The FA Cup is an occasion, next best to christmas day. Som bekant. Men lite i skuggan av en blå dag på Stamford Bridge tänkte jag passa på att reda ut en sak jag gärna hade rett ut redan i morse.

I morgon kväll spelas en hejdundrande seriefinal i Ligue 1, en match av det där slaget som är svårt att liksom värja sig ifrån. PSG:s nouveau riche möter Montpelliers talangskvadron, i en guldstrid som är Europas mest svartvita den här våren.

Jag har skrivit en drapa om Montpelliers bygge och byggare i dagens tidning, men har ni följt bloggen sådär slaviskt som ni inte borde så kände ni ju till Loulou Nicolin sedan tidigare. Han är svår att ringa in, en skön filur som bryter mot lagen och säger idiotiska saker är ju hur man än ser på det fortfarande en lagbrytare som säger idiotiska saker. Skön eller inte.

Bestäm själva vad ni tycker. Han är ju underhållande, alldeles oavsett. Den här plattformen vill jag däremot ägna åt förklaringar, djur, musik och rörliga bilder.

Vi börjar bakifrån, tycker jag.

Loulou är alltså Lyonnais, bakom alla de där kilona. När han var yngre brukade han hänga på matcherna och punka däcken på bilar från Saint-Étienne, och även som Montpellier-president åkte han hem till Rhône för att heja på OL under derbyna. Det var, på det viset, tämligen poetiskt att hans enda stora titel (cuptiteln 1990) vanns efter en finalseger mot just ASSE.

Den yngre generationen Nicollins, Loulous söner som har framskjutna roller i hans sportimperium, avskyr istället lokalkonkurrenten Nîmes. Häromåret skickade Laurent Nicollin, verkställande president i Montpellier, ett sms till en supporterledare inför ett derby:

– On va les enculer, ces PD de Nîmois!!!!!!!
”Vi ska rövknulla dom, Nîmes-bögarna!!!!!!!”.

Även utöver den lågintelligenta homofobin var det ett sällsynt korkat meddelande, ett par timmar efter att han skickat det gick en grupp MHSC-supportrar till våldsam attack mot Nîmes-fans. Hur som helst, vad jag ville ha sagt med det i det här fallet var att familjen Nicollin inte gillar Nîmes. Loulou själv har sagt att det bara finns en nîmois som han står ut med – hans högra hand Michel Mézy, som han arbetat med i snart 40 år.

Med den bakgrunden åker vi kana på tidsaxeln tills vi landar i april 1996, och ett glödhett derby i cupens semifinalrunda. Nîmes spelade i tredjedivisionen, och MHSC var rätt självsäkra inför matchen.

Eller, rättare sagt: Loulou Nicollin var rätt självsäker inför matchen.

– Klart vi vinner, sa han. Om vi förlorar så lovar jag att rida hem till Montpellier på en häst.

Och det är klart att de inte vann. Ett hypernervöst Montpellier förlorade, Nîmes gick till final och fick så småningom åka till Solna och möta Marco Ciardi i cupvinnarcupen (med en 22-årig Cyril Jeunechamp i laget – en annan nîmois som Nicollin fått lära sig att gilla).

I Nîmes gillade man det där, ganska mycket, och även om Loulou aldrig tog hästen hem (till alla djurrättsorganisationers hysteriska glädje) så har de aldrig slutat påminna honom om det. Här har ni ett litet klipp med djur och musik.

Ja, och med den historien berättad så finns det en fråga till som förtjänar ett svar när det gäller det på väldigt många sätt charmanta Montpellier:

Varför kommer inte publiken?

Här har vi alltså ett lag som är fullt av några av Ligue 1:s största talanger, hemmafostrade och välspelande. De spelar tillsammans med Lille ligans kanske mest attraktiva fotboll, och de utmanar PSG om guldet. Ändå snittar de bara lite drygt 15 000 åskådare på sina hemmamatcher, och har en av Ligue 1:s absolut sämsta beläggningar sett till hur stor arenan är.

Den som varit i Montpellier känner redan till en del av svaret. Mosson, arenan, ligger kvar ute i la Paillade, där Nicollin startade klubben för snart 40 år sedan. Det är långt från centrum, och ett ganska ruffigt område – men Loulou tycker om det.

– Vi kommer från la Paillade, vi lever i la Paillade, vi trivs i la Paillade, har han förklarat i France Football.

Klubbens marknadsavdelning ser problemen, men Loulou vill vårda arvet. Och geografin förklarar ju inte allt. Montpellier är en studentstad, de infödda som är uppväxta med MHSC är i klar minoritet. Dessutom är konkurrensen mördande. Det finns, utöver fotbollslaget, 22 andra elitlag i Montpellier. Rugbyn är stor, handbollen också. De har topplag i volleyboll, vattenpolo, basket…

Om de vinner på Parc des Princes imorgon kväll kommer det att märkas även hemma i Montpellier, men om klubben tänker bli så stor som den kan bli så måste de packa sig iväg från gamla fina la Mosson. Det lär hända, förr eller senare. Jag är inte säker på att det sker så länge som Loulou håller vakt.

/Simon Bank

När Zlatan skickade in den där straffen fick jag ett sms från chefen. Två ord, bara: Game over.

Fast… nä. Saken med den här kvällen var ju att det aldrig blev någon match, att den aldrig började. Visst, det är fantastiskt att se Milan spela en fotboll som skiftar fart åt två håll, inte bara neråt – men framför allt var det hemskt att se ett Arsenal som föll tillbaka in i den där föräldralösa identiteten de lallade runt i för ett år sen.

Viljelöst, räddhågset, likblekt. En till sådan där match där man börjar bläddra i pappren för att se om det inte finns en Pat Vieira eller Kolo Touré eller, vafan, en Frimpong-friskus, att slänga in från bänken.

Mot ett riktigt Milan, ett starkt Milan, var det som att skicka ut ett försvarslöst litet rispapper i en storm. KP Boateng och Noccerino är så fina med sin dynamik, Robinho kan tydligen göra mål också, van Bommel kunde stå still och vara sitt överlägsna, vuxna fotbollsjag – och Zlatan Ibrahimovic visade redan i början, när han inte fick hem särskilt mycket, att han har ett klipp i benen, en fysisk utstrålning som februari-Zlatan inte haft på flera år.

