ändå inte känt sådär jättemycket, sådär jättestarkt.

Det är först nu när människorna bakom siffrorna börjar berätta sina historier som jag verkligen blir berörd, som det går upp för mig vad 134 skuldmiljonerspund verkligen betyder. Mittfältaren Michael Brown börjar:
– Vi har uppnått något genom cupen. Det är en speciell säsong, trots att vi blir nedflyttade. Det har rent utav varit tragikomiskt på sina håll, men när människor blir av med sina levebröd blir det plötsligt allvar igen. Fotbollsspelare har en väldig tur, vi har det väldigt bra. Men det tar dig tillbaka ner på jorden när man ser folk inom klubben förlora sina jobb. Det är en stor, stor sak – de kan inte ens betala lånen på sina hus. Det kändes verkligen inte bra när vänner och kollegor fick sparken, och de som fick stanna kvar tvingades gå ner i lön.

Tug Wilson – jo, han heter verkligen så – är chef för Portsmouths träningsanläggning. Han är en av alla dem som arbetat under uppsägningshot hela säsongen.
– Min tid med Portsmouth började för åtta år sedan med en hink och en säck med bollar. Vi var rätt rustika på den tiden, för vi tränade på flottans plan innan vi kunde flytta till vår egen träningsanläggning. Efter att klubben sattes under tvångförvaltning fick jag ett telefonsamtal som gick ut på att jag skulle komma till styrelserummet. En av administratörerna sa att jag fick sparken med omedelbar verkan. Jag hade förväntat mig att förlora jobbet, men det kändes fortfarande hemskt, som när jag lämnade flottan efter 28 år. Det känns som att ditt liv kommer att förändras för alltid. Det handlar inte om pengarna, det är kamratskapen, känslan av att vara behövd.

Efter att Portsmouth försatts under tvångsförvaltning i slutet av februari sades 85 klubbanställda omedelbart upp. Inlånade mittfältaren Jamie O’Hara kände att han ville försöka göra något.
– När folk började bli av med jobben var det många av killarna som försökte ställa sig upp och säga något – i synnerhet som många av de uppsagda verkligen behövdes runt laget – men vi kunde inte hjälpa alla.
Det var nu inte enbart en fråga om medmänsklighet, utan även en utvärdering av effekterna på fotbollslagets möjligheter.
Landslagsmålvakten David James utvecklar:
– Ett halvdussin av de uppsagda jobbade på träningsanläggningen – massörer, fysioterapeuter och så – och de uppsägningarna skulle påverka våra chanser att hänga kvar. Som spelargrupp enades vi om att stå för deras löner, och på så sätt ha en bättre chans att hänga kvar. Vi åkte ur ändå, men jag tror att det gjorde mycket för att vi skulle nå cupfinalen. Vi betalar fortfarande deras löner, men det är inte bara tack vare mig. När jag fick höra talas om alla uppsägningar åkte jag hem med en enda röra i huvudet, tänkte ”vad kan jag göra åt det?”. Det var inte en fråga om att hålla kvar polare, utan om att rädda värdefull personal. Och när jag kom hem fick jag telefonsamtal från några av grabbarna, och jag tänkte: ”Fantastiskt, jag är inte den enda som oroar mig över detta”. Det var en kombinerad ansträngning.

Tug Wilson har än så länge fortfarande kvar sitt jobb på träningsanläggningen. Han vet inte hur länge till.
– Som tur var så bestämde sig spelarna – ledda av David James, Michael Brown och Hermann Hreidarsson – för att betala lönen för mig, massören, materialförvaltaren, analytikern och de två kvinnorna i tvättstugan. Vi fick tillbaka våra jobb, men ärligt talat ville jag inte återvända efter hur jag blivit behandlad. Men Avram Grant sa till mig: ”Snälla, kom tillbaka”.

De uppsagda var långt ifrån de enda som förlorade pengar på Portsmouths ekonomiska kollaps, men spelarna var samtidigt långt ifrån ensamma om att göra sitt för att hålla klubben flytande. Tom Purnell – en supporter – startade en insamling för att se till att ambulanspersonalen på arenan fick betalt.
– Vi blev smått chockade av att fansen själva samlade in pengar till oss. Det var fantastiskt, ett oväntat tecken på hur starkt de kände för saken. De fick ihop nästan 4 000 pund till oss. 

