Vi jobbar ju alla med olika saker. Just i detta nu, till exempel, sitter jag i en hotellobby med två goda kollegor bredvid mig och en dator i knäet. Det knattrar, vi skriver de sista raderna om en fotbollsmatch mellan Kroatien och Sverige. Vi har beställt in kaffe och vatten och en öl, men bordet börjar bli tomt och kaffet är kallt. Flyget hem går om ett par timmar, vi funderar på om vi ska orka upp till frukost eller inte, kollar hur det är med strejken på Frankfurts flygplats, om mellanlandningen kan ställa till det.

Rossella Urru, en 29-årig kvinna från Orestano på Sardinien, valde ett annat jobb. Hon bedrev universitetsforskning om sahrawierna, om det ockuperade Västsahara, och hon bestämde sig för att åka till flyktinglägren i Algeriet för att volontärarbeta bland och för de hundratusen flyktingar som lever där. Forska, lära sig, informera, rapportera, arbeta mot fattigdom och svält.

Rossella bodde där, i ökenvinden, fram till den 22 oktober i fjol. Den 23 oktober gick Italiens utrikesministerie ut med en kort pressrelease:

Vi kan bekräfta att Rossella Urru, en italiensk medborgare som arbetar för den Internationella Kommittén för Folkutveckling (Cisp) kidnappades under natten. Genom sin krisenhet och den italienska ambassaden i Alger har ministeriet omedelbart aktiverat alla kanaler som kan föra fallet till en positiv lösning.

Tillsammans med två spanska hjälparbetare fördes Rossella Urru efter en kortare skottlossning bort av beväpnade män och togs över gränsen till Mali. Det skulle dröja nästan två månader innan Jamat Tawhid Wal Jihad Fi Garbi Afriqqiya, en utbrytargrupp från Al-Qaida, tog på sig ansvaret för kidnappningarna genom att visa videobilder på de bortförda.

I en redan inflammerad politisk situation blev fallet med de kidnappade hjälparbetarna ett nytt sår. På ena sidan står Front Polisario, en befrielserörelse som sedan mitten av 70-talet slagits för ett fritt Västsahara, och på den andra står det Marocko som de upplever som ockupationsmakt.

Sverige tillhör de länder som klart och tydligt tagit ställning för ett fritt Västsahara och mot Marocko. ”Den svenska regeringens hållning när det gäller Västsaharas status är kristallklar: Västsahara är inte en del av Marocko och Marocko har ingen laglig rätt till Västsahara”

Spanien och Italien har samma politiska hållning som Sverige, medan det finns krafter i Marocko som pekat på omständigheter kring kidnappningarna som ett bevis på Polisarios kontakt med terrorister.

Och mitt i storpolitiken finns tre familjer som vill ha hem sina barn.

När Giorgio Napolitano, Italiens president, besökte Sardinien i förra veckan hade han ett bestämt möte inbokat.
Rossella Urrus föräldrar ville veta vad som görs för deras dotter.
– Vi har nyheter. Vi vet att hon är vid god hälsa, och att myndigheterna arbetar för att hon ska bli fri, meddelade Napolitano.

Fallet med Rossella har blivit en angelägenhet för Italien i allmänhet, och för Sardinien i synnerhet. Medan regeringen ägnar sig åt tyst diplomati (vi känner igen begreppet) så kräver Mauro Pili, Berlusconis starke man på Sardinien, att något görs omedelbart.Under tiden driver Rossella Urrus familj sin egen kampanj genom en hemsida där människor berättar om deras dotter.

Det har nu gått 130 dagar sedan hjälparbetarna kidnappades, och om ni undrar varför i hela världen jag skriver om det i en blogg om fotboll så är det bara för att vi tycker om när vår del av världen knackar hål på sin bubbla och tar del av den andra, stora – och för att förklara varför Cagliari Calcio idag la ut ett speciellt meddelande på sin hemsida, ett som både spelare och klubb stod bakom:

Vi vet inte om du någonsin varit intresserad av oss, om du någonsin hejat på i rossoblu: det spelar ingen roll, vi vill tänka på dig som en äkta sard som är ”tillfälligt anställd utomlands”, och vi skulle också – efter att dina nära och kära gjort det – vilja ha möjligheten att hålla dig i vår ödmjuka famn.

/Simon Bank

Det har gått snart tio år sen en stekhet dag i Oita, Japan. Tio år sen Magnus Hedman inte nådde ner till stolpen och en roulette-snurrande Anders Svensson var en centimeter ifrån att göra världens bästa mål.

Idag käkar Magnus Hedman krögarpytt och tar kärlekssteg, medan Anders Svensson värmer upp i Zagreb.

