Rätt mycket dagen före Dagen, inte sant?

I morgon är det Manc-derby, Chelsea–Spurs, Lens-Lille, PSG–OL, Roma–Fiorentina och lill-klassiekern i Holland. Vad har vi idag? Barcelona-Atleti och dubbla sudiste-derbyn i Frankrike?

Jaja, det finns väl saker att säga och skriva om det också. Så då gör vi det.

Ni är förstås helt bekanta med l’Olympique de Marseilles värdegrunder och framtoning, att de är en inkluderande vänsterklubb, med immigranter på läktarna och ett brett anti-fascistiskt stöd. Ni vet också att ägaren Robert Louis-Dreyfus dog i våras, och att snart sagt hela den sportsliga och administrativa ledningen byttes ut. Presidenten Pape Diouf lämnade och lämnade över till en annan ex-journalist, Parispojken Jean-Claude Dassier.

Diouf var verkligen inte bara älskad, men han var ganska mycket OM. Stor, intagande, känslosam, lite fiffligt finurlig. Med Dassier vet man inte riktigt än, det är rättvist att säga att publiken fortfarande lär känna honom, men att det förstås är lite suspekt att han kommer norrifrån.

Så vad gör Dassier? Jo, han håller ett tal internt, inför de anställda i klubben för att förklara vilken sorts president han är och tänker bli.

– Jag tänker inte vara en president à la libanaise, inte heller à l’africaine.

Han ska inte vara en libanes-president. Ska inte styra på afrikanskt vis.

Det är svårt att förstå exakt vidden av hur mycket fot han försökte få in i sin egen mun med de där orden.

Att franska presidenter åker vid sidan av den politiskt korrekta allfartsvägen är inget ovanligt (Dassier kan ju ta ett snack med sin kollega Louis Nicollin när OM möter Montpellier i kväll), men det här var annorlunda. I OM kan man inte vara rasist, man kan inte ens vara i närheten av att snudda vid en rasistisk hållning. Och ingen i Marseille kunde låta bli att tolka den där à la africaine-passningen som en hård boll i riktning Pape Diouf. Som ju är un Africain.

– Jag hade valt att hålla mig borta från media i tre månader, jag ville hålla mig undan för att inte störa den nya ledningen, så att de kunde starta sitt arbete med största möjliga lugn, kommenterade Diouf. Som alltså nu bröt tystnaden.

– När jag fick höra om Jean-Claude Dassiers yttranden blev jag först förvånad. De är, i mina ögon, tvetydiga och tveksamma. De här orden borde inte sagts, jag är djupt kränkt.

Dassier har gjort vad han kan för att hålla vattenglaset stormfritt, men skadan var redan skedd. Rama Yade (som förtjänar ett eget kapitel, hon är född i muslimska Senegal, gick i katolsk skola, är gift med en jude, är som 32-åring idrottsansvarig i Sarkozys regering och en av de vackraste människor jag sett) åkte direkt ner och markerade från regeringshåll:

– Det här överraskar mig i en klubb och en stad som är kända för sina värderingar om gemenskap och delaktighet. Ledningen måste leva upp till det. Jag är inte här för att splittra, utan för att försökra mig om lugnet i en stor klubb. Jean-Claude Dassier försäkrade mig om att han begått ett misstag och att han respekterade sin företrädares arbete.

Det här väcker förstås frågor, även utöver den självklara om när Lena Adelsohn-Liljeroth har tänkt kliva in och mäkla fred i Djurgården Fotboll. Den första svarade Dassier på själv:

Han är inte rasist.

– Jag talade, möjligen klumpigt, om ett styrelsesätt som inte vill vara slappt, erkände han.

– Jag ville bara tala om ett styrelsesätt. Jag vill vara chef för en orkester som jobbar ihop, istället för att ägna mig åt en omnipotens som är alla till lags och inte bestämmer något. Jag har den allra största respekt för Pape Diouf och jag har inte slutat att försvara hans politik sedan jag tillträdde. När han klarat av sin skilsmässa med klubben bjuder jag in honom till en middag så vi kan diskutera.

Så, där står vi. Efter sitt bästa sportsliga år på evigheter bytte Marseille ut hela sin ledning, fick ett tragiskt kaos i ägarfrågan, köpte spelare som aldrig förr och inledde säsongen med en förtroendekris för den nye presidenten.

Men eftersom ni är bekanta med l’Olympique de Marseilles värdegrunder och framtoning så är ni förstås precis lika roat icke-överraskade som jag.

/Simon Bank

Bloody, steely hell.

Derbykväll i Sheffield, Steel City Derby, och å ena sidan vet man ju exakt vad som väntar: Ett sjuhelvetes krigande, krängande, och krånglande i 90 minuter. Å andra sidan har man aldrig en aning om vad som ska hända.

All logik satt åt sidan, tabellen satt i karantän, bara ren och skär adrenalin tills elva man står upp.

Blades knockade Wednesday på en kvart, spikade igen kistan med sjutumsspik och la en stor, fet sten ovanpå. Spurs-lånet Kyle Walker for fram som en ung Cafú och var bäst på planen, 1–0 (Ward) och 2–0 (Henderson) kom på hörna och inkast, 3–0 nickade stackars Lewis Buxton in i eget kryss. På det hela taget var det så uppenbart att Wednesday inte ens dykt upp.