Ni får läsa mer på annat håll, Erik ska febra ihop en krönika till imorgon och något säger mig att Zlatan eventuellt kommer att vilja prata med Jennifer Wegerup just ikväll.

Det var en stor kväll för Milan. Det var ett stort ingenting för Arsène Wenger och hans fotbollsklubb.

/Simon Bank

Om vi nu har rullat igång det här gamla bloggtåget kan vi väl lika gärna fortsätta.

Det finns en cupmatch som hela Sverige (och Erik Niva) tänker sysselsätta sig med ikväll – så vi kan väl ägna oss åt två andra?

Fint.

Om ett par minuter kommer Zenit rulla igång mot Benfica, och de gör det med ett nyligen förlängt tränarkontrakt i bakfickan. Spalletti ska dansa halvnaken i sovjetisk vinterkyla i ett par säsonger till, är det tänkt, och det väcker ju sina naturliga frågor (inte bara om nakenheten).

Före frågorna: fakta. Den som får för sig att titta lite närmare på Europas tio bästa ligor, på de allra bästa europeiska landslagen, på lagen som just nu spelar slutspel i Champions League – kommer ju snabbt kunna konstatera att det här med italienska tränare blivit väldigt vanligt. När Manchester City vinner på shejklotto ringer de till Mancini. När PSG drar hem en Qatar-jackpot kallar de in Ancelotti. England plockade in Capello, Zenit betalar för förmånen att ha kvar Spalletti.

Här har ni listan över de länder som exporterat tränare till toppligorna (jag har plockat bort de interna brittimporterna till Premier League, och ett par ryss-ukrainska eller belgar-holländska gränsövergångar):

Italien:
Fabio Capello, England (nyss).
Roberto Mancini, Manchester City.
Carlo Ancelotti, PSG.
Luciano Spalletti, Zenit.

Argentina:
Mauricio Pochettino, Espanyol.
Diego Simeone, Atlético Madrid.
Marcelo Bielsa, Athletic Bilbao.

Tyskland:
Ottmar Hitzfeld, Schweiz.
Heiko Vogel, Basel.

Holland:
Dick Advocaat, Ryssland.
Martin Jol, Fulham.
Huub Stevens, Schalke.
Jos Luhukay, Augsburg.

Portugal:
Fernando Santos, Grekland.
José Mourinho, Real Madrid.
André Villas Boas, Chelsea.
José Coucerio, Lokomotiv Moskva.
Manuel Machado, Aris Thessaloniki.
Jesualdo Ferreira, Panathinaikos.

Chile:
Manuel Pellegrini, Malaga.

Frankrike:
Philippe Montanier, Real Sociedad.
Arsène Wenger, Arsenal.

Spanien:
Roberto Martinez, Wigan.
Luis Enrique, Roma.
Juande Ramos, Dnipro Dnepropetrovsk.
Ernesto Valverde, Olympiakos.
Javi Gracia, Kerkyra.

Schweiz:
Lucien Favre, Borussia Mönchengladbach.

Norge:
Ståle Solbakken, Köln.

Bosnien:
Mehmet Baždarević, Sochaux.

Uruguay:
Pablo Correa, Évian Thonon.

Rumänien:
Dan Petrescu, FC Kuban Krasnodar.
Mircea Lucescu, Sjachtar Donetsk.
László Bölöni, Paok.

Serbien:
Slavoljub Muslin, Krasnodar.
Ivan Jovanović, Apoel.

Montenegro:
Miodrag Božović, Amkar Perm.

England:
Schteve McClaren, Twente.

Det är ju tydligt att de italienska och portugisiska tränarna står högst i kurs, att de engelska får lösa biljett på Eurostar eller låtsasbryta på främmande språk om de vill lura sig över till kontinenten.

Den italienska utbildningen, ymnighetshornet av fotbollsintellekt som strömmar ut därifrån kullarna kring Florens, har vi berättat om flera gånger förut. Den portugisiska trenden i Mourinhos fotspår är lätt att begripa sig på. Zaccheroni blir asiatisk mästare med Japan och det känns naturligt. Hervé Renard gör Zambia till Afrikas kungar, och är bara en av en uppsjö franska förbundskaptener på den kontinenten.

Men om vi ska problematisera den trendspaningen en smula så är det ju ändå märkligt att världens största fotbollsmakt de senaste åren knappt lämnat ett enda avtryck i den här aspekten.

Kort sagt: Varför väljer inte fler klubbar spanskt?

Spansk fotboll gjorde en enorm genomlysning för knappt 20 år sedan, och investerade enorma summor i sin infrastruktur. De fick in utländska influenser (Cruijff, Sacchi, Capello, Bielsa…) som lyfte metodiken till en ny nivå. Samtidigt utbildades tusentals tränare, i ett reportage som Guillem Balague gjorde för Sky i fjol nämnde José Segura – en av spanjorerna som varit med och format Liverpools moderna talangutveckling – siffran 23000.

Spanien ska alltså ha 23000 utbildade tränare, att jämföra med Englands 3-4000. En per sjutton licensierade spelare, att jämföra med en per 812 i England.

Jag vet inte exakt hur ackurata siffrorna är, men ingen kan ifrågasätta att den spanska modellen att bygga fotbollsklubbar och fotbollslag fungerat bättre än någon annan i Europa de senaste åren. Sverige är inte den enda nation som sneglat mot deras idéer, men vi är inte heller det enda land som hållit oss rätt kallsinniga till deras tränare (HBK-Pep fick ju inte dansa mer än en sommar). Valverde styr Olympiakos, Luis Enrique har oerhört spännande saker på gång i Rom – men där tar det slut.

Projektet som Roma satsat stort och sunt på kan öppna många dörrar, inte bara för dem.

•••
•••

Ja, och så den andra matchen då.  

Det här är den tid av året då fransk fotboll mest av allt ägnar sig åt att skriva sina cupsagor. Årets hjältar finns i ett minisamhälle ett par mil norr om Lyon: division IV-amatörerna i Bourg-Péronnas håller just i detta nu på att spela åttondelsfinal mot Olympique Marseille.