Och Senegal?

Jo, dom spelar också fotboll idag – träningsmatch mot Sydafrika i Durban – men de gör det som representanter för ett land och ett lag som inte riktigt blivit vad de borde.

2002 var Senegal en berättelse om framgång, inte bara på fotbollsplanen. Där var de i och för sig fantastiska, med årets afrikanske spelare (den store humanisten El-Hadji Diouf) längst fram och en Timoteij-doftande Bruno Metsu vid sidlinjerna. Senegal gick till kvartsfinal, de bjöd in till fester efter sina vinstmatcher, och de gjorde det som ett av Afrikas mest progressiva länder. En demokrati, med en historia utan militärkupper, och med en relativt sett stor transparens oavsett om det gällde regering eller fotbollsförbund.

Stjärnorna hamnade runt hela Europa, superlöftet Diouf köptes dyrt av ett satsande Liverpool, Metsu gifte sig med den senegalesiska sångstjärnan Daba (hon som i ett Guardian-reportage under VM kallades ”extremely beautiful”), och en glädjestrålande president Abdoulaye Wade tog emot hjältarna när de kom hem till Dakar.

De där åren gick det mesta åt rätt håll. Den stabila demokratiska traditionen, press- och åsiktsfriheten, allt sånt gjorde att Senegal var ett afrikanskt föredöme, attraktivt för internationella investeringar.

Antalet senegaleser som levde under fattigdomsgränsen sjönk från 57,1 procent till 50,8 procent under första halvan av 00-talet. President Wade hade ett stort folkligt stöd, och allt var bara början på en blomstrande ny tid. För fotbollen, för nationen.

Några år senare ser det ut som att det var själva höjdpunkten.

De senaste fem åren har fattigdomen ökat igen, och kriserna har avlöst varandra: energikriser, livsmedelskriser, den globala finanskrisen, en stor torka ifjol som lamslog delar av jordbruket. Regeringen har investerat stort i viktiga projekt i Dakar (vissa var ju mindre nödvändiga än andra), men när de ekonomiska kurvorna vände fanns inga marginaler kvar. Under de sju år som följde efter VM 2002 ökade siffrorna för både arbetslöshet och undersysselsättning. I takt med att president Wade styrde fler och fler maktpositioner, med mer och mer budgetansvar, över till sin son Karim så har förtroendet för både politik och president sjunkit.

Och inte gick det nåt vidare för fotbollslaget heller.

När förra VM rullade igång på hemmakontinenten var Senegal inte ens med. Medan Kamerun premiärspelade nere i Sydafrika ställde sig Youssou N’dour, Senegals mest kände artist, på en scen i östra Paris för att uppträda vid den årliga Bercy-konserten.

Två saker var speciella med uppträdandet.

Det första: N’Dour tillägnade spelningen till Bruno Metsu.
– För att han är min vän, och för att han fick Senegal att vibrera en gång.

Det andra anmärkningsvärda var att N’Dour tog tillfället i akt att förklara att han ville vara delaktig i presidentvalet 2012.
Han var inte nöjd med att alla unga flydde Afrika för Europa. Och han var inte längre nöjd med vart Senegal var på väg.

När Senegal spelar fotboll i Durban ikväll har det gått tre dygn sedan presidentvalet. Efter många om och men, och efter stora protester, kom resultatet: det blir en andra valomgång. En 85-årig Wade hotas av oppositionens starkaste kandidat, Macky Sall.

Om Wades fiender lyckas sluta upp bakom Sall i nästa valomgång talar mycket för ett maktskifte. Om ”Le Vieux” (”Den Gamle”) överlever krisen fruktar många en regelrätt revolt.

Youssou N’dour är inte längre en kandidat, men han är fortfarande delaktig i debatten. Den mest uppmärksammade delen av oppositionen heter Y’en a marre (”Vi har fått nog av det”), ett löst sammanhängande rap-kollektiv från Dakar. De har lett möten, mobiliserat det unga Senegal mot Wade och spelat in protestlåtar. När valkampanjen gick in på upploppet släppte de singeln ”Faux! Pas Forcé”, där de vädjar till presidenten att avgå:

Si tu aimes ton pays… ne soit pas comme Kadhafi. Om du älskar ditt land… bli inte som Gaddafi.

Det utlösande för motrörelsen var att Abdoulaye Wade förra sommaren började försöka genomföra en serie reformer för att underlätta för honom att behålla makten. Sedan 2001 har det funnits en övre gräns i konstitutionen på två mandatperioder (tio år), men Wade hävdar att hans första presidentperiod ju inföll före den reformen och att han därigenom borde kunna sitta fem år till.