Trots allt tillhör solskenshistorierna undantag. Ett plundrat Portsmouth sjunker obönhörligen, och många människor dras neråt med dem. Byggjobbaren Terry Clarke är en av dem.
– Två veckor före säsongen gjorde jag lite renoveringsjobb i omklädningsrummet på Fratton Park. Jag har inte fått betalt. De har utnyttjat mig eftersom jag älskar Portsmouth. Jag har följt klubben i 50 år, min pappa tog mig till min första match när jag var fyra. Jag har gjort mitt för klubben genom åren – sponsrat ungdomsutvecklingen, presenterat nya klienter för dem – eftersom jag vill det bästa för Portsmouth. Nu har de utnyttjat min lojalitet, då de vet att jag aldrig skulle sätta press på dem.

***

För mig – och alla andra – symboliseras Pompey först och främst av bindgalne 47-åringen John Anthony Portsmouth Football Club Westwood. Han har inte missat en match vare sig hemma eller borta sedan 1980, bytte namn 1989 och har drygt 60 Portsmouth-tatueringar på kroppen.

Uppriktigt sagt har jag själv alltid sett honom som en småjobbig effektsökare – kan du sluta ringa i den där satans klockan någonjävlagång? – men det finns några minuter i den här minidokumentären som får mig att omvärdera honom. Mitt i sitt patenterade rabblande om sin passion för Portsmouth stannar Westwood upp och berättar om sitt familjeliv.
– Jag har bara varit gift en gång. Det räckte… Nä, men ska jag vara ärlig så var jag gift en gång, och det var fina tider, men fotbollen kom liksom i vägen litegrann. Jag glömmer aldrig när vi fick skilsmässan. Hon sa: ”Jag trodde att du förändrats”. Jag sa: ”Du borde känna mig bättre än så”. Det är sorgligt, egentligen, men sånt är livet. Och du får bara ett liv – du måste leva det.
Kameran panorerar över ett familjefoto.
– Jag har två barn. Pojken är 18 år och flickan 14 år. De tycker att jag är galen – men de förstår passionen. De är Pompey-fans själva båda två.

***

Spelare, tränare och ägare är bara en liten del av en fotbollsklubb – en fotbollsklubb består huvudsakligen av killen på träningsanläggningen, kvinnorna i tvättstugan, byggjobbaren som arbetar i omklädningsrummet och alltid, alltid supportrarna.

Det är för dem som jag så innerligt hoppas att Portsmouth FC kan vinna i eftermiddag.

/Erik Niva

Medan livet och veckan hamnar i kläm och askan håller sina isländska fingrar borta från mina reseplaner så får vi väl ägna oss åt annat.

Publiken, till exempel.

Ett snabbsvep över världens supportersammanhang ger ett och annat vid handen:

Vi börjar med sorgen. Cardiff City ska, som bekant, spela kvalfinal på Wemberlee på lördag. Idag berättar the Bluebirds att de sålt snart hälften av sina 37 000 tilldelade biljetter till matchen mot Blackpool. 16 000 har köpt. Ingen av dem heter Wayne Jones.

Mr Jones, en drygt 50-årig City-supporter, var på kvalsemin mot Leicester i onsdags, men han fick aldrig se straffdramat. När Michael Chopra skickade in 1–0 för hans lag segnade Wayne Jones ihop på läktaren. Hjärtattack. En läkare som stod på samma läktare gav första hjälpen, men det hjälpte inte.

– Å hela klubbens vägnar vill jag ge mina kondoleanser till Mr Jones familj, säger City-vd:n Peter Ridsdale.

Själv kommer jag att tänka på två saker när jag läser om Wayne Jones tragiska död. Den ena är den undersökning som släpptes häromveckan om hur frekvensen av hjärtattacker ökade dramatiskt under straffläggningar i stora mästerskap. Den andra är jag, perverterat nog, tycker att det låter som ett lyckligt sätt att trots allt lämna jordelivet. Med ett mål.

•••

De som råkar ha den relativa oturen att vara födda i Nordkorea och älska fotboll har det tuffare än vanligt just nu.

När de nu äntligen lyckats ta sig till ett VM-slutspel så verkar det som att de inte kommer att kunna se matcherna. Under senaste VM bistod det sydkoreanska tv-bolaget SBS sina nordbröder med gratissändningar som var tillgängliga för alla med en tv-mottagare. I takt med att de koreanska relationerna hårdnat de senaste månaderna – ett slagskepp från syd sänktes i mars, med många omkomna, och många har lagt ansvaret på nord – har tv-förhandlingarna lagts på is.