De kunde skylla på en smått galen skadesituation. De kunde skylla på ett sjukt spelprogram som tvingat dem att spela tre matcher på sex dygn. De kunde dessutom skylla på den psykiska knäck som två raka matcher hemma på Hillsborough utan seger förstås inneburit.

3–0 i paus. På bortaplan. I världens äldsta derby.

Och tror ni inte att Wednesday bestämde sig för att knacka håll i kistlocket och kravla sig ut?!

Tudgay, derbyhjälten från i vintras, skickade in 3–1 direkt i andra, lille Ajax-fostrade Etiënne Esajas dyngade in en missilfrispark från 32 meter efter en dryg timme – och matchen var förvandlad till ett mellanting mellan fotboll och tjurrusningarna i Pamplona.

Det räckte inte hela vägen, men efteråt sitter jag och är precis lika imponerad av Wednesday som av United. Och mest av allt och som vanligt – imponerad av hur det kan låta om läktare i England fredagkvällar som den här.

•••

Och en sak till. En match till. För första och enda gången tänker jag använda det här utrymmet till att berätta om en annan klubb jag älskar.

För två år sen träffade jag en galen norrman som heter Per-Jarle Heggelund för första gången. Han jobbar som kommentator och producent för Canal Plus, dyrkar italiensk fotboll och hade precis startat ett korplag. Morgonmatcher på konstgräs i Stockholm, måndagsmorgnar halvsju på Zinkensdamm. Jag jobbade söndagnätter, men drog dit efter jobbet eftersom det var ett speciellt gäng, en speciell norrman.

Vi blev ett gäng fotbollsjournalister, fotbollsälskare, före detta fotbollsspelare som lekte fotboll ihop. Någon har spelat i landslaget, någon har spelat mot Michael Ballack i Bundesliga, någon har spelat med Manchester City i Football Manager.

Vi heter Andrea Doria, och ni får gärna titta på oss här. Vi lämnade korpen, i fjol spelade vi i division sju, i år spelar vi i division sex – och i kväll sköt en dansk som heter Dinnesen upp oss i division fem.

Jag ville bara säga det, mest för att jag inte kunde låta bli.

/Simon Bank

Ska vi länka till ett mål här får det antingen lov att vara vackert, eller ha något särskilt intressevärde. I vanliga fall brukar de snygga målen ha övervikt, men i gårdagens Uefa Cup-omgång är det de kuriösa och anmärkningsvärda fullträffarna som väger över.

Okej för att vi fick en radda sevärda frisparkar i går kväll – Heerenvens Michael Dingsdag mot Sporting, Genoas Alberto Zapater mot Slavia, Sjaktars Konstantyn Kravtjenko mot Brügge, Feners Mehmet Topuz mot Twente – men såvärst mycket mer var det faktiskt inte.

Steven Pienaars distansskott mot AEK duger väl i krig, liksom Tamas Gabriels avgörande hammare när Dinamo Bukarest vann i Graz och Karel Gaererts betydelselösa reducering mot Sjaktar också. Jag kan leva med att visa Anderlechts avgörande 2-0-mål mot Dinamo Zagreb också, för den enorma rush som Cheikhou Kouyaté gör så att Jonathan Legear får öppet mål.

Men nä, ska jag plocka ut mina favoritmål från kvällen så kommer båda två från transsylvaniska Cluj och deras stabila seger mot FCK. Först prickade Emmanuel Culio in en listig frisparksvariant, sedan vräkte Lacina Traoré in lädret efter ett mäktigt sologenombrott.

***

Hur har vi det i den andra kategorin då, mål som av en eller annan anledning är värda att notera? Jo, rätt bra skörd, tycker jag.

Först och främst måste ju CSKA Sofias ledningsmål mot Fulham visas, av den enda anledningen att brassen som gör det har det fenomenala artistnamnet Michel Platini.

Sedan har vi ju alla skrällarna. Edgars Garaucs gav lettiska Ventspils en sen poäng i Berlin, Maaran Lala gav Hapoel Tel Aviv en sen seger mot Celtic och Blaise Nkufo såg till att Twente vann borta mot självaste Fenerbahçe. Att Istanbul-grannarna från Galatasaray vann i Athen var kanske ingen supersensation, men det överraskade i alla fall mig att de gjorde det så enkelt. Jag illustrerar med omställningen som ledde fram till Milan Baros 2-0-mål. Totalt sett var de ju en fullständigt miserabel kväll för svenskarna – inte nog med att FCK förlorade och att både Rasmus Bengtssons och Mattias Bjärsmyrs lag floppade. Dessutom kapitulerade ju Marcus Bergs HSV fullständigt borta mot svårspelade Rapid Wien. Blytungt även för de italienska lagen. Behrang Safari är med och kastar inkast när Carlitos gjorde första målet i Basels hemmaseger mot Roma, medan försvunne skyttekungen Marc Janko dök upp igen när Red Bull Salzburg avgjorde i slutminuten borta mot Lazio.

Individuella prestationer? Jo, först och främst måste vi ju nämna Liedson – brassen som nyss blivit portugis – som sänkte Heerenveen borta på egen hand med ett, två och tre mål. Evertons invärvade mittback Sylvain Distin gjorde sitt första mål för sin nya klubb. Och Athletic Bilbaos 16-årige sensation Iker Muniain byggde på sitt rykte ytterligare med ett enkelt mål hemma mot Austria Wien.