Om tre veckor väntar en andra valomgång, vad som väntar på andra sidan vet ingen, men Västafrikas stora förebild har förlorat farten. Det har de gjort på planen också. De kom till afrikanska mästerskapen senast med ett grymt kvalspel i ryggen och med superstjärnor som Diawara, Mangane, Sow, Niang och Demba Ba i laget – men åkte hem direkt, efter den Nordin-poetiska resultatraden 1–2, 1–2, 1–2. El-Hadji Diouf har dömts till en femårig avstängning efter att ha kallat afrikansk fotboll ”genomkorrumperad”, och förbundskaptenen Amara Traore fick sparken häromveckan.

Ikväll möter Senegal Sydafrika, och de gör det utan någon förbundskapten på bänken. De har haft fem tränare sedan Anders Svensson prickade stolpen, men ingen har egentligen lyckats.

Och framtiden?

Ingen vet vad som händer med Senegal, ingen vet vad som händer i valet i mars, ingen vet om det dyker upp en kraft som kan ena landet igen.

Men Bruno Metsu har i alla fall gett en intervju ut från sin plats i Qatar, där han hängt de senaste åren. Han har en teori kring vad som gått fel i Senegal:

– Det har inte funnits rätt sorts kemi i laget.

Metsu meddelar också att han är beredd att återvända, om de vill ha honom.

/Simon Bank

Och så var det med den saken.

En kombination av ett oskarpt övermod – ja, faktiskt – och ett stort systemfel fick Spurs att sjunka bottenlöst djupt på Emirates.

Det har sina fördelar att ha Harry Redknapp som manager, men det har samtidigt också sina ganska betydande nackdelar.

Hans matchplan går generellt ut på att helt enkelt vara bättre än motståndarna. Ut och kör, utnyttja det ni är bra på, gör vad ni vill, ha roligt. Det fungerar ofta oväntat bra mot sämre motstånd, men har alltid varit ett förhållningssätt med just den här sortens inbyggda fallucka.

Även om det inte såg så ut på San Siro har Arsenal fortfarande gott om saker som Tottenham inte har. Ett etablerat grundspel. En struktur att utgå ifrån. En tydlig ansvarsbild för varje position.

Under stora delar av matchen igår hade Arsenal ett 5-1-övertag på mittfältet. Vi hade två anfallare som inte var det minsta intresserade av att göra någon defensiv nytta, och tre mittfältare (Bale, Kranjcar och Modric) som alla fått mandat att spela i någon form av fri roll.

Så går det faktiskt inte att ha det. I ett derby mot ett desperat forcerande Arsenal kan det inte vara upp till spelarna själva att flyta in och ut ur matcherna efter eget huvud. En del av ledaruppdraget måste innebära att man faktiskt bestämmer, att man preciserar exakt vilket ansvar som följer med friheten.

Besviken? Det kan ni ge er fan på, men som Tottenham-supporter sitter jag på en ofrivillig fil mag i besvikelse. Jag känner till alla dess nyanser och skiftningar, och kan därigenom konstatera att det här var en helg som gav oss en ovanligt heltäckande grundkurs i just fotbollsbesvikelse.

Det här är en idrott som ger oss så oändligt många ingångar till att vilja gå och dränka oss i närmaste bäck.

Vad är egentligen värst?

Once-in-a-lifetime-besvikelsen
Cardiff City har inte vunnit en betydelsefull buckla på 85 år. Det är rimligt att tro att det kommer att dröja ytterligare 85 år innan de får en lika bra chans igen. Steven Gerrard missade, Charlie Adam missade och vägen upp för trappstegen till bucklan låg öppen. Men Cardiff missade mer. Kusin Anthony Gerrard missade mest, och den blytunga besvikelsen förstärks av att både han, hans klubb och dess supportrar vet att de förmodligen aldrig någonsin kommer att få samma möjlighet igen.

Sistaminutenbesvikelsen
Som sagt, så kul är det inte att förlora ett derby. Och inte blir det sådär jävla mycket roligare ifall man släpper in det avgörande målet i 92:a minuten. Besiktas hade åkt till serieledande grannarna från Galata, och två gånger om kämpat sig tillbaka upp till ett oavgjort resultat. De höll fortet in på stopptid – men när tilläggsminuterna var på väg att ticka undan så missade de att plocka upp den stångande svensken på bortre stolpen. Jag vet hur det är att stå där på den fientliga arenan och få jublet från de tre andra läktarna som ett slag i magen – och det är svårt att tänka sig något värre.