Den sydkoreanska regeringen har gett klartecken, men enligt SBS är det tveksamt om det kommer att bli några sändningar från Sydafrika.

Hårda bud. Där också.

•••

För inte särskilt längesen berättade vi om nazi-skandalen på Dynamo Minsks läktare under en vitrysk ligamatch, när supportrarna hyllade Rudolf Hess med stora banderoller.

Det var en ovanlig händelse i Vitryssland. Regimen är inte så förtjust i den sortens yttringar, och brukar slå ner hårt mot politiska manifestationer.

Så gick en vecka, och så fick vi se en minst lika delikat antisemitisk markering på en östeuropeisk fotbollsläktare. Eller, markeringen är inte delikat – men dess politiska följder kan bli det.

Det handlar nämligen om Polen. EM-arrangören Polen.

I helgen som gick var det derby i Rzeszów i östra Polen, bortalaget Resovia ville slå hemmalaget Stal för att ta ett grepp om en av uppflyttningsplatserna till Liga I. De vann med 2–1, men det är inte det som fått Polen att prata om derbyt.

Mitt under brinnande match vecklade Resovia-supportrarna ut en 24 kvadratmeter stor banderoll med en tecknad genretypisk karikatyr av en jude. Gula tänder, krokig näsa, en blåvit kippah. Över ansiktet hade man dragit ett rött streck, och ovanför höll man upp ett budskap:

DÖD ÅT KROKNÄSORNA.

Resovia har en nazi-falang bland sina fans, och de använder ”jude” som skällsord för Stal-supportrarna. Stal har också haft problem med rasism på sina läktare. Och den här sortens skandaler – i en stad där man under kriget ringade in judiska ghetton och utrotade 14300 av stadens 15000 judar – sätter strålkastarljuset på ett utbrett problem i den östeuropeiska fotbollen.

Om två år ska de arrangera EM. Jag är övertygad om att det mest av allt kommer att vara en katalysator för projekt mot vidrigheterna på läktaren.

•••

Och om vi då ska avsluta med något vackrare, en mer hoppfull och kärleksfull bild av supporterskap?

Jo, då tar vi oss till veckans största vinnare, och ser vad de har att säga.

Club Atlético de Madrid är en av alla dessa föreningar som levt hela sitt moderna liv i skuggan, under stenar, med ryggen böjd under ödet att aldrig få vara en vinnare. Hur kan man leva i Madrid och hålla på Atléti? Hur kan man vara tolv år gammal, född i norra London och hålla på Tottenham? Hur blir man gaisare i Göteborg eller 1860-fan i München eller förälskad i Espanyol, Man City, Genoa?

En ny reklamfilm förklarar det precis så perfekt som det över huvud taget är möjligt, med hjälp av den omöjliga fråga som varje pappa eller mamma någon gång kommer att få av sitt barn.

Varifrån kommer barn?

När ska du dö?

Varför är himlen blå?

– Pappa, varför håller vi på Atléti?

Det är inte lätt att förklara. För det är något mycket, mycket stort. Aupa.

/Simon Bank

Som utlovat dårå – en uppföljning av den värvningsgranskning jag fick för mig att sjösätta inför Premier League-starten.

Då Simon Kuper gav sig på att förklara varför ett intensivt värvande är fel väg till framgång använde han sig av utgångspunkten att tre av fem värvningar misslyckas, enligt någon statistisk grund han och hans matematikpolare räknat fram. Om nu det stämmer skulle jag alltså bara behöva en träffprocent högre än 41 för att vara bättre än den genomsnittliga sportchefen.

Återigen kan det väl vara på sin plats att påminna om de kriterier jag själv satte upp för mina bedömningar. Jag baserade mina omdömen utifrån vilken nytta jag trodde att spelaren skulle komma att göra för sin nya klubb under säsongen 2009-10, i relation till storleken på investeringen

Såhär tycker jag själv att det gick för mig.