Bourg-Péronnas skrällvann mot formstarka Ligue 1-laket Ajaccio senast, vann i förlängning efter att Ajaccio kvitterat i 95:e, och i veckan som gått har vi bland annat kunnat se en gullig liten reportage-film där vi får följa sextondelshjälten Soulimane Ben Chaïb (efter vinsten mot Ajaccio sa han att han kände sig ”full – utan att ha druckit en droppe!”) när han ber sin arbetsgivare om ledigt. ”Jag är, som ni vet, fotbollsspelare, och vi ska möta Marseille”.

Målsmans intyg.

Matchen mot OM skulle spelats i Péronnas, sedan flyttades den till Saint-Étienne, för att till slut flyttas till Marseille.

Och det hade Bourg-Péronnas president ju inget emot.

1993 styrde Gilles Garnier av från sin semester i Menton för att häcka utanför Marseilles träningsanläggning, på jakt efter autografer. Didier Deschamps stannade och skrev, och Garnier har sparat fotot av deras möte. Han föddes ju marseillais, och han är det fortfarande.

– OM är laget i mitt hjärta sen jag var liten. Jag har aldrig trott att vi skulle få möta dom. Jag fattade det faktiskt inte förrän två dagar efter lottningen… Jag älskar Marseille sedan Skoblars och Magnussons tid, och det har inte ändrats. Jag älskar OM.

Han är inte ensam om att ha en speciell relation till OM. Marseille-grabben Anthony Abou Deraa, klubbens nyinköpte anfallare, är kusin till Cathy Abou Deraa i OM:s damlag. Och Claude Froment fostrades i OM:s akademi men tog sig aldrig hela vägen. Ikväll återvände han med sitt eget lag.

– Det är mitt livs match. Vi ska försöka skriva historia genom att vinna, lovade han.

Jag älskar Frankrike för deras cup, jag älskar den här sortens berättelser, och jag älskar när drömmar blir sanna. Just den här tar slut ikväll – Brandao har snubblat in två mål före paus – men Gilles Garnier fick i alla fall komma till sina drömmars arena och se klubben han styr spela fotboll mot klubben han dyrkar.

– Tänk vilken lycka att bara gå genom korridorerna och omklädningsrummen där så många stora spelare gått genom åren. Det kommer att vara ett ögonblick av ren lycka.

Och med det vrider vi blicken mot det gröna bruna fältets schack i Sankt Petersburg.

/Simon Bank

Champions League? You’re avin’ a larf.

Jo, det är klart att den som ville höra fotbollshjärtan sjunga i takt igår kunde göra det både vid Rhônes stränder och i ett askgrått Leverkusen. Högt och tydligt.

Men ni kunde lika gärna, eller hellre, lagt örat mot den engelska sydkusten.

Historien om Portsmouth Football Club är ju inte den som får mest uppmärksamhet när det gäller blå brittiska klubbar med röda siffror just den här veckan, men den säger minst lika mycket om den moderna hyperfotbollens skuggsida som den om Rangers.

Vad är det som får en lokalt rotad, klassisk institution som betyder så mycket för så många, att kasta sig i armarna på hel- och halvkriminella ägare, på fifflare och rufflare?

Tja, vi borde ju veta.
Vi har ju Trollhättan.

När Saab skulle gå under, med man och allt, gick regeringen på dejt med den ryske miljardären Vladimir Antonov (som vi skrivit en del om förut). Han sträckte ut en livlina, och det var många som i desperation sträckte sig efter den, med all världens varningsklockor ringande i öronen.

Stefan Löfven, då ordförande i Metall, förstod till exempel inte varför regeringen tvekade om affären:
– Vad tusan är problemet? dundrade han.

Regeringen ville godkänna köpet, efter en utredning av Riksgälden, men Europeiska Investeringsbanken EIB sa bestämt nej.

Det gick som det gick med Saab. Och det går som det går med Portsmouth FC.

I fotbolls-sammanhang var Pompey precis lika plågat som Saab. När de sattes under tvångsförvaltning 2010 hade de nära en och en halv miljard i skuld, nästan hela personalstyrkan fick gå och lokala leverantörer fick inte de pengar som klubben var skyldig dem.

Under de förhållandena kunde vi ändå stå på Wembley och se ett herkulianskt Pompey spela bort Spurs i FA-cupens semifinal, för att sedan pressa Chelsea hela vägen in till straffpunkten i finalen.

De överlevde, och efter märkliga och skumma turer med tillfälliga ägare (Balram Chainrai, affärsman från Hong-Kong, ville inte ens äga klubben) kastade de sig i armarna på Vladimir Antonov och hans Convers Sports Initiatives (CSI – how about that).

Precis som i fallet Saab så ville ingen höra klockorna som ringde. The Football League tyckte – till skillnad från EIB – att Antonov absolut var ”fit and proper”, att han hade det man kunde begära av en klubbägare i engelsk fotboll. CSI fick köpa.

I höstas rasade alltihop. Antonov greps i London i november, hans litauiska bank Snoras hade kollapsat, Antonov anklagades för en mängd olika former av bedrägerier. CSI sattes under tvångsförvaltning, och Pompey dogs med i fallet.

Plötsligt stod de där igen, i skiten. Utan ägare – men med skulder, med varningar från Skattemyndigheten och med tidigare ägares fordringar.  

Portsmouth kan idag inte betala sin skatteskuld på ett tiotal miljoner, de klarar inte sina löpande kostnader, och de ska söka förvaltning för andra gången på två år. Beviljas det drabbas de av tio minuspoäng och riskerar att åka ur en division till. Beviljas det inte riskerar de att inte finnas längre.

Ja, och inför den frågan ställs vi alltid inför en annan: Vad är en fotbollsklubb? Varför måste den finnas?

I lördags åkte Pompey till Bloomfield och spelade 1–1 mot Blackpool. 1500 ditresta blå tog över arenan med sina protester, 20 minuter efter slutsignalen stod de fortfarande kvar och sjöng.

Inför matchen mot Ipswich igår bad tränaren Michael Appleton om extra stöd i svåra tider. Och han fick det. Medan klubbens existens avgörs på annat håll (och medan Pompey Supporter’s Trust med kisande ögon skissar på hur man kan starta en ny klubb, om det allra värsta skulle hända) gick hans folk på fotboll. De var i och för sig inte mer än 14000 på Fratton Park, men de var där för att visa något.