Konspirationsbesvikelsen
Den där känslan av att vara orättvist bortfuskad, av att ha blivit straffad av en inkompetent domare eller rent utav blockerad av konspirerande makter bortom ens egen kontroll… Den där känslan som både milanistas och juventinos tvingades brottas med under lördagskvällen. Antonio Conte vrålade om maffia. De rödsvarta funderade på om Sulley Muntari slagit nytt världsrekord i att skicka in bollen över linjen utan att få målet godkänt, eller om det fortfarande är Pedro Mendes och Frank Lampard som trängs på tronen.

Frustrationsbesvikelsen
Titeljagande Lille ledde matchen mot ett underlägset Rennes. De hade dessutom fördelen av att spela mot tio man i mer än 50 minuter. De hade bollen under nästan 70 procent av speltiden, de hade flera jättechanser att utöka ledningen – men de bemödade sig aldrig om att verkligen stänga matchen. Och givetvis, i den sista minuten kom istället den där blixt-från-klar-himmel-kvitteringen. Ingen tid att reagera eller kompensera. Det återstod bara för Lille att försöka hantera den där ilsket gnagande känslan av att ha kastat bort två livsviktiga poäng mer eller mindre frivilligt.

Resignationsbesvikelsen
23 minuter in på matchen tog Real Zaragoza oväntat ledningen mot ett trögstartat Málaga. När matchen var slut framstod det dock mest som att Málaga givit bortalaget ett måls handikapp innan de började ta dem på allvar. 5-1 blev förlustsiffrorna till slut, för ett Real Zaragoza som ligger sänkessist i La Liga med sina stackars 15 poäng. De åker ut. De vet om det, och de vet att de inte kan göra någonting åt det. De är bara för dåliga. Tre månader kvar av säsongen. Även om det är ett mer molande känsloläge än de andra ska man inte underskatta den nedbrytande effekten av den här sortens totala hopplöshet. 

/Erik Niva

Lite kort och snabbt bara, så här i utrymmet mellan en vinterpromenad och en tv-sändning (och the North London Cup, som vi inte tänker på, inte pratar om, inte låtsas om).

Det är alltså Napoli–Inter ikväll. Napoli dansar och ler, och Inter är upptagna med att försöka bli Europas mest spektakulära säsongskrasch. Efter en poäng på sju matcher, ett slutsekundsmål på Stade Vélodrome, en skada på Ranocchia (det kanske är en bra grej, när jag tänker efter), nya taktiska påhitt från Ranieri och ideliga ryktesstormar om vem som ska ta över, om nu någon ska ta över – efter allt det så känns det som att det kan vara på sin plats att ge alla interisti i alla fall något att le åt.

Ni har ju Matrix.

Igår var Marco Materazzi, fotbollsvärldens genkorsning av långben och Henry Rollins, i Djakarta och spelade uppvisningsboll. Det var väl mest det jag ville berätta, tror jag.

/Simon Bank

En vinter kom, och en arabisk vår frös inne. Syrien förvandlas till helvetet på jorden, människor dör i hundratal och tusental inför ett världssamfund som diskuterar politik.

Homs står under beskjutning, mat och förnödenheter börjar ta slut, och när till och med västjournalister dör och skadas blir det allt svårare för vår del av världen att vända sig bort.

När dominobrickorna började falla i Nordafrika fortsatte de till Syrien, med en revolt som hotar bli den blodigaste av alla. Den mäktiga minoriteten alawiter, med presidenten Bashar al-Assad (som ärvt makten av pappa Hafez) i spetsen, är en rädd regim, i ett land med 70 procent sunnimuslimer. Och rädda regimer är alltid de farligaste.

Jag ska undvika att ge mig in i en detaljpolitisk analys jag helt enkelt inte är mäktig, och nöja mig med att konstatera de saker vi vet.

Som att Homs i dessa dagar är helvetet på jorden.
Som att revolutionen tog fart när regimen slog till med vapenmakt mot demonstranter.
Som att den 20-årig grabben som står längst i kampen alldeles nyligen stod längst bak i fotbollslandslaget.

Abdel Basset Saroot sjunger protestsånger, vågar stå för motstånd utan att dölja sitt ansikte och sin identitet, och uppmuntrar till frihetskamp till sista blodsdroppen. Det påstås att staten har satt ett pris på hans huvud, och han tvingas byta gömställe, ofta flera gånger per dag. Ett par gånger har det ändå varit nära, hans hus har bombats och han har klarat sig undan tre mordförsök.

Det är det liv han fick.
Det är inte det liv han drömde om.

Abdel Basset växte upp i Homs, i en familj med tolv barn. De pratade inte om politik, och Abdel själv var mer intresserad av matcherna som sändes via Al Jazeera; fotboll, från Europa.