Avslutningsvis får ni Antoine Devauxs avgörande mål när Toulouse tog en fin bortaseger mot Partizan med 3-2. Var det värt utflykten? När resten av fransmännen åker hem så har två av dem blivit kvar på Belgrads sjukhus, svårt skadade efter huliganbråk. Tillståndet för en 28-åring beskrivs som kritiskt.
– En fransk medborgare togs till intensiven med svåra huvud- och bröstskador. Hans tillstånd har stabiliserats, men är fortfarande kritiskt, meddelar sjukhusdirektören Vladimir Djukic.

/Erik Niva

Då ska ni få höra.

Tidigare idag bad jag er spekulera kring vilket land som är mest fotbollsintresserat i världen, utifrån vissa givna kriterier. Svaren var – som vanligt – många och resonemangen höll – som vanligt – hög kvalitet. Men hur korrekta var de egentligen?

Inte särskilt korrekta alls.

Ni tror mig inte? Då ska jag ta och bocka av kategorierna en efter en, samtidigt som jag ger er resonemangen som Kuper och Szymanski använt för att få fram sina svar.

Så då kör vi.

* För det första – i vilket land spelar högst andel av befolkningen fotboll?
1. Costa Rica, 27 procent
2. Tyskland, 20 procent
3. Färöarna, 17 procent
4. Guatemala, Paraguay och Chile, 16 procent
Antal korrekta svar jag fått in: 1, från signaturen ”Andrei”.
Här har författarna helt enkelt använt sig av en Fifa-undersökning från 2006. Fifas metoder tycks aningen vaga, men utredningen har i alla fall ”vetenskapligen observerats av Lamprecht&Stamm SFB AG, ett Zürich-företag som ägnar sig åt samhällsforskning”. Att Costa Rica vinner så klart är givetvis anmärkningsvärt på mer än ett sätt. Så vitt jag vet spelas i stort sett ingen damfotboll i Costa Rica – vilket i så fall borde innebära att minst halva den manliga befolkningen är aktiva fotbollsspelare. Och allt ni har fått fram är Hernán Medford och Paulo Wanchope? Sveriges position? Plats nummer 15, med 11 procent.

* För det andra – i vilket land går högst andel av befolkningen på fotboll?
1. Cypern
2. Island
3. Skottland
4. Norge
Antal korrekta svar jag fått in: 1, från signaturen ”The Owl”.
Här har boksnubbarna gjort det enkelt för sig, och enbart inkluderat europeiska länder med hänvisning till att det är de enda som det finns tillförlitlig statistik ifrån. Här är det uppenbart att länder med liten befolkning gynnas, då rent infrastrukturell problematik gör det omöjligt för de de större länderna att konkurrera. En arena kan liksom inte ta så värst mycket fler åskådare än 100 000 numera, oavsett hur många potentiella biljettköpare som finns därute. Noterbart, bland de ”stora” fotbollsländerna är Englands procent (2,5) mer än dubbelt så hög som Italiens (1,2).

* För det tredje – i vilket land ser högst andel av befolkningen fotboll på tv?
1. Kroatien, 12,4 procent
2. Norge, 11,9 procent
3. Holland, 11,5 procent
4. Uruguay, 10,7 procent
Antal korrekta svar jag fått in: 0
Här har det utgåtts ifrån de stora mästerskapens tv-siffror, då de anses vara de enda som världen i stort kan anses någorlunda jämlikt intresserade av. Siffrorna från flera olika mästerskap har använts – för att eliminera faktorer som tidsskillnad i möjligaste mån – och matcher med den egna nationen har uteslutits. Det siffrorna visar påstås därför vara hur stor del av befolkningen som ser en helt vanlig mästerskapsmatch, med det givna exemplet Tunisien-Saudiarabien i VM 2006. Enligt den matrisen har de dessutom lyckats hitta den nation i världen där befolkningen är allra minst intresserad av fotboll. Taiwan visade sig ha ett minusvärde, där alltså färre än noll på något sätt skulle bry sig om att se Radhi Jaïdi nicka in bollar. Sveriges position? 10:a, med 8,6 procent.

Och slutresultatet då? Jo… trumvirvel…. vinnaren är… trumpetfanfar…. vår söte broder… irriterande fiolgnissel från Alexander Rybak – Norge.

Norge, alltså. Idrottshistorikern Matti Goksöyr är förbryllad:
– Norge är en vintersportnation. Omöjligt att spela på vintern. Det här är verkligen ett mysterium.
Som ett bra Drillo-lag eller en australiensisk short track-åkare så vinner ju Norge mer på motståndarnas misstag mer än något annat. De håller sig framme i alla kategorier, utan att vinna någon. Norrmännen exkluderar ju inte kvinnorna från fotbollssporten (var 23:e norska är registrerad spelare), och får därför en bra andel aktiva spelare. De har fått igång intresset för den egna ligan de senaste 15 åren (var 27:e medborgare går regelbundet på matcherna), och har därför respektabla publiksiffror dragen från en liten befolkning. Och de har samma tradition av Tipsextra och några få statliga tv-kanaler som Sverige, och har därigenom byggt upp en grundmurad tradition av att se fotboll på tv.

Antal korrekta svar jag fått in: 3.

Men alla har de sina svagheter. Signaturen ”Fred” drog liksom bara in en oprecis gissning i förbigående, utan att förhålla sig till de olika kategorierna. Signaturerna ”Gatrocnemius” och ”Vicke Hallon” prickade in sina svar så sent – de två sista jag släppte igenom innan jag publicerade detta facit – att frågor måste ställas kring eventuell research under dagen.