När matchen var slut och Ipswich hade vunnit med uddamålet återstod bara ljudet av besvikelse, tomhet och… av 2000 supportrar som inte ville gå hem. De stod kvar i sitt Fratton End i tio minuter, i tjugo minuter, i trettio minuter, de stod där tills polisen kom och sa att de var tvungna att gå.

De stod kvar och sjöng – för det är vad fans gör.

För lokaltidningen The News förklarade de vad de gjorde där:
– Klubben är en stor del av staden. Den är stadens liv och blod, sa 70-årige Dave Dobbin.

Martin Bailey, 40 år yngre, höll med:
– Vi står upp tillsammans och visar vad allt handlar om. Det här är vårt lag, vår klubb. We will never die.

/Simon Bank

PS. Ja, det var väl det. Jag gick visst ut en stund, men nu är jag här igen. Har jag missat nåt särskilt?

Inte ens när han vann kändes han som en vinnare.

Michael Ballacks sista match i England var FA Cup-finalen 2010, den som Chelsea till sist vann med 1-0. Inte var det någon särskilt lyckad dag för Michael Ballack ändå. Medan lagkamraterna sprutade champagne i omklädningsrummet lämnade Wembley på kryckor, söndertacklad av gamle rivalen Kevin-Prince Boateng. Han visste redan då att han skulle missa VM i Sydafrika, men han visste inte att han gjort sin sista landskamp.

En dryg månad senare gjorde Bayer Leverkusen ett storvulet offentliggörande med både pukor och trumpeter. Michael Ballack skulle flytta tillbaka till klubben där han slutade tvåa i fyra olika turneringar, våren 2002. Det fanns ouppklarade affärer att sätta punkt för.
– Nu är mitt mål att vinna titlar med Bayer, deklarerade ”Der Balle”.
– Ballack blir Bundesligas största attraktion, lovade Leverkusens manager Jupp Heynckes.

Dagen efter detroniserade Tyskland arvfienderna från England nere i Sydafrika. Fotbollsrubrikerna kom att handla om andra saker än Michael Ballack, om ett landslag som tycktes trivas alldeles förträffligt utan honom
– Det har varit väldigt roligt att vara lagkapten. Varför skulle jag ge upp den bindeln framöver, frågade sig vikarierande landslagskapten Philipp Lahm.
Ballack reagerade ilsket:
– Jag är landslagets kapten. Det finns hierarkier att respektera, och jag ska prata med Philipp om saken.

Hans första höst i Leverkusen blev dock så skadedrabbad att han knappt ens var landslagsaktuell förrän i juni, 2011. Tyskland skulle möta Uruguay och Österrike. En fulltränad Ballack räknade med att återta kaptensbindeln, och gå från 98 landskamper till 100.

Men han fick ingen uttagningsbekräftelse från det tyska fotbollsförbundet. Istället fick han läsa om sig själv i en pressrelease. Där fick han läsa att hans landslagskarriär var över, men att vänskapslandskampen mot Brasilien i augusti skulle bli en minnesmatch till hans ära.
– Att erbjuda mig en sedan länge arrangerad vänskapsmatch för att jag ska ta farväl är enligt mig en fars. Jag vet att är skyldig mina fans den här matchen, men jag kan inte acceptera det här erbjudandet.

Som om det inte räckte med den sönderfallande relationen med landslaget gick inte heller klubblagskarriären något vidare för Michael Ballack. Hans första mål för klubben dröjde 16 månader, och kom inte förrän den 28 oktober, 2011. Och trots att det snart bara återstod sex månader på hans mångmiljonkontrakt visade inte Bayer Leverkusen något större intresse för att förlänga det.

Den 22 januari 2012 blir Michael Ballack utbytt efter en timmes blekt spel mot Mainz. Han går av planen utan att skaka hand med tränaren Robin Dutt. Några dagar senare går klubbens vd Wolfgang Holzhäuser ut och ger sin syn på situationen.
– Det är dags att erkänna att de förhoppningar vi hade för 20 månader sedan inte har uppfyllts. Vi hade sannerligen förväntat oss mer.
• Om ni visste då vad ni vet idag – hade ni då skrivit kontrakt med Michael Ballack?
– Då hade vi fått fundera på saken väldigt noga.

Michael Ballack är det här årtusendets största tyska spelare, ledarfiguren som hela den nya landslagsgenerationen byggts upp omkring. Han har vunnit Bundesliga fyra gånger och han har vunnit Premier League. Han har vunnit både FA-cupen och den tyska cupen tre gånger. Det är bisarrt att han kommer att kommas ihåg som en förlorare – men det är faktiskt så det riskerar att bli.

Han har aldrig riktigt lyckats skaka av sig den där sanslösa nästan-våren 2002, då Leverkusen tappade allt och blev ”Neverkusen”, då Ballack tog ett offervilligt gult kort i semifinalen och därefter tvingades avstå VM-finalen. De minnena har fått sällskap av tårarna efter VM-semin 2006 och Champions League-finalen 2008. Där finns också den anonyma kapitulationen i EM-finalen 2008 och den rasande ilskan efter den domardrivna förlusten mot Barcelona i CL-semin 2009.

För många år sedan hette det att Michael Ballack var för östtysk för att någonsin bli en riktig tysk kapten. Han påstods vara för formad av sin socialistiska uppväxt, för inriktad på kollektivet, och därmed sakna den egocentriska arrogans som varit ett kännetecken hos tidigare landslagskaptener.

Jag vet inte om det någonsin var sant, men i så fall har ”Der Balle” sannerligen tagit till sig sin nya miljö med åren. De senaste åren har han uppträtt lika självupptaget som vilken Matthäus, Kahn eller Effenberg som helst – men ju mer han har snackat, desto mindre har han presterat.

Själv har jag följt utvecklingen med viss sorgsenhet – jag gillade verkligen den gamle Michael Ballack, han som vuxit upp i Karl-Marx-Stadt – men jag såg ändå fram emot att se honom spela fotboll med egna ögon igen.