– Jag gick ofta på matcher i Syrien, men jag missade inte de internationella matcherna. Jag ville bli målvakt, så jag tittade på dem för att utveckla min teknik. Mina förebilder var Casillas, Buffon eller van der Sar, berättar han för So Foot.

Som åttaåring skrevs han in i Homs största klubb, Al-Karameh. Han var bra, han blev bättre, och så småningom fick han, tack vare fotbollen, resa ut i världen med olika ungdomslandslag. Se saker, höra saker, och få ta del av en ny bild av sitt eget land.

– När du reser så träffar du syrier överallt. Du frågar dig varför de lämnar Syrien för att arbeta, varför de inte jobbar i Syrien istället. Syrien är rikt på resurser, både mänskliga och naturresurser, men regimen tvingar folk att lämna landet genom att stjäla deras frihet.

Abdel sågs som en av Asiens allra främsta målvaktstalanger, han stod i mål i U23-landslaget, men när dominobrickorna började falla fick alla fokuspunkter flyttas. I mars i fjol kom demonstrationerna, kulorna, de döda. En ung målvakt var tvungen att välja vem han ville vara, och Abdel Basset Saroot ville vara med på gatorna.

– I början tvekade jag om att ansluta mig till rörelsen, säger han till So Foot. Men när den förste martyren föll i Deraa, bestämde jag mig.

– Assads polis omringade moskéerna för att hindra folk att komma ut och demonstrera. Jag uppmuntrade de andra att ta sig ut.

Han var bara nitton år, men i ett slag blev han mer än bara en av alla. Han kunde sjunga, han var en duktig fotbollsspelare, han kunde – skulle det visa sig – tala inför massorna. Och han var alltså inte rädd för att visa sig öppet, utan att dölja sitt ansikte.

Genom youtube har han nått ut och uppmuntrat till kamp mot regimen. Regimen har kunnat avfärda retoriken, pekat på honom och hans sort som terrorister som är ute efter att göra upp med den alawitiska minoriteten en gång för alla. Själv hävdar han att det enbart är presidenten och förtrycket som måste bort. Han har flera gånger om delat scen med den alawitiska sångerskan Fadwa Suleiman, som själv är engagerad i revolutionen.

Under året som gått sedan en fotbollsmålvakt blev en frihetsikon har Abdel förlorat en bror i en attack, och överlevt ett flertal attacker själv.

I mitten av december träffades han av en kula (han gav en intervju direkt från sjuksängen för att uppmuntra sitt folk att fortsätta kampen), och han har fortsatt att leva på flykt dygnet runt.

– Det är värt det. Jag är fri. Jag har rest runt i hela världen och spelat fotboll, men frihet handlar inte bara om mig eller om att resa. Det handlar om alla de andra. Frihet är ett stort ord, det handlar om yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Om du ser något som händer som är fel är frihet att kunna tala om det, säger han i en Al Jazeera-intervju.

Och nu? Homs bombas sönder och samman, människor dör i hundratal och tusental. Maten börjar ta slut, sjukhusen saknar utrustning för att täcka de mest grundläggande behov.

För bara några veckor sedan ställde sig Abdel Basset Saroot på ett av sjukhusen, mitt bland en hög av döda (om ni vill se kan ni göra det här – jag varnar för starka bilder) och skrek ut sin ilska. Han gjorde det iklädd en träningsoverall i Al-Karameh-blått, men fotboll var det sista han tänkte på.

När So Foot intervjuade honom över en nätlänk fick han frågan om han någon gång kommer att stå i mål igen.
– Jag skulle hellre bli martyr än att spela fotboll igen, svarade han.

– Om ditt hus skulle bli bombat, om dina vänner skulle bli fängslade eller martyrer, liksom din familj. Om din syster blir kidnappad. Skulle du fortfarande vara fredlig, som vi, med bara överkroppar och händerna i luften – eller skulle du ta till vapen, som libyerna?

/Simon Bank

Fast på ett flygplan, med rätt begränsad uppkoppling – vilket betyder att jag inte riktigt vet vad Edy Reja sysslar med just nu.

Vad Lazio som helhet sysslar med vet jag inte heller, men det har inte så mycket med höjdmeter att göra. Om nu Edy undviker att göra den där u-svängen som vi vant oss vid, om han verkligen lämnar Lazio, om Lotito hämtar in en Tassotti eller en Di Matteo, eller något annat – då betyder det att Serie A just fått sin 32:a tränare för säsongen. Palermo (tänka sig) och Cesena har omsatt tre tränare var, Cagliari (tänka sig), Inter, Genoa, Fiorentina, Bologna, Novara, Lecce och snart Lazio har använt två.