Fel:

Thomas Vermaelen, Arsenal (Miss)
Habib Beye, Aston Villa (Hit)
Stewart Downing, Aston Villa (Miss)
Scott Dann, Birmingham (Miss)
Steven N’Zonzi, Blackburn (Miss)
Lars Jacobsen, Blackburn (Hit)
Sam Ricketts, Bolton (Miss)
Sean Davis, Bolton (Hit)
Richard Eckersley, Burnley (Hit)
Seyi Olofinyana, Hull (Hit)
Steve Finnan, Portsmouth (Hit)
Aaron Mokoena, Portsmouth (Miss)
Dean Whitehead, Stoke (Miss)
Fabio Daprelà, West Ham (Miss)
Luis Jiménez, West Ham (Hit)
James McCarthy, Wigan (Miss)
Jason Scotland, Wigan (Hit)
Jordi Gómez, Wigan (Hit)
Greg Halford, Wolves (Hit)
Nenad Milijas, Wolves (Hit)
Marcus Hahnemann, Wolves (Miss)

Det är lika bra att få det här överstökat direkt, då de grövsta felbedömningarna kommer först. Hela vintern lång har jag fått dras med ilskna Arsenal-fans som undrat hur i hela helvetet kan vara så dum i huvudet att jag hamrat fast att Thomas Vermaelen skulle bli en ”floppvärvning”. Det har jag nu inte gjort – en hit-miss-skala funkar inte på det sättet – även om jag givetvis erkänner att jag hade fel i det slutgiltiga omdömet.

Med det sagt tycker jag ändå att det är på sin plats med en nyansering av den smått euforiska bilden av belgarens debutsäsong. Han har visserligen klarat av det fysiska höjdspelet bättre än jag trodde – det var där jag var snett ute – men har å andra sidan visat upp grova brister i positionsspelet som blivit allt mer kostsamma ju längre säsongen gått. Tunga baklängesmål mot Man United, Barcelona och Chelsea har kommit som en direkt konsekvens av Vermaelen-missar, och därutöver måste han även axla en hel del ansvar för att Arsenals övergripande försvarsspel varit så konsekvent ihåligt.

Återigen, Vermaelen har visat sig vara en bra värvning – och jag är säker på att Wenger framöver kommer att kunna slipa honom till en av ligans bästa mittbackar – men hans prestation den här säsongen är något överskattad. Det spelar mindre roll hur många mål han gjorde framåt de första månaderna när försvarsspelet sedan krackelerade så fort Arsenal var satt under press.

I övrigt då? Scott Dann och Steven N’Zonzi är mina största blunders. Jag trodde aldrig att Birmingham skulle komma undan med att spela ihop två snarlika Championship-försvarare, men tillsammans med Roger Johnson har Dann bildat ett av ligans mer solida mittbackspar. N’Zonzi är ett av årets allra största fynd; en komplett innermittfältare som snart kommer att spela för en större klubb än Blackburn.

Storinvesteringen Stewart Downing ligger väl ganska nära gränsen, men jag är snäll i bedömningen eftersom han definitivt gjort mer nytta än jag trodde att han skulle göra. Gladast är jag åt att jag hade fel om James McCarthy (den begåvade lila irländaren har visat sig vara redo för Premier League redan som 19-åring), och tråkigast tycker jag att det är att inte Nenad Milijaš fått ut mer av sin första säsong i England.

Rätt:

Fabian Delph, Aston Villa (Miss)
Barry Ferguson, Birmingham (Hit)
Christian Benítez, Birmingham (Miss)
Giovanny Espinoza, Birmingham (Miss)
Roger Johnson, Birmingham (Hit)
Joe Hart, Birmingham (Hit)
Franco Di Santo, Blackburn (Miss)
Elrio van Heerden, Blackburn (Miss)
Zat Knight, Bolton (Miss)
Paul Robinson, Bolton (Hit)
Brian Easton, Burnley (Miss)
Tyrone Mears, Burnley (Hit)
Steven Fletcher, Burnley (Miss)
David Edgar, Burnley (Miss)
Jurij Zjirkov, Chelsea (Miss)
Daniel Sturridge, Chelsea (Miss)
Ross Turnbull, Chelsea (Miss)
Björn Helge Riise, Fulham (Miss)
Stephen Kelly, Fulham (Miss)
Steven Mouyokolo, Hull (Hit)
Alberto Aquillani, Liverpool (Miss)
Glen Johnson, Liverpool (Hit)
Kolo Touré, Man City (Hit)
Emmanuel Adebayor, Man City (Miss)
Carlos Tévez, Man City (Hit)
Gareth Barry, Man City (Hit)
Roque Santa Cruz, Man City (Miss)
Gabriel Obertan, Man United (Miss)
Michael Owen, Man United (Miss)
Antonio Valencia, Man United (Hit)
Frédéric Piquionne, Portsmouth (Miss)
Darren Bent, Sunderland (Hit)
Lorik Cana, Sunderland (Hit)
Frazier Campbell, Sunderland (Hit)
Paulo Da Silva, Sunderland (Miss)
Sébastien Bassong, Tottenham (Hit)
Peter Crouch, Tottenham (Hit)
Kyle Naughton, Tottenham (Miss)
Scott Sinclair, Wigan (Miss)
Hendry Thomas, Wigan (Hit)
Ronald Zubar, Wolves (Miss)
Kevin Doyle, Wolves (Hit)
Andrew Surman, Wolves (Miss)