Ballack har inte fått en enda minut för Leverkusen sedan den där missnöjesdemonstrationen mot Mainz, men under den senaste veckan har allt fler tecken tytt på att tränarstaben tänkte dra nytta av hans rutin i matchen mot Barcelona. Det skulle bli en sista kraftmätning mot de allra största, en sista jättematch i strålkastarljuset.

Nu blir det inte så. I förrgår tränade Ballack med reservlaget, deltog i en helt vanlig bollhållningsövning. Plötsligt sjönk han ihop, bultade knytnäven i gräset av smärta. Muskelbristning i höger vad.

Spelar Michael Ballack för Bayer Leverkusen igen så blir det inte de närmaste fem veckorna, inte mot FC Barcelona.

Det är synd.

/Erik Niva

Efter en alldeles utmattande händelserik fotbollsvecka är det då dags för – en ny fotbollsvecka.

För mig innebär det i första hand Leverkusen, Lomardiet och tre dagar av Champions League.

Vissa dagar känns den här turneringen mest bara som den sönderkommersialiserade fotbollens slutprodukt – allt det där känner ni redan till – men just den här veckan då åttondelsfinalsbollarna ska börja rulla sig fram mot våren vore det väl tusan ifall vi inte kunde se den från sin andra sida också.

Inte i något annat sammanhang spelas det lika högkvalitativ fotboll som i Champions League-slutspelet. Det var länge sedan de bästa klubblagen sprang förbi de bästa landslagen, och numera är det även synligt för det blotta ögat att lagen som deltar i det här slutspelet höjer sig markant när de spelar i Champions League jämfört med när de spelar i sina inhemska ligor.

Och om ni nu inte tror på era egna ögon, ja, då finns det svarta siffror ni kan titta på istället.

Själv blir jag uttråkad av i stort sett all fotbollsstatistik – och har uppriktigt svårt att begripa hur vissa människor kan uppfatta mig som en ”statistiker” – men självfallet finns det ändå undantag.

I det nya numret av ändamålsenliga Uefa-magasinet Champions finns det några uppgifter som faktiskt förtydligar skillnaden mellan slutspelsfotboll och vanlig serielunk. Där kvantifieras skillnaderna mellan Europas fem högst rankade ligor och Champions League – och där hittar man rätt odiskutabelt stöd för att matcherna i det sistnämnda sammanhanget både håller högre intensitet och högre kvalitet.

* Det visar sig att bollen är i spel klart mest i Champions League, 66,11 minuter.
* Det genererar även fler avslut både mot mål (21,66) och på mål (10,10) per match än i någon inhemsk liga.
* Dessutom är andelen spelmål den högsta (74,8%), jämfört med mål gjorda på fasta situationer.
* Passningarna är både fler (923,07) och säkrare (81,76% korrekta) än någon annanstans, delvis säkert beroende på att långbollarna är färre (11,23%) och att de vinnande lagen snittar högre bollinnehav (55,10%) än i någon europeisk toppliga.

Någon kategori där Champions League inte ligger i topp? Jo, det tacklas mer i La Liga (46,23 per match) än i CL (41,67) – men det som är riktigt överraskande med den kolumnen är att Premier League visar sig vara den europeiska toppliga där det tacklas klart minst (38,24 tacklingar per match).

Men det om dett. Nystart i morgon. Det är då jag förväntar mig att få trista siffror omsatta i sevärd fotbollspraktik – och just ur den aspekten brukar Champions League-slutspelet faktiskt sällan göra mig besviken.

Låtom oss börja.

/Erik Niva

När jag var i Swansea i förra veckan snubblade jag över den tankeväckande historien om Kevin Cullis.

Ni förstår, Kevin Cullis var en 38-årig fotbollsfarsa bland alla andra.

Han hade aldrig spelat själv på någon vettig nivå, men var gymnastiklärare till yrket och hjälpte till lite med ett av Cradleys juniorlag på fritiden.

Men en februaridag ringde hans kompis. Yvige affärsmannen Michael Thompson hade just gjort ännu en sina snabbdealar, och tagit kontrollen över Swansea City nere i tredjedivisionen. Saker och ting hade dock kört ihop sig lite, så nu stod klubben utan manager. Thompson hade ingen större koll på utbudet av lediga managers, men han visste ju att Cullis gillade sin sport och höll på och träna ett gäng ambitiösa killar på kvällarna, så… Tja, kunde han inte tänka sig att hoppa in och göra en insats för Swansea också?

Hur svårt kunde det vara?

Cullis var inte typen som sa nej till en jättechans när den bet honom i näsan, så en dryg vecka senare stod han där i omklädningsrummet och gav sin syn på hur matchen mot Swindon Town skulle vinnas.

Ytterligare en vecka därefter åkte han ut med huvudet före ur samma omklädningsrum.

Han hade blivit avslöjad. En premiärförlust hade följts av en träningsvecka utan någon enda antydan till professionellt upplägg, och halvvägs in i den andra matchen låg ett totalt oorganiserat Swansea under med 4-0 mot Blackpool.

När Cullis kom in i omklädningsrummet för att hålla sitt halvtidsanförande så slängde några av lagets mer rutinerade spelare handgripligen ut honom. Stämningen därefter var… lite frostig… så under hemresan togs ett mer eller mindre gemensamt beslut om att Cullis skulle gå av vid en bensinstation utanför Reading.

Han kom sedan aldrig tillbaka till Swansea igen.

Tyvärr är väl sensmoralen i den här historien att det inte spelar någon större roll hur bra man är på Football Manager eller hur jämnårig man än råkar vara med André Villas-Boas – vi skulle ändå inte tillstymmelsen av en chans att hålla oss flytande ifall vi lyftes upp av en osynlig hand som satte ner oss i en professionell fotbollsklubbs omklädningsrum.

Men varför inte?

De flesta av oss har ju sett väl så många matcher som de flesta tränarna, och…. Det borde väl ändå ha givit någon sorts grundläggande förståelse för sporten?!

Tja, för egen del tror jag faktiskt att köpandet och säljandet av spelarna, laguttagningarna och de grundläggande matchplanerna vore de minsta problemen. Jag skulle ju inte kunna matcha José Mourinho när det blev dags att försöka påverka matchbilder med taktiska schackdrag i realtid, men jag skulle nog kunna skrapa ihop en duglig förstaelva utifrån min budget och därefter skicka ut dem på planen i en någorlunda korrekt formation.