Vi är bara i februari, och hälften av klubbarna har alltså redan bytt tränare minst en gång.

Det här får mig att tänka på två personer.

Den ena, och det är möjligen lite oroande, heter Erik Niva.

Erik skrev ju ett finfint hypotesinlägg alldeles nyligen, där han spaltade upp sina pros och cons som eventuell huvudtränare i den moderna fotbollscirkusen. Det var träningsupplägg här och taktik där, det var diskussioner kring auktoritet, gruppdynamik, fysiologi och nätverkande.

Men ibland räcker det ju inte med det. Du kan vara välskolad i all fotbollsteori som finns, en omvittnat duktig lagbyggare med stor erfarenhet och ett fint nätverk – och ändå tvingas lämna din post innan du knappt hunnit ur startblocken.

Du kanske inte klarar det rent psykosomatiskt.

Du kanske heter Ralf Rangnick.

Det har gått – som vi oxymoronfans brukar säga – ganska precis fem månader sedan Rangnicks kropp sa nej. Schalke låg nia efter sex omgångar, långt ifrån katastrofalt, men efter 0–2 mot Bayern orkade inte deras tränare längre.

– Det var bara en tidsfråga innan han skulle implodera, meddelade lagläkaren Thorsten Rarreck. Hans kropp är utsliten, fysiskt har han tagit slut. Depåerna är tomma.

– Jag har ingen energi kvar, förklarade Rangnick själv.

Efter Deisler och Miller, framför allt, efter Enke, var tysk fotboll förstås oerhört medveten om sprickorna i fasaden, om bråddjupen under ytan. Rangnick åkte hem utan att vända sig om, och möttes av den djupaste förståelse.

Sedan blev det tyst, fram tills nu. Häromdagen gav Ralf Rangnick, för första gången sedan han sjukskrev sig, en intervju. För ZDF berättade han om ett liv som bytt riktning.

– Jag mår betydligt bättre. De här fem månaderna har gjort mig gott.

Han har till och med börjat fundera så smått på att återvända till fotbollen.

– Jag har arbetat med proffsfotboll i femton år utan problem, och jag är övertygad om att jag kan göra det igen i framtiden. Men det går inte utan att ändra ett par grundläggande saker. Dit hör att ha vilopauser, att äta ordentligt och att ha tid att träna själv.

På flygplatsen plockade jag upp gårdagens nummer av SportBild för att läsa mer om hur Ralf Rangnicks liv ser ut nu för tiden. Han berättar om promenader i skogen, om lättare joggingpass, om hur han såg Schalkes match i helgen på tv.

– Jag är uppriktigt glad över min nya väg och mitt nya liv, förklarar han.

När läkarna undersökte honom upptäckte de en provkarta över symptom. Han hade körtelfeber, hans ämnesomsättning var usel och hans blodvärden katastrofala. De diagnosticerade honom som gluten- och laktosallergiker.

– Åttio procent av allt det jag åt och drack var inte bra för mig.

Rangnick fick lägga om sin diet och sina levnadsvanor fullkomligt. Sluta dricka mjölk och öl, skära ner på bröd. Läsa böcker, lägga undan mobiltelefonen, träna kontinuerligt. Han har till och med börjat med qi gong.

Det brukar heta att fotbollen inte har plats för svaghet, att det inte finns utrymme för depressioner eller sjukdomar. Kanske är det ett lika stort problem att det inte finns tid nog att upptäcka dem.

/Simon Bank

Ny dag. Ny stad. Nytt liv. Bara färgerna är samma.

Vill ni ha införläsningen hittar ni den här. 
Vill ni ha införmusiken hittar ni den här. Eller här.
Nöjer ni er med ett litet kompletterande minibildspel så har ni det här:

Jag skulle förstås gärna skriva mer, men det ligger en stad och väntar där ute. Bonne match!

/Simon Bank

Det här är ju bara för roligt.

Enligt Gazzetta dello Sport har alltså André Villas-Boas slarvat lite, och glömt kvar en lapp på Hotel Vesuvio – utan att tänka på att engagemanget i den här stan är av sorten att den sortens information bara behöver ett par minuter på sig för att segla från ett hotellrum till all världens tidningar.

Utan att veta hur tillförlitligt det är så kan vi ju konstatera ett par saker:

•AVB går på snabbhet (Sturridge) istället för tyngd.
•AVB hoppas att John Terry och Ashley Cole håller.
•AVB har (utöver en väldigt fin italienska, som vi hörde på presskonferensen igår) en väldigt fin, ordentlig skrivstil.