Det är klart att det går att debattera många av de här bedömningarna också. Har verkligen så gott som ordinarie försvarare som Zat Knight och Ronald Zubar varit dåliga värvningar? Jo, jag tycker att de har gjort för många misstag. Har verkligen ligamästarna misslyckats med samtliga sina nyförvärv? Jo, sett till de pengar som investerats tycker jag allt det. Har inte Steven Fletcher och Emmanuel Adebayor varit rätt bra? Jo, men här utgår jag ifrån mina ursprungsmotiveringar (Burnley åker ur för att deras center max gör ett-mål-på-tre, Man City får svårare att bli tagna på allvar eftersom Adebayor uppenbart inte bryr sig) och får därigenom ihop det.

Kanske är jag lite för generös mot mig själv, men vafan… Jag är på jobbjakt här. Som jag ser det har jag prickat in 43 av mina 64 bedömningar, vilket alltså skulle ge mig drygt 67 procent rätt – markant bättre än den genomsnittlige värvningsbasen enligt Simon Kupers grundmatris. Dessutom går det nästan att påstå att jag varit mer rätt ute ju mer pengar som stått, så jag ser jävlar i mig inga hinder här.

Europeiska storklubbar är välkomna att ringa. Jag kan absolut tänka mig att bli er nye sportchef.

/Erik Niva

Wives and girlfriends. Mogli e fidanzate. Les épouses et petites amies. En kvinna förändrar livet för fotbollsspelaren i strålkastarljuset, en annan kvinna får sitt liv förändrat av fotbollsspelaren i strålkastarljuset.

Vi börjar med solsidan, va?! Antonio Cassano säger sig ha blivit vuxen. Den 19 juni gifter han sig med sin Carolina Marcialis. Själv menar han att dagen då han träffade vattenpolospelaren Marcialis räddade hans karriär.
– Utan henne hade jag suttit i fängelse nu.

Nuförtiden är det Mario Balotelli som är den italienska fotbollens kontroversiella enfant terrible. Kanske förstår Cassano bättre än någon annan hur han har det. Han har själv varit där.
– Han är bara 19 år. Jag var värre än honom vid samma ålder, lyssnade inte på någon. Men jag har fått betala priset för det. Jag har aldrig vunnit någonting. Och det är därför jag hoppas att Balotelli träffar någon som Carolina, någon som kan visa honom den rätta vägen och övertyga honom att förändra sig. Det behövs någon som kan få en att mogna, och Carolina är kvinnan i mitt liv. Hon har givit mig balans. Jag behöver inte spela pajas längre, eftersom hon finns där.

***

Så över till skuggsidan. I söndags hittade en hundrastare en näst intill livlös kvinna i ett skogsparti i utkanterna av Paris. Det var 30-åriga Noemie Lenoir, flickvän till Claude Makélélé. Hon hade försökt ta livet av sig.

Samma kväll som Makélélé var på den franska fotbollsgalan överdoserade hon avsiktligt på en cocktail av mediciner och alkohol, men ångrade sig två gånger om. Först ringde hon efter ambulans – sedan ringde hon igen och drog tillbaka sitt nödsamtal. Istället gick hon ensam ut i skogen för att låta tiden gå.

Kändisparet Makélélé och Lenoir – hon är modell och skådespelerska – gick igenom en uppmärksammad separation, då fotbollsstjärnan varit otrogen för några år sedan. Enligt den franska boulevardpressen är det nu nya relationsproblem som utlöst den desperata depressionen.

Noemie Lenoir återhämtar sig nu på sjukhus, och ska vara utom fara. Claude Makélélé har inte deltagit på Paris Saint-Germains träningar i veckan. Tillsammans har de femåriga sonen Kelyan.

Vi sänder dem alla tre en tanke.

/Erik Niva