Nej, de tre vassaste yxorna att fälla mig skulle istället vara…

…Auktoriteten
Förmodligen det allra viktigaste för dagens tränare, det är den här förmågan att sätta sig själv i en reell ledarposition. Du måste få omklädningsrummet med dig. Du måste få dem att respektera dig – och inspireras av dig. Det räcker ju inte att vara auktoritär för sakens skäll. Spelargruppen måste ju verkligen tro på dig och din vision, tro på att den kan leda dem till ännu större framgångar och rikedomar. Och här skulle ju jag vara förlorad. Jag har faktiskt svårt att tänka mig någon gruppdynamik som skulle passa mig sämre än den som råder i elitfotbollens omklädningsrum. Nyrika, hormonpumpade, övertatuerade, egocentrerade 22-åringar med sin egen speciella världsbild… Jag hade inte begripit vad de hade pratat om, de hade varit ointresserade av vad jag hade haft att säga. Jag hade tappat omklädningsrummet innan jag ens klivit in i det.

…Träningsmetodiken
Här är det segment där jag verkligen hade lidit av att inte ha gått någon av alla de där formellt GIH-doftande utbildningarna i träningsskap. Att sätta ihop ett övningsschema hade väl varit en sak – jag hade alltid kunnat importera ett upplägg från någon annan klubb – men jag helt saknat fysiologisk kunskap kring vilka konsekvenser det sedan fick. Överbelastning? Skaderisk? Men precis som i alla andra sammanhang handlar ju så väldigt mycket kring ens egen framgång om att omge sig med rätt folk, och det är möjligt att jag hade kunnat hantera den här problematiken hjäpligt genom att hämta in ett par skickliga coacher och fysmänniskor.

…Nätverkandet
Kruxet som hade fått mig att halka av karusellen helt så fort jag sparkats av den första hästen. Varför tror ni att tränare som Sven-Göran Eriksson och Avram Grant fortsätter få välbetalda jobb, trots att de mest misslyckas var de än hamnar numera? Jo, av den enkla anledningen att de känner rätt människor. Genom årtionden av wining and dining har de byggt upp nära relationer till agenter, fixare, mellanhänder, rådgivare och deras klienter – män med makt och pengar. Alla som någon gång sökt ny anställning vet ju hur det är. I praktiken tillsätts ju inte jobben utifrån personliga brev, intervjuer och kvalifikationer – de går till de som känner någon som känner någon. I de här kretsarna känner jag inte speciellt många alls.

Ändå tror jag faktiskt att jag hade klarat mig marginellt bättre än Kevin Cullis. Jag inbillar mig att jag hade kunnat klamra mig kvar lite längre än en vecka, och har en vanföreställning om att jag hade kunnat hålla klubben ovanför nedflyttningsstrecket ifall jag till exempel fick ta över ansvaret för Aston Villa i morgon.

Resultaten hade försämrats drastiskt, såklart, men jag hade gjort det enkla enkelt – spelat de bästa spelarna i en välbekant formation, samtidigt som jag hade försökt liera mig med de rutinerade tungviktarna i spelargruppen.

Laget hade sjunkit som en sten genom tabellen – men som en ganska lätt sten – och bromsat in på en sextondeplats, två poäng ovanför strecket. Fansen skulle däremot vara så missnöjda att det hade varit fullständigt uteslutet att inte ge mig sparken omedelbart på säsongsslutet, och därefter hade min nätverksbrist fått följden att inga ny jobberbjudanden singlade in.

En managerkarriär som aldrig lovade ett endaste dyft skulle ha varit slut innan den ens började.

Och Kevin Cullis då? Vad hände med honom? Senast jag hörde något så dömdes han till fängelsestraff för bedrägeri.

/Erik Niva

Träffar Kenny Pavey på planet över. Det sista han säger är:
– Se nu upp för fåren. De är överallt.

Pavey har spelat här i Swansea, såklart. En reservlagsmatch ”inför 50 personer, 2 hundar och 200 får”, på den tiden då han provspelade för Bristol Rovers. Själv har jag sett ganska få får så här långt, precis som jag sett ganska få tecken på att det här är en stad som huserar ett av Premier Leagues mest sevärda passningslag.

Det finns så många aspekter av detta Swansea som är värda att stanna till vid – och artiklarna kommer i sinom tid – men en som är svår att bortse ifrån är ju själva spelartruppen.

Swansea City består i stort sett enbart av spelare som hade kunnat vara Kenny Pavey. Spelare som precis som honom tagit den långa vägen till proffsfotbollen, men som ikväll möter Roman Abramovitjs kungsblå Chelsea i en match de har goda möjligheter att vinna.

Nuförtiden är det ju vedertagen praxis att det gäller att etablera sig tidigt. Att avståndet mellan elitfotbollens allra högsta etage och dess lägre regioner är så stort att den som inte nått toppen då han är 18 år gammal inte heller kommer att göra det framöver.

Norwich är en av Premier League-nykomlingarna som upphäver fotbollens rådande naturlagar – där den gamle däckbytaren Grant Holt bildar anfallspar med den gamle dokumentförstöraren Steve Morison – och Swansea är en annan.

Några av spelarna som lär ställas mot Chelsea ikväll är:

Ashley Williams
Ratades av West Bromwich, och spelade deltidsfotboll i Hednesford Town för åtta år sedan. Lönen räckte inte långt, så Williams drygade ut den med att jobba extra som kypare på en pub och assistent på en bensinmack. Olof Mellberg var en av de som brukade tanka hos Williams. ”Nivån han spelade på kändes så otroligt avlägsen från den punkten där jag var”.

Àngel Rangel
Flyttade hemifrån som 15-åring, fast besluten om att bli professionell fotbollsspelare. Tio år senare var Rangel inte i närheten av att lyckas. Han hade aldrig nått högre än den spanska tredjedivisionen, och var på vippen att avsluta sin idrottssatsning. Hade erbjudande om att kombinera amatörfotboll med ett jobb som kanslist i sin hemstad. Ångrade sig i sista stund, och bestämde sig för att göra ett sista försök i den spanska fyran. När chansen att flytta till Swansea – då i trean – dök upp betalade Rangel 15 000 euro ur egen ficka för att göra den till verklighet.