Men nä vafan, hyllas de som hyllas bör – och klinga i koskällorna för Norge.

Hur fan ska jag högtidlighålla detta då? Jo, det ska jag berätta. Som av en händelse har två av höstens bästa nya skivor låtar med Oslo-tematik, så jag saluterar världens mest intresserade fotbollsfolk med dem. Här har ni fantastiska ”Oslo Novelist” med fantastiska Grand Archives och ”Oslo Campfire” med Port O’Brien.

La det svinge.

/Erik Niva

Dagen efter kvällen före börjar väl nu ha hunnit så långt att det är dags att gå vidare, va?! Vidare mot kvällens Uefa Cup – alla vet ju vad turneringen egentligen heter, och att den är minst lika intressant som Champions League för oss fotbollspuritaner – och det här försöket med ett femdomarsystem.

Jag håller med Celtics manager Tony Mowbray om att risken för barnsjukdomar är hög, och delar hans farhåga för att straffområdesdomarna kommer att vara överambitiösa för att rättfärdiga sin närvaro. Min grundinställning är att jag vill se färre avblåsningar i straffområdena – inte fler – men jag tänker samtidigt inte döma på förhand. Om nu det här experimentet ökar kvaliteten på avblåsningarna snarare än antalet så har det gjort fotbollen jättetjänst.

Men det var inte det här jag skulle skriva om.

***

Tänkte testa er lite igen, eller rättare sagt se hur ni resonerar. Ingen kunskapstävling – som jag brukar arrangera med väldigt ojämna mellanrum – utan snarare ett diskussionsunderlag.

I den här Kuper/Szymanski-boken ”Why England Lose” som jag har nämnt ett par gånger har de givit sig på att försöka slå fast vilket land i världen som är allra mest fotbollsgalet. De har använt sig av tre kriterier för att komma fram till en slutsats.

* För det första – i vilket land spelar högst andel av befolkningen fotboll?
* För det andra – i vilket land går högst andel av befolkningen på fotboll?
* För det tredje – i vilket land ser högst andel av befolkningen fotboll på tv?

Totalt sett ska då totalvinnaren i dessa kategorier utgöra världens fotbollsgalnaste land.

Några ord om kriterierna först. Vad gäller den första punkten så begränsar den sig faktiskt inte till registrerade spelare. Boken har utgått från en Fifa-undersökning, där de försökt inkludera även alla de afrikaner och sydafrikaner som kör på smutsiga grusplaner utan pappersadministration. På den andra punkten har de rätt och slätt slagit ihop den sammanlagda publiken som går och ser fotboll i nationens tre högsta divisioner varje given helg, och sedan räknat ut hur stor andel av den total befolkningen den siffran utgör. Vad gäller tv-tittande har de utgått ifrån matcher i stora mästerskap där inte den egna nationen spelar – det anses mest rättvisande.

Vi behöver inte fastna vid diskussionen kring huruvida resultatet blir rättvisande eller inte, men jag är intresserad av att höra vad ni tror och hur ni resonerar. Vilka länder segrar i de tre olika delkategorierna, varför – och vilket vinner totalt (det är fyra olika nationer)?

Har ni nu läst boken behöver ni ju inte droppa det korrekta svaret det första ni gör, utan jag tänkte ägna några timmar åt att lyssna på spekulationerna. Sedan redovisar jag svaret någon gång framåt eftermiddagen.

Okej?

/Erik Niva

Jaha, så var det roliga över. Inga mer morgontåg genom Piemonte, inga mer italienska luncher, ingen europafotboll. Istället ska man hem och sitta i hemliga möten med Erik Niva. Ni hör ju själva. Men innan planet lyfter kan vi väl ge oss tid åt en liten spaning?

Ni som kan era Spanarna (det är ett radioprogram, kids – som blue-ray fast utan bild och med sämre ljud) vet att en spaning innehåller minst tre små noteringar från samtiden, som sedan ska mynna ut i en prognos för framtiden.

Den här ska handla om Italien, kvinnor och fotboll. Jo, jag står mitt i med kliché-struten på, men det får vara som det vill med den saken. Den senaste veckans tre mest uppmärksammade kvinnor i det italienska nöjesspektrat har alla med fotboll att göra. Mer eller mindre.

Först har vi 2009 års Miss Italia, Maria Perrusi från Kalabrien (Gennaro Gattusos hoods, där har ni en tanke som svindlar), hann inte mer än att få på sig sin lite överdesignade skönhetsmiss-krona innan hon ställdes inför den fråga som alla unga kvinnor måste ställas inför:

– Vicka hålleru på?

Det visade sig att hon höll på Juventus, och här har ni allt ni behöver inte ville veta om den saken. Frågorna är ställda i sporttidningen Tuttosport (skämt undanbedes).

På vilken nivå är ditt supporterskap till Juve?

– Jag hade en Juventus-plansch på rummet för några år sen, och några planscher av spelare också.

Vilken egenskap är det du gillar bäst hos Juve?

– Jag har alltid tyckt om elegansen, dess ”essere Signora”.

Har du någonsin sett en match live?

– Visst. Förr, när Juventus kom till Reggio Calabria tog min bror David, som är 21, med mig flera gånger.

Vilken juventino gillar du bäst?