Nu drar vi oss bort mot San Paolo och ser vad som händer.

/Simon Bank

Vitt är svart, upp är ner, och om Ior-gestalten Erik Niva försöker agera glädjespridare så är det väl inte mer än rätt att jag tar jobbet hemåt och tar tag i de mer hopplösa delarna av fotbollsvärlden.

När Glenn Gould körde sina maratonsessioner över pianot påstod han att han aldrig sov. Han ”lät tröttheten klinga av” istället. Efter att ha låtit tröttheten klinga av ett par timmar igår natt satte jag mig på ett och två flygplan och sen hade jag landat i den mest energiska del som finns i den gamla världen.

Jag är i Neapel, den första rapporten är lite dyster och handlar om varför Napoli är ett stort undantag i den här stan, där regeln är att stora drömmar kvävs, snarare än lyfter.

Texten är inspärrad bakom lås och bom, men har ni nycklar så finns den här.

Jag berättar bland annat om en misslyckad protest mot camorrans järngrepp i Scampia (jo, det var där som Mario Balotelli passade på att avlägga ett studiebesök häromsistens), men det finns ju andra berättelser också.

Det senaste året har ett nätverk av småföretagare runt Piazza Pietrasanta gått ihop och organiserat sig för att kunna vägra betala maffians utpressare.

– Rädslan är enorm, för de hotar dig, din affär, din familj, berättade en av handlarna, som ändå vågat ansluta sig till motrörelsen.

Och fotbollens roll?

Mest uppmärksammat blir det när sporten sätter sig i samma stolar som kriminaliteten. Urkraften El Pocho, Ezequiel Lavezzi, är det närmaste det moderna Napoli kommit en Maradona. Och precis som Diego har han tvingats förklara varför han umgåtts med Antonino Lo Russo, son till Lo Russo-klanens överhuvud Salvatore.

Lavezzi visste bara att Antonino var en supporterledare, och i Argentina är det normalt att man tar sitt ansvar och har en bra kontakt med de starka supportrarna.

– Jag såg inte till honom på ett tag, sen fick jag höra att han är på flykt och att han är en camorrista, men jag lovar att fram tills dess visste jag inte vad han gjorde.

Backen Fabiano Santacroce – som nu är utlånad till Parma – besökte Francesco Fucci, en supporter som kopplats till Mazzarella-klanen, medan han satt i husarrest. De hade lärt känna varandra genom Paolo Cannavaro, lagkaptenen.

– Vi försöker ha bra relationer med fansen, särskilt de organiserade, menade Santacroce, för det gör att vi kan spela under mindre press.

Att fotbollsspelare och supportrar har nära band är inget att racka ner på, och det är inte märkligt att steget till maffian är kort, helt enkelt eftersom avståndet till maffian är kort i Neapel. I Palermo brukade maffian få hundra biljetter till varje hemmamatch, och förre sportchefen Rino Foschi fick för inte särskilt länge sedan ett gethuvud skickat hem lagom till jul. En klan ville sätta press inför stora byggen som klubben och president-Zamparini skulle göra. Även om maffian helst undviker att arbeta mot stora klubbar – det syns för mycket – så rör de sig i cirklar och system runt omkring.

Men det händer också att den sätts i mittcirkeln så att alla kan se den.

I lördags spelades en turnering i Scampia, det stora, misslyckade betongprojektet norr om innerstan som ni sett i Roberto Savianos film om Gomorra. Ungefär samtidigt som polisen hittade en gömma med fyra kilo färdigdelat knark på ett par stenkasts avstånd ställde tre lag upp för att spela en triangelcup mot maffian. Lokala ungdomar, journalister, politiker och representanter för rättssamhället möttes i tre matcher.

– Det här är ett tillfälle att visa för alla att Scampia till 99 procent består av hederliga människor, och att det är orättvist att stämpla dem som medbrottslingar, förklarade Neapel-domaren Bruno D’Urso.

Fotbollen i Scampia har uppmärksammats förut. Neapel-ikonerna Ciro Ferraras och Fabio Cannavaros stiftelse har stöttat projekt här, och under VM senast stannade tv-kamerorna till för att göra ett reportage om fotbollsskolan Arci Scampia, och höra efter varför de också lär ut pizzabakning.

Efter tre matcher i lördags delade högerpolitikern Angelo Pisani ut priser, sedan använde han jippot till att markera mot andra jippon:

– Vi behöver inte kaos, braskande nyheter och sterila manifestationer om eftermiddagarna, förklarade han. Vi behöver resurser och kontinuerliga insatser. Från att vara en förort vill vi att Scampia blir själva centrum för en ny verklighet i staden.