Leon Britton
Skulle bli den nye Paul Gascoigne då West Ham köpte honom för 400 000 pund av Arsenal 1998, och 16-årige Britton blev den dyraste tonåringen i brittisk fotbollshistoria. Det blev aldrig så. Britton lyckades aldrig ta klivet upp i West Hams a-lag, utan lånades ut till Southend i trean. Där fick han inte heller spela. ”De sa ’Hmmm, vi är inte säkra på dig. Vi har ett starkt mittfält”, minns Britton. Till sist fick det forna underbarnet lov att sänka sig hela vägen ner till botten av fjärdedivisionen för att överhuvudtaget få spela seniorlagsfotboll. ”Du uppskattar saker inom fotbollen mer efter att ha varit med om något sådant. Når du till sist Premier League kommer du att veta att du jobbat hårt för att nå dit, och när du får chansen kommer du att vilja ta den ännu mer”.

Mark Gower
Tottenham-fostrad yngling som drömt hela sitt liv om att få göra en Premier League-minut för sitt Spurs. Det blev aldrig så. Gower fick sitta på bänken vid 25 tillfällen – men aldrig hoppa in en enda gång. När han till sist blev så desillusionerad att han ville lämna klubben insåg han att det inte fanns så många ställen att ta vägen till. Det blev Barnet, nere i femtedivisionen. ”Det var hemskt. I The Conference finns det folk som bara väntar på att bryta ditt ben, i synnerhet om du har lite historia i en storklubb. Det var rena ligistfasoner. Jag hade aldrig tvivlat på min förmåga att spela på högsta nivå, men när du är nere tänker du: ’Well, det måste finnas en anledning till att jag är här. Jag kan inte vara så bra som jag trott”.

Jag slutar här, men det är enbart för att inte tjata ut er med likartade historier. I stort sett alla spelare som idag representerar Swansea City i Premier League har varit nere i tredjedivisionen – minst – och vänt.

Idag representerar klubbens framgångar väldigt många saker för väldigt många människor här i Wales. Ur ett lite mer allmängiltigt perspektiv ger de hopp åt alla fotbollsspelare på mellannivå, alla de som passerat 20-strecket utan att vara i närheten av några fulla arenor eller några miljonkontrakt.

Det är faktiskt inte för sent. Drömmen lever.

/Erik Niva

Det är inte bara det nigerianska fotbollslandslaget vi saknar under de afrikanska mästerskapen – det är även vissa nigerianska fotbollsprofiler.

Jag vet inte om ni hört den uppdaterade historien om Rashidi Yekini, men den är så sorglig att jag inte kan låta bli att berätta den.

Ni minns väl Rashidi Yekini, till att börja med? Den här oxen till centerforward som tycktes helt ostoppbar under några år i mitten av 1990-talet. Han som vann skytteligan när Nigeria vann de afrikanska mästerskapen 1994. Han som sedan satte nationens första VM-mål samma sommar, och vrålade ut sin glädje genom nätmaskorna. Han som vann den portugisiska ligans skytteliga och alltjämt är den bästa nigerianske landslagsmålskytten någonsin.

Han mår tyvärr inte så bra.

Enligt den historia som berättas i Nigeria så började allt gå snett för ungefär fem år sedan, då Yekini avbrutit det sista av alla comebackförsök och skulle gå igenom omställningen till ett civilt liv. En gammal lagkamrat som hette Ibraheem lockade honom att investera i en affärsidé som kretsade kring import och export av smycken och ädelstenar.

En dag skulle Ibraheem göra storaffär, och gav sig iväg mot ett växlingskontor med en enorm summa kontanter i sin väska. Dessvärre hade ett brottssyndikat fått nys om transaktionen, sköt ihjäl Ibraheem på öppen gata och försvann med pengarna.

Rashidi Yekini hade förlorat både sin vän och sina pengar – och var nu även på väg att förlora sin hälsa.

Han utvecklade en paranoia som blev värre och värre. Han isolerade sig i sitt hus, slutade ta emot vänner och slutade gå ut bland folk. En dag i fjol noterade dock grannarna glatt att han tagit sig ut ur huset – men blev alltmer bekymrade i takt med att Yekini släpade ut sina tillhörigheter på gatan. Innan han var färdig hade han samlat ihop dem i en sorts bål, hällt bensin över och tänt på. Sedan återvände han in i huset och sin ensamhet.

Nu tycks Yekini inte längre bo kvar i sitt gamla hus. När han synts till det senaste året har han vandrat runt planlöst i de fattigare delarna av Ibadan. Kläderna har varit slitna och smutsiga, fötterna bara. Ofta har han pratat med sig själv, högt och ostrukturerat.

94-landslaget har nästan samma status i Nigeria som i Sverige, och historien om Yekini blir inte mindre olustig av att flera av hans lagkamrater också haft problem med livet på andra sidan av fotbollskarriären. Celestine Babayaro har försatts i personlig konkurs – även om han själv förnekat att han har ekonomiska problem – och Uche Okafor begick tragiskt nog självmord i fjol.

Fotbollsförbundets tekniske chef Chris Green har visserligen pratat om en vilja att hjälpa Yekini – ”han har gjort så mycket för det här landet att vi måste hitta ett sätt” – men de möjligheterna förbättrades knappast då en federal domstol i förra veckan tog beslutet att upplösa hela förbundet.

Jag är nu inte en religiös man, men hade jag varit det så hade jag bett för Rashidi Yekini.

/Erik Niva

Och när man äntligen får tid att blogga lite – då pågår någon form av Aftonbladig systemuppgradering som gör att man inte kan logga in på ett drygt dygn.

Men okej, allt handlar inte om tid och möjlighet. En hel del handlar om lust också, och det är inte en känsla jag haft överskott på de senaste dagarna.

Jermain Defoe anländer till den bortre stolpen en tiondel för sent – och den framtid som hade kunnat vara vår är borta innan vi någonsin hann dit.

Jag vet verkligen inte vad som händer nu. Kanske är verkligen detta Redknapp-Spurs av sånt obekymrat virke att de skakar av sig rättegångar och slutminutstrauman som om ingenting hade hänt – men jag kan ändå inte skaka av mig farhågan om att det här var Ögonblicket.