– Fram till i fjol var det Nedved och Del Piero. Nu, när tjecken sagt adjö, håller jag bara på il capitano.

Ett passande adjektiv om Nedved?

– Fascinerande.

Och hur skulle du definiera Del Piero?

– Symbolen för klass och fantasi.

Så där går det på. Miss Perrusi erkänner att hon gärna skulle spela in tv-reklam med Diego, men att Del Piero för alltid kommer att vara hennes favorit. Och om det finns något som motiverar att jag berättar det här (as if we ever needed that) så är det en kuriös detalj

Här har ni de sex senaste årens Fröken Italien, komplett med lagsympatier:

2009: Maria Perrusi (håller på Juventus).

2008: Miriam Leone (håller på Juventus).

2007: Silvia Battisti (håller på Juventus).

2006: Claudia Andreatti (håller på Juventus).

2005: Edelfa Chiara Masciotta (håller på Juventus).

2004: Cristina Chiabotto (håller på Juventus)

Jag vet ärligt talat inte vad ni ska göra med den informationen. Börja hålla på Juventus, kanske. Det gör inte Ilary Blasi, ity hon är Roms första dam.

I veckan kom det nya numret av italienska Vanity Fair, och det är ju sånt ni har mig till. Där har nämligen Francesco Totti och Ilary poserat för en modefotograf tillsammans med sina barn för första gången.

Bilderna är naturligtvis så fina att man kan skära upp sina handleder med dem, men jag läste tidningen för artiklarnas skull. Särskilt andra gången. Uppslagen och intervjun kommer efter att det frossats en del i strandbilder av Totti i sällskap med en annan kvinna. ”Kärlekskrisen”. Den sortens rubriker. Nu slår Er Pupone näven i bordet, och han gör det med så mjuka händer:

– Ju längre tiden går, ju bättre blir vi tillsammans. Vi blir mer medvetna, starkare. Det är skönt att se att ett förhållande kan fortsätta växa. Jag skäms inte för att säga att jag älskar Ilary djupt, men jag tycker att det är pinsamt att behöva göra det som svar på ett rykte. Som om jag behövde rättfärdiga mig som make och far.

•••

Då har vi gett oss på Juventus och kärnfamiljen. Vad återstår?

Jo, det är klart. Sex. Eller sexsymbolen, rättare sagt.

Häromveckan skrev den enastående Kristina Kappelin om José Maria Lopez, en före detta fotbollsspelarflickvän som hade fått jobb som kuttersmycke i Controcampo, en fotbollsshow i en av Berlusconis Mediaset-kanaler. Jag skriver inte ”kuttersmycke” för att vara elak, jag skriver det för att det är det närmaste en faktisk arbetsbeskrivning man kan komma.

Maria var där för att dansa exotisk dans runt gamla gubbar i en väldigt kort klänning. Att den var för kort är nu inte heller en värdering, utan ett konstaterande. Ett bröst syntes nämligen, vilket fick producenterna att sparka henne. Sexsymbolen kom dit för att bjuda på en dröm om sex, men bjöd på sex och då fick hon kicken. Hård värld.

Den officiella versionen var att José Maria Lopez lämnat programmet frivilligt. Men Lopez bet tillbaka.

– Skitsnack, hälsade hon. Att de tog bort mig från programmet är något som jag fortfarande försöker förstå. Det är inte som att jag dödat någon. Jag har en restaurangkedja hemma i Chile och kan försörja mig utan att jobba för italiensk tv.

Så. Fröken älskar Juventus, Drottningen är trygg med sin trogne kung och Venus räcker fingret åt de kladdiga tv-gubbarna. Och dessutom har italiensk fotboll visat att de kommit längre än Sverige på åtminstone ett jämställdhetsområde. I tisdags slog Sassuolo Triestina med 2–1 i Serie B. Båda de assisterande domarna var, för första gången i italiensk historia, kvinnor. Både Cristina Cini och Romina Santuari fick höga betyg.

Så ser alltså noteringarna ut, och med det så återstår bara att ställa diagnos för framtiden.

Men, äh, jag vet redan hur framtiden ser ut.

Jag ska hem och sitta i hemliga möten med Erik Niva, det är vad jag ska göra.

Kära nån.

/Simon Bank

När jag var liten, sex-sju år sådär, fanns det en speciell backe som ledde ner till sjumannaplanen på Viskavallen i Kinna.

Den var kort, ett par meter bara, men väldigt brant om man var sju. Benen tog liksom snabbt fart, man nästan ramlade ner till planen. Varje gång när vi skulle spela match där bestämde jag mig för att göra som killarna på tv, att bita ihop och se ut som en riktigt back, en riktig fotbollsspelare, när jag gjorde min entré. Fighting Face.

Och varje gång gick det åt helvete.

När backen kom, när planen öppnade sig, när det var fotboll och benen tog fart ner mot matchen… så sprack ansiktet. Det bubblade upp, magen skrattade och munnen kunde inte värja sig.

Och så känns det fortfarande när jag kommer in på en stor arena för en riktigt, riktigt stor match. Jag är 34 nu, men det är ett mått på när man känner att man hamnat precis på den plats som just då är bättre än alla andra platser i världen.

Jag var alltså väldigt lycklig när jag fick ta hissen upp till la tribuna stampa på San Siro i kväll. Det spelade ingen roll att det regnade från alla håll, eller att jag fått ägna 45 minuter åt att slåss för att få Inters pressavdelning att skaka fram en ackreditering de tappat bort, eller att jag till slut fick en plats i en svinkall betongtrappa, utan vare sig stol eller bord.