/Simon Bank

Våren närmar sig, solen skiner, ljuset återvänder – ja, till och med Simon Bank har till sist bestämt sig för att komma tillbaka och jobba lite.

För ovanlighetens skull tänkte jag att vi skulle försöka vara lite bloggpositiva, den här måndagsmorgonen i februari. Såhär dagen efter Mihai Neșu-dagen känns det faktiskt som vår förbannade skyldighet.

Även om nu Alexander Gerndt gjorde två mål så var det ju inte det som var viktigt att ta med sig från matchen mellan Utrecht och AZ. Mihai Neșu fyllde 29 år, och firade med att återvända till fotbollsfamiljen.

Drygt åtta månader har nu gått sedan det där hemska träningspasset, då Neșu gick in i en närkamp med sin Utrecht-kompis Alje Schut. Det var en helt vanlig duell, men när de två tappade balansen råkade Schut landa ovanpå sin rumänske lagkamrat. Mihai Neșu vaknade sedan inte upp på mer än fyra dygn, och när han väl gjorde det var han förlamad från nacken och ner.

Idag lever han sitt liv i rullstol. Han håller främst kontakt med omvärlden genom sin Iphone, som han kan kontrollera genom en sorts pekpinne som han styr med munnen. Han har behövt gå igenom en ofantligt tuff livsvändning – men han verkar klara det sensationellt bra.

Som en sorts rumänsk Tomas Fogdö har han redan lyckats förhålla sig konstruktivt till sin nya situation. Han har sjösatt en stiftelse, med avsikt att förbättra förutsättningarna för barnen i den fattiga del av Rumänien han själv kommer ifrån.
– Om du har mycket ånger i huvudet är det svårt att hantera vardagen. Ibland kommer ju de tankarna, men då är det bättre att hålla sig upptagen med bra saker. Jag försöker organisera mina tankar på ett sätt som gör att inte svärtan sväljer mig.

På nätterna brukar Mihai Neșu fortfarande drömma om fotboll. När han sover är allt som vanligt igen, då galopperar han fram längs vänsterkanten och slår inläggen mot första stolpen.
– Varje kväll går jag och lägger mig med förhoppningen att allt ska bli bättre, och att jag på något sätt ska ha läkt ihop igen när jag vaknar på morgonen. Det finns något i mig som säger att det är möjligt. Men det finns ju också dagar då jag inte tror på någonting. Att hoppas och kämpa är svårt ibland, men jag har inget annat alternativ.

Sedan olyckan har Mihai Neșu undvikit rampljuset, men när nu stiftelsen skulle lanseras så ägnade han sin födelsedagshelg åt att berätta om sin situation och möta alla de människor som vill honom väl. Redan i torsdags tjuvstartade hans gamla Steaua Bukarest med ett mäktigt tifo till hans ära, och med Neșu själv på plats följde FC Utrecht efter igår.

Själv uppskattade Mihai Neșu en lite mer undanskymd match allra mest. Före olyckan ägnade han en del av sin fritid åt att träna ett knattelag i Utrecht. De har hunnit bli lite större nu. Igår gjorde spelade de sin allra första match på fullstor elvamannaplan, och deras gamla tränare satt på läktaren och såg på.

Hemsidan för Mihai Neșus stiftelse finns här.

•••

Ah, in such an ugly time the real protest is beauty. Ska man välja Mihai Neșu-synsättet på allt elände som drabbat Rangers – och det ska man ju – så fokuserar man inte på den finansiella härdsmältan, utan snarare på reaktionerna på den.

För lördagsmatchen mot Kilmarnock var Ibrox-läktarna packade med mer än 50 000 åskådare, fler än på någon annan brittisk arena i helgen. Flera av de som var där såna som inte haft råd att gå på länge, men som nu fått sina biljetter betalda av mer kapitalstarka Rangers-supportrar i andra länder.

Det sägs nu också att flera av spelarna – med Saša Papac och Lee McCulloch i främsta ledet – erbjudit sig att spela utan lön resten av säsongen, ifall det innebär att klubbanställda inte mister sina jobb.

Managern och klubbikonen Ally McCoist summerar:
– This is my club, the same as it is for thousands of Rangers supporters, and we don’t do walking away. We don’t do walking away.

•••

Annat som gladde mig, den här fotbollshelgen i februari 2012? Att Juventus gick upp i tillfällig serieledning med elva italienska spelare i startelvan, såklart, att Raúl gjorde sitt 400:e mål och att Borussia Dortmund tog med sig nästan 30 000 fans till bortamatchen i Berlin.

Vad tog ni själva med er från gräsplanerna ut i livet?

/Erik Niva