Missat Champions League-spel? Uppbrutet lag? Krympande ambitioner? Tillbaka till tabellmitten?

Nuförtiden är det ju visserligen så att de allra mest avgörande vägskälen oftast sker när en maktman sätter pennan till pappret och en klubb byter ägare, snarare än när en anfallare petar bollen utanför. Men även i den moderna engelska fotbollshistorien finns de där, de där tillfällena då bollen gick en väg och framtiden en annan. De enskilda momenten då en enda händelse på planen skickar iväg en hel klubb i en ny riktning.

De är positiva lika ofta som de är negativa, såklart, men jag är inte på humör att stanna vid några Mark Robins-moments just idag.

Istället har ni här några exempel på andra ödesögonblick, sekunder då luckan ner mot idrottens helvete har öppnat sig och ett fotbollslag har klivit ner.

England-Tyskland
EM-semifinal, 1996
Känner ni igen situationen? Hör ni ekot från historien? Hade bara Paul Gascoigne varit lite smalare, lite piggare, lite alertare – då hade han stött in bollen i tomt mål och det engelska landslaget hade sluppit det förlorartrauma som fortfarande kväver hela den fotbollsnationen. Normalt sett brukar det ju refereras till straffmissarna från Stuart Pearce och Gareth Southgate som ödesögonblicken – men även om de bollarna gått i mål finns det inga garantier för att England vunnit de matcherna ändå. Hade bara ”Gazza” petat in bollen så hade semifinalen varit slut – ”Golden goal” – och framdrivna av de euforiska ångorna hade England med stor sannolikhet kört över Tjeckien i finalen. Dessutom hade Paul Gascoigne blivit adlad, och kanske fått in sitt eget liv på en annan bana.

Everton-Liverpool
FA-cupen, 1991
Sett med dagens ögon är det svårt att förstå vilken position som Liverpool hade för drygt 20 år sedan, och vilken betydelse som Kenny Dalglish hade som galjonsfigur för föreningen. Elva ligatitlar, fyra Europacuper, tre FA-cuper och fyra Ligacuper på de 20 år som precis passerat – och som spelare och tränare hade Dalglish varit med om de allra flesta. Nu hade dock katastroferna på Heysel och Hillsborough traumatiserat både klubben och mannen – och Kenny Dalglish stod plötsligt mitt i ett derby och märkte att han inte längre var kapabel att fatta beslut. Efter att Liverpool gjort ett sent ledningsmål tänkte han stänga till försvaret genom att flytta ner Jan Mölby som sweeper, men då hans assistent protesterade visste inte Dalglish längre vad han ville. ”Just leave it”, tänkte han, och strax därefter kvitterade Everton genom precis den yta som skulle ha dödats. Kenny Dalglish såg det som ett definitivt bevis för att det var dags att avgå – och sedan dess har Liverpool FC aldrig blivit samma framgångsförening igen. ”En avgörande händelse formade ödet för vår klubb, och det var den dagen som Kenny Dalglish avgick som manager för Liverpool. Hade han stannat hade de senaste 20 åren sett helt annorlunda ut”, hävdar Jamie Carragher.

Cardiff City-Leeds United
FA-cupen, 2002
Det kan tyckas märkligt att pinpointa en FA Cup-skräll som ögonblicket då drömmen om Leeds United sprack. Var det inte ekonomi det handlade om? För hårt spänd Champions League-båge? Och en klubb som dukade under av bråk, intriger och rättsprocesser? Jo, så var det – och allt det där kokades ihop och störtade samman i en väldigt gammeldags cupmatch på ett ohyggligt ogästvänligt Ninian Park. Tidigt i matchen gick Rio Ferdinand sönder, vilket fick konsekvensen att Michael Duberry och Jonathan Woodgate fick bilda mittförsvar. De två hade inte ens pratat med varandra, sedan den förstnämnda vittnat mot den senare i rätten. Ju längre matchen gick, desto tydligare blev det att Leeds United höll på att smälta ihop av trycket som sattes på dem. Till sist pressade Cardiff in segermålet i den 87:e minuten – och då Soul Crew sedan stormade planen vid slutsignalen rann livet ur Leeds. De blev faktiskt aldrig samma lag igen. Inför matchen toppade de Premier League. Fyra månader senare hade de rasat ner till femteplatsen – vilket innebar missad Champions League-plats och påbörjad ekonomisk härdsmälta. Det är ju tveksamt om de hade lyckats klamra sig fast ändå, men cupmatchen i Cardiff knuffade Leeds över kanten, ut i det fria fallet.

Arsenal-Birmingham
Ligacupen, 2011
En smäll som vi fortfarande inte riktigt vet hur hård den visar sig vara. Klart är i alla fall att det här var sekunden då Arsenals titeltorka gick över i förbannelse. Kanske var det också början till slutet för hela Arsène Wengers fotbollsvision. Han har själv pratat om sin förvissning om att Arsenal hade varit i en helt annan situation idag ifall bara den där Ligacupen bärgats. Nasri hade knappast lämnat klubben, möjligen inte Fàbregas heller – och framförallt hade den negativa spiralen hävts innan den fått upp någon riktig fart. Nu står istället hela den moderna Arsenal-modellen under en press den aldrig tidigare satts under.

Oldham Athletic-Manchester United
FA-cupen, 1994
Det är lätt att glömma bort att Oldham Athletic faktiskt tillhör Premier Leagues ursprungliga medlemsklubbar. Under början av 1990-talet hade de ungefär samma status i ligan som Wigan har idag. De höll sig kvar, kryddade med några cupframgångar och höll sig i position för det där genombrottet som hade kunnat ta dem upp på en ny nivå. Våren 1994 kom chansen. FA Cup-semi mot lokalrivalerna från Manchester United på Wembley inför global tv-publik. Och ledning in i den allra sista förlängningsminuten – då damp bollen ner halvmetern framför Mark Hughes. Manchester United vann sedan omspelet med 4-1, medan Oldham inte vann en enda match under resten av säsongen och åkte ur Premier League. ”Målet som dödade klubben”, har gamle managern Joe Royle summerat.

/Erik Niva