En sån match var det.

Därmed inte sagt att den var särskilt underhållande, det var den säkert inte. Det var ett lag som tragglade anfallsfotboll i 90 minuter, ett lag som hade vernissage för ett utmärkt försvarsspel, och när de första fem minuternas spänning inför läktarreaktionerna (de visslade, men inte så mycket; de markerade, men inte så starkt) för Zlatan Ibrahimovics hemkomst lagt sig så var det bara att sitta och se en statisk, men väldigt bra fotbollsmatch.

Ni får extra allt i torsdagstidningen, men tills dess kan vi väl ta lite betyg i kortformat (och apropå betyg så… herregud, vad jag betygsatte i dagens tidning var lagdelarnas styrkeförhållanden inför kvällens match. Inter har en mycket bättre målvakt, en bättre backlinje, ett jämnstarkt mittfält och ett sämre anfall. Att inte Erik Niva skulle förstå är en sak – men ni andra?). Här är de bra, de hyfsade och Sulley Muntari:

INTER:

César 3 – Maicon 4, Lucio 4, Samuel 3, Chivu 2 – Thiago Motta 3, Muntari 1, Zanetti 3 – Sneijder 2 – Eto’o 2, Milito 2.

BARCELONA:

Valdés 2 – Alvés 2, Puyol 2, Piqué 3, Abidal 2 – Touré 3 – Xavi 4, Keita 2 – Messi 3, Ibrahimovic 3, Henry 2.

Läktarna? De jobbade på bra, framför allt första timman. Barça-sektionen (vad var de… 1200?) hälsade snyggt till Sammy Eto’o (”Eto’o siempre culé”) och Curva Nord körde sin utlovade banderoll om Zlatan lagom till andra halvlek:

Ti abbiamo amata, ma non l’hai saputo rispettare… adesso che baci una nuova maglia sei tu che lo devi sucare. (Ungefär: ”Vi älskade dig, men du förstod inte att respektera det… nu kysser du en ny tröja och kan &€%#€”). Men då hade sydkurvan redan förklarat att ”Meglio la tua onestà delle manfrine di Kakà” (”Hellre din ärlighet än Kakàs hyckleri”).

Men mitt i allt fanns också två andra banderoller, stora banderoller. Det var en i varje curva med en kryptisk nätadress som enda budskap. Nu, hemkommen till hotellet, skriver jag in adressen och läser.

Länken går till il Biellese, en tidning från Biella, ett par mil utanför Milano, och en text om Thomas, en femårig blondlockig liten pojke som för en månad sedan diagnosticerades med en hjärntumör. I fredags öppnade borgmästaren i Biella de årliga hästkapplöpningarna med att, mitt på torget, be folket hjälpa lille Thomas föräldrar ekonomiskt.

När Inters supportrar tog sig till San Siro igår gjorde de det för att skrika fram sitt lag, för att markera sin respektfulla besvikelse gentemot Zlatan Ibrahimovic – och för att hjälpa en familj som just drabbats av en tragedi.

Det förtjänar att nämnas.

/Simon Bank

Han borde nog ha gjort mål.

Zlatan Ibrahimovic hade ett fullkaratsläge, en halvchans och en handfull en-mot-en-lägen där han inte riktigt utmanade med den övertygelse man hade kunnat hoppas.

Men totalt sett – helt okej. Zlatan spelade ett delvis annorlunda spel än han gjort så här långt in på ligasäsongen; mötte mindre, gick mer på djupet. Han rörde sig bra, såg rapp ut i löpningarna och var vid ett par tillfällen bara några tveksamma avvinkningar ifrån rena frilägen. Det var framförallt kul att se hur han kunde anpassa sig till en matchplan på det här sättet. Han hade ju uppenbarligen fått direktiv om att spela på sista gubben, och skötte det alldeles utmärkt, trots att det kanske inte är hans naturliga spel.

Mottagandet från Curva Nord tycktes precis så avståndstagande som utlovat – Simon Bank får ge er de mer precisa närvarouppgifterna när han är färdig med att tömma minibaren – medan de gamla lagkamraternas klappar och kramar i spelargången före avspark såg genuina och uppriktiga ut.

Det är ju inte alldeles ovanligt att ”Årets match” får just den här karaktären. Barcelona var uppenbart bättre, men när väl det maktförhållandet etablerats så hade de inte tillräckligt med blod i käftarna för att gå mot strupen med kraft.

0-0. Ingen större dramatik, inga infekterade känslor – och framförallt inga förlorare.

Inter och Barcelona kommer ju givetvis att gå vidare från den här gruppen ändå, och mot den bakgrunden var båda lägren uppenbart belåtna med utdelningen.

***

Samuel Eto’o? Var han ens med?

***

Åsså resten då. Kvällens match var såklart Arsenals vändning nere i Belgien. Efter fyra minuter hade de släppt in två mål – då var det fortfarande tre minuter kvar tills Zlatan Ibrahimovic ens skulle röra bollen nere i Milano – efter ett dråpligt Eduardo-misstag och en tveksam straff.

Men sedan gick det som det så ofta går, som jag utan att ens se matchen näst intill var beredd att garantera att det skulle bli till slut. Bendtner reducerade precis före halvtidsvilan, Vermaelen kvitterade i sitt hemland och Eduardo revanscherade sig med segermålet.

För tabelläget var comebacken ganska oviktig – för Arsenals tro på sig själva var den nog rätt ovärderlig.

***

I Lyon var det ju tjo och tjim med Kongo-Kim. Källström bröt igenom i höger innerläge, skar tillbaka bollen med högerfoten – och bosniske superlöftet Miralem Pjanic stötte in det enda målet i nyckelmatchen mot Fiorentina.

***

Rubin Kazan debuterade i Champions League-sammanhang, och ska det vara fint så ska det. Lille argentinaren Alejandro Dominguez böjde elegant in frisparken som gav de ryska tatarerna en drömstart – men sedan var det inte så lattjo längre. På andra sidan pausvilan nickade Ayila Yussuf in kvitteringen, och de sista tio minuterna seglade sedan ukrainarna iväg med ett stenhårt mål av Magrão och ett enkelt av Gusev.

***

Världens bästa returspelare – Dirk Kuyt – satte såklart en retur då ett gäng ungrare snodde Tobias Carlssons och Henrik Rydströms platser på Anfield. Och i ett svenskmöte utan särskilt många svenskar gjorde Vassilis Torosidis enda målet då Olympiakos väntat hemmaslog AZ.

***

Fin poäng för Rangers i Stuttgart. Ryske Mario Goméz-substitutet Pavel Pogrebnyak svepte in hemmaledningen, men med kvarten kvar sprang fransk-algeriske försvararen Madjid Bougherra in med kvitteringen.

***

Unirea Urziceni – whoever they may be – hade inte sådär übermycket att hämta nere i Sevilla. Luis Fabiano borrade ner bollen i hörnet strax före paus, Renato forcerade in en boll som stängde matchen halvvägs in i andra.

/Erik Niva

Appropå det här.

Såhär nio månader senare gör nu kommentatorssignaturen Axel mig uppmärksam på att hela historien med en 13-åring som hängdes ut av polisen för att ha sjungit fotbollssånger till sist fått sin upplösning.

Den här gången är jag väldigt, väldigt glad över att kunna säga att den goda sidan vann – och att jag hoppas att det väcker en ordentlig diskussion om hur fullständigt rättslösa fotbollssupportrar numera blivit i Storbritannien.

Samtidigt fick det mig att fundera ytterligare extra på det här med hur vi i medierna behandlar såna här händelser. Dagen efter publikskandalen på Stockholms Stadion fick jag ett välskrivet och tankeväckande mail från en barndomskompis till en av killarna som var ute på planen och skämde ut sig. Utan att gå in på detaljer gällde ju grundfrågan huruvida konsekvenserna stod i proportion till dårskapen som begåtts.

Just i fallet med Djurgårdskillarna – eller med dansken som stormade in på Parken – tycker jag trots allt ändå att de inte kan skylla på några andra än sig själva. Det är klart att det mediala gatloppet är tufft, det är klart att hotet om ekonomiska bestraffningar är ett hotfullt svärd – men trots allt kände vi alla till spelreglerna redan på förhand.

Stormar man planen och avbryter en fotbollsmatch så blir följderna såhär. Det kan tyckas oproportionerligt och överdrivet – men det går liksom inte för en målvakt som sablar ner en anfallare att börja gnälla på regeln om frilägesutvisning när domaren halar upp det röda kortet.

However, att det fortfarande är möjligt för en fotbollssupporter att få ett rättssystem att erkänna sina fel ger i alla fall mig lite mer tillförsikt inför framtiden. Det här är brevet som Tottenham-supportern Ian Trow skrev, å sina egna och sin 13-åriga son Lewis Trows vägnar. Jag ber om ursäkt om någon inte läser engelska, men jag pallar helt enkelt inte att översätta det i sin helhet just nu.

”It’s nine months to the day the CCTV images of 16 Spurs supporters were distributed by the police to all national media, and these images were placed in all papers and on front page of Crimestoppers next to the likes of murderers and drug dealers. For the first time in the nine months since I woke up in a hotel in Germany and saw my face and that of my 13 year old son on the TV screen we can now hold our heads up high, having been proved innocent of all charges. 

I cannot go into full detail, as we will be bringing civil action – certainly on behalf of Lewis, as I can get all costs covered under Legal Aid – against the police and the CPS for the damage their total negligence and lack of due care caused. In summary though, in December, 11 of the 16 people identified themselves to the police (including one 13 and two 15 year old boys) and were all charged with engaging in racist or indecent chanting. In February four of these people pleaded guilty, the other seven pleaded not guilty. The difference was that the four who pleaded guilty were singing the “Sol, Sol” song which certainly is indecent. 

The other seven were singing songs such as ”We’ve got Ledley at the back”. These seven people were then banned by Tottenham Hotspur under the premise that we had been arrested, and that contravened the terms of our season ticket (the fact that we had not been found guilty was irrelevant). In early May all seven people were offered cautions, as they had not been singing indecent songs. Five took what I would call the easy route out and accepted the caution. I decided to uphold my principles: I had done nothing wrong so why should my son and I admit any form of guilt (which in effect is what a caution does). 

The police then offered to drop all charges against me if I would get my son to accept a reprimand (they were obviously scared of future repercussions by my son). I rejected this out of principle as well. 

So in the middle of May, the two of us went to trial at Portsmouth Magistrates Court and despite there being no evidence to support the charge brought against us we were found guilty, basically by association of singing indecent songs: i.e. we can prove bad songs were sung, we can prove you were at the ground, therefore we assume you were singing these songs. My legal counsel advised me afterwards that this was always going to be the case, it was purely a show trial, in front of national media (invited by the Police). We were each given a three year Football Banning Order. 

Last Friday [11 September] we had a full re-trial at Portsmouth Crown Court in front of the most senior judge in Hampshire. I was quite surprised no media was present. The prosecution showed their evidence, to which the judge said ”Is that it?” We asked for immediate dismissal of the case (before we even had put our defence case) and after two minutes of deliberation the judge that came back and said, ”Not guilty, no case to answer and that is totally unanimous of us all – and you can tell by the time it us it took it was not a hard decision”. The judge then ripped into the CPS that this had been brought into his courtroom, and even been tried in the first case. 

I would like to thank my family, friends and fellow supporters who have supported me in this, and also the Tottenham Supporters’ Trust who gave some invaluable advice and have been in contact with Spurs during the whole scenario. I am writing this with a sore head (as you can imagine I celebrated hard ) and with a big smile on my face. I will be going into Tottenham for a few (or maybe more than a few) drinks before the Man United game, as I am now allowed back into the borough of Haringey on match days, although I do not have ticket for match. 

Thanks for the support”.

***

Välkomna tillbaka, Ian och Lewis Trow.

/Erik Niva

När Erik Niva bjuder er på mänskliga, minitragiska öden framlagda som goda små berättelser så följer jag upp med… ja, till att börja med med att berätta om en knubbig kille, med ett ansikte som ser ut som ändan på en långdistanscyklist som glömt att sätta på sig de stoppade shortsen.

Det vill säga mig själv.

Knegandet på fältet är som alltid en berättelse om cars, trains, boats, planes. På väg tillbaka till Milano, efter en blöt natt i Turin. Bokstavligt, alltså. Jag fick simma till Porta Nuova.

Hur som helst. Kanapéerna är undanstädade, proseccoglasen står i diskmaskinen, nu vänder vi blickarna mot omgång etts verkliga partitissima: Inter–Barça, Eto’o–Ibrahimovic, Moratti–Laporta, Mou–Pep.

Sportbladet.se lär pumpa er fulla med förhandsmaterial under dagen och kvällen, så här kan vi lika gärna backa ett steg och prata om saker som ger lite bakgrund åt Barcelona, fotboll och hur ett land styrs. Vi vrider kikaren tillbaka västerut.

Mot Spanien och grejer.

Medieträsket och grejer.

Om ni hängt med oss så här långt så har ni också järnkoll på det mediepolitiska fotbollsklimatet i Zlatans nya hemland (vi får ingen lön om vi inte droppar det namnet åtminstone i vart tionde inlägg). Lokalchauvinism och lojalitet är – vid sidan om en del av den bästa fotbollsjournalistik som existerar i den här världen – grundstenar i den spanska bevakningen.

Det är inte särskilt annorlunda i den politiska journalistiken. Jag halkar över en intressant mediekritik i New York Times, där man tar upp den senaste vändningen i huvudstadspressen.

Vi drar en kortversion:

El País, den ledande vänstertidningen i Spanien med en upplaga ungefär lika stor som Aftonbladets, har en historia som extremt trogen socialistpartiet, men i söndags publicerade tidningen en ganska elak karikatyr av premiärminister Zapatero, som rodnande kapten för ett Spanien som sjunker i ett vilt hav befolkat av krishajarna arbetslöshet och skuld.

El País har helt enkelt börjat elda lite under regeringen, och enligt analytiker som NY Times citerar ligger det mycket bakom. Fotboll, bland annat. Och då handlar det inte om att Zapatero, som förste spanske statschef någonsin, är culé, Barcelona-fan. Det handlar om tv-rättigheter.

El País ägs av Madrid-baserade Grupo Prisa, ett konglomerat som konkurrerar med Barcelona-baserade Mediapro. Mediapro står bakom La Sexta, tv-kanalen som baxat loss rättigheterna till både Barças, Real Madrids och ett knippe andra klubbars matcher

För exakt en månad sedan gick Prisa-gruppen helt upp i limningen över ett raskt kabinettsbeslut som gav grönt ljus för att starta betal-kanaler i det digitala marknätet. Utan att ge sig in i de tekniska detaljerna för mycket så kan man konstatera att beslutet var en stenhård smäll mot Prisa-gruppen och en välsignelse för Mediapro.

Och så var kvarnarna igång.

Juan Luis Cebrián, Prisas högste chef, dundrade mot regeringen. Och han råkar också vara före detta chefredaktör på… El País.

Cebrián rasade främst mot att beslutet snabbspolats.

– Jag tror inte att det är en lag som är till för att låta de styrande gynna sina vänner.

Nu utreder det spanska konkurrensverket Mediapros status, samtidigt som El País bevisligen är tuffare i sin regeringskritik och -bevakning än de varit på evigheter.

– Vi har blivit tuffare i vår bedömning av hur regeringen hanterar krisen, meddelar chefredaktören Javier Moreno Barber. Det är ingen tvekan om det. Men jag vill förneka att det handlar om problemen vi hade i somras. Vi är tuffare nu eftersom vi börjar se hur Frankrike och Tyskland är tillbaka på fötter.

Fan tro’t.

/Simon